The New 52: Hur man förstör en serie

19 juli, 2014 at 17:01 (Serier) (, , , , )

All-Star Western 21 - cover

Ja, nä, inte är det en positiv post idag inte! Nu har jag nämligen läst igenom alla 32 hittills utkomna nummer av All-Star Western, den nygamla tidningen som tog vid när DC i samband med rebooten The New 52 lade ner Jonah Hex. Och det är en smått fascinerande läsning, fast av det tråkigare slaget: Båda tidningarna har samma huvudrollsinnehavare (Jonah Hex) och samma manusförfattare (Jimmy Palmiotti & Justin Gray), men kvalitén är som natt och dag.

I den nya versionen har det uppenbart utgått order på att göra serien mer säljande och mer anpassad till de ”vanliga” DC-tidningarna; samma idéer låg  också bakom neutraliseringen av John Constantine som en intressant karaktär, något jag nämnde när jag skrev om den serien. Resultatet är mycket nedslående:

  • I alldeles för många nummer måste jag läsa om hur Jonah Hex befinner sig i 1800-talets Gotham City. Han träffar där grundaren av Arkham Asylum som visar sig vara en proto-Freud av det tristare slaget, Bruce Waynes förfäder, och diverse framtida Batman-fiender. Det är mer som att läsa en Batman-titel än en Jonah Hex-dito.
  • I alldeles för många nummer måste jag läsa om hur Jonah Hex sammanstrålar med superhjälten Booster Gold som slungats tillbaka i tiden. Efter ett antal nummer i genren fisken-ur-vattnet när Gold försöker anpassa sig till 1800-talet följer ett antal nummer i genren fisken-ur-vattnet när Hex dyker upp i vår tid och försöker anpassa sig till 2000-talet. Inklusive de plikttrogna sammanträffandena med Batman, Superman osv.
  • Den tidigare mycket fria formen där handlingen hoppade fram och tillbaka i Hex liv är ersatt av en mycket mer traditionell presentation där varje nummer utspelas i strikt kronologisk ordning (tidsresor undantaget, natch!), och det känns mycket mindre spännande eftersom den Hex vi ser nu är mycket mer förstelnad i sin roll, jämfört med den tidigare som var annorlunda beroende på när i hans liv handlingen utspelades.
  • Teckningarna är också de mycket tråkigare och mer förutsägbara. Förut sa jag att det kändes som om titeln användes som en plantskola för nya tecknare att prova sina vingar och för storfräsare att få chansen att göra lite annorlunda serier. Nu ser det bara habilt ut, utan några spännande inslag.
  • Istället för att DCs udda westernhjältar, som Bat Lash, dyker upp i huvudtiteln är de här relegerade till de då och då uppdykande backupserierna. Jag tycker det var betydligt roligare när de fick interagera med Hex; de är lite tunna som karaktärer för att bära upp sina egna äventyr. Den enda som syns till i huvudserien nu är Tallulah Black som i huvudsak bara är en kvinnlig version av Jonah Hex själv, så all friktion mellan de två saknas.
All-Star Western - Superman

Alltså, Stålis nya kostym är så…så…gräslig!

Kort sagt så har en originell och oväntad serietidning blivit någonting mycket förutsägbart och klichéartat. I de allra sista numren jag läst är Hex äntligen tillbaka i sin vanliga miljö och tid vilket är bra, men tyvärr antyds det att de tidigare tidsresorna kommer att påverka serien och föra med sig diverse nya problem; jag anar att Hex inte kommer att kunna återgå till att bara vara en bra westernserie. Till exempel ser han för närvarande alldeles normal ut efter att ha plastikopererats under besöket i vår tid, och jag kan inte tänka mig att han inte snart på ett eller annat sätt kommer att återigen se ut som förut, med hemska ärr och allt :-/

Direktlänk Lämna en kommentar

Slow Step

15 juli, 2014 at 18:48 (Manga) (, , )

image

Slow Step: Softball. Boxning. Försiktig romantik. Med andra ord, en serie av Mitsuri Adachi, som jag nu tror jag läst varenda liten serie av, åtminstone de som är avslutade :-)

Huvudpersonen den här gången är Minatsu Nakazato; många vill bli hennes pojkvän, men själv är hon inte så värst intresserad av någon. Framförallt är det tre som slåss om hennes gunst: två som liksom hon själv går på gymnasiet, båda boxare, och en äldre man som tränar både boxarna och softballslaget på Minatsus gymnasium.

Sju volymer missförstånd och osäkra känslor senare är berättelsen över. Man inte alltid lita på att slutet blir så värst tydligt i Adachis serier men det här är en där det inte är någon tvekan om hur det gick, så att säga. Tyvärr.

För precis som alltid var det trevligt att läsa serien, men Slow Step är ändå inte någon av Adachis bästa. Den lossnar aldrig, vare sig när det gäller sportdelen eller den romantiska delen. Humorn finns som alltid med men jag tycker den fungerar bättre när den kontrasterar mot någonting mer allvarligt, men här tycker jag inte ens det verkar som om Adachi själv bryr sig så mycket (han driver till och med själv med att det förment sportsliga inslaget aldrig blir på allvar).

Och persongalleriet är ovanligt slätstruket för att vara Adachi. De tre männen har egentligen inga personliga egenskaper alls förutom ytliga egenheter, och inte heller Minatsu har något spännande att komma med i den grenen. Att hon sen till slut (SPOILER!) väljer den äldre tränaren och att det känns lätt osmakligt med tanke på att allt av personlighet vi fått se är att han 1. tagit hand om sin döda systers barn (pluspoäng), och 2. envetet försöker spionera på de unga kvinnorna i softballslaget när de byter om (gigantiska minuspoäng) gör det inte bättre.

image

Låt mig sammanfatta Slow Step så här: Den dag någon lyckas skriva ett datorprogram som kan ta som input allt en författare/serieskapare gjort och som output ger ett nytt verk som är minsta gemensamma nämnaren för input så kommer resultatet för Mitsuri Adachi att bli Slow Step. Den är underhållande, jag är glad att den har översatts av fans, men det finns absolut ingenting unikt i den över huvud taget.

Direktlänk Lämna en kommentar

Hagel

13 juli, 2014 at 01:57 (Serier) ()

På landet -> ingen scanner -> mobilkamera -> rätt sunkiga bilder. FYI!

På landet -> ingen scanner -> mobilkamera -> rätt sunkiga bilder. FYI!

En rätt ovanlig företeelse handlar dagens inlägg om, nämligen en nystartad svensk serietidning med lite högre ambitioner än att bara ompaketera diverse serier som redan synts till i Sverige. Hagel heter tidningen, förlaget är Egmont, och innehållet består av fyra serier, mestadels av den hårdkokta typen. Jag tänkte gå igenom vad jag tycker om själva produkten och produktionen, men låt oss börja med de olika serierna i tidningens ordning :-)

Läs hela inlägget här »

Direktlänk 1 kommentar

Lydie

10 juli, 2014 at 20:15 (Europeiska serier, Serier) (, , , )

image

Några korta ord om det utlovade bra franska albumet jag nämnde i recensionen av Princess Ugg: Albumet heter Lydie, är tecknat av Jordi Lafebre och skrivet av Zidrou, och det är en scanlation som jag fick syn på häromveckan. Översättaren (alt. översättarna, jag vet inte) kallar sig phillywilly och jag har märkt att de serier som han/hon/de tar sig an ofta brukar vara värda en titt. Så, Lydie:

Den unga Camille bor tillsammans med sin far i ett litet franskt kvarter där invånarna har en sammanhållning utöver det vanliga. När Camille efter att ha blivit med barn (ogift och ung) men flickebarnet Lydie är dödfött reagerar med att vägra inse det och istället fortsätter att agera som om barnet lever blir först en del av grannarna smått upprörda. Men efterhand, när de ser hur den lätt förståndshandikappade Camille fortsätter att bekymra sig om osynliga dotter, sluter de sig samman och utan att någonsin formellt bestämma det spelar de med. När Lydie är sjuk kommer doktorn; när det är dags för dop går prästen (efter en smula funderande) med på det; till och med skolans lärare skriver in, testar, och betygsätter Lydie (och hennes klasskamrater accepterar givetvis det hela, som barn lätt gör, och leker med henne osv).

Det här är hela handlingen, varken mer eller mindre; det är en väldigt varm men samtidigt lätt sorglig berättelse. Lafebres teckningar är också de varma, med en myckenhet av orange och bruna färger, och fysionomier som känns väldigt karakteristiska för fransmän och fransyskor för några årtionden sedan. Det är en liten och enkel historia, berättad med små ord, och det är ett slags serie som jag älskar att den finns: Min personliga preferens är åt det mer fantastiska hållet men bara det faktum att det publiceras (well, i Frankrike åtminstone och ibland i fanöversättningar på nätet…) sådana här serier som inte hör till någon speciell genre och utan större publikfriande inslag känns väldigt bra; det är ett tecken på en frisk bransch där alla slags serier kan finnas :-)

image

Direktlänk Lämna en kommentar

Benito Mambo

7 juli, 2014 at 13:33 (Europeiska serier) (, )

Benito Mambo - Dans

Benito Mambo är en besynnerlig liten saga skriven och tecknad av belgaren Christian Durieux. Huvudpersonen Charles-Henry är en kortväxt prydlig liten kostymklädd man vars stora passion i livet är mambo. Det uppskattas inte av hans far som därför förpassar honom till en fängelsehåla tillsammans med skeletten från hans andra likaledes misslyckade söner. I förtvivlan börjar Charles-Henry dansa sin mambo, varpå mambons gud blir intresserad och uppenbarar sig för honom, ger honom det nya namnet Benito som är mer passande för en mambo-dansör, och hjälper honom fly.

Det här är introduktionen på sagan, som sen vindlar sig fram på alla möjliga stickspår. Så gott som alla personer Benito träffar på i sin jakt efter kärleken (han träffar nämligen snart en trebent kvinna han faller pladask för) har sin egen historia att berätta, alla mycket fascinerande; Durieux har inte skrivit en fokuserad utan en spretig skröna som jag verkligen gillar. Den är rolig, fantastisk, och till och med lite gripande när den så vill, så när den var slut efter alltför korta 120 sidor (inklusive ett lite för abrupt slut, skulle jag säga) önskade jag att den hade fortsatt bra mycket längre.

Benito Mambo - Orm

Teckningarna är också förträffliga. Benitos upprepade danser hör definitivt till höjdpunkterna, men också de fantasifulla miljöerna och maskinerna. Men framförallt gillar jag dem för att de precis som manuset är så förbaskat sympatiska, en ren njutning att läsa och titta på.

I ärlighetens namn hade jag inte så stora förväntningar på den här boken. Jag var rädd att den skulle vara någonting sådär halvdant OK, en alltför högtravande konstnärlig bok av klassiskt franskt (ok, belgiskt!) snitt. Utgivaren Humanoids kan ibland dra lite åt det hållet när de ger ut sina mer udda böcker och då kan det bli ganska trist. Men hej vad fel jag hade, det här var någonting av det bästa jag läst på länge! En bagatell, javisst, (precis som den här recensionen som är ovanligt kort) men ack så charmig (precis som den här recensionen…hmmm…nja….)!

Benito Mambo - Luftfarkost

Direktlänk Lämna en kommentar

Princess Ugg

5 juli, 2014 at 17:01 (Serier) (, )

image

Det blir lite si och så med inläggen såhär på sommaren; lustigt nog läser
jag färre serier när jag är ledig än när jag jobbar. Plus, såklart, att det är lite svårt att koncentrera sig på att skriva när jag gått in i summer mode (dvs slö till max). Men lite läsning blir det, som till exempel det hela ungefär 20 sidor långa första numret av Ted Naifehs nya serie Princess Ugg :-)

Naifeh låg bakom den utmärkta serien Courtney Crimrin plus den första (dvs den bra) boken av Polly and the Pirates, och precis som i dem är det en ung flicka som har huvudrollen här, närmare bestämt Ugg. Hon lever i ett vintrigt kungadöme där den enda uppfostran en prinsessa behöver är att överleva i görligaste mån. Så hon slåss, hon får lära sig att tåla kyla/snö/is, och så vidare; men vad gäller uppfostran à la Disney-prinsessor syns inte ett spår.

Därför går det inte så värst bra när hon plötsligt dyker upp på en skola just för sådana prinsessor, och hon kommer omedelbart på kollisionskurs med den prinsessa som givetvis visar sig vara hennes rumskamrat. Varför hon bestämt sig för att gå på skolan sägs aldrig rent ut; jag misstänker att orsaken kommer visa sig vara viktig för den framtida handlingen.

Teckningarna ser lite annorlunda ut än de gjort tidigare. Framförallt är det färgen som är annorlunda för här är teckningarna redan från början avsedda att färgläggas, så svarta ytor mm saknas. Det ser bra ut men lite ovant; jag var ju väldigt förtjust i Courtney Crumrins svartvita nummer med dess suggestiva stämning. Men kanske kommer den här serien visa sig passa bättre i en lite mindre dov miljö; Crumrin var en egentligen mycket dyster historia om häxkrafter och magi medan den här verkar bli en något rakare berättelse.

image

Fast det är såklart omöjligt att säga hur den här serien kommer utveckla sig, det första numret kickar ju bara igång historien, men med tanke på Naifehs tidigare serier känner jag mig full av förtröstan om att det kommer bli någonting läsvärt. Och, för den delen, att det knappast kommer att bli en enkel fisken-ur-vattnet-berättelse utan allvarliga bottnar om kulturkrocken mellan Ugg och de andra.

Så, en mini-recension, det ypperliga vädret till trots! Och Coming up (hoppas jag): Några ord om den nya tidningen Hagel, ett bra franskt album, och en Adachi-serie (som, utgår jag ifrån, kommer ha inslag av sport, outtalad kärlek, och underfundig humor). Woohoo!

Direktlänk 2 kommentarer

Cul de Sac

29 juni, 2014 at 22:50 (Dagspresserier) (, )

Cul de sak - Lekplats

  • Lycka: Att läsa en serie som är underfundig, smart, excentrisk och som jag dessförinnan bara vetat om att den fanns, men ingenting mera.
  • Sorg: Att samma serie bara existerade i 3,5 år innan den lades ner på grund av att skaparen, Rickard Thompson, drabbades av Parkinsons.

The Complete Cul de Sac samlar ihop hela den syndikerade serien tillsammans med ett urval tidigare seriesidor som Thompson gjorde innan serien lanserades i stor skala. En box, två böcker, 648 sidor underbar läsning, trevligt presenterat med godkänt tryck och mängder av kommentarer från Thompson om bakgrunden till den kommenterade strippen; ibland är det nästan för mycket av det goda med det sistnämnda eftersom jag vill fortsätta läsa serien samtidigt som jag inte kan låta bli att se vad Thompson har att säga :-)

Så för den som liksom jag levt i en bubbla och missat den här serien, 2000-talets hittills bästa dagstidningsserie, vad handlar Cul de Sac om?

Alice Otterloop förstås, en fyraåring med en inte helt lätt personlighet. Hon får fixa idéer (som att hon önskar sig ”a big, ugly fountain” som julklapp), hon terroriserar sina dagiskamrater (som luttrade omedelbart känner igen tecknen på en dålig Alice-dag varpå de kan inrikta sig på att härda ut), hon har en så kallad bästa vän som hon aldrig kommer ihåg vad hon heter (och den bästa vännen verkar inte riktigt vara överens med Alice om deras relation), hon älskar att dansa på det upphöjda locket till en avloppstrumma. Kort sagt är hon ett enormt frustrerande energiknippe som det ska mycket till för att andra ska tåla henne.

Cul de Sac - Little Neuro

Därför är det tur att hennes familj inte så lätt låter sig rubbas. Som hennes mamma som har mycket humor och ser det roliga i sin dotter, och som inte heller drar sig för att skämta med henne. Eller hennes pappa som lever i sin egen lilla värld, dvs sin minimala bil; när han skjutsar Alice någonstans i den hummar han, sjunger eller gör någonting annat vilket alltid gör Alice lite sur. Delvis för att hon tycker han är jobbig, men mest misstänker jag för att hon inte fån någon chans att själv vara i centrum ;-)

Och sen finns förstås hennes bror Petey, som man med gott samvete kan kalla en andra huvudperson. Han låter sig sällan störas av Alice, trots att hon envisas med att komma in i hans rum och prata med henne (eller rättare sagt, hålla långa monologer); han har ofta fullt upp med att läsa sin favoritserie Little Neuro, en referens till klassikern Little Nemo med den skillnaden att Neuro aldrig gör någonting, kanske inte ens rör sig. För Petey som hatar allt som överraskar eller bryter monotonin låter det nog som en drömtillvaro. Han är stolt över sin topplacering på listan över världens mest kräsna vad gäller mat (han provar aldrig någonting nytt och hans mamma köper specialmat som ska smaka så lite som möjligt); han hatar att vara utomhus; när han blir stressad (dvs mkt ofta) reagerar han antingen med att försöka bita av sig armen eller med att få en utomkroppslig upplevelse.

Han är en mycket egen karaktär som inte påminner om någon annan jag läst om. Alice är rolig och en fantastisk huvudperson, men Petey är den som jag tycker gör serien till någonting ännu bättre, för utan honom skulle Cul de Sac visserligen varit en rolig serie med underhållande bifigurer men han är den som tillför den nödvändiga sältan. Jag förstår att när Bill Watterson (som är ett stort fan till Cul de Sac) bidrog till en auktion till förmån för Thompson och hans sjukvårdskostnader så valde han att göra ett porträtt av Petey.

Cul de Sac - Petey

Det märks nog att jag är väldigt svag för den här serien, och då har jag ändå inte nämnt teckningarna. Det är lite smådarriga ibland, de har en lätt gammeldags känsla med vibbar både av klassiska serier och illustratörer som Maurice Sendak, och Thompson har en väldigt levande linje och en kärlek både till sina figurer och till seriemediet som är hur uppenbar som helst. Suggestiva är de dessutom, kanske mest tydligt i de ofta förekommande teckningarna av Alice lekplats med dess gigantiska rör-rutschkanor (finns det något svenskt ord för sådana?).

Så för den som inte läst serien innan, gör det; det här är väldigt, väldigt bra!

Cul de Sac - Söndag

Boken finns att köpa bland annat här:

Direktlänk 1 kommentar

Maybe This Tuesday

26 juni, 2014 at 23:54 (Europeiska serier) (, )

Maybe this Tuesday - cover

Nicolas Vadot presenterar i Maybe This Tuesday enslingen Achilles, en man som aldrig lämnat ön han växt upp på. Den enda kontakten med omvärlden han har är en mycket sporadisk brevväxling med sin barndomsvän Rebecca som lämnat ön för fastlandet och storstadens frestelser, men det är huvudsakligen hon som skrivit under åren; själv har han inte svarat på flera år. Varför? Tja, egentligen har han inget starkt skäl, han är bara handlingsförlamad och vet inte vad han ska göra. Hans föräldrar har dött, han har ingen han socialiserar med, och åren rinner iväg.

Så inaktiv är han att han bokstavligen vuxit fast där han sitter på stranden. Hans fötter har förvandlats till trä och de har skjutit rötter ner i marken. Det enda han kan göra är att prata med fiskmåsarna som besöker honom, tills han en dag håller på att drunkna under en storm när vattnet stiger över hans huvud och han blir tvungen att hugga av sina fötter med en yxa.

När han väl reparerat fötterna i sin snickarbod dit han krupit bestämmer han sig: Han ska göra sitt livs första resa och söka upp Rebecca. Planer? Egentligen inga, så när han väl står utanför hennes dörr med en blombukett har han ingen aning om vad han ska göra när hon öppnar.

Maybe this Tuesday - Stranden

Det är en småsorglig historia som Vadot skrivit. Achilles är socialt handikappad, inte bara på grund av sina skamkänslor på grund av sina egendomliga fötter utan huvudsakligen för att han inte har någon träning av att umgås med andra människor. Han är tafatt, han får panikattacker, han märker att han uppträder konstigt/fel men han är oförmögen att göra så mycket åt det eftersom han inte vet hur han ska ändra på sig.

Och Rebecca har det inte heller så lätt. En man hon inte träffat på flera år dyker plötsligt upp utanför hennes dörr, och eftersom han är så hjälplös ser hon sig tvungen att ta ansvar för honom. Hennes eget privatliv är snårigt redan innan och det blir inte bättre av Achilles intåg.

Efter ungefär halva boken var jag inte övertygad om att boken var läsvärd. Vadot tecknar bra och smått expressionistiskt när han skildrar drömmar och känslor, och inte oävet i vardagssituationer (hans människor ser ibland alltför stela ut vad gäller ansiktena, han är klart bättre på miljöer), men manuset var lite för icke-subtilt (som de fastvuxna fötterna i ön Achilles själv är mentalt bunden vid) och utan spänning.

Men andra halvan är bättre. Det blir tydligare att Achilles är en människa som slagits sönder inombords och inte bara någon som har det lite knepigt socialt. Och en del av symboliken visar sig också inte vara så tung och gravallvarlig som jag trott. Som titeln, Maybe This Tuesday, som anspelar på en profetia yttrad av en av fiskmåsarna Achilles umgicks med på stranden, som i början står för en sak och senare för något helt annat.

Omistlig läsning är det inte men Maybe This Tuesday kan ändå vara värd en titt om man ramlar över den. Ungefär som jag gjorde; det var ingen serie jag sökte upp utan bara en som jag råkade få syn på och gav en chans :-)

Maybe this Tuesday - Samtal

Direktlänk Lämna en kommentar

Kriget kommer: The Junior Commandos

24 juni, 2014 at 23:29 (Dagspresserier) (, )

Little Orphan Annie 10 - cover

Min scanner är lite krasslig så dagens bilder är via mobilen; kvalitén är därefter :-)

Det är nästan på dagen fyra år sedan jag senast skrev om IDWs utgivning av Harold Grays klassiker Little Orphan Annie så dags för en uppdatering!

Så vad har hänt sen sist, dvs vad hände i serien 1935-1943?

Först och främst fortsätter serien att vara fantastiskt underhållande läsning. När den är som bäst är den en fascinerande skildring av 30-talets USA, med Annie i huvudrollen när Gray berättar sina långa historier om hur människor på livets skuggsida kämpar sig uppåt. Hårt arbete, ärlighet, och en stor dos hårda nypor när det behövs är framgångsreceptet; det är uppenbart att Gray har en väldigt stark övertygelse hur ett bra liv ska byggas.

Konservativt, javisst, men mycket typisk för hans amerikanska generation, och det finns gott om andra serieskapare med samma sensmoral från samma tid, som exempelvis Carl Barks med Joakim von Anka som det tydligaste exemplet. Om man bortser från att Gray är betydligt mer uttalat politisk, med personer som håller långa förklarande monologer om hur man ska vara och en handling som kan vara råare eftersom serier i dagstidningarna fick innehålla ett vuxnare innehåll än Disney-tidningarna, så är Joakim von Anka och Annies fosterpappa Daddy Warbucks lika som bär vad gäller hur de uppträder och den moral de predikar.

Det som jag fortfarande överraskas av när jag läser Annie är hur serien kan vara så bra och så engagerande trots alla inslag som borde vara avskräckande för mig:

  • Moralpredikningar en masse, och inte är de subtila precis
  • En överväldigande textmängd som fyller rutorna, oftast bestående av en ensam person som funderar högt, ett mycket konstlat berättande
  • Stela teckningar, närmast lite gnetiga i sin stil
  • Episoder som följer ungefär samma mönster hela tiden: Annie skiljs från Warbucks; Annie hamnar hos person/familj som har privata problem; Annie hjälper dem att lösa dem
  • Serien är mycket uttalat kristen, och hittills har mycket lätt identifierade versioner av både Gud och Jesus dykt upp (mr Am och Sam, respektive)

Men serien fungerar som sagt alldeles ypperligt. Moralpredikningarna och den stora textmängden känns efter ett tag bara som en fördel, någonting som gör serien till någonting alldeles särskilt och personligt.

Doktor Eldeen (Needle baklänges) gillar att droga personer; Gray gillar talande namn (att som här vända på substantivet brukar han oftast strunta i)

Doktor Eldeen (Needle baklänges) gillar att droga personer; Gray gillar talande namn och att som här vända på substantivet brukar han oftast strunta i

Dessutom gör de att när jag läst någon av de längre episoder (de kan ibland sträcka sig över ett helt år) så är det som om jag läst en rätt rejäl bok tack vare tiden det tar att läsa och att Gray hinner med att mejsla ut handlingen i detalj. Teckningarna känns på samma sätt i längden som ett personligt uttryck, precis som de återkommande motiven är det som utmärker serien och gör den unik. Och de kristna inslagen är uppfriskande egensinniga inslag i en annars ofta mycket realistisk serie :-)

Överlag är det Grays omsorgsfulla presentation som ger serien dess värde. Gray är inte världens bästa tecknare men det är uppenbart att han lagt ner mycket tid på att göra de allra bästa teckningarna han kan, och på samma sätt är jag säker på att han lagt ner extremt mycket arbete på manuset för att få till alla detaljer och för att inte göra några misstag. Det är ett suveränt hantverk där Gray får ut maximalt av sin förmåga, och han vet vad läsaren vill se.

Och även om han återanvänder sina motiv tar han inga enkla genvägar: Det finns många personer som Annie träffar genom serien som jag saknar när de försvinner, men Gray låter henne aldrig återvända till platser och personer hon redan besökt. Istället blir det nya städer, nya familjer, och nya vänner som vi på sin höjd får se refereras i förbigående när Annie sen lämnat även dem. Det skulle vara så mycket enklare för Gray att inte alltid behöva hitta på nya karaktärer men Gray är inte den som väjer för hårt arbete. Jag vet inte hur det kommer se ut i framtida samlingar av senare år, men efter att nu ha läst de första tjugo åren av serien uppskattar jag hur minimalt med återanvändning det varit; jag vet inte om jag läst någon dagsstrippserie av samma typ som gjort något liknande.

Det är alltså när serien är som bäst. Tyvärr är de senaste volymerna ett exempel på när det inte är en lika bra serie. En del av problemet är att det alltid är lite trist när han faktiskt återanvänder karaktärer, närmare bestämt Daddy Warbucks hejdukar som Punjab och the Asp,  och att det är relativt gott om episoder som involverar Warbucks. Dessa fokuserar ofta på tristare saker som kapitalism, avundsjuka mot Warbucks, eller är mer vanliga action-episoder istället för de mer allmängiltiga mänskliga problem som episoder med Annie i huvudrollen oftast handlar om.

Men det stora problemet är andra världskrigets början. Den senaste volymen, med undertiteln The Junior Commandos, handlar nästan bara om det. Annie organiserar barnen i staden hon för tillfället bor i i en armé, och de spenderar sedan all sin fritid med att arbete för USAs krigsinsats. De säljer statsobligationer, de återvinner metall, de hjälper familjer som har det tungt pga frånvarande fädrar/mödrar, och så vidare. Det finns många för Gray typiska och bra detaljer, som att kvinnor plötsligt visas i helt andra roller än förut och att vardagsrasism berörs

Under kriget fick kvinnor chansen att utöva nya yrken, som här en kvinnlig kirurg som självklart vill bidra till krigsinsatsen

Under kriget fick kvinnor chansen att utöva nya yrken, som här en kvinnlig kirurg som självklart vill bidra till krigsinsatsen

(inte alltför mycket eftersom det knappast skulle uppskattats av majoriteten av läsarna, men Gray är sin vana trogen noga med att påpeka att alla människor oavsett kön eller hudfärg kan bidra med lika mycket), men det är i det lilla; i det stora är handlingen lite småtrist utan den vanliga vardagsdramatiken som istället ersätts av krigspredikningar och tråkiga ordinära äventyr à la ”Annies kommandostyrkor avslöjar tyska spioner”.

Och när handlingen någon gång verkar dra mot någonting intressantare, som den ensamstående mamman med psykiska problem som av alla kallas Crazy Kate, så avslutas de trådarna alltför snabbt och snöpligt. Där Gray tidigare glatt skulle spenderat månader på någonting sådant löser sig problemen här alldeles för enkelt; i en av de här trådarna drar han sig inte för att helt simpelt lösa problemet med en doktor som felbehandlar sina patienter genom att låta blixten slå ner och döda honom. Krasch, bom, problemet löst! Jag saknar verkligen den tidigare nednötningen av mig som läsare där Gray maler på och maler på tills allting är utrett från A till Ö, utan snabba genvägar.

Men som sagt, många detaljer är fortfarande utmärkta, och även de mest slentrianmässiga spionintriger kan Gray göra någorlunda intressanta, så om de tidigare samlingarna är klockrena fullpoängare är den här ändå en högst rekommenderad läsning. Som avlutande konsumentinformation/varning ska jag dock nämna att den är proppfull med de mest rasistiska uttryck man kan tänka sig vad gäller tyskar och japaner; Gray är inte den som sticker under stol med vad han tycker och när han som här är inriktad på att USA ska vinna ett som han anser rättfärdigt krig skyr han inga medel. Men han är, som sagt, en av de allra (kanske den allra) bästa hantverkare inom seriemediet som jag någonsin läst, och det räcker mycket långt.

Direktlänk 2 kommentarer

The Return of Zita the Spacegirl

23 juni, 2014 at 14:58 (Science fiction) (, , )

The Return of Zita the Spacegirl - cover

Jag gissar att Ben Hatke blev glad när han insåg att han kunde använde ett så urbota klichéartat namn inom sf-genren  som The return of XXX på den tredje och avslutande delen i serien om Zita och det ändå var fyllt av mening: Här handlar det nämligen om huruvida Zita äntligen ska kunna återvända hem efter sina äventyr i rymden.

Efter att ha stulit ett rymdskepp har Zita blivit arresterad och kastad i fängelsehålorna på planeten Dungeon World. Hon tycker själv att hon kanske förtjänar det eftersom hon faktiskt är skyldig till anklagelsen, men när det sen visar sig att planetens härskare har planer som inte alls passar sig för någon som utger sig för att upprätthålla ordning och rättvisa vaknar hennes hjälteinstinkter till liv igen.

Hittills har Zitas rykte som hjälte mest berott på slumpen och på att hon känt sig tvungen att göra det hon gjort av privata skäl. Visst har hon tyckt det varit roligt att alla sett upp till henne, men hon har aldrig egentligen aktivt valt att bli den som alla tror hon är. Här gör hon fortfarande bara det som hon ser som det rätta att göra, men hon är mer medveten om att det kan ha sitt pris, att det hon väljer att göra är ett fritt val hon har. Hon har kort sagt blivit lite mer vuxen, vilket inte är så konstigt med tanke på allt hon varit med om, men hon har fortfarande kvar sin starka känsla av att man inte bara kan tänka på sig själv och hon vägrar gå med på att man någonsin kan kompromissa med sina ideal.

The Return of Zita the Spacegirl - Trial

Låter kanske lite tungt, men den här boken är samma fartfyllda och välmatade läsning som de tidigare. Kanske nästan lite väl välmatad när alla varelser hon hittills träffas sammanstrålar på fängelseplaneten för att hjälpa/stjälpa henne; en sådan här berättelse som samlar ihop allt och alla jag läst om tidigare känns allra mest naturligt som en avslutning på en rejält lång seriesvit istället för Zitas tre böcker. Det känns lite som en fanservice där jag för träffa alla gamla vänner igen, fast eftersom det är så nyligen som jag läste om dem första gången har jag inte hunnit sakna dem ännu, ungefär.

Fast The Return of Zita the Spacegirl är en bra avslutning på böckerna, det tycker jag allt. Det här är en serie som är helt perfekt att läsa tillsammans/av barn i alla åldrar (och av vuxna med, för den delen). Allt knyts ihop i en prydlig förpackning, och det finns till och med ett avslutande löfte om fler serier med Zita. Och som det beskrivs i Hatkes efterord var planen hela tiden att den här trilogin bara skulle lägga grunden för fler serier med Zita. Det tycker jag låter som en alldeles ypperlig plan eftersom Zita är en så bra karaktär och Hatke en så bra serietecknare (hans manus är bra men hans teckningar är fantastiska). Vi får väl se om det dröjer två år till innan det är dags för The New Return of Zita the Spacegirl, eller vad titeln kan tänkas bli :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 167 andra följare