Årsavslutning

31 december, 2009 at 15:09 (Serier)

2009 går nu mot sitt slut, och som serieår betraktat har det varit över all förväntan. Framförallt gäller det serieutgivningen i USA; i Sverige har det varit lite dystrare även om det funnits enstaka ljuspunkter, som Joanna Hellgrens Frances och för mig personligen att ha upptäckt Mats Källblad.

Eftersom jag redan har skrivit en årskrönika över nya amerikanska serier på Staffans blogg så tänkte jag här bara skriva några ord om andra serier.

Som till exempel den våg av samlingar av dagstidningsserier som vi sett i USA. Trenden startade redan innan 2009, men den har accelererat under året och visar inga tecken på att avta. Under året såg vi de första volymerna i återtrycken av Rip Kirby, Prins Valiant, Bloom County med flera, och fler volymer av Mary Perkins, Juliet Jones, Popeye, Terry and the Pirates och diverse andra. Nästa år ansluter sig serier som Fantomen, Knallhatten och Captain Easy; jag håller tummarna för att marknaden håller i sig för de här böckerna istället för att implodera som den gjorde senast det begav sig i början av 90-talet.

På mangafronten har det tyvärr varit lite stiltje; jag har inte upptäckt någon ny bra serie bland de som ges ut (förutom Children of the Sea, men med bara ett nummer under bältet vet jag ännu inte om den kommer att hålla i längden), och det märks att utgivningen har minskat när flera serier jag följt har lagts ner innan de avslutats (som GTO: The Early Years och Dragonvoice). Undantaget är givetvis Urasawa, där både Pluto och 20th Century Boys visat sig förvalta det goda intryck han gav med Monster. Enstaka serier som Yotsuba&! och A Distant Neighborhood gjorde också sitt till för att lysa upp tillvaron, men min personliga känsla är ändå att det var lite av vänta-och-se som gällde för de amerikanska mangautgivarna i år.

I Sverige var det som sagt tunnsått med bra serier i år enligt mig. En trist tendens har varit att de kommersiella serieförlagen mer och mer verkar ha övergett tanken på att det går att sälja serier i Sverige; nerdragningar och besparingar har varit årets tema för dem. De få satsningar på nya tidningar som gjorts har varit dömda från början; vissa försök har bara känts meningslösa, som Arne Anka-tidningen som såg precis likadan ut som ett antal redan existerande tidningar, eller Hjälp!, som visserligen försökte göra någonting nytt men hade ett utförande som var under all kritik.

Men allt är inte mörker. Till exempel har Epix vaknat till liv så smått igen, med Tinet Elmgrens Asbesthjärtan som en mycket trevlig ny bekantskap, med fler serier på väg, och när det gäller nyare svenska serieskapare så finns det en uppsjö med talang som jag ser fram mot att se mer från; det ser också äntligen ut som om det börjar komma fram bra svenska serier som inte alla fostrats i Galago-andan (inget ont om Galago-serier i allmänhet, men de har ibland en kvävande känsla av likhet i sin sensibilitet) vilket märktes tydligt på SPX i våras.

Om jag zoomar ut för att se på seriemarknaden i stort i Sverige är det tydligt att stora förändringar är på gång, där internet-handeln har ökat trycket på serieboklådorna. Det har diskuterats livligt bland annat på Serieforum under året, och det finns väl ingenting som tyder på att nästa år kommer bli annorlunda. Själv är jag kluven: Jag tycker det vore synd om det inte längre gick att handla mer udda serier i butik, men att införa fasta bokpriser eller liknande tycker jag inte heller om. När det gäller just serier tror jag också att det behövs butiker där jag som läsare kan titta på dem eftersom de till skillnad från vanliga böcker i så hög grad är en visuell produkt. Framtiden får utvisa vad som kommer att hända; det enda jag kan förutspå är att det kommer att hända mycket ;-)

Och med det är krönikan slut. Härnäst blir det vanliga recensioner igen (närmast kan ni se fram mot en ny samling av The Boys, likaledes för Little Orphan Annie, och en genomgång av Cinebooks utgivning av europeiska mainstream-serier). Au revoir!

Direktlänk Lämna en kommentar

15 år senare: Remember Here When You Are There!

29 december, 2009 at 18:21 (Serier) (, )

I årets sista skälvande sekunder (nåja) kom då äntligen den första boken med nya Beanworldserier på 15 år ut, Remember Here When You Are There!, och baske mig om det här inte är årets seriebok för mig :-) Trots allt annat bra som kommit ut under 2009 är ändå den här boken den som bäst visar upp vad en serie kan vara; det är omöjligt att tänka sig Beanworld som någonting annat än just en serie.

Jag var lite orolig när jag läste de två tidigare böckerna med äldre material huruvida Marder skulle lyckas hålla kvalitén, med tanke på att det är så länge sedan han senast publicerade några serier, men det var helt onödigt. Det är närmast förunderligt att han kunnat vara borta så länge från serieskapandet för att sedan komma tillbaka och helt obekymrat ta vid där han slutade. Visst finns det en del saker som har ändrats; exempelvis varierar layouten en smula mer liksom närbilder/distansbilder som förekommer oftare än tidigare, men det är inte ett tecken på osäkerhet hos Marder utan snarare tvärtom visar det att han faktiskt har utvecklats under åren.

Jag har nog inte mycket mer att säga om Remember Here When You Are There! förutom att i och med den här volymen så avslutas våren, och i nästa boken tar sommaren vid för bönorna. Mycket tyder på att babybönorna, Pod’lPool Cuties, kommer att få en större roll, och jag ser fram mot att se hur de utvecklas. För att inte tala om resten av Big*Big*Picture, förstås!

PS. För den som är nyfiken, som exempelvis jag, så kommer Marder ge sin State of the Beanworld-adress den 1 januari på sin blogg, inklusive namnet på nästa bok. DS.

Direktlänk Lämna en kommentar

1 år idag

28 december, 2009 at 13:38 (Diverse) ()

Sedan jag startade den här bloggen alltså. Min föresats var att skriva om alla serier jag läste, och jag tror att jag lyckat hålla mig till det så gott som hundraprocentigt; jag har en känsla av att jag missat skriva om någon enstaka serie jag läst, men det hör till undantagen :-D

Här kommer lite statistik från året som gått:

  • Inlägg: 219. Mitt mål är ungefär ett inlägg / dag, men jag har inte riktigt läst så mycket som hade behövts. Fast, å andra sidan handlar ju en del inlägg om mer än en serie…
  • Visningar: 11,317. Som all sådan här statistik är det knepigt att tolka den, med tanke på att en visning kan innebära läsning av flera inägg eftersom jag presenterar hela inlägg på första sidan, blogg-samlingar à la denna gör att jag ibland inte ser att någon läser, och så vidare. Men jag är mycket nöjd med er, så fortsätt att läsa ;-)
  • Kommentarer: 252. Och fortsätt gärna med dessa också. Kommentera mera vetjag!
  • Taggar: 272. Flest för Ennis (18 inlägg); på något sätt poppar han ofta upp i mina inlägg, jag vet inte riktigt hur. Men med tanke på att första recensionen var om hans serie The Boys så är det väl bara följdriktigt…
  • Mest lästa inlägg: Favorit i repris: Kalle Ankas Pocket 1. Inte precis den slags serie jag skriver mest om, men det finns föga överraskande många Kalle-läsare i Sverige. Tvåa kom mitt inlägg om charmiga serier jag köpte på SPX, trea ett om två kanske-serier.
  • Minst lästa inlägg: Wally Wood, Hjälp! och GTO. Men även impopulära serier kan behöva skrivas om ;-)
  • Mesta refererare (dvs var besökare har hittat länkar till min blogg): Sekevenskonsts forum, Weltklasseserier, och Shazam / A-gnosis. Så utan tvekan en fråga om att läser man en serieblogg så läser man gärna flera :-)
  • Mesta söktermer (dvs vad folk har letat efter för att sedan hamna på min sida): Kalle Ankas Pocket, Prins Valiant och ”roliga serier”. Så ettan och tvåan är samma som ettan och tvåan för läs-statistik. Jag hoppas att de som ville läsa om roliga serier också hittade någonting läsvärt.
  • Mest oväntade sökterm som ofta använts: ”Britten and Brülightly”. Den lätt udda men mycket läsvärda brittiska serien verkar det inte ha skrivits så mycket om på andra ställen på svenska, med tanke på att så många kommer till min blogg när de letar.
  • Antal spamkommentarer: 42. Och Akismet lyckades identifiera varenda en av dem, utan några falskrapporter. Bravo!

När som helst borde min årskrönika över nya amerikanska serier dyka upp på Staffans blogg (jag lovade honom den, så den kommer hamna där istället för här). Och när som helst kommer jag också återgå till vanliga inlägg; så fort jag hämtat mig från julkoman och läst någonting förhoppningsvis nytt och spännande lovar jag att ni ska få veta det.

Med en önskan om en nytt och lika bra serieår för Simon Säger, tack för ett års läsande!

Direktlänk 2 kommentarer

Oh-la-la

22 december, 2009 at 00:17 (Europeiska serier) (, , )

Idag blir det rykande färska serier från 1977 i formen av National Lampoon Presents: French Comics (The Kind Men Like):

Jag råkade ramla över den här boken för några veckor sedan och det var en rejäl överraskning; trots omslag och titel visade det sig när jag tittade närmare efter vara en samling franska serier med idel klassiska serieskapare, de allra flesta välbekanta för mig från Epix och liknande tidningar. Men eftersom 1977 är några år innan Epix började komma ut kände jag bara igen någon enstaka av serierna här, och det var riktigt trevligt att få läsa lite för mig nya serier av de här artisterna.

Regis Franc

Vad är det då som bjuds här? Bland de mest kända namnen finns sådana som Franc, Copi, Bretécher, Mandryka, Gotlib, Wolinski, Lauzier/Alexis, F’Murr, Moebius, Thomas, Fred med flera. Med andra ord gräddan av franska serieskapare från den här tiden, ofta representerade med flera serier. Allt är givetvis inte bra, och visst finns det en slagsida åt det skabrösa hållet, även om de som tycker att det finns någonting erotiskt hos exempelvis Lauzier nog är rätt så sällsynta ;-) Men flera av serierna är riktigt bra eller åtminstone intressanta, och bottennappen är få (Hellzapoppet av den för mig okände Buzzelli var nog den värsta syndaren).

Moebius

Det är synd att det inte kom ut fler liknande samlingar; som det är är det här mest en kuriositet i det amerikanska serielandskapet. Heavy Metal publicerade en del liknande material men aldrig med samma bredd som man kan se i den här enda samlingen. Fast det är klart, eftersom jag inte visste att den här fanns kanske det finns fler fynd att göra från den här tiden.

Egentligen är det kanske lite överord att använda beteckning ”fynd” på den här samlingen, men en samling som inkluderar F’Murr (tyvärr med en serie som publicerats i Epix, men i alla fall) kan jag inte låta bli att tycka om!

F'Murr

Direktlänk 2 kommentarer

Brubaker & Phillips revisited: Criminal

20 december, 2009 at 21:48 (Serier) (, , )

Jag skrev nyss om Bruker & Phillips serie Incognito, en blandning av kriminalthriller och superhjältar, och den gav mersmak. Passande nog dök en trevligt bastant samling av deras serie Criminal upp som samlar de tre första historierna från serietidningen med samma namn lagom för mig att läsa den också, och mersmaken fortsätter.

I Criminal har vi en ren kriminalthriller, utan superhjältar och dylikt; istället vimlar det av loosers i olika hög grad som alla fastnat i den undre världen utan möjlighet att ta sig loss. De tre historierna är i princip fristående men de utspelar sig i samma krets av personer under delvis överlappande tid, och det känns som om historien vinner på det. Det är en teknik som när den lyckas, som här, ger de olika historierna en större klangbotten och den fascinerande känslan av att en serie man redan läst blir bättre i efterhand, efter att ha läst de andra historierna. När tekniken misslyckas blir det däremot bara irriterande, som i  What a Wonderful World som jag också läste nyss.

Låt mig ge en mycket kort beskrivning av de tre episoderna här, så att ni kan få en känsla för vad för slags kriminalthriller de handlar om (hint: Det är inte whodunnit!):

  1. Coward handlar om hur den försiktige smågangstern och lurendrejaren Leo mot sin vilja dras in i ett rån tillsammans med några smutsiga poliser; för en gångs skull tar Leo ett beslut på känslomässiga grunder, vilket givetvis leder till en katastrof.
  2. I Lawless innehas huvudrollen av Tracy Lawless, brodern till en av Leos bästa vänner, och hans försök att i jakten på hämnd nästla sig in i gruppen av kriminella som hans broder umgicks i när han dödades.
  3. The Dead and the Dying utspelas många år tidigare och är i sin tur uppdelad i tre separata historier. Bland huvudpersonerna här finns flera som redan omnämnts eller varit med i Coward och Lawless, som Tracy Lawless pappa. Den övergripande historien om den unga Danicas försök att bryta sig ur sin förutbestämda roll på samhällets botten är en ungefär lika lycklig berättelse som de två tidigare.

I det stora hela rör sig Brubaker troget inom de vanliga råmärkena för kriminalgenren, men liksom i Incognito är han mycket väl medveten om detta, och han använder sig av klichéerna på ett alldeles utmärkt sätt.

Sean Phillips teckningar passar ännu bättre här än i Incognito; Phillips och Brubaker är ett sådant där par av manusförfattare / serietecknare där det är alldeles uppenbart att båda får den andre att prestera på toppen av sin förmåga.

Criminal: The Deluxe Edition var en mycket underhållande bok som definitivt förtjänar sin plats på The New York Times lista över bra julklappsidéer.

Direktlänk 2 kommentarer

Mera Mats Källblad

19 december, 2009 at 22:55 (Svenska serier) ()

Jo, ja, jag är verkligen sen med mitt Källbladsläsande. Sisådär 10 år sen. Men efter att ha läst hans Vimmelgrind i somras och verkligen gillat dem har jag letat upp lite andra av hans serier; tyvärr är det svårt att få tag i allt eftersom de är slut på förlagen, och inte heller antikvariaten har dem inne :-(

Men tre album har jag snokat upp, och de förstärker bara min uppfattning att det här är riktigt, riktigt bra. Lika bra som Vimmelgrind är det inte, men de visar med all önskvärd tydlighet att jag borde skämmas som helt missat honom förut. Albumen ifråga:

Sigvard: En miniserie utgiven i Seriefrämjandets Lantis-serie. Det är en bagatell, men en mycket välberättad sådan om originalet Sigvard. Lite annorlunda mot de andra av hans serier, med en mer journalistisk ton, men inte sämre för det. Min enda invändning mot serien är att jag gärna skulle sett Källblads teckningar (blyerts?) utan den skumma rastreringseffekten som är pålagd.

Den märkliga historien om Allan Röde: Seriefrämjandet igen, men det här gången är det en rejäl bok à 130 sidor som samlar ihop alla serierna om Allan Röde; från Svenska Serier (skam till sägandes kände jag inte igen dem trots att jag måste ha läst dem då) till en långa historien Fem långa år. Framförallt den sistnämnda var fascinerande att läsa, där det känns som om Källblad under resans gång blir mer intresserad av att skildra de udda karaktärerna än av att knyta ihop intrigen. Det är alldeles utmärkt för det är de klart intressantaste delarna (men historien knyts ihop lite sådär i förbifarten också). Mycket ojämnt men spännande att se utvecklingen.

Sture Stelben – Irrfärder: Senaste samlingen av serien som publiceras i tidningen MC-Folket. Mestadels ensideshistorier, men då och då blir det längre berättelser vilket jag föredrar. Det är någonting fascinerande med det sävliga och låt gå-berättandet i Källblads längre serier som jag tycker mycket om; på något besynnerligt sätt kommer jag att tänka på Yokohama Kaidashi Kikou, en av mina absoluta favoritserier, som visserligen är långt mer fokuserad på livets förgänglighet och liknande skrattframkallande saker, men det finns en likhet i grundkänslan. Tycker iallafall jag, men jag kanske är helt ute och cyklar ;-)

Om jag någon gång skulle träffa Källblad skulle jag också passa på att fråga honom om han läst Terry LaBans utmärkta serie Unsupervised Existence som Fantagraphics gav ut i slutet på 80-talet. Personligheterna i LaBans serie är som amerikanska motsvarigheter till Källblads och vice versa, och en del av personerna ser bokstavligen ut som om de råkat klivit över från den ena serien till den andra. Det finns ansikten hos Källblad som jag hade kunnat ta gift på att de var tecknade av LaBan; absolut inte kopiering, men en själarnas gemenskap kanske ;-)

Direktlänk 4 kommentarer

Mördande detaljerat: Rick Geary

17 december, 2009 at 21:52 (Serier) ()

Då och då glömmer jag bort att se efter om Rick Geary har kommit med något nytt i sin serie om viktorianska mord, A Treasury of Victorian Murder. Jag gillar serien men det är lite för långt mellan böckerna för att jag ska kunna hålla den i minnet, och då blir det så att jag kan missa någon bok här och där. Alldeles nyss kom den senaste boken, Famous Players, ut i kartonnerad utgåva och då passade jag på att köpa de andra jag missat för att kunna läsa dem i ett svep. Och ett trevligt svep blev det, som alltid när Geary är inblandad.

Famous Players (som egentligen är andra boken i A Treasury of XXth Century Murder, där Geary tar upp mord av senare datum) handlar om mordet på den amerikanska filmregissören William Desmond Taylor och utspelar sig i ett ungt Hollywood.

För den som inte läst någon av de andra böckerna av Geary så är det alltid fråga om riktiga mordfall, och det är oftast fall där den skyldige aldrig kunnat fastslås med säkerhet. Famous Players skiljer sig inte från det mönstret; ingen blev någonsin fälld för mordet på Taylor. Geary är alltså inte ute efter att skildra en deckare där whodunnit är den enda poängen. Istället använder han sig av morden som ett sätt att fokusera blicken på de personer som på ett eller annat sätt är inblandade i fallen, och med sin extremt prydliga stil som påminner om foton i sin statiskhet lyckas han nästan alltid både bokstavligt och bildligt teckna karaktärer så att jag som läsare tycker mig känna dem, trots den annorlunda värld de lever i.

En annan poäng med Gearys motivval är att han också får chansen att skildra mer eller mindre svunna kulturer, som 1800-talets skitiga och bitvis brutala New York eller skotsk borgarklass från samma tid. Återigen spelar hans teckningar en viktig roll; med sin precisa och egentligen odramatiska stil skulle man kunna tro att de inte skulle passa för de våldsamheter som ibland skildras, men istället gör just deras speciella karaktär att den journalistiska känslan snarast förstärks.

Det är definitivt inte serier som alla kommer tycka om, med sitt långsamma tempo och berättelser som avslutas utan att förövaren åkt fast. Själv tycker jag att Gearys takt med ungefär en bok per år är lagom; om det vore oftare skulle det nog bli lite för repetitivt, men om det vore alltför sällan är jag rädd att jag helt skulle glömma bort honom. Böckerna är billiga, runt $10 för de icke-inbundna utgåvorna, så jag skulle definitivt rekommendera de som inte läst någonting av Geary att ge honom en chans. Börja med vilken som av böckerna, de är alla bra, och sen är det bara att fortsätta med resten :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Blä, och åter blä: Ennis Ghost Rider

14 december, 2009 at 22:21 (Superhjältar) (, )

OK, det här var tråkigt men inte överraskande: Garth Ennis version av Ghost Rider är en fruktansvärt usel serie, i klass med hans Nick Fury. Den som följt den här bloggen vet nog att jag verkligen gillar Ennis i vanliga fall; även om inte alla är fullträffar brukar de åtminstone vara underhållande. Men i The Road to Damnation och Trail of Tears, två mini-serier om Ghost Rider och illustrerade av Clayton Crain, finns det egentligen ingenting att glädja sig åt. Jag misstänkte att det kunde vara så och därför dröjde det tills nu innan jag skaffade dem, dumt nog… För att specificera:

Manuset är pladdrigt och ofokuserat, framförallt i TRtD där vi får följa GR själv, en demon och en ängel (med sedvanlig ickeexisterande skillnad mellan de två senare som man är van vid i Ennis serier)  i deras jakt på en en annan demon som planerar att skapa helvetet på jorden / Texas. Som alltid hos Ennis är det våldsamt värre, men när det som här (och i Nick Fury) inte fungerar blir det bara obehagligt och plumpt. Hela boken är förunderligt osofistikerad, och det menar jag inte som en komplimang; handlingen har inte ens en antydan till finess. De tre jägarna tar helt sonika och åker till demonens tillhåll (slaktande det mesta på vägen), och när de är där fortsätter de slakten. The End. Jag vet inte vad Ennis tänkte på när han skrev det här, men jag antar att han fick bra betalt.

ToT är snäppet bättre, med en historia som iallafall försöker åstadkomma någonting. Jag misstänker att det beror på att boken utspelas under tiden efter amerikanska inbördeskriget, en miljö och tid som Ennis uppenbart är fascinerad av. Inte för att historien är mycket att hänga i julgranen, men det märks att författaren iallafall har använt huvudet och en liten del av hjärtat när den skrevs. Men Ghost Rider är en kapitalt ointressant person här med, och utan honom skulle det kanske blivit lite bättre.

Sorgligt nog är manuset inte det sämsta med serier; tecknaren Crain är en av de sämsta tecknarna jag sett på riktigt länge. Jag är inte överdrivet förtjust i amatörmässiga serier à la de värre i Galago, men när någon som Crain här försöker sig på att göra serier i den målade stilen men helt saknar talang blir det riktigt, riktigt illa. Människorna ser ut som om de vore tagna ur ett halvdant tv-spel, layouterna är förvirrade, och färgerna är så murriga och oklara att det ofta är stört omöjligt att se vad som försiggår. Han slår nog till och med en av mina favoritexempel på usla serietecknare, Segrelles, när det gäller att teckna stelt (men Segrelles är fortfarande träigare generellt sett).

Action tecknad av icke-actionkunnig tecknare...

Med tanke på hur mycket jag brukar tycka om Ennis, lite på mig när jag säger att ni *inte* ska läsa de här serierna, även om ni skulle få dem gratis.

Direktlänk Lämna en kommentar

Maximalt Moore: Absolute Promethea & V for Vendetta

12 december, 2009 at 21:39 (Superhjältar) (, , , )

Jaha, dags för några fler Absolute-album. Den här gången dels en serie som jag läst många gånger förut, och dels en som är mer eller mindre ny för mig, båda skrivna av Alan Moore.

Om det ändå vore svartvitt...

Om det ändå vore svartvitt...

Låt oss börja med V for Vendetta, som jag hoppas att alla redan läst; med alla olika utgåvor, inklusive multipla svenska, finns det inga ursäkter för att inte ha läst den. Jag har alltså läst den senaste engelska utgåvan i Absolute-formatet, och som för en del av de andra böckerna i samma serie är det med blandad framgång för den generösa storleken. David Lloyds teckningar är utmärkta och bland de bästa bland Alan Moores serier, men det vete tusan om de blir bättre i storbildsformat. Hela serien är ju trots allt en skildring av ett England som är ännu skitigare och deprimerande än dagens England, och Lloyds teckningar är inte avsedda att framkalla några Wow-känslor.

Det som är bra är pappret: Det är matt och extremt tjockt, och gör Lloyds känsliga färgläggning rättvisa. Och apropå den så skulle jag tycka det vore intressant med en samling i svartvitt någon gång. Lloyd såg ännu bättre ut då, speciellt med den ovanliga formen för textbubblorna som han använde sig av.

Vad gäller handlingen så har jag inte så mycket att tillägga till alla lovord serien fått. Det är en av mina absoluta favoriter bland Moores serier, och att läsa om den är också intressant för att man bokstavligen ser framför sig hur han utvecklas som manusförfattare. Från de första kapitlen där berättande text är vanligt och Vs teatraliska konster visserligen är suggestivt skildrade men ändå lite fåniga à la superhjälteserier, till de avslutande där texten är reserverad för dialog och inre monologer och V fortfarande är teatralisk men nu med en djupare tanke bakom den flamboyanta fasaden.

Över till Promethea, en serie som jag bara läste de första numren av när den ursprungligen kom ut i slutet av 90-talet. Skälet var att Moore då fullkomligt öste ut serier, varav de flesta var rätt så usla, och jag tyckte inte att Promethea var bland de mer lovande. Men allteftersom har jag hört mer och mer gott om serien, och att den var bland de bästa av de serier Moore gjort det senaste decenniet så när den första volymen av tre i Absolute-utgåvan kom ut var den ett givet köp för mig.

Jag är fortfarande inte övertygad om att det kommer att visa sig vara en av Moores bättre serier, men att läsa de första tolv numren nu känns åtminstone så pass intressant att jag ser fram mot resten. Det är Moore på sitt mest utflippade humör här, när han gräver ner sig djupt i mysticism och ockultism. Sådant brukar vara ointressant och trist att läsa om för de som inte är intresserade av ämnet i sig, som jag, men Moore är för skicklig för att falla i den fällan. Genom att använda sig av alla sina vanlig knep, som genom löjligt välkonstruerade övergångar mellan olika scener och en överväldigande flod av referenser till obskyrheter hade jag roligt när jag läste, till och med när han spenderar en extremt textpackad sida per trumfkort i en taroklek, där kortens ordning speglar universums utveckling, komplett med ett palindrom konstruerat av bokstäverna i ordet PROMETHEA per kort. Med andra ord, en Moore på bästa korsordskonstruktörhumör. Tröttande, javisst, men också imponerande, även om det inte är i närheten av sådant som V for Vendetta.

JH Williams IIIs teckningar har också fått beröm, men jag är uppriktigt sagt inte så förtjust i dem. Till skillnad från V for Vendetta vinner de definitivt på det större formatet och utmärkta trycket, men det är någonting själlöst över dem. På många sätt påminner de mig om Melinda Gebbies i Lost Girls; visserligen i en helt annan stil känns de mer som planscher än som serier, där designen och sidlayouten premieras alltför mycket över flytet i serien. Det är säkerligen ett medvetet val, speciellt med tanke på att varenda uppslag i de senare numren av Promethea här är konstruerat som en enda sida istället för två, men det i kombination med människor utan minsta personlighet ger ett mycket sterilt intryck.

Inte alltför illa på hela taget, med en alldeles utmärkt serie jag läst många gånger förut och säkert kommer att läsa igen, och en nyare som jag ser fram mot att läsa klart trots en del brister :-)

Direktlänk 4 kommentarer

Inte så underbar: What a Wonderful World!

9 december, 2009 at 00:15 (Manga) (, , )

Idag blir det ett nerköp, deppigt nog. Inio Asanos What a Wonderful World!, en manga i två delar, är egentligen inte dålig, men inte alls lika bra som hans förra översatta serie, Solanin. Teckningarna är lika charmiga som förut; det är inte där det brister.

Solanin

Istället är det manuset som inte håller. I Solanin fick vi följa några ungdomar på drift, som ännu inte bestämt sig för hur de ville leva sina liv. Det var en uppfriskande manga som för en gångs skull inte drog ut på handlingen alltför länge (hela serien publicerades i en tjock bok), och känsla efter att ha läst den var som efter en bättre bok: En väl berättad historia (men med riktigt bra illustrationer förstås!).

I What a Wonderful World! går Asano tyvärr i Shortcuts-fällan. Han är inte den första som försöker få ihop ett konstverk genom att skildra människor som skenbart inte har någonting gemensamt men där historien allteftersom väver samman de separata handlingarna, men som tyvärr misslyckas med att få ut någonting av upplägget. De enskilda episoderna här binds samman på ett ganska klumpigt sätt, och någon Aha-känsla infinner sig icke när Asano till slut försöker få allting att hänga ihop.

What a Wonderful World!

What a Wonderful World!

Hela idén med shinigamin (en mytologisk varelse som hämtar upp döda människor) känns ytterst påklistrat, och passar inte alls in i den annars så realistiska stilen.

Vissa episoder är inte så illa, men det är helt klart att Asanos styrka inte är den korta berättelsen; Solanin gör allting som What a Wonderful World! gör, bara så mycket bättre. Förutom teckningarna då, som sagt; Asanos ganska så stiliserade människor lyckas både vara charmiga, realistiska, och se mer japanska ut än de flesta andra inom manga på samma gång.

För att få klaga lite mer så hade serien också gjort sig bättre om man gett ut den i en enda volym, som Solanin; de två serierna är precis lika långa, och därför skulle jag föredragit en bok här också. Det känns lite sniket av förlaget, helt enkelt.

Det är lite väl hårda ord kanske; What a Wonderful World! är på många sätt en bättre serie än de flesta andra som ges ut. Men Asano kan bättre!

Direktlänk 1 kommentar

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 172 andra följare