Le Tueur

31 mars, 2009 at 15:36 (Europeiska serier) (, , )

Eller The Killer, som översättningen till engelska heter. Jag plockade upp den häromdagen eftersom det nästan inte översätts några franska/belgiska serier till svensk, så när jag någon gång ser något brukar jag ta chansen, även om jag inte vet vad det är för något.

Den här gången visade det sig vara en serie om en yrkesmördare som planerar att dra sig tillbaka. Serien är skriven i första person, och hans tankar visar uppfriskande nog, med tanke på hur det brukar vara, att han inte gör sig några ursäkter för vad han är: Han är kanske lite värre än andra, men han ångrar ingenting. Hans skäl för att dra sig tillbaka till sin egendom i Colombia är dels att pengarna torde räcka, dels att han börjar tappa humöret när han utför sitt jobb.

Inte alltför originellt, på det hela taget, men det är ett gott hantverk i den här samlingen bestående av de två första albumen av fem totalt. Manuset är utan större krusiduller men greppet med att följa handlingen via huvudpersons inre dialog gör sitt till för att få till stämningen. Teckningarna är likaså kompetenta och gör det de ska utan större krusiduller.

Egentligen är det här den perfekta serien för en tidning som Heavy Metal, men som jag skrivit tidigare har jag inte längre några förhoppningar om att den redaktionen ska hitta sådana här serier. En skaplig thriller som jag kommer köpa fortsättningen på när den kommer ut; det funkar faktiskt bra med att bara läsa den här boken eftersom det saknas lösa trådar, men det skulle inte varit så dumt med alla fem originalalbumen i en tjockare volym.

Direktlänk 5 kommentarer

Ekologiska bönor

30 mars, 2009 at 21:10 (Serier) ()

En av de mest fascinerande serier som gjorts. En värld där naturlagarna fungerar som ett pussel som ska lösas. Ekologi som spänningsskapare.Och alldeles underbart fnattiga, precisa teckningar.

Kort sagt, Larry Marders Beanworld, nu under återutgivning av Dark Horse; första volymen, Wahoolazuma!, kom för några veckor sedan och innehåller de första nio numren av tidningen i en trevlig inbunden bok.beanworld3

Att beskriva handlingen är svårt; Marder själv säger att Beanworld är en process, och det stämmer. I början är det bara en udda och rolig serie om några mystiska bön-liknande varelser som dansar till The Boom’r Bands musik efter att ha fångat en sprout-butt, följt av en chow sol’jer raid hos hoi polloi, och sedan deras återkomst till The Proverbial Sandy Beach och en chowdown. Med andra ord, en vanlig dag i Beanworld.

Efter ett tag börjar pusselbitarna falla på plats, långsamt men säkert: Hur fungerar näringskedjan med bönorna, Hoi Polloi, Gran’Ma’Pa-trädet egentligen? beanworld2Varför finns insekterna i Der Stinkle? Vad kan professor Garbanzo göra med slats / hoops / twinks / chips från de fyra verklig-heterna? Och vad för relation har Dreamishness till världen i allmänhet, och Beanish i synnerhet?

Jag som läsare har inget försprång framför bönorna; vi får tillsammans upptäcka hur världen fungerar. Och även förklaringarna är på Beanworlds egna villkor: Det är ett eget universum med sina egna lagar och sitt eget kausalitetsbegrepp, så när jag säger att till exempel insekternas roll förklaras är det en förklaring i det kontextet och inte i vårt eget.

Det här är någonting som inte liknar någonting annat; det närmaste i serieväg jag kan komma på är Krazy Kat som också har känslan av att det är en unik värld, men där Krazy Kat är en värld med en logik hämtad från drömmen och poesin är det här istället en värld som är synnerligen logisk, även om logiken inte nödvändigtvis är vår logik. Varenda del av kartan över Beanworld här nedan har sitt syfte och sin plats.

Sen är Beanworld också utmärkt tecknad. Marder är bra på att få liv i sina geometriska figurer, men genial när det gäller design; vissa sidor är nästan helt abstrakta, och det känns inte det minsta torrt eller tråkigt.

Och sist men absolut inte minst är Beanworld rolig; det är inte humor som får mig att skratta högt, men det är en humor som gör att jag blir på väldigt gott humör efter att ha läst serien. Min hjärna har blivit knådad och överraskad, och bönornas optimism och glädje smittar av sig.

Köp, nu!

Direktlänk 1 kommentar

Gamla serier i ny tappning

29 mars, 2009 at 21:24 (Serier) (, )

Att producera uppföljare till tidigare succéer förekommer inom alla konstarter; ibland är det för att någon faktiskt har någonting att tillföra, men oftast är det rent kommersiella intressen som ligger bakom. 

Bra

Bra

Mindre bra

Mindre bra

Böcker som Scarlett, uppföljare till Borta med vinden, och filmer som En amerikansk varulv i Paris visar hur illa det kan gå när inte längre upphovskvinnan/mannen är inblandad. I seriernas värld är det här snarare regel än undantag; för alla serier som Tintin som avslutades i och med Hergés död finns det tio som Blixt Gordon som fortsatte långt efter det att Raymond lämnat den. Sen finns det serier som Asterix och Lucky Luke, där kvalitén sjönk rejält efter att manus-författaren Goscinny avlidit, trots att seriernas ursprungliga tecknare fortfarande fanns kvar (Uderzo ska ha en eloge för att han försökt skriva manus själv, men gud sig förbarme vad usla de är…). Jag har precis läst två moderna uppföljare till två klassiska serier i den fransk-belgiska traditionen där man angripit problemet med uppföljare på radikalt olika sätt, båda med viss framgång. Först ut är The Strange Encounter, en engelsk utgåva av Blake & Mortimer-äventyret L’Étrange Rendez-Vous skapat av Benoit och van Hamme.

Mysteriet

Mysteriet

Pratglädje

Pratglädje

Målet för albumet är tydligt: Det är en pastisch på Jacobs verk, det vill säga det ska verka som om det var han själv som skapat det. Den här tidsresehistorien, med några gamla favoritskurkar i huvudrollerna (varav Olrik givetvis är en), utspelar sig liksom de klassiska albumen på 50-talet (1954 för att vara exakt), och det finns inte ens en antydan om påverkan från senare tiders serier. Det är lika mycket text som alltid, texten beskriver ofta exakt vad vi samtidigt ser, och  manuset är gediget. Kort sagt, för den som gillade Jacobs original är det här en utmärkt ersättning. Det går inte att anklaga Benoit och van Hamme för att vara nyskapande, men det är styvt gjort och definitivt läsvärt (för den som gillade de gamla Blake & Mortimer-albumen alltså).

Miss Flanner ligger för döden

Greven av Champignac och Zafirs ungdomskärlek Miss Flanner ligger för döden

Det andra albumet är Spirou-album nummer 49: På uppdrag av Z, skapat av Morvan, Yann och Munuera. Här är det däremot fråga om en radikalt annorlunda serie om man jämför med Franquins klassiska version, eller för den delen med Fourniers eller Tome/Janrys urvattnade efterföljare. Teckningarna är ganska långt från den klassiska fransk-belgiska stilen, i en betydligt modernare stil, och manuset likaså. Jag misstänker att för många Spirou-fans är det här närapå ett helgerån, och en snabbtitt på läsaromdömen på franska Amazon bekräftar att det här albumet inte uppskattas högt.

Spirou besöker en yngre version från Gorillan och guldgruvan

Spirou besöker en yngre version av sig själv från Gorillan och guldgruvan

Det är inte det första Spirou-albumet i en ny stil. Spirou har utsatts för flera olika artisters tolkningar; en del officiella, som Yves Chalands nyklassiska variant eller Morvan/Munueras tidigare album, en del inofficiella, som Lewis Trondheims homage (som det vore trevligt om exempelvis Komika gav ut, hint-hint!). Personligen uppskattar jag det här angreppssättet mer än Blake & Mortimer-varianten; det är intressantare att se vad en Spirou av idag skulle kunna vara än en strid ström av album i en visserligen trevlig men ändå daterad stil.

Inte för att På uppdrag av Z är ett mästerverk; det knakar lite här och var i historien, och en del repliker är rejält otympliga. Och att sen historien är en tidsresehistoria som utmynnar i att alla tidigare Spirou-historier inte längre har inträffat gör knappast fansen gladare! Men historien fungerar i det stora hela, även om just det här albumet med sina rikliga referenser till Franquins Spirou nog blir rätt obegripligt om man inte läst dem. Tyvärr verkar det inte bli flera album i den här stilen eftersom de sålt så dåligt vilket jag tycker är synd; att gå tillbaka till Tome/Janrys med fleras version av Spirou verkar väldigt fantasilöst.

Spirou i den moderna världen

Spirou i den moderna världen

Direktlänk 7 kommentarer

Vardagar på kontoret

29 mars, 2009 at 00:56 (Manga) ()

Bland allt intressant nytt som jag köpt den här veckan måste jag erkänna att den bok jag läste först knappast var den mest högkvalitativa, men det var ändå den jag satte mig med omedelbart jag kommit hem: En ny volym med OL (Office Ladies) av Akizuki Risu som Staffars hade fått in.

Den första volymen av OL läste jag i början på 90-talet, långt innan flodvågen av översatt manga startade. Den volymen, liksom den senaste, är inte heller översatt på det vanliga sättet, utan ingår istället i det japanska förlaget Kodanshas utgivning av serier översatta till engelska, men med den japanska originaltexten bredvid / i slutet av boken. Helt enkelt en serie med böcker för japaner som vill lära sig engelska (men det fungerar förstås åt andra hållet också).

Det är en serie i klassiskt strippformat; 4 rutor / serie, utan undantag. Som titeln antyder är det en serie om kontorsarbetande kvinnor och deras liv och leverne, även utanför kontoret. Det saknas egentligen återkommande karaktärer, så personerna är alltid representanter för olika typer snarare än individer: Den lata; den snåla; den sex-trakasserande chefen; den perfekta huvudsekreteraren (som faktiskt förärats med ett namn, Reiko, även om inte heller hon har några personliga drag förutom de som så att säga följer med jobbet), och så vidare.

Det är en rätt udda miljö som skildras för mig som svensk, där förutsättningen som alla är medvetna om är att du jobbar tills du gifter dig; därefter är det hemmafrutillvaron som gäller (och slutar du inte frivilligt är det stor risk att företaget sparkar dig efter giftermålet, något som serien då och då påpekar). Det känns lite knepigt med kvinno- och mansskildringen här: Det är så annorlunda mot det jag är van vid att jag helt enkelt inte vet vad jag ska säga.

Men jag gillar serien; den är omväxlande riktigt rolig, subtil, och (ibland) obegriplig. Lite grann som en  japansk mix av Cathy och Life’s a Bitch av Emelie Wedhäll, om det nu förklarar någonting. Och en sak är mycket viktig när man läser den: Varje stripp har en titel, och utan den skulle jag mycket oftare vara lost in translation. Ibland bygger poängen helt på att du också läst titeln, vilket ger en annorlunda rytm mot vad jag är van vid: Läs titeln, läs serien, och först sen förstår du titeln du nyss läste.

Det är definitivt inte en serie för alla, så caveat emptor: Läs några sidor innan du köper den, och glöm för allt i världen inte rubriken!

Direktlänk Lämna en kommentar

Efter Schrag följer Seth (nästan)

26 mars, 2009 at 17:53 (Biografiska serier) ()

Seriealbum sorterade i bokstavsordning efter artist + just läst Ariel Schrags Potential -> Seth kom i blickfånget när jag ställde tillbaka Schrags bok (det fanns några andra emellan men ögonen vandrade runt lite grann). Jag började bläddra i It’s a Good Life, If You Don’t Weaken som jag inte läst på ett tag, och sen blev jag sittande med den tills jag läst klart.

Det är en rejält irriterande bok för mig. Den är bra skriven och komponerad, Seths teckningar och framförallt hans linjer är en njutning att se på , och boken i sig är designad så att den kompletterar den nostalgiska tonen, med sitt lätt bruntonade papper och sobra look. Så varför retar den upp mig?

Svaret är att jag inte kan låta bli att bli arg på Seth och hans evinnerliga nostalgi. Han är gnällig, han idealiserar när det gäller dåtiden, och han generaliserar när det gäller nutiden. Och jag kan inte låta bli att börja föra imaginära dialoger med honom i mitt huvud medan jag läser. ”Men herregud, har du tänkt på <vadsomhelst av allt som var dåligt förr i tiden>? Och sen är det ju så att <saker som är bra nu>! Osv, osv, osv…”. Det hjälper inte det minsta att Seth själv då och då i boken säger samma saker, för nästa sida går han in i nostalgi-dimman igen. Jag får en nästan obetvinglig lust att ta tag i och ruska om honom för att få honom att sluta (lite svårt att utföra eftersom han bara finns på papper, förstås).

Men allt det är bara en reflektion av att jag tycker hjärtinnerligt illa om nostalgi och allting som påminner om det, och Seth vältrar sig ohämmat i densamma. Om jag bortser från det (Argh! Svårt!) så är det en utmärkt bok; Seth är en av de mest eleganta tecknare som är verksamma idag, och det är synd att han inte är mer produktiv. En mer lättsam bok à la Wimbledon Green är utlovad till sommaren, och det ska bli skoj!

PS. Som synes har jag länkat böckerna till Staffars Seriers webbshop; det är ett litet experiment, både för att stödja Staffars som jag gillar, och för att hjälpa Staffan att testa deras affiliate-program. Bara så ni vet :-) DS.

Direktlänk 5 kommentarer

Potential

25 mars, 2009 at 20:44 (Biografiska serier) (, )

Dagens ämne: Potential av Ariel Schrag, en självbiografisk bok som får åtminstone mig att bli smått avundsjuk (men inte missunnsam!) på Schrag. Inte för att hennes liv skildras som ett paradis, men för att det är så imponerande hur boken tillkom.

Awkward

Awkward

När hon gick på high school skrev hon ett album varje sommar, som skildrade året som gått; Potential skildrar det tredje året, medan Awkward och Definition täcker de två första (snart kommer den sista delen, Likewise, och det var när jag läste om den som jag plockade fram Potential ur hyllan). Och jag tror det är yttersta få personer som i den åldern lyckas genomföra ett projekt av den här storleksordningen (Potential väger in på 232 sidor), och dessutom göra det så bra som hon.

Så, vad händer då med Schrag under året? Ungefär det man kan misstänka med tanke på att det är en tonåring: Kärleksdramor. Eller för att vara tydligare: Kärleksdramor. Alla kvinnor hon möter är av intresse (i början av året är hon uttalat bi, men hon inser snart att det bara var av rädsla för att sticka ut alltför mycket som hon inte erkänt för sig själv att killar blir hon faktiskt inte kär i), och när hon väl kärar ner sig så är det rejält. Framförallt i början går det med en hiskelig fart, och det är lite ADHD över berättelsen (på ett roligt sätt), men det lugnar ner sig allteftersom.

Definition

Definition

Hon hinner också med att bli av med oskulden; hon tycker inte riktigt att lesbiskt sex räknas för det ändamålet, så hon kommer överens med en killkompis att de ska göra det tillsammans första gången (och enda gången eftersom hennes flickvän visserligen har förståelse för hennes önskan, men att en gång med en kille får vara nog).

Potential

Potential

Visserligen hinner hon inte riktigt klara av saken innan hon fyller sjutton (det är hennes deadline eftersom det låter patetiskt med en sjuttonårig oskuld) eftersom hennes ideliga koll av klockan gör att killen tappar lusten, men några timmar för sent blir det ändå av. Hurra!

Och sen bär det ner i den bottenlösa depressionen när det inte fungerar med flickvännen, men Schrag lyckas hela tiden förmedla den dubbla bilden av att det visserligen verkligen är på allvar för henne själv, men det kommer ändå att gå över; de flesta tonåringar har bra läkkött. Det är styvt skildrat, speciellt med tanke på att serien är skriven så nära inpå händelserna.

Schrag är inte världens skickligaste tecknare, men jag gillar hennes stil; den inbjuder till läsning. Potential är betydligt bättre tecknad än hennes tidigare serier (inte så konstigt med tanke på hennes ålder), och samma progression märks i boken själv: De sista sidorna är märkbart annorlunda än de första.

Och i april kommer som sagt den sista delen. 400 sidor är det, så det har tagit henne några år att bli klar med teckningarna även om manuset är klart sedan länge. Jag lär återkomma med en recension av den, så fort jag fått tag på den.

Likewise

Likewise

Direktlänk 1 kommentar

Andromeda Stories

24 mars, 2009 at 10:36 (Manga, Serier) (, )

Jag har tidigare beklagat mig över hur få bra science fiction-serier det finns, och därför är jag verkligen glad över att Vertical Inc. publicerade To Terra…, en japansk sf-serie från 7-talet av Keiko Takemiya. Det var fascinerande att se hur tydligt 70-talet lyste igenom trots att serien var från Japan och utspelade sig i den fjärran framtiden, och hur suveränt skicklig Takemiya är på att designa sidlayouter: Rektangulära rutor saknades nästan helt, i den mån ramar överhuvud taget användes, och i princip varje sida hade en unik design som kändes helt naturlig. Ibland var det lite svårt att följa med i vad som utspelade sig, men det hade mer med det bitvis oklara manuset att göra än teckningarna; illustrationerna inbjöd till snabbläsning, men om jag inte koncentrerade mig hände det att jag tappade bort mig.

Nu har Vertical Inc. gett ut en annan sf-serie av Takemiya, Andromeda Stories (tre volymer), men manuset är den här gången inte skrivet av henne själv utan istället av sf-författaren Ryu Mitsuse. Men det märks inte så stor skillnad jämfört med To Terra…; teckningarna är lika varierade som förut, och manuset är återigen en storslagen, filosofisk historia om människan och hennes plats i universum. Det börjar dramatiskt, med universums födelse, för att sedan övergå i en mer traditionell berättelse med prinsar, prinsessor, robotar, androider och en planet som invaderas av en inhuman maskincivilisation, för att sedan slutligen gå tillbaka till de stora temana (tematana? Känns som om tema i bestämd form pluralis ser sunkigt ut vad jag än väljer…).

Men moralen i historien är rätt så övertydlig: Lite inte alltför mycket på maskiner och det de kan göra för dig, eftersom riktig lycka inte kan uppnås genom att alltid få allting du ber om. Det är inte den originellaste moralen jag har sett, och som sagt framförs den med all önskvärd tydlighet. I jämförelse med To Terra…s betydligt knepigare historia med dess bitvis drömska framförande faller Andromeda Stories lite platt till marken.

Därmed inte sagt att det är en dålig eller halvdan serie, den är trots allt intressantare än det mesta som publiceras, både av historiska och rent läsmässiga skäl. Den är definitivt daterad i sin stil, men det tycker inte jag inte nödvändigtvis är en nackdel.

Typisk layout; som läsare tvingas man närmast insupa hela sidan som en enhet i sig, snarare än enstaka bilder

Typisk layout; som läsare lockas man till att insupa hela sidan som en enhet i sig, snarare än som enstaka bilder

Direktlänk 3 kommentarer

Just a Pilgrim

23 mars, 2009 at 15:20 (Serier) ()

Ooooch… en Garth Ennis-serie, igen; han är löjligt produktiv, och jag läser i princip allt han skriver. Det är inte det att han är alltid är fantastisk eller så, men han är nästan alltid underhållande, och det är inte illa. Ursprungligen publicerad som två mini-serier, hopsamlade i var sitt album, är det nu dags för en samlad inbunden bok med båda serierna om Pilgrim.

Här är det post-akolypsen i den nära framtiden som gäller: Jorden är uttorkad efter att solen har flammat upp, och människorna håller långsamt på att dö ut. Mutationer pådrivna av solens strålning har skapat monster, men eftersom det är Ennis som skriver är givetvis människan det värsta monstret av dem alla. Mad Max, med andra ord, fast istället för Mel Gibson i huvudrollen ser vi här en religiös fanatiker utan namn, Pilgrim, som på sitt eget sätt och med sin egen moral försöker ställa saker och ting tillrätta.

Jag blev inte så värst imponerad av den första serien; Ezquerra som står för teckningarna (han har tidigare gjort diverse mini-serier tillsammans med Ennis) är visserligen kompetent men rätt slätstruken, och manuset var inte alltför engagerande: En samling människor på flykt får ”hjälp” av Pilgrim undan ett mycket obehagligt gäng banditer ledda av Castenado, som ser ut som Kapten Krok designad av Ennis, det vill säga med båda händerna ersätta av krokar och två träben. Lite humor, men mest våld, och Pilgrim är här bara en obehagligt självrättfärdig typ utan det minsta djup. 

Men den andra och avslutande delen lyfte historien; plötsligt för historien lite mer mening än bara ultravåld för underhållningens skull, och Pilgrim själv blir också intressantare. Han förändras och påverkas av det som sker, istället för att bara gå igenom allt elände lika obekymrad som en Terminator. Det är fortfarande långt från Ennis bästa serier, men det gör att jag kan rekommendera boken för de som liksom jag gillar Ennis för det mesta. Och ytterligare ett plus är det förstås att serien definitivt är slut; det finns ingen möjlighet att skriva en fortsättning på den :-)

Direktlänk 1 kommentar

En udda kärlekshistoria

20 mars, 2009 at 14:41 (Manga) ()

Negishi är ingen vidare kock...

Negishi är ingen vidare kock...

Mer eller mindre av en slump köpte jag för några veckor sedan den första volymen av Love Roma, en manga skriven och tecknad Minoru Toyoda; den var mycket billig, och även om jag inte hört talas om serien förut så vet jag att förlaget, Del Rey, brukar hålla en hög kvalité. Det var lyckat eftersom det visade sig vara en mycket charmig liten serie; det var lite knepigt att få tag i de resterande böckerna (5 stycken totalt) eftersom det inte var en blockbuster precis, men efter en del letande lyckades jag hittat alla.

Det är ett traditionellt upplägg: Den tonårige Hoshino blir kär i Negishi, en skolkamrat, och förklarar sin kärlek för henne. Det vill säga en handling som täcker ett helt berg av olika mangor. Men Love Roma har en helt egen ton; både i manuset och i teckningarna visar Toyoda att han går sin egen väg.

Hoshino är utåtriktad men definitivt en kuf, framförallt i Japan. Han berättar om sina känslor för alla (även för de som inte vill höra), och gör Negishi generad när han glatt talar om för alla i skolan hur mycket han älskar henne och varför.

...men Hoshino är lycklig ändå

...men Hoshino är lycklig ändå

Men han är ändå inte tröttsam utan snarare väldigt charmig, och hans öppenhet är definitivt en starkt bidragande orsak till att Negishi tycker om honom (de två blir ett par mer eller mindre omedelbart, så det handlar inte om de ska bli ihop, utan istället om hur de två ska förstå varandra så mycket som möjligt för att bli lyckliga timmsammans). Och det viktigaste av allt: Han älskar verkligen Negishi och funderar konstant på hur de ska bli ännu lyckligare.

Negishi å sin sida är på ytan mer traditionell, men samtidigt försöker hon verkligen förstå sig på Hoshino, trots hans egenheter. Och det kan givetvis vara lite kämpigt att ha en pojkvän som utan hämningar frågar om hon vill ha sex med honom, trots att deras vänner kan höra det.

Sen är teckningarna också udda, med framförallt ett sätt att rita ögon som jag inte sett i några andra mangor. Stilen är också lite stel; det ser lite grann ut som Lego-gubbar knatar omkring, med klubb-liknande armar med mera. Men efter ett tag kändes det bara som ett naturligt sätt att rita Hoshino, Negishi med flera, och det är skönt att inte alla mangor anammar samma stil.

Jag tror det räcker med det här; det är trots allt inte ett storverk som alla ska läsa, utan snarare ett tips om en mycket trevlig liten läsupplevelse för de som är intresserade :-)

PS. Serien går, liksom alla andra mangor, att läsa på nätet för den som orkar, exempelvis här, även om jag personligen har svårt för att läsa på datorn… DS.

Direktlänk Lämna en kommentar

A Stiff Upper Lip

18 mars, 2009 at 00:17 (Dagspresserier, Science fiction) ()

 

Ennis Dare (Gary Erskine tecknar)

Ennis Dare (Gary Erskine tecknar)

Jag gillar science fiction-serier, men det finns ytterst få bra sådana; på rak arm kan jag nämna Linda och Valentin, Akira, Jeff Hawke, 2001 Nights, Buck Godot,

Morrisons Dare (Ryan Hughes tecknar)

Morrisons Dare (Ryan Hughes tecknar)

  men sen är det slut, och med tanke på alla de serier jag läst så är det inte mycket att skryta med. Så jag är alltid på jakt efter dylika, och därför är jag egentligen lite förvånad själv att jag aldrig gett original-Dan Dare en chans. Jag har läst, och uppskattat, Morrisons tolkning från 90-talet (dystopisk version riktad mot Thatcherismen) och Ennis från häromåret (mycket våld), men inte läst någonting av Frank Hampsons original, trots att samlingarna finns i alla seriebutiker.

Ett skäl är helt enkelt att det är hopplöst att förstå från böckerna vilken ordning de kommer i; alla har titlar typ The Red Moon Mystery vilket låter OK, men kommer den före eller efter till exempel Prisoners of Space? För några dagar sen tog jag mig till slut samman och kollade upp det, och beställde de första tre från Amazon UK.

Och nu har jag också läst dem och kommit fram till följande: Underhållande, men inte något storverk. Det är en hundraprocentigt engelsk serie, med den lite typiskt stela teckningsstilen som man kan se drag av hos exempelvis Dave Gibbons, och en handling som för tankarna till engelsk kolonialism av bästa märke (eller vad man nu ska kalla det). Jag såg en beskrivning någonstans som sa att Dan Dare är Biggles in Space, och det passar alldeles förträffligt.

Ta redan den första historien då Dan Dare reser till Venus för att utröna om Jorden kan använda planeten för odlingar (befolkningen har ökat så mycket att svält råder, så utökat lebensraum är ett måste). Det visar sig att det redan finns två civilisationer på Venus, en med en helt känslokall vetenskaplig inriktning (de tillfångatar givetvis Dare + vänner för lite vivisektion), och en ännu mer vetenskapligt avancerad som visserligen är välmenande men som för en vegetativ tillvaro av bekvämlighetsskäl. Men låt bara en rejäl brittisk gentlemannaäventyrare ge de senare en föreläsning om hur riktiga människor bör agera, så kommer de snart komma till sans och förstå hur de ska använda sin teknologi för bättre syften (det vill säga till att hjälpa Jorden, och stoppa de andra venusianerna). Det är den klassiska berättelsen om hur britterna visar vägen, även för äldre kulturer à la Kina.

Och låt oss förbigå kvinnoskildringen med tystnad…

Men till Dan Dares försvar ska jag säga att historierna är betydligt bättre än det mesta andra i genren från samma tid, mycket beroende på att det inte finns någon stress i hur de berättas: En och samma historia kan glatt breda ut sig över 100 sidor, motsvarande ett år i den ursprungliga publiceringen i tidningen Eagle. Dessutom lade tidningen ner ovanligt mycket pengar på artister, och det märks också att Hampson med sina medhjälpare kunde lägga ner rejält med resurser; att illustrationerna är stela är mer ett stildrag än ett tecken på låg kvalité, och det faktum att sidorna är målade istället för färglagda på vanligt sätt ger också serien sin egna stil.

Ergo, en riktigt gammeldags serie i brittisk anda, men för den som kan ha överseende med detta finns det anledning att titta närmare på den. Och den har varit extremt viktig för serierna i England; att den har påverkat en hel generation av brittiska serieskapare märks tydligt när man läser den.

Direktlänk 6 kommentarer

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 173 andra följare