Resor

24 oktober, 2009 at 04:16 (Serier) ()

Det har varit o kommer vara lite ont om uppdateringar ngn vecka till; den här veckan har jag varit i Amsterdam varifrån jag kom hem igår kväll, och nu är jag på väg till Arlanda för en resa till (4 på morgonen. Suck.). Så den enda serien jag kunnat läsa är Touch, en manga jag har på min eboksläsare, men jag har fortfarande några tusen sidor kvar av den.
Ergo, det dröjer innan jag läst något nytt som jag kan skriva om.
Men jag ville iallafall nämna att jag precis hann få tag på Agnosis 8 hos Staffars förra fredagen. Li Österberg fortsätter att göra Sveriges bästa fanzine, den här gången med bland annat en längre historia med grekiska gudar som är rätt så annorlunda mot hennes andra serier, men lika bra som de andra.
Dessutom hade jag turen att vara i butiken när hon lämnade in de nya numren till Staffan så jag fick en söt liten teckning i mitt ex som matchar den jag fick på SPX :-)
Om jag hinner läsa klart Touch och om jag har internetaccess på resan blir det nästa post; om inte lär det dröja en vecka innan nästa post. Au revoir.

Direktlänk 11 kommentarer

En aspirant till Årets bästa bok: Stitches

20 oktober, 2009 at 23:21 (Biografiska serier, Serier) (, )

D*mn. Trodde att det var slut på magnifika nya serier från USA det här året, men efter att ha läst Stitches av David Small inser jag att jag hade fel; det här är kanske den bästa serien från 2009 jag läst hittills. Och jag höll på att missa den! Att jag köpte den var mer eller mindre en slump…

Anyhoo, Stitches har inte varit haussad i serievärlden på samma sätt som exempelvis A Drifting Life eller Astrios Polyp. En orsak är säkert att Small tidigare verk har varit bilderböcker och inte serier, så att han skulle vara så här briljant i sin första serie, gjord av en +60-åring, var en överraskning; även om han fått Waldecott-medaljen för sina barnböcker är en serie någonting annat än en illustrerad bok.

Stitches är en till i raden av självbiografier i serieform, i det här fallet en skildring av Davids barndom. Det är långt ifrån en lycklig barndom vi får följa, och det nostalgiska filter som alltför ofta appliceras på barndomsminnen lyser med sin frånvaro. Hans far är en radiolog som är övertygad om att alla sjukdomar kan botas med strålning vilket leder till att David utvecklar strupcancer i unga år, och hans mor saknar empatisk förmåga. Andra släktingar, som en rubbad farmor som försöker elda inne farfar gör inte precis saken bättre, och när David blir opererad som en följd av cancern och därefter blir mer eller mindre stum gör det inte livet bättre.

Det är en hemsk skildring, men Small lyckas genomföra den utan att vältra sig i misären. För samtidigt som det är en vandring genom helvetet är det också en berättelse om konstens kraft och trots-allt-optimism; Smalls väg ut är via sina teckningar.

Långa stycke av Stitches är helt stumma, men det är inte en pantomim-serie. Då och då bryts stumheten av sekvenser med dialog eller berättande text, och tajmingen när detta sker är mästerlig: Inte en enda gång pågår de stumma sekvenserna för länge; orden äntrar scenen i precis rätt ögonblick och vice versa. Ljudlösheten är ett genomgående tema i boken, med Davids fysiska stumhet, hans föräldrars psykiska stumhet när de varken kan eller vill diskutera vad som pågår i familjen (exempelvis talar de aldrig om för den 11-årige David att han haft cancer, och när han av en händelse får reda på det blir de ursinniga på honom när han vill prata om det), och slutligen serierutornas brist på text som exempel på temat.

Liksom manuset har teckningarna en bra rytm, där episoder av mycket rörelse följs av mer kontemplativa, och realism följs av fantasterier. Att Small har jobbat som barnboksillustratör syns också i stilen som påminner en hel del om bilderböcker av klassiskt snitt.

Självklart hoppades jag att Stitches skulle vara bra eftersom jag faktiskt köpte den, men jag var inte beredd på hur bra; överraskningar som den här önskar jag mig fler av :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Byun Byung-Jun: Mijeong

18 oktober, 2009 at 15:02 (Serier) ()

Manhwa idag, det vill säga en koreansk serie: Mijeong, skriven och tecknad av Byun Byung-Jun och utgiven på engelska av NBM. NBM har tidigare gett ut Byung-Juns Run, Bong-Gu, Run, som var intressant om än inte utan skavanker så jag tyckte det kunde vara intressant att läsa lite mer av honom.

Först och främst vill jag säga att den största behållningen av boken utan tvekan är teckningarna. De svart-vita bilderna påminner lite grann om en mer polerad version av japanen Taiyō Matsumotos, med rikliga mängder små korta streck och lite kantiga figurer, medan färgsidorna i den här boken ser ut som akvareller med inslag av pennteckningar. Mycket bra, helt enkelt, och definitivt värt att titta på.

Manuset är det lite mer si och så med. De korta historierna med teman à la urban depression och känslolöshet är inte de mest originella, men kompetent genomförda; det tråkiga är att de inte precis överraskar. Det är alltför lätt att skriva deprimerande berättelser om alienerade människor i storstaden, och alltför många författare tar den genvägen till att verka djupa. Det stärker inte heller historierna att Byung-Jun ibland är övermåttan otydlig med vilka scener som utspelas i nutiden och vilka som är tillbakablickar; att vara tvungen att bläddra tillbaka några sidor för att förstå vad som pågår gång på gång är inte så roligt.

Men två av historierna stack ut och lyfte sig över genomsnittet manusmässigt. 202, Villa Sinil visade sig helt oväntat vara en klassisk skräckhistoria i EC-stil, med en lättsam slacker-känsla, medan Courage, grandfather! har en handling helt i stil med de andra, om en begynnande kärlek mellan en lärarinna och en elev, men av någon anledning skildras allting från perspektivet hos en katt som också är kär i henne. Lite mystiskt med den komiska vinklingen, men det gjorde historien tusan så mycket bättre!

Alltiallt återigen en intressant bok som inte helt lyckas nå ända fram, men jag uppskattar att sådana här böcker lite vid sidan om allfarvägarna ges ut från Korea. Mer sånt, tack.

Edit: Glömde nämna en oviktig sak som ändå retar mig, och jag har nämnt liknande saker nyligen: Boken har också ett alldeles osedvanligt sugigt efterord; läs det inte, det är bara irriterande…

Direktlänk Lämna en kommentar

Tillbakablick: Martha Washington

15 oktober, 2009 at 00:48 (Serier) (, , )

Jaha. En till översizad samling av serier som jag inte kunde låta bli att plocka upp… The Life and Times of Martha Washington in the Twenty-First Century innehåller rubb och stubb av Frank Miller och Dave Gibbons berättelser om Martha Washington, från hennes födelse till hennes död, 100 år senare, allt återtryckt på ovanligt utmärkt papper till och med för samlingar av det här slaget.

När Give Me Liberty, den första serien i den här boken, kom ut 1990 kommer jag ihåg att jag blev besviken; jag höll fortfarande Miller som en av de bästa serieskaparna vid den tiden, och GML levde inte upp till det jag hoppades. Tyvärr visade det sig att Miller redan hade gjort sina bästa serier, och faktum är att efter GML har han bara skrivit långt sämre serier. Så istället för en tillfällig dipp i kvalitén var det början på en lång utförsbacke som vi inte sett botten på ännu. Jag trodde nog att han aldrig skulle kunna göra en sämre serie än The Dark Knight Strikes Again men sen dök All-Star Batman and Robin the Boy Wonder upp…

Så varför köpte jag då The Life and Times of Martha Washington om den bara var sisådär?

Förutom att jag gillar de här stora feta böckerna så funderade jag på om jag kanske hade bedömt serien för hårt första gången eftersom jag hade så pass höga förväntningar. Nu, med de redan nämnda horrörerna i minne, kanske serierna skulle fungera bättre vid en fräsch genomläsning.

Och lite blev det så. Att läsa igenom hela boken från början till slut i ett svep gör att de svagheter som finns inte blir lika distraherande; farten förblindar, och det menar jag som beröm. Bara det faktum att det faktiskt finns en tydlig början, utveckling och slut på historien gör den mycket starkare som helhetsupplevelse jämfört med ytterligare ett sisådär kapitel i en oändlig serie.

En annan sak som visade sig tydligare är att det här är en ren äventyrs- / krigsserie och inte någonting annat. När den lanserades var det med reklam som (givetvis) jämförde den med The Dark Knight Returns och Watchmen vilket var en otjänst; Martha Washington-serierna försöker inte vara  någonting annat än ett fartfyllt äventyr. Givetvis finns det med en gnutta samhällskritik (miljö, politik, med mera), framförallt i början, men det är halvhjärtat gjort, och när serien senare lämnar allt sådant bakom sig blir det klart roligare. Överlag tar den sig inte på alltför mycket allvar och blandar rätt friskt science fiction-klichéer med diton från krigsserier, vilda västern med flera genrer.

Det som håller nere betyget mest är nog Gibbons teckningar. Han har alltid varit en stel, nästan statyesk tecknare, och det är passar inte så bra till Millers mer kinetiska manus. I Watchmen var det inget problem eftersom den har så lite actionsekvenser, men här skulle det behövas lite mer schvung i stilen. Å andra sidan är Gibbons bra på personteckningar, och det är trots allt skönt att se någon som behärskar konsten att tydligt visa vem som är vem, kunna teckna mer än ett anletsdrag per person, och liknande. Men jag kan inte komma över känslan av att han är en lite tristare Brian Bolland.

Alldeles för dyr, men ändå underhållande; om det istället hade varit en lika fet volym till halva priset eller lägre hade jag rekommenderat den till de som är sugna på en actionserie, men $100 är lite mycket även om det är en ståtlig volym man får, rent fysiskt.

Direktlänk 2 kommentarer

Tankies

12 oktober, 2009 at 22:41 (Serier) (, )

Det var ett tag sen sist, men nu blir det en ny Ennis-serie igen ;-)

Tankies avslutar Ennis Battlefields-serie som jag skrivit om förut med en berättelse om en oprövad engelsk stridsvagnsbesättning. Som vanligt när det gäller Ennis är dialogen mycket bra, det våld som finns är grafiskt, och eftersom det gäller stridsvagnar finns givetvis den tyska modellen Tiger med på ett hörn (den dyker upp så fort Ennis får chansen att skriva om stridsvagnar). Och likaså som vanligt har serien det typiska flytet hos en Ennis-historia;han är så gott som alltid underhållande, oavsett vad han skriver om.

Men även för den som läst mycket serier av Ennis fanns det några små överraskningar den här gången. Först och främst så var Carlos Ezquerras teckningar ovanligt lockande. Han har illustrerat Ennis många gånger med habilt resultat, men den här gången var teckningarna renare och påminde en smula om den gamle räven Joe Ortiz. Vanligen tuschar Carlos E. själv, men den här gången var det hans bror Hector som var ansvarig och det var uppenbarligen bra.

Sen var manuset också en smula otypiskt för Ennis. Faktum är att det bitvis var, och det här är inte ett adjektiv man brukar kunna koppla ihop med Ennis, nedtonat. Det vi får se av besättningen är mestadels förvirring över vad de ska göra, allmänt slit, och väldigt lite strider. Visserligen finns en del scener som definitivt är Enniska, som när en överste ger sig ut på promenad med tedrickning under granateldsbeskjutning bara för att vara ett exempel för trupperna i moral och resning, men känslan när jag läst klart är ändå att Ennis för en gångs skull avstått från det spektakulära.

Totalt sett skulle jag vilja säga att Battlefields var ett lyckat experiment för Ennis, där han helt klart försökt att vidga sina vyer när han skriver krigsserier. Tydligen har han också sagt att han ska skriva en Battlefields 2, och det är bara att hoppas att han fortsätter på den inslagna banan. Det som är lite oroväckande är att det enda som sagts om vad den ska innehålla är att den kanske innehåller en uppföljning av Night Witches, den enligt mig klart svagaste delen i första volymen…

Direktlänk Lämna en kommentar

Urk: Lucky Star

11 oktober, 2009 at 23:39 (Manga) ()

Jag har skrivit om hur mycket jag tycker om Yotsuba&! förut. Orsaken till att jag började läsa den var serien Azumanga Daioh, Kiyohiko Azumas tidigare serie, en av alla fyrrutorsserier som finns i Japan men av ovanligt hög kvalité. Den följde en grupp tonåriga flickor genom gymnasiet, med fokus på deras vardagsliv. Dessutom gjordes det en anime-version av serien som för en gångs skull var briljant.

Så när Kagami Yoshimizus manga Lucky Star med ungefär samma upplägg (fyrrutorsserie, och med en framgångsrik animeversion bakom sig som hade sina poänger tyckte jag) i somras till slut blev översatt till engelska hade jag en del förhoppningar om att den skulle vara värd att läsa.

Men som rubriken redan avslöjat så hej, vad jag bedrog mig. Det här är riktigt dåligt, på alla sätt. Manuset är svagt och rejält ointressant; i animen hände det visserligen inte så mycket heller, men den hade trots det en viss charm även om den bara skildrade diskussioner mellan huvudpersoner utan egentlig mening. Serien däremot blir bara långtråkig.

Bilderna är inte bättre de heller, och ser mest av allt ut som stillbilder ur en anime, med en helt opersonlig stil där alla ser likadan ut, förutom frisyr. Det är också svårt att förstå vem som talar alltsomoftast eftersom pratbubblepilarna pekar lite hur som, och tecknaren saknar talang för att organisera personerna i bild så att bubblornas position känns naturlig.

Laxen får också lite lök i och med en undermålig översättning. Och jag menar inte att den har lite problem med att få repliker att låta naturligt och så (även om den har det), men att den rätt så ofta är obegriplig; tillsammans med pratbubbleproblemen gör det att jag alldeles för ofta inte fattar vad som pågår. Allt är inte Kagami Yoshimizus fel (även om han bidrar); förlaget Bandai får ta på sig ansvaret för den usla översättningen. För skojs skull kollade jag precis upp några scanlations (dvs fan-översättningar) av Lucky Star och de är överlägsna, för en gångs skull.

Undvik som pesten, alltså, oavsett vad ni tyckte om animen om ni sett den. Och ärligt talat var det tveklöst bästa med den introt och framförallt outrot…

Direktlänk 2 kommentarer

Pappa vet bäst: The Impostor’s Daughter

11 oktober, 2009 at 01:39 (Biografiska serier) ()

Det börjar bli en egen liten genre, pappa-biografin skriven av dottern. Tidigare exempel är bland annat Bechdels Fun Home (svensk titel: Husfrid)och Tylers You’ll Never Know, men idag tänkte jag skriva om The Impostor’s Daughter av Laurie Sandell som kom ut för ett tag sedan.

Bokens bakgrund skiljer sig rätt markant från de andra nämnda; både Bechdel och Tyler har varit verksamma inom seriebranschen många år, medan Sandell mig veterligt aldrig har publicerat serier förut. Hon har istället jobbat som reporter på tidningar som Glamour och Esquire, men efter att försökt skriva en bok om sin far utan att riktigt få till det blev det istället en serie, hennes första försök inom genren.

Skälet till att hon ville skriva om sin far var att han så totalt hade dominerat hennes barndom med sina berättelser om allt han varit med om och människor han träffat. Men allteftersom hon blev äldre förstod hon att allt inte stod rätt till; han var egentligen en mytoman och bedragare som utnyttjade alla han kände, inklusive sin fru och sina döttrar. Alltså en klassisk självbiografi om hur ens förälder har påverkat författarens liv på gott och ont (i det här fallet: ont, med mer eller mindre total brytning med familjen som resultat).

För att tala klarspråk är det rätt långt från Fun Homes kvalité. Sandell håller en beundransvärt jämn klass igenom hela boken vilket inte är det lättaste när man är en nybörjare; hennes erfarenhet som reporter skiner igenom i manuset, och teckningarna är helt funktionabla även om de inte är så personliga. Men samtidigt är det rätt lättviktigt och ibland tappar hon lite fokus: När hon koncentrerar sig på hennes förhållande med fadern fungerar det riktigt bra, men när hon istället berättar om sina egna problem (rehab för sömnpillermissbruk, relationsproblem med mera) är det inte lika intressant och påminner närmast om att läsa en artikel i en kvällstidnings söndagsbilaga.

Men trots att det inte är en fullödig bok är det ändå rätt fantastiskt att läsa den. Inte för dess inneboende värde (jag hade absolut inte tråkigt men jag tror inte jag kommer minnas mycket av den om ett tag), utan för vad den representerar: En vanlig skribent väljer att skriva sin självbiografi i serieform, utan att varken hon själv eller andra tycker att det är det minsta konstigt.

För några år sedan hade det varit så gott som otänkbart, men nu ses det som helt självklart att man kan göra det. Jag kikade lite på vad som skrivits om boken och de intressantaste kommentarerna var på sidor där den diskuterades som en bok bland alla andra med anknytning till kändisvärlden (på Glamour där hon är heltidsanställd är hon huvudsakligen ansvarig för kändisintervjuer). När andra liknande böcker diskuterades nämnde någon Fun Home, givetvis, någon nämnde Blankets av Thompson, några andra nämnde icke-serier, och knappast någon nämnde ens att det handlade om serier. Inte heller i intervjuer med Sandell jag läste var det någon stor grej; en enkel fråga om varför hon valt serieformatet, och sedan handlar resten av intervjuerna om boken i sig.

Och det är det starkaste beviset på acceptans: Att man behandlar det tidigare avvikande (serieformen i det här fallet) som någonting helt vardagligt.

Direktlänk Lämna en kommentar

Hårdkokt med stil & snits men utan nerv: The Hunter

8 oktober, 2009 at 00:26 (Serier) (, , )

Idag blir det en gammal hårdkokt klassiker i serieformat: Richard Starks (pseudonym för Donald E. Westlake) första roman om den hänsynslöse kriminella Parker, The Hunter.

The Hunter har en extremt enkel intrig: Parker har blivit lurad av en kumpan och bedragen av sin flickvän. Han överlever efter att ha lämnats som död av dem efter att de skjutit honom, och nu är han ute efter hämnd. Eftersom det är en deckare av den hårdkokta stilen är det inga krusiduller utan pang på rödbetan; jaga upp de skyldiga, en efter en, och sen göra sig av med dem. Intrigen i sig är inte viktig utan det är resan och stämningen som står i fokus.

Jag hade en hel del förhoppningar på boken. Normalt är jag inte över sig förtjust i att flytta en historia från ett medium till ett annat, men eftersom jag gillar Darwyn Cookes teckningsstil men alltid har tyckt att han haft problem med att få till manuset borde det här kunna bli intressant.  Boken ser dessutom mycket läcker ut: Cookes teckningsstil påminner en hel del om en mjukare version av exempelvis modeillustrationer från 50- och 60-talet kombinerat med den klassiska Acke-stilen, och här har vi en bok som inte bara utspelar sig under perioden i fråga, men som därutöver är har den goda smaken att publiceras i en mycket passande monokromatisk färgskala. Cookes teckningar har aldrig sett bättre ut; hans The New Frontier, en Lagens Väktare-historia som också utspelas under samma tidsperiod, är nästan lika snygg men The Hunter vinner på färgskalan.

Men sorgligt nog är manuset återigen ett problem. Alla serier av Cooke jag läst förut har haft samma svaghet: Han kan helt enkelt inte få till historier med nerv i. På ytan verkar manusen bra, men de saknar förmågan att engagera på riktigt; det saknas rytm i berättandet som bygger upp spänning, och istället lunkar allt bara på i samma fart. Han har också svårt att få till intressanta personer eftersom det enda som skiljer dem åt är oväsentliga yttre attiraljer: Läderlappen skiljer sig från Stålmannen genom att inte prata så mycket, men det är också allt, och så vidare.

Jag har inte läst romanen själv så jag kan inte säga hur väl Darwyn Cooke fångat romanen i serieformat (det enda jag läst av Westlake är hans komedithriller Dansen kring guldprästen, och det är någonting helt annat) men jag måste säga att de svagheter i historien jag ser är misstänkt lika de svagheter Cookes övriga serier har, så jag tror nog att det är Cooke som ska stå till svars för dem. Och det är knappast så att The Hunter är svår att överföra från romanformen; båda filmatiseringarna (Point Blank 1967 och Payback 1999) av den är lyckade. Jämfört med en annan serie baserad på en gammal hårdkokt deckare jag nyligen läste, Tardis version av Manchettes West Coast Blues, så står sig The Hunter slätt, tyvärr.

Sen måste jag också tillstå att även om Cookes teckningar är mycket inbjudande så är inte heller de utan svagheter. Den största svagheten delar han med alltför många andra serietecknare: Hans kvinnor ser alldeles för lika ut. Det som gör att de går att hålla isär är bara det lyckliga faktum att de ibland har olika hårfärg / frisyr /ögonbryn / eventuella glasögon. I The Hunter är däremot alla kvinnor med större roller blondiner och resultatet kan ni se i illustrationerna jag valt: Det är tre olika kvinnor på bilderna…

Direktlänk 17 kommentarer

Nämenvaf..: Välkommen till Fjuckby

6 oktober, 2009 at 23:14 (Serier, Svenska serier) ()

Det blir bara en kort liten blänkare idag; imorgon hoppas jag kunna skriva om Darwyn Cooke / Donald Westlakes The Hunter, men idag blir det svenskt.

Det enkla skälet till att det inte blir ett längre inlägg är att det egentligen inte finns så mycket mer att säga om Berglins senaste album, Välkommen till Fjuckby, än att de fortfarande är Sveriges utan konkurrens roligaste serieskapare. Eller förresten: En lyckad Berglin-stripp är roligare än någonting annat du kan läsa, basta.

Men en liten innehållsdeklaration skadar kanske inte. Som vanligt är det det senaste årets strippar som samlats ihop, och som vanligt är det också de som är gjorda i fyrrutorsformat där alla rutorna har ett gemensamt tema som är avgjort bäst. Ingen kan som Berglin satirisera vardagen utan minsta känsla av ett von oben-perspektiv; hos Berglin är vi alla lika små och obetydliga, helt fokuserade på den lilla världen.

Dessutom älskar jag de små påhittade ord som dyker upp då och då hos Berglins. I det här albumet fastnade jag för mrutt från strippen Vad ingen kommer att berätta för dig; läs den och ordet kommer sätta sig lika fast som klassikern ”Nämenvafan?!?”.

Så, iväg och köp, och för den som inte har råd kan man läsa de senaste stripparna på SVDs hemsida. Gack åstad!

En av Berglins senaste strippar

En av Berglins senaste strippar

Direktlänk Lämna en kommentar

Den bästa fängelsehålan: Dungeon – The Early Years

2 oktober, 2009 at 18:13 (Europeiska serier) (, , , )

The curse of plenty. Det har kommit ut så mycket intressanta serier de senaste månaderna att jag knappt hinner läsa dem, speciellt med tanke på att jag sedan också ska skriva någonting om dem ;-)

Som förra veckan, då jag hade hoppats att hinna läsa några böcker som jag verkligen ser fram emot (Asterios Polyp är fortfarande sorgligt oläst). Men då ramlar The Photographer, Eva och två Taniguchi-böcker ner, och så blev det ingenting av med det då heller. Och dessutom kom också del två av NBMs utgåva av Sfar/Trondheims starkaste Dungeon-saga, The Early Years: Innocence Lost och den kunde jag bara inte låta bli att läsa. Inte i ett sträck; det här är en serie som jag gillar bäst att läsa på kvällen i sängen innan jag ska somna, så det tog några kvällar (dessutom läste jag om första delen när jag ändå höll på).

Teckningarna står den mästerlige Christophe Blain för, mannen bakom serier som Gus och Isaac the Pirate som jag rekommenderar starkt till alla läsare. Manus är det som vanligt de lika mästerliga Lewis Trondheim och Joann Sfar som står för, och liksom den första boken är det här fråga om en allvarligare historia än de övriga Dungeon-serierna. Liksom i volym ett är det två franska album som ges ut i en volym här, men den här gången är det en markant skillnad mellan de två albumen.

De tre första albumen skrevs relativt tätt inpå varandra och är delar i en sammanhängande historia, om hur den blivande Dungeon-ägaren flyttar in till staden och där slits mellan korruption och sitt samvete. Det är en fascinerande historia som känns mer som Sfar och Blain än som Trondheim; det är en egenartad suggestiv historia med våld, sex, vilda jakter över takåsarna och svikna förhoppningar, allt illustrerat i en spretig stil med mycket tusch och svärta. Titeln på volymen, Innocence Lost, är mycket passande.

Dent fjärde albumet utspelar sig flera år senare, och det skrevs också flera år senare. Här är det istället resultatet av den förlorade oskulden som skildras, och allting har blivit sjaskigare: Kärlek har blivit besatthet alternativt köpt sex, och äventyrslustan har bytts ut mot naket, mekaniskt våld. Teckningarna har också ändrat karaktär och är nu gråa och glåmiga. Kort sagt, världen har förlorat sin charm. Det var lite av en chock att läsa det sista albumet eftersom kontrasten mot de tidigare var så stor, men bra är det fortfarande, även om det är mycket annorlunda. Som i de andra Dungeon-böckerna kryddas blandningen med humor och absurdism, även om det nästan helt saknas i det avslutande albumet.

Tyvärr är det här det sista Dungeon-albumet av Blain; nästa del av The Early Years tecknas av Christophe Gaultier som jag inte vet någonting om. Jag har flera gånger skrivit om hur bra jag tycker om en del av den nya vågen av franska serieskapare på 90-talet, och jag kan bara konstatera att de två volymerna av Dungeon – The Early Years är ett givet köp, till och med för de som inte är så förtjusta i de övriga Dungeon-böckerna.

Direktlänk 8 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 167 andra följare