Lite lördagsläsning

28 februari, 2009 at 17:25 (Serier)

Wired undersöker seriebutikbiträdens hemliga liv. Jag jobbade extra hos Alvglans i flera år och har hoppat in en handfull gånger hos Staffars så jag känner igen mig rätt väl, även om amerikanska butiker är snäppet extremare än svenska. Citat från en anställd på min favoritbutik i New York:

If you could be any comic book character, who would it be?
Obviously Superman because he has no weaknesses except a green rock. But realistically, I’d say Spider-Man.”

Direktlänk 1 kommentar

En boxare + en nunna = ?

27 februari, 2009 at 10:38 (Manga) ()

Jo, One-Pound Gospel av Rumiko Takahashi, en manga som hon påbörjade på 80-talet och avbröt efter tre volymer, men som hon rätt nyligen avslutade med en fjärde bok.

Jag har tyckt om Takahashi sen jag läste hennes Lum: Urusei Yatsura som var en av de första mangorna (jag googlade och såg att Språkrådet rekommenderar ”mangorna” så det kör jag på :-) ) som kom ut i USA; efter det har jag följt alla hennes serier, både de bra (Maison Ikkoku) och de minde bra (Inu-Yasha).

O-PG kom ut innan manga-vågen tagit riktig fart, så den kom ut i ett något större format och med bättre papper än de flesta manga-böcker idag. Och dessutom rejält mycket dyrare!

Kosaku är lätt att fresta

Kosaku är lätt att fresta

Så när den fjärde och sista delen nu skulle ges ut så passade Viz på att trycka om de första tre i det mindre och billigare formatet för att alla nya läsare skulle få en chans att läsa hela serien.

Det är en enkel liten serie med ett lika enkelt upplägg: Boxaren Kosaku har gott om talang men betydligt mindre disciplin, och han har extremt svårt att hålla vikten eftersom han är ett matvrak. Han träffar nunnan Angela och faller hårt för henne, medan hon i sin tur har svårt att få ihop sin religion med sin kärlek. Plus att hon ständigt blir besviken på att han inte klarar av att hålla sina löften om att äta mindre.

Den som läst sin Takahashi vet nog hur den här romantiska komedin kommer utspela sig; hon har ett sinne för humor som passar mig perfekt. Det är roligt, träffsäkert och till och med lite gripande här och där, precis som sig bör.

Men det märks att Takahashi har svårt att få grepp om hur hon ska få upp trycket i historien, och det blir mer småputtrigt snarare än ett riktigt drama. Jag förstår att hon avbröt serien; någonting fundamentalt saknas och det verkade inte som om det skulle lösa sig med tiden. Att hon överhuvudtaget avslutade serien efter ett så långt uppehåll berodde nog mest på att en tv-serie baserad på mangan skulle spelas in.

Det finns dessutom ett annat stort problem med serien, även om det bara gäller mig personligen snarare än för andra läsare: Det hela påminner en del om Maison Ikkoku, hennes mer kända romantiska komedi, och den är så bra att det här känns som en svag kopia. Jag håller Maison Ikkoku för den bästa manga jag läst, och på ett personligt plan också som den serie/bok som påverkar mig mest varje gång jag läser om den, alla kategorier. Jag räknar med att skriva ett hämningslöst subjektivt inlägg om den någon gång framöver, så se min kritik av O-PG i ljuset av hur högt jag värderar Maison Ikkoku.

För att sammanfatta, fyra trevliga böcker som absolut är läsvärda, även om det finns bättre serier.

Direktlänk 1 kommentar

Tecknar-precision

26 februari, 2009 at 10:52 (Serier)

En till reabok, men den här gången någonting bättre än Tomine: Camelot 3000: The Deluxe Edition.

Sir Tristan

Sir Tristan

Det är med andra ord en inbunden utgåva i lite större format än normalstorleken av 80-talsserien skriven av Mike W. Barr och tecknad av Brian Bolland som skildrar kung Arthurs återkomst i nödens år 3000, då utomjordingar invaderat Jorden. Huvudpersonerna från Arthur-legenden dyker upp allteftersom, och de gamla problemen dyker upp likaså.

Camelot 3000 är viktig i den amerikanska mainstream-historien eftersom det är en av de första serierna som DC publicerade direkt för seriebutikerna, och därför omfattades den inte av Comics Code Authority, den frivilliga seriecensuren i USA. Dessutom var den en av de första avslutade serierna som de publicerat, det vill säga en serie med en riktig början och slut.

Därmed inte sagt att det är en bra serie. När jag läser den idag skulle jag närmast beskriva den som ett helt OK hantverk; tiden har sprungit ifrån historien, och det som var nytt och vågat då, som exempelvis bihistorien med den implicit lesbiska Sir Tristan, är nu vardagsmat även hos DC och Marvel. Det märks tydligt att Barr i början är fast i det dåvarande sättet att skriva en superhjälteserie: Mycket pompös dialog, gott om textrutor för att förstärka dramat (”But Tom Prentice has lost one family, and he will not easily abandon another.”), och så vidare. Men allteftersom blir det bättre, och i de sista kapitlen har textrutorna helt försvunnit och dialogen har skruvats ner några varv; om manuset hade hållit den standarden från början hade betyget blivit betydligt högre.

Men det som gör att det ändå fungerar är förstås Bollands teckningar. Han har inte gjort mycket serier förutom den här utan har istället koncentrerat sig på omslagsteckningar, så det är ett privilegium att läsa en hel bok av honom. Han har en precision och exakthet i sina teckningar som ytterst få andra, men trots det blir det inte stelt. På grund av att han är långsam att teckna är han här tuschad av diverse andra tecknare och det gör att det inte ser riktigt lika bra ut som när han själv står för allt, men det är fortfarande riktigt snitsigt.

Tyvärr är färgläggningen deprimerande gräll och okänslig, liksom många serier från DC & Marvel från den här tiden; jag hade gärna sett en ny färgläggning, speciellt som pappret i den här utgåvan är mycket blankt vilket gör det hela etter värre. Överhuvudtaget är trycket inte det allra bästa i den här volymen, och om jag jämför med en gammal utgåva jag har så är den nya faktiskt sämre, med tuschlinjer som tenderar att flyta ihop; eftersom en stor del av Bollands charm ligger i hans precisa linjer är det inte bra alls.

Jag kan inte riktigt rekommendera den här boken eftersom trycket är lite si och så, och innehållet inte är det allra bästa det heller, men för den som gillar Bolland och inte har läst det här förut kan det vara värt en titt.

Bollands egen The Actress and the Bishop

Bollands egen The Bishop and the Actress

Direktlänk 4 kommentarer

Sista chansen för Tomine

25 februari, 2009 at 10:22 (Serier) ()

Argh. Lurad igen.

På bokrean i måndags fick jag syn på en bok av Adrian Tomine; jag har verkligen inte gillat det jag läst av honom förut men trots allt envisas Drawn & Quarterly med att ge ut honom och de brukar hålla en hög kvalité.

Glöm inte att rynka pannan

Glöm inte att rynka pannan

Dessutom var det länge sen jag läste någonting av honom och jag kanske hade varit orättvis.

Och sen var ju boken så billig…

Jag förtjänade det här; även om D & Q brukar gå att lita på är ingen felfri, och jag borde litat på mig själv istället för ett förlag. Tomine är fasansfullt usel, och jag misstänker att jag helt enkelt förträngt hur illa det är. ”Jamen så dålig kan han väl ändå inte varit som jag kommer ihåg det?” Men det kan han visst det.

Tomine kan inte skriva. Eller, mer korrekt, han kan plita ihop historier där människorna har olika namn, men likafullt är det samma jämrans tråkiga gäng i varje serie; de byter bara namn och frisyrer med varandra. Alla gnäller; alla har vantrivts i skolan; alla är socialt handikappade; alla har problem med jobbet / är arbetslösa; alla har hur tråååkigt som helst.

Duktig ponke, fin rynka

Duktig ponke, fin rynka

Det är weltschmertz à la tonåringar som obönhörligt bankas in i läsaren, och givetvis skildras de bifigurer som verkar ha ett någorlunda fungerande liv som ytliga karaktärer.

Tomine kan inte teckna, framförallt inte människor. Alla går runt med samma rynka mellan ögonen; alla har mungipor som pekar lätt neråt; och framförallt ler ingen på riktigt, någonsin. De närmaste någon kommer är hånfulla leenden när de mobbar någon, och det är ju lattjo-lajban. Om han bara en enda gång klarade av att teckna någon som var hjärtligt glad kunde jag förlåta honom en del, men icke sa Nicke.

Att skildra deprimerade människor som har det jobbigt behöver inte vara en dålig idé, men Tomine lyckas komplettera det hela på sitt sätt perfekt: Trista människor som har det trist och är trista att läsa om.

Direktlänk 3 kommentarer

Den och Detet

24 februari, 2009 at 10:31 (Serier) ()

Dags för att skriva lite om en äldre serieskapare igen, nämligen Richard Corben. Jag drog fram hans mest kända serie Den ur bokhyllan i helgen och sen blev det en drös andra album av honom av bara farten.

Corben är en knepig serieskapare; jag gillar honom skarpt men det är med stora reservationer. Han har en helt unik känsla för färger, med en färgskala som ingen annan använder. Jag menar inte att han nödvändigtvis är bättre på färger än alla andra, men jag vet ingen annan artist vars serier jag kan känna igen enbart på hur färgerna används (möjligen undantaget Mattioti). Dessutom har han en säregen förmåga att få iakttagaren att tro på att de föremål som finns på pappret faktiskt väger någonting och har volym, vilket inte är det allra lättaste.

Men problemet är att han i princip har slutat att anstränga sig med sina serier de senaste decennierna. Det är sorgligt tydligt att de serier han gjort för bland annat DC och Marvel har varit beställningsjobb som han inte lagt ner alltför mycket tid på. Corben har alltid varit extremt ojämn när det gäller det realistiska i anatomin (och då menar jag inte storleken på diverse kroppsdelar…) där människor då och då har huvuden som är alldeles för stora för kroppen, ben som tappat halva längden, och så vidare, men i de här senare serierna är det värre än tidigare. Dessutom har hanlagt att med att färglägga själv, och han använder enbart sin plattare stil; han har tidigare varierat mellan en platt och en mycket tredimensionell stil, men den senare var alltid mycket mer arbetskrävande så den har fått stryka på foten.

Det är trist att se hur utvecklingen har gått: Från hans första svart-vita undergroundserier som skiljer sig från många andra i det att Corben är minst lika intresserad av teckningarna som av manuset, följt av en del mer traditionellt färglagda serier, till de riktigt bra serierna som Den 1-2, The Last Voyages of Sindbad och Mutant World, där hans teckningar når zenit. Sen är det nerför igen, med någonting som liknar en återgång till hans tidigaste serier i färg, men den här gången utan själ. Jag har mer eller mindre läst alla hans Marvel och DC-serier i hopp om att han skulle hitta tillbaka till elegansen och hämningslösheten i Den men tji har jag fått. Inte ens när han gjorde en fortsättning på Den på 90-talet, publicerat i tre album, fungerade det så jag är rädd för att han kommer fortsätta vara blott en skugga av sitt forna jag.

PS. Om någon undrar över dagens titel så syftar den på Corbens Den: Det är en serie helt utan jag eller överjag, där detet regerar i teckningarna med de absurt överdrivna manliga och kvinnliga dragen och i manuset som enbart består av sex och våld. DS.

Direktlänk 3 kommentarer

Aktuellt tips för serieshoppare i Stockholm

23 februari, 2009 at 14:14 (Serienyheter)

En liten blänkare bara: Alvglans har sin årliga rea med 50% på (så gott som) allt i butiken, vilket kan vara trevligt för de av oss som bor i Stockholm. Det blev ovanligt lite för mig i år, bara fyra böcker; jag har visst redan köpt nästan allt jag vill ha. :-)

Direktlänk 1 kommentar

Urasawa x 2

23 februari, 2009 at 10:11 (Manga) (, , )

För några veckor sedan skrev jag om Tokyopos besynnerliga utgivning av Fujisawa, där de parallellt gav ut tre av hans serier trots att han inte gjort så många. Nu går Viz och gör samma sak då de börjar ge ut två av Urasawas då både första numret av Pluto och 20th Century Boys dök upp här i veckan. Jag har redan skrivit om hans thriller Monster och hur mycket jag tyckte om den här förut så jag tänker inte klaga alltför mycket på Viz, men lite konstigt är det allt.

20th Century Boys är liksom Monster en thriller, men om vad är lite knepigt att avgöra efter bara en bok. Jag har med flit undvikit att läsa om serien innan; en del av styrkan hos Monster var att det var långt ifrån uppenbart var historien var på väg, och jag misstänker att det också kommer gälla den här. Första volymen ger absolut mersmak med en lugn början (några försvinnanden, ett eventuellt självmord), och ett intressant upplägg av återblickar till några småkillars lek på 60-talet blandat med deras liv som vuxna; livet har inte riktigt blivit så spännande som de hoppats, men det som planterades i deras barndom har inte burit frukt ännu.

20th Century Boys

20th Century Boys

Pluto är någonting annat: Det är en nytolkning av en Astro Boy / Tetsuwan Atom-historia (svårt att veta vad man ska kalla figuren eftersom han i väst oftast kallats Astro Boy, medan hans originalnamn är Tetsuwan Atom) kallad The Greatest Robot on Earth som Tezuka skrev 1964, om hur världens sju mäktigaste robotar en efter en söks upp och sedan dödas av roboten Pluto.

Den här tolkningen påbörjades av Urasawa lagom till Atoms (jag kör på japanska namnet eftersom det är det som används i den här serien) födelsedag; i serien är detta 7:e februari 2003. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Atom, och jag har generellt lite svårt för Tezuka, men den enda Atom-episoden jag kommer ihåg är faktiskt just TGRoE, så det är någonting visst med den. Urusawas historia är lovande; istället för att ha Atom i huvudrollen ger han den till polisdetektiven/roboten Gesicht, som utreder morden. Gesicht är själv en av de sju stora robotarna, så hans intresse som här i början är huvudsakligen professionellt lär bli personligt också, vad det lider. När han söker upp den dittills enda roboten som dödat en människa för att få en ledtråd om vad som kan göra att en robot överträder robotologins lagar som förbjuder dem att skada en människa (den okände mördaren har mördat både en robot och människa i bokens början) möts han istället av en olycksbådande profetia om att han själv kommer bli inblandad.

Vi får se hur fri tolkningen jämfört med originalet kommer vara, men av det jag kommer ihåg så är det betydligt mer Urusawa än Tezuka här, och det är som sig bör med nytolkningar. Plus att jag föredrar Urusawa, såklart!

Allt som allt två intressanta nya manga-utgåvor, som dessutom förärats ett något lyxigare (och dyrare) format än vanligtvis. Jag lär återkomma till dem båda, även om det kommer dröja åratals innan alla volymer översatts (och Pluto är inte ännu avslutad i Japan).

Direktlänk 1 kommentar

Teori & Praktik

22 februari, 2009 at 10:05 (Serier) (, )

Titeln är ett krystat försök att binda ihop de två serierna jag tänkt skriva lite kort om idag, nämligen Carol Lays The Big Skinny: How I Changed My Fattitude och Charles A. Voight’s The Theorist; egentligen är de inte lika alls, och det enda som förenar dem är att jag läst båda två idag ;-)

Nog om detta, först TBS:HICMF. Carol Lay är en av mina gamla favoriter tack vare två av hennes tidigare serier: De egenartade såpa-serierna om den rika arvtagerskan Irene Van de Kemp som uppfostrats av bongodianska föräldrar, samlade i Goodnight Irene, och hennes Story Minute-serier, som åtminstone de första åren var suveräna små ensides-serier med en misantropisk humor men med glimten i öget och en mycket snärtig tecknings-stil (de finns alla att beskåda här).

De senaste åren har jag inte riktigt haft koll på vad hon gjort, förutom någon enstaka Story Minute som jag råkat komma över, men de har inte varit i närheten av lika bra som de gamla; humorn har nästan helt försvunnit, och ersatts av pekpinnar och tydliga politiska moralkakor. Men trots det blev jag glatt överraskad av att hon kom ut med ett nytt seriealbum för någon vecka sedan,  som Staffan nämnde.

Tyvärr så var inte mina intryck om att hon hade förändrats som serieskapare fel. Hon har fortfarande en ruggigt effektiv teckningsstil, men den här biografiska historien om hur hon slutligen lyckas övervinna sin fetma skulle passa utmärkt i någon av våra kvällstidningars söndagsbilagor. Det är käcka tillrop om att det går att besegra dina problem, och även om jag sympatiserar med hennes idéer (dvs ät nyttigt och rör på dig istället för att leta efter en mirakelkur) så är det alldeles för hurtigt för att fungera som en bok. Här och där glimtar den gamla Lay fram med sin alldeles egna humor, men det är sällan, och i det stora hela är det här en alldeles vanlig självhjälps-guide, inklusive recept och kaloritabeller, för den som vill gå ned i vikt.

Men nu till någonting roligare, om än betydligt mer efemärt. Jag prenumererar på The Comics Journal eftersom den trots en hel del brister ändå ofta har åtminstone  några intressanta artiklar. Sen ett tag tillbaka inkluderar de också alltid någon mer eller mindre okänd serie i tidningen, och i nummer 295 är det TT som blivit utvald. Jag har aldrig hört talas om den, eller för den delen om Voight, vilket kanske inte är så konstigt eftersom The Teorist bara publicerades i 20 avsnitt 1915.

Det är inte precis de fräschaste skämten (jag kan inte tänka mig att de var nya ens då serien publicerades), men vad som fungerar är teckningarna. Huvudpersonen, teoretikern alltså, tar i varje episod och förklarar för någon hur man egentligen ska göra någonting, vilket alltid slutar med en katastrof. Och hans förklaring innebär oftast att han visar hur man ska göra rent fysiskt: Hur dansar man / Hur spelar man golf / Hur boxas man / och så vidare…

Det ger Voight möjlighet att excellera i poser med mycket rörelse i, tillsammans med huvudpersonens sakliga förklaringar som boxningsförklaringen ”The blow should then be delivered so that the point of the impact is in the mathematical-!”, eller som i dansförklaringen ovan. Det är gammaldags, ett rätt uselt manus, men teckningarna gör att det är roligt ändå. Och jag skulle nog säga att tjugo episoder är rätt lagom; fler hade bara blivit tjatigt.

Så, två serier om teori (en om livsstil, en om vadsomhelst) och praktik (hur byter du livstil, och hur applicerar du dina teorier), precis som utlovat!

Direktlänk Lämna en kommentar

Vackra drömmar

20 februari, 2009 at 11:38 (Europeiska serier) ()

De amerikanska förlagen, med NBM och First Second i spetsen, ser till att hålla ångan uppe vad gäller att publicera den nya vågens serieskapare från Frankrikes 90-tal; det är inte på något sätt heltäckande, men det är verkligen roligt att allt fler av de serier jag tidigare bara kunnat läsa om nu också finns på ett språk jag förstår.

David B. har tidigare presenterats på engelska med bland annat Epileptic, hans långa historia om sig själv men framförallt om sin brors epilepsi, och i Ignatz-serien (utan tvekan den bästa utgivningsserien som finns just nu) med två volymer av Babel. Drömmar är uppenbarligen en viktig del av hans liv, och i exempelvis Epileptic tar de allteftersom över mer och mer av handlingen. Och i den senaste boken av honom på engelska, den NBM-publicerade Nocturnal Conspiracies: Nineteen Dreams, är det som förstås av titeln bara drömmarna som är kvar.

Jag tycker oftast att läsa eller hör om någon annans drömmar är rätt så ointressant; drömmar kan vara oerhört engagerande och starka för den som har dem, men det innebär inte att andra kommer att bry sig lika mycket, och att de sedan nästan jämt är osammanhängande gör det inte bättre. Det finns andra som har publicerat sina drömmar i serieform förut, som exempelvis Rick Veitch och hans vänner, men det har inte varit så lyckat. Sen finns det förstås de som använt drömtemat som avstamp för annat, som Little Nemo, men det är någonting helt annat.

Så, hur lyckas nu David B.? Han kommer ut ur det hela med äran i behåll, utan tvekan, men det går inte att komma ifrån att det blir tradigt med dröm staplad på dröm utan något sammanhang, även om (eller kanske på grund av att) manuset frammanar en stark känsla av att det är en dröm som utspelar sig framför mig.

Det som räddar den här boken är att hans drömmar är ovanligt grafiska; jag skulle vilja ha liknande drömmar själv. Dessutom är teckningarna suggestiva, och den på ytan enkla stilen framhäver det fantastiska och drömska innehållet. Det är ett album i 2-färg, någonting som ibland kan kännas lite billigt, men här lyfter det snarare fram det overkliga.

Jag skulle närmast säga att det är ett intressant och läsvärt misslyckande, men i jämförelse med Epileptic där drömmarna får ett mervärde i och med historien som utspelar sig runtomkring dem så är det här en obalanserad bok. Men teckningsmässigt står den sig väl, och för den drömintresserade är det definitivt någonting att titta närmare på.

Direktlänk 5 kommentarer

Synd på så (ibland) rara ärtor

19 februari, 2009 at 10:43 (Serier) (, , )

  • Dagens ämne: Carlos Trillo, argentinsk serieförfattare, ofta i samarbete med riktigt bra tecknare
  • Aktuellt objekt: Spaghetti Bros volym 2, tecknad av Mandrafina, och lite Chica volym 2, tecknad av Bernet
  • Problem: Trillos vanliga problem; se nedan

Trillo har jobbat i seriebranschen länge, och hans serier ligger lite i gränslandet mellan mainstream och independent (beroende på var serierna publiceras; det som är mainstream i ett land kan vara independent i ett annat). Det gör att så pass olika förlag som Dark Horse, NBM och Epix gett ut hans böcker, och att han dykt upp i så gott som alla mer långvariga serieantologier som Heavy Metal med flera.

SB är hans berättelse om en italiensk syskonskara i gangstertidens USA. Det är inte så dumt upplagt; istället för en längre berättelse är det istället kortare episoder, runt tio sidor vardera, som skildrar gangsterbossen, filmstjärnan, polisen, prästen och hemmafrun. Det påminner lite grann om Torpedo, både i upplägg och berättarstil, som också utspelar sig i samma miljöer. Teckningarna passar bra till manus, och det är kompetent gjort. Men (det märktes att ett ”Men” var på väg skulle jag tro) Trillo har alltid dragits med vissa problem som gjort att jag har svårt att helt svälja hans historier.

För det första så är han mycket sällan originell. Se på listan över vad syskonens liv har utvecklat sig till, och det är svårt att komma på några yrken som skulle varit mer självklara. Och givetvis visar det sig snart att alla syskonen (och deras familjer) har mörka hemligheter: Prästen har lätt för våldsamma vredesutbrott, hemmafrun extraknäcker som kombinerad prostituerad och yrkesmördare, och så vidare. Det här är andra volymen men fler är på väg, och jag misstänker att historien inte håller för så pass många sidor.

För det andra, men utan tvekan viktigaste, så har Trillo tyvärr mycket starka drag av misogyni. I så gott som alla hans serier är det gott om sex, vilket i sig är helt OK, men sexet är nästan alltid förknippat med våld mot och förnedring av kvinnan.

Chica

Chica

Det är inte alltför illa i SB (hittills…), men i hans mer uttalat erotiska serier, som Chica, som precis kom ut med sin andra volym på NBM och utsökt tecknad av Bernet, är det däremot smått katastrofalt. I Chica försöker Trillo visserligen dölja det med humor men det fungerar helt enkelt inte, framförallt i den andra volymen; det blir bara obehagligt.

Ibland, men alldeles för sällan, lyckas Trillo hålla sig på den rätta sidan. Den bästa längre serie av honom jag läst är utan tvekan Fristen som gavs ut i en Pox Special här i Sverige då det begav sig. Den är tecknad av Altuna, ytterligare en av de starka tecknarna som Trillo ofta får tag på, och trots att sex och våld är huvudtemat även här fungerar det riktigt bra. Det som räddar boken från Trillos vanliga svagheter är dels att Altunas teckningar lyckas få ner science fiction-historien till jorden, och dels att världen som skildras är en deprimerande, rå efter-katastrofen-civilisation, och då blir obehagligheterna mer realistiska. Och kanske allra mest för att det här finns ett hoppfullt budskap, där sex, och i förlängningen omtanke och vänlighet, trots allt är det enda hopp som finns kvar.

Det finns kvalitéer i många av Trillos serier, men problemet är att alltsom oftast döljs dessa av hans svagare sidor, och ibland blir de sistnämnda så uppenbara att det är svårt att läsa honom alls.

Direktlänk 1 kommentar

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 179 andra följare