Hittat i Japan

26 juli, 2009 at 17:16 (Manga) (, )

Fortfarande här, så uppdateringar av bloggen är det ont om, men efter en dryg vecka har jag iallafall lite i serieväg att rapportera :-)

Det är närmast deprimerande att se mängden av för mig oförståelig manga här: Igår var jag i en butik i Akihabara med 8 våningar serier… Visserligen var majoriteten av dem rätt så ointressanta även om jag kunnat läsa dem, närmare bestämt de som man behövde vara minst 18 år för att besöka och med avdelningar à la Younger Than 15 och som skulle leda till fängelsestraff om man handlade i och tog hem till Sverige, men de övriga våningarna är desto intressantare.

En ännu intressantare affär hittade jag i Nakano i en shopping mall med otakus som huvudmålgrupp: Mandarake, som hade ett antal butiker i mallen med allt mellan himmel och jord i serieväg. Exempelvis förstaupplagor av Tezukas genombrottsverk New Treasure Island, Lost World och Metropolis, för cirka SEK 40,000 styck, men också hyllrader med andra äldre manga jag tittade i. Och sen förstås begagnade nya mangaböcker för knappt SEK 10 per styck…

Dessutom hade de originalceller från alla möjliga anime; en underbar Kiki-dito hade jag gärna haft på väggen, men det var några nollor för mycket på priset ;-)

Men jag har iallafall köpt några småsaker jag är nöjd med: De avslutande numren av No. 5, den extremt Moebius-inspirerade mangan av Matsumoto som bara kom ut med två nummer på engelska (köp dem, genast!), i sin eleganta design; en ny serie, Kabu no Isaki, av Ashinano, mannen bakom mästerverket Yokohama Kaidashi Kikou; bilderböckerna från Monster utgivna separat som en alldeles riktig bilderbok; och en drös mycket söta småsaker från Ghiblimuseet (rekommenderas hjärtligt till alla Tokyo-besökare).

Nu återstår enbart en rejäl session med ordbok i handen för att kunna läsa dem också…

Kabu no Isaki (scanlation)

Kabu no Isaki (scanlation)

Direktlänk 4 kommentarer

Konsumentinformation

19 juli, 2009 at 16:31 (Diverse) (, )

Det kommer bli lite dåligt med uppdateringar under några veckor; jag är i Japan på semester och med tanke på att det visserligen finns oändliga mängder serier här men tyvärr på ett lätt knepigt språk så kommer jag inte läsa något nytt…
Så, böcker som George XXX och framförallt Astrios Polyp (som jag ser fram emot otroligt mycket att få läsa) får vänta. Men jag hoppas kunna skriva något under tiden, även om det blir glest mellan inläggen.
Som pausunderhållning kan ni alltid titta på trailern till den senaste Miyazaki-filmen, Ponyo on the Cliff by the Sea, som just kommit ut på DVD här, och därför spelas oupphörligen i alla leksaks-, film- och bokaffärer; musiken har redan satt sig på min hjärna:

Det kommer bli lite dåligt med uppdateringar under några veckor; jag är i Japan på semester och med tanke på att det visserligen finns oändliga mängder serier här men tyvärr på ett lätt knepigt språk så kommer jag inte läsa något nytt…

Så, böcker som George Sprott och framförallt Asterios Polyp (som jag ser fram emot otroligt mycket att få läsa) får vänta. Men jag hoppas kunna skriva något under tiden, även om det blir glest mellan inläggen.

Som pausunderhållning kan ni alltid titta på trailern till den senaste Miyazaki-filmen, Ponyo on the Cliff by the Sea, som just kommit ut på DVD här, och därför spelas oupphörligen i alla leksaks-, film- och bokaffärer; musiken har redan satt sig på min hjärna:

Direktlänk 2 kommentarer

Tredje gången gillt?: Prins Valiant

18 juli, 2009 at 08:34 (Dagspresserier) (, )

Jag hade tänkt att hoppa över den, men jag kunde inte motstå Fantagraphics nyutgåva när jag fick syn på den i butiken: Den såg helt enkelt alldeles för läcker ut med sin smarta design och eleganta inbindning, så nu har jag köpt de två första åren av Hal Fosters Prins Valiant för tredje gången… Men å andra sidan har varje utgåva varit bättre än de tidigare, med först den svenska som hade en gräslig färgläggning (och som givetvis saknade originalspråket), sen den internationella utgåvan på i större format och med bättre färgläggning som vi även sett i Sverige (men jag köpte den amerikanska), och nu slutligen en utgåva i samma storlek som den förra, men istället för en nygjord färgläggning har man använt sig av originalets tryckförlagor.

Och jag måste säga att färgerna är betydligt elegantare än tidigare, och de framhäver också Fosters teckningar bättre än de äldre, ofta lite murriga, färgerna; jag kan se avsevärt fler streck i den här boken, som i de tidigare bara såg ut som en kompakt tuschfläck. Det är egentligen lätt deprimerande att man i vår tid, med modern tryckteknik och datorer, inte kan åstadkomma färger som är i närheten av dessa i de moderna serierna. Men jag misstänker att det inte är tekniken som sätter stopp utan istället att man tillät sig att lägga ner mer tid på Prins Valiants färgläggning än man nu skulle drömma om att göra för en dagspressserie.

Allt är dock inte rosor; det som jag inte gillar i den här utgåvan är att ytor som ska vara helsvarta tenderar att bli lite grådaskiga, men jag föredrar definitivt den här utgåvan framför den förra. Sen hade jag förstås gärna sett Prins Valiant i ännu större format, och helst i Sunday Press-format. Om någon serie förtjänar ett sånt format så är det Prins Valiant, enligt mig.

Vad gäller själva innehållet vet jag inte hur mycket jag behöver beskriva eftersom de som läst serier ett tag säkert har åtminstone snubblat över serien förut. Varde nog sagt att det räknas som den antagligen främsta äventyrsserien någonsin, och här får vi de två första åren samlade. Personligen tycker jag att det dröjer några år till innan serien når sin höjdpunkt: För en gångs skull är det en serie som blev bättre av att huvudrollens kärleksaffär ledde fram till giftermål. Det allra bästa med Prins Valiant är inte de dramatiska äventyren utan snarare den ömsinta och småhumoristiska famlijeskildringen, och Fosters förkärlek för romantiska par som Valiant träffar på (ibland blir det giftermål, ibland slutar det tragiskt).

Jag är smått fanatisk när det gäller Prins Valiant som köper en tredje utgåva av material jag redan har (någon som har lust att köpa Fantagraphics tidigare utgåva när den nya är färdig?), men det är en av de allra bästa serierna någonsin, även om den saknar egentliga efterföljare.

Direktlänk 5 kommentarer

Svensk skräck: Love Hurts

16 juli, 2009 at 15:22 (Svenska serier) (, )

Lite sent eftersom jag glömde att köpa den på SPX, men nu har jag till slut läst Kim W. Anderssons Love Hurts, samlingen med skräckserier med kärleken som genomgående tema som tidigare publicerats i tidningen Nemi. Den passade utmärkt som lättläst lektyr i hängmattan: Läs några episoder, slappa lite, läs några till, och så vidare.

Men den som är ute efter någonting skrämmande ska nog ta och leta upp en annan serie; det här är djupt rotat i den gamla EC-traditionen där ”överraskande” och ironiska slut är viktigare än skrämsel: Isdansparet som grälar slutar som väntat med att en av dem använder skridskon på ett alternativt sätt; den kärlekskranke prinsen blir lika givet omhändertagen av liken efter alla de ungmör han älskat och sen låtit avrätta; … Några få, alltför få, bryter sig loss ur schablonerna och berättar historian på ett annat sätt, som exempelvis varulvshistorien som också vågar låta bli att visa de snaskiga detaljerna och därmed blir mycket starkare än de andra.

Teckningsmässigt är det helt OK utan att glänsa med mycket tusch och djupa skuggor. Mignola Lite skulle jag kalla det; överhuvudtaget känns det som om Andersson har läst en hel del Hellboy både med tanke på illustrationerna och färgläggning, även om Mignola använder sig av skarpa kanter medan Anderssons linje är mycket mjukare. Också humorn påminner en del om Mignola, men jag skulle nog säga att Love Hurts funkar bättre som serie: Mignola är sorgligt usel på att få manus och bild att bli en enhet (manuset är småcoolt och småputtrigt, bilderna är högdramatiska).

Ergo, en trevlig liten bok som kanske inte är ett mästerverk, men ett stort plus till Andersson för att han gör professionella skräckserier; det är inte det vanligaste i Sverige. Och det som egentligen är mest lovande med boken är att de senare episoderna är klart bättre än de tidigare, någonting som lovar gott inför Anderssons nästa projekt, Puppy Love, en romanlång skräckhistoria.

Direktlänk 5 kommentarer

Fun in the Bayou

14 juli, 2009 at 01:03 (Serier) (, )

Men kanske inte skoj på samma sätt som i Brenda Lees klassiker Jambalaya

Tvärtom; Jeremy Loves serie Bayou är rejält obehaglig. Skådeplatsen är djupaste södern i USA, tiden runt 30-talets depressionen, och rasism och diskriminering är vardagsmat för den unga färgade flickan Lee Wagstaff. När så Lees (vita) lekkamrat Lily försvinner i träsket en dag blir hennes pappa anklagad, misshandlad, och satt i fängelse trots bristen på bevis; om såna inte finns är det hängning via lynchning som gäller.

Men mitt i den råa vardagen dyker sagoinslag upp: Lee har sett att det egentligen var ett träskmonster som tagit Lily, och bestämmer sig för att försöka få tillbaka henne och därigenom fria sin pappa från mordmisstankarna. Boken som kom ut i dagarna skildrar början på hennes Alice-liknande färd genom träsket. Jämfört med Alice är det mindre verser men desto mer faror, för döden är ständigt närvarande, men även talande djur, bluessjungande Frankensteins monster, med flera.

Det är ursprungligen en webbserie som kan läsas här, men sajten Zuda har nu alltså börjat publicera en del av sina serier i det gammaldags pappersformatet (hurra!). Jag hade inte läst den på webben och kommer nog knappast göra det i fortsättningen heller eftersom jag inte gillar att läsa serier på datorn. Men det är en fascinerande serie med sin mycket ovanliga blandning av teman; rasism, Södern, och sagor har nog blandats tidigare, men inte med så extrema inslag av alla tre. Att det är DC som ligger bakom Zuda gör det än besynnerligare, för DC har inte publicerat någonting lika apart jämfört med sina vanliga serier sedan vissa Piranha Press-titlar för tjugo år sedan (The Elvis Mandible, någon?). Fräscht och hoppingivande att de vågar satsa på en historia som absolut kan verka stötande på en del läsare!

Loves teckningar ser bra ut med en mjuk linje och en passande mörk men stämningsfull färgläggning. Tyvärr blir boken lite murrig ibland, men det beror mer på papper + tryckteknik snarare än ett medvetet val. När jag kollat en del sidor på webben som jämförelse märks det tydligt att färgläggningen i första hand är anpassad för datorskärmar, och först i andra hand för papper.

Jag skulle gärna se en ny samling, snart, för den här mörka sagan ger mig mersmak. Dröjer den finns det till och med en möjlighet att jag tar och läser den på nätet, men det slipper jag helst ;-)

Direktlänk 5 kommentarer

Ett mästerverk i det mindre formatet: Emily Says Hello

13 juli, 2009 at 02:12 (Serier) (, , , )

Idag: Nordens klarast lysande superstjärna i seriebranschen, Jason, med sitt nya album Low Moon, utgivet av Fantagraphics. Den klockar in på drygt 200 sidor och är därmed bland hans tjockare böcker, men som alltid med Jason går det snabbt att läsa: Börja läsa i sängen innan det är sovdags, och vips är boken slut.

Men därmed inte sagt att det är en bagatell. Jason kan som bekant vända från allvar till underhållande trivialiteter på en femöring, och båda sidorna av honom finns med i den här boken som samlar ihop en handfull historier.

Titelhistorien har tidigare publicerats i New York Times, och är kanske inte någon av Jasons allra bästa. Den är lite för lång för innehållet, med en vilda västernstad i en slags obestämbar tid där mobiltelefoner samsas med gammeldags uppgörelser som använder sig av schackspel istället för revolvrar. Jasons uttryckslösa ansikten funkar fint i den här homagen/parodin på High Noon, men det är som sagt lite väl utdraget.

Men om Low Moon är lättviktig är däremot den inledande Emily Says Hello desto tyngre; det var länge sedan jag läste en lika fascinerande historia. Vänta lite… som var Jasons genombrottsbok är mycket bra, men egentligen tycker jag inte Jason nått samma höjder sedan dess. Han har blivit proffsigare, men berättelserna har saknat det där lilla extra som Vänta lite… hade innan Emily Says Hello. Det är en perfekt liten historia om två människor med starka känslor, blandat med ömsesidigt utnyttjande av varandra. Under ytan rasar stormar, på ytan märks knappt någonting. Utan tvekan årets, och kanske de senaste årens, bästa korta historia, och värd priset bara den. Enda problemet var väl att resten av boken blir lite av ett antiklimax efter den starten, oavsett hur bra de övriga styckena är. Och en del av dem är bra, inte tu tal om annat, men det är Emily som fastnade för mig.

Tecknarmässigt är det inte några större skillnader mot hur Jason har sett ut ett tag nu, men jag tycker att han här är snäppet vassare; han har nu fulländat sin stil, både i färg (som här) och i svart-vitt, där kanske Emily återigen var bäst genomförd med sina passande nattsvarta bakgrunder. Så nu vore det roligt att se honom experimentera lite mer med stilen snart, för att han inte ska stagnera.

För Jason-diggare är Low Moon ett självklart köp, och Emily Says Hello gör att den förtjänar att köpas av alla.

Direktlänk 5 kommentarer

All Good Things: For Better or For Worse

12 juli, 2009 at 03:11 (Dagspresserier) (, )

Till slut tog den då slut efter 29 år, Lynn Johnstons firade dagspresserie For Better or For Worse. Den har aldrig varit särskilt stor i Sverige, men den är en av de allra bäst säljande serierna i världen med cirka 2000 tidningar som publicerar den dagligen så den lämnar ett stort hål efter sig. Eller den borde iallafall gjort det, men mer om det lite senare…

Den sista dagsstrippen

Den sista dagsstrippen

Jag har läst serien i bokformat de senaste 20 åren ungefär, och även om den aldrig har varit min allra största favorit har den ändå alltid levererat: Det är helt simpelt en förbålt bra såpa. Huvudpersonerna, familjen Patterson, är modellerad på Johnstons egen familj, och de har åldrats i samma tempo som världen omkring. När jag började läsa den hade familjen 2 små barn, Michael och Elizabeth, och när den slutar har båda växt upp och gift sig, medan deras föräldrar nu är pensionerade och av mor- och farföräldrarna är bara morfar kvar.

Familjen har alltid skildrats på ett med svenska mått relativt värdekonservativt sätt; Johnston är från Kanada vilket inte är alltför långt från Sverige, politiskt sett, men hon säger själv att hon är lite ålderdomlig i sina åsikter ibland. Men det är fråga om en konservatism utan självrättfärdighet: Bara för att mamman i familjen Patterson är den som varit hemma med barnen när de var små innebär det inte att alla andra behöver göra samma sak. Och Johnston tog dessutom upp homosexualitet på ett mycket snyggt sätt när grannpojken Lawrence kom ut i en episod som kostade serien ett antal tidningar, framförallt i USA, som inte gillade att någonting sådant dök upp i en familjeserie. Eftersom Johnston aldrig varit ute efter att predika har hon i senare episoder med Lawrence gjort alternativstrippar för de tidningar som inte vill påminna läsarna om hans läggning, allt för att undvika att pracka sina idéer på andra mot deras vilja.

Men tyvärr, tyvärr är inte allt peachy keen med slutet på serien. Jag hade så gärna velat ha ett bra slut; Johnston hade planerat det länge och eftersom det är en handlingsinriktad serie snarare än en ett-skämt-om-dagen-serie borde det inneburit ett slut utöver de vanliga. Jag, och många med mig, blev besvikna när det visade sig att Johnstons förkärlek för gamla hederliga familjebildningar fick sätta punkt på serien: Efter flera års studier och arbete på annan ort avslutas FBoFW med att Elizabeth gifter sig med sin gamle klasskamrat Anthony. Inget fel i sig, men flera saker stör mig.

Först och främst är Anthony rätt så obehaglig, nästan en stalker, som alltid varit kär i Elizabeth men ändå gift sig med en annan (senare skild ifrån, med ett barn). Jag har alltid tyckt det varit lätt obehagligt med skildringar av hur (oftast) män fortsätter att (för)följa en kvinna som de är kära i trots att hon inte är det när sådana skildringar slutar med att hon slutligen ger med sig. Stalkers har alltså rätt, det är bara att offren inte förstått det ännu!

Det andra är det lätt sorgliga i att Elizabeth som skildrats som en kvinna som klarar sig själv och kan ta för sig ändå till slut landar i sin gamla hemort, gift med en ungdomskärlek; hon har alltså slutligen återbördats till hemmet. Alltför lättköpt, alltför romantiserande på fel sätt. Jag kan inte låta bli att tro att det delvis beror på att Johnstons äktenskap föll sönder under seriens sista år på grund av otrohet från makens sida; min känsla är att det faktum att Elizabeth (och även en del andra i serien) tappar äventyrslustan och tyr sig till det ofarliga och trygga speglar en önskan hos författaren om samma sak. Den enda ljuspunkten är att sladdbarnet April iallafall kommer undan enligt den sista söndagssidan, där Johnston berättar vad som hände med familjen under åren efter seriens slut.

Den sista söndagssidan; det här är från tidningen, medan samma sida i Just a Little Wedding har något annorlunda text i sista rutan

Den sista söndagssidan; det här är från tidningen, medan samma sida i Just a Little Wedding har något annorlunda text i sista rutan

Dessutom fuskar Johnston: Flera av Elizabeths pojkvänner innan Anthony dyker upp igen verkar riktigt trevliga, men när det är dags att få med Anthony i leken igen visar de aktuella pojkvännerna plötsligt upp mindre tilldragande egenskaper, som innan dess varit osynliga. Och Anthony får på samma sätt visa upp nya sidor som inte anats, som personligt mod (han räddar Elizabeth från en potentiell våldtäktsman) och emotionell mognad. Det är ungefär lika illa som i Sex and the Citys sista säsong när Carries dåvarande pojkvän Jack Berger plötsligt blir illa till mods av att Carries karriär går bra och att det känns hotande för honom, när han fram tills dess varit ett mönster av jämlikhet. Sedan blir Carrie ihop med en obehaglig ryss, allt för att Mr Big ska framstå som perfektion, trots att han i alla tidigare säsonger varit sällsynt okänslig för Carries känslor. Konstnärligt fusk, alltså!

Men att slutet inte blev vad jag önskat ska inte förringa att FBoFW varit en av de allra bästa serierna man kunnat läsa i tidningarna under många år; jag kommer att sakna den, och många med mig.

PS. Det stora hålet: Johnston ändrade sig flera gånger om hur serien skulle avslutas. Ett tag skulle den sluta tvärt, och sedan skulle gamla strippar erbjudas de tidningar som ville fortsätta; ett tag skulle karaktärerna sluta åldras och serien istället koncentrera sig på Michael och hans familj; och till sist blev det en variation på det första förslaget, så nu är det gamla strippar men ibland omredigerade av Johnston som erbjuds. Det går att se spår av detta i den avslutande samlingen, Just a Simple Wedding, där flera strippar skildrar hur några personer i nutiden tänker tillbaka på vad som hände förut, vilket sedan följdes av gamla strippar (som inte inkluderas här). Boken avslutas med Elizabeths bröllop och den redan nämnda söndagssidan. Men i de flesta tidningar fortsätter man alltså med gamla, nyredigerade strippar för att undvika att behöva (brrr!) ta in en ny serie. Synd tycker jag; nya serier behövs och att äldre fortsätter att ta upp plats trots att de egentligen slutat är inte alls bra. DS.

Direktlänk 4 kommentarer

Ja, vad ska man säga…: Empowered

11 juli, 2009 at 01:07 (Superhjältar) (, )

Tredje inlägget i rad om serier jag inte visste ett dyft om, men som blev rekommenderade till mig (av Staffan, igen): Empowered 1 av Adam Warren, antagligen mest känd som en av de allra första amerikanska tecknarna som försökte sig på att göra amerikansk manga, det vill säga serier i den japanska stilen. Empowered är däremot åtminstone på ytan så amerikansk en serie bara kan vara: En superhjälteserie. Men det är ytan det, och vad som döljer sig därunder är någonting annat…

Empowered visar sig vara en skum blandning av superhjältar, T&A&bondage, humor, och tydliga mangainfluenser, framförallt i hur karaktärerna skildras. Men låt oss ta de olika delarna en i taget:

  • Superhjältar: Varenda kotte som dyker upp i serien är antingen en superhjälte själv eller jobbar tillsammans med en dito (som skurkaktig medarbetare, sidekick el.dyl.). Huvudperson själv, Empowered, är en i praktiken mycket misslyckad superhjälte som trots det ingår i ett riktigt superhjälteteam, men de andra behandlar henne som ett skämt. Med tanke på att varenda skurk lyckas fånga henne och därmed kräver en räddningsinsats från de andra har de kanske inte helt fel. Men trots det är hon populär bland superhjältefansen och på internet på grund av
  • T&A&bondage: Inte nog med att hon alltid blir tillfångatagen; hon blir dessutom alltid bunden i diverse komprometterande ställningar. Detta, tillsammans med att hennes superkrafter kommer sig av hennes speciella dräkt som tyvärr bara fungerar om den är i närkontakt med huden och utan kläder utanpå och därmed är minst sagt avslöjande (intimrakning är ett måste) och dessutom går sönder för minsta lilla påverkan, gör att foton på henne är spridda överallt. Själv tycker hon det hela är extremt pinsamt, men ser sig ändå tvungen att göra sitt för att hjälpa världen. Det hela är som synes packat med
  • Humor: Den som letar efter spänning blandat med humor får leta någon annanstans för här är det humor för hela slanten som gäller. Men även om Warren driver med sina karaktärer är de ändå inte enbart karikatyrer, vilket leder in på inslaget av
  • Manga: I grund och botten gillar Warren personerna han skriver om. De må vara aldrig så löjliga, som den Cthulhu-liknande varelsen som är fångad i ett bälte och förvaras hemma hos Empowered, eller Ninjette som ser sig tvingad att vara en superskurk istället för hjälte eftersom hennes bröst inte är tillräckligt stora (en alldeles korrekt iakttagelse av Warren hur det ser ut i många superhjälteserier); Warren lyckas ändå ingjuta äkta känsla i dem, och det på samma sätt som många mangaserier lyckas med liknande ”omöjliga” uppgift i för övrigt tvivelaktiga serier. Empowered själv är sympatisk med hennes försök att övervinna alla de handikapp hon har, och att hon får tag på en riktigt gullig pojkvän är bra för serien; en pojkvän som utnyttjar henne hade fått serien att tippa över i misogyni, utan tvivel.

Utan att vara ett mästerverk lyckas Warren med någonting ganska fascinerande här: En och samma serie kan läsas både som en humoristisk bagatell med fan-service och tvivelaktig kvinnosyn, eller som en faktiskt riktigt smart drift med superhjältegenren. Och det är inte fråga om hur man väljer att tolka den: Den är två serier, samtidigt. Den som hävdar att det bara är en T&A-serie har absolut fel, men den som istället hävdar att den endast är en drift med T&A&superhjältar har lika klart fel. Och som en bonus är båda serierna klart skapliga i sin genre!

Vad gäller teckmingarna så är de egentligen rätt så söta, trots innehållet (återigen ett manga-drag, med kawaii teckningar oavsett innehåll). Warren har valt att inte tuscha sina skisser och inte heller färglägga dem; jag vet inte om det var rätt val eftersom jag sett för lite av hans serier när de är tuschade, men det gör att teckningarna känns levande och att de är personliga.

Jag misstänker starkt att när jag får syn på del 2 (det finns 5 volymer hittills) och känner för någonting lättsamt att läsa så kommer den att hamna i shoppingbagen :-)

Direktlänk 2 kommentarer

Den amerikanska drömmen: Local

9 juli, 2009 at 23:46 (Serier) (, , )

Återigen ett tack för tipset, den här gången till Staffan som har pratat om hur bra Local är flera gånger, och till slut föll jag till föga och köpte den. Ett fett inbundet monster på runt 400 sidor är det, skriven av Brian Wood och illustrerad av Ryan Kelly, som följer huvudpersonen Megan där varje kapital av de tolv är ett nedslag i hennes liv med ungefär ett år mellan gångerna. Ibland är det hon själv som har huvudrollen, ibland är hon enbart ett vittne till händelserna, och ibland är hon endast med i rollen som nära vän till personerna i kapitlet. Ursprungligen publicerades Local som tolv fristående avsnitt, men Wood gör ett galant jobb av att knyta ihop dem till en enhet; jag hade svårt att lägga ifrån mig boken eftersom jag ville läsa bara ett kapitel till…

Historien är definitivt en downer; Megan har svårt att passa in varhelst hon bosätter sig, och under hennes resa genom USA stöter hon på människor som inte heller de har det så lätt i livet. Hon gör själv sitt liv mer invecklat än det skulle behöva vara, vare sig det handlar om att leka med identiteter på ett jobb eller om att dela lägenhet med andra. Och när hon någon gång  träffar på ”normala” människor som är nöjda med sin lott i livet stöter hon reflexmässigt bort dem; hon vet inte hur hon ska hantera situationen.

Det är i mångt och mycket en desperat berättelse om en människa som vill bryta sig fri men inte vet hur hon ska göra det, och ju mer hon sliter och drar desto mer trasslar hon in sig i tillvaron. Megan är också känslomässigt omogen, men i slutet skymtar en ljusning även om ingenting är garanterat.

Det huvudsakliga skälet till att jag inte köpt den tidigare är att teckningarna inte riktigt är i min smak; det är inget som helst fel på dem, det är bara så att jag helt enkelt inte är så förtjust i den här relativt tunga tuschade stilen, som påminner om bland annat Paul Popes serier. Men Kelly är duktig, inte tu tal om den saken, med effektiva teckningar framförallt av personers kroppsspråk och ansiktsuttryck, och även om jag inte är omvänd måste jag åtminstone erkänna att stilen passade bra till handlingen: En alltför elegant utformning hade känts fel i den här gatunära berättelsen.

Direktlänk 1 kommentar

Livet går sin gilla gång: Vimmelgrind

7 juli, 2009 at 22:21 (Svenska serier) (, )

Ett stort tack till Weltklasse för tipset om Mats Källblads Vimmelgrind-serie; den har helt gått min näsa förbi, men nu när jag äntligen läst de tre utgivna albumen måste jag instämma i hurra-ropen. Utan att vara spektakulär lyckas Källblad frammana en helt egen stämning i den lilla byn Vimmelgrind, där saker som Mutterloppet, en biltävling där den som kommer längst utan muttrar på däcken, känns som den naturligaste sak i världen.

Källblad visar en stor spännvidd i de tre albumen om Vimmelgrind: Det första, Dillfälten, är en Huckleberry Finn-inspirerad historia om äventyrslusta; det andra, Mutterloppet, är den redan nämnda biltävlingen; det tredje, Det stora snöovädret, är en betydligt allvarligare historia om ett snöoväder, naturligtvis. Alla böckerna har samma lågmälda, underfundiga humor i botten, parat med ett allvar som inte är omedelbart uppenbart.

Vid första anblicken kan man nog tro att det är någonting liknande exempelvis Krister Peterssons Uti vår hage, men det är långt ifrån sanningen. Vimmelgrind är ingen Sörgårdsidyll frusen i ett idealiserat 50-tal; människorna i serien är långt mer realistiska än så. Alkohol, fattigdom och andra allvarliga problem dyker upp, men de tar aldrig över serien som istället behandlar dem som någonting som helt enkelt hör livet till. Kapten Reko kanske dricker lite för mycket, men det definierar inte vem han är; på samma sätt är Auroras ekonomiska problem bara en försvårande omständighet för henne, men hennes personlighet står fri.

Nu kanske det låter som en deprimerande serie men det är det inte alls; trots allt har den ursprungligen publicerats i 91:an. Men jag skulle inte klassa den som enbart en humorserie heller eftersom det vore att göra serien en otjänst; istället skulle jag säga att det är en unik slice-of-life-serie som för en gångs skull varken utspelar sig i staden eller är en självbiografisk serie.

Ju mer jag läser desto tydligare blir det att Källblad genuint känner för sina karaktärer, och detsamma gäller även mig, och det är synd att det inte finns mer av Vimmelgrind att läsa. Jag misstänker att de böcker som getts ut inte sålt alltför bra, med tanke på att de tre böckerna kommit ut på tre olika förlag, men jag hoppas ändå att det kommer mera.

Direktlänk 2 kommentarer

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 167 andra följare