Ennis, igen

4 februari, 2009 at 01:00 (Superhjältar) (, , )

Jaha, dags för Garth Ennis igen alltså. Jag gillar honom, och eftersom han är ruggigt produktiv så lär han dyka upp här alltsomoftast :-)

Orsaken den här gången är Streets of Glory, en ny samling av en sex-delars miniserie illustrerad av Mike Wolfer, som jag hörde talas om via Staffan. Som några kanske märkt är det rätt ofta jag inte vet vilka böcker som är på väg, och det är faktiskt ett medvetet val: I flera år läste jag Previews varje månad (Previews = månatlig beställningskatalog för seriehandlare över vad som ska komma ut i USA) för att kontrollera att jag inte missade någonting. Men i längden blev det för tråkigt; att gå till affären blev mer en fråga om att gå dit och plocka upp vad jag visste skulle komma, snarare än att gå dit och kolla själv. Så för att undvika det läser jag inte längre Previews, och det är mycket roligare så. Plus att jag nu plockar upp mer saker på chans eftersom jag tittar igenom allt nytt i butiken (som Miss Don’t Touch Me); enda nackdelen är att det inte finns någon butik i Stockholm som tar in allt så jag får gå en runda förbi ett antal av dem…

Ok, utvikningen klar, tillbaka till Ennis, men inte tillbaka till SoG riktigt ännu. För när jag kommit hem med den kollade jag igenom Ennis-böckerna i bokhyllan och plockade ut några äldre album som jag inte läst på ett bra tag, och sen blev jag sittande med dem istället. Och nu är klockan sen, så jag sparar SoG till imorgon och skriver istället lite grann om de äldre böckerna idag.

Först ut är Midnighter: Killing Machine. För den som inte hört talas om Midnighter förut så är han en Batman-liknande superhjälte som hör hemma i The Authority, en superhjältegrupp skapad av Warren Ellis.

The Authority har ynglat av sig en drös biserier, och det här är varken den bästa eller den sämsta av dem. Det är en typisk Ennis-serie i hans halv-allvarliga stil; en del (mkt fysisk) humor, givetvis en del kroppsdelar som förloras (jag undrar om det finns en enda Ennis-serie som saknar den detaljen), och ultra-våld; som en modern superhjälte har förstås Midnighter inga som helst skrupler mot att döda vara den det vara må, gärna mycket grafiskt à la ta sats och sparka huvudet av folk. Men det lilla extra saknas; det verkar inte som om Ennis egentligen bryr sig så mycket om Midnighter och historien om hur han ska resa tillbaka i tiden och döda Hitler. Istället är det som så ofta hos Ennis detaljerna som är bra, som dialogen mellan Midnighter och Bonnie, tidspolisen han stöter på. Ennis och vanliga superhjältar funkar inte riktigt; det han är bäst på är det lite vardagligt sjaskiga människorna, som Tommy i Hitman, Ennis i mitt tycke bästa längre serie. Och faktum är att Ennis har skrivit en betydligt bättre serie i samma universum, nämligen de tre böckerna om Kev. Hela Authority-gänget dyker upp, inklusive Midnighter, men bara som bifigurer runt den mycket mänskligare Kev, och då blir det både roligare och mer gripande än här.

Nästa (och den sista för idag) är The Pro, en historia illustrerad av Amanda Conner. Här har vi istället Ennis när han huvudsakligen satsar på att vara rolig, blandat med en gnutta allvar. Hela historien är mycket typisk Ennis: En ensamstående mamma som försörjer sig med att gå på gatan får plötsligt superkrafter, och när den genompräktiga superhjältegruppen (som är Lagens Väktare kopierad rakt av, med andra namn förstås) tar in henne som en medlem fungerar det inte riktigt som de tänkt sig. Hon svär som en borstbindare (vilket alla tycker är mycket pinsamt, inklusive superskurkarna), hon fortsätter med sitt vanliga jobb för att försörja sig (eftersom hon med hjälp av sina superkrafter kan klara av kunderna mycket snabbare går affärerna betydligt bättre), hon slåss på riktigt när hon blir arg (inklusive en golden shower för en skurk hon blivit extra irriterad på). Och när hon dessutom lyckas förnedra The Saint (dvs Stålmannen) genom att ge honom oralsex vilket slutar i katastrof, är botten (nästan) nådd. Det här är Ennis när han är som allra bäst, i mitt tycke, med en bra blandning av humor och allvar, en intressant huvudperson som jag bryr mig om (omgiven av klichéer, som synes), och ett alldeles charmerande gott humör, trots det sjaviga i miljöerna. Dessutom passar Conners teckningar perfekt med sina klara, glada färger, och rätt så cartooniga (vad fanken heter det på svenska?!?) stil. Helt enkelt ett alldeles förträffligt litet album; om du aldrig läst Ennis förut är det här ett bra, snabbläst och billigt sätt att kolla upp honom.

About these ads

2 kommentarer

  1. Lite mindre navelskådning, tack! « Simon säger said,

    [...] en kriminal-superhjälteserie som Bendis Powers, eller en vulgo-komedi som Ennis & Conners The Pro; nog tusan ska man ha med en karaktär som är en karbonkopia på Stålis, med samma krafter, samma [...]

  2. The Sequential Art of Amanda Conner « Simon säger said,

    [...] en serie så vill jag läsa den, oavsett vad den handlar om. Serier som Power Girl, Two-Step och The Pro skulle inte varit ens tillnärmelsevis lika bra med en annan tecknare, även om manusen förstås [...]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 177 andra följare