Fantasterier: Goddess & Coraline

10 juni, 2009 at 00:24 (Film, Serier) (, , )

Så, några korta rader om en serie och en film med serieanknytningar.

Först Goddess, en serie skriven av Garth Ennis och tecknad av Phil Winslade, som jag inte har läst sedan den publicerades för 14 år sedan. Det är en inte helt typisk Ennis-historia, med den new age-inspirerade plotten med en jordgudinna, miljöförstöring, med mera. Handlingen återberättas i efterhand av en av dem som var med, ett berättargrepp som mig veterligen Ennis aldrig använt i någon annan serie; det är intressant som omväxling, men jag är inte säker på att det passar honom egentligen. Det tillför helt enkelt inte någonting, och det enda det för med sig är att jag som läsare redan från början vet att berättaren kommer överleva, vilket man annars inte kan lita på hos Ennis ;-)

Det som också är ovanligt är att det finns ett seriöst (och tydligt uttalat) budskap i botten, något som Ennis inte brukar ha, även om det framställs på ett sätt som är typiskt för honom, med grovkornig humor och splatter.

Teckningar av Winslade är eleganta, med en kontinental stil som skiljer sig markant från den vanliga DC/Marvel-stilen. Uppfräschande, helt enkelt, med en stil som varierar från jugend-liknande till klassisk fransk realistisk äventyrsserie.

Så en något ovanlig bok av Ennis, väl värd att leta upp (de 8 numren gavs ut i samlad utgåva för några år sedan, och finns fortfarande att köpa i butiker).

Så, Coraline, med serieanknytningen att det är Neil Gaiman som skrivit boken som filmen bygger på. Jag har inte läst boken själv; jag har inte varit överdrivet imponerad av hans tidigare romaner och hoppade därför över den här.

Filmen är en dock-animation, liksom regissören Henry Selicks tidigare The Nightmare Before Christmas, och liksom den är det en utsökt vacker film: Det visuella är det tveklöst mest imponerande med filmen. Jag såg den i 3D, men trots att 3D-tekniken fungerar perfekt är jag inte så säker på att den tillför någonting, och skulle lika gärna se den i vanlig 2D.

Men handlingsmässigt är det sämre ställt, och min gissning är att det beror på Gaiman: Liksom hans romaner (åtminstone de jag har läst) är det ett överflöd av infall, och efter varje fantasifull idé som presenterar följer omedelbart en ny. Det ges aldrig tillfälle till att njuta av och försjunka i en scen innan nästa lika sprakande startar.

Vad jag saknar är koncentration, att ta lite färre idéer och istället utnyttja dem mera. Det är imponerande med alla fascinerande scener, men jag blir övermätt och faktiskt lite uttråkad, och det är synd för det finns en historia här som är värd att berätta, med Coralines andra mamma och pappa i sagolandet bakom väggen. Historien blir inte så skrämmande som den borde vara när sprickorna i fasaden börjar visa sig, och den andra mamman visar sig vara någonting helt annat än hon utgett sig för.

Det är kanske inte Gaimans fel helt och hållet eftersom även The Nightmare Before Christmas lider av problem med tempot (även om det där är musiken som  hela tiden hetsar på snarare än manuset), men oavsett problemen är Coraline värd att ses; det lär inte dyka upp en vackrare film på länge, varken i 3D eller 2D.

PS. För Stockholmsbor vill jag påminna om att Staffan@Staffars läsecirkel har träff på torsdag; 18:30 i butiken och det är A Drifting Life som gäller. DS.

About these ads

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 182 andra följare