Absurda berättelser och vardagsditon: The Little Man

27 juni, 2009 at 02:18 (Biografiska serier, Serier) ()

Det blir bara ett kort inlägg idag; jag är i sommarhuset och här är det ont om serier och halv-knackigt internet, så bara en blänkare om en serie jag läste häromdagen när jag letade bilder till Serieforums Gissa bilden-tråd.

Nämligen The Little Man av Chester Brown, mer känd för Ed the Happy Clown, ett antal självbiografisk serier, och senast för biografin om Louis Riel.

Browns biografiska serier är de som brukar klassas högst, och det förstår jag: Hans självbiografiska historier har en helt egen stil, och känns aldrig som navelskådning trots att de behandlar Brown själv i närbild. Framförallt The Playboy är fantastiskt bra och ruggigt utlämnade även om det som sker egentligen bara är struntsaker.

Men jag är egentligen svagare för Browns bisarra sida som han nästan helt har lämnat därhän efter sin första bok Ed the Happy Clown. Det är en totalt oplanerad historia där varken Brown eller jag som läsare har en susning om vad som ska hända, och handlingen blir därefter med en mini-Reagan från en annan dimension vars huvud blir förflyttad till Eds penis, vampyrer, religiösa mirakel med mera. Varje gång handlingen håller på att kapsejsa lyckas Brown leda in den på rätt spår igen och knyta ihop de disparata trådarna. Att det sedan finns ett antal olika slut på serien är på något sätt helt naturligt, och jag ser fram mot nästa version som snart ska komma ut från Drawn & Quarterly.

Vad har då The Little Man med det här att göra? Jo, innan Ed the Happy Clown påbörjades skapade Brown ett antal kort-korta serier som han självpublicerade, tillsammans med de korta historierna som han sedan knöt samman till EtHC. De förstnämnda är här samlade, tillsammans med alla andra korta serier som inte fått plats i de andra böckerna.

Det innebär att hans bisarra sida finns rikligt representerad här, och som sagt gillar jag den. Också hans bidrag till Taboo, den bitvis briljant skräckantologin finns här, plus en del som anknyter till de självbiografiska böckerna.Kvalitén är mycket varierande och det finns ingen anledning att läsa den här om man ännu inte läst hans andra böcker. Men när Chester Brown är bra är han bland de bästa av dagens serieskapare, tveklöst!

Jag skulle gärna se mer sånt här från Brown istället för biografiska serier; hans självbiografiska serier år som sagt ypperliga, men jag saknar hans mer udda serier…

quiz1

Direktlänk 1 kommentar

Mer science fiction från 70-talet: Comics 7

24 juni, 2009 at 23:37 (Dagspresserier, Science fiction, Serier) (, )

På det senaste läsecirkelmötet som Staffan arrangerade kom vi (eller åtminsone jag…) av någon outgrundlig anledning in på huvudserien i Comics – Den stora serieboken 7: Alma – Drakens själ av spanjoren Esteban Maroto. Jag har inte läst den på åratal, men efter att precis ha läst om Empire så tänkte jag att det kunde passa bra med en annan sf-serie från ungefär samma tid.

Och lustigt nog är min känsla efter att ha läst om Alma ungefär den samma som efter att ha läst Empire: Fantastiska teckningar, mindre fantastiskt manus. Men kvalitetsskillnaden är än större här; Marotos manus är klart sämre än Delanys, och existerar bara för att han ska ha någonting intressant att teckna. Vare nog sagt att det är en blandning av sf och magi, med en del robotar och ett ondsint teknologiskt imperium ställt mot en planet befolkad av poeter och magiker…

Men teckningarna är desto roligare, med sin underbara stilblandning av Starlet och psykedeliska flower power-affischer, och uppfriskande, ovanliga layouter. Det är ruggigt nära kitsch (och ibland klart över gränsen), men det spelar faktiskt inte så stor roll när den starka tecknarglädjen lyser igenom så starkt som den gör här. Maroto hade alldeles uppenbart väldigt roligt när han tecknade den här serien, och det har jag som läsare också.

Tyvärr har Marotos teckningar bara blivit sämre med åren, och de serier han gjort för exempelvis DC på 90-talet är mycket tråkigare än den här. Det käns som om han numera bara tecknar för pengarna; av inspirationen i Alma syns inte ett spår, även om han fortfarande har den hantverksmässiga skickligheten, men resultaten blir mycket riktigt själlöst.

För de som inte läst Comics – Den stora serieboken förut så borde ni leta upp dem. De kom ut på 70-talet men är billiga att få tag på

Lucille Sweeney, tagen från Roscoe Sweeney

Lucille Sweeney, tagen från Roscoe Sweeney

och alla 8 numren är mycket läsvärda. Så gott som alla serier är dagstidningsserier, med några få undantag som Alma, och urvalet är mycket bra. Det finns flera serier som jag bara läst här som jag gärna skulle se mer av, men som aldrig har samlats ihop på något vettigt sätt.

Som exempel finns i nummer 7 relativt välkända serier som Knallhatten, Spårhundarna och  Rick O’Shay, men också ovanligare saker som Roy Cranes söndagsserie Buz Sawyer Featuring Roscoe Sweeney, och det är kanske den intressantaste serien av dem alla. Roy Crane är en av de absolut bästa serietecknare någonsin, även om han inte är så känd i Sverige, och den här söndagsserien är mycket läsvärd (jag har själv några söndagssidor utklippta från tidningar med den här serien, och skulle gärna ha fler).

Nu när jag skriver om Comics så får jag lust att läsa om några av de andra numren också, men jag ska inte utsätta er för mina funderingar om dem. Varde nog att de alla borde läsas, och frågan är om inte nummer 7 är den bästa av dem alla med ett väl varierat urval, med Alma som en strålande färgklick.

Direktlänk 8 kommentarer

En bortglömd visuell roman: Empire

23 juni, 2009 at 23:20 (Serier) (, )

Ibland brukar Will Eisners Ett hus i Bronx omnämnas som vad som kallas den första (amerikanska) graphic novel (knepigt med bestämd form på ett engelskt ord i en svensk text, så det skippar jag…). Det stämmer självklart inte eftersom det finns många föregångare, exempelvis Milt Gross underbara He Done Her Wrong, men däremot var den viktig som den första moderna serien som gavs ut i bokformat istället för tidningsformat i USA.

Idén med längre serier som gavs ut i bokformat låg i tiden. Samma år, 1978, gavs Sabre ut, en comic novel (det är vad förlaget kallade det) som var avsedd för seriebutikerna, och den brukar ibland nämnas tillsammans med Eisners bok som de första moderna serieromanerna i USA. Dessutom fanns böcker som Richard Corbens Den som också kom ut 1978, men den hade trots allt publicerats i en tidning så det är inte riktigt samma sak som en originalutgåva i bokformat.

Men en annan bok som helt saknas i dessa diskussioner är en som åtminstone enligt mig är bra mycket intressantare än Sabre vars ynka 38 sidor knappast gör själv för att kallas roman, och som också kom ut 1978: Empire, skriven av Samuel R Delany och illustrerad av Howard Chaykin.

Delany räknas som en av de allra bästa sf-författarna, och när Empire kom ut 1978 stod han på toppen efter romaner som Nova och Dhalgren. Chaykin å sin sida hade innan Empire blivit hyllad för sin serieversion av Star Wars. Goda chanser för någonting storartat när Berkley Books anlitade dem för att producera vad de kallade för en visual novel.

Och på en del sätt uppfyller Empire förväntningarna: Det är en bok som ser fantastisk ut; stort format, en Chaykin som aldrig tecknat elegantare, och överhuvudtaget en design som i mångt och mycket påminner om det som nuförtiden kallas widescreen comics, dvs serier som låter teckningarna andas med generöst användande av stora ytor och en tydlig ”Wow”-känsla. Med tanke på att det är mer än 30 år sedan den publicerades är det imponerande hur modern den känns ibland.

Men tyvärr finns det också en hel del som inte är lika bra. Manuset är mer än lovligt Star Wars-inspirerat som redan titeln antyder, och att Delany var en nyskapare inom prosan märks inte. Det finns spår av hans talang, framförallt i idén om rymdimperiet som har låst allt informationsflöde i fysisk form, och därigenom upprätthåller sin makt tack vare att de behärskade planeternas kulturer tvingas in i samma spår som dem, men mestadels är det en rak space opera, med nya planeter och nya äventyr på varje sida. Delany var heller inte nöjd med resultatet, och det är förståeligt.

Teckningarna är utan tvekan den stora behållningen, men ibland blir det lite väl slaviskt följande av mallen att alla sidor antingen ska bestå av enbart horisontella eller enbart vertikala rutor som sträcker sig över hela sidan. Men mot slutet blir det en del andra layouter också, och det vinner serien på. Som sagt är det en elegant och raffinerad Chaykin vi ser här som målar istället för sin vanliga teckningsstil, men att det ändå är Chaykin är uppenbart; hans manliga hjältar är alla misstänkt lika varandra, och han har alltid varit bra på att teckna larger than life-karaktärer vilket passar perfekt här.

I det stora hela är Empire ett mycket intressant misslyckande; det märks att det är ett ovant format både för Delany och Chaykin. För att undvika klassiska pratbubblor envisas man med att lägga repliker utanför bilderna vilket känns otympligt, och det finns flera andra exempel på hur man väljer att försöka undvika de vanliga seriekonventionerna så mycket man kan. Om man jämför med Chaykins teckningar till American Flagg! så ser Empire antagligen mer lättförståelig ut för en ovan serieläsare och mer lockande, men AF! är ändåen betydligt bättre serie som vet hur seriemediet kan användas optimalt.

Som sagt är Empire i princip bortglömd; när jag skulle leta upp illustrationer till det här inlägget gick jag helt bet: Det verkar inte finnas en enda illustration från Empire på hela nätet, förutom omslaget, vilket är första gången det händer för mig med en serie som jag skriver om (så jag scannade, mycket försiktigt, några sidor på jobbet eftersom min scanner är trasig). Inte ens Wikipedia har mycket information om serien; de flesta andra Chaykin-serier har egna sidor, men Empire har ingen.

Lustigt nog är det inte knepigt att få tag på en kopia trots att den aldrig tryckts om. I amerikanska seriebutiker brukar den dyka upp då och då, och den brukar inte kosta många dollar. För den som stöter på den rekommenderar jag helhjärtat ett köp; det är en fascinerande, om än inte speciellt bra, bok.

Direktlänk 12 kommentarer

Ignatz

22 juni, 2009 at 00:17 (Serier) ()

Idag blir det ingen enstaka titel utan istället en bokserie som jag vill tipsa om; efter midsommaren kopplade jag av med att läsa igenom de titlar i serien som jag ännu inte hade läst. En nästan perfekt avslutning med en soffa och några riktigt bra serier, efter en helg spenderad utomhus :-)

Ignatz har flera betydelser inom serievärlden; de två viktigaste är den ursprungliga, det vill säga musen i Krazy Kat, och den nyaste, det vill säga namnet på en serie serieböcker redigerade av italienaren Igort. KK brukar välförtjänt hamna längst upp på listor över tidernas bästa serier, och bokserien lever upp till de krav som namnet ställer:

Baobab av Igort

Baobab av Igort

Enligt mig är Ignatz den tveklöst bästa serieutgivningen idag, åtminstone av dem som jag är medveten om. Därmed inte sagt att det inte finns bättre serier, men snittkvalitén på en Ignatz-titel ligger skyhögt över allt annat.

Titlarna ges ut på flera språk, och den engelska utgåvan är det Fantagraphics som ansvarar för. Serierna är alla i svart-vitt eller 2-färg, 32 sidor, tryckt på tjockt papper, och kostar $7.95. Designen är utsökt: Varje bok känns underbart gedigen att hålla i, och den taktila känslan att hålla i dem är fantastisk. De flesta serierna är uppdelade i flera böcker; en av de ytterst få saker jag har att invända är att informationen om hur många delar en specifik titel ska sträcka sig över helt saknas, vilket är lite tråkigt.

Reflections av Corona

Reflections av Corona

Och vad är det då för serier? Enkelt uttryckt är det konstserier i en stil à la äldre antologititlar som RAW eller Drawn & Quarterly, med en övervikt åt europeiska serieskapare (hittills är det västvärlden till 100%; ingenting från exempelvis Japan). Några av artisterna är exempelvis Lorenzo Mattoti, David B, Beto Hernandez, Gipi, Richard Sala och Anders Nilsen; som synes är det serieskapare som alla arbetar mycket medvetet konstnärligt, och det kanske inte faller alla i smaken. Själv tycker jag att de artister som valts ut hanterar balansgången mellan pretentioner och läsbarhet utmärkt; det är sällan som någon bok känns alltför esoterisk för att ge mig någonting.

Det är flera av titlarna här som jag verkligen gillar; för att nämna några exempel är Betos serier här de bästa han gjort på många år, väl i klass med hans gamla Palomar-serier, och det var genom hans Ignatz-böcker som jag upptäckte Gipi. Och till och med de titlar som jag tyckt minst om har varit intressanta att läsa; återigen, lägstanivån är så hög att till och med misslyckanden är läsvärda.

Deplhine av Richard Sala

Delphine av Richard Sala

Det är knepigt att få tag på titlarna eftersom de flesta seriebutiker inte tar in dem (Staffars är ett undantag), och det är lika knepigt att få tag på vilka titlar som har kommit ut; till och med Wikipedia-sidan är rejält inaktuell. Men det är mödan värt att leta upp dem för alla som är intresserade av serier som konstform; att vara det utan att åtminstone ha lite koll på Ignatz-serierna vore löjligt ;-)

Direktlänk 3 kommentarer

Sienkiewicz på lekhumör: Elektra: Assassin

18 juni, 2009 at 00:04 (Serier) (, , )

Jag läste som nämnts nyligen om Moonshadow, en titel utgiven av Marvel/Epic på 80-talet, och blev då påmind om Frank Miller och Bill Sienkiewiczs Elektra: Assassin som också gavs ut av Epic; det är gott om internreklam i Moonshadow för Elektra…

Jag misstänker att de flesta serieläsare redan läst E:A; om inte så bör man göra det för det är både en utmärkt serie och en intressant historielektion i vad som skulle hända med superhjälteserierna efter Miller och Moores 80-talsrevolution, och vad som skulle hända med Miller själv.

En utmärkt serie är det mycket tack vare Sienkiewicz teckningar; hans tvära kast mellan olika stilar och lätt surrealistiska stil passar perfekt till Millers manus som är precis lika vildvuxet med ninjor, Terminator-liknande robotar, mytologiska odjur och löjligt stora vapen.

Jag misstänker att med en mer stillsam och realistisk stil hade manusets svagheter märkts mera, men nu är svagheterna närmast en styrka; det aldrig går att vara riktigt säker på hur mycket som utspelar sig i verkligheten och hur mycket i Elektras huvud, varken med hjälp av texten eller bilderna. Det är trots allt en rejält psykologiskt störd huvudperson som skildras, och serien är pepprad med spillror av tankar från personerna, som alla bidrar till den drömska atmosfären.

Historielektionen kommer sig av att det som fungerar här är sådant som riskerar att bli riktigt uselt i sämre händer: Glassiga målade illustrationer, manus som mer inriktar sig på att vara häftigt än historien; det är en serie som inriktar sig hundraprcoentigt på hjärtat, medan huvudet lämnas därhän.

E:A är en riktigt bra serie, men dess efterföljare var det värre med. Det är lätt att se en linje från E:A till de sämsta dragen hos exempelvis Images serier; det är inte E:As fel, men det gör tyvärr också att jag inte helt kan koppla bort de andra, sämre serierna när jag läser den. Den blir lite solkad av dem, helt enkelt.

Sen har vi Miller själv. Även om hans manus fungerar bra här är jag ändå övertygad om att det är Sienkiewicz förtjänst att manus och bild samverkar så bra eftersom det allra mesta Miller senare gjort har fortsatt i samma stil, med hjärta före hjärna, fart före eftertänksamhet, den coola scenen före tight manus. Inget av det är nödvändigtvis fel i sig, men tillsammans kan det bli alldeles för mycket. Och när han då inte räddats av tecknaren har vi fått sådana horrörer som All-Star Batman and Robin the Boy Wonder, som kanske är den sämsta superhjälteserien jag läst, och då ska man tänka på att jag läst i princip alla DCs 70-talstidningar (The horror! The horror!).

E:A är en smula dyr att få tag på nuförtiden eftersom den bara går att få tag på i boken Elektra Omnibus, en tjock rackare till bok som dessutom innehåller Elektra Lives Again (jag skrev lite om den här), och några kortare Elektra-serier, alla skrivna av Miller. Men det är väl värt att skaffa den om man känner för riktigt bra action-serier, dessutom mycket elegant tecknade.

Direktlänk 3 kommentarer

Ennis drar i fält, igen: Battlefields

16 juni, 2009 at 00:56 (Serier) (, )

Garth Ennis fortsätter att växla mellan serier à la The Boys, där våldet huvudsakligen är humoristiskt, och serier som Battlefields där han istället skildrar krig med 100% seriös inriktning. För den som följt den här bloggen ett tag har det nog framgått att jag föredrar Ennis när han åtminstone mixar allvaret med lite humor; när han skippar det senare blir det ibland lite väl torrt (som i den med marginal sämsta serie av Ennis jag läst, hans mini-serie om Nick Fury).

Men jag måste ändå erkänna att Ennis lyckas rätt bra i Battlefields, som är samlingsnamnet för tre fristående mini-serier som utspelar sig under andra världskriget, varav de första två finns att köpa som samlingar (den tredje är ännu inte avslutad), trots gravallvaret.

Den första, Night Witches, som handlar om ett förband ryska kvinnliga stridspiloter är den svagare av de två; det är en serie som Ennis redan skrivit många gånger förut, med den enda skillnaden att det här är kvinnliga piloter som mörkerbombar ett tyskt förband. Hos tyskarna finns givetvis en ung man som avskyr kriget och vad de gör med människorna, och hos ryssarna anser befälhavaren först att det är löjeväckande med kvinnliga piloter för att sedan ändra åsikt.

Det är inte lika illa som det låter eftersom Ennis alltid är pålitlig med att ta klichéer och ge dem nytt liv, men det går inte att undkomma det faktum att handlingen inte är direkt nyskapande. Teckningarna av Russell Braun är rätt stela och det är inte helt lätt att känna igen de olika personerna.

Den andra, Dear Billy, är betydligt intressantare. Teckningarna av Peter Snejbjerg är bättre, och är inte i den normala hårdfört realistiska stilen för krigsserier utan istället mycket friare. Handlingen är ett psykologiskt drama som utspelar sig nästan helt inne i huvudet på sjuksköterskan Carrie Sutton, som i inledningen blir utsatt för en våldtäkt av japanska soldater för att senare skjutas, men hon överlever för att senare bli räddad av några allierade soldater. Men traumat kommer hon inte över, och resten av boken handlar om hur hon hanterar sitt hat mot japanerna.

De vanliga krigsscenerna lyser nästan helt med sin frånvaro, och att det för en gångs skull är den östasiatiska delen av kriget som skildras är också upfriskande. Dessutom är det ovanligt att skildra kriget från en så utpräglat personlig synvinkel som görs här; det är Suttons bild av japanerna som visas, och den är ingalunda politiskt korrekt med moderna ögon sett.

Föga överraskande är det inga lyckliga slut på berättelserna, och vi får väl se hur det blir med det i den sista delen, men jag skulle nog tro att samma sak kommer gälla där. Så en definitivt läsvärd serie, en lite mindre så, och en tredje som vi får se hur det är med; kritiken av manusen ska också tas med en nypa salt eftersom jag helt enkelt har mycket höga krav på Ennis, och jag vet att han kan bättre (framförallt i fråga om Night Witches).

Jag kan inte heller låta bli att klaga på en sak som jag redan tidigare klagat på när jag recenserade Moores The League of Extraordinary GentlemenCentury: 1910: I båda historierna här har kvinnor huvudrollen, och i båda fallen råkar de ut för traumatiska händelser. Vad det innebär är givetvis våldtäkt; så fort det gäller att skildra kvinnor som råkar illa ut är det som om fantasin helt tar slut. Det är inte det att det är orealistiskt, framförallt i krigsserier som de här eftersom det är tragiskt vanligt under krig, men det känns slappt. Män kan råka ut för allt möjligt som ger dem trauman, men kvinnor bara en enda sak; ett öde värre än döden…

Direktlänk 3 kommentarer

En saga för vuxna: Moonshadow

14 juni, 2009 at 21:47 (Science fiction, Serier) (, , )

80-talet var på många sätt en guldålder för DC och Marvel: Miller och Moore slog igenom hos en bredare publik än bara de seriebitna, men förutom dem finns det flera andra godbitar från samma tid. Jag har skrivit om några av dem förut, som Baker & Helfers The Shadow och Mills & O’Neills Marshal Law, och häromdagen plockade jag fram en till från samma tid och läste om: J M DeMatteis & Jon J Muths Moonshadow.

Moonshadow gavs ut av Epic som Marvel använde sig av för att ge ut serier som inte passade in i det vanliga superhjältefacket. Under några år publicerades där en ström av utmärkta serier som redan nämnda Marshal Law, Elektra: Assassin (som jag tänkt ta och läsa om, så mer om den senare), en nästan komplett samling Moebius (inklusive Blueberry), The OneAkira, Groo, Elfquest och alltså även Moonshadow. Tyvärr sålde Epic-serierna inte alltför bra, och efterhand blev det mer av ett förlag för målade lyxigare versioner av de vanliga superhjältarna, men innan dess var det en allsköns blandning av serier.

Moonshadow, med undertiteln A fairy tale for grown-ups, är en coming-of-age-historia om en tonåring med en något ovanlig bakgrund: Hans mor är en vilsen flower-poweranhängare medan hans far är en G’l-Doses, en månliknande utomjording som främst utmärks av sin oförutsägbarhet. Vad som sedan följer är en klassisk roadtrip genom galaxen med Moonshadow, hans katt Frodo, och Ira, en vulgär erotoman som Moonshadow fattar tycke för.

DeMatteis historia är i grunden mysticism; han har senare gjort flera serier som känns som upprepningar av samma tema om sökandet efter de stora sanningarna, som The Last One och Seekers Into the Mystery, även om de mesta han skrivit är  vanliga superhjälteserier. Ovanpå mysticismen lägger han till humor, sex och död i sagoformat, men allting finns där för att addera till den religiösa grundtonen; det är ingen uttalad religion som det handlar om, utan snarare en allmän-religiös ton.

Och det hela fungerar rätt så bra, förutsatt att man inte har någonting emot DeMatteis mysticism, som framförallt i slutet helt tar över. Det som hackar en del är dels sådant som har att göra med att idén med en mini-serie var relativt ny när Moonshadow skrevs, vilket gör att serien blir lite enformig när man sträckläser den, dels att DeMatteis överanvänder en del stilistiska konster, som att förvarna om vad som komma skall (hela handlingen återberättas av en gammal Moonshadow, om hans yngre dagar):

What his faith WAS I would later discover… to my everlasting regret.

Och så vidare. Överlag skulle serien må bra av att korta ner textmängden betydligt; DeMatteis är uppenbarligen inte någon vän av att låta bilderna tala för sig vilket är synd eftersom Muths målningar är bland de bästa som gjorts i serieväg.

Sen är det också synd att originalslutet inte längre finns med i nytrycken: I originalet avslutas serien med ett tiotal ordlösa sidor som skildrar Moonshadows invigning i mysterierna, och enligt mig är det ett passande slut för serien. Men när den först gavs ut i samlad utgåva så lade DeMatteis till några sidor efter dem, och även om de passar in i stilen av resten av boken är det tråkigt att inte slutet fick fortsätta vara mystifierande. Värre ändå är att när DCs Vertigo gav ut serien igen på 90-talet så lade DeMatteis till text på de tidigare ordlösa sidorna; orsaken enligt honom själv:

What happened at that point was that the books were getting so late towards the end of the first run that I often wouldn’t see J’s <Jon J Muths> finished art until the book came out. I think if I had seen it – like the tightrope scene which is some of the most beautiful art in the book – I would have thought it just wasn’t clear enough in terms of what I was trying to communicate for the ending.

Det är helt korrekt att målningarna i slutet är några av de bästa i hela boken, vilket bara gör det ännu sorgligare att de förstörs av övertydlig text; DeMatteis ansluter sig därmed till den långa raden av artister som inte är särskilt bra på att bedöma sina egna verk.

Slutligen måste jag skriva lite mer om Muths bidrag. Vanligen är jag inte så förtjust i serier som är målade som tavlor eftersom resultatet ofta blir rätt stelt (med exempelvis Segrelles som skräckexempel), men Muths akvareller lider inte av det problemet. Överhuvudtaget gör sig Moonshadow kanske allra bäst som en visuell upplevelse snarare än en läsdito; det är som sagt inget större fel på manuset, men problemet är att teckningarna utklassar det. Varierad i stil från klassisk akvarell till regelrätta skämtteckningar visar Muth upp hur väl han behärskar seriemediet (med viss hjälp av George Pratt och Kent Williams); förutom Moonshadow har han varit ytterst sparsam med serier (Mystery Play och M är några av de få undantagen), och istället koncentrerat sig på barnböcker.

Jag är svag för Moonshadow som var en av de första serier jag läste som gav en vink om vad som är möjligt med serier inriktade på vuxna; även om jag läste exempelvis både Watchmen och The Dark Knight i samma veva är de mycket närmare ”vanliga” serier än vad Moonshadow är, oavsett kvalitéer i övrigt. Den är inte lika bra nu som då eftersom den inte längre är unik, men den är fortfarande väl värd att läsa, och än mer att titta på.

Direktlänk 3 kommentarer

My Inner Bimbo

14 juni, 2009 at 00:06 (Serier) (, )

Sam Kieths egna serier är mycket besynnerliga; de är en egensinnig blandning av psykoanalys, feminism och fantasy, illustrerat i en stil som varierar från klassisk Frazetta-look till något som påminner om Ralph Steadman på en LSD-tripp.

Den serie han är mest känd för, The Maxx, är en superhjälteserie utgiven av Image, och senare också animerad för MTV. Den börjar som en (någorlunda) normal Image-serie, men allteftersom glider den över mot någonting annat; The Maxx förlorar huvudrollen som istället intas av Julie, en psykiskt obalanserad ung flicka som tar hand om uteliggaren Maxx. Det visar sig sen att Maxx kanske egentligen bara är en fantasi; en gestaltning av Julies ande-djur som är en kanin som påminner om The Maxx till utseendet. Australiens outback, svarta hål, Karl Jung, och annat knytt har också sina roller att spela.

Efter The Maxx kom Zero Girl (högskolestudenten Amy blir kär i skolans psykolog; Amys liv är komplicerat eftersom kvadrater hotar henne, men cirklar skyddar), följd av Four Women (fyra kvinnor på en roadtrip, återberättat av en av dem för hennes psykolog). Gemensamt för alla är fokuseringen på de kvinnliga karaktärerna, sex, skuld och förlåtelse.

Och nu har alltså hans senaste serie, My Inner Bimbo, kommit ut. Den är ännu mer renodlad Kieth än de tidigare nämnda serierna: Den koncentrerar sig helt och hållet på psykologin hos i det här fallet Lo, en man i övre medelåldern som har ett komplicerat förhållande till kvinnor. Bimbon i titeln är hans inre bimbo, som förkroppsligas genom en magisk box och en mystisk öring (den mystiska fisken dyker också upp i Ojo, en annan serie från Kieth med liknande stil); från att från början vara en simpel fantasibild av Los ideala sexobjekt, en tonårig blondin (något som Lo tycker är pinsamt att inse), blir hon en mer komplicerad person när Lo långsamt kommer till insikt om sina problem och slutligen besegrar / sluter fred  med  bland annat The Giant Female Disapproval Sea Monster.

Precis som det låter är My Inner Bimbo mycket surrealistisk, och jag måste erkänna att det inte är ovanligt att jag kände mig lite vilse när jag läste den.Det är uppenbart att den betyder någonting, men det är inte alltid klart exakt vad. Det är mycket personligt och extrem kompakt berättat, men också mycket tankeväckande och bitvis roligt. För en gångs skull är det helt i svartvitt, och teckningarna är rörigare än vad Kieth brukar vara, någonting jag misstänker är medvetet med tanke på den kaotiska berättelsen.

Kieth är lite av en antingen-eller-artist: Om du gillar det han gör gillar du det antagligen väldigt mycket, men om du inte gör det kommer knappast My Inner Bimbo att omvända dig. Och om du inte läst några av hans serier förut skulle jag nog rekommendera Zero Girl eller Four Women; de är inte lika kryptiska som My Inner Bimbo, och teckningsstilen är också mer inbjudande.

Direktlänk 1 kommentar

Fantasterier: Goddess & Coraline

10 juni, 2009 at 00:24 (Film, Serier) (, , )

Så, några korta rader om en serie och en film med serieanknytningar.

Först Goddess, en serie skriven av Garth Ennis och tecknad av Phil Winslade, som jag inte har läst sedan den publicerades för 14 år sedan. Det är en inte helt typisk Ennis-historia, med den new age-inspirerade plotten med en jordgudinna, miljöförstöring, med mera. Handlingen återberättas i efterhand av en av dem som var med, ett berättargrepp som mig veterligen Ennis aldrig använt i någon annan serie; det är intressant som omväxling, men jag är inte säker på att det passar honom egentligen. Det tillför helt enkelt inte någonting, och det enda det för med sig är att jag som läsare redan från början vet att berättaren kommer överleva, vilket man annars inte kan lita på hos Ennis ;-)

Det som också är ovanligt är att det finns ett seriöst (och tydligt uttalat) budskap i botten, något som Ennis inte brukar ha, även om det framställs på ett sätt som är typiskt för honom, med grovkornig humor och splatter.

Teckningar av Winslade är eleganta, med en kontinental stil som skiljer sig markant från den vanliga DC/Marvel-stilen. Uppfräschande, helt enkelt, med en stil som varierar från jugend-liknande till klassisk fransk realistisk äventyrsserie.

Så en något ovanlig bok av Ennis, väl värd att leta upp (de 8 numren gavs ut i samlad utgåva för några år sedan, och finns fortfarande att köpa i butiker).

Så, Coraline, med serieanknytningen att det är Neil Gaiman som skrivit boken som filmen bygger på. Jag har inte läst boken själv; jag har inte varit överdrivet imponerad av hans tidigare romaner och hoppade därför över den här.

Filmen är en dock-animation, liksom regissören Henry Selicks tidigare The Nightmare Before Christmas, och liksom den är det en utsökt vacker film: Det visuella är det tveklöst mest imponerande med filmen. Jag såg den i 3D, men trots att 3D-tekniken fungerar perfekt är jag inte så säker på att den tillför någonting, och skulle lika gärna se den i vanlig 2D.

Men handlingsmässigt är det sämre ställt, och min gissning är att det beror på Gaiman: Liksom hans romaner (åtminstone de jag har läst) är det ett överflöd av infall, och efter varje fantasifull idé som presenterar följer omedelbart en ny. Det ges aldrig tillfälle till att njuta av och försjunka i en scen innan nästa lika sprakande startar.

Vad jag saknar är koncentration, att ta lite färre idéer och istället utnyttja dem mera. Det är imponerande med alla fascinerande scener, men jag blir övermätt och faktiskt lite uttråkad, och det är synd för det finns en historia här som är värd att berätta, med Coralines andra mamma och pappa i sagolandet bakom väggen. Historien blir inte så skrämmande som den borde vara när sprickorna i fasaden börjar visa sig, och den andra mamman visar sig vara någonting helt annat än hon utgett sig för.

Det är kanske inte Gaimans fel helt och hållet eftersom även The Nightmare Before Christmas lider av problem med tempot (även om det där är musiken som  hela tiden hetsar på snarare än manuset), men oavsett problemen är Coraline värd att ses; det lär inte dyka upp en vackrare film på länge, varken i 3D eller 2D.

PS. För Stockholmsbor vill jag påminna om att Staffan@Staffars läsecirkel har träff på torsdag; 18:30 i butiken och det är A Drifting Life som gäller. DS.

Direktlänk Lämna en kommentar

???: Special Forces av Kyle Baker

8 juni, 2009 at 23:24 (Serier) ()

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga; en del av Bakers serier hör till mina absoluta favoriter, men andra, som King David, lämnar mig helt kall. Och så har vi Special Forces, en serie Baker gjorde för Image som nu har samlats ihop i en volym…

Irak-kriget skildrat ur några missanpassade ungdomars synvinkel är vad som bjuds, och för den som läst Bakers motivering till varför han gjorde serien låter det intressant: Han vill skildra absurditeten i en armé som villigt värvar autistiska / narkotika-beroende / hel- eller halvkriminella tonåringar, och vad det leder till, och hur idiotiskt hela kriget är.

Låter som det skulle kunna bli läsvärt, speciellt som Baker kan vara fruktansvärt rolig och ironisk i sina bästa stunder.

Men ack… Vad som presenteras är en riktig sörja av våld och halvnaket (huvudpersonen är kvinnlig och hennes kläder är i trasor mer eller mindre från start), där jag visserligen kan se att det finns ansatser till krigskritik och kommentarer (legosoldater som står utanför lagen, privatföretag som tjänar pengar på kriget, osv; allt företeelser som förekommer i Irak på riktigt), men helt utan finess. Det är lika subtilt som ett slag på käften, men utan energin.

Teckningarna är bättre än manuset, men de saknar det där lilla extra. Baker är bra på rörelse; det är full fart som gäller, liksom i en del andra av hans serier, men lustigt nog känns hans stil lite mer stillastående sedan han för några år sedan började pyssla med animationer. Sedan dess ser hans teckningar mer ut som en storyboard än en serie, och där han förut valde precis den pose som tydligast framhävde rörelsen är det som om han nu bara slumpmässigt har valt en bild från en tecknad film. Resultat: En starkare känsla av stillastående än i hans äldre serier, även om han fortfarande är bättre än de flesta andra serietecknare.

Det här är lika deprimerande som att läsa exempelvis Peter Bagges eller Alan Moores nyare serier: Ingredienserna från förr finns kvar, men det som gjorde serierna bra har helt försvunnit. Som att dricka te gjort på en påse som redan använts alltför många gånger, ungefär.

Direktlänk Lämna en kommentar

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 182 andra följare