Simon säger

Jag läste som nämnts nyligen om Moonshadow, en titel utgiven av Marvel/Epic på 80-talet, och blev då påmind om Frank Miller och Bill Sienkiewiczs Elektra: Assassin som också gavs ut av Epic; det är gott om internreklam i Moonshadow för Elektra…

Jag misstänker att de flesta serieläsare redan läst E:A; om inte så bör man göra det för det är både en utmärkt serie och en intressant historielektion i vad som skulle hända med superhjälteserierna efter Miller och Moores 80-talsrevolution, och vad som skulle hända med Miller själv.

En utmärkt serie är det mycket tack vare Sienkiewicz teckningar; hans tvära kast mellan olika stilar och lätt surrealistiska stil passar perfekt till Millers manus som är precis lika vildvuxet med ninjor, Terminator-liknande robotar, mytologiska odjur och löjligt stora vapen.

Jag misstänker att med en mer stillsam och realistisk stil hade manusets svagheter märkts mera, men nu är svagheterna närmast en styrka; det aldrig går att vara riktigt säker på hur mycket som utspelar sig i verkligheten och hur mycket i Elektras huvud, varken med hjälp av texten eller bilderna. Det är trots allt en rejält psykologiskt störd huvudperson som skildras, och serien är pepprad med spillror av tankar från personerna, som alla bidrar till den drömska atmosfären.

Historielektionen kommer sig av att det som fungerar här är sådant som riskerar att bli riktigt uselt i sämre händer: Glassiga målade illustrationer, manus som mer inriktar sig på att vara häftigt än historien; det är en serie som inriktar sig hundraprcoentigt på hjärtat, medan huvudet lämnas därhän.

E:A är en riktigt bra serie, men dess efterföljare var det värre med. Det är lätt att se en linje från E:A till de sämsta dragen hos exempelvis Images serier; det är inte E:As fel, men det gör tyvärr också att jag inte helt kan koppla bort de andra, sämre serierna när jag läser den. Den blir lite solkad av dem, helt enkelt.

Sen har vi Miller själv. Även om hans manus fungerar bra här är jag ändå övertygad om att det är Sienkiewicz förtjänst att manus och bild samverkar så bra eftersom det allra mesta Miller senare gjort har fortsatt i samma stil, med hjärta före hjärna, fart före eftertänksamhet, den coola scenen före tight manus. Inget av det är nödvändigtvis fel i sig, men tillsammans kan det bli alldeles för mycket. Och när han då inte räddats av tecknaren har vi fått sådana horrörer som All-Star Batman and Robin the Boy Wonder, som kanske är den sämsta superhjälteserien jag läst, och då ska man tänka på att jag läst i princip alla DCs 70-talstidningar (The horror! The horror!).

E:A är en smula dyr att få tag på nuförtiden eftersom den bara går att få tag på i boken Elektra Omnibus, en tjock rackare till bok som dessutom innehåller Elektra Lives Again (jag skrev lite om den här), och några kortare Elektra-serier, alla skrivna av Miller. Men det är väl värt att skaffa den om man känner för riktigt bra action-serier, dessutom mycket elegant tecknade.