Genre-mix: Crime & Superheroes

29 november, 2009 at 23:38 (Superhjältar) (, , , , )

Det bidde inte Ennis efter den hyperromantiska manhwan jag skrev om senast, men väl någonting hårdkokt: Bendis & Oemings Powers: The Definitive Hardcover Collection 3 och Brubaker & Phillips Incognito.

Att blanda superhjältar och kriminalthriller har blivit en relativt vanlig företeelse de senaste åren och mycket av äran för det tillkommer just författarna Bendis och Brubaker, med titlar som Alias (Bendis) och Sleeper (Brubaker). Båda har en förkärlek för dialogdrivna serier där superhjältedåd lyser med sin frånvaro, och framförallt Brubaker håller sig ofta mycket nära den rena kriminalthrillern.

Så ock här: För att börja med Powers-boken så är det alltså den tredje samlingen av serien, och det mesta är sig likt från tidigare. Bit för bit avslöjas bakgrunden till den värld Bendis & Oeming målar upp, där superhjältar är en naturlig del av vardagen. Teckningarna känns också igen, med sina skarpa linjer och tidvis röriga layout. Med andra ord kan man läsa min tidigare recension av bok 2; det enda jag egentligen vill tillägga är att det är mer av superhjältesidan här i och med att Christian Walkers bakgrund är huvudtemat för episoden Forever som upptar ungefär halva boken. Det är lite synd för den charm som Powers ändå har kommer definitivt från kriminalsidan snarare än superhjältesidan. Ett tveksamt plus för ap-episoden: Det är roligt att se en så tydlig homage till Stanley Kubricks 2001: Ett rymdäventyr, men 30 sidor med apor som slåss (”Yaarrggff!!”) eller har sex (”Gruunk! Gruunk!”) var kanske lite väl mycket…

Till Incognito istället, som håller en betydligt högra kvalité, och eftersom det är en avslutad bok inte heller kräver att man läser några andra böcker innan. Här får radarparet Ed Brubaker & Sean Phillips till en klassisk undercover-historia men med en tvist: Huvudpersonen ifråga är en kriminell superhjälte (Zack Overkill) som efter att ha agerat huvudvittne mot sin före detta boss nu är med i ett skyddat vittnesprogram. Hans superkrafter är bortraderade med hjälp av medicin som han tvingas ta, och han har ett utomordentligt tråkigt kontorsjobb i en håla någonstans i USA.

Incognito överraskar inte med sitt manus; att Zack kommer att få tillbaka sina krafter under seriens gång är självklart från första stund, liksom hans inte längre helhjärtade engagemang för ohämmat dödande. Men om man är krass kan man nog säga att det gäller kriminalgenren i allmänhet: För att vara en genre där handlingen är en så extremt viktig del är det förvånande hur sällan någonting överraskar.

Men Brubakers sätt att presentera Zack är mycket intressant, med Zacks förtvivlan över hur trist hans liv är utan den gamla spänningen. Han har smakat på ett liv där allting är målat med grällare färg, och nu har han förlorat det. De övriga karaktärerna i serien är tunna som det papper de är tryckta på men det saknar betydelse eftersom det här är en enmansshow där den enda person vars tankar vi får följa är Zack.

Serien förlorar lite i styrka när hans gamla kumpaner dyker upp, och Brubakers flört med gamla pulphistorier fungerar bara sisådär. Problemet är att Brubaker är en mycket bättre kriminalförfattare än superhjälte- / pulp-dito, och den realistiska tonen försvagas när kloner, galna vetenskapsmän och utomjordiska krafter dyker upp i förgrunden. Det är när serien är skitig och vardaglig som den fungerar bäst, och jag skulle helst se att den hade hållit sig kvar där lite längre.

Men det är ingenting som stoppar mig från att rekommendera serien. I det stora hela är det riktigt underhållande, och Sean Phillips lågmälda och jordnära teckningar matchar handling perfekt. Med andra ord, färgglada kostymer saknas helt ;-)

Summa summarum en mycket bra serie, och en mer för fansen. Och sen finns det som sagt mycket annat i samma genre, från Bendis & Brubakers andra serier till sådant som Alan Moores Top 10, för den som vill ha ännu mera betoning på superhjältedelen av den här mixen.

Direktlänk 6 kommentarer

Lite för mycket: The Color of Earth/Water/Heaven

27 november, 2009 at 00:17 (Manga) ()

Hm. Det här kommer att bli knepigt; det är oerhört frestande att slita Kim Dong Hwas tre böcker The Color of Earth / Water / Heaven i stycken för deras ultra-romantiska ton och (nästan) aldrig sviktande allvar eftersom det vore så lätt men den är inte helt usel. Redan när jag skrev om den första delen var jag lite skeptisk och tyckte att det var i mesta laget, och att läsa alla tre i ett sträck igår var bitvis en övning i koncentration: Jag var tvungen att fokusera på serien för att acceptera sättet den berättade historien på för så snart jag slappnade av lite blev jag faktiskt full i skratt av det överlastade språket. I det avslutande kapitlet gick det åt pepparn när huvudpersonen Ehwa äntligen gift sig; skildringen av bröllopsnatten var bara för mycket med bilder på mortel + stöt, vindar som formar molnen till ett älskande par, klockor som ringer, och så vidare.

Det är inget fel på höga pretentioner; Hwa siktar högt och vill uppenbarligen göra en serie där kärlekens poesi sitter i högsätet, och ibland fungerar det precis som tänkt. Nackdelen med pretentioner är däremot att när det inte fungerar så brukar fallet bli långt…

Jag skulle gärna tycka bättre om den här manhwan än jag gör. Den är definitivt ovanlig i sitt tonfall, och det är inte alltför mycket manhwa som kommer ut på engelska med lika stora ambitioner. Men det räcker inte; språket skulle behövt skruvas ner ett antal grader för att bli mer läsbart i längden. Ett citat från en scen där Ehwas mamma blir uppvaktad av en man:

Though the beauty has faded… Though the fragrance has dwindled… I am a withered old tree with a flower hidden inside her.

Faktum är att 1,000 sidor fyllda med liknande är lite smått tungrott.

Men, som sagt, allt är inte illa. Även om jag fortfarande inte är helt förtjust i hur Hwa tecknar människor finns det en hel del bra enstaka bilder och sidlayouter, och språket till trots flyter läsandet på förvånansvärt bra. Och det finns också en del roligare sekvenser, framförallt när Ehwas väninna Bongsoon är med.

När jag nämner Bongsoon måste jag också nämna att jag har svårt för Hwas skildring av Ehwa och hennes mamma. Serien igenom förblir de passiva och väntande, men Bongsoon är uppfriskande rå och infallsrik. Ehwa är blyg och blir akut generad så fort ens en antydan om nakenhet eller något än värre nämns, alltmedan Bongsoon leker doktor med pojkarna och sedan går än längre när hon blir äldre. Ehwa däremot fortsätter att tråna än efter den ene, än efter den andre. I förorden nämns hur skicklig Hwa är på att skildra kvinnor, men själv är jag lite lätt misstänksam; givetvis är Ehwa + mamman vackrare än alla andra, medan Bongsoon som bryter mot mönstret för hur kvinnor ska vara inte är det. Med andra ord, attraktiva kvinnor väntar bara på att männen i deras liv ska dyka upp (detta nämns ofta som typiskt kvinnligt), medan mindre attraktiva kvinnor istället letar upp dem.

Jag kanske är lite väl hård mot den här serien, och jag är övertygad om att det finns många som kommer att tycka mycket bättre om den än jag gjorde. Min smak är däremot för långt ifrån vad Hwa vill åstadkomma är jag rädd.

Efter den här serien tror jag att jag måste läsa någonting av Ennis som motvikt; han är inte alltid bra, men snyftigt romantisk är han aldrig ;-)

Direktlänk 1 kommentar

Fortsättningar följer

25 november, 2009 at 00:51 (Europeiska serier, Manga, Serier) (, , , , )

Dags igen för en liten summering av några serier jag redan skrivit om som nu har kommit ut med fler delar.

Liksom förra gången har jag läst en ny del av Leos serie om utomjordiska kolonier. Handling har nu flyttat över till Betelgeuse, en planet som saknar det globala havet vi såg i Aldebaran-sviten, men likafullt flödar över av diverse bisarra djur. Precis som förut är det återigen Leos teckningar av den extraterrestriella faunan som lockar; hans människor har lite stela ansikten och framförallt munnar.

Om jag ska vara lite petig verkar handlingen i den här sviten vara lite väl lik den förra (koloni som tappat kontakten med Jorden, och därefter har en otrevlig diktatur tagit över), Cinebook fortsätter med sin fåniga censurering, och tyvärr verkar triste Marc dyka upp igen. Men det spelar faktiskt ingen (eller mycket liten) roll; det jag läser Leos serie för är naturen han skildrar, och det fortsätter han med den äran även här.

Raskt över till den andra och avslutande delen av den alldeles förträffliga serien A Distant Neighborhood av Jiro Taniguchi. När jag hade läst den första delen hoppades jag att Taniguchi skulle hålla hela vägen fram; det fanns i så fall en god chans att det här skulle bli en av de bästa serierna jag läst.

Frustrerande nog blev det lite både och; på en del sätt är den andra delen ännu bättre än den första, men å andra sidan finns det några små saker som stör mig rejält. Men man får ta det goda med det onda:

Det goda: Taniguchis skildring av Nakaharas känslor efter att ha blivit 14 år igen är superb. Den finstämda skildringen av familjen och framförallt fadern är enastående i sin skarpsynhet och ömhet, där faderns känslor bara berörs helt lätt men ack så elegant. Taniguchi balanserar också perfekt mellan Nakaharas nostalgiska känslor när han träffar människor som han vet hur det kommer att gå för, och hans lycka i nuet,  lyckan över att vara ung och stark igen. Det är en mycket tydligt japansk känsla över sättet som känslorna skildras som långt mer påminner om japansk romaner än japanska serier. Absolut toppbetyg, med andra ord.

Det onda: Avslutningen. Tidsresehistorier och liknande är notoriskt svåra att avsluta på ett tillfredsställande sätt, och inte ens Taniguchi klarar av det på ett sätt som jag hade önskat. I och med att resten av serien är så fantastisk köpte jag ändå slutet men i vilken annan serie som helst hade det blivit underbetyg här. – För den som inte vill veta vad problemet är, hoppa till nästa stycke nu -. Den urgamla och sugiga lösningen med att det bara var en dröm men där det precis på slutet dyker upp ett bevis på att det ändå inte var det har jag läst alldeles för många gånger förut. Tacka vet jag exempel som Måndag hela veckan där man aldrig får någon förklaring till varför allt hände; en mycket bättre lösning. Men som sagt är serien i sin helhet så bra att jag inte kan bli så deprimerad över det som jag kanske egentligen borde :-/

Och till sist, en annan manga som jag livligt rekommenderar: Hikaru no Go, som i och med bok nr 17 borde vara slut men tyvärr inte är det. Vad jag menar med det är att i och med den här boken känns det som om historien helt enkelt är färdigberättad; det som skulle sägas är sagt. När jag sen ser att det fortfarande är 6 volymer kvar, och att nummer 18 utannonseras som en samling med kortare berättelser om bifigurer låter det alldeles för mycket som en serie där förlaget desperat bett serieskaparna om att fortsätta ett liiitet tag till. Jag kommer att köpa och läsa även dessa volymer, men är som sagt skeptisk. Det har varit en underbar serie om Hikarus framfart inom Go-spelandet och hans utveckling både som människa och spelare, och jag kommer att sakna den; det är förunderligt hur en serie som handlar om så lite ändå kan vara så spännande. Jag kan spela Go själv (alldeles extremt uselt, dock), men det behövs inte för att man ska uppskatta Hikaru no Go. Ett praktexemplar bland gedigna japanska underhållningsserier utan litterära ambitioner.

Direktlänk 4 kommentarer

Mer klassisk fotorealism: Rip Kirby

23 november, 2009 at 21:36 (Dagspresserier) (, )

Efter att vi redan sett samlingar med The Heart of Juliet Jones och Mary Perkins On Stage är det nu dags för anfadern ifråga om teckningsstilen: Alex Raymonds Rip Kirby, eller Peter Falk (brrr!) som den också kallats i Sverige. Det är givetvis förlaget IDW som ligger bakom den här samlingen i totalt fem volymer; de ger ut en ansenlig mängd klassiska serier i eleganta utgåvor, och det är bara att hålla tummarna att de fortsätter.

Låt mig först börja med den fysiska utgåvan, och ett litet sorgligt besked. Det är en elegant inbunden bok, i generöst stort format, men tyvärr är inte alltid förlagorna de allra bästa. Det har varit samma sak med alla tidigare utgåvor av Raymonds serie, men jag hade hoppats på att någon skulle ha lyckats gräva upp någonting lite bättre. Det är alls inte dåligt, men ändå inte i klass med deras samling av Little Orphan Annie där de haft tillgång till originalteckningarna. Framförallt är det linjerna som har en tendens att bli lite grövre än avsett, vilket är synd eftersom Raymond var så bra på den delen. Med den brasklappen avklarad, låt mig gå över till serien i sig.

Innan Rip Kirby var Raymond huvudsakligen känd från Blixt Gordon, en serie där hans teckningar hyllats av alla och envar, men där manuset brukar förbigås med rättmätig tystnad; historierna är pinsamt tunna och utan Raymonds illustrationer skulle ingen minnas serien idag. För en serie som Rip Kirby, med dess intellektuella och sofistikerade detektiv i huvudrollen, var manusdelen betydligt viktigare och Raymond anlitade därför hjälp för den delen (först Ward Greene, senare Fred Dickenson).

Och historierna är inte alls så illa här; det går inte alltid så bra för de goda eller så dåligt för de onda, och även personer som byggs upp som viktiga kan dödas. Intrigerna i sig är heller inte så pjåkiga (förutom den första som har en del seriösa luckor…) med bra variation; min favorit här var den långa episoden Bleak Prospects, där skurken tar livet av sig mitt i och som sedan istället handlar om ett barnlöst pars kamp för att få behålla sitt (olagligt) adopterade barn. Enstaka scener som lyser starkare än andra är sådana som den där Kirby försöker övertala polisen att en ungdomsbrottsling som blivit medlurad av en äldre brottsling borde få ett lägre straff eftersom hon är så ung och förtjänar en chans till, men polisen vägrar. Det sista vi får se av henne är när hon efter ett misslyckat självmordsförsök förs in i en polisbil medan Kirby tänker: ”Poor kid…Her life could have been so different..”. Överlag misslyckas Kirby ibland här; upprepade gånger begår han misstag som gör att oskyldiga kommer till skada eller till och med dör, så han skildras inte som en oövervinnerlig detektiv utan bara som en skicklig men mänsklig sådan.

Det som däremot inte håller lika bra är personskildringarna. Kirby själv är en rätt så arid torrboll och flickvännen Honey Dorian saknar personlighet. De som är intressantast är Pagan Lee, ex-kriminell Hollywoodstjärna som är kär i Kirby, och Kirbys alltiallo Desmond som här är mycket aktivare i sin roll som medhjälpare än han senare skulle bli; flera gånger är det han som räddar Kirby genom att klubba ner skurkarna eller helt simpelt döda dem. Men det går inte att komma ifrån att karaktärerna är den absolut svagaste punkten i serien, och det som gör att den trots Raymonds kvalitéer som tecknare ändå är en sämre serie än exempelvis tidigare nämnda Mary Perkins. De saknar djup och förmåga att engagera mig känslomässigt, och de tekniskt kompetenta historierna är inte tillräckligt bra för att kompensera det.

Teckningarna ska jag förstås också nämna. Det är fascinerande att se hur snabbt Raymonds stil utvecklas här, från den första episodens rikliga skrafferingar till en mer tidsbesparande stil där skuggor och svärta får stå för dramatiken. Fotorealistiskt är det, som sagt, men i början ser man definitivt spår av hans Blixt Gordon-stil också. Sen tycker jag att det ser misstänkt ut som om han skaffar (eller byter) assistent då och då. I några av de sista stripparna i tidigare nämnda Bleak Prospects försvinner svärtan helt och det ser plötsligt mycket trist ut, men efter några veckor verkar Raymond vara tillbaka igen och teckningarna blir genast bättre. Så, huvudsakligen ser det mycket bra ut (även om jag personligen tycker att både Leonard Starr och Stan Drakes teckningar ser minst lika aptitliga ut som Raymonds), med undantag för trycket här och där, som sagt.

I och med den här boken är det nu bara Roy Cranes Captain Easy som jag ivrigt väntar på bland alla årets utannonserade återtryck, och om Fantagraphics bara får ut den innan jul så är året fulländat vad gäller klassiska dagstidningsserier i återtryck :-)

Direktlänk 1 kommentar

Till slut på svenska: Franquins Tembo Tabou

22 november, 2009 at 14:14 (Serier) (, )

Tembo Tabou var inte värd väntan. På 70-talet ansåg Carlsen att Spirou-albumet, gjort av Franquin/Greg/Roba, var för rasistiskt för att ge ut i Sverige (liksom Tintin i Kongo), men nu dök det upp till slut i Spirou 1958-1959. Och inte är det Franquins finaste stund, precis; det är ett ganska mediokert äventyr, oavsett skildringen av pygméerna. Varken teckningarna eller manuset har någonting som höjer serien över en fransk komisk äventyrsserie enligt mall A.

Eftersom de andra Spirou-albumen från den här tiden är så mycket bättre beror nog Tembo Tabous låga kvalité på att det var det första Spirou-albumet gjort för publicering i dagstidningsformatet. För att hinna med både detta och den vanliga Spirou-serien arbetade Franquin här tillsammans med Roba för första gången, och uppenbarligen fungerade det inte så bra först. Senare gjorde de Undervattensmysteriet tillsammans som står skyhögt över i läsvärde, så det rör sig säkert om inkörningsproblem. Men att det finns en orsak gör mig självklart inte gladare som läsare :-/

För att vara mer precis så är historien om Spirou, Nicke och Marsupilamis äventyr i centrala Afrika med röda elefanter, köttätande växter, guldfyndigheter, och västerländska skurkar som utnyttjar vidskepligheten hos landets invånare berättad helt utan finess. Med den här minimala beskrivningen är jag övertygad om att vem som helst skulle kunna skriva en historia som är precis lika bra/dålig som den här; det finns inte en oväntad vändning i hela albumet. Serien har dessutom mer än lovligt stora likheter med Gorillan och guldgruvan, förutom att den senare gör allting så mycket bättre…

Och hur är det med rasismen; gjorde Carlsen rätt på 70-talet?

Det är ingen tvekan om att serien är rasistisk; alla afrikaner är starkt vidskepliga, och utan hjälpen från Spirou med flera skulle pygméerna aldrig klarat sig ur knipan. När skurkarna är vederbörligen besegrade är Spirou också vänlig nog att tala om för dem hur de ska klara sig efteråt.

Jag är en stark anhängare av att man ska publicera även tveksamt material; om inte annat är det bra att se vad som var OK att göra historiskt. Men just i det här fallet tycker jag att Carlsen gjorde rätt: Inte för rasismens skull, men för kvaliténs. Det finns ingen anledning att ge ut någonting som Tembo Tabou om man inte som här gör det i samband med en komplett utgåva av serien ifråga. Så rätt beslut, men av fel orsak. (Däremot gjorde de fel ifråga om Tintin i Kongo som är väl värd att läsa, trots skildringen av Belgiska Kongo.)

Slutsatsen är att jag är glad att vi nu äntligen kan läsa Tembo Tabou på svenska, men att det nog bara är Franquin-fantaster (som jag) som bör göra sig besväret :-)

Direktlänk 2 kommentarer

Familjeliv i Elfenbenskusten: Aya

20 november, 2009 at 19:09 (Serier) (, , )

Jag måste erkänna att första gången jag läste Aya, skriven av Marguerite Abouet och tecknad av Clément Oubrerie, så blev jag rätt så besviken. Serien var omskriven som en av de bästa i den nya franska vågen (dit den räknades eftersom den gavs ut i Frankrike först) men levde inte upp till mina förväntningar. Visst var det intressant att läsa en skildring om vardagslivet i Elfenbenskusten på 70-talet, men det var en lite för enkel historia för min smak.

Men nu har jag precis läst klart den tredje delen om Aya, The Secrets Come Out, och bitarna börjar falla på plats. Det är inte det att serien har ändrat karaktär egentligen; det är fortfarande en lättsam och, vågar jag säga ordet, varm serie med såpoperadrag om Aya, hennes familj, och människorna runtomkring henne. Det som gör att jag är mycket mer positiv nu är att efter runt 400 sidor har Abouet lyckats måla upp en mer helgjuten bild av samhället Aya lever i, och det gör innehållet mycket intressantare. Det som i den första boken bara kändes som exotiska detaljer, som torget med bord där ungdomarna träffas för lite kuckelimuck (ursäkta ordet, men kunde inte låta bli att använda det!) på natten eftersom de inte kan göra det hemma, är efter tre böcker någonting som känns som en naturlig del av bakgrunden till. Kort sagt, jag tycker att jag nu förstår mig på personerna betydligt bättre än innan.

Men det är ingen tråkig serie man läser för att lära sig om Elfenbenskusten. Som sagt finns det tydliga drag av såpopera, både komiska och mer seriösa sådana. Här finns skönhetstävlingar, homosexualitet, otrohet, månggifte (eller åtminstone ett försök till ett…), vänskap, med mera. Ibland blir det mer allvarligt men i grunden är det med en känsla av att allt nog kommer att lösa sig åtminstone någorlunda väl som jag läser böckerna.

Oubreries bilder passar perfekt till manuset och jag missade faktiskt först att det var två personer bakom serien eftersom den kändes som en helhet. Det syns att han är fransman på teckningsstilen, men också att han ofta besökt Elfenbenskusten; det går inte att missta miljöerna för någonting som finns i Europa.

Jag skulle inte bli det minsta förvånad om Aya skulle komma ut på svenska vad det lider, med dess säljbara bakgrund; hur många kvinnliga serieförfattare från Elfenbenskusten känner ni till? Men bli inte lurade av att det kan låta som en präktig serie som man borde läsa för att visa hur kulturellt korrekt man är för det är Aya för bra för. Inget storverk men en klart underhållande såpa med en ovanlig bakgrund.

(Tillagt 25:e september 2010: Nu är jag nyfiken; varför är det så många som besöker just den här recensionen idag/igår? Skojprojekt? Någonting annat? Kommentera gärna :-) )

Direktlänk 5 kommentarer

Hederligt hantverk: Pardners

17 november, 2009 at 23:50 (Serier) (, , )

Inte är den rykande färskt precis, Stan Lyndes serie Pardners från 1990-91, men det gör verkligen ingenting; det här är inte en serie man läser för att stilla nyfikenheten på vad man kan göra med seriemediet, som gårdagens Travel, utan en serie man läser för det excellenta hantverkets skull. Stan Lynde vet precis hur slipstenen ska dras när det gäller västern-serier, och i den här serien i två delar använder han den kunskapen på ett mycket underhållande sätt.

För den som bara läst någon av Lyndes mer kända serier, Rick O’Shay och Latigo, kan det vara intressant att veta att Pardners saknar åtminstone en sak som de både serierna har: En hjälte à la Hipshot Percussion eller Latigo som är tuffare och snabbare med puffran än alla andra. Istället har vi en huvudperson, Footloose Fairweather, som påminner mer om den vardaglige cowboyen som visserligen kan slåss om det behövs men spenderar huvuddelen av tiden med att föda upp hästar och knega på på sin minimala farm; ungefär som en äldre version av Merlin Fanshaw, huvudpersonen i Lyndes underhållande roman The Bodacious Kid.

Handlingen är däremot klassisk Lynde: En ung föräldralös småflicka, Fancy Free (Lynde har lika målande namn på sina personer som alltid), dyker upp hos Fairweather efter att rymt från sina fosterföräldrar efter att mannen har visat sig alltför närgånget intresserad av henne. Sen visar det sig föga överraskande att hennes riktiga föräldrar lämnat efter sig en smärre förmögenhet som tillkommer den som tar sig an henne -> fosterföräldrarna försöker hitta henne igen.

Så, som sagt, inga oväntade tvister i handlingen, men det har aldrig varit Lyndes styrka. Istället är han förbaskat bra på att aldrig fuska med handlingen, spela väl på emotionella strängar, och vara rolig på ett gammeldags men väldigt lyckat sätt. Att det här var Lyndes första serie som inte var avsedd för publicering i en dagstidning märks framförallt i början, där det är tydligt att han skriver serien som om den skulle publiceras i söndagstidningsformatet: Varje sida har en liten avrundning i sista rutan. Det gör inte så mycket eftersom han är bra på det formatet, men när han senare släpper lite på den designen flyter serien på bättre, utan hack.

Det som är mer än bara bra hantverk är teckningarna. Lynde var den siste mästaren inom dagsstrippserierna på att använda Zip-A-Tone, det preparerade specialpappret för att snabbt ge textur åt svartvita teckningar. Roy Crane är den store mästaren här, men Lynde är inte långt efter; det är rogivande att se i Pardners hur väl han använder tekniken. I The Price of Fame, en Rick O’Shay-serie han gjorde något år senare, valde han att istället färglägga serien och den ser mycket tråkigare ut som resultat. Bra manus, definitivt, men ett lite trist utseende.

Tyvärr har min egen scanner lämnat in för gott verkar det som, och eftersom Pardners är en så pass okänd serie som den är finns inga bilder från den på nätet som jag kan visa upp (på Wikipedias sida om Lynde nämns serien inte ens). Jag ska försöka scanna in någonting imorgon på en annan scanner, men tills dess får ni hålla till godo med min helhjärtade rekommendation av Pardners, utan bildbevis, till alla som gillar en rak, enkel välberättad västernhistoria.

Edit: Bilder inscannade och inlagda :-)

Direktlänk 2 kommentarer

Och nu, Konst: Travel av Yuichi Yokoyama

16 november, 2009 at 23:17 (Manga) (, )

Travel är nog så långt från gårdagens serie Grandville man kan komma: Istället för en ren underhållningsserie i klassisk stil är det en ren konst/design/geometrisk serie helt utan handling; istället för mjuka teckningar med varma färger är det teckningar i svartvitt som ser ut att ha gjorts med passare och linjal.

Men det är likafullt en bra serie det här med; även om jag inte är en storkonsument av den här typen av serier där formen är allt är det bra hjärngympa att läsa ibland. Vi har ju ett svenskt exempel i en del av Pirinens senare serier där han leker med formen, men Yokoyama går ett steg längre i och med att man inte med bästa vilja i världen kan hävda att det finns en handling i vanlig mening i Travel.

Det serien innehåller är 200 ordlösa sidor där tre män åker tåg. Hela förfarandet skildras i detalj, där bara vandringen genom tåget för att hitta några platser att sitta på tar sina modiga 40 sidor. Yokoyama byter perspektiv, han stiliserar något våldsamt, han leker med linjer. Hans stil påminner en hel del om futurismen med dess betoning på rörelse; rörelsen blir hos Yokoyama nästan fysisk med de tydliga fartstrecken i symmetriska sättningar.

Konstigt nog är det aldrig tråkigt, trots bristen på normal handling. Jag blev nästan lite besviken när tåget slutligen kommer fram till destinationen och männen kommer fram till sitt slutmål: Havet. Det är en tour-de-force av Yokoyama, utan tvekan. Jag tror väl inte att det här var någon kioskvältare när den kom ut på engelska men det var nog inte heller meningen. Avsikten här är någonting helt annat än att fånga stora läsargrupper med en spännande handling, som nog framgår.

Förresten, ”på engelska”: Serien är visserligen helt utan ord, men Yokoyama har skrivit noter till i princip varje sida, och utan en översättning hade den delen gått mig förbi. Noterna är besynnerliga, och skrivna på ett sätt som gör att det verkar som om Yokoyama inte har skildrat ett skeende som en konstnär, utan istället som en observatör. Som exempel skriver han om den här sidan, vilket jag låter avsluta inlägget:

If this is indeed a flower field, one would be remiss not to note that it grows too close to the train tracks.

Direktlänk 2 kommentarer

Fabeldjursångpunk

15 november, 2009 at 18:58 (Serier) (, )

Äsch. Jag började skriva den här recensionen av Bryan Talbots utmärkta serie Grandville med ett minimalt stycke om Talbot själv, men sen insåg jag att jag höll på att sväva ut i en längre text om hans banbrytande The Adventures of Luther Arkwright som inte alls hade med Grandville att göra. Så nu börjar jag om från början med bara en kort notis att om ni inte läst TAoLA så borde ni göra det; det är en serie som förebådar Alan Moores, Grant Morrisons med flera andra brittiska serieskapares serier på 80-talet, men som har en helt egen New Wave-stil. Enligt Wikipedia och Warren Ellis ”…probably Anglophone comics’ single most important experimental work.” och jag kan bara instämma.

Så, över till Grandville!

Grandville (i serien ett alternativt namn på Paris) känns som en säregen mix av den klassiska franska antropomorfiska (nåja, några människoliknande varelser syns till, men de sägs vara ”en ras hårlösa chimpanser från trakten runt Angoulême”) äventyrsserien med en typisk brittisk hårdför realism. Som redan antytts är det steampunk-miljö som gäller, närmare bestämt en värld där Napoleon vann sina krig och Frankrike därför tog över Europa och England. När serien börjar har England nyligen blivit självständigt igen tack vare anarkisternas bombattentat.

Vad som sedan följer är en deckare med noir-drag, intriger på högsta nivå, oväntat blodiga strider, och givetvis några sköna damer. Våldet träffade mig hårt; utan att kännas spekulativt är varje scen där Archie LeBrock, en detektiv vid Scotland Yard, använder sina stridsfärdigheter överrumplande och extremt obehaglig. Att han är en grävling och därmed tuffare än alla andra känns också helt naturligt. Det är definitivt en serie avsedd för vuxna, trots att Talbot här tecknar i en ren och klar stil tydligt inspirerad av franska serier, fjärran från den plottriga stilen i Luther Arkwright men närmare hans stil i The Tale of One Bad Rat, för de som läst den.

Manuset är tight rakt igenom, och Talbot håller ihop historien väl till slutet; utan att vara över sig originellt är det hantverksmässigt mycket bra genomfört. Det ovanliga är inte historien i sig utan den nämnda blandningen av stilar från en som kan sin seriehistoria: Anspelningar på andra serier är det gott om, som Sprirou, Maus och Tintin (Milou har en relativt stor biroll som nerdekad opiummissbrukare), och likaså på dagsaktuella händelser. Grandville är inte över sig subtil, men rejält underhållande; den gör sig bäst att läsa i ett svep, utan att tänka alltför mycket.

Ett nytt album ska komma ut i början av nästa år, och om de första två säljer bra ska det bli flera; jag håller absolut tummarna.

PS. Förresten kanske jag ska ta och läsa om Luther Arkwright själv och skriva om den här, det var (alltför) länge sedan jag läste den senast :-) DS.

Direktlänk 11 kommentarer

Cat Burglar Black

14 november, 2009 at 00:31 (Serier) (, , )

Det är lite förvånande för mig själv att jag nu sitter här och recenserar en bok av Richard Sala igen, med tanke på att jag skrev om hans Delphine nyligen och att han inte är en storproducent av serier precis. Så kan det gå!

Cat Burglar Black är dock en serie riktad mot en helt annan målgrupp än Delphine: Här är det någonting så ovanligt som en amerikansk serie inriktad på ungdomar som gäller. Visserligen kan man hävda att alla superhjälteserier också är det; vad jag menar är att Cat Burglar Black känns som en typisk ungdomsbok som händelsevis är gjord i serieformatet.

Huvudpersonen, den tonåriga flickan K., är föräldralös och har växt upp på ett barnhem där föreståndarinnan i sann Dickens-anda utbildat alla barnen till tjuvar, men efter att det avslöjades av polisen börjar K. istället på Bellsong Academy for Girls, en flickskola som driva av hennes moster.

Någon som blir förvånad om jag säger att allt inte är vad det verkar vara i skolan, och att både elever, lärare och samhället som omger skolan döljer mörka hemligheter?

Salas typiska drag som människor med bisarra utseenden och kusliga miljöer passar som handen i handsken, låt vara att det underliggande temat inte är lika skrämmande som det brukar vara. Inte för att flickorna har det lätt, med sorgliga barndomar och (eventuellt) några dödsfall i boken, men lika förkrossande obehagligt som i Delphine är det definitivt inte.

Teckningarna är nog de mest inbjudande som Sala har gjort, med i grunden samma stil som i hans tidigare serier och lika styvt genomfört som i Delphine, men här finns också en mycket smakfull färgläggning som också lättar upp. Det är också imponerande hur han lyckas ge elevernas ansikten en egen karaktär med de små medel han använder; ibland är ansiktena ytterst minimalt tecknade men de behåller alltid personligheten.

Det som är mindre bra med Cat Burglar Black är att det är alldeles för tydligt att den är avsedd som första delen i en längre svit. Historien är onekligen avslutad, men lika otvetydigt har Sala planer för flera; det finns alldeles för många antydningar om ytterligare hemligheter här för att jag ska känna mig helt nöjd med manuset. Det går även lite väl snabbt i svängarna här och där, som plussar på intrycket av att det är en bok som har en viktig uppgift i att lägga ut grunden för fortsättningen.

Ergo, köp den ni med så att den säljer tillräckligt bra för att förlaget First Second ska våga sig på att ge ut en del till :-)

Direktlänk 3 kommentarer

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 182 andra följare