Beauty

28 november, 2014 at 13:17 (Serier) (, , )

Beauty - cover

Jag kunde inte hålla mig; efter att ha väntat två år på att del två av Hubert (manus & färger) och Kerascoëts (teckningar) serie Skönheten skulle komma ut på svenska så gick det inte att motstå förlaget NBMs översättning till engelska av samma serie eftersom den innehöll alla tre album i sviten. Jag var alltför förtjust i serien för att vänta längre, helt enkelt!

För den som inte vet vad den här serien handlar om så läs min recension av den första delen här; varde nog sagt att det är en brysk saga om en skönhet som ligger i betraktarens öga, och om faran med att önska sig någonting utan att tänka efter vad det kan innebära för som ofta i sagor kan man inte lita vare sig på älvor eller andra människor. På ytan ser det inbjudande och gulligt ut, men under utan är den rejält ruskig till sitt innehåll. Tänk bröderna Grimm i original, inte Disneys versioner.

Givetvis är inte heller de två (för mig nya) delarna på något sätt snällare än den första. Ju bättre det går rent materiellt för Coddie (Sillen på svenska), desto sämre mår hon. Men inte bara hon, eftersom hon efter giftermålet med landets kung i slutet av första delen nu har inflytande på ett helt land, och om hennes gränslösa skönhet ställde till med problem redan när bara en handfull personer mött henne blir det nu än värre. Kungen gör allt vad hon vill och eftersom hon är inte den skarpaste kniven i lådan, så…

Det är intressant att se hur Hubert skildrar hur olika människor hanterar Coddies magiska uppenbarelse: Kungen som har all makt kan inte undgå att missbruka den å det grövsta, och samma sak gäller de andra männen; ju mer makt de har, desto värre handlar de (så Coddies vän från unga år, helt utan makt, är också den som uppför sig bäst i Coddies närvaro). Kungens syster, den med marginal intelligentaste personen i serien, förstår att använda sig av den för att försöka få landet på fötter igen även om hon i början underskattar hur mycket andra påverkas av Coddie. Coddie själv kan inte hantera sin situation alls, åtminstone inte förrän hon verkligen inser vad det är hon gjort och hennes egna begränsningar.

Beauty - Krig

Det finns alltså fler budskap i serien, förutom att man ska vara försiktig med att förledas av en lockande yta, som att makt korrumperar, och att känslor utan tanke inte är mycket att ha (den enda lyckliga relationen i serien är mellan två personer som ärligt älskar varandra, men som också förstår att ibland måste hjärnan få styra). Plus, förstås, att sticka ut från mängden kan vara farligt med all avundsjuka som finns hos andra.

De här uppmuntrade budskapen är sen mycket aptitligt presenterade av Kerascoët, en tecknarduo som vet hur man ska teckna elegant. I Beauty är det starka färger, enfärgade ytor och tunna streck som gäller, och varje uppslag är iögonfallande. Styvt gjort, absolut, men jag måste erkänna att även om jag tycker det här ser väldigt bra ut så såg ändå deras tidigare serie Miss Don’t Touch Me ännu bättre ut, med en lite mer avslappnad stil och mjukare kanter. Det här är så stiliserat, så skickligt att det snudd på blir lite kallt.

Den antydan till kyla finns boken igenom. Det här är en av de absolut bästa serierna jag läst i år, och jag misstänker att den kommer komma med på min bästa-lista när året är slut, men ändå är den lite för intellektuell, lite för medvetet analytisk. Om jag återigen jämför med Miss Don’t Touch Me så har båda serierna huvudpersoner som råkar rejält illa ut (och som för den delen inte är så värst trevliga de heller) och gott om fruktansvärda händelser förekommer. Men i Beauty så läser jag om Coddie och de andra i ett utifrån-perspektiv; jag kan tycka synd om dem och känna med dem, men de är ändå personer i ett drama som jag får berättat för mig. I Miss Don’t Touch Me känner jag med dem, det som händer dem berör mig mycket mer personligt. Skillnaden är den mellan en bok som har handlingen som huvudattraktion, och den som har människor som huvudattraktion, och när så mycket går ut på att skildra elände som jag som läsare ska gripas av fungerar det andra alternativet bättre.

IMHO och, som sagt, jag tycker ändå att Beauty är en synnerligen lyckad serie som jag är väldigt glad över att ha fått läsa klart :-)

Beauty - Valiant

Jag vet inte jag, men visst ser den där riddaren en smula bekant ut?

 

Direktlänk Lämna en kommentar

Deppigt värre? : Bokurano

26 november, 2014 at 23:22 (Manga) (, )

Bokurano 11 - cover

Mohiro Kitohs Shadow Star/Narutaru var en verkligt nedslående historia, så när jag satte mig ner med hans Bokurano efter att den elfte och avslutande boken kommit ut visste jag ungefär vad som väntade: Barn som kommer råka/har råkat ut för ohyggliga saker, presenterat på ett bitvis förvirrat sätt med mycket filosofiska resonemang dessutom. Plus, jag hade redan läst typ de 5-6 första volymerna :-)

Och jodå, så blev det också. Den här gången innehas huvudrollerna av en grupp barn i de yngre tonåren som på ett sommarläger dras in i en kamp som, får de veta, kommer avgöra Jordens överlevnad. Tyvärr innebär det också att de själva kommer dö eftersom den gigantiska robot de har att slåss med utnyttjar pilotens livskraft som sin energi. Så en strid = antingen vinner piloten varpå hen själv dör, eller så förlorar piloten varpå hela Jorden dör. Ett pilotprojekt modell sämre, med andra ord.

Finns det då någon poäng med Bokurano, eller är den bara depp-depp-depp?

Jodå, det finns det. Mecha-roboten till trots är det här en serie som egentligen handlar om vad man gör när man vet att man kommer att dö (nästa pilot blir alltid utvald när striden slutar, så den personen har några dagar att vänta på sin strid och slutet), och framförallt när den utvalda är ett barn, med allt vad det innebär. Några finner sig stoiskt i det, någon panikerar, någon ser chansen att hämnas oförrätter.

Och eftersom Kitoh är en, ska vi kalla det tungmodig, författare har de flesta barnen minst sagt trassliga bakgrunder med döda/icke närvarande föräldrar, skolproblem och annat dystert i bagaget. Ärligt talat kände jag mig också dyster när jag kommit så långt i läsningen att jag förstod hur serien var uppbyggd (varje volym har sisådär 6-7 kapitel, alla namngivna efter den för tillfället utvalda piloten) eftersom jag anade att det skulle bli så mörkt att jag riskerade att tröttna på det.

Bokurano - Ushiro

Men faktiskt, Kitoh överraskade mig. Att det i grunden är en svart serie är självklart, med tanke på vad som händer, men vad det led visade det sig att Kitoh lyckas bra med att skildra alla barnen som individer, med sin egen unika historia, och på något besynnerligt sätt blir det ändå relativt lyckliga slut för dem. Med tanke på förutsättningarna förstås, dvs att ett barn dör, familj/vänner sörjer, och ett annat barn nu vet att hen kommer att dö om några dagar. Det handlar om att hitta en mening med det som händer, och att acceptera det eftersom det trots allt är någonting som händer flera gånger per minut i världen; för att citera Kitoh ur minnet är alla människor huvudpersonen i sin egen historia, och att man själv dör är egentligen inte sorgligare än att någon annan gör det. Att just de här barnen dör när de försöker rädda Jorden från undergång gör inte just deras död sorgligare än någon annans.

En något blek tröst, givetvis, men det fungerar bra i serien. Det tar några volymer innan den här trösten börjar glimta till, och innan dess är det egentligen bara sorg, nihilism och misär, så jag undrar jag om inte Kitoh själv blev övertygad av sina huvudpersoner om att allt kanske inte är så bottenlöst eländigt, trots allt ;-)

Och bortsett från döden som tema, hur är serien?

Jo då, förvirrande var den allt. Reglerna för striderna är inte helt glasklara, och Kitohs ovana att ofta inte använda sig av pilar på pratbubblorna gör att jag ibland inte har en aning om vem som egentligen säger vad, framförallt i de (som väntat) ymnigt förekommande långa filosofiska dialogerna. Och filosofin är inte den mest lätta att tyda, den heller; resonemanget om vad det innebär att dö som jag nämner härovan är det som är tydligt, det övriga är inte helt uppenbart…

Jag har också svårt för hur persongalleriet används i de första volymerna; det är lite för mycket ohyggligheter som refereras till och antyds för att jag ska gilla det. Eller snarare, jag gillar inte hur Kitohs försök att alltid finna saker att diskutera i hur människor är (vilket ofta är bra, förstås) resulterar i resonemang om vems skulden är när någon faktiskt utsätts för våldsamma övergrepp. Det snuddar vid offrets skuld till det inträffade på ett grumligt sätt. Jag tror nog att tanken här är god, att livet och människor är komplicerade, men det verkar som om det glöms bort att vissa handlingar är betydligt värre än andra, även om båda orsakar skada.

OK, jag uttrycker mig nog lite grumligt själv, men läs Bokurano så tror jag ni kommer förstå vad jag menar!

Var det värt det att läsa 2000 sidor som riskerade att göra mig själv deprimerad (och faktiskt gjorde det, i början, innan serien började ändra ton en smula)? Jo, det var det allt. Det är ett ovanligt tema och Kitoh behandlar det väl, när väl serien själv insett vad den handlar om vill säga. Så för den som börjar läsa den säger jag: Fortsätt även om det känns hårt och jobbigt i början!

 

PS. Mecha-robotstriderna? Tja, egentligen inte spännande eller dramatiska, och de tar upp en ganska liten del av sidantalet. Plus att när de två inte alltid humanoida robotarna börjar slåss så kan det vara tusan så svårt att förstå vad som händer, det är mest saker och ting som krossas och exploderar. Läsare som vill läsa om robotar som strider bör nog leta upp någonting annat misstänker jag… DS.

Direktlänk Lämna en kommentar

Smått & Gott: Chi’s Sweet Home

24 november, 2014 at 20:17 (Manga) (, )

Chi's Sweet Home 11 - cover

Den här gången är det verkligen både smått och gott, för Konami Konatas otroligt gulliga serie om den lilla kattungen Chi är så söt man bara kan tänka sig. Elva volymer finns hittills, både på engelska och japanska, och alla är fantastiskt underhållande, men den senaste boken var ärligt talat en smula frustrerande att läsa. Orsak?

Jo, här, i avsnitt 183-200, börjar hon äntligen få reda på lite mer om var hon egentligen kommer ifrån. Serien började ju med att Chi hittades av den lilla pojken Yohei, just när hon tappat bort sin mamma och sina syskon. Men eftersom hon är så ung kommer hon knappt ihåg någonting av dem, med bara några hjärteknipande sekvenser i de tidigaste avsnitten där hon kommer ihåg att hon legat bredvid någon stor och varm. Nu råkar hon stöta ihop med sina syskon, och de andra katterna börjar undra över att de är så lika…

Smärtsamt spännande i det lilla, men nästa volym kommer inte ut förrän om ett knappt år! Gaah!

Annars är allt som vanligt, med en Chi som har ett attention span ungefär som en guldfisk, för att inte tala om att hon inte har en susning om hur världen fungerar. Till exempel när en annan katt talar om för henne att hon är en katt så vägrar hon acceptera det. Eller när Yohei och hans mamma reser bort ett tag och en vän till Chi förklarar att när någon försvinner så är det för alltid (baserat på vännens bittra erfarenhet om när hens syskon försvann till andra familjer när hen var liten). Chi blir deppad, när hon kommer ihåg att Yohei och mamma är borta förstås eftersom det ofta faller henne ur minnet, men när de väl kommer tillbaka blir hon överlycklig.

Och jag gillar verkligen alla scener när människorna pratar om/med Chi medan Chi pratar med dem, och givetvis förstår ingen vad den andra vill. Pluspoäng också för att Kanata envisas med att katternas pratbubblor alltid innehåller ljud (”Meow”, ”Ahhh!”, osv), medan vad de egentligen säger står bredvid; det gör att jag alltid kommer ihåg att det här är katter och inte människor.

Den är förunderligt charmig, Chi’s Sweet Home, så för de som inte storknar över sånt kan jag helhjärtat rekommendera både den och animen. Om nu bara den där tolfte volymen kunde komma snart!

Chi's Sweet Home 11 - Mamma

Chi’s mamma gör ett Homer-Simpson-härmar-Terminator-framträdande i serien

 

Direktlänk Lämna en kommentar

JJ & MP, igen

23 november, 2014 at 17:55 (Dagspresserier) (, , , , )

Jag har fortfarande inte riktigt läst ikapp alla nya serier som dök upp när jag var ute och reste, men snart så! Idag, några ord om två serier som jag skrivit om flera gånger och ofta tillsammans: Leonard Starrs Mary Perkins On Stage och Stan Drakes The Heart of Juliet Jones (manus av Elliot Caplin). De är två av de bäst tecknade dagspresserierna genom tiderna med mycket likartade teckningar, båda är åtminstone delvis såpoperor, och Starr & Drake jobbade flera gånger tillsammans, så jämförelser är svårt att låta bli. Fast det är klart, den som läst den här bloggen några år vet nog precis vad jag tycker om de två vid det här laget ;-)

Först, Juliet Jones, som i den här fjärde samlingen från Classic Comics Press (som ger ut båda serierna) befäster mina tidigare intryck: Stan Drake är en ypperlig tecknare, men Elliot Caplin är inte en ypperlig författare.

The Heart of Juliet Jones 4 - cover

Drake jobbar på; i de söndagssidor som ingår i boken (reproducerade i svartvitt) använder han sig av en mängd tekniker. Några månader är det en mängd cross hatching, sedan några ,månader med bara svart och vitt, sen kommer några månader med zip-a-tone, och så vidare. Det känns som om Drake experimenterar helt enkelt för att det är roligt. Så inga klagomål där, förutom att av någon anledning finns det en del sidor i början av den här volymen där anatomin är fullständigt fel, med alldeles för stora huvuden, saknade halsar mm; jag har ingen aning om varför men med tanke på hur det ser ut för övrigt misstänker jag att någon mindre skicklig assistent varit inblandad.

The Heart of Juliet Jones 4 - Glasses

Hejdå glasögonen, det var ganska roligt att träffas!

Men manuset saknar precis som jag skrivit tidigare en röd tråd och en förmåga att överraska. Det är små, oftast korta episoder där någon i familjen Jones (Juliet, hennes lillasyster Eve, eller deras far) råkar ut för något problem, som sedan snabbt löses, för att sedan glömmas bort för alltid. Som episoden där Eve plötsligt inser att hon behöver glasögon, varpå hon blir ”upptäckt” av en teaterregissör som fängslas av hennes udda utseende (som alltså består i att hon har glasögon…). Efter att först ha misslyckats när hon kastas in i huvudrollen i pjäsen gör hon succé när hon ärligt förklarar för publiken problemen med föreställningen. Glasögonen? Försvunna, för att aldrig synas till igen i serien.

Och så fortsätter det, med potentiellt omvälvande händelser som nästa söndag glömts bort (inklusive saker som döda/döende fästmän mm). Att så totalt ignorera kontinuiteten kan jag acceptera i vissa serier men i en såpopera av det här slaget känns det inte alls bra. Däremot är berättelserna i sig OK, även om det känns enformigt i längden med att familjen Jones alltid har ett enkelt moraliskt svar på alla frågor, oavsett hur komplicerade de är.

Så, full pott för teckningarna, men med stora avdrag för manus där man måste ha överseende med moraliska pekpinnar en masse och vad jag med kanslisvenska skulle kunna kalla bristande konsekvensanalys. Jag gillar ändå serien, bara så ni vet :-)

Till Mary Perkins, som har en helt annan klass på manus!

Mary Perkins On Stage 13 - cover

Tretton volymer har det hittills blivit, och nu är det bara två kvar innan allting har publicerats. Jag tänkte nog att Starr inte skulle kunna hålla samma höga klass på berättandet serien igenom men jag verkar få helt fel där. För här, i seriestrippar från 1974-75 fortsätter han glänsa.

Ta den första historien i volymen där hon lär känna helylle-skådespelaren Cookie Ayers, en nu snart 30-åring som fortfarande av sin publik ses som den gulliga tonårsstjärna hon var när hon slog igenom. Jag vill egentligen inte avslöja för mycket om vad som händer i episoden eftersom jag själv flera gånger helt ändrade mig om vad jag trodde pågick när hon ser ut att ha råkat ut för misshandel (och en mycket starkt antydd våldtäkt men Starr kunde givetvis inte skriva det rakt ut) efter en date. Jag vacklade mellan känslor av typen ”Hm, lite klichéartat här” och ”Uh-oh, undrar om Starr är helt ute och cyklar här?” tills jag insåg att Starr hade full koll på vad han gjorde, och att han lyckas täcka in de flesta problem som finns i fall som de här. Mästerligt, helt enkelt!

Lägg sen till att han förutom att kunna avhandla rejält knepiga situationer också har stor portion humor när det passar och en lekfullhet i handlingen som blivit tydligare allteftersom i serien, kanske för att han är mer bekväm med sin roll som författare (han var själv skeptisk till om han skulle klara av att skriva en serie när han började). Här dyker det upp karaktärer som gjorde att jag omedelbart kom att tänka på Little Orphan Annie där Gud, Jesus, jultomten och andra sagofigurer dyker upp i en realistisk serie. Först efteråt kom jag ihåg att Starr tog över just den serien efter att On Stage avslutats. Innan jag hade läst så mycket av On Stage tyckte jag att det varit ett märkligt val med tanke på hur olika jag tyckte serierna var men nuförtiden känns det hur naturligt som helst.

Mary Perkins On Stage 13 - TV

Jag skulle kunna fortsätta att skriva hur imponerad jag är över hur mogen huvudpersonerna (dvs Mary Perkins och hennes inte lika ofta närvarande make Pete) i serien är, det är mycket sällan som det förekommer fördömanden. Inte ens när de tillfälligt blir ansvariga för en knarkande tonåring dyker pekpinnarna upp; den episoden liksom många andra har ett öppet slut där huruvida det kommer att lösa sig är oklart och det enda som är uppenbart är att det oavsett kommer att bli jobbigt i framtiden för missbrukaren pga missbruket. Det gör att när det i On Stage dyker upp representanter för det unga, det moderna, det som garanterat kändes obegripligt och kanske lätt obehagligt  för majoriteten läsarna av serien, så blir det aldrig pinsamt eller med en von oben-känsla. Mary Perkins är en god människa själv men har inga illusioner om att det finns perfektion, hon är alldeles för van vid en värld (showbiz) där det finns drösvis med människor som gör nästan vad som helst för att bli framgångsrika. Som mest är hon ironisk när någon uppträder idiotiskt. Eller för att uttrycka det annorlunda, hon reagerar starkt när någon är ond men hon är väl medveten om att ondska != otrevlighet.

Ok, ordsvadan är över; jag kan bara inte låta bli att skriva om On Stage när jag kommit igång eftersom den är så imponerande och så väldigt kul att läsa. Men nu blir det nog bara max en gång till, som mest, när den femtonde och sista volymen kommit ut nästa år. Jag ser fram mot att läsa den, men kommer bli ledsen att serien är över. Jag får hoppas att Classic Comics Press kompletta utgåva av Starr-skrivna och Drake-tecknade Kelly Green som ska dyka upp i samma veva kan trösta mig lite :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Smått & Gott: Melusine – Tales of the Full Moon

20 november, 2014 at 20:23 (Europeiska serier) (, , )

Melusine 5 - cover

Några korta ord om en serie jag skrev om för nästan 5 år sedan: Barn/ungdomsserien Melusine, skriven av Gilson, tecknad av Clarke. Häromdagen läste jag det femte albumet som översatts till engelska, Tales of the Full Moon, och fick lust att skriva lite om den :-)

Fast egentligen har jag mycket lite att tillägga som jag inte skrev första gången. Det här är en typisk fransk/belgisk humorserie, med det enda lite ovanliga att serien har en kvinnlig huvudroll. Det betyder att manuset är sådär halvskoj i genomsnitt, men att teckningarna är betydligt bättre än så. Varför har jag i så fall köpt fem album av serien (jag köper inte alla serier som kommer ut, jag lovar!)? Jo, för att Melusine är ovanligt typisk, så att säga.

Det betyder att manuset i snitt må vara halvroligt, men i praktiken är det oftast platt fall som gäller. Däremot lyckas den ibland, med långa mellanrum, få till det riktigt bra, och jag föredrar en serie som då och då fungerar istället för en som alltid sisådär-fungerar.

Och Clarkes teckningar är finfina. Så vitt jag förstår är det här det tionde albumet i den franska utgåvan (det finns 18) och det betyder att serierna är nyare än de som synts till tidigare på engelska. Det märks, personerna ser lite mer realistiska och lite mindre cartoony ut, men utan att kvalitén sjunkit. Det jag framförallt tycker är lyckat är Clarkes mimik, ansiktsuttrycken, speciellt ögonen. Varför jag gillar hans stil så mycket är svårt att säga men det gör jag.

Alltså kommer jag fortsätta köpa Melusine, väl medveten om att det inte är en vidare bra serie. Men hey, den är billig och Cinebook har översatt fem album på sju år, så jag kommer inte bli ruinerad genom att köpa dem ;-)

Melusine 5 - lice

Direktlänk Lämna en kommentar

Kimagure Orange Road

19 november, 2014 at 20:23 (Manga) (, )

Kimagure Orange Road - cover

Några ord om en serie jag läste digitalt medan jag var på resande fot nyligen: Kimagure Orange Road, en romantisk komedi-serie från 80-talet skriven och tecknad av Izumi Matsumoto och omspännande totalt 18 volymer. Jag har läst den en gång förut, för rätt länge sedan, men eftersom jag 1) inte kom ihåg någonting av den, 2) hade för mig att den var trevlig, och 3) jag ville ha någonting i serieväg att läsa på min eboksläsare på semestern, så laddade jag upp den (tillsammans med Mitsuru Adachis H2, som jag kanske skriver några rader om senare också).

  • Huvudperson: Kyōsuke Kasuga, en yngling vars familj alla har diverse esp-krafter; hans egna består främst i teleportation och ibland, utan egen önskan, tidsresande.
  • Romantiskt intresse 1: Madoka Ayukawa, en ny klasskamrat till Kyōsuke som har rykte om sig att vara en tuffing, närmast en ungdomsbrottsling. Kyōsuke blir intresserad av henne nästan genast men har svårt att erkänna det inför henne, och själv har hon ingen lust att visa sig alltför intresserad (även om hon är det) eftersom hon är bästa vän med…
  • Romantiskt intresse 2: Hikaru Hiyama, två år yngre och nybliven flickvän till Kyōsuke. Hon är verkligen kär i honom men har ingen aning om hans och Madokas ömsesidiga relation. Dessutom är hon hela tiden lite orolig för att hon är för ung, för barnslig (Madoka är istället ovanligt vuxen till utseende och karaktär).

På den vägen är det. Kyōsuke vacklar fram och tillbaka; han tycker om Hikaru men är egentligen mer intresserad av Madoka, som i sin tur med tanke på Hikaru visar upp ytterst lite av sina verkliga känslor, alltmedan den lite naiva Hikaru ovetande fortsätter datea (hur skriver man egentligen det på svenska?!?) Kyōsuke.

Kimagure Orange Road - Hikaru

Hikaru oroar sig

Egentligen ganska sorgligt, om man tänker efter, men presenterat som en komedi. Lyckligtvis är det uppenbart att Kyōsuke har svårt på riktigt att bestämma sig för vem av dem han tycker mest om; om det inte varit så hade han känts alltför mycket som en obehaglig manipulatör/bedragare gentemot Hikaru. Och han har kontinuerligt dåligt samvete för att han är så velig, ett personlighetsdrag som det drivs med serien igenom, inte bara då det gäller relationer.

Det är trevlig läsning, inte tu tal om annat, men det är också en ganska tunn soppa Matsumoto lagat till. Samma situationskomik dras gång på gång, samma förväxlingar, samma missförstånd, ibland med esp-krafterna som ett inslag (typ att teleportationen gör det möjligt för Kyōsuke att vara på två dater samtidigt), och den där känslan av att jag har läst det förut smyger sig på mig. Men det goda humöret och de typiska 80-talsteckningarna som jag gillar skarpt (jämför med t ex nämnda Adachi eller Rumiko Takahashi) räcker långt för att hålla mig på gott humör.

Kimagure Orange Road - sauna

Den som tror att bastun kommer vara tom har inte läst så många romantiska komedier…

Men visst, jämfört med Takahashis Maison Ikkoku som publicerades vid samma tid och har ett delvis liknande innehåll (med en något äldre målgrupp, men jämförelsen är ändå svår att undvika) är det här långt ifrån lika bra; MI har karaktärer som utvecklas under resans gång, tillsammans med en handling som faktiskt går framåt, medan KORs sista album skulle kunnat kommit ut omedelbart efter det första utan att det känts konstigt, och Takahashi vet också att ibland måste humorn blandas upp med några skopor allvar. Här dröjer det till slutet innan Matsumoto tar sin egen handling på allvar och låter sina huvudpersoner reagera som de nog skulle gjort långt tidigare. Men det ska sägas, han tar trots allt det steget innan serien tar slut, och det finns det tyvärr många som aldrig gör :-)

Kimagure Orange Road är en trevlig förströelse för stunden skulle jag säga. Det är alls inte omöjligt att jag läser om den en dag igen, den är lagom kort för en eftermiddag på stranden, och jag skulle tro att om några år har jag nog glömt bort mycket av handlingen igen, så det är ju bra!

Direktlänk 2 kommentarer

The Don Rosa Library

18 november, 2014 at 17:34 (Serier) (, , )

The Don Rosa Library - cover

Äntligen har någon kommit sig för med att samla ihop Don Rosas Disney-serier i en ordentlig utgåva på engelska. Diverse böcker och halvdana samlingar har setts till förut, som The Life and Times of $crooge McDuck och några volymer av Walt Disney’s Uncle $crooge Adventures in Color by Don Rosa (pust!), men ingenting mer än så, alltmedan vi här i Sverige sett åtminstone två olika utgåvor av hans serier (jag tror åtminstone att både Hall of Fame och den senare Don Rosas samlade verk innehåller i princip allt av honom). Eftersom jag inte är så nöjd med de svenska översättningarna av Barks så har jag hållit mig undan även de svenska Rosa-böckerna, även om jag varit lite frestad. Men inte längre, nu kan jag läsa dem på engelska i en mycket trevlig och inte alltför dyr utgåva från Fantagraphics :-)

Två volymer kom ut i tät följd nu i höstas och fler kommer nästa år; totalt borde det bli ungefär 10 volymer, samma antal som i Hall of Fame-sviten som den amerikanska liknar sig själv vid.

Först, det fysiska utförandet: Större böcker än Fantagraphics Barks-utgåva, ungefär som (igen…) Hall of Fame, men i övrigt liknar de två Fantagraphics-serierna varandra. Samma slags hårda omslag, samma design på ryggarna, och så vidare. Jag tycker de här böckerna är eminent inbjudande till läsning, de utlovar att det här är någonting som är roligt att läsa, basta!

Färgläggningen är inte den roligaste, men det är å andra sidan så de här serierna såg ut, mer eller mindre, i originalet, så jag kan acceptera det. I slutet av varje bok finns Rosas egna kommentarer till serierna och de är ovanligt intressanta (mer senare).

Sedan, innehållet: Rosa är inte en elegant tecknare, långt därifrån, utan hans platta teckningar ser mer ut som en mix av underground och typiska fan-illustrationer som klämmer in så mycket som möjligt i varje ruta. Manusen är av två olika typer:

  1. Långa berättelser med (oftast) Joakim i huvudrollen, modellerade efter Barks diton, och ibland rena uppföljare på Barks serier.
  2. Ofta kortare serier, typ 10 sidor, av mer slapstick-karaktär, ofta med någon egendomlig manick eller idé i huvudrollen.

Det finns några korta serier av annat slag här, typ där Rosa tecknar efter andras manus, men de allra mesta är av de två nämnda slagen. Jag tycker rätt olika om dem så låt mig ta dem i tur och ordning.

The Don Rosa Library - awful

Det råder det delade meningar om…

1: Jag är ärligt talat inte så förtjust i Rosas Joakim-äventyr. Det som ofta fungerar bra är små detaljer eller komiska/absurda inslag, men jag kan inte låta bli att känna att Rosa blir alltför förlamad av sin beundran för Barks. Barks skrev sina bästa serier på 50-talet -> Rosas serier utspelas alla uttryckligen på 50-talet. Barks nämnde X i någon serie -> X är nu ett benhårt faktum som inte får ändras på, någonsin. Barks visade aldrig mer än sju björnbusar i bild samtidigt -> Rosa raderar björnbusar ur redan färdigtecknad serie eftersom de var fler än sju. Osv, osv.

Det lustiga med det här är att Barks ju var synnerligen inkonsekvent i sina egna serier. Om det passade i handlingen att Knattarna den här månaden var busfrön av guds nåde, så är de det, för att nästa månad vara betydligt klokare och mer ansvarsfulla än Kalle. Eller för den delen, att Kalle får 2 miljoner dollar av Joakim i en serie förhindrar inte att han är fattig som en kyrkråtta i nästa. Det som är konsekvent hos Barks är att alla alltid känns som sig själva, dvs Kalle uppträder alltid som Kalle, Knattarna som Knattarna (att de när de tar på gröngölingshattarna tänker efter mer känns helt naturligt), medan han helt ignorerade detaljer och yttre händelser. Rosa däremot är fixerad i de yttre detaljerna och det gör att framförallt hans långa serier ibland känns begränsade av det.

Sen har jag också svårt för att tycka att hans uppföljare är speciellt roliga. De är upprepningar och de känns också som upprepningar, utan att de tillför speciellt mycket. Som exempel är Joakims försiktiga och av Joakim fullständigt förnekade romans med Glittriga Gullan skildrad av Rosa här precis på samma sätt som av Barks, så…

Men att jag irriterar mig på Rosa i det här avseendet beror också mycket på min känsla inför…

The Don Rosa Library - platter

2: De kortare serierna är däremot väldigt bra. Hämningslöst fantasifulla med strålpistoler som tar bort friktion eller massans tröghet, tallrikar som är teleportationsportaler, Nostradamus medaljong som gör att bäraren kan förutsäga framtiden (men som också är förhäxad så att bäraren får all världens otur); det här är komisk slapstick som är riktigt, riktigt bra. Ibland är serierna längre, som i His Majesty, McDuck, där idén som kickar igång handlingen är att Joakim upptäcker att han kan utropa sin pengabinge till ett eget land. Och för den delen, ibland smyger det sig in inslag av det här även i serierna av typ 1, och då lyfter även de genast.

Rosas sätt att skriva de här historierna är att han kommer på en knasig idé (bingens suveränitet, strålpistolerna, tallriken, …) och sen drar han konsekvenserna av idén: Vad skulle man egentligen kunna göra med en sådan strålpistol? Vad blir de juridiska följderna av ett eget land mitt i en storstad? Det fungerar förunderligt väl, men sen är jag också svag för den här typen av historier: Börja med någonting komplett idiotiskt och ologiskt, och var sen stenhårt logisk. Om det görs bra, som här, kan det bli hur roligt som helst :-)

The Don Rosa Library - inertia

För att sammanfatta min känsla inför Rosas serier här är det alltså så att jag tycker att han är oerhört mycket intressantare och roligare att läsa när han är sig själv, utan att stirra sig blind på Barks. Vilket gör att jag blir irriterad när han istället slösar bort sin talang på vad jag tycker är betydligt tråkigare saker.

Med det sagt, Rosas kommentarer och texter om hur det kom sig att han började teckna Disney-serier gör att jag inte är det minsta irriterad på honom själv (något som säkert gör honom glad att höra ;-) ). Han är fullständigt medveten om att han kanske inte är den bästa tecknaren världen skådat (även om jag gillar hans teckningar i slapstick-serierna, plattheten till trots; han är bra på att teckna humor), och att han är ett extremt stort fan av Barks. Ta det där med 50-talet: Rosa skriver själv att eftersom han läste Barks från de åren när han var liten och eftersom han ser det som det roligaste han skulle kunna göra att teckna serier med samma karaktärer så är det för honom självklart att de utspelar sig under samma era. Kort sagt, han är i första hand ett fan som fått chansen att grotta ner sig i sitt intresse och han tar alla chanser att göra precis det han själv vill göra.

Och mot en sådan entusiasm och ärlighet kan jag inte protestera på något sätt. Att jag själv hellre skulle sett att han hade koncentrerat sig lite mer på en viss typ av serier än de han själv trivdes bäst med är en bisak :-)

Direktlänk 7 kommentarer

How to be Happy

17 november, 2014 at 20:31 (Serier) (, )

How to be Happy - cover

Det här var lite knepigt. Eleanor Davis How to be Happy är en samling med korta serier som jag visste exakt noll om när jag köpte boken. Orsaken till inköpet var att flera vänner nämnt henne som någon man absolut borde hålla koll på vad gäller moderna serieskapare så what the heck, ungefär :-) Och nu, efter att ha läst den, förstår jag vad de menar: Det finns en del fantastiskt bra serier i den här boken, och Davis har en bredd i teckningar och manus som är ovanlig att se.

Ta serier som den inledande In Our Eden:

How to be Happy - Eden

Det tar några sidor innan jag förstår vad som pågår, nämligen att vad jag läser om är en modern Tillbaka till naturen-kult, där alla kallar varandra Adam och Eva och målet är att leva så ”naturligt” som möjligt. Den är fascinerande i sin sparsamhet och i sin totala frånvaro av pekpinnar; Davis presenterar ett scenario, visar vad som händer, men talar aldrig om för mig vad jag ska tycka. Men tycker och tänker gör jag, efter att ha läst serien. Att den sen också är väldigt snyggt tecknad i sin mycket stiliserade stil där färgerna bygger upp alla former gör den inte precis sämre.

Eller den mycket suggestiva Stick and String om en spelman som stöter samman med ett naturväsen som sen flyttar hem till honom. Återigen en mängd känslor och intryck, återigen samma lyckade brist på pekpinnar men ändå tänkvärt. Den här gången i sepia-toner och med lediga linjer (så linjeteckningar den här gången, till skillnad från In Our Eden).

How to be Happy - Stick

Vad består då det knepiga i?

Det är inte seriernas kvalitet i sig; även om inte alla serier är lika bra som de nämnda finns det knappt en enda menlös serie i boken, och då inkluderar jag de som mer eller mindre bara är enstaka blyerts-teckningar. Knepigheten kommer sig av att boken inte känns som om den haft en redaktör över huvud taget utan att förlaget (Fantagraphics) helt simpelt bara samlat in en bunt serier av Davis och sen tryckt upp dem.

Det saknas helt information om serierna och om Davis, och det tycker jag behövs i en sån här samling av korta historier där det inte finns en lång berättelse med stark handling som håller mig fängslad. Jag gillar det jag läser, men jag saknar en kontext, ett sammanhang, att sätta in dem i. Jag har nämnt förut att det ofta är ett problem med antologier när det saknas en närvarande redaktör, men det är ovanligare när det gäller en ensam serieskapare som här. Jag tror att min känsla av att det skulle behövts beror just på Davis variationsrikedom: Förutom att alla serier är gjorda av samma person finns det ytterst få andra saker som binder dem samman.

Lite kunde jag avhjälpa det problemet genom att inte läsa hela boken i ett streck, så fort jag insett problemet, men helt gick det inte att undvika (som synes att jag tycker). Trots det är det en väldigt stark rekommendation från min sida: Läs den här boken sisådär 2-3 serier åt gången, inte fler, för att kunna smälta intrycken.

Boken saknar också innehållsförteckning så att lista vilka serier som ingår går inte. Inget problem i vanliga fall, men i det här, med den bristande sammanhållningen, känns det lite värre, framförallt som det ibland faktiskt är lite svårt/överraskande att se/märka när en serie tar slut. Ofta finns det en tydlig markör, typ att en serie är i färg och nästa i svartvitt, eller en sida som markerar skiftet, men det saknas tyvärr på några ställen. Det gör såklart att mitt intryck att boken bara är en samling serier som satts ihop utan större tanke än starkare.

Så, en samling alldeles utmärkta serier som hade förtjänat mer kärlek när det gäller förpackningen. Låt det inte skrämma er från att läsa boken, men nog är det synd.

How to be Happy - Leader

Direktlänk 2 kommentarer

Stora Björn och Lilla Björn

16 november, 2014 at 00:30 (Svenska serier) (, , )

Stora Björn och Lilla Björn - omslag

Nya svenska serier för barn är inte det som oftast dyker upp i min brevlåda eller i seriebutikerna häromkring, men ibland händer det: Stora Björn och Lilla Björn, av debutanten Johanna Gustafsson och utgiven på Ordbilder förlag. Fast, jag blev inte överraskad den här gången eftersom jag visste att den var på gång, efter att Ordbilder aktivt sökt efter just barnserier och till och med meddelat att den här blev utvald som första bok (http://serieforum.se/phpbb3/viewtopic.php?f=59&t=9599 var forum-tråden där det stod om den) :-)

Det är alldeles utmärkt att Ordbilder satsar på återväxten av serieläsare, men det krävs förstås också att serierna är bra, så hur står sig SBoLB?

Bara fint tycker jag. Den är kort och enkel: Maia, en astronomi-älskande flicka, upptäcker en natt att konstellationen Lilla Björn försvunnit, och i sann barnboksanda blir hon sedan indragen i jakten på lilla björnen under samma natt. Med andra ord, en inte alltför komplicerad handling, precis lagom för en liten knodd som inte är så van vid avancerad handling ännu ;-)

Att jag liknar den vid en barnbok är inte en slump. Berättelsen känns så mycket som en bilderbok att jag märkt att jag efter att ha läst den tänker på den som en sån snarare än en serie. Det beror inte på teckningarna eller formen, det är tveklöst en serie och inte en blandning av serie/bilderbok som man ser ibland, typ Sendaks I nattköket. Men manuset läser jag mer som en bilderbok:

  • Mötet med Stora Björn
  • Mötet med hunden
  • Mötet med katten

En rytm som känns igen från bilderböcker för de minsta där närmast ritualiserade upprepningar är någonting som väldigt ofta finns med.

Stora Björn och Lilla Björn - omslag - Stora Björn

(Ingen ny scanner ännu så har fotograferat -> sidorna inte helt platta, som synes. Sorry!)

 

Och det är såklart inget fel på det! Det är ett sätt att berätta sagor som hypnotiskt vaggar in lyssnaren, med tryggheten i att känna igen sig i de nya mötena eftersom de påminner om de tidigare, och också tryggheten i att det här kommer gå bra, det kommer att lösa sig, även om det kan vara nagelbitande spännande att oroa sig för om den lilla björnen kommer att klara sig den här gången också (alla som läst för småttingar vet att om boken gillas så kommer den läsas mååånga gånger…).

Att jag sen är så inpräntad med känslan att den här tekniken att berätta innebär att det är en bok och inte en serie är förstås bara en quirk hos mig  som beror på att det är så ovanligt med serier för de mindre barnen ;-)

Teckningarna: Tydliga, både innehåll och känslor hos Maia & djuren (viktigt för målgruppen), med bastanta streck och platta färgytor som passar bra ihop. Det jag är lite mer kluven inför är sidlayouterna. De är inte dåliga, men jag undrar om det inte är lite för många rutor (och därmed också för mycket text) ibland för att de ska fungera som högläsning. Min erfarenhet av att läsa serier högt för barn är att det krävs att varje ruta med text för handlingen framåt, att det finns någon anledning att läsa texten och stanna till med blicken vid rutan, för att hålla intresset uppe hos lyssnaren. Om inte finns risken att ögonen börjar läsa i förväg, kommande rutor, och därmed tappar bort sig i handlingen. Eller för att omformulera det: Att varje ruta innehåller lika mycket handling som bilden tar att avläsa*.

Det är en svår avvägning för serier, mer än för bilderböcker, eftersom mer text i en ruta automatiskt leder till mindre plats för illustrationen. Rytmen mellan samverkan text/bild kan vara väldigt knepig vid högläsning. Lustigt nog, med tanke på att målgruppen är äldre barn än här, så är många av Carl Barks klassiska 10-sidingar med Kalle Anka (typ runt slutet av 40-talet / början av 50-talet) alldeles förträffligt lämpade som högläsning. Texten för antingen handlingen framåt utan att det visas i bild vilket gör att det är intressant att lyssna på, eller så är det någonting roligt i repliken som gör den intressant; dödkött saknas helt.

I SBoLB märker jag att om jag skulle läsa den högt fick det nog bli en del omstrukturerande av när repliker sägs, och antagligen också en del som stryks. Fast det ska erkännas, jag tycker ofta just det att en del text måste bort gäller för de flesta illustrerade bilderböcker som jag läser högt ;-)

Och observera att om någon läser SBoLB själv så gäller inte det jag sagt, rytmen fungerar då på ett helt annat sätt. Det är bara det att den känns (som jag redan tjatat om) som en så väldigt lämplig kandidat till godnattsageläsningen att jag också känner att jag vill åtminstone delvis recensera den som en sådan.

Kudos till Ordbilder för att de satsar på den här typen av serier, och givetvis kudos till Johanna Gustafsson för en lyckad debut. Som jag har förstått det är tanken att fortsätta med nya serier för barn, och eftersom nästa på tur lär vara en serie av Tinet Elmgren är jag givetvis mycket nyfiken på fortsättningen!

Stora Björn och Lilla Björn - hunden

 

*: Att fokus tappas om det finns saker att se på som ännu inte nämnts gäller förstås inte bara barn. Därför har jag som tumregel för mig själv när jag ska föreläsa eller undervisa i jobbet att aldrig använda mig av exempelvis Powerpoint med punkt-listor; om du gör det så kommer de flesta omedelbart börja läsa alla punkterna istället för att lyssna på mig när jag börjar prata om den första av dem. Att bara visa en punkt i taget är lite bättre, men det är IMHO distraherande för åhörarna med punkter som gradvis läggs till (rörelser på skärmar distraherar, som den vet som ätit ute på restaurang med TV-apparater utan ljud i bakgrunden: det är snudd på omöjligt att inte då och då titta till på skärmen, trots att man inte kan höra eller ibland ens se vad som pågår).

Ergo: Whiteboard där jag själv skriver upp en punkt om det jag just nu ska berätta om, innan jag börjar prata. Det gör att rytmen blir lugnare (jag har en tendens att bli lite väl ivrig ibland) och naturligare, och har den extra fördelen att jag blir tvungen att koncentrera punkten till någonting mycket kort eftersom jag dels ska kunna skriva den utan att det tar alltför lång tid, dels har så gräslig handstil att långa texter ser för hemska ut…

Direktlänk 2 kommentarer

Oväntat tidigt slut: Sugar Skull

11 november, 2014 at 21:33 (Serier) (, )

Sugar Skull - cover

Visst, det är 4 år sedan första delen av Charles Burns serie kom ut, X’ed Out, men för att vara Burns är det raskt marscherat att redan nu ha avslutat projektet i och med del tre, Sugar Skull (del två heter The Hive). Så vad blev det av den mystifierande inledningen, med drömmar, droger och Tintin?

Tja, mer av samma sak mestadels. Huvudpersonen Doug mår inte bra, och historien som hoppar fram och tillbaka i tiden (förutom dröminslagen/hallucinationerna förstås) avslöjar allteftersom mer av skälen till Dougs tillstånd. Han har en ångestfylld relation till sin far, och hans olika flickvänner har han inte precis enkla förhållanden med, de heller. Han vill så gärna vara en djup och nyskapande konstnär (poesi och fotografi, huvudsakligen), men märker själv att han sedan länge fastnat i att göra samma schtick gång på gång, utan nya idéer. Och dessutom vägrar hans flickvänner att förstå hur unik och fantastisk han egentligen är!

Ok, lite elak mot Doug där på slutet är jag, men faktum är att trots att det finns mycket i den här trilogin som är väldigt bra, som så gott som alltid när det gäller Burns, kan jag inte låta bli att samtidigt bli irriterad över att Doug är en sån extrem kliché. Han har vartenda litet drag av den unga mannen som aldrig egentligen växt upp, som fastnat i en evig trots- och rebellålder, och som eftersom han ser sig själv som så annorlunda jämfört med alla andra, så mycket djupare och insiktsfullare, istället helt misslyckas att kommunicera med andra. När de växer upp står han kvar och stampar på samma plats.

Sugar Skull - Doug

Visst, Dougs omognad är någonting som Burns är medveten om, och att visa resultatet av detta är vad böckerna går ut på, men jag har sett Doug-personen alltför många gånger förut för att vilja läsa om honom igen. Burns skicklighet som tecknare och författare gör att det är en bra skildring av personen ifråga, och de obehagliga drömmarna och stämningen gör att läsningen aldrig blir tråkig, men likafullt blev jag besviken när jag läst klart och insåg att det var inte mer med berättelsen än vad jag just läst (där det också blir väldigt tydligt vad allt det oförklarliga i Dougs visioner baserats på). Var det inte mer än så?, liksom.

Kvarstår gör Burns teckningar och förmåga till creepiness, men att manuset efter avslutad läsning visat sig vara rätt platt vad gäller den handlingen i det stora gör också att jag blir mer kritisk till detaljerna. Som färgläggningen; Tintin-delarna gör sig i färg och skulle säkert tappat mycket av sin kraft i svartvitt, men de övriga delarna känns i efterhand som om de skulle vunnit på att vara utan färg. Lustigt nog, nu när jag skriver om serien och tänker på den, inser jag att jag minns den i svartvitt, att det är exempelvis de svartvita fotografierna i boken som är de bilder som jag omedelbart kommer att tänka på när jag funderar över serien. Så ja, efter att ha läst alla delarna känner jag mig nu säker på att färgläggningen i det stora hela var ett misstag.

untitled

Det är tråkigt att behöva säga det, men X’ed Out och fortsättningarna är inte alls lika bra som Burns när han är som bäst, à la Black Hole. Oväntat ytligt och ointressant var min reaktion efter att ha läst klart Sugar Skull. Egentligen är det alldeles för hårda ord eftersom trilogin har många bra egenskaper när man tittar på detaljerna (Burns är som alltid suverän på att frammana obehag), men tyvärr utplånas det som är bra av det som är dåligt den här gången :-(

Direktlänk Lämna en kommentar

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 180 andra följare