Moores svåråtkomliga mästerverk: Miracleman / Marvelman

17 augusti, 2009 at 23:05 (Superhjältar) (, , )

Bok 1

Bok 1

Idag blir det närmast en liten snabbt skriven artikel snarare än en recension även om jag precis har läst om serierna i fråga; det är dessutom en rätt så besvärlig serie att bedöma eftersom dess kvalité pendlar våldsamt, vilket gör att omdömet helt beror på om man är beredd att acceptera vissa dalar för att nå topparna. Enligt min mening är den absolut värd att läsa eftersom Alan Moores Miracleman när den är som bäst, det vill säga i den avslutande boken, är det intressantaste, och kanske även det bästa, som Moore har skrivit. Men mer om det senare, först en liten bakgrund till serien:

Ursprungligen kallades Miracleman för Marvelman och var en helt oblyg kopia på Kapten Marvel, men istället för att säga Shazam! sade Marvelman Kimota för att förvandlas till sitt superhjälte-alter ego; istället för en Kapten Marvel Jr fanns det en Young Marvelman; och så vidare. Jag har aldrig läst några av originalserierna och har inga planer på att göra det eftersom allt tyder på att det var riktigt usla serier

Bok 2

Bok 2

Men i början av 80-talet tog sig den då relativt okände Alan Moore an Miracleman och skrev om den från grunden, med målsättningen att skildra en superhjälte realistiskt: Mike Moran (Miraclemans alter ego) har problem på jobbet, äktenskapet gnisslar en smula, och så vidare. På ytan hade Marvels superhjältar haft liknande problem ända sedan 60-talet, men där Marvels serier var såpoperor är Miracleman istället realism (i sitt kontext, förstås), och den var bara den första serien i en lång rad av liknande realistiska skildringar av superhjälten som följde på 80-talet: Watchmen, The Dark Knight Returns, Zenith med flera andra.

Tillbaka till Miracleman och Moore: Totalt skrev Moore tre rätt så tunna böcker med Miracleman, men det tog honom nästan ett decennium från början till slut. Det decenniet täcker Moores utveckling från hans genombrott till att han stod som högst på seriehimlen, och Miracleman illustrerar den utvecklingen.

Det första albumet är ett perfekt exempel på den tidiga Moore: Det knackar lite här och där, och handlingen är egentligen helt byggd på klichéer, men det finns en gnista av geni som märks framförallt i texten, trots att den lider av att den alltför ofta skildrar i text det som redan syns i teckningarna:

The cold lightning of fear skewers them, and they feel the terrible hunger in the heart of the storm…they see the smile on the face of the tiger.

Illustrationerna av Gary Leach och Alan Davis har lite av samma styrka och problem: Känslan är utmärkt, men det slarvas en hel del med detaljerna.

I det stora hela är den första boken riktigt bra underhållning, även om det märks att det är ett lite omoget verk. Det andra albumet fortsätter där det första slutade, med god underhållning men utan någon större originalitet, åtminstone med tanke på alla liknande serier som har gjorts senare. Men det är ändå ett betydligt sämre album, beroende på tecknare: Ursprungligen publicerades Miracleman i den engelska tidningen Warrior, men ungefär i mitten av den andra boken upphörde den där. När sedan det amerikanska förlaget Eclipse började ge ut Miracleman (det var nu som serien bytte namn eftersom förlaget Marvel inte uppskattade en Marvelman i USA) och det var dags för nya serier blev Chuck Beckum ny tecknare, och det är ingenting mindre än en katastrof. Det är inte riktigt lika illa som när Howard Chaykin slutade teckna American Flagg!, men det är ruskigt nära. Han ersattes visserligen snart av Rick Veitch som är något bättre, men även han är trist.

Överhuvudtaget saknar den andra boken styrsel; det känns inte som om Moore egentligen vet vart han ska ta vägen med serien. Det är lite märkligt att kvalitén sjunker så mycket med tanke på att han ungefär samtidigt hade skrivit Watchmen och avslutat V for Vendetta, men det verkar som om Moore inte är intresserad av serien längre.

Bok 3

Bok 3

Men i den tredje boken, kallad Olympus, är Moore tillbaka i högform, och som sagt skulle jag nog vilja hävda att det på många sätt är det intressantaste han har skrivit. Jag anser att Moores styrka ligger i hans sätt att utvidga och spränga gränserna för olika genrer; han förstår exempelvis vad som gör att superhjältar fungerar som serier in i minsta detalj, och han vet också hur han ska utnyttja kunskaperna. Den enda författaren som jag känner till som är lika bra på det är Grant Morrison, men Moore är (eller snarare var) den bättre författaren av de två. När Moore senare fick möjligheten att jobba fritt, utan begränsningar, tycker jag att han tyvärr blev lite blekare. Min känsla är att han behöver murar att stångas mot för att få ut sitt maximum.

Det sista seriösa Moore skrev inom superhjältegenren innan han övergav den är just den sista Miracleman-boken, och hans infallsvinkel här är originellare än i hans andra superhjälteserier. I de tidigare Miracleman-böckerna, liksom i Watchmen, är det hjälten placerad i ett realistiskt samhälle som står i fokus. Moore gör det bra, men det är trots allt en idé som fortfarande är rotad inifrån superhjältegenren själv; i hans serier och i andra som har ett liknande upplägg saknas försök att tolka superhjälten i ett utifrån-perspektiv.

Vad jag menar med det är att serierna inte gör några anspråk på att tolka superhjältarna som någonting annat än just superhjältar; vad de är är vad man får om man blandar den realistiska skolan med superhjältar. Det kan göras bra och intresseväckande som i Watchmen eller dåligt som i Straczynskis Supreme Power, men det är fortfarande serier som inte lyfter sitt huvud så värst högt ovanför superhjältegenren.

Däremot är Olympus någonting helt annat: Här har vi för en gångs skull superhjälten skildrad ur ett mytologiskt perspektiv. Det talas ofta om hur superhjältarna är den moderna tidens gudasagor, men det är inte någonting som avspeglas i serierna själva. Olympus vågar ta ut svängarna och ger sig hän åt att skriva en modern mytologi istället för ett vanligt serieäventyr. Den Miracleman vi möter här har ärligt talat ingenting gemensamt med den vi mött i de tidigare böckerna, och symboliskt nog begraver Miracleman här Mike Moran: Människans tid är förbi, och gudarnas har börjat.

Om det bara var fråga om en ny mytologi skulle det visserligen vara intressant men antagligen en smula torrt, men eftersom Moore är långt bättre än så har historien flera plan. Ett av dess är en diskussion om vad Utopia egentligen innebär: Efter en skrämmande obehaglig skildring av den ultimata massmördaren i form av en psykotisk superhjälte skildrar Moore någonting som otvivelaktigt är ett Utopia, en värld där allting är så bra det bara kan vara. Men han visar också vad priset för detta kan vara; om det är värt det är en fråga Moore lämnar öppen.

Manuset kan inte ha varit det lättaste att arbeta med, med tanke på text-tätheten: Det finns sidor som är så gott som helt fyllda med text, uppifrån och ned. Men trots det är det aldrig trögt att läsa, och det beror delvis på att Moore aldrig har skrivit vackrare än här utan att någonsin bli löjlig, och delvis på att artisten John Totleben gör ett fantastiskt jobb rättigenom. Det går knappt att säga om någon annan serie av Moore med hans koncentration på text snarare än teckningar, men här finns sidor som är smärtsamt vackra, och ju mer Moore svävar ut med blomstrande språk, desto mer anstränger sig Totleben för att matcha det i sina illustrationer. Moore har också gjort det svårt för både sig själv och Totleben genom att skriva hela boken i jag-form, där det är Miracleman själv som skriver boken; det är alltså gudens eget språk och egna erfarenheter vi får följa, och Totleben skildrar det med den äran.

Det finns alltför många glimrande scener för att nämna dem alla, men jag måste slå ett slag för slutet: Efter att i hela sista kapitlet långsamt ha stegrat den språkliga spänningen i någonting som närmast liknar poesi i prosaform för att till sist nå sitt orgiastiska klimax rundar Moore av med en stilla filosoferande som en superb avslutning; det är perfektion.

Moores Miracleman är sorgligt nog mycket svår att få tag på, beroende på oklara rättigheter. Men i sommar har Marvel, av alla tänkbara förlag, låtit meddela att man nu har rättigheterna, och det borde innebära att den snart går att få tag på igen. För de som inte läst den tidigare kan jag bara rekommendera att hålla ögonen öppna, och slå till så snart det är möjligt.

About these ads

5 kommentarer

  1. Petter said,

    Ett av problemen med mitten av Miracleman, förutom ojämnheten när det gäller tecknandet (sen tycker jag de sista Veitch-numrena är rätt snygga, men jag gillar Veitch) är att den nästan helt bygger på twisten med Miraclemans ursprung.

    Dels är detta sätt att ändra på en karaktärs ursprungshistoria inte längre något som känns särskilt nytt, dels känner de flesta läsare redan till twisten. Effekten när den var ny var nog större.

  2. Simon said,

    Håller helt med; tvåan känns som om den åldrats betydligt mer än de andra. Ettan är rolig för att det så tydligt är en artist i vardande som skrivit den, trean för att den visar upp artisten i sitt esse, men tvåan känns ganska mycket som ett pliktverk.

  3. Ordning ur kaos: Luther Arkwright « Simon säger said,

    [...] men jag hade nog räknat med att det innebar att den var en primitivare variant av serier som Miracleman med flera. Istället möttes jag alltså av en serie som var som ett collage, där teckningar, [...]

  4. Superhjältar+Hill Street Blues+Alan Moore: Top 10 « Simon säger said,

    [...] Men vad som tyvärr blev uppenbart ganska snabbt var att han inte bemödade sig så mycket, och de allra flesta av hans serier kändes som om de var producerade vid ett löpande band. Onekligen ett band med en stor dos hantverksskicklighet, men det var fjärran från kvalitéerna i serier som Watchmen eller Miracleman. [...]

  5. Gammeldags New Age: Promethea « Simon säger said,

    [...] För att återigen ta upp en äldre Moore-serie som klarar av det så mycket bättre: I slutet på Miracleman har världen blivit någonting som på många sätt påminner om Prometheas slut (att vägen till [...]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 154 andra följare