A Drifting Life

10 april, 2009 at 17:54 (Biografiska serier, Manga) (, )

Bättre sent än aldrig: Jag har varit bortrest några dagar så det har varken blivit några serier lästa eller skrivna om här, men jag kom hem igår och nu har jag läst klart Tatsumis tegelsten A Drifting Life.

Tatsumi är känd som en av grundarna av gekiga, en variant av manga som riktar in sig mot en vuxnare publik än vanligt.

Från Goodbye

Från Goodbye

Första gången jag läste någonting av honom var på 80-talet då en volym av hans serier gavs ut på engelska, Good-bye and Other Stories (några av dem publicerades också i Pox här i Sverige), långt innan japanska serier var vardagsmat. Jag gillade dem skarpt, men det var en bok som gavs ut i ett vakum: Inga andra liknande serier fanns översatta, och det dröjde många år innan jag såg något i den vägen igen; historierna bet sig fast med sin bottenlösa pessimism och sin för mig ovanliga stil.

Mangavågen rullade några år senare in över USA och Europa, men det dröjde till 2005 innan Drawn & Quarterly publicerade en samling av hans korta historier från 60-talet och åter introducerade honom för västvärlden. Även om han inte längre kändes lika unik var det fortfarande bra serier som fått välförtjänt beröm.

Efter tre volymer med hans korta serier har turen nu kommit till A Drifting Life, där det är en självbiografisk serie på drygt 800 sidor vi får oss till livs. Det är ett Japan under efterkrigstiden som skildras, där Tatsumi växer upp samtidigt som de japanska serierna förvandlas till det de är idag. Redan som tonåring börjar han försörja sig och sin familj genom att sälja sina alster, och allteftersom blir han mer och mer involverad i branschen; som redaktör; som innovatör; som läsare.

Och parallellt med hans uppväxt får vi också se hur Japan förändras och moderniseras, där fokus är på seriebranschen men också med glimtar från andra delar av samhället.

Tatsumi har ett sätt att skriva serier som syns både i hans skönlitterära historier och här i hans självbiografi: Han beskriver ofta ett skeende snarare än att skildra det. Det är någonting distanserat över det, och det är kanske ännu tydligare här där huvudpersonen (som symptomatiskt har fått ett annat namn än Tatsumi trots att alla andra fått behålla sina egna) skildras lika distanserat som alla andra, självbiografin till trots; det känns dessutom ovant med en självbiografi skriven i tredje person. Det här är inte menat som kritik utan snarare någonting som sätter sin prägel på boken och gör att den sticker ut, men det gör att historien känns klinisk, de bitvis stora känslorna som skildras till trots.

Sen är det också fascinerande med det mycket japanska livet som skildras: Alla anstränger sig att visa en artig fasad mot andra, oavsett hur illa de egentligen tycker om varandra. Flera gånger behandlas Tatsumi rejält illa av redaktörer, men han fortsätter ändå att göra serier åt dem när de så önskar. För att citera Tatsumi själv  (Hiroshi är hans nom de plume):

”It was in Hiroshi’s nature to avoid confrontations. In fact, he was almost masochistic in his passivity.”

Det är intressant att läsa den här och jämföra med Will Eisners The Dreamer som också skildrar seriebranschen i sin linda, i det fallet den amerikanska. Eisners betydligt kortare bok är mer romantiserad (som Eisner är), och den är heller inte officiellt en självbiografi, även om det finns tydliga drag av det. Likheterna är stora, med skrupelfria redaktörer och artister som egentligen önskar sig någonting mer än att bara jobba för pengarna, men jag tycker nog att Eisner drar det klart kortaste strået. Tatsumi är mycket rakare och råare, och om något skulle jag vilja att hans bok var ännu längre än den är; den slutar vid 60-talets början, och jag är nyfiken på vad som hände sedan. Av de intervjuer jag läst med Tatsumi misstänker jag att det kunde vara väl så intressant att följa honom längre fram, och jag skulle också vilja veta vad han tyckte om hur branschen utvecklade sig under de senaste decennierna. För trots att hans gekiga-rörelse faller ihop i slutet av boken verkar det ändå som om många av hans idéer om vad manga skulle vara och hur den ska skrivas har förverkligats; hans utläggningar inför sin misstroende bror om hur manga borde dra ner på textmängderna och istället lita på teckningarna, inspirerat av hans myckna filmtittande, beskriver nästan perfekt hur dagens manga skiljer sig från de flesta serierna som görs i väst.

About these ads

8 kommentarer

  1. Fantasterier: Goddess & Coraline « Simon säger said,

    [...] påminna om att Staffan@Staffars läsecirkel har träff på torsdag; 18:30 i butiken och det är A Drifting Life som gäller. [...]

  2. Torrare än torrt: Kōsaku Shima « Simon säger said,

    [...] ena stället framstår som abnormalt på det andra. Jag berörde samma skillnad i recensionen av A Drifting Life där Tatsumi ibland handlar på ett liknande sätt som Shima, men det är ännu tydligare här att [...]

  3. En aspirant till Årets bästa bok: Stitches « Simon säger said,

    [...] Stitches har inte varit haussad i serievärlden på samma sätt som exempelvis A Drifting Life eller Astrios Polyp. En orsak är säkert att Small tidigare verk har varit bilderböcker och inte [...]

  4. Tatsumi Noir: Black Blizzard « Simon säger said,

    [...] interfolierat med inblickar i Japans uppbyggnad efter andra världskriget, var en av förra årets allra bästa böcker, så när jag såg Black Blizzard blev jag självklart [...]

  5. Tatsumi Noir: Black Blizzard « Serienytt.se said,

    [...] interfolierat med inblickar i Japans uppbyggnad efter andra världskriget, var en av förra årets allra bästa böcker, så när jag såg Black Blizzard blev jag självklart [...]

  6. A Zoo in Winter « Simon säger said,

    [...] är att jobba i mangabranschen: AZiW själv, Yoshihiro Tatsumis hyllade självbiografiska tegelsten A Drifting Life, och Ohba & Obatas Bakuman. En nedtonat känslig berättelse, en mer utpräglad [...]

  7. Mini-recensioner: Fallen Words « Simon säger said,

    [...] serier som The Push Man, Good-Bye, Abandon the Old in Tokyo, och för den självbiografiska A Drifting Life. Men Drawn & Quarterly har också gett ut hans tidiga Black Blizzard som är en helt annan [...]

  8. Mini-recensioner: Fallen Words | Serienytt.se said,

    [...] serier som The Push Man, Good-Bye, Abandon the Old in Tokyo, och för den självbiografiska A Drifting Life. Men Drawn & Quarterly har också gett ut hans tidiga Black Blizzard som är en helt annan [...]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 178 andra följare