Simon säger

Dags för del två av SPX-recensionerna, och den här gången måste jag ge upp: Jag kan inte hitta något sätt att knyta ihop serierna, hur jag än anstränger mig :-/

Hos det tyska förlaget Reprodukt hittade jag ett album av Guy Delisle, mannen bakom de utmärkta reseskildringarna från Kina, Burma och (framförallt) Nordkorea, som jag inte hade sett förut: Louis Fährt Ski, en pantomim-serie (annars hade jag inte köpt den, med tanke på obefintliga tyskakunskaper) om lille Louis och hans dag i skidbacken tillsammans med sin pappa. Jag är inte speciellt förtjust i ordlösa serier eftersom de ofta känns krystade, men här fungerar greppet alldeles utmärkt. Louis är en liten pojke som tar sig fram i en värld där de vuxna är jättar som är i det närmaste obegripliga, och där frånvaron av ord bara förstärker utanförskapet. Ibland träffar han på andra barn, som han kan kommunicera med även om det bara blir med bildspråk, men mesta tiden sliter han själv med allt som tänkas kan i en skidbacke. Det är liftar, branta backar, tappade skidor, och lössnö som gör att han knappt kan gå eftersom han sjunker ner till midjan i den. Det är lite Kalle och Hobbe över det hela när Louis åtminstone i fantasin får hjälp av sitt mjukisdjur när det håller på att gå över styr. Den som läst Delisle förut vet att hans teckningsstil är nära animationen (ett område som han också jobbar inom), och här är det mycket rörelse i bilderna hela tiden.

Det är ett småroligt album, men det är egentligen mer ett bli-på-gott-humör-album än ett jag skrattar åt. Gott nog, och jag ska ta och beställa Delisles andra album om Louis, Louis à la Plage. Jag ska nog klara av det även om det är ett franskt album!

Li Österberg hade med sig senaste numret av hennes fanzine Agnosis, det vill säga nummer 7. Det är ett tag sen senaste numret så jag passade på att läsa igenom de tidigare numren också (passade också bra eftersom följetongen Det är inte så här det ska vara avslutades i nummer 7). Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Österberg är mycket bättre när hon själv skriver manus som hon gör  i Agnosis än när hon tecknar efter Patrik Rochlings i Johanna-böckerna. Hennes egna historier är mycket intressantare och personligare, och lustigt nog så tecknar hon bättre då hon själv skriver också. I Johanna-serierna är teckningarna lite mer utslätade och avslagna (vilket delvis beror på att alla där är deprimerade mest hela tiden, men det är inte hela förklaringen), medan människorna i Agnosis har betydligt mer karaktär och djup.

Sedan tycker jag också om variationen bland historierna och även inne i de längre historierna; bara för att en serie som Det är inte så här det ska vara huvudsakligen är en allvarlig historia så behöver inte varje ruta vara svartsynt, och Österberg är bra på att hitta det humoristiska i allvaret.

Som andra bra fanzine har jag bara en huvudinvändning: Det är lite dåligt med publiceringstakten