Taniguchi x 2

30 september, 2009 at 00:08 (Manga) (, , )

Så sent som idag såg jag en amerikansk serie diskuteras och omtalas som ”English manga”, det vill säga en serie skriven på engelska men i manga-stil. Jag kan inte låta bli att tycka att det är en lite löjlig terminologi: Det låter som om manga, och därmed japanska serier, alla är så lika varandra att de därför bildar en genre. Men det är givetvis komplett felaktigt; tvärtom finns det en enorm spännvidd av japanska serier, med en större variation än i princip alla andra länder.

Case in point: Igår skrev jag om Tokyo Zombies, en vulgo-serie tecknad i en primitiv stil och med totalt infantil humor. Idag tänkte jag skriva om två nya engelska böcker av Jiro Taniguchi, en ålderman på den japanska serien, och med en stil som är ungefär så långt från Tokyo Zombies man kan komma.

Böckerna är båda utgivna på förlaget Fanfare / Ponent Mon som koncentrerar sig på manga i den mer höglitterära stilen, och båda böckerna är första delen i varsin svit. Det är lite av en svaghet hos F / PM att de inte ger ut en serie klart innan de börjar med nästa; själv har jag väntat på fler delar i Taniguchi & Sekikawas The Times of Botchan ganska länge nu…

Men, till saken. Först ut är The Summit of the Gods, den första feta volymen av fem som handlar om den misslyckade bestigningen av Mount Everest 1924, men framförallt om Jouji Habu, en nutida japansk bergsbestigare. Serien bygger på en roman av Yumemakura Baku, som också står för seriemanuset här. Det är som alltid svårt att säga hur en historia jag bara läst en femtedel av kommer att utveckla sig, men lovande är det. Habu är en intressant personlighet som i den här volymen bara dyker upp på några enstaka sidor i nutiden; i övrigt får läsaren lära känna honom via tillbakablickar som andra personer berättar om honom. Bilden av en människa som är besatt av klättringen i sig framträder, och allting annat blir lidande i hans sökande efter den ultimata utmaningen.

Taniguchis långsamma, majestätiska bilder passar självklart utmärkt till en historia som utspelar sig uppe i den höga klara luften bland massiva berg. Det står i efterordet att Baku hade funderat på om det skulle gå att göra en serie av hans roman, och att från första början hade kommit fram till att Taniguchi var det enda möjliga valet. Bra tänkt!

Så, till sak två (och att ha fått två nya Taniguchi samma vecka är en mycket trevlig upplevelse :-) ), nämligen A Distant Neighborhood Vol. 1., den första volymen av två. Här är det Taniguchi själv som står för manuset, och även om The Summit of the Gods är mycket lovande är ändå A Distant Neighborhood flera strån vassare.Skälet till det är att när Taniguchis egna manus fungerar, som här och i exempelvis The Walking Man, en av de absolut bästa serier jag läst, så blir resultatet någonting helt unikt i känsla och ton.

I A Distant Neighborhood får vi följa den medelålders mannen Hiroshi Nakahara på en resa till hans yngre tonår. Och jag menar verkligen en resa; efter att ha rest tillbaka till sin barndoms stad vaknar han nästa dag upp och upptäcker att han förflyttats i tiden tillbaka till sin barndom. Långsamt inser han sedan att det inte är en dröm, och att han givits en andra chans att se till att ställa saker till rätta.

Med andra ord, samma plot som i ett otal Hollywood-filmer de senaste åren. Men Taniguchi är långt ifrån Hollywood här, och historien som utspelar sig är en lågmäld berättelse om känslor och familjeproblem, allt med en drömsk ton. Takten är maklig (inte lika maklig som i The Walking Man men snudd på) och Taniguchi uppehåller sig vid små detaljer, sin vana trogen. Jag ser verkligen fram mot den avslutande delen och håller tummarna, hårt, att manuset inte faller över varken mot science fiction-hållet eller överdrivna känslor-hållet.

En liten guldstjärna i kanten får boken också på grund av att Fanfare / Ponent Mon har kostat på sig att spegelvända sidorna, och därmed flyter läsningen på bättre än annars. Taniguchi är definitivt värd den merkostnaden, och om man bara hade råd att göra det med en av titlarna så valde man helt rätt när det blev A Distant Neighborhood med dess speciella tempo.

Direktlänk 3 kommentarer

Inte så skrämmande zombier: Tokyo Zombies

28 september, 2009 at 21:27 (Manga) ()

Zombievågen visar inga tecken på att ta slut, med filmer, böcker och serier en masse som frossar i de levande döda. Somt bra, somt mindre bra, som vanligt.

Dagens ämne, Tokyo Zombies av Yusaku Hanakuma, vet jag inte riktigt hur jag ska klassa.

Inte bara zombier kan bitas

Inte bara zombier kan bitas

Jag hade visserligen bitvis roligt när jag läste den, framförallt i början, men det berodde mycket på att det var en så fascinerande simpel serie. Teckningsmässigt går Hanakuma en hård match mot Jeffrey Brown om vem som ser ut att ha lagt ner minst tid per ruta, och manusmässigt är det strax under Mega-Pyton i konstfärdighet.

Men simpelt är inte alltid dåligt, och jag misstänker att Hanakuma (liksom Brown) medvetet har gjort Tokyo Zombies till vad den är. Den klassiska zombie-genren är egentligen skrattretande fånig: Långsamt ragglande människor som utstöter gutturala stönande är inte precis det mest sofistikerade upplägget för en historia. Och Hanakuma tar alltså genren på exakt 0% allvar, och på ett glatt barnsligt sätt spinner han sin historia utan minsta eftertanke.

En typisk Dark Fuji-begravning

En typisk Dark Fuji-begravning

Jag kan sätta en peng på att han inte hade en susning om hur historien skulle sluta när han började; här är det total anarki i fråga om manus som gäller.

Den lilla plot som finns går ut på att zombier översvämmar Japan efter att alldeles för mycket skit har dumpats på Dark Fuji, ett gigantiskt berg av sopor, lik (ibland döda när de begravdes, ibland först senare) och allsköns avskräde. Liken lever upp och ragglar ner mot Tokyo, där det går som sig bör: Japan blir snart helt zombifierat, utom i små enklaver där man istället roar sig med att tvinga den förtryckta underklassen att slåss mot zombier i arenor för att roa överklassen.

Andra halvan med sin mix av proffsbrottning och zombier är definitivt mindre lyckad än den första; det verkar som om idéerna tagit slut. Men den första halvan är värd att läsa med sina oerhört odramatiska zombiebett parat med ultravåld/sex/groteskerier som ser ut att vara tecknat av ett barn (ett litet dito).

Direktlänk Lämna en kommentar

Afghanistan 1986: The Photographer

27 september, 2009 at 23:46 (Serier) ()

Idag blir det en pinsamt sen recension; jag borde verkligen ha skaffat den här boken tidigare, men det blev bara inte av förrän häromveckan. Boken ifråga, The Photographer av Emmanuel Guibert & Didier Lefèvre, har hyllats överallt där den getts ut, och andra seriebloggar har förstås redan skrivit om den. Men allt måste inte vara sprillans nytt för att vara intressant :-)

Först som sist: Det är en fantastisk bok som förtjänar allt beröm den fått. När jag senast skrev om Guibert i samband med Alan’s War var jag lite missbelåten eftersom den boken hade en del brister, framförallt i människoskildringen. Både den och The Photographer är inte skrivna på det vanliga sättet med ett manus, utan de grundar sig båda på Guiberts samtal med en annan person; den här gången handlar det om frilansfotografen Lefèvre och hans resa till Afghanistan med en grupp från Läkare utan gränser, vid tiden för invasionen av Sovjetunionen. Kanhända är det så enkelt att Lefèvre är en intressantare berättare än vad Alan Cope är, men det spelar också in att medan andra världskrigets historia har berättats tusentals gånger från alla möjliga vinklar så är Afghanistans moderna historia åtminstone för mig betydligt mer okänd.

Och berättelsen i sig, om hur den lilla gruppen sjukvårdare och Lefèvre vandrar genom bergstrakterna för att behandla invånarna i de små byarna längs vägen är fascinerande. Det är nästintill obegripligt, och lika beundransvärt, att en organisation som Läkare utan gränser ger sig in ett krigsområde utan att ha några som helst tillstånd (de måste passera gränsen vid Pakistan i hemlighet, tillsammans med smugglare), och med bara de allra primitivaste hjälpmedel när de opererar och utövar sitt arbete.

Överhuvudtaget lyckas Guibert (för jag ser det här som hans bok, även om det är Lefèvre som har varit med om händelserna) att framställa sjukvårdarna både som verkliga människor och, i brist på bättre ord, helgon; inte nog med att de riskerar liv och lem, de har också en oerhört stark förståelse för de människor de träffar, oavsett skillnaderna i bakgrund och kultur.

Lefèvre själv, vars första utlandsuppdrag Afghanistan-resan var, är lite mindre helgonlik, men han liksom de afghaner som dyker upp skildras alla som individer; respekten är ömsesidig. Ett exempel från slutet av boken är när Lefèvre råkar i problem på vägen ut ur Afghanistan på grund av att några guider överger honom; ursinnig och besviken blir han, men det är tydligt att det är guiderna personligen det avser, inte något annat.

Eftersom det är en serie är förstås också illustrationerna viktiga. Här är det inte de vaga konturerna i Alan’s War som gäller, utan det är den klassiska fransk-belgiska stilen som gäller. Mycket snart när jag börjat läsa slog det mig hur mycket av Hergé man kunde se i teckningarna,så det var lite skoj när en av personerna kommenterar landskapet med att det som taget ur Tintin. Det är sant också: Bergen i Tintin i Tibet är mycket lika en del av miljöerna här, och även färgläggningen och sättet att avbilda människor, djur och byggnader påminner om Hergés, även om Guibert förstås är mer realistisk och modern i sin stil.

Men hittills har jag inte nämnt det som kanske är det mest särpräglade med The Photographer, och det första som slår en när man tittar i boken: Sammanvävda med teckningarna finns också ett rikligt urval av Lefèvres fotografier från resan. De är inlagda som vanliga serierutor, men alltid utan text (så det är ingen fumetti, gudskelov). Det är egentligen ganska konstigt med en bok där några bilder tjänar som illustrationer av andra bilder; att vanlig text kompletteras med foton är vi alla vana vid från dagstidningar och böcker, men det här är mig veterligt första gången samma sak används i en serie. Och det fungerar faktiskt alldeles utmärkt, även om jag ibland skulle vilja se fotografierna i ett större format. Å andra sidan, när Guibert några få gånger låter fotografierna uppta en hel sida eller ett uppslag blir kontrasten mot de mindre bilderna desto mer slående. De som starkast fastnade i mitt minne är dels den chockerande bilden på Amrullahs sönderskjutna ansikte, och dels den på Lefèvres häst på natten uppe i ett iskallt bergspass.

Jag skrev det nyligen och nu skriver jag det igen: 2009 är ett makalöst år för serier utgivna på engelska. Förut sa jag att det ser ut som om det kan bli ett av de bästa åren någonsin; nu skulle jag vilja drista mig till att säga att även om det inte kommer ut ett enda läsbart album till i år så är det redan det bästa året, någonsin.

Direktlänk 7 kommentarer

Svensk action: Asbesthjärtan

27 september, 2009 at 01:44 (Svenska serier) (, )

Jag måste erkänna att jag inte trodde att jag någonsin skulle köpa ett Epix-abum igen. Efter kollapsen på 90-talet har Epix bara fått ut enstaka album, och eftersom nästan alla varit svenska utgivningar av amerikanskt material med flera år på nacken har det inte varit så intressant för mig. Men här är jag nu med ett tjockt album utgivet på Epix förlag, och det är ett kärt återseende; det var minst sagt varierande kvalité på det Epix/Medusa gav ut, men om man lägger ihop allt bra som gavs ut finns det inget svenskt förlag som är i närheten av att matcha det.

Så, albumet ifråga: Eva – Asbesthjärtan av Tinet Elmgren. Några av serierna finns att läsa på nätet där jag läste några sidor för några månader sedan, men när jag såg att det skulle bli en bok av det hela väntade jag på den istället (med risk för att låta som en grammofon som hakat upp sig: Serier gör sig (fortfarande) bäst i bokfirmat :-) ). Det är ju inte varje dag jag får chansen att läsa en ny svensk actionserie av det hårdkoktare slaget.

Albumet utspelar sig i en namnlös storstad i Asien i en slags stiliserad verklighet som närmast verkar vara en mix av de kinesiska storstäder som skildras i film och litteratur: Extremt våld; prostitution; konstiga små sekter; … Och mitt i alltsammans finns Eva, en europé som jobbar som prostituerad på en statlig (?) bordell, och som givetvis är säreget skicklig i att hantera en pistol och i att utöva det där extrema våldet jag nämnde, när det behövs. Men även om hon gillar när det händer någonting leter hon inte upp våldet själv utan använder det bara när exempelvis hennes pojkvän, brevbäraren Ting Yay, hamnar i trubbel.

Det är inte det ovanligaste scenariot om man tittar på modern film eller böcker, men i den svenska serievärlden är det riktigt uppfriskande att se någonting som Asbesthjärtan; det är inte det att jag inte gillar en bra självbiografisk serie, men i det stora hela föredrar jag fiktion före fakta, och det finns inte alltför många sådana i Sverige. Och framförallt inte i action-genren! :-)

Elmgren är kanske inte världens bästa illustratör, men hon tar igen mycket med energin i teckningarna. Och oavsett hur gruvligt våldet är finns det hela tiden ett gott humör som skiner igenom: Det är uppenbart att den som gjort serierna haft riktigt roligt under tiden. En liten reflektion: Det finns få likheter i övrigt, men då och då ser vissa av figurerna ut väldigt mycket som en del av Tatsumis karaktärer, framförallt Ting Yay. Fast Elmgrens människor är förstås lite rundare och gulligare (något man inte kan säga om Tatsumi…).

Manuset är lite likadant: Fullt ös, helt enkelt. Ibland går det lite väl fort men det gör inte så mycket. Det påminner lite grann om vad en recensent skrev om Tsui Harks film Peking Opera Blues när den hade svensk premiär (jag parafraserar): Det är som att sitta i en Volvo Amazon med jetmotor; det skramlar och skakar lite här och var, men undan går det och roligt är det.

Och, sist men inte minst: Ett bra efterord finns också som var intressant att läsa. Jag måste erkänna att jag var lite skeptisk till upplägget när jag hörde talas om det (det finns alltför många historier som parar ihop prostituerade & våld på ett trist sätt), men när jag väl läste serien så klarade den sig fint. Men efterordet gjorde det ännu tydligare att Elmgren har total koll på vad hon pysslar med. En annan orsak till att jag gillade efterordet var också att jag precis innan hade läst Guiberts The Photographer (recension kommer), som är en fantastisk serie men har ett förord som är så förödande trist att jag nästan la ifrån mig boken. Plus till Elmgren för att hon 1. Valde att ha ett efterord vilket så gott som alltid är bättre än att ha ett förord, och 2. Skrev det så att boken blev bättre istället för att nästan förstöra den.

Jag hoppas att Elmgren fortsätter; uppfriskande fläktar behövs!

Direktlänk 16 kommentarer

Forntida framtid: Rick Random, Space Detective

24 september, 2009 at 00:45 (Europeiska serier, Science fiction) ()

Idag blir det en serie som jag inte ens visste fanns förrän för en månad sedan när jag råkade läsa lite om den: Rick Random, en engelsk science fiction-serie från det sena 50-talet. Den publicerades ursprungligen i små böcker à 64 sidor, och förra året gavs en fet samlingsutgåva ut som innehåller tio av episoderna. Och förra veckan damp ett exemplar ner hos mig som jag nu med nöje har läst klart.

Det är typiska science fiction-historier av det lättsammare slaget som de skrevs på den tiden: Trots enorma framsteg teknologiskt och ekonomiskt har samhället inte förändrats alls;rick_random åsikterna är de som 50-talsmännniskor hade; männen har alla de viktiga jobben (det finns kvinnor som har jobb också, men de är i minoritet); kläder, hus osv har inte heller förändrats särskilt mycket; och England är givetvis det tongivande landet i världen i sann kolonial anda.

Det hade kunnat bli en riktig soppa av det här, men tack vare bra, hantverksmässigt skickliga manus och teckningar är det underhållande läsning. Egentligen är det bara att repetera allt jag skrev om den klassiska versionen av Dan Dare förut eftersom precis samma bra och dåliga sidor den hade också finns här. Skillnaden är att Rick Random är lite råare; där Dan Dare hade en stor budget vilket möjliggjorde att en hel grupp med artister slet i veckor med en enda sida fick Rick Random nöja sig med en artist som skulle få ihop en hel bok själv på kort tid.

Historierna varierar från mer klassiska rymdäventyr till lika klassiska detektivhistorier som mord i slutna rum och en begränsad grupp med människor där en är en mördare som är ute efter alla de andra. Så, lite Agatha Christie möter space opera, med andra ord. De relativt sett långa historierna möjliggör också att detaljer kan ta sin tid vilket förstärker närvarokänslan; ett typiskt exempel är när Rick måste åka till Neptunus tillsammans med en kollega, där själva färden tar 5 sidor att skildra trots att den är helt irrelevant för handlingen. Karaktärerna är förstås papperstunna, men de är inte de viktiga i den här typen av serier.

Harry Harrison, känd för de som läser science fiction-böcker, står för manuset till några av episoderna vilket också märks; tyvärr står det inte vem som skrivit vad i boken, men jag kan slå vad om att till exempel Mystery of the Robot World är skriven av honom eftersom miljön här är direkt hämtad från Isaac Asimovs roman The Naked Sun som kom ut något/några år tidigare.

Artisten, Ron Turner, jobbar som nämnts på bra. Det syns att det gått undan ibland, och det är inte alltid så lätt att känna igen Rick Random från bild till bild, men Turner har en bra känsla för futuristisk design och det exotiska. Det är mycket mjuka kurvor på rymdskepp och andra fordon, och det hela känns mycket tryggt och hemvant.

En mycket uppenbart engelsk science fiction-serie alltså, där det går en rak linje från Dan Dare till Rick Random till Jeff Hawke och en trevlig erfarenhet om man har den läggningen. Dessutom billigt: Jag köpte den för motsvarande 85 kronor på Amazon. Trycket är inte det allra bästa där det antagligen är så att inga original fanns att få tag på och man därför har kopierat originalböckerna och därefter förstorat dem en smula, och inte heller pappret, men jag tänker inte klaga med 656 (oftast) bra sidor för det priset :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

En till familjebiografi: You’ll Never Know

21 september, 2009 at 22:11 (Biografiska serier) ()

Som alla serieläsare säkert har märkt har den självbiografiska genren varit mäkta populär de senaste åren. Det har resulterat i en del riktigt bra böcker, som Bechdels Fun Home (snart på svenska för de som missat den), men allt har inte varit bra. Bevis: You’ll Never Know av Carol Tyler.

Precis som Richard Sala som jag skrev om häromsistens har Tyler varit med ett tag utan att riktigt slå igenom. Jag har läst henne för ut och har några album (Late Bloomer och The Job Thing), men när jag bläddrade igenom dem nyss insåg jag att jag inte kommer ihåg ett jota av dem.

Och tyvärr är jag rädd för att det kommer bli samma sak You’ll Never Know. Det är historien om hennes pappa Chuck och vad han råkade ut för i andra världskriget som står i centrum, interfolierat med nutid och pappa-dotter-relationen som inte är vad den borde vara. När Carol Tyler börjar intervjua Chuck tror hon sig se att han trots att han ytligt sett är oberörd av vad han såg verkar det ändå som att någonting traumatiskt inträffade. Vad får vi inte veta här eftersom planen är att det ska komma fler böcker som fortsätter historien.

Men upplägget funkar inte för mig. Pappan blir aldrig särskilt intressant eller levande, och inte de andra familjemedlemmarna heller. Jag måste få jämföra litegrann med Fun Home: Där Bechdel hade jobbat i flera år med hur hon skulle berätta historien, layout med mera, känns det som om Tyler bara berättar det som faller henne in, rakt upp och ner. Ibland fungerar den metoden utomordentligt, men här faller den platt; det är svårt att förstå vad som händer när i nutiden (är Carol Tyler separerad, eller var det en tillbakablick? Osv.), och berättelsen om pappan känns märkligt ofokuserad trots att dess upplägg med en bild / foto i taget i kronologisk ordning borde göra att historien koncentreras.

Dessutom är det lite för mycket psykologiserande som serien inte har belägg för. Så Chuck har varit en frånvarande pappa som inte stöttat Tyler som han borde; uppfattat. Men att det skulle bero på den eventuellt traumatiska händelsen under kriget finns det ingenting som tyder på för av det jag läser kan det vara så enkelt att han är en sisådär pappa, som många andra. Tyler har också svårt att få fram att han inte varit där för henne; att jag vet att hon tycker det är enbart för att hon i serien upprepade gånger beklagar sig över det, medan det hon visar av honom i papparollen faktiskt verkar vara ganska bra.

Bitvis lyser designen med det ovanliga formatet på sidorna (stort format, liggande) upp serien en smula, och jag gillade rebusarna som fanns här och där när Tyler har mer fantasi i layouten, men det är alltför långt mellan ljuspunkterna.

Ergo, summan av kardemumman är ingenting jag vill äta. Det kanske knyts ihop i framtida volymer men jag misstänker att det kommer krävas rejäla fång av kritikerrosor innan jag läser dem. Bara för att man skriver om seriösa ämnen som andra världskriget behöver inte resultatet bli bra.

Direktlänk 1 kommentar

Delphine

20 september, 2009 at 15:00 (Serier) (, , )

Jag vet inte riktigt, jag… Varför denna förkärlek för att säga Bok/Film/Serie X är författarens/regissörens/artistens version av Y när likheterna är så små att man får leta efter dem med lupp? Det är slappt, det är vad det är; istället för att försöka förklara ett verk på dess egna villkor så förfaller man slött till att bara jämföra det med andra.

Skälet till att jag är lite sur på det fenomenet är att jag sett två flagranta exempel på det den senaste tiden. Det ena är Miyazakis film Ponyo, där filmkritiker envisas med att säga att det är hans version av Den lilla sjöjungfrun. Jo tjena. Det är en varelse av feminint kön som är uppväxt i havet för att sedan bli en människa i båda två, men det är inte mycket att komma dragandes med. Personligen misstänker jag att jämförelsen bottnar i att filmen distribueras av Disney utanför Japan, och de lägger förstås gärna in den uppgiften i pressmaterialet eftersom de själva redan gjort en egen version.

Och sen har vi Delphine, Ignatz-serien av Richard Sala, där den avslutande fjärde delen precis kommit ut. Jag letade lite information om den, och såg då att Fantagraphics lanserar den som Salas version av Snövit. Jo tjena, igen. Det finns några varelser med som man med lite god vilja kan klassa som dvärgar (de är iallafall korta) och en saga är det, men det är allt… Men, nog om det, nu till serien :-)

Förra gången jag skrev om Ignatz gnällde jag lite på att det är svårt att få information om hur många delar de olika serierna ska bli, men Salas bidrag är alltså helt klart nu. Sala är en av de där tecknarna som alltid funnits med på ett hörn i antologier som RAW och Drawn & Quarterly, men han har aldrig varit en frontfigur. Personligen har jag gillat honom men har inte satt några djupa spår hos mig, och därför var jag lite förvånad att han fick vara med i Ignatz-serien.

Men han försvarar sin plats med den äran. Delphine är en obehaglig historia om huvudpersonens sökande efter Delphine, flickvännen som försvann utan spår när hon skulle hem och ta hand om sin sjuke far. Allt går honom emot i byn; han får felaktiga uppgifter om var hon bor; de han träffar är antingen obegripliga eller hotfulla; hur han än försöker komma närmare är det alltid någonting som hindrar honom. Kort sagt, en mardröm av det klassiska slaget, där inga förklaringar ges.

Det är kanske lite långdraget med fyra avsnitt för en så pass enkel historia. Men det går fort att läsa eftersom Sala sparar på texten, och teckningarna är (förstås, eftersom det är en Ignatz-titel) riktigt bra med suggestiva toningar och bisarra människor. En av de bättre mardrömsskildringarna jag läst i serieväg, faktiskt.

Delphine kommer knappast vinna några priser men den visar upp en av de saker som Ignatz-serien är bäst på: Den får konstnärerna att göra sitt allra bästa för att leva upp till den höga kvalité som krävs.

Direktlänk 4 kommentarer

Corto Maltese

19 september, 2009 at 01:07 (Europeiska serier) (, )

Dags för en genomläsning av en hel svit av böcker igen; förra gången var det Blueberry, nu är det Hugo Pratts Corto Maltese. Det är många år sedan jag sist läste något Corto Maltese-album, så ärligt talat visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka. Det jag kom ihåg var att teckningarna var den stora behållningen, medan manuset inte var riktigt lika imponerande.

Det blev en intressant upplevelse med svenska, amerikanska (bitvis rätt så krattigt översatta), och danska album, och dessutom var det inte helt lätt att ta reda på i vilken ordning de skapades eftersom uppgifterna varierar vilt på nätet; exempelvis har Wikipedia flera fel i sin artikel. Alltnog, förutom de två sista albumen som jag inte har fått tag på ännu på grund av ohemula fraktpriser från Danmark har jag nu för första gången läst alla albumen i en följd, och det har gjort att jag omvärderat serien en smula.

Teckningarna är förstås lika underbara med sin spontanitet (jag undrar om Pratt någonsin skissade eller om han tecknade med tusch på fri hand; det ser ut som det senare) och känsla för kontraster i de svart-vita teckningarna, oavsett hur man läser albumen. Det finns tecknare som är lika bra som Pratt på att hantera svart-vitt, men jag är ytterst tveksam till om det finns någon som är bättre. Det har skrivits hyllmeter om Pratt och hans förebilder som exempelvis Milton Caniff; jag vill bara säga att jag tycker Pratt är snäppet vassare än dem eftersom han har en större spännvidd. Ju senare bok i serien, desto mer egensinnig blir Pratt också, och i de sista albumen är han så säker på sig själv att han kan blanda nästan helt abstrakta bilder med barnsligt lekfulla på ett sätt som känns helt naturligt.

Nu över till manuset, som var det som förvånade mig den här gången. De enstaka historierna är visserligen inte dåliga i sig, med omväxlande rena äventyrshistorier som Det gyldne hus i Samarkand och mer sagolika historier som de korta, tidiga historierna. Det är en intressant historisk period som skildras med det första, med moderna ögon sett nästintill obegripliga, världskrigets slut; kolonialismens sista dödsryckningar; kommunismens framfart i Ryssland, och Corto Maltese stöter på flera av de tongivande personligheterna som Stalin och Butch Cassidy med flera. Pratt gör det bra, men om man bara läser en av böckerna kommer man nog knappast lägga historien på minnet.

Det som gör historien om Corto Maltese bra är det sätt som historierna samverkar vilket gör att även enstaka böcker blir betydligt mer intressanta när man läst de föregående: Antydningar och enstaka ord som refererar till tidigare händelser leder till ett större djup, och relationer mellan olika personer blir också fylligare. Som exempel kan nämnas Cortos vän Rasputin som dyker upp i flera av böckerna. Jag kom ihåg honom som en rätt ointressant person som jag bara upplevde som en klichéaktig variant av en galen ryss, men den här gången framstod han i ett klarare ljus, och hans förhållande till Corto (och vice versa) blev mycket begripligare. Och allt bara för att jag nu läste alla böckerna på en gång och i rätt ordning!

Att Pratt själv levde ett äventyrligt liv, och spenderade en stor del av sitt liv i samma länder som Corto Maltese besöker gör också sitt till för serien; teckningar och manus ger båda ett starkt intryck av äkthet. Framförallt är det i skildringen av utomeuropeiska kulturer som Pratt excellerar när han lyckas med konststycket att samtidigt framställa dem som exotiska och helt vardagliga.

Det finns spridda nedslag av Corto på svenska men det är sorgligt svårt att få tag på hela serien, åtminstone om man som jag inte behärskar något sydeuropeiskt språk. Den första boken, Balladen om det salta havet, och mitt-episoden Corto Maltese i Sibirien går fortfarande att få tag på från Epix här i Sverige, men tyvärr är historien i Balladen… den svagaste i serien, och Corto Maltese i Sibirien är ett typexempel på en bok som i sig bara är OK, utan stödet av att ha läst de andra. Men Pratts teckningar är värda priset, bara dem.

Som avslutning ett citat från Umberto Eco, seriefan:

När jag vill koppla av läser jag essäer av Engels. När jag vill ha någonting mer seriöst läser jag Corto Maltese.

Direktlänk 2 kommentarer

I väntan på Corto: Filmer jag vill se

16 september, 2009 at 00:16 (Film) (, )

Jag har inte hunnit läsa klart alla Corto Maltese ännu (tangon i Argentina är kvar), så det blir ett litet pausinlägg istället om några filmer jag bara vill se, men som är absolut omöjliga att få tag på:

Min granne Totoro är en av mina favoritfilmer; det är en film för småbarn (och hittills har jag inte hört talas om en enda knodd som inte älskat den) med en alldeles underbart knasig fantasi. Som en kollega på jobbet brukar säga apropå Totoro: ”Vad går den där Miyazaki på egentligen?”

De av er som sett den känner igen Totoro själv härovan, men bilden är från en annan film, Mei och kattungebussen. Det är en kortfilm på ungefär en kvart som bara visas på Ghibli-museet i Tokyo; den finns inte utgiven på DVD, VHS eller liknande, och den verkar inte ens finnas att få tag på på det lite mer ljusskygga delarna av internet (såvitt jag kan se…). Det finns en bilderbok med bilder ur filmen som jag tagit bilden ifrån, men sorgligt nog har jag själv aldrig sett den. Jag var visserligen på Ghibli-museet i somras men då visades en annan film.

Det finns nämligen en samling kortfilmer som Ghibli har gjort som bara visas där med ett rullande schema, och så är det tänkt att förbli. Jag hoppas visserligen att de ändrar sig och ger ut en skiva med alla filmerna någon dag, men hittills ser det mörkt ut. En bild från en annan, Yadosagashi, om en flicka på en camping-tripp som stöter ihop med olika naturandar:

Hur frustrerande det än är att inte kunna se filmerna finns det ändå någonting som gör mig glad med det hela: Det finns fortfarande Ghibli-filmer som jag inte sett, och som jag en dag (hoppas jag!) kommer att få se.

Och nu, tillbaka till Corto för mig, med en till bild från Totoro-filmen; Mei och Totoro möter här en gigantisk gammal kattbuss:

PS. Kom ihåg, Ponyo går just nu på bio i Sverige, så iväg och se den! DS.

Direktlänk 2 kommentarer

Tardi också tillbaka: West Coast Blues

14 september, 2009 at 21:46 (Europeiska serier) ()

Mycket bra serier har redan kommit ut på engelska i år, och den trevliga trenden fortsätter. Fransmannen Jacques Tardi som inte setts till på varken svenska eller engelska på ett tag dök i veckan upp med albumet West Coast Blues på Fantagraphics; originalet kom ut 2005 så det är en förhållandevis ny historia.

Det är, som flera tidigare album från Tardi, en fransk hårdkokt deckare som har stått för manuset. Jean-Patrick Manchette heter upphovsmannen till berättelsen om hur den vardaglige affärsmannen George Gerfaut dras in i en härva av våld och mord efter att ha hjälpt en okänd man efter en trafikolycka. west_coast_blues2Den som har läst hårdkokta deckare förut lär inte bli överraskad av intrigen som följer mallen till punkt och pricka (en okänd dam som huvudpersonen får ihop det med, densammas död, osv).

Tardi har gjort sådana serier förut och han har gjort det bra, men den här gången har han höjt sig ytterligare ett snäpp i teckningarna som fortfarande är typisk Tardi, men med en lite mer avkopplad och naturlig känsla än jag sett honom använda förut. Människorna känns mer naturliga och realistiska, utan att Tardi därmed sagt har anammat någon slags fotorealism.

Manuset är också bättre än vanligt för en sådan här historia. Inte vad gäller själva handling, som sagt, men däremot har Manchette ett intressant sätt att berätta. Det är betydligt mer känslor än vanligt som beskrivs utförligt av den allvetande berättaren, men trots den rikliga texten faller serien aldrig i fällan att det känns som en illustrerad bok snarare än en serie; Tardi är alldeles för skicklig för det, och manuset alldeles för intressant. Ett smakprov från första sidan, när Gerfaut i en slags geistlös existentiell ångest kör runt på Paris motorvägar på natten, drogad av alkohol och sömnpiller:

Och så går det på, med utförliga skildringar av vad personer tänker och känner, allt utmärkt illustrerat av Tardi.

West Coast Blues var en positiv överraskning, utan tvekan. Jag hade rätt höga förväntningar redan innan, men jag hade inte räknat med att Manchettes manus skulle vara så pass egensinnigt för en noir-thriller, och att resultatet skulle bli en till bok att lägga till årets redan höga trave av riktigt bra serier. Om 2009 fortsätter såhär skulle jag vilja påstå att det är de bästa året någonsin för högklassiga serier utgivna i USA.

Direktlänk 10 kommentarer

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 169 andra följare