Lite mer gammalt: Millers Daredevil

31 december, 2008 at 16:49 (Superhjältar) (, )

Jag blev lite sugen på att läsa Millers gamla Daredevil-serier igen efter att nyss ha läst om hans Ronin (Betyg: Håller helt OK att läsa om, men mest intressant som en studie i Millers utveckling på väg mot The Dark Knight Returns) så jag grävde fram hela rubbet: Första omgången på DD med Janson, Love & War tillsammans med Sienkiewicz, Elektra Lives Again och andra omgången på DD med Mazzucchelli. Och trots allt uselt Miller har gjort de senaste decennierna är det här fortfarande riktigt, riktigt bra. Det går lite upp och ner, såklart; i början på DD är det alldeles för mycket av kliché-Marvel men när Elektra dyker upp börjar Miller hitta sin egna stil, och i slutet av första omgången är han egentligen så bra som han någonsin varit. Avslutningen på Elektra-sviten är i det närmaste perfekt, men jag tycker ändå att den sista historien med DD sittandes vid Bullseyes sjukhussäng är snäppet bättre. Det är en personlig historia om moral, superhjältars vara eller inte vara, och egentligen ett starkt fördömande av desamma.

Egentligen skulle nog Miller ha slutat skriva om DD här; efter att ha avslutat Elektra-historien och sedan tagit kål på själva idén med superhjältar finns det inte mycket mer att säga. Men, men, i den kommersiella serievärlden går det sällan till så…

Elektra Lives Again

Elektra Lives Again

 

Love & War och Elektra Lives Again knyter ihop en del lösa trådar som Miller lämnat efter sig; L&W avslutar Kingpin-delen, medan ELA slutligen tar död på Elektra. Det är inte dåligt, och framförallt ELA är grafiskt sett en av mina favoritböcker, alla kategorier; Varleys färgläggning matchar Millers teckningar perfekt, och det här är MIller innan hans anatomikunskaper helt förstörts. Flytet i själva utformingen av paneler och sidor är i nivå med Cerebus (och IMHO finns det ingen som slår Dave Sims layoutförmåga), och det är ett rent nöje att bara låta blicken svepa över sidorna. Tyvärr är manuset bara sisådär, en menlös avslutning på Elektras historia som inte tillför någonting. L&W har ett ungefär lika bra manus, men Sienkiewiczs illustrationer passar rätt dåligt till den här rättframma superhjältehistorien.

Och sen har vi andra omgången på DD, där Mazzucchelli står för de effektiva teckningarna. Visst är det bra, visst rycks jag med i historien (den är klart bättre än i ELA och L&W), men varför finns den egentligen? Jag har fått svårare med tiden att acceptera alla dessa serier / tv-serier / bok-serier som aldrig avslutas utan bara fortsätter, och det är det som är mitt problem här: Det är en bra historia men eftersom jag vet att historien kommer fortsätta efter att sista sidan är läst så har jag ändp svårt att bry mig. Sorgligt på så rara ärtor!

PS. Varför ingen Elektra: Assassin? Well, den hör ju egentligen inte ihop med DD så jag skippade den. Och apropå Elektra så måste jag säga att hon illustrerar min avsky för oändliga historier utmärkt: Miller skapar henne i DD, tar kål på henne men återupplivar henne i slutet av första DD-omgången, och tar sen kål på henne för gott i ELA. Bryr sig Marvel? Nix, pix, och därför finns hon fortfarande kvar i nya serier.

Direktlänk 3 kommentarer

Halvgammalt och riktigt gammalt

29 december, 2008 at 17:30 (Serier) (, , )

 

Scott själv

Scott själv

Mellandag, ledig, och lite seg -> dags att läsa lite saker jag inte hunnit med förut. Så efter lite grävande bland de olästa bidde det Scott Pilgrim av O’Malley; Jag har läst de tre första böckerna förut men det var ett tag sedan så för att kunna hänga med i nummer 4 blev det omläsning först.

Det är en trevlig serie, definitivt mest för tonåringar med rockband, kärlek och förvecklingar, men jag måste säga att det glada humöret smittar. Jag har helt enkelt kul när jag läser den här manga-inspirerade serien om SP och hans trubbel med kvinnorna. Hans senaste flickvän har 7 onda ex som han måste besegra innan hon vill dejta honom på riktigt, och hittills går det bra :-) En ganska eklektisk mix av realism och inslag som tagna direkt ur ett tv-spel, och det är skoj att sånt här ges ut.

Sammy nyser

Sammy nyser

Sen blev det någonting riktigt gammalt också, nämligen McCays Little Sammy Sneeze. Samma förlag som också gett ut hans Little Nemo in Slumberland i originalstorlek har gjort samma sak med LSS, och jag tycker faktiskt att det här är mycket roligare än Nemo. Även om Nemo ser fantastisk ut är handlingen trots allt snustorr, och personerna likaså. Men Sammy har mer att ge trots att handlingen är ännu enklare: Sammy är någonstans, Sammy börjar nysa, Sammy nyser, Sammy blir utsparkad eftersom hans vilda nysning har ställt till med kaos. Sammy själv kan inte stoppa: ”He Never Knew When It Was Coming”.

Det blir lite zen över det hela, när jag alltid vet vad som ska hända, men de stackarna i serien har ingen aning om den annalkande katastrofen. Och McCays precisa teckningar gör sitt till, där kaoset efter nysningen blir så mycket mer dramatiskt jämfört med lugnet innan.

Goblar

Goblar

Men faktiskt är LSS inte ens den bästa serien i boken som samlar alla söndags-LSS, för varannan sida presenterar några andra samtida serier. Alla är inte bra, men jag fastande för två av dem. Den första hade jag aldrig hört talas om förut, Bensons The Woozlebeasts. Det är knappt en serie utan istället limerickar om diverse påhittade djur, men inte alls oävet; fantasifulla är de iallafall.

Men den bästa serien i hela boken är nog McCays Hungry Henrietta som ingår komplett. Teckningsmässigt är det lika styvt som vanligt, men här finns faktiskt en riktig handling, och en person jag bryr mig om! Vi får följa Henrietta under hennes första år, där hon åldras 3 månader / sida. Hon har en fullkomligt fasansfull familj, som visserligen nog vill väl men som inte förstår alls hur ett barn fungerar: Antingen skrämmer de upp henne genom alltför intensiva google-oogle-oo-lekar som skulle kunna stressa livet ur vem som helst, eller så gråter Henrietta av alla de andra skäl som småbarn kan bli ledsna (ensam, mörkrädd, kall, …). Men oavsett orsak är familjens lösning på hennes gråt alltid densamma: Hon är hungrig så ge henne mat.

Och givetvis utvecklar Henrietta ett svårartat matmissbruk, där maten får trösta. Det är en alldeles fascinerande otäck liten serie egentligen, där McCay nog mest var ute efter att rita absurda situationer som en hel hög med vuxna släktingar som hoppar, stojar och försöker fånga Henriettas uppmärksamhet (istället börjar hon förstås gråta), men resultatet är likafullt en utmärkt beskrivning av hur man driver ett barn över gränsen. Bra jobbat!

Lilla Henrietta

Lilla Henrietta

Direktlänk 1 kommentar

The Boys: Out-Preacherin’ Preacher

28 december, 2008 at 20:21 (Superhjältar) (, , )

The Boys Volume 1

The Boys Volume 1

OK, i den här första posten måste jag erkänna en sak: Jag är en sucker för de oversized-utgåvor som blivit en trend i USA de senaste åren. Alltså nyutgåvor av redan tidigare publicerat material som trycks på bättre papper, större format, med extra-material, och oftast snordyra. Dvs en slags seriernas Extra Allt-meny för de som bara inte kan motstå det. Till mitt försvar måste jag säga att jag gudskelov håller mig till serier som är värda det, så bara för att det finns en ”Kingdom Come Absolute Edition” så kommer jag inte springa iväg och köpa den.

Så, ”The Boys: Definitive Edition 1″ alltså, en serie av Ennis där han har som mål att överträffa Preacher i vulgaritet, dekadens och allmän våldsamhet, vilket ju passar honom bra som vi vet. Robertson tecknar, och det hela är mycket aptitligt om man som jag gillar Ennis när han inte är 100% seriös som i en del av hans krigsserier. Mycket brittiskt även om handlingen mestadels utspelas i USA, mycket våld, mycket sex, mycket superhjälteförnedring (hurra!), och givetvis lite av Ennis favorittema förlorade kroppsdelar (för den som inte märkt det kan man alltid lita på att några dylika delar försvinner).

Huvudpersonerna är en liten CIA-understödd grupp, The Boys, som har som sin uppgift att hålla pli på alla de arroganta, maktgalna och inte alltför smarta superhjältar som förpestar planeten. Alla i gruppen har sina privata skäl för att uppskatta möjligheterna att utpressa och i allmänhet göra livet surt för superhjältarna, som exempelvis Wee Hughie, en Simon Pegg-lookalike vars flickvän råkar massakreras av A-Train. Och sen finns förstås också en alldeles vanlig, alldeles underbar hund vid namn Terror med också…

Galna ryska mafiosos, korrupta politiker, dekadens i superhjälteversion med mera, med mera, så iväg och köp/läs/ladda ner!

Direktlänk 10 kommentarer

It begins

28 december, 2008 at 19:32 (Diverse)

Jaha, då ska jag göra ett försök med en blogg jag med; får väl se hur det går med uppdateringsfrekvensen men jag ska göra mitt bästa.

För att inte fylla världen med mer skriverier om lösa tyckanden om allt mellan himmel och jord tänkte jag koncentrera mig på det jag läser, och främst blir det serier eftersom det redan finns så mycket skrivet om annan litteratur. Och det lilla som skrivs om serier på svenska är mestadels av så deprimerande låg kvalité att någonting annat kan behövas…

Så, onwards and upwards!

Direktlänk Lämna en kommentar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 168 andra följare