I rule!
Ok, kanske inte; jag har ju inte gjort någonting egentligen 
Men glad blev jag när jag såg att David Smalls Stitches som jag tyckte var den bästa nya amerikanska serien jag läst i år nu också utnämnts som en av årets 10 bästa amerikanska böcker, alla kategorier, av tidskriften Publisher’s Weekly. PW har uppenbarligen bra smak de med!
Och så bär det nedåt igen: Asterix & Obelix födelsedag
Abbans.
Efter att ha skrivit om några rätt usla serier och sedan om en visserligen charmig men ändock en bagatell hoppades jag att jag skulle kunna skriva någonting längre om någonting bra, men så råkade jag få i min hand det senaste Asterix-albumet, Asterix & Obelix födelsedag – Den gyllene boken, och så var den chansen borta.
Inte för att det var en överraskning med tanke på hur kvalitén stadigt har sjunkit för varje album efter att Goscinny dog och Uderzo tog över både manus- och tecknar-ansvar, men det var ändå djupt deprimerande att se hur lågt Uderzo har sjunkit.
Och som sagt är det än värre än sist det begav sig; här har vi ett album med en knappt existerande handling om hur invånarna i den lilla byn funderar på hur de ska fira Asterix och Obelix födelsedag. Det är allt som händer: Två sidor med olika kläder som man skulle kunna tänka sig Obelix ha under firandet; hur man skulle kunna designa ett museum för dem; vad för slags teaterpjäs man kan tänkas skriva om dem; och så vidare i alltmer meningslösa funderingar.
Trots avsaknaden av egentlig handling trasslar Uderzo till det för sig upprepade gånger med oklarheter om vad som bara planeras och vad som egentligen har genomförts, flera löjliga logiska fel i manuset, och givetvis också en total avsaknad av humor. Det allra mest genanta är dock förordet, där Uderzo i en lätt kväljande hyllningstext skriven av Goscinnys dotter Anne Goscinny bland annat liknas vid Orfeus! Teckningarna är inget vidare de heller, med en stil som är märkligt platt, närmast som celler tagna från en animerad film. Men lika illa som manuset är de inte.
När Uderzos första egna album, Det stora bygrälet, kom ut tyckte jag att han var värd en liten eloge för att han faktiskt försökte fortsätta serien själv, även om resultatet inte var så där värst bra. Det har jag fortsatt att tycka sedan dess, den alltmer sviktande kvalitén till trots. Men nu är det slut med det; inte för att det är så urbota uselt, men för att han sålt rättigheterna till förlaget Hachette att fortsätta producera nya Asterix-album när han har dött. Därmed tappade han den lilla respekten han fortfarande hade hos mig, tyvärr 
Istället för att läsa den här dyngan tycker jag att ni (och jag) ska läsa någonting bättre. Varför inte till exempel Asterix på Korsika, där byn också firar en högtidsdag med att bjuda in personer de träffat på i de tidigare albumen, men här skildrat på ett mycket mer läsvärt sätt?
En charmig bagatell
Yay, någonting roligare än de rätt så usla serierna i senaste inlägget. Visserligen bara 48 sidor med en teckning / sida, men det var bra sidor. Åtminstone om man läst mycket serier, för utan den bakgrunden lär Key Moments from the History of Comics av François Ayroles vara totalt obegriplig (boken är på engelska men jag har bara bilder med fransk text; sorry!):
Det finns flera, med en klar övervikt åt europeiska (närmare bestämt franska) serier; en del är enkla, en del mer subtila, men både teckningarna och manuset (eller vad man nu ska kalla det) är charmanta, och så pass roliga som en sådan här samling kan bli.
Egentligen finns det inte så mycket mer att säga om boken; några rader till och det kommer att ha tagit er längre tid att läsa den här texten än det tar att läsa boken, så jag sparar mina ord till nästa inlägg istället
(Chris Ware skickar ett kort till Karl)
Halvdant ditt & datt
Idag blir det några korta rader om en del rätt så triviala serier jag läst nyligen; två av dem på semestern och definitivt inte aktuella,
en av dem igår och rykande färsk.
Först, de inaktuella.
Jag har tidigare skrivit om två serier av Robert Kirkman som jag gillar skarpt; The Walking Dead som är en dystopisk efter-katastrofenserie om zombier, och Invincible som är en superhjälteserie i klassisk stil men mycket trevligt utförd. Men hans serie Tech Jacket som jag alltså nyss läst var verkligen ingenting att hänga i julgranen (eller någon annanstans heller, för den delen). Det är liksom Invincible en superhjälteserie med klassiskt upplägg: En tonårig pojke råkar av en slump komma över en utomjordisk högteknologisk jacka som ger honom diverse krafter. Teckningarna av E. J. Su är inte så dumma, men manuset är bara trist, utan tillstymmelse till originalitet. Det är svårt att förstå att Kirkman bara några månader senare skulle hitta på Invincible, en serie som är klockrent genomförd från första sidan, med tanke på hur valhänt Tech Jacket är. Begripligt nog lades tidningen ner efter 6 nummer, och den har inte återupplivats senare trots Kirkmans stora framgångar. Usch och blä, inte värd att läsa för någon.
Nästa serie till rakning är Lady Snowblood, en manga skriven av Lone Wolf and Cub-författaren
Kazuo Koike och illustrerad av Kazuo Kamimura. Utgiven i Japan i början på 70-talet då den också filmatiserades några gånger är det här en manga som lockar fram det sämsta ur Koike. Historien som är en extremt tunn hämnd-plot med en kvinnlig professionell lönnmördare i huvudrollen ger Koike möjlighet att slänga in sex och våld i ohämmade mängder, vilket han givetvis också gör. Gudskelov är plågan relativt kort med mangamått mätt, och efter runt 1000 sidor är det hela över (och de onda har dödats å det gruvligaste). Koike är dock ett fullblodsproffs och vet hur hans våldochsex-slipsten ska dras, teckningarna är OK och ibland lite charmiga i sin tydliga 70-talsstil, vilket gör att det inte var riktigt samma ansträngning att läsa klart de här sidorna som den kortare Tech Jacket. Men det finns bättre sätt att spendera sin tid på (och pengar…).
Och sist och minst (åtminstone i sidmått): Sergio Aragonés, känd från MAD, Groo, och högar med andra serier, 
har anslutit sig till de andra tecknarna i Simpsons-stallet. Hans första serie, nummer 50 av tidning Bart Simpson, kom ut i veckan, vilket Staffan@Staffars informerade mig om när jag besökte honom igår. Jag är svag för Aragonés, jag gillade de tidigare åren av TV-serien (de senare, not so much), så trots att de Simpsons-serier jag läst inte varit något vidare trots ibland intressanta serieskapare som Peter Bagge gav jag Aragonés en chans. Men deprimerande nog passar hans första tidning bra in i dagens tema, dvs Inget vidare-temat. Det är inte lika upprörande uselt som de andra två, men däremot är det menlöst. Det verkar som om Simpsons i serieformat helt enkelt inte fungerar, oavsett vem som försöker. Aragonés teckningar är charmiga, med Simpsons-figurer som närmast ser ut som de gjorde i de första kortfilmerna på The Tracey Ullman Show snarare än de gör i sin egen TV-serie, men manusen är alltför tråkiga. Den bästa serien är en mycket kort serie helt utan text, ett format som Aragonés är en mästare i, men det räcker inte.
Så tre serier som jag hoppas att ni alla slipper läsa, nu när jag har gjort det och kan varna er.
Härnäst: Någonting bra?
Påminnelse om Husfrid
Bara en kort blänkare om att de som inte redan läst Alison Bechdels Fun Home verkligen borde göra det, nu när den till slut går att få tag på på svenska under namnet Husfrid. Jag har inte läst den svenska utgåvan och planerar inte att skriva en recension av den här, men här är ett utdrag av vad jag skrev om originalutgåvan i nyhetsspalten i Bild och Bubbla när det begav sig:
»Fun Home« har utnämnts av Time Magazine till årets bästa bok alla kategorier, New York Times har med den på listan över årets 100 mest intressanta böcker, Amazon.com ävenså, och så vidare. Möjligen med undantag från »Maus« är det här det mest uppmärksammade seriealbumet i USA utanför de inre seriekretsarna.
»Fun Home« är framförallt berättelsen om Bechdels far.
Historien om Bechdel själv och hur hon kommer fram till sin sexuella läggning tar en större del av sidorna, men det som ger berättelsen dess tyngd är hur Bechdels insikt om att hon är lesbisk påverkar hennes förhållande gentemot sin far. Historien berättas inte strikt kronologiskt sett till händelseförloppet, men den betydligt viktigare emotionella delen rör sig hela tiden framåt. Vi som läsare får följa hur Bechdel långsamt får en större förståelse för sin far och hans beteende mot sina barn, och också hur hon blir övertygad om att hans död antagligen inte var en olyckshändelse utan ett självmord.
Teckningarna är rena och okomplicerade; jämfört med »Dykes To Watch Out For« har hon här anammat en klarare linje. Hon har jobbat på boken i många år och det märks; historien är genomarbetad in i minsta detalj. Text och bilder för fram en enkel men djup historia, och Bechdel är värd alla rosor. Det här är en bok som jag tveklöst kan rekommendera, även för de som inte vanligtvis är förtjusta i självbiografier, för det här är inte en självbiografi där författaren riktar alla spotlights på sig själv. Istället är det helt enkelt en mycket bra historia, som dessutom råkar vara sann.
Iväg och läs!
Sorgligt sent läst: Frances
Det kommer ut så mycket serier nu att det är svårt att hålla reda på dem trots att jag jobbar hårt med det, så det gäller att snappa upp tips från olika håll om vad som kan vara värt att läsa. För mig är det ofta så att när jag fått tips om samma bok från flera olika håll brukar jag ge med mig
; det tyder åtminstone på att boken ifråga har någonting intressant att erbjuda.
Men ifråga om Frances av Joanna Hellgren måste jag erkänna att jag missade den helt när den kom ut i somras, trots artiklar i bland annat DN; min enda ursäkt är att jag var i Japan den månaden 
Därför har jag Staffan och hans läsecirkel att tacka för att jag kom mig för att leta reda på boken och läsa den. Mötena är trevliga och eftersom nästa veckas möte ska handla om just Frances var jag alltså tvungen att plocka upp den.
För den som inte vet någonting om Joanna Hellgren kan jag nämna att hon har gett ut några böcker i Frankrike med stor kritikerframgång redan men det här är hennes första i Sverige. 
Det är lite dystert med tanke på hur bra Frances är: Att inget svenskt förlag nappat på henne förrän nu är ett underbetyg till dem, för det finns en hel drös svenska serier som getts ut de senaste åren som inte är i närheten av den här kvalitén. Men nog om det, nu är boken här.
Jag visste ingenting om Frances när jag började läsa den; jag hade av någon anledning fått för mig att den var självbiografisk men det var helt fel upptäckte jag snabbt (och om jag tänkt lite borde jag kanske tyckt att det var lite skumt med namnet Frances på en självbiografi av någon som heter Joanna…). Istället är det en skildring av flickan Frances som när boken börjar förlorat båda sina föräldrar och tvingas flytta från landet och sina vänner till sin faster Ada inne i staden. Historien som utspelar sig under något som ser ut som 40-talet smyger sig på en; från början verkar det som om fokus kommer att ligga på Frances och hennes känslor inför den en smula stela fastern, hennes övriga (betydligt stelare) släkt, 
och hennes gamla vänner på landet jämfört med de nya i staden.
Men efter ett tag glider berättelsen över från att vara en visserligen bra men traditionell barndomsskildring till att bli någonting ännu intressantare; de andra karaktärerna träder fram på scenen och utvecklas till fullödiga huvudpersoner de med. Framförallt Ada, som lever ett liv för andras skull snarare än sitt eget, tar större plats när hon till slut vågar öppna sig en smula för Frances och andra. Det riktigt eleganta här är att Hellgren inte helt simpelt byter huvudperson från Frances till Ada. Adas utveckling sker i samklang med Frances dito, och Hellgren är mycket skicklig på att visa samförståndet som växer fram mellan dem med ytterst små medel, som en aningens ändrad min där ett leende kan skymtas. Överlag är blyertsteckningarna stämningsfulla och effektiva, framförallt i fråga om ansiktsuttrycken.
Det är också en varmare berättelse än jag trodde efter en början som tydde på en klassiskt berättelse om en eländig barndom. Släkten, förutom Ada förstås, verkar visserligen fortfarande rätt så hemskt, men det vägs upp av Frances små framgångar i skolan (subtilt antytt) och den gryende tryggheten hos fastern. Enligt Hellgren ska det bli ytterligare två delar av Frances och jag utgår ifrån att Galago kommer att ge ut dem också. Annars kan ni lite på att jag kommer att klaga!
För vidare diskussion om Frances: 12:e november, mötesplats Staffars serier 18:30
Syskonrivalitet: Touch (タッチ)
Det blev ingen internetaccess på resan och därmed inga poster på en vecka, men nu är jag hemma och uppkopplad igen och på läshumör; en hel del spännande saker har dykt upp senaste tiden. Men först av allt en post om en riktigt bra serie jag läste under resan: Touch, en manga om 26 volymer av Mitsuru Adachi.
Det är en relativt gammal rackare som publicerades under första halvan av 80-talet, och det märks på stilen som påminner mycket om andra japanska serier från samma tid
som Urusei Yatsura med flera. Jag var lite nyfiken när jag såg den i Japan senast eftersom jag gillar teckningarna i sin lite bastanta 80-talsstil, och det såg ut som om handlingen var en mix av shonen och shojo (dvs kärlek och relationer presenterade i en ramhandling av mer handfast slag än vad som är vanligt i shojo-serier) som jag också tyckt mycket om i serier som Maison Ikkoku och Kimagure Orange Road. När jag nu skulle ut och resa några veckor tog jag därför och letade reda på en scanlation av Touch som jag nu läst klart på min eboksläsare.
Vad jag fick mig till livs var en sportserie, närmare bestämt om high school baseball, där den emotionella delen handlar om ett triangeldrama mellan enäggstvillingarna Kazuya och Tatsuya, och deras kärlek till barndomskamraten Minami. Kazuya är den ojämförligt klarast lysande stjärnan av bröderna, framgångsrik både på basebollplanen och i klassrummet, medan Tatsuya undviker rampljuset och inte är särskilt bra på någonting.
Efter att ha läst de första volymerna tyckte jag att serien var underhållande men inte så originell; att Tatsuya skulle rycka upp sig och visa att han var väl så bra som Kazuya verkade förutbestämt, enligt alla regler för hur sådana här dramer ska fortlöpa. Med andra ord såg jag fram mot en trevlig stund men utan överraskningar.
Men så händer någonting: Efter sisådär 1000 sidor blir Kazuya påkörd av en lastbil och omkommer, vilket gör att Tatsuya och Minamis liv kompliceras rejält. Tatsuyas förhållande till sin brors framgångar blir kluvet: Å ena sidan vill han göra en uppryckning för att fullfölja de löften Kazuya lämnat efter sig om framgångar i världen, å andra sidan vill han nu ännu mindre än förut jämföras med honom. Minami, som trots att alla andra förutsatt att hon skulle gifta sig med Kazuya egentligen hela tiden föredragit Tatsuya, kan inte låta bli att försöka få Tatsuya att åtminstone delvis ta upp Kazuyas mantel.
Och de resterande cirka 4000 sidorna upptas av hur de två handskas med sina känslor för varandra och inte minst, känslorna för Kazuya. Eller, åtminstone de sidor som inte utspelar sig på basebollplanen, eller de delar där Adachi lägger till en del plotlinjer för att få serien att bli lite längre än den egentligen hade behövt, ett problem den delar med mycket annan framgångsrik manga. Men bortsett från de skönhetsfläckarna (dit jag även räknar den fanservice som finns, trots att den är mycket oskyldig jämfört med senare seriers) är det en mycket intressant serie som är väl värd att läsa. Adachi är en utmärkt skildrare av svårbeskrivna känslor, framförallt i skildringen av Tatsuyas kluvenhet.
Det var också fascinerande att se hur han presenterar den delen som handlar om sporten. Jämfört med nyare serier med sport som tema, till exempel Eyeshield 21 eller Rebound, är det en mycket mindre adrenalinstinn stil som gäller här. Visserligen finns det några osannolika vändningar i sista minuten, och även matcher som skildras in i minsta detalj, 
men alltsom oftast väljer Adachi att presentera matcherna på helt andra sätt: Ett enstaka ord vid ett senare tillfälle som avslöjar hur det gick; ett nedslag i matchen där den psykologiskt avgjordes; … Med andra ord är det långt från senare seriers rättframma skildringar, även om det är väl så spännande här med.
Vad gäller själva presentationen så är teckningarna aningen överdrivet komiska i början, men efter ett tag blir det mer styrsel på dem. Och Adachi visar när det behövs en fantastisk känsla för att fånga rörelse på papper, kanske mest tydligt i de korta sekvenserna där Minami tävlar i rytmisk gymnastik. Han är bra på rytm själv också; långa stycken är nästan ordlösa där bilderna bär fram de oftast undertryckta känslorna, för att sedan följas av mer rättfram action.
Fanöversättningen är lite si och så rent språkligt, men kärleksfullt gjord och eftersom det är föga troligt att Touch någonsin kommer ges ut på engelska (eller något annat språk jag behärskar) är jag tacksam för att det finns fans som lägger ner sin tid på sådant här; Touch är ett utmärkt exempel på att scanlations behövs. Det är inte ett omistligt mästerverk men däremot någonting som berikar serieutbudet på engelska med sin lite ovanliga vinkling av välkända teman.
Resor
Det har varit o kommer vara lite ont om uppdateringar ngn vecka till; den här veckan har jag varit i Amsterdam varifrån jag kom hem igår kväll, och nu är jag på väg till Arlanda för en resa till (4 på morgonen. Suck.). Så den enda serien jag kunnat läsa är Touch, en manga jag har på min eboksläsare, men jag har fortfarande några tusen sidor kvar av den.
Ergo, det dröjer innan jag läst något nytt som jag kan skriva om.
Men jag ville iallafall nämna att jag precis hann få tag på Agnosis 8 hos Staffars förra fredagen. Li Österberg fortsätter att göra Sveriges bästa fanzine, den här gången med bland annat en längre historia med grekiska gudar som är rätt så annorlunda mot hennes andra serier, men lika bra som de andra.
Dessutom hade jag turen att vara i butiken när hon lämnade in de nya numren till Staffan så jag fick en söt liten teckning i mitt ex som matchar den jag fick på SPX
Om jag hinner läsa klart Touch och om jag har internetaccess på resan blir det nästa post; om inte lär det dröja en vecka innan nästa post. Au revoir.
En aspirant till Årets bästa bok: Stitches
D*mn. Trodde att det var slut på magnifika nya serier från USA det här året, men efter att ha läst Stitches av David Small inser jag att jag hade fel; det här är kanske den bästa serien från 2009 jag läst hittills. Och jag höll på att missa den! Att jag köpte den var mer eller mindre en slump…
Anyhoo, Stitches har inte varit haussad i serievärlden på samma sätt som exempelvis A Drifting Life eller Astrios Polyp. En orsak är säkert att Small tidigare verk har varit bilderböcker och inte serier, så att han skulle vara så här briljant i sin första serie, 
gjord av en +60-åring, var en överraskning; även om han fått Waldecott-medaljen för sina barnböcker är en serie någonting annat än en illustrerad bok.
Stitches är en till i raden av självbiografier i serieform, i det här fallet en skildring av Davids barndom. Det är långt ifrån en lycklig barndom vi får följa, och det nostalgiska filter som alltför ofta appliceras på barndomsminnen lyser med sin frånvaro. Hans far är en radiolog som är övertygad om att alla sjukdomar kan botas med strålning vilket leder till att David utvecklar strupcancer i unga år, och hans mor saknar empatisk förmåga. Andra släktingar, som en rubbad farmor som försöker elda inne farfar gör inte precis saken bättre, och när David blir opererad som en följd av cancern och därefter blir mer eller mindre stum gör det inte livet bättre.
Det är en hemsk skildring, men Small lyckas genomföra den utan att vältra sig i misären. För samtidigt som det är en vandring genom helvetet är det också en berättelse om konstens kraft och trots-allt-optimism; Smalls väg ut är via sina teckningar.
Långa stycke av Stitches är helt stumma, men det är inte en pantomim-serie. Då och då bryts stumheten av sekvenser med dialog eller berättande text, och tajmingen när detta sker är mästerlig: Inte en enda gång pågår de stumma sekvenserna för länge; orden äntrar scenen i precis rätt ögonblick och vice versa. Ljudlösheten är ett genomgående tema i boken, med Davids fysiska stumhet, hans föräldrars psykiska stumhet när de varken kan eller vill diskutera vad som pågår i familjen (exempelvis talar de aldrig om för den 11-årige David att han haft cancer, och när han av en händelse får reda på det blir de ursinniga på honom när han vill prata om det), och slutligen serierutornas brist på text som exempel på temat.
Liksom manuset har teckningarna en bra rytm, där episoder av mycket rörelse följs av mer kontemplativa, och realism följs av fantasterier. Att Small har jobbat som barnboksillustratör syns också i stilen som påminner en hel del om bilderböcker av klassiskt snitt.
Självklart hoppades jag att Stitches skulle vara bra eftersom jag faktiskt köpte den, men jag var inte beredd på hur bra; överraskningar som den här önskar jag mig fler av
Byun Byung-Jun: Mijeong
Manhwa idag, det vill säga en koreansk serie: Mijeong, skriven och tecknad av Byun Byung-Jun och utgiven på engelska av NBM. NBM har tidigare gett ut Byung-Juns Run, Bong-Gu, Run,
som var intressant om än inte utan skavanker så jag tyckte det kunde vara intressant att läsa lite mer av honom.
Först och främst vill jag säga att den största behållningen av boken utan tvekan är teckningarna. De svart-vita bilderna påminner lite grann om en mer polerad version av japanen Taiyō Matsumotos, med rikliga mängder små korta streck och lite kantiga figurer, medan färgsidorna i den här boken ser ut som akvareller med inslag av pennteckningar. Mycket bra, helt enkelt, och definitivt värt att titta på.
Manuset är det lite mer si och så med. De korta historierna med teman à la urban depression och känslolöshet är inte de mest originella, men kompetent genomförda; det tråkiga är att de inte precis överraskar. Det är alltför lätt att skriva deprimerande berättelser om alienerade människor i storstaden, och alltför många författare tar den genvägen till att verka djupa. Det stärker inte heller historierna att Byung-Jun ibland är övermåttan otydlig med vilka scener som utspelas i nutiden och vilka som är tillbakablickar; att vara tvungen att bläddra tillbaka några sidor för att förstå vad som pågår gång på gång är inte så roligt.
Men två av historierna stack ut och lyfte sig över genomsnittet manusmässigt. 202, Villa Sinil visade sig helt oväntat vara en klassisk skräckhistoria i EC-stil, med en lättsam slacker-känsla, medan Courage, grandfather! har en handling helt i stil med de andra, om en begynnande kärlek mellan en lärarinna och en elev, men av någon anledning skildras allting från perspektivet hos en katt som också är kär i henne. Lite mystiskt med den komiska vinklingen, men det gjorde historien tusan så mycket bättre!
Alltiallt återigen en intressant bok som inte helt lyckas nå ända fram, men jag uppskattar att sådana här böcker lite vid sidan om allfarvägarna ges ut från Korea. Mer sånt, tack.
Edit: Glömde nämna en oviktig sak som ändå retar mig, och jag har nämnt liknande saker nyligen: Boken har också ett alldeles osedvanligt sugigt efterord; läs det inte, det är bara irriterande…
