Who knows what evil lurks in the hearts of men?

27 maj, 2009 at 23:22 (Serier) (, , )

The Shadow knows, såklart. Och i det här fallet handlar det om en serie från andra halvan av 80-talet, närmare bestämt om The Shadow, skriven av Andy Helfer och tecknad av Kyle Baker & Bill Sienkiewicz.

För den som inte känner till The Shadow så är det en pulphjälte skapad 1930, långt före superhjältarnas tid men med klara likheter med somliga: Han bekämpar brott genom att avrätta brottslingar medelst sina pistoler, han kan hypnotisera människor med hjälp av den träning han genomgått i fjärran Östern, han har en hemlig identitet som miljonären Lamont Cranston, och så vidare. Mest känd är han från radioteatern, där bland annat Orson Welles spelade honom.

Givetvis är en sådan figur lockande att göra serier av, och flera förlag har vid olika tillfällen försökt men mestadels med magert resultat. De flesta versioner har behållit 30-talet som miljö, och de jag läst har varit rätt trista.

Men Helfers version utspelar sig istället i nutid, och framförallt Bakers nummer (7-19, då tidningen lades ner), är baske mig någonting av det allra bästa från DCs 80-talsutgivning, och då inkluderar jag Millers och Moores serier. Det är svart humor som är ordningen för dagen, med Bakers säregna teckningsstil med sin blandning av fotorealism och karikatyrer, och Helfers manus som passar perfekt till teckningarna (Helfer har varken förr eller senare varit i närheten av att skriva någonting lika bra).

De nitton numren hann avverka tre längre historier (Sienkiewicz gjorde en, Baker två) innan The Shadows rättighetsinnehavare Condé Nast oturligt nog fick upp ögonen för vad DC gjorde med sin licens, och omedelbart stoppade utgivningen. På sitt sätt kan jag förstå varför: Efter att ha tagit död på The Shadow i den andra historien, Seven Deadly Finns, tillbringade han nästa historia, Body & Soul, som ett lik som ska transporteras till den hemliga staden Shambala. Under transporten används liket som handelsvara (i utbyte mot en dvärg som misstas för en avancerad mini-robot), sexualobjekt för en galen popstjärna (hon misslyckas med att få tag på hela liket men nöjer sig med ett av hans fingrar som skärs av), skydd mot gevärseld (som försvar mot en kinesisk armestyrka), för att slutligen bli halshuggen av en helikopter innan huvudet i sista numret kan transplanteras på en robot, och han slutligen kan återupplivas. Inte precis en ärofull behandling av en hjälte…

Förutom den svarta humorn är historierna också mycket skickligt konstruerade, med The Deadly Finns som höjdpunkt där en brottsfamilj bestående av sex söner och deras mamma, en samling psykopatiska massmördare, en terrorist, en rubbad gorilla, och diverse andra bifigurer alla dras in i en komplicerad väv som avslutas med The Shadows död. Det är roligt, burleskt, och bitvis rejält blodigt; det är lite svårt att förstå att serien är så pass gammal som tjugo år eftersom den än i dag känns som en fräsch fläkt.

Tyvärr är nog chansen ungefär 0% att den här serien kommer samlas ihop i album; förutom att Condé Nast knappast gillar den mer nu än de gjorde tidigare, så har den inget riktigt slut. Men tidningarna är värda att leta upp, trots att den komplexa handlingen gör att enstaka nummer är svårlästa.

PS. Fortfarande tji scanner här, så sorgligt nog får ni nöja er med några av Bakers omslag istället för hans teckningar inne i tidningarna. DS.

Direktlänk 6 kommentarer

Sverige Noir: Gängkrig 145

25 maj, 2009 at 00:10 (Svenska serier) (, )

Jahapp, nu har jag också läst Jens Lapidus senaste verk om kriminella göranden i Stockholm, Gängkrig 145, illustrerad av Peter Bergting. Jag gillade Snabba cash när den kom ut trots att jag inte är någon större fan av kriminallitteratur, men Lapidus stil och språk var osedvanligt bra. Handlingen var kanske inte den mest originella, och jag hade gärna skippat de orealistiska delarna av boken, men det var ett riktigt bra debutroman. Fånigt nog har jag ännu inte läst Aldrig fucka upp, men det lär jag ändra på i sommar när jag behöver någonting passande att läsa i hängmattan.

Men Gängkrig 145 har jag såklart läst; det var oundvikligt så mycket som det stått om den i tidningarna innan den kom ut. Och hur lyckas då Lapidus och Bergting med uppdraget att överföra den hårda prosan till serieformen?

Somt är bra, somt är mindre bra, och en del saker är bra fast på ett dåligt sätt…

För att börja med det som är bra så är det inte ett fuskverk av Lapidus, utan han har absolut gått in i det här med lika mycket allvar som i hans prosa, med realistiska dialoger och människor. Hela boken känns professionell, och är någonting som jag tror kommer vara läsbart även för icke serievana.

När det gäller teckningarna så kommer vi in på det som är bra på ett sätt, men sämre på ett annat. Bergting är en skicklig tecknare och färgläggare, och layouterna ser också bra ut. Men problemet är att jag tycker att hans stil bryter mot den hårdöra handlingen; det är alldeles för stiligt och elegant med tanke på vad som skildras i bilderna. Jag skulle vilja se mer kantighet, mer råhet, i illustrationerna; som det är nu ser våld inte så farligt ut egentligen, och skitiga miljöer ser ändå rätt snygga ut. Jag tycker verkligen om Bergtings teckningar, men kanske inte just här :-/

Sen har vi det som jag inte alls är så nöjd med: Stockholmsskildringen. Jag får aldrig känslan att det är Stockholm som skildras, och om någon sa att det var en godtycklig annan stad så skulle inte jag ha reagerat. Inte ens när jag vet exakt var bilderna är ifrån, som Mariatorget eller Alby, märker jag någon igenkänningskänsla. Och jag menar inte att detaljerna är fel, utan mer att miljön i sig inte går att känna igen. En annan sak som inte fungerar är den del av handlingen som handlar om polisen Martin Hägerström; han är, som påpekats också av andra, en vandrande kliché, och det är smärtsamt tydligt hur mycket bättre Lapidus är på att skildra de kriminella personerna. För min del hade man gärna kunnat kapa hela den sidohandlingen och koncentrerat sig på Mahmud och hans polare.

Jag hade verkligen velat tycka bättre om boken, men det var med ett ”Jaså” jag lade ifrån mig den. Den är inte alls dålig, och om Lapidus och Bergting gör fler böcker tillsammans kommer jag gärna läsa dem, men jag hade hoppats på mera. Lapidus är fortfarande bättre på prosa; den avslutande kortnovellen om ett fängelsebesök som görs av en av personerna i Gängkrig 145 känns klart mer lyckad än hela seriedelen, tyvärr.

Kanske är jag för hård mot boken med tanke på att som ett svenskt seriealbum saknar den motstycke, för jag har aldrig läst en lika skickligt genomförd modern actionserie pfrån Sverige förut, bara så ni vet ;-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Strålpistoler och slapstick: Buck Godot

24 maj, 2009 at 02:19 (Science fiction, Serier) (, )

Idag blir det en av mina stora favoriter, alla kategorier: Phil Foglios Buck Godot, något så ovanligt som en både komisk och seriös science fiction-serie.

Humorserier är inte något som står högt i kurs bland USAs serieförlag, och Phil Foglio är en av ytterst få serieskapare som alltid satt humorn i första rummet i sina serier. Men han gör det med den äran; jag tror inte det finns några serier jag läst fler gånger än de serier där han lyckas som bäst. Tyvärr finns det inte mycket i tryck av hans serier, så trots att han hållit på i mer än trettio år med att ge ut serier är han fortfarande relativt okänd.

Själv upptäckte jag honom i och med de två Myth Adventures-albumen som han gjorde tillsammans med Robert Asprin (även om Asprin står för manuset är det definitivt en Foglioserie) och några av hans kortare serier i Munden’s Bar. Sen följde de två första Buck Godot-albumen, några miniserier för DC (Angel and the Ape, Stanley and His Monster), och Xxxenophile, den enda riktigt lyckade blandningen av humor och sex jag sett.

Alla ovannämnda serier är värda att läsa (Xxxenophile är lättast att hitta, men samtidigt minst intressant), men det är Buck Godot som ligger mig varmast om hjärtat. Jag är svag för bra science fiction, som jag nämnt här tidigare, och dessutom passar Foglios humor perfekt för mig. Det är inte precis subtilitet som gäller utan snarare slapstick parat med ord-ekvilibristik och bakgrundsskämt (i Foglios serier är det alltid värt att läsa varenda liten skylt i bakgrunden).

Den första boken är en samling kortare, avslutade historier som alla utspelar sig på planeten New Hong Kong, den enda laglösa planeten där jordbor vistas. De är skojiga och skickligt skrivna, men i den sista historien börjar Foglio visa spår av det som senare ska bli ännu tydligare: Förutom att han är jäkligt rolig så kan han också skriva bra sf. I den andra boken, PSmIth, blir det ännu tydligare att han kan väva ihop en komplicerad historia utan att varken tappa bort sig eller kännas krystad.

Men 1993, några år efter de tidigare böckerna, började Foglio ge ut The Gallimaufry, en ännu längre och större historia som tog Foglio fem år att avsluta. Här är det människornas överlevnad och galaktisk fred som står på spel, och rymdstationen The Gallimaufry, en samlingsplats för alla intelligenta raser, står för scenariot. För den som kan sin Linda och Valentin finns det stora likheter med rymdstationen i Ambassadören som försvann, en annan lyckad sf-serie. Sen tar förstås Buck Godot själv det hela rätt coolt; han jagar inte upp sig i onödan i jakten på The Winslow, en odödlig liten grön ödla, en alldeles underbart bisarr skapelse som dyker upp lite här och var i Foglios serier.

Intrigen är komplicerad som en avancerad deckare, men Foglio reder ut den galant; inga lösa trådar finns kvar när historien är slut, inga otroliga sammanträffanden har krävts, och i sann Foglio-anda har man också haft mycket roligt på vägen. För vilken gång i ordningen vet jag inte men nu säger jag det igen: En lyckad mix mellan stilar (här komedi och seriös sf) är någonting jag uppskattar högt.

Dessutom är det en historia som definitivt är science fiction. Det är inte så vanligt eftersom de flesta sf-böcker/serier/filmer egentligen lika gärna kunde droppa sf-delarna och transponera historien till vår egen nutid; en story som till sin natur är science fiction gillar jag också.

Det här kanske låter som överord för en serie vars huvudpoäng är humor, ofta på låg nivå (det är som sagt oftast riktigt basal humor, där Foglios känsla för tajming gör att det fungerar så bra), men det är iallafall en serie som passar mig perfekt. Jag tror knappast att alla som läst den håller med mig, men det bevisar bara att alla inte har lika utsökt smak som jag ;-)

Förhoppningsvis och ryktesvis är en samling av The Gallimaufry äntligen på väg. På nätet kan du redan nu läsa så gott som alla Buck Godot-historier (undantaget en enstaka episod som är barnförbjuden) där bara de sista sidorna i The Gallimaufry saknas, men om en vecka eller två kommer de vara utlagda; för nät-publiceringen har Foglio färglagt serien från sin ursprungliga svart-vita form vilket kan tyda på att en eventuell publicering i bokform också blir i färg. Jag tycker inte originalet saknade färg på något sätt, men det gör inte heller någonting i det här fallet. Men kom ihåg, även om serien finns att läsa på nätet gör de flesta serier sig bäst på papper :-)

Direktlänk 3 kommentarer

SPX-köp, del 6: Annorstädes

22 maj, 2009 at 11:38 (Svenska serier) (, )

Och den absolut sista SPX-relaterade recensionen är här; jag köpte inte serien på SPX men det var där jag pratade med Elin Bjurvald, skaparen av Annorstädes och Korpens stad, som jag sedan beställde från henne, så utan SPX ingen serie för mig. Jag hade redan köpt första numret av Annorstädes för flera år sedan, men det är lite knepigt att hålla sig uppdaterad vad gäller fanzine så de senare numren (2-4) hade jag missat.

Annorstädes (och föregångaren Korpens stad) är en udda fågel på den svenska seriehimlen: Den utspelar sig i den fiktiva europeiska staden Uel i landet Avaria i slutet av 1800-talet, när den nya tiden med järnväg, industrialisering och politiskt uppvaknande hos arbetarklassen gör sitt intåg. Mitt i det realistiska finns också fantasyinslag, som den (motvilligt) synska flickan Selhai, och en annan flicka, Tiwen, som känner en stark samhörighet med en lokal vargflock.

Det är, om man säger så, rätt långt från de flesta andra svenska serier med deras inriktning på självbiografi, nutidsskildringar med mera; det är ingen kritik mot de andra, men det är roligt att se andra typer av serier också. Jag gillar Bjurvalds inställning här, med en rak historia berättad utan krusiduller, och historien har ett bra flyt och håller ihop, trots att det är många personer som skildras. Dialogen är i början lite stel, men det lossnar efter hand.

Teckningarna är vad de är; de är inte hennes starkaste sida och är det som tydligast visar att det är en amatörserie vi har att göra med, men jag har inga problem att överse med dem. Det är inga problem att följa med i handlingen eller att identifiera personer (något som jag ibland tycker kan vara svårt även i proffsserier, där framförallt kvinnor har en tendens att se exakt likadana ut, förutom frisyren…), så de gör sin plikt.

Sen har förstås Annorstädes samma problem som alla fanzine jag tycker om: Det är alldeles för långt mellan numren. Det är förstås lätt för mig att säga, men risken är att jag hinner glömma vad som pågår i serien med så långt mellan numren ;-)

Annorstädes innehåller också en del andra kortare serier som inte har med Uel att göra, men jag tycker absolut att det är Uel-historien som är mest intressant. För den som vill läsa serierna själv finns det mesta upplagt på http://uelserie.livejournal.com men tidningarna går också att beställa från Bjurvald själv; personligen är jag inte så värst förtjust i att läsa på en datorskärm så jag rekommenderar det sista alternativet.

Direktlänk Lämna en kommentar

12 år post factum: The Long Halloween

21 maj, 2009 at 14:12 (Superhjältar) (, , )

Det borde aldrig vara försent att läsa någonting som fick bra kritik när det begav sig, men ibland är det ändå det. Case in point, The Long Halloween av Tim Sale (teckningar) och Jeph Loeb (manus), en slags inofficiell uppföljare till Miller & Mazzucchellis Batman: Year One. När den kom ut i mitten av 90-talet hyllades den som en av de bästa Läderlappen-serierna någonsin, men själv läste jag den inte då. Superhjältar är inte min favorit-läsning, och Läderlappen ännu mindre, så trots att jag gillade Sales stil hoppade jag över att läsa den då.

Snabbspolning fram till nutid, då jag fick syn på Absolute-utgåvan (dvs inbunden. betydligt större format och bra tryck) till reapris, och tänkte att jag nog skulle prova på den ändå.

Och på sitt sätt gör den nog skäl för hyllningarna; det är en extremt snyggt illustrerad serie (och tacknämligt nog på matt papper här, vilket gör färgläggningen rättvisa), och historien som är en mix av Gudfadern och superhjältar à la noire är inte heller så dum i det stora hela, så det är en av de bästa Läderlappen-serier jag läst. Problemet är bara att det inte säger så mycket eftersom jag tycker att det saknas bra sådana. Millers Dark Knight och Year One står i en klass för sig, och sedan är det långt ner till nummer tre. Sen är det också så att under de 12 år som gått sedan ursprungspubliceringen har korsningen av kriminalthriller och superhjältar blivit vardagsmat, med exempel som Powers och Gotham Central, vilket gör att en del av fräschören försvunnit.

Som sagt är Sales bidrag utmärkt (förutom att jag tycker hans Läderlappen ser lite tråkig ut i jämförelse med alla andra karaktärer i serien, och definitivt ser äldre ut än den unge Bruce Wayne han borde vara), men Loebs manus saknar trots ett intressant upplägg den spänning som skulle behövts. Det är alltför mycket av pliktkänsla över inkluderingen av varenda en av skurkarna: Jokern, Fågelskrämman, Solomon Grundy, Gåtan, och så vidare, där det skulle varit mycket bättre om man koncentrerat sig på färre personer men gjort det djupare. Dessutom saknar skildringen djup även för de personer som förekommer flitigare, som Kattkvinnan som dyker upp här och där men ändå känns helt överflödig.

TLH sägs vara inspirationen till filmen The Dark Knight och det verkar rimligt, framförallt med tanke på Harvey Dents stora roll i de båda. Ironiskt nog är han en av de karaktärer som åtminstone ger skenet av att vara en riktig person i serien, medan tvärtom filmen skulle blivit bättre och mer koncentrerad utan honom.

Så, en serie som jag personligen inte är helt nöjd med, men å andra sidan skulle jag definitivt rekommendera den till vem som helst som gillar superhjälte-serier :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Manara & Jodorowskys version av Borgia: Urk

20 maj, 2009 at 00:15 (Serier) ()

Så, dags för att skriva en liten kort notis om en serie som absolut bör undvikas: Manara och Jodorowskys serie om familjen Borgia är nu framme vid den tredje delen, och den är lika hemsk som de tidigare. Ingen större överraskning, förstås, med tanke på allt som talar mot den:

  • Manara har aldrig kunnat teckna sensuellt, oavsett hur mycket naket han trycker in (och här är det gott om den varan)
  • Jodorowsky skriver oändliga mängder av serier, och de är alla lika ointressanta
  • Serien publiceras på engelska i Heavy Metal, och jag har redan tidigare talat om vad jag tycker om den tidningen nuförtiden

Förutom de hundraprocentigt osensuella nakenskildringarna har Manara dessutom mer och mer gått ner sig i träsket där det förutom sex också ska blandas in stora doser med våld och blod, helst i kombination med sex; det är en obehaglig trend, speciellt när det görs så spekulativt som här.

Däremot ska Manara ha en eloge: Hans miljöskildringar, det vill säga bakgrunder, byggnader och så vidare, ser bättre ut här än någonsin förut, och är riktigt eleganta. Dessutom finns det (mycket, mycket) små skillnader i hur kvinnorna ser ut i boken, och det är för Manara ett framsteg eftersom de normalt ser ut som om de är kloner allihopa…

Jag tror inte jag ska skriva mer om Borgia för det är den inte värd; för de som gillar Manara kan det kanske vara värt de $6.95 den kostar, men för mig som bara betalade halva priset (att prenumerera på Heavy Metal är gudskelov billigt) känns det ändå som ett överpris.

Direktlänk 9 kommentarer

Weird West

19 maj, 2009 at 00:09 (Serier)

Det vill säga, en kombination av vilda västern med någonting annat; i det här fallet, med robotar och hologram. Serien ifråga, Daisy Kutter: The Last Train av Kazu Kibushi, har några år på nacken men jag hade inte hört talas om den förrän nyligen då den dök upp som en rekommendation för mig på Amazon, och nu har jag också läst den.

Det är egentligen en löjligt enkel bok att recensera: Mycket bra teckningar, betydligt mindre bra manus. Men jag ska väl förtydliga mig lite mer än så…

Kibushis teckningar har ett utmärkt flyt, med en animatörs känsla för rörelse. Hans layouter är omväxlande, och han är dessutom bra på att med små medel skildra människors känslor. Det är så pass bra att jag för en gångs skull är beredd att förlåta ett halvdassigt manus bara för att kunna njuta av teckningarna; vanligtvis tycker jag att både acceptabelt manus och bild krävs för att en serie ska vara läsvärd. Och det är tur för Kibushi att han är så bra på att teckna, för han har en bra bit att vandra innan manuset är i samma klass.

Det börjar för all del lovande med en så gott som ordlös sekvens inne i Daisy Kutter butik, men så fort någon öppnar munnen barkar det utför. Det är ingen katastrof, men dialogen är verkligen inte värst naturlig, och även handlingen i stort är sisådär. Första halvan av boken klarar sig bättre när handlingen är rätt nedtonad, med en huvudperson (Kutter, förstås) som dragit sig tillbaka från sitt laglösa liv men som har det trist, men andra halvan, som plötsligt blir rejält blodig och dramatisk med robotar med klara Terminator och Robocop-vibbar, känns som ett misslyckande. Jag får en känsla av att Kibushi fått för sig att oundvikligen vilda västern + robotar + tågrån ⇒ skottlossning modell större, men serien hade varit betydligt bättre om den fått fortsätta i den mer lågmälda stilen.

Men jag är glad att Amazon rekommenderade boken, trots dess brister; den är mycket lovande, och som sagt väldigt trevlig att titta (och försiktigt läsa) i.

daisy_kutter

Direktlänk Lämna en kommentar

Söndag: Serie, bok och film

18 maj, 2009 at 09:31 (Dagspresserier, Film) (, , )

En lat söndag (förutom lite jogging), och här är redovisningen av en del av det jag läst och sett; ömsom vin (mestadels), ömsom vatten (mycket lite), men tyvärr gillar jag inte vin :-(

Först ut är tredje samlingen av Little Orphan Annie, And a Blind Man Shall Lead Them. Vi är nu framme vid den stora depressionen, och Annie skiner starkare än någonsin. Episoderna är längre, och framförallt den långa skildringen av hur Daddy Warbucks blir av med sin förmögenhet (igen), och sedan känner sig tvingad att lämna Annie för att inte vara henne till last är en riktigt bra historia. Annie kämpar på som vanligt, och Grays alltid lika kompetenta skildring av hur det är längst ner på samhällets botten passar bättre än någonsin när hela samhället är drabbat av krisen. Och lite aktuellt känns det ju också, även om jag inte tror att det kommer bli riktigt lika illa som för Annie och Warbucks…

Sen en betydligt tristare historia, nämligen romanen Pride and Prejudice and Zombies, en mashup av Austens klassiker och zombies, tillredd av Seth Grahame-Smith. Jag tar upp den här eftersom den har stora likheter med Marvel Zombies som jag skrev om för ett litet tag sedan, och inte för att jag planerar att förvandla den här bloggen till en zombie-blogg. Liksom Marvel-serien är det här ett projekt som låter bra mycket roligare än det är; idén låter skoj, men genomförandet här är sämre än i serien. Smith har inte, som jag hoppades på, skrivit om Austens bok med addition av zombier, utan istället har han bara här och där lagt till enstaka satser, och ibland mycket korta stycken, som behandlar de odöda. Det hela känns väldigt klumpigt och inte särskilt ambitiöst; det är mer klotter än någonting annat:

I really do not think Georgiana Darcy has her equal for beauty, elegance, and skill in the deadly arts,…

Här har Smith varit finurlig och bytt ut ordet accomplishments mot skill in the deadly arts (i romanen är de flesta unga kvinnor i England tränade i japanska eller kinesiska närstrids-tekniker för att döda zombier), och mycket roligare än så blir det sällan. Med långa mellanrum blir det ett nyskrivet stycke där det dödas lite odöda, men det är alltför sällan. Så låt inte lura er av att det låter roligt; allt som är roligt med Pride and Prejudice and Zombies vet ni nu utan att behöva läsa boken. Läs originalet istället; Jane Austen är, enligt mig, en av de absolut mest underhållande författare som någonsin funnits, framförallt utan zombier!

Och sist men inte minst (den var iallafall bättre än boken…) såg jag också X-Men Origins: Wolverine. Det finns egentligen inte så mycket att säga om den: Den gör det den ska på ett OK sätt. Det är inte speciellt spännande, det är inte speciellt roligt, men jag kollade åtminstone inte på klockan medan jag satt på bion. Om man står ut med Hugh Jackman så får man här se mycket av honom då det knappt finns en scen där han inte är med.

Handlingen är den sjuttielfte versionen av Wolverines historia, som den här gången är anpassad för att passa in i de tidigare X-Menfilmerna, så hur det ska sluta vet man redan innan filmen börjar (tji minne, överste Stryker överlever).

Huh?

Huh?

Sen är det förstås lite tragisk kärlek, komplicerade familjeförhållanden med mera som ska klaras av först. Det är rätt långt från tätheten i Bryan Singers X-Menfilmer, lindrigt sagt.

Det intressantaste var nog reaktionen från publiken då Gambit visade sitt ansikte första gången; det blev ett livligt viskande i publiken. Varken jag eller mina kamrater kände igen honom, och en titt på Imdb nu ger mig inte mycket ledtrådar om varför Taylor Kitsch var så anslående; jag har uppenbarligen helt missat att Friday Night Lights är så populär i Sverige (om det nu är därifrån de kände igen honom).

Slutresultat för söndagen (nåja, har träffat kompisar + läst en del annat också idag, men inga fler serier): En mycket rekommendabel serie, en absolut icke dito bok, och en film man kan se om man gillar konceptet.

Direktlänk 3 kommentarer

1+1=1: Dupuy & Berberian

16 maj, 2009 at 21:26 (Europeiska serier) (, )

När jag senast besökte Amsterdam och var inne i en bokhandel fick jag syn på boken The Complete Universe of Dupuy Berberian; jag har sett den tidigare men den är ruskigt dyr i Sverige eftersom alla butiker som har den här har importerat den från USA, trots att utgivningslandet är Holland (förlaget, Oog & Blik, ger ibland ut böcker på engelska). Ett hemulare pris gjorde att det var ett givet köp för mig som älskar deras serier, trots att det här är fråga om en konstbok, det vill säga deras illustrationer och inte deras serier.

Philippe Dupuy and Charles Berberian är ett mycket ovanligt par inom serievärlden, det enda mig veterligen där två personer gör allting tillsammans (manus, skiss och färdiga teckningar) utan strikt uppdelning, och det dessutom inte går att se vem som gjort vad. På senare år har de också gjort några soloalbum, men merparten har de gjort och gör tillsammans. Själva säger de i TCUoDB att de inte tycker det är konstigare än två musiker som jobbar ihop; varför skulle det inte också gå att teckna tillsammans?

Med tanke på resultatet går det åtminstone bra för dem; deras gemensamma stil går i klassisk europeisk sofistikerad tradition, men också en stil som för tankarna till The New Yorker och deras illustratörer (D & B har också publicerats där). De flesta av deras serier finns inte översatta till för mig förståeligt språk, även om Drawn & Quarterly har gett ut några av deras Monsieur Jean-serier, en svit berättelser om en man i deras egen ålder, som vi hittills fått följa från hans ungdom till en (nästan) stadgad familjefar. Det är en lågmäld historia, framförd utan större åthävor överhuvudtaget. Ryktet är att D & Q hoppas kunna publicera också de senare albumen, och jag hoppas det stämmer. Annars får jag hålla tummarna för att någon ger ut en fet Monsieur Jean-volym på svenska (Micke, gör din plikt! ;-) ).

Alltnog, TCUoDB är en vacker bok, med det mesta i illustrationsväg som de åstadkommit: Reklam, affischer, bokillustrationer och så vidare. Några har anknytning till deras serier, men de flesta är helt fristående. Som alla liknande böcker är det inte en bok man sträckläser eftersom det blir lite mycket, utan den gör sig absolut bäst som en bok man tittar i lite då och då. Trycket är helt utan anmärkning (viktigt för den här typen av bok), och pappret känns som om det kommer hålla i oändlighet.

Men det är inte den bok man ska köpa först om man inte läst Dupuy & Berberian förut; då ska man istället leta upp Drawn & Quarterlys Get a Life, en samling med de tidigaste korta Jean-historierna (varav några publicerades i Epix när det begav sig), och sen genast Maybe Later, ett självbiografiskt album som beskriver hur de gör Jean-serierna tillsammans, och som är ännu intressantare än serierna den handlar om.

Efter det är det dags att leta upp Drawn & Quarterly Volume 3 & Volume 5, som innehåller de två första fullängdsalbumen med Jean, och sen är det bara att hålla tummarna att någon tar vid och fortsätter utgivningen!

Direktlänk 2 kommentarer

100+

15 maj, 2009 at 00:04 (Diverse) ()

Jag kollade just på statistik för bloggen och insåg att jag nu har postat lite fler än 100 inlägg sen jag startade den för drygt fyra månader sedan. Inte riktigt en post om dagen (som är mitt mål), men bra nära.

När jag startade lovade jag mig själv att bara blogga om serier jag precis läst, och att om det var en ny serie för mig (alltså inte någon jag läste om) så skulle en recension upp, oavsett vad jag tyckte. En orsak till att jag började skriva är att jag annars aldrig skriver på svenska eftersom mitt jobb innebär att allt skriftligt material är på engelska, och jag kände att min språkliga förmåga vad gäller skriven svenska höll på att förtvina. Därför ville jag tvinga mig själv att skriva någonting på svenska varje dag, utan alltför mycket krusiduller, och serie-recensioner verkade vara ett bra val.

Jag är riktigt nöjd att ha kunnat följa de reglerna; varenda recension här har jag skrivit efter att precis ha läst serien själv, och jag tror inte jag missat att recensera någonting heller (undantaget ännu icke avslutade serier, som manga där jag läst någon volym till).

Dessutom har det varit en ren serie-blogg (med några enstaka inlägg om böcker eller filmer med serie-anknytning) vilket också är meningen. Jag har ingen lust att skänka världen en ”Idag mådde jag rätt bra/uselt/konstigt”-blogg till; det finns tillräckligt många Twittrare redan ;-)

Så nu är jag rätt så nöjd med mig själv, och roligt är det också. Huzzah!

Härnäst: Tillbaka till vanliga inlägg, med Dupuy & Berberian (tror jag…).

Direktlänk 2 kommentarer

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 182 andra följare