Inga zombies, men väl Powers

31 januari, 2009 at 22:49 (Serier, Superhjältar) ()

Jag hade hoppats få läsa senaste Omnibus-samlingen av Kirkmans The Walking Dead idag när jag kom hem från Amsterdam, men den har tydligen försvunnit någonstans i Postens innanmäte. Men å andra sidan hade den andra inbundna volymen av Powers dykt upp; den var lindrigt sagt lite försenad med tanke på att den ursprungligen skulle kommit ut sommaren 2007, men eftersom nummer tre kommer (hmmm) om några månader var de väl tvungna att få tummen ur ;-)

Receptet för Powers:

  • En stor nypa typisk Bendis-dialog, (snack, svärande och sexprat)
  • En ännu större nypa hårdkokta polis-klichéer (omaka partners, korrupta chefer, allmänt elände)
  • En dos teckningar à la Bruce Timms Batman (tyvärr något sämre)
  • För att piffa upp det hela, lägg till en superhjälte-vinkling där huvudpersoner utreder brott med Powers-anknytningar (som superhjältarna kallas här)
  • Avsluta med en lätt omskakning, som leder till att det alltför ofta är svårt att förstå i vilken ordning du ska läsa rutorna (vänster-höger över hela uppslaget, eller vänster sida först och sen höger dito?)

Det funkar rätt bra det hela, trots att det inte finns någonting egentligen nytt här. Hela idén med sjaskiga superhjältar som exempelvis har rätt så egna sexualvanor börjar bli lite uttjatad, men Bendis styrka har aldrig varit originalitet, utan snarare att han helt enkelt kan skriva en rätt så underhållande historia, trots att jag läst den förut. Å andra sidan är det också ett problem med hans manus: Det är tusan så lite skillnad mellan manusen här och i Daredevil, Alias och andra Bendis-serier. Trots att dialogen är bra så låter faktiskt alla personer ganska likadant, oavsett om det är Deena, Walker, eller för den delen Matt Murdock som pratar.

Så det blir lite av ett godtyckligt avsnitt av CSI av det hela: Om du gillar stilen så är det 45 minuter helt OK underhållning, men det kommer inte vara någonting som du kommer ihåg efter att du stängt av TV:n. Med andra ord kommer jag nog hugga bok nummer tre eftersom jag trots vad jag sagt gillar teckningsstilen, med vårtor och allt, och stämningen, men jag kan inte med gott samvete rekommendera den.

Direktlänk 4 kommentarer

Försmäktar fortfarande

30 januari, 2009 at 00:10 (Dagspresserier) (, , )

Jobb, jobb och mer jobb, så inte har jag hunnit gå förbi Lambiek igen eller läsa några serier, så det blir ett till inlägg utan direkta recensioner eller dylikt är jag rädd. Men jag lyckades åtminstone träffa Alfred för första gången, en mail-bekant från nätet som också är en entusiastisk serieläsare som bor här i Amsterdam.

Först en trevlig middag då vi geekade ut ganska rejält med serieprat, och sen gick vi förbi hans lägenhet. Och vilken fantastisk lägenhet det var! Eller kanske inte lägenheten i sig, även om den var helt OK, utan snarare innehållet: Överallt var det fullt med serier, små roliga prylar och intressant böcker. Väldigt mysigt och inbjudande till att gräva ner sig i; här en mystisk bok, där en stor väska med serieoriginal, och så vidare.

Det absolut bästa var definitivt en stor samling med originalsöndagssidor av Roy Crane, både Captain Easy & Buz Sawyer / Roscoe Sweeney-exemplar. Designen och färgläggningen är utsökt, och Crane är suverän i hur han får ljudeffekter, illustrationer och färger att smälta ihop till en enhet. Jag har aldrig reflekterat över det förut, men när jag såg sidorna i sitt originalformat, dvs helsidor från dagstidningar, så insåg jag hur mycket det faktiskt påminner om den klara linje-stilen i europeiska serier, och framförallt om Hergé. Alfred sa också att han letat efter publiceringar av Crane i Belgien från 30-talet för att se om Hergé eventuellt hade läst Crane och påverkats, men hittills hade han inte hittat något :-)

Fantagraphics Captain Easy-utgåva kan inte komma snart nog!

 

Övre halvan av en Captain Easy-sida

Övre halvan av en Captain Easy-sida

Direktlänk Lämna en kommentar

Försmäktar i Amsterdam

27 januari, 2009 at 21:52 (Diverse, Europeiska serier)

2 dagar hårt jobb här i Amsterdam, utan serier att läsa. Men jag har iallafall lyckats snabb-titta in i hos Lambiek, Europas antagligen mest berömda seriebutik. Och blivit både glad  och ledsen över att jag inte kan läsa holländska/franska/tyska tillräckligt bra för att ha något direkt nöje av serieläsande. Ledsen för att det finns så enormt mycket som jag skulle vilja läsa; glad för att min lägenhet skulle behöva fördubbla antalet bokhyllor för att få plats med allting.

Lambiek har absolut allting i serieväg, och trevligt nog sorterat som jag själv föredrar det: Rakt av på serieskapare. Som när jag tittar på exempelvis F’Murr står där allt de har av honom, oavsett språk. Underbart roligt att gå igenom även om det kanske inte är så praktiskt för mig som bara klarar av de engelska böckerna (mkt tomt på dito F’Murr-böcker…).

Eftersom jag ska stanna hela veckan här ska jag försöka få tid med ett längre besök med tillhörande arkeologi-utforskande; det kommer ta ett tag att se vad de har. Och så måste jag fundera på hur mycket jag kan tänka mig att betala för en Swarte-litografi…

Direktlänk 7 kommentarer

Vilseledande reklam (lyckligtvis)

25 januari, 2009 at 23:59 (Europeiska serier) (, , , )

Det här var inte alls vad jag trodde. När jag var och handlade i veckan fick jag syn på en liten nyutkommen bok på NBM, Miss Don’t Touch Me, skriven av Hubert, tecknad av Kerascoët. Låt se:

  • Samma format som NBMs Astronauts of the Future, Isaac the Pirate, Ordinary Victories, med flera utgåvor, dvs två franska album i ett
  • Från några i samma gäng som de tidigare nämnda (Kerascoët har tecknat ett antal Donjon-böcker tidigare)
  • Baksidan tyder på att det är en lättsam serie med en lätt fransk erotisk touch (”…she ends up hired into a luxury house of call-girls. She even becomes quite good at certain lascivious practices while still remaining a virgin!”)
  • Teckningarna ser självklart bra ut (jag gillar verkligen Sfar/Blain/Kerascoët-stilen, med skruffiga streck men samtidigt väldigt charmigt)

Ergo, givet köp. Men när jag börjar läsa märker jag efterhand att det är någonting helt annat som pågår; trots att ytan ger sken av att det är lättsam underhållning är det en mycket mörk historia som utspelar sig. Bordellen Blanche hamnar på är visserligen flott, men det finns ingenting nostalgiskt eller pikant i skildringen av den. De som jobbar där är misstänksamma, missunsamma, och miserabla, och Blanche blir trakasserad av dem utan egentlig anledning. Och även om baksidestexten är helt korrekt i att Blanche gör ett ”bra” jobb finns det ingenting erotiskt eller lockande i det: Hon blir husets mistress för de kunder som vill ha en sådan, och eftersom Blanche hatar jobbet och kunderna blir hon uppskattad för sin behandling av dem.

Seriemördandet i boken är inte heller skildrad på något lockande eller egentligen spännande sätt, utan morden är enbart råa och vedervärdiga, liksom skildringarna av vardagslivet för de prostituerade på bordellen. Allt presenterat med urcharmiga teckningar som lindrigt talat bryter totalt mot handlingen.

Jag är inte säker på att historien håller i de ytterligare böcker som getts ut i Frankrike (två till finns), speciellt som den här bokens handling är helt avslutad, men jag är riktigt glad att jag läst den här. Jag gillar överraskningar!

Direktlänk 4 kommentarer

Frontspegeln, PS

25 januari, 2009 at 01:39 (Diverse) ()

Även om jag nu inte tror så mycket på Watchmen-filmen så är det ändå lite roligt med allting runtomkring som filmbolaget håller på med; från 11 mars 1970:

Direktlänk Lämna en kommentar

2009 i frontspegeln

24 januari, 2009 at 21:31 (Serier)

Staffan från Staffars har en lista på önskningar & förväntningar på 2009, och det verkar skoj så här kommer mina önskningar:

  • Gemstone’s Gottfredson-återtryck lyckas komma ut
  • Sunday Press ger ut Polly and Her Pals
  • Det kommer ut åtminstone en svensk manga-utgåva som är en bra serie, har ett OK omslag, och med en översättare som behärskar både japanska & svenska
  • Alan Moore samlar ihop sig och skriver en serie där han anstränger sig
  • Något förslag satsar hårt på att översätta europeiska serier till svenska (dvs mer än bara något enstaka album), och det blir framgångsrikt
  • Serierna Planetary, Dragon Voice, Scott Pilgrim, och Berlin trycker äntligen ut sina sista nummer

Och mina förväntningar:

  • Minst ett amerikanskt manga-förlag försvinner
  • Galagos nya utseende blir en flopp
  • De små svenska serieförlagen fortsätter att vara små men överlever (Komika m.fl.)
  • Serievågen i Hollywood avtar (äntligen) efter att Watchmen går sämre än beräknat
  • Alla mina förväntningar slår fel

Erkänner glatt att några av förväntningarna mest är sporrade av att kunna jämföra med andra gissningar (som Staffans och Weltklasses) när året är slut :-)http://richardspooralmanac.blogspot.com

Direktlänk 2 kommentarer

RASL

24 januari, 2009 at 00:59 (Science fiction, Serier) (, , )

Pinsamt, pinsamt; jag har helt och hållet missat att Jeff Smith har börjat på en ny serie, så jag blev glatt överraskad när jag fick syn på första samlingen av RASL. Stort format, svart-vitt, och en fartig science fiction-historia med noir-känsla. Att den är svart-vit gjorde mig glad eftersom Smiths teckningar är bättre så. Även om de färglagda Bone-böckerna är helt OK så tycker jag att den passade mycket bättre utan färg. Med färgen ser Bone inte så speciell ut, medan den svart-vita versionen är mer personlig och stämningsfull. Och RASL skulle antagligen förstöras av färg; det här är en serie som känns quick & dirty på ett bra sätt, utan alltför mycket planerande.

Och sen tycker jag om science fiction i serieform, men det är sorgligt långt mellan ditona, speciellt bra sådana. Det finns några stycken förstås, men det är inte precis en genre som det kryllar av, framförallt inte i USA, så att en så pass uppmärksammad artist som Smith chansar på genren är kul. Här är det den gamla goda parallella världar-idén som dyker upp, och det är lite av en favorit för mig med sina inslag av dubbelgångare, kausalitet och annat smått och gott.

Allt är självklart inte perfekt, som exempelvis den ibland suspekta anatomin hos figurerna (de stora huvudena är ett stildrag, men ibland är det allt något som inte ser rätt ut), men det gör inte så mycket. Till skillnad från Bone som huvudsakligen var långsam med perioder av action så är det här tvärtom, med full fart som då och då avbryts av lite lugnare episoder. Med andra ord märker man inte så mycket av att tekniken ibland hickar till eftersom farten är så pass hög. Och faktum är att Bone också led av liknande problem: Smith är excellent på animation och att skildra rörelser i sina serier, men han är inte alltid så bra på att teckna människor. Bones däremot gör han alldeles utmärkt :-)

Sen får vi se hur det utvecklar sig; det är alltid farligt att vara tvärsäker innan det hela är över, men hittills är det lovande. Det kommer knappast bli en klassiker (som Bone eventuellt kan bli), men bra underhållning är inte fy skam heller.

Direktlänk 7 kommentarer

Trikåer för hela slanten

20 januari, 2009 at 00:23 (Superhjältar) (, , , , , )

Superhjältar. Fortfarande en förkrossande majoritet av de serier du ser i en seriebutik i USA (i vanliga boklådor dominerar givetvis mangan). Fortfarande huvudsakligen enbart för de närmast sörjande (prova att läs en slumpmässig Marvel/DC-tidning och försök förstå vad som händer). Och fortfarande usla (nästan alla, men jag lovar att jag ska nämna några undantag).

Jag tvivlar faktiskt på att det finns en enda superhjälteserie gjord innan 80-talet som någon som aldrig läst serier skulle kunna uppskatta på riktigt, medan de som växt upp med superhjälteserier kan stå ut med dem, och till och med tycka att de är bra. Själv läste jag en hel del DC-serier på svenska på 70-talet när jag var liten, vilket gjort att jag 1. Är svag för Rymdens Hjältar / Legion of Super-Heroes, och 2. Är ännu svagare för Clark Kents hemliga liv / The Secret Life of Clark Kent, en samling biserier från Action Comics som uteslutande handlar om CKs vardagsliv; hans problematiska grannar, Morgan Edges hemliga judiska bakgrund med en mamma som jobbar som städerska, och andra spännande episoder tecknade med Curt Swans sedvanliga schwung. Är det bra serier? Nix-pix, inte alls, och jag skulle aldrig rekommendera dem till icke-superhjälteläsande personer, även om jag nu råkar gilla dem.

Det riktigt stora problemet är manusen som helt enkelt inte håller; i början, dvs 30- och 40-talet, var det manus i pulp-stil, men med de få sidor man hade till sitt förfogande blir det ännu torftiga än de redan knackiga förlagorna; på 50-talet är det mest fånigt à la Wayne Borings Stålmannen; på 60-talet drabbade Stan Lee oss i serier som nu känns pinsamt daterade; 70-talet lyckades med att nå ännu lägre, utan att ens ha några särdrag förutom hur tråkiga manusen är. Teckningarna klarar sig bättre generellt, men det räcker inte så långt.

Men sen dök ju gudskelov Frank Miller och Alan Moore upp på 80-talet, med manus som faktiskt går att uppskatta för icke-frälsta läsare också. Och i deras kölvatten kom det fram en del andra författare som åtminstone kunde skriva läsbart, även om det inte nådde upp till M&Ms toppar.

Sen gick det neråt igen; 90-talet var nästan lika uselt som tidigare decennier, och svämmades över av ”realistiska”, ”mörka” hjältar (alltmedan M&M tappade bort sig; Miller för gott verkar det som, medan Moore kanske fortfarande kan men han verkar tyvärr inte ens försöka). Snooze City.

Efter den här lilla historiska utvikningen, vad finns det då för bra superhjälteserier idag? Jag lovade att nämna några stycken, men en liiiten utvikning till först: Även om det inte är något manifest i vanlig mening, trots att han själv kallar det för det, skulle jag säga att Grant Morrisons förslag till Marvel om hur man borde uppdatera X-Men är en excellent programförklaring för huvuddelen av de superhjälteserier som fungerar idag. Förslaget verkar inte finnas på nätet såvitt jag kan se (fascinerande nog!), men det finns i den första inbundna samlingen av Morrisons X-Men och jag rekommenderar det starkt; det är en briljant analys över vad som gått snett och vad som måste göras för att superhjälteserier ska bli relevanta igen.

Jag kan inte gå igenom allt han säger här, men mycket kort så funderar han på varför X-Men-filmerna kunde uppskattas av miljontals tittare medan serierna den bygger på har en läsarskara som är en bråkdel så stor. Hans slutsats är att man måste sluta kräva att läsaren har följt serien i åratal för att kunna följa med; man måste sluta med oändliga följetonger utan slut; man ska göra ”widescreen”-serier, som utnyttjar att specialeffektbudgeten är obegränsad i serier:

…what the mainstream audience wants from us (and I’ve asked a lot of ‘em) is raw imagination, ready-made characters, outrageous spectacle, storming angst, and emotional drama.

Marvel nappade, och Morrisons X-Men följer sedan idéerna på ett alldeles utmärkt sätt: Han tar kål på alla mutanter (30 miljoner, tror jag det var) som bara komplicerar i onödan; varje episod är underhållande i sig men är ändå en del i en något längre, avslutad historia; och inte minst viktigt, Frank Quitely tecknar, och han har en stil som verkligen skriker widescreen där han lämnar stora ytor tomma för att bara fylla dem med färg.

Efter att Morrison slutade på X-Men förstörde förstås Marvel allt det han byggt upp när man genast ändrade tillbaka allt Morrison gjort till det gamla vanliga igen (Xavier tas tillbaka, den gamla Magneto likaså, osv), men typen av superhjälteserier finns kvar på andra håll.

Så till slut (pust o pes) är vi framme vid de jag tycker bra superhjälteserier som ges ut nuförtiden.

- Superman av Morrison & Quitely: Teamet fungerar om något ännu bättre här än i X-Men. Enda nackdelen är att det går långsamt framåt eftersom nya nummer ges ut först när de är klara istället för enligt ett strikt schema. Men bra blir det! En samling hittills med nummer 1-6, fler kommer garanterat när det finns material.

- Invincible av Kirkman & Ottley: Mindre storslaget än M & Q men lite av samma känsla. Kirkman skriver genuint charmigt, och Ottley har också förstått att det fungerar mycket bättre med stora, rena ytor för den här typen av serier istället för plottriga sidor med mängder av detaljer à la Image-stilen.

- Planetary av Ellis & Cassaday: Utkommer i en ännu glacialare takt än Superman, men väl värd att läsa. Och en till tecknare som förstått sig på att bra design inte nödvändigtvis innebär ”ju mer desto bättre”.

Sen finns också en del serier som Bendis skrivit som är läsvärda. Han kommer från ett litet annat håll och är snarast en efterföljare till de trista realistiska superhjältarna från 90-talet, men han har ett gott öra för dialog och hans serier funkar fint som underhållning. Exempel är Alias, Daredevil, Powers.

Och så finns såklart Ennis, men även om en del av hans serier kan klassas som superhjälteserier (exempelvis The Boys som jag skrivit om tidigare) skulle jag inte räkna hit dem; de kommer från en helt annan tradition och hör inte riktigt hit.

Quitelys Superman

Quitelys Superman

PS. Undvik Mark Millar som pesten. Han brukar få ta över serier som startats av Ellis eller andra av de tidigare nämnda författarna, och sen fortsätter han dem i liknande stil fast mycket sämre. DS.

Direktlänk 16 kommentarer

Enformigt, tyvärr

17 januari, 2009 at 19:41 (Svenska serier) ()

Aaah, har kryat på mig lite nu, men eftersom jag fortfarande är lite seg så passade det bra att läsa senaste Galago som dök upp här i veckan. Det är lite sorgligt med Galago: Trots att det finns en del (riktigt) bra serier i varje nummer så känner jag att efter att ha läst numret flyter allting ihop i en grå smet. Onekligen så skiner redaktörens smak igenom vilket i sig är bra (jämfört med till exempel Hjälp! som jag nämnt förut), men det skulle behövas någon med lite bredare smak tror jag allt :-)

Som i det här numret: Efter att ha läst det kunde jag knappt komma ihåg en enda serie, förutom den surrealistiska av Benjamin Stengård (vet inte om den var bra, men den satte sig iallafall i minnet!). Men när jag tittar igenom den nu så ser jag flera som jag tyckte om, som Grennvalls (jag gillar å andra sidan nästan alltid hennes serier), Sara Hanssons, Anders Nilsens, med flera.

Jag tror att tidningen skulle behövas lättas upp lite grann med mer variation i layout, innehåll, och så vidare. Den nuvarande formen är visserligen oerhört mycket bättre än den tidigare (den i lilla formatet med uselt tryck), men det blir lite kvävande ändå. Nu är det serie på serie utan minsta lilla paus emellan; inte för att Galagos texter brukade rosa marknaden men de hjälpte iallafall till grafiskt, lustigt nog. Jag kan inte låta bli att jämföra med de senare numren av RAW som hade ett fysiskt format som var väldigt likt Galago, men där de lättade upp det hela med färgsidor, artiklar och annat. Plus ett roligare urval, enligt mig :-)

Men det finns hopp: Enligt uppgift ska tidningen göras om i vår. Den ska göras om till en tidning igen, med serier, texter, med mera. Vi får se om försöket lyckas, men jag kommer hålla tummarna.

Direktlänk Lämna en kommentar

Urk

15 januari, 2009 at 19:47 (Diverse, Manga)

Mina kära kollegor på jobbet har slutligen lyckats smitta mig med vinterkräksjukan. Blä. Alldeles för trött för att läsa någonting eller för att skriva någonting längre.

Så istället tänkte  jag bara länka till en av artiklarna jag skrivit för Komika om en serie som ligger mig mycket varmt om hjärtat: Yokohama Kaidashi Kikou med ett provutdrag här. Efter att ha läst artikeln är det bara att ge sig ut på nätet och ladda ner serien; ni kommer inte ångra er.

Nu ska jag sova, om inte den stora vita porslinsguden pockar på uppmärksamhet.

Direktlänk Lämna en kommentar

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 172 andra följare