Shōjo by the numbers: Sensual Phrase
Ibland behöver man prova någonting nytt, och när jag såg en hög med begagnad manga på rea så kände jag att det var dags att testa någon för mig okänd serie. Alltså, en djupdykning senare kom jag upp med de sex första volymerna av shōjoserien Sensual Phrase av Mayo Shinjo. Att jag valde just den var rena slumpen; det här hade lika gärna kunnat vara en recension om Ultimate Muscle men Sensual Phrase vann på omslagen, även om intergalaktisk professionell brottning låter rätt skoj som tema 
Drygt tusen sidor senare misstänker jag att jag kanske valde fel. Läs resten av det här inlägget »
Angoulême-vinnare på svenska: Lou!
Äntligen! En riktigt bra serie för unga på svenska, och inte nog med det, dessutom på ett nytt förlag 
En stor eloge till
Wibom Books, alias Lisa Wibom, som har gett ut de två första böckerna i den franska serien Lou! av fransmannen Julien Neel.
Lou är en flicka i tolvårsåldern som bor tillsammans med sin mamma (pappa: Har aldrig synts till, och inte gör det Lou någonting). Mamman i sin tur försöker försörja sig på att skriva science fiction-romaner, och av det vi får se i serien verkar det vara värsta sortens space opera, men eftersom hon då och då får påringningar från sin förläggare som undrar om boken är klar ännu verkar de gå att sälja. Lou själv skriver i sin dagbok, umgås med sin bästis Mina, och är i hemlighet kär i grannen Tristan (som tyvärr har mer gemensamt med Lous mamma eftersom bägge är tvspels-fanatiker).
Den som inte blir hundraprocentigt charmad av Lou och hennes familj och vänner har ett hjärta av sten; utan att gå ö
ver gränsen till att bli sliskig är Lou obönhörligt kawaii från början till slut. Visst, ibland har hon problem, men med sitt envetna energi kan man vara säker på att hon kommer att lösa dem på något sätt. Hennes mamma förtjänar också några lovord för det var länge sedan jag såg en så originell skildring av en förälder i en barn/ungdomsserie (eller bok, för den delen).
Teckningarna är också gulliga men utan att vara uddlösa. De är kanske på gränsen till att vara för slickade för min smak, och när jag läste den reflekterade jag över att det ibland såg ut som rutor ur en tecknad film à la Genndy Tartakovskys Dexters laboratorium eller Craig McCrackens Powerpuffpinglorna. Mer detaljerad och personlig, men med klara likheter i stil, så när jag i efterhand såg att det har gjorts en tv-serie av Lou! blev jag inte det minsta förvånad; det känns nästan oundvikligt att någon skulle komma på den idén Jag gillar teckningarna, absolut, 
men de känns ibland lite opersonliga i den första boken. I den andra boken märks det att Neel hittat rätt på alla plan; som alla bra serier blir de bättre ju mer man lär känna personerna.
Jag hoppas verkligen att Lou! säljer tillräckligt bra för att de ska bli fler böcker på svenska. Häromdagen fick den femte boken i serien, Laser Ninja, pris i Angoulême i klassen bästa serie för barn/ungdomar, och jag vill läsa den med! Julien Neels förklaring till titeln är värd att citera:
J’ai choisi ce titre parce que je me suis dit qu’à titre personnel, j’achèterai les yeux fermés un livre qui s’appellerait ”Laser Ninja”.
<Min knackiga översättning: ”Jag har valt den här titeln för jag vet att en bok med titeln Laser Ninja skulle jag köpa om jag så hade förbundna ögon”>
PS. På Wibom Books hemsida kan ni läsa utdrag ur de båda böckerna. DS.
Varje människa en ö: Svinet
Åsa Grennvalls senaste bok Svinet utlovar på baksidan ”en genuint obehaglig seriebok om en grupp osympatiska människor som hjälplöst sitter fast i sina egna destruktiva mönster”. Och det stämmer bra det; det flesta människorna i boken är sådana som det gäller att hålla sig undan ifrån om man inte känner för att bli arg/irriterad/vansinnigt uttråkad. Några få har glimtar av en person som det kanske kunde vara värt att lära känna, men det är som sagt bara glimtar.
Titelkaraktären, för jag skulle nog vilja säga att det är han som är svinet, är det psykopatvarning på: Otroligt manipulativ drar han fram utan att någonsin varken kunna eller vilja reflektera över andra, och han växlar mellan drypande romantiska kärleksförklaringar till sina flickvänner med att misshandla dem verbalt och fysiskt. Allting som händer har bara relevans på det sätt som det påverkar honom. Flickvänners självmordsförsök, hans egen misshandel av dem, mammans trevande försök att hjälpa sin son, är för honom enbart en källa till att andra ska tycka synd om honom för den ångest han utsätts för. Vi har sett honom förut i Grennvalls böcker (han är en karbonkopia på pojkvännen i Sjunde våningen) och tyvärr har jag själv sett honom i min närhet också.
Och det här är lite av ett problem för boken. Att läsa en bok där jag inte kan relatera till någon av personerna, möjligen på sin höjd tycka en smula synd om dem (men det är svårt för de är som sagt rätt osympatiska hela bunten) blir ganska tradigt efter en stund. Visst, det är träffsäkert skildrat, men vad är egentligen poängen? Jag tror att vi alla vet att de här personerna finns så att bara understryka deras jävlighet ger mig inte så mycket.
Men så, mot slutet, bränner det till från ett oväntat håll. Fram till dess har berättelsen som sagt saknat ett känslomässigt nav; svinet själv har hela tiden skildrats i ett utifrånperspektiv, och de andra har bara passerat förbi utan att ge några djupare intryck. Det som händer är att plötsligt sätt fokus på svinets mamma, och för första gången i boken får vi se en person som sätts in i ett djupare sammanhang. Innan dess har alla visade känslor gett ett egendomligt ytligt intryck, där någon ena ögonblicket känner si, nästa så. Visserligen förstår jag som läsare att det finns djupa känslor därunder men det är på ett strikt intellektuellt plan.
I sista kapitlet däremot går mammans långa utgjutelser rakt in i hjärtat. Hon blir inte en mer sympatisk person, men hon blir en verklig människa med verkliga känslor som berör mer än för bara stunden när hon till slut ärligt talar om vad hon känner.
Teckningarna ser ut som de brukar, och att det är fyra år sedan hennes senaste bok Cynisk romantiker kom ut syns inte alls. Och det menar jag som beröm för jag tycker att illustrationerna och manus som alltid passar utmärkt för varandra. Det som är lite störande här är att det ibland blir för mycket text; när de ser ut som om personerna inte riktigt får plats i bild för att texten tränger ut dem är det dags att sålla lite. Överlag är det mycket av närbilder och pratande huvuden här, och det är mer av ett kammarspel än en del av hennes tidigare serier.
Att mamman blir den egentliga huvudpersonen när jag har läst hela boken återspeglas också i teckningarna. Boken igenom är de funktionella och illustrerar bara vad som just då händer: Om A pratar med B så ser man A alternativt B prata; om de sitter i en bil så ser man det då och då när det inte helt enkelt är ett pratande huvud med tillhörande replik, och så vidare. Men det finns några få undantag och de har alla med mamman att göra. Det tydligaste exemplet är när hon i näst sista kapitlet har lämnat sin son på psykavdelningen och kör hem ensam i bilen. Dittills har rutor utan text enbart signalerat att personerna för en gångs skull inte pratar med varandra, men här visar de för första gången någonting annat: Hennes ångest över sin son. Och i sista kapitlet kommer några fler bilder som illustrerar vad hon känner inför det hon berättar istället för skeendet i sig.
Det är inte en helgjuten bok; den fladdrar lite för mycket åt alla möjliga håll och personerna i den har vi sett förut. Men den är betydligt intressantare än jag trodde att den skulle vara när jag kommit halvvägs så låt inte lura er av titeln: Svinet handlar på ytan om titelpersonen och de kvinnor som omger honom (hans pappa är i princip inte närvarande), men själv är han rätt ointressant som person. Den egentliga huvudpersonen dyker inte upp förrän efter ett tag , och det är först i slutet som hon verkligen visar upp sig.
PS. Fortfarande (ja, jag vet, pinsamt) tji scanner här, och Galago verkar helt sakna pressmaterial för Svinet på nätet så ni får nöja er med omslaget i förra inlägget DS.
Releaseparty för Svinet
Igår var det releaseparty på Hallongrottan för Åsa Grennvalls nya bok Svinet efter signering hos Staffars på eftermiddagen (jag fick en trevlig teckning i min kopia där). Det var knökfullt inne i lokalen där Grennvall blev intervjuad av Bitte Andersson och själv fick jag stå och försöka höra vad som sades i rummet bredvid. Men det var inte så illa för godisskålar + minibar fanns i det rummet; det största problem var nog när godispappret prasslade för då gick det inte att urskilja orden från rummet bredvid
En mycket bra tillställning var det, och lyssnare verkade alla vara både intresserade och insatta i Grennvalls tidigare böcker. Själv ser jag fram mot att läsa Svinet nu i helgen, och återkommer såklart med mina tankar lite senare.
Adèle Blanc-Sec, och lite till
Luc Besson har gjort några fantastiska filmer (Det femte elementet, Leon) och en hög usla, så det är med oroligt intresse jag ser fram mot hans filmatisering av Tardis serie Adèles extraordinära äventyr nu i vår.
Kan bli bra, kan bli katastrof, men oavsett resultatet fick det mig att läsa om Tardis serie, något jag inte tror jag gjort sedan Carlsen gav ut de sex första delarna på 80-talet
Adèle är en serie med glimten i ögat; serien igenom driver Tardi med läsaren och hans/hennes förväntningar. Plotten är absurt komplicerad vilket till och med noteras av personerna i serien; varenda äventyrsberättelsekliché som finns används; när någon dör är oddsen 50-50 att de ska återuppstå med hjälp av någon mystisk maskin; personer försvinner ur handlingen för att några böcker senare dyka upp igen, ofta med ett enormt hämndbegär mot Adèle / gamla kumpaner / mänskligheten i stort. Serien är ett gigantiskt potpurri av gamla epsiodfilmer som Buster Crabbes Blixt Gordon, men med en kvinnlig huvudperson som omväxling. Jag tycker att de första albumen fungerar bäst som humor och äventyrsserie, där det känns som om Tardi trots allt har tänkt igenom handlingen en smula; de senare känns slarviga istället för kaotiska.
Men vad som blir uppenbart när jag läser alla albumen i en följd, tillsammans med två andra album från samma tid, Den ödesdigra resan och Ishavets demon, som både refererar till Adèle-serien och refereras i Adèle, är att Tardi byter inriktning på serien. Vad som började som en humoristisk lek
med läsaren har glidit över i en serie som fortfarande inte tar sig själv på större allvar men som ändå har ett budskap: Nationalismens faror och krigets vansinne.
Lucien Brindavoine, huvudperson i Den ödesdigra resan och också huvudrollsinnehavare i några av de senare Adèle-albumen, dras med ut i första världskriget för att mörda för Frankrikes ära, och efter att själv ha sett till att hans arm blir amputerad för att därmed undfly slagfältet spenderar han serien med att dricka och förklara att nationalismen i ohelig allians med kapitalismen bär skulden. Att han sedan väcker Adèle från de döda och tillsammans med henne (nästan) avslöjar en komplott där industrin och maffian planerar att överta världen och leda vägen på 1900-talet sker lite sådär i förbifarten, precis som det mesta som händer i Adèle.
Några ord om teckningarna också. Adèle… och Den ödesdigra resan är tecknade i samma stil, där man ser Tintins inflytande men med rundare pennföring och betydligt mer karikerade männsiskor. En mycket trevlig stil tycker jag, och Rikard på shazam.se liknade den vid Per Åhlin när han skrev om Tardis Just här häromdagen och det kan jag bara hålla med om.
Men den stora upplevelsen visuellt är tveklöst Ishavets demon, en serie som jag måste rekommendera till alla som uppskattar teckningskonst. Historien är mer Jules Vernesk här, med stora likheter med En världsomsegling under havet, men istället för den bittre kapten Nemo har vi här 2 galna vetenskapsmän som i likhet med Nemo vill terrorisera världen. En trevlig historia, absolut, men det är teckningarna som gör den till en upplevelse. Förutom i människoteckningarna som är sig lika överger Tardi här helt Tintin-skolan, och istället är teckningarna gjorda i en stil à la viktorianska illustrationer om vetenskap och natur.
Det är utsökt gjort där varje sida skulle göra sig som en plansch på väggen, utan att därför förlora flytet som krävs för att fungera som en serie. Det här är en bok som jag verkligen skulle vilja se i ett gigantiskt format à la Sunday Press utgåvor; få om några serier ser lika eleganta ut som den här, och att den till stora delar utspelar sig i arktisk miljö där de svartvita strama bilderna passar perfekt till isen och havet gör det bara ännu bättre. Den enda invändningen är att de magnifika teckningarna inte fullt ut matchas av manuset; Ishavets demon har en allvarligare ton än de övriga, men inte tillräckligt för de ödesmättade illustrationerna.
I Danmark ska Faraos Cigarrer ge ut Adèle på nytt, eventuellt ska Fantagraphics göra detsamma i USA i samband med att de ger ut en del annat av Tardi (de smygstartade i somras som jag skrev om då), och Bessons film kommer som sagt i april; den som gillar Tardi har en hel del att se fram mot
Crossing the Empty Quarter
Asch. Här är en serie jag verkligen skulle vilja kunna tycka om mycket mer än jag gör; Carol Swain har en mycket egen teckningsstil som är omedelbart igenkännbar när man en gång sett den, och handlingen i hennes serier sticker också ut, med deras blandning av vardagsrealism och slängar av surrealism.
Den nya boken Crossing the Empty Quarter samlar ihop kortare serier från hela hennes tid som serieskapare. Det är små, korta vinjetter som ofta
bara är stämningsbilder som på några sidor beskriver en miljö, ett samhälle eller en människa. Några är i svartvitt, några är i färg, men alla är tecknade i Swains typiska stil som ser ut som en blandning av blyerts och kolstift (jag är ingen tecknare så jag vet inte riktigt vad för material Swain använder, men det är så det ser ut för mig; om någon vet så nämn det gärna i en kommentar!).
Men som sagt griper serierna aldrig tag i mig. Jag gillar teckningarna, jag uppskattar Swains poetiska anslag betydligt mer än till exempel Dave McKeans, men det blir aldrig något riktigt sug i berättelserna. En serie slutar, en annan börjar, och så fortgår det, och den slutgiltiga känslan blir en av besvikelse: Det är så nära utan att riktigt nå fram. För en annan läsare kanske slutsatsen blir en annan, men jag tycker att Swain gör sig bättre i lite längre historier än här.
Och ett annat problem kanske kan anas i just det faktum att trots att boken täcker in mer än tjugo
år av serieskapande så ser den tidigaste serien precis likadan ut som den senare. De presenteras mer eller mindre kronologiskt i boken, och jag väntade hela tiden på att nu, nu kommer det att lyfta; eftersom Swain är så lovande redan i början borde de senare serierna bli riktigt bra. Men, som sagt, lyftet kommer inte. På ett sätt är det imponerande att kunna hålla stilen så konsekvent från början till slut, men på ett annat sätt är det lite deprimerande: Någonting borde ändras på tjugo år.
Nytt från Japan: Rin-ne
För mig är Maison Ikkoku en av de ytterst få helt perfekta serier jag läst; jag vill inte ändra ett ord, ett streck i den. Jag gillade Rumiko Takahashi redan innan tack vare Lum, men det var MI som gjorde att jag verkligen fick upp ögonen för henne. Efter de serierna gav hon sig sedan på slapstick-martial arts i Ranma ½ som var småskojigt fluff, och sedan blev det månadens-monsterserien InuYasha som upptog huvuddelen av hennes tid under tolv år. Ingen av de senare serierna är ens i närheten av MI, och når inte heller upp till Lums höjder. Hon har också gjort några kortare serier under tiden som har varit klart bättre, som Rumic Theater och Mermaid Saga, men en längre bra serie av henne var det länge sedan vi såg; InuYasha är liksom Ranma underhållande men det är ett popcornnöje som tar slut så snabbt man stänger boken.
Och nu är det alltså dags för hennes senaste serie, Rin-ne, som publiceras i USA mer eller mindre samtidigt som den japanska utgåvan. Två album är ute, och för den som vill provläsa några av de tidiga kapitlen alternativt läsa de som ännu inte samlats i bokform finns fler smakprov här.
Hittills måste jag säga att jag inte vet vad Takahashi tänkt sig för långtidsplaner med Rin-ne; efter två album har serien ännu inte valt väg. Roligt är det, men jag har inte en susning om det kommer att finnas en stark handling à la Maison Ikkoku eller om det blir en episodisk serie à la InuYasha.
En sak är klar och det är att det otvetydigt är en Takahashi-serie. Huvudpersonen, skolflickan Sakura Mamiya, påminner mycket om Kagome från InuYasha, och upplägget av hela serien drar också tankarna åt det hållet: En skolkamrat till henne, Rinne Rokudo, visar sig vara en shinigami, en som hjälper spöken att slå sig till ro. Eftersom Sakura kan se spöken märker hon snart, till skillnad från de övriga i skolan, vad Rinne pysslar med. Tyvärr är Rinne bara halvdan på sitt jobb som han tvingats ta på sig eftersom hans mormor lovat att hennes efterlevande ska utföra hennes jobb; framförallt har han en akut pengabrist vilket krånglar till allt eftersom de hjälpmedel han behöver alltid kostar pengar.
Sen är cirkusen igång, med Rinne som gör allt för att komma över mat och pengar, Sakura som en lätt överseende iakttagare / medhjälpare, och högvis med underliga varelser och miljöer (besöket i helvetet i bok 2 är ett typiskt exempel med dess ingång modellerad efter en järnvägsstation där det är bäst att man inte försöker tjuvåka, mystiska villaförort, och så vidare).
Slapstick-känslan är trots ett som det låter allvarligt tema stark, och Rin-ne känns som en mix av InuYasha (övernaturligheterna, monstren) och Ranma ½ (tonvikten på humor, absurditeten). Jag måste säga att det är skönt att än så länge
håller sig Rin-ne huvudsakligen på Jorden i nutid; de absolut bästa bitarna i InuYasha är enligt mig de alldeles för få sidorna där Kagome träffar sina skolkamrater, och Takahashi kan visa vilken fin känsla för timing hon har i dialogerna. Hon har en utmärkt fantasi vad gäller monster och oknytt, men det är i den halvallvarliga, komiska vardagsgenren hon är en mästare.
Teckningarna ser ut som Takahashi alltid gjort, en stil som jag tycker är extremt trevlig att läsa. Takahashi vet precis hur man ska designa en sida, hur man placerar människor i en ruta för att dialoger ska kännas naturliga, och hur några få streck är allt som behövs för att ge en karaktär personlighet. Kort sagt, ett exemplariskt hantverk.
Så slutbetyget av introduktionen måste bli ett ”Vi får se hur det utvecklar sig”. Jag kommer alldeles säkert fortsätta läsa den hur det än går eftersom jag tycker att Takahashi är en av de allra bästa hantverkarna i seriebranschen, men jag håller tummarna för att Rin-ne snart tar en tydlig riktning. Jag kommer ihåg att även InuYasha började starkt, där den såg ut att bli en allvarlig serie med en stark handling, men det tog inte många tusen sidor innan det kändes som att den gjordes på rutin. Bra rutin, visst, men…
Vad hände?: Terry LaBan
Jag har redan nämnt serien Unsupervised Existence här när jag skrev om Mats Källblad och hur hans figurer ibland kändes som om de klivit över från den ena serien till den andra. Och den känslan höll i sig när jag häromdagen läste om Terry LaBans serie: Det är onekligen stora skillnader mellan serieskaparna, med svenska och amerikanska särdrag, men likheten finns definitivt där.
Vad som också är slående när man läser LaBans serie så här 20 år senare är hur den fortfarande sticker ut och saknar egentliga motsvarigheter. Det är en enkel serie som på ytan framförallt handlar om paret Suzy och Donny som strävar på i sitt vardagsliv;
Danny kör taxi men när drömmar om författande, medan Suzy är mer vilsen och egentligen inte vet vad hon vill, bortsett från att ett 9-5-jobb är helt omöjligt. Diverse mer eller mindre udda personligheter dyker upp, men Danny och Suzys förhållande står i hela tiden i centrum, och det är där som LaBan är som allra bäst i den här serien.
Istället för en deprimerande diskbänksrealism blir framförallt den del som handlar om Danny någonting jag närmast skulle klassa som arbetarklasslitteratur, vilket så gott som helt saknas i serievärlden. Dannys taxijobb och hans kollegor startar en tidskrift, de går i strejk för högre lön, och så vidare. Det är inte en värst stor del av serien räknat i sidor, men det är fascinerande att se, och väldigt, väldigt ovanligt.
Sen är det förstås också en riktigt rolig serie, med bisarra karaktärer som den New Age-praktiserande Annadette och hennes överspände neurotiske ex-pojkvän Bob; när Bob för att bevisa hur förkrossad han är
över att ha blivit dumpad åker till Grekland leder det till en mardrömsresa där han excellerar i neurotiskt beteende, som är alldeles underbart roligt att läsa. Det kanske låter konstigt, men det är absolut sant!
Unsupervised Existence blev tyvärr ingen framgång försäljningsmässigt (föga förvånande), och LaBan startade istället en ny tidning 1992: Cud. Den är absurdare och ännu roligare än UE, men drar ner på de realistiska dragen. Huvudperson är nu Bob Cudd, som ser precis ut som Bob från UE och har många liknande drag, men den här Bob är en performance artist som gör sitt yttersta för att chockera omgivningen. Ett skivbolag på dekis kontrakterar honom, och han blir en superstjärna med sina uppträdanden där han har sex med det ruttnande liket av en släkting och annan smått och gott. Allt tecknat med ett gott humör av LaBan, och besynnerligt nog är serien vad jag skulle kalla småmysig.
Det fanns också guldkorn bland biserierna i Cud, som de om Muktuk Wolfsbreath, Hard-Boiled Shaman, en noir-deckare med en inuitisk shaman i huvudrollen.
Undergroundkänslan till trots var den så intressant att Vertigo till och med gav ut en specialskriven miniserie av LaBan med Muktuk i huvudrollen.
Men inte heller Cud sålde något vidare och tidningen lades ner efter 8 nummer. Och sen blir det en dystrare historia. Namnet återupplivades 1995 när LaBan startade Cud Comics på Dark Horse, men huvudpersonerna var nu paret Eno & Plum, som hade funnits med i en biserie i gamla Cud. Tyvärr är både personerna och serierna mycket tråkigare än Bob i Cud, och LaBans glada anarkism har helt försvunnit; istället blir det en menlös komedi av det hela som inte ens är rolig.
Och så har det fortsatt. LaBan har gjort en hel del serier sedan dess, men de är inte i närheten av kvalitén i UE och Cud. Udden har försvunnit, och när han själv tecknar gäller det också teckningarna där den glada och charmiga känslan i de tidigare serierna (de som påminner om Källblad) har ersatts av en mer polerad och slätstruken stil. Varje gång jag får syn på en serie av honom, vare sig det är en egenhändigt tecknad serie som Edge City eller en Kalle Anka-serie där han står för manus, blir jag ledsen; han var en gång i tiden en av de allra mest spännande serieskaparna i USA, men nu finns det knappt ens ett spår kvar av den kvalitén. 
Läsning: Unsupervised Existence finns samlat i två böcker från Fantagraphics: International Bob (samlar Bobs historier från UE), och Love’s Not a Three-Dollar Fare (samlar Danny och Suzys historier från UE). Båda rekommenderas hjärtligt; uppdelningen på teman är fånig och gör att man inte får läsa serierna i den ordningen de kommer (de hänger alla samman), men det gör verkligen inte så mycket (om någon vill ha hjälp kan jag tala om i vilken ordningen serierna ska läsas ). Cud finns tyvärr inte samlad så där gäller det att hitta gamla tidningar.
Om man vill provläsa så finns det bra smakprov här.
Daterad framtid: Buck Rogers
Snart tror jag att alla dagspresserier som har den minsta berömmelse kommer att finnas tillgängliga i inbundna samlingar. Det är fantastiskt att äntligen kunna läsa så många serier som jag förut bara kunnat läsa om, alternativt bara sett i små doser. Serier som Little Orphan Annie visar sig vara långt bättre än jag trott, och andra serier som jag bara hört talas om sådär i förbifarten visar sig vara väl så underhållande som de bästa bland nyare serier.
Men sen finns de förstås serier som är berömda men som visar sig ha passerat sitt bäst-före-datum sen länge. Som Buck Rogers in the 25th Century, känd som den första science fiction-serien när den startade 1929. Alex Raymonds Flash Gordon som dök upp lite senare har tryckts om flera gånger och hyllas av många som ett mästerverk (själv tycker jag att Raymonds teckningar är finfina, men att manuset är under all kritik), men föregångaren har inte synts till i större doser förrän förlaget Hermes Press häromåret började ge ut serien från dess begynnelse.
För några dagar sedan klagade jag på att Pictures That Tick var en smula svårgenomtränglig, men den var rena Barbara Cartland-boken i jämförelse med gamle Buck. Här bjuds vi på teckningar av Dick Calkins
som redan de ser ganska knaggliga ut, med en stil som leder tankarna till (amatörmässiga) illustrationer i viktorianska tidskrifter snarare än någonting som fungerar som en serie. Senare söndagssidor ser lite bättre ut, men absolut inte tillräckligt för att kompensera för det största problemet…
Framförallt är det manuset som inte fungerar alls, och det är smärtsamt tydligt att författaren Philip Nowlan var en sf-författare skolad i Hugo Gernsbacks tidskrifter: Historierna är barnsligt okomplicerade, karaktärsteckning obefintlig (vilket Gernsback tyckte om), och det finns luckor stora nog att köra en Borg-kub genom dem. Inom sf-litteraturen (den amerikanska alltså) dröjde det tills John W Campbells era innan det blev någon som helst kvalité på skrivandet, men i serievärlden dröjde det ännu längre.
Jag har hittills bara läst den första boken som täcker åren 1929-1930; tyvärr köpte jag både den och nästa bok (1931-1932) samtidigt, men jag vet inte om jag kommer att klara av att läsa den med. Jag har sett att det finns en del som säger att serien blir bättre senare men det vete tusan om det är värt ett försök; samma personer säger samtidigt att den första boken är rätt bra och det är den som sagt inte.
Lite synd är det att en såpass viktig serie visar sig vara så erbarmligt usel, men så kan det gå: Först är inte alltid bäst.
not simple
En rykande färsk och riktigt bra serie blir det idag, närmare bestämt Natsume Onos not simple., en manga utgiven av Viz under deras Sigikki-imprint. Det här är mig veterligt den andra serien från webbsidan Viz gett ut i bokformat; den första var Children of the Sea som jag också gillade skarpt. Men till skillnaden från den senares filosofiska lugn och fantasieggande bilder är not simple ett helt annat djur…
Det är en rätt underlig bok det här. Som konsumentfakta kan jag nämna att det är en avslutad historia à 320 sidor så man behöver inte binda upp sig för ett flerårigt och mångtusensidigt läsprojekt
när man börjar läsa. Däremot får man förbereda sig på att koncentration behövs, framförallt i början, då serien hoppar vilt tidsmässigt. Läsaren får klara sig själv eftersom tidsangivelser saknas, men allteftersom knyts historien ihop, personerna framträder tydligare, och den egentligen synnerligen deprimerande handlingen klarnar.
För det går illa för huvudpersonen Ian, en australisk yngling på drift i USA där han letar efter sin syster (i slutet av handlingen, kronologiskt sett; drivandet dyker upp lite varstans i boken). Det är tveklöst en melodram av skillingtryckskaliber, där i princip allting som kan drabba en familj också drabbar den, så när en del samband slutligen förklaras kommer de inte som någon större överraskning för läsaren: Föreställ er det värsta, och ni kommer gissa rätt.
Så om Ono hade skapat serien så att poängen var att läsaren skulle bli förvånad hade det varit en ganska misslyckad serie som bara känts deprimerande, men hon är smartare än så. I not simple är målet ingenting och resan allting, för att använda en gammal kliché. Det som förvånar mig som läsare är istället att det finns en hoppfull ton i serien, handlingen till trots.
Ono undviker konsekvent att skildra gräsligheter i serien, och allt sådant får vi som läsare bara höra om genom berättelser och citat från de som varit med. I början var jag inte ens säker på att jag förstått handlingen rätt; riktigt obehagliga saker nämndes bara i förbifarten utan något större ståhej vilket fick mig att tro att jag missförstått vad Ono syftade på, men det hade jag inte alls.
Dribblandet med tidsaspekterna bryter också mot den deprimerande handlingen och ger ett lekfullt intryck. Samma sak med boken i boken (en av huvudpersonerna skriver en bok om Ian där han (författaren) också skriver in sig själv i handlingen); jag är övertygad om att Ono tar till knep som dessa för att dämpa det som annars riskerat att bli en lång litania över elände.
Och, viktigast av allt, med allt som drabbar Ian utstrålar han ändå en slags oskuldsfullhet mitt i misären, 
och några av de människor han möter blir om inte lyckligare så ändå öppnare för möjligheten till lycka tack vare honom.
Det kanske låter lite soppigt men det är det absolut inte; det är en vardagsrealistisk serie med en del ovanliga stilgrepp som bjuds. Och till de som inte gillar manga kan jag säga: Den här serien hade precis lika gärna kunnat varit publicerad av exempelvis Fantagraphics; teckningsmässigt och manusmässigt skulle den passa utmärkt där. Glöm idén med att all manga är mer eller mindre samma skrot och korn för variationen bland japanska serier är ofantlig, även om mycket av det som översätts tenderar att likna varandra.
