SPX-köp, del 2: Delisle & Österberg

30 april, 2009 at 00:52 (Svenska serier) (, , , )

Dags för del två av SPX-recensionerna, och den här gången måste jag ge upp: Jag kan inte hitta något sätt att knyta ihop serierna, hur jag än anstränger mig :-/

Hos det tyska förlaget Reprodukt hittade jag ett album av Guy Delisle, mannen bakom de utmärkta reseskildringarna från Kina, Burma och (framförallt) Nordkorea, som jag inte hade sett förut: Louis Fährt Ski, en pantomim-serie (annars hade jag inte köpt den, med tanke på obefintliga tyskakunskaper) om lille Louis och hans dag i skidbacken tillsammans med sin pappa. Jag är inte speciellt förtjust i ordlösa serier eftersom de ofta känns krystade, men här fungerar greppet alldeles utmärkt. Louis är en liten pojke som tar sig fram i en värld där de vuxna är jättar som är i det närmaste obegripliga, och där frånvaron av ord bara förstärker utanförskapet. Ibland träffar han på andra barn, som han kan kommunicera med även om det bara blir med bildspråk, men mesta tiden sliter han själv med allt som tänkas kan i en skidbacke. Det är liftar, branta backar, tappade skidor, och lössnö som gör att han knappt kan gå eftersom han sjunker ner till midjan i den. Det är lite Kalle och Hobbe över det hela när Louis åtminstone i fantasin får hjälp av sitt mjukisdjur när det håller på att gå över styr. Den som läst Delisle förut vet att hans teckningsstil är nära animationen (ett område som han också jobbar inom), och här är det mycket rörelse i bilderna hela tiden.

Det är ett småroligt album, men det är egentligen mer ett bli-på-gott-humör-album än ett jag skrattar åt. Gott nog, och jag ska ta och beställa Delisles andra album om Louis, Louis à la Plage. Jag ska nog klara av det även om det är ett franskt album!

Li Österberg hade med sig senaste numret av hennes fanzine Agnosis, det vill säga nummer 7. Det är ett tag sen senaste numret så jag passade på att läsa igenom de tidigare numren också (passade också bra eftersom följetongen Det är inte så här det ska vara avslutades i nummer 7). Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Österberg är mycket bättre när hon själv skriver manus som hon gör  i Agnosis än när hon tecknar efter Patrik Rochlings i Johanna-böckerna. Hennes egna historier är mycket intressantare och personligare, och lustigt nog så tecknar hon bättre då hon själv skriver också. I Johanna-serierna är teckningarna lite mer utslätade och avslagna (vilket delvis beror på att alla där är deprimerade mest hela tiden, men det är inte hela förklaringen), medan människorna i Agnosis har betydligt mer karaktär och djup.

Sedan tycker jag också om variationen bland historierna och även inne i de längre historierna; bara för att en serie som Det är inte så här det ska vara huvudsakligen är en allvarlig historia så behöver inte varje ruta vara svartsynt, och Österberg är bra på att hitta det humoristiska i allvaret.

Som andra bra fanzine har jag bara en huvudinvändning: Det är lite dåligt med publiceringstakten ;-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Vilda Östern

28 april, 2009 at 22:10 (Europeiska serier) ()

Nästa recension av böcker jag köpte på SPX får vänta lite, men dagens recension har iallafall lite lite med SPX att göra: Jag råkade in i ett samtal med en bekant om serier vi skulle vilja se mer av, och Joann Sfars Klezmer dök upp i diskussionen. De första två albumen kom ut på engelska i en bok för några år sedan, men det finns ett till album utgivet i Frankrike som ännu inte översatts till engelska (eller något annat språk jag kan läsa), och det albumet var vi överens om att vi gärna skulle vilja se. Jag har inte läst Klezmer sen det kom ut men tyckte mycket bra om den, så när jag kom hem blev det omläsning, basta.

Och den var väl så bra andra gången. Liksom Sfars mer kända Rabbinens katt (som jag verkligen hoppas att alla läst eftersom den finns på svenska) är det en bok med judisk bakgrund; här är det en klezmer-musiker vi får följa på hans äventyr i Vilda Östern, det vill säga i Öst-Europa. Det är våld, det är humor, det är kärlek, men framförallt är det musik: Handlingen och teckningarna är lika omväxlande och medryckande som Klezmer-musiken som skildras. Sfar är liksom en del av hans kollegor, som Blain och Trondheim, expert på serier som känns som om de skrivits på samma gång som de tecknats; historien har en underbar känsla av frihet och anything-goes.

Teckningarna i Klezmer är bland de bästa jag sett i serieväg; Sfar varierar sin stil från uppslag till uppslag mellan närmast expressionistiska vattenfärgsmålningar till detaljerade linjeteckningar, och färgerna varierar likaså. Och det finns ingen som tecknar ögon lika lockande som Sfars, som dessutom kan uttrycka mer känslor med enbart en människas ögonform än de allra flesta kan med hela ansikten.

I jämförelse med Rabbinens katt är det här en mer spretig historia på alla sätt, och det vill inte säga lite med tanke på att Rk är mycket spretig den med. De har stora likheter, där framförallt berättarstilen och det stora inslaget av judiskt liv knyter dem samman, och Rk är utan tvekan det bästa album som översatts till svenska på många år, men katten vet om inte Klezmer är ett ännu bättre album. Bara att vända sida är en njutning; vad som dyker upp går aldrig att veta, och det är någonting som jag gillar skarpt. För den som föredrar en tightare historia (nåja…) är nog Rk att föredra, men mitt hjärta klappar lite mer för Klezmer.

Direktlänk Lämna en kommentar

SPX-köp, del 1: Charmiga serier

27 april, 2009 at 20:43 (Europeiska serier, Svenska serier) (, , )

Det blev ett besök på SPX på söndagen också; lite färre besökare men ändå gansk mycket fart. Och jag hittade dessutom en hel del små godbitar som jag missade på lördagen, så nu ska jag bara hinna läsa allt också :-) Tyvärr hade jag inte med någon kamera men det finns en del bilder på Weltklasse och en del av de andra serie-bloggarna också.

Men nu till lite kortrecensioner av det jag hunnit läsa hittills; fler lär följa!

Missad chans

Missad chans

Först ut blir det Mawil och två av hans album som översatts till engelska (min tyska är obefintlig…): We Can Still Be Friends och Sparky O’Hare – Master Electrician. Jag hade bara läst Beach Safari av honom förut, ett album som jag köpte för några år sedan för att det såg så himla charmigt ut. Det var också charmigt att läsa, även om det inte satte några större spår i minnet. Men när jag såg hans andra böcker på SPX tyckte jag det var värt ett försök till.

Och si, andra gången fungerade det bättre. WCSBF visade sig vara en liten själv-biografisk bok om Mawils problem med kärleken; oftast obesvarad dito, givetvis. Det är inte det mest originella tema man kan komma på, men Mawil hanterar det bra. Alla historierna presenteras medelst en ramberättelse där han sitter och pratar med några kompisar om sina kärlekar; ramberättelsen och sättet han skildrar sig där gör att det inte blir en i raden av soppiga flick/pojkvänsberättelser. Vännernas och hans egna kommentarer gör att historierna avdramatiseras, och istället för att det blir berättelser om den stackars artistens olyckliga liv blir det mer en känsla av en kväll i glada vänners sällskap. Därmed inte sagt att det är en samling roliga historier, men balansen mellan nutid och dåtid gör att det inte går överstyr.

SO – ME är en mycket mer bagatellartad bok: Här är det humor för hela slanten, där huvudrollen upptas av en kanin/hare som jobbar som elektriker på ett litet kontor. Problemet är bara det att han omedelbart får alla elektriska apparater att bryta ihop bara genom att befinna sig i deras närhet, vilket är något som kontoristerna både gillar (när apparaterna inte fungerar kan de inte jobba) och ogillar (att åka på tjänsteresa med Sparky på samma flygplan är ingen höjdare precis). Inga djupare tankar här men bitvis rätt underfundig humor som jag gillar.

Mer charmiga serier: Emma & Sara #7 av Billbäck, Gunnarsson och Häggman-Sund. Dan DeCarlo-inspirerat så det förslår, och det är menat som beröm; det är en serie som ser riktigt proffsig ut, oavsett vem av de inblandade som tecknar (det varierar). Och det är inte så konstigt att det ser proffsigt ut eftersom serien publiceras i Egmont-tidningen Julia, men det var (pinsamt nog) första gången jag hört talas om den. Manuset är inte så dumt det heller, även om det definitivt är en serie som har sin tydliga målgrupp, men det är teckningarna som är behållningen; det är väldigt roligt att det finns svenska serieskapare som kan teckna så här bra i en klassisk stil.

Imy av Irma Eriksson är en webbserie som fanns tillgänglig i tidningsform på SPX; för ovanlighetens skull tryckt i färg, och Eriksson utnyttjar färgen bra. Det är, som många webbserier, snitsigt tecknat, och även om det inte är den typ av serier som jag gillar mest är det ändå ett bra exempel på varför SPX är kul att besöka: Jag får chansen att se det som jag annars inte skulle få se, och prova på lite annat än det som finns i de vanliga seriebutikerna :-)

Och sen den sista serien för dagen: Ink 1-3 av Jenny Berggrund. Jag köpte första numret av Ink på förra SPX och gillade det, så det var ett givet köp av 2-3 när jag såg dem. Det är vardagsrealism som gäller här och av den allvarligare typen, så temat för dagen, charmighet, kanske inte är det mest passande att beskriva Ink, men det var på grund av teckningarna (som definitivt har charm) som jag plockade upp det första numret, så den får hänga med här iallafall :-)

Det är lite knepigt att beskriva varför jag tycker om den här serien; den är onekligen snitsigt tecknad, men på en ytlig beskrivning låter det som alltför många andra (förhållanden, otrohet, less på livet). Det som lyfter den över andra liknande serier är ändå manuset, som förutom att det känns realistiskt också vågar låta bli att förklara allting. Det finns luckor och händelser som lämnas därhän, utan att det ligger slarv hos manusförfattaren bakom, och det uppskattar jag; jag måste läsa lite noggrannare och tänka själv istället för att kunna slöläsa mig igenom serien.

Det allvarligaste problemet är nog att det tar lite lång tid mellan numren. Om jag förstått det rätt ska det bli totalt 5 nummer av Ink, vilket torde innebära åtminstone ett år till innan historien är färdig och det är lite i längsta laget; med runt 20 sidor / nummer behöver åtminstone jag läsa flera nummer i streck för att komma in i historien på riktigt.

Allt som allt, an abundance of charm; jag återkommer med fler recensioner av det jag hittade på SPX.

Direktlänk 3 kommentarer

SPX 09

25 april, 2009 at 21:01 (Serier) (, , )

Jag tittade in på SPX på Kulturhuset här i Stockholm idag. Det är fortfarande en rätt så liten tillställning men den blir större år för år, och också bättre tycker jag; intressantare gäster (i år bland annat Jeffrey Brown), och högre kvalité på amatörtidningarna. Framförallt tycker jag teckningarna håller hög klass; jämfört med hur det såg ut innan mangavågen då det mesta var action/superhjälteserier tecknade av tonåriga killar som ville jobba för Marvel/DC ser det nu betydligt proffsigare ut. (OK, allt var inte illa innan och det fanns en del annat bra material, men den genomsnittliga mangaläsaren som ger ut en egen tidning tecknar bra mycket bättre än den genomsnittlige superhjälteläsaren. Och ja, medvetet val av ”genomsnittliga” och ”genomsnittlige”; den förra är nästan alltid kvinnlig medan den senare nästan alltid är manlig…)

Jag fick med mig hem ett antal tidningar av för mig nya förmågor som jag ser fram mot att läsa; antagligen kommer jag skriva om åtminstone några av dem här. Dessutom fick jag med mig hem lite nytt av mer etablerade förmågor, däribland Li Österbergs Agnosis nummer 7 och några böcker av Mawil, alla med små trevliga bilder tecknade av artisterna själva.

Jag kanske tar en titt in igen imorgon för att se om jag missade någonting; ibland tycker jag det känns svårt att titta igenom amatörtidningarna eftersom jag oftast inte köper dem. Och när jag tittat men inte köpt och ser att den som gjort tidningen tittar på mig, får jag alldeles enormt dåligt samvete: Det är som om jag har sagt dem rakt upp i ansiktet att de inte duger. Mycket dum reaktion, men så funkar jag.

Direktlänk 2 kommentarer

Manusfunderingar

24 april, 2009 at 23:18 (Seriekritik) (, )

Ingen regelrätt recension idag utan istället lite funderingar på vem som egentligen är den bästa manusförfattaren som varit verksam inom seriebranschen, det vill säga bland de som inte tecknar/tecknat själva. Givetvis en omöjlig fråga att svara på eftersom det inte går att jämföra på det sättet, men jag började ändå tänka på det efter att jag läste om Watchmen för elftielfte gången häromdagen; Moore brukar ju ofta omnämnas som den främste, åtminstone i amerikanska seriekretsar.

Och det är sant att Moore när han var som bäst var fruktansvärt bra, med Miracleman, V for Vendetta och Watchmen som några av höjdpunkterna, men jag tog ändå och tittade igenom hyllorna för att se om jag kunde komma på någon som kunde göra honom rangen stridig. Till slut kom jag fram till att det nog bara är en enda person som jag tycker kan konkurrera: René Goscinny.

I samband med att jag läste det rätt usla 84:e Lucky Luke-albumet för någon vecka sedan läste jag också om några tidigare album, däribland Apache-klyftan och Jesse James. Jag kan dem så gott som utantill så lite har de förlorat i lyster för mig personligen, men det går inte att komma ifrån att de har extremt bra manus: Historierna är täta och välkonstruerade, de är roliga utan hjälp av billiga poänger, och ibland lyckas de till och med bli lite rörande. Och förutom Lucky Luke skrev ju Goscinny också Asterix, Iznogoud och flera andra klassiker, så han har definitivt den uthållighet som också krävs för att kunna komma på fråga; en författare kan ha skrivit världens bästa serie, men om det bara är en enda bok tycker jag inte att hen kan kallas världens bästa författare.

Sen är det svårt att gradera Moore och Goscinny inbördes; bådas bästa verk är avsedda för barn och ungdomar, men Moores är uppenbart mer seriöst menade och litterärt sett bättre. För mig i detta nu har jag mer nöje av Moore, men det är mest för att jag är närmare i ålder till den grupp han riktar sig mot, och dessutom har jag inte hunnit ”läsa sönder” hans serier lika mycket som Goscinnys. Däremot är jag övertygad om att om säg femtio år kommer Goscinny fortfarande att läsas av den breda publiken, medan det är mycket mer tveksamt huruvida Moore kommer göra det. (Om jag skulle lägga till deras respektive romaner i bedömningen vinner Goscinny en knockout-seger, men det var serier det handlade om här.)

Så jag fegar nog ut lite grann: Goscinny är den bästa från ett klassiker-perspektiv, medan jag tycker lite bättre om Moore just nu (men det kan ändras; låt mig återkomma om tjugo år så får vi se vad jag tycker).

Direktlänk 15 kommentarer

Superhjältar i storformat

23 april, 2009 at 21:16 (Superhjältar) (, , , , )

Det blev lite omläsning av några serier häromdagen, båda superhjälte-diton och båda i Absolute Edition-formatet (ett större format än det typiska serietidningsformatet, ungefär som ett typiskt europeiskt album i storlekt), men i övrigt mycket olika.

Först ut till rakning var Watchmen som ni kanske hört talas om ;-) Jag tänkte inte skriva någonting längre om den; det är lite av en bok som du antingen skriver några rader om, eller tjugo sidor. Varde nog att jag gillar den skarpt, även om det inte är min favorit-Moore. Absolute-utgåvan är mycket trevlig, huvudsakligen för extramaterialet som ingår. För de sanna fansen bör nämnas att sedan ett litet tag tillbaka så används en uppiffad färgläggning i nya Watchmen-utgåvor som jag tycker är klart bättre än originalets; John Higgins står bakom den nya med. Mestadels är det en fråga om att ändra nyanserna, förutom i fråga om The Black Freighter-sekvenserna: Det ser nu ut som en färgläggning som skulle kunna ha gjorts när pirat-tidningen kom ut, det vill säga det är en klassisk punkt-baserad färgläggning som i alla gamla amerikanska serietidningar. Det kanske inte är värt att köpa ett nytt exemplar bara för färgläggningen, men det är en liten bonus.

Nästa bok är Absolute Planetary Book One, skriven av Warren Ellis och tecknad av John Cassaday. Här är det en annan slags superhjältar vi får se: Aggressiva, våldsamma, och samtidigt med en misstro mot själva idén med superhjältar. Med andra ord, i Planetary har vi ett utmärkt exempel på hur en bra superhjälte-serie kan skrivas post-Watchmen; det tog mer än ett decennium innan författare som Morrison och Ellis visade att det fortfarande går att skriva seriösa superhjältar även efter Moores (och i viss mån Millers) dekonstruktion av desamma på 80-talet.

I Planetary är det konspirationer som är ordningen för dagen; någon eller några har styrt vår historia på ett sätt som inte gillas av huvudpersonerna, och de gräver fram data om de skyldiga. På vägen får vi som läsare se olika tolkningar av typiska superhjälte-serier och liknande företeelser: John Constantine dyker upp i ett nummer à la Vertigo, Godzilla och andra japanska filmmonster, Doc Savage likaså, och så vidare. Vad Ellis egentligen gör är att han går igenom idén om superhjältar och deras bakgrund ur ett historiskt perspektiv, samtidigt som Planetary själv är en utmärkt superhjälte-serie. Egentligen är det en meta-serie, även om det inte är uppenbart vid första påseendet.

Det här en serie som passar det större formatet utmärkt; Cassadays teckningar blir bara bättre allteftersom, och eftersom han vågar låta stora ytor vara tomma blir det än mer anslående i ett mer rymligt utförande. Manuset från Ellis är min favorit bland hans serier för här lyckas han få med mycket av sina favorit-teman utan att bli alltför nonchalant som han har en tendens till annars. Det kanske också beror på Cassadyas glaciala tempo när det gäller teckningarna: Som framgår av titeln är det här första volymen av två planerade Absolute Editions, men det sista numret av Planetary, nummer 27, har tagit några år för Cassaday att bli klar med men senaste budet är att det ska komma ut i sommar. Sen behöver jag bara vänta något år till på Absolute-utgåvan…

PS. Det är ett sabla otympligt ord, superhjälte, men nu ska jag inte skriva det fler gånger idag! DS.

Direktlänk 5 kommentarer

Seriefilm: Gå och se

23 april, 2009 at 11:02 (Serier)

En liten uppmaning, och nej, jag pratar inte om Watchmen: För de som bor i en stad där Nausicaä från vindarna dal visas, gå och se den. Det är Miyazakis första egna film, och den innehåller allting som för mig symboliserar Miyazaki: Underbara teckningar, ekologi, moraliskt komplicerade ”skurkar”, och givetvis flygmaskiner en masse.

Ergo, en fantastisk film baserad på en lika fantastisk serie (som dessutom Miyazaki jobbade på i många år efter att filmen färdigställts, med resultatet att man får ett alternativt slut) som jag bara kan rekommendera; vissa scener i Nausicaä är så vackra att det gör ont i mig, och lite tårar blir det också.

Direktlänk Lämna en kommentar

Noir och en tepåse: Britten & Brülightly

22 april, 2009 at 09:41 (Europeiska serier) (, )

Teknikens under: När jag gjorde min senaste beställning från Amazon så märkte jag efter ett tag att en bok jag aldrig hört talas om, Britten & Brülightly av Hannah Berry, envisades med att dyka upp bland de böcker som andra kunder med min smak köpt. Till slut gav jag upp och lade själv till den i min varukorg; varför inte prova, helt enkelt? För några veckor sedan damp den ner, och samma dag såg jag att Staffan nämnt den bland sina nyhetssidor. Synkronicitet!

Det är en klassisk noir-deckare, med en nergången privatdeckare vid namn Fernández Britten (smeknamn ”Heartbreaker”, efter alla hjärtan han krossat när han avslöjat otrogna partner), en mystisk dam som anlitar honom, och en mycket komplicerad handling; när boken är klar är jag inte helt säker på att jag förstått alla detaljer, vilket är precis som det ska vara.

Det är också väldigt styvt gjort rent illustrationsmässigt. Berrys teckningar ser närmast ut som om de är gjorda med vattenfärger där färgpigmenten är så gott som slut; det är nästan en serie i svart-vitt/sepia, med bara svaga stick av andra färger. Människorna ser ut som tagna ur en 50-talsfilm, och perspektiven är omväxlande, ibland drastiska, utan att för den skull kännas sökta. Det enda jag kan invända mot teckningarna är att handstilen som används för Brittens tankar är rätt så svårläst, men efter ett tag vande jag mig.

Manuset följer som redan antytts också mallen för den här typen av deckare, en rejält svartsynt mall. Britten plågas av alla liv han förstört med sina uppgifter om bedrägerier och otrohet och dras med suicidala tankar, och de människor han kommer i kontakt med har det inte mycket bättre. Det är inte en lycklig historia, men det finns komiska delar i den.

Som exempelvis Stewart Brülightly från titeln som visar sig vara Brittens cyniska kollega, en gammal tepåse som Britten alltid har med sig och konverserar. Ingen förklaring ges till den surrealistiska partnern, och ingen förklaring behövs; det känns bisarrt nog inte alls underligt efter ett tag.

Den löpande monologen med Brittens funderingar har också sin beskärda del av typiska (och underhållande) noir-vändningar:

Ten years ago I began a private investigation agency with the glorious aim of serving humanity and righting wrongs. In all those years the only wrongs righted have been on my tax returns.

Det är en sensationellt bra första seriebok av Berry, och jag hoppas verkligen hon fortsätter på den inslagna banan. Det behövs fler som hon.

Direktlänk 7 kommentarer

Schweizisk och koreansk kärlek

21 april, 2009 at 08:54 (Biografiska serier, Europeiska serier, Manga) (, )

Jag har precis läst två stycken serieromaner och tänkte slå ihop dem i en recension; de är sinsemellan mycket olika men deras huvudtema är ett och samma: Kärlek.

Först ut på plan är schweizaren Frederik Peeters Blue Pills: A Positive Love Story, ursprungligen utgiven 2001, en självbiografisk historia om mötet med och kärleken till Cati. Som namnet antyder är allt inte perfekt; Cati och hennes son från ett tidigare förhållande bär båda på HIV-viruset, och stora delar av boken handlar om Peeters förhållande till detta.

Det är som utlovat, HIV till trots, en positiv historia: Peeters älskar Cati mycket och vice versa, och det finns boken igenom en stark känsla av lycka i boken. Även när de mörka tankarna dyker upp (som när kondomen spricker och rädslan för att ha blivit smittad slår klorna i honom) är det alltid uppenbart att känslorna för Cati är oförändrade; det är sjukdomen som är problemet, inte Cati.

Peeters skrev boken som en dagbok till sig själv och det är därför hans upplevelser och tankar vi får följa boken igenom: Hur ska hans familj ta det; hur ska det gå med Catis son; hur ska det gå med sexlivet; … I slutändan blir boken ett kärleksbrev till Cati, allt skildrat med en linje som dryper av tusch, och en utmärkt känsla för hur bilder samverkar på en sida.

Och nu över till Korea och manhwan The Color of Earth, den första volymen av tre, skapad av Kim Dong Hwa. Återigen hittar vi en ensamstående mamma, den här gången med en dotter, återigen är kärlek temat och återigen är det biografiskt material; dottern är Hwas mamma som ung. Men där upphör liknelserna för här är det inte tal om vardagsrealism utan istället är det ett poetiskt anslag som möter oss.

När boken börjar är dottern bara sju år, och hon vet ännu riktigt vad det innebär att vara kvinna eller man, och hennes mamma lever också ensam. Men tiden går och dottern växer och blir förälskad i en ung pojke från klostret, alltmedan mamman också har hittat en ny kärlek.

Det är regn, det är blommor en masse, det är ung och skör förälskelse, allt presenterat i en poetisk förpackning som mer riktar sig till en vuxen publik än en shojo-dito. Men i längden blir det lite mycket; replikerna är alltför ofta alltför fyllda av känslor, och trots att jag förstår att det är avsiktligt skulle jag uppskattat en lite mindre dos. Som mammans kommentar när dottern Ehwa fått sin första mens:

With the coming of the spring rain, I thought we’d soon see the forsythias blooming … but it looks like Ehwa’s body has blossomed first. The spring rain really is a strange thing, especially because Ehwa has become an adult with only one downpour.

Det är en serie som skulle mått väl av att ha tonats ner lite grann enligt mig, men jag är inte säker på att det hade blivit någonting kvar i så fall… Sen måste jag också tillstå att jag bitvis har svårt för illustrationerna: Det är ingenting formellt fel, men jag gillar inte sättet som Hwa ritar små barn på. De vuxna människorna fungerar, men barnen ser ofta ut som jag vet inte vad; någonting med Hwas stil i fråga om dem stryker mig mothårs, helt klart. Så ett klart plus för min del att Ehwa växer upp, och med lite tur slipper jag småbarn helt i de nästa två böckerna ;-)

Dagens slutresultat: En fullträff och en mindre bra, men åtminstone OK bok.

Direktlänk 3 kommentarer

Lucky Luke 84: Inte heller så bra

20 april, 2009 at 09:59 (Europeiska serier) ()

Det finns ju heller ingen egentlig anledning till att den skulle vara bättre än de andra som utkommit efter att Goscinny dog, men jag läste någonstans att Mannen från Washington skulle vara markant bättre än tidigare försök, så jag tog chansen.

Vilket jag förstås inte skulle ha gjort.

Inte för att det var en katastrof för det var det absolut inte, en hel del andra senare Lucky Luke-album har varit mycket sämre, så på så sätt fanns det kanske en gnutta sanning i ryktet. Men det är så långt ifrån kvalitén på Goscinnys manus att det mest är sorgligt att läsa albumet, och ”Jaså” blir det bestående intrycket.

Grundintrigen är ytterst oinspirerad: Det är ytterligare en gång dags för LL att lotsa någon runt i vilda västern, den här gången president-kandidaten Rutherford Hayes. Så det blir lite banditer, lite indianer, lite salooner, och givetvis en förrädare bland medhjälparna i sällskapet. Det är åt helskotta för snuttifierat, där ingen delepisod får hålla på mer än några få sidor; manuset tar sig aldrig tid att andas utan istället är det NY PLATS, NY PLATS, NY PLATS utan minsta känsla för hur man använder tempo för att få upp spänning eller humor, och när boken är slut känns det som om man läst igenom någon sorts sammandrag av alla LL-album som finns, när Billy the Kid (inklusive flera karamellreferenser), Elliott Belt, Scat Thumbs, och säkert flera jag missat, har paraderat förbi, oftast i bara en enstaka ruta.

Manuset har några enstaka lyckade skämt, men bara i det lilla formatet; att få till någonting mer avancerat i den vägen som baseras på personkännedom eller en rolig handling klarar man icke. Som ett exempel på lustigheterna kan vi till exempel se en slem republikansk presidentkandidat från Texas som ser ut precis som en viss Dubya. Subtilt!

Direktlänk Lämna en kommentar

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 154 andra följare