Maximalt Moore: Absolute Promethea & V for Vendetta

12 december, 2009 at 21:39 (Superhjältar) (, , , )

Jaha, dags för några fler Absolute-album. Den här gången dels en serie som jag läst många gånger förut, och dels en som är mer eller mindre ny för mig, båda skrivna av Alan Moore.

Om det ändå vore svartvitt...

Om det ändå vore svartvitt...

Låt oss börja med V for Vendetta, som jag hoppas att alla redan läst; med alla olika utgåvor, inklusive multipla svenska, finns det inga ursäkter för att inte ha läst den. Jag har alltså läst den senaste engelska utgåvan i Absolute-formatet, och som för en del av de andra böckerna i samma serie är det med blandad framgång för den generösa storleken. David Lloyds teckningar är utmärkta och bland de bästa bland Alan Moores serier, men det vete tusan om de blir bättre i storbildsformat. Hela serien är ju trots allt en skildring av ett England som är ännu skitigare och deprimerande än dagens England, och Lloyds teckningar är inte avsedda att framkalla några Wow-känslor.

Det som är bra är pappret: Det är matt och extremt tjockt, och gör Lloyds känsliga färgläggning rättvisa. Och apropå den så skulle jag tycka det vore intressant med en samling i svartvitt någon gång. Lloyd såg ännu bättre ut då, speciellt med den ovanliga formen för textbubblorna som han använde sig av.

Vad gäller handlingen så har jag inte så mycket att tillägga till alla lovord serien fått. Det är en av mina absoluta favoriter bland Moores serier, och att läsa om den är också intressant för att man bokstavligen ser framför sig hur han utvecklas som manusförfattare. Från de första kapitlen där berättande text är vanligt och Vs teatraliska konster visserligen är suggestivt skildrade men ändå lite fåniga à la superhjälteserier, till de avslutande där texten är reserverad för dialog och inre monologer och V fortfarande är teatralisk men nu med en djupare tanke bakom den flamboyanta fasaden.

Över till Promethea, en serie som jag bara läste de första numren av när den ursprungligen kom ut i slutet av 90-talet. Skälet var att Moore då fullkomligt öste ut serier, varav de flesta var rätt så usla, och jag tyckte inte att Promethea var bland de mer lovande. Men allteftersom har jag hört mer och mer gott om serien, och att den var bland de bästa av de serier Moore gjort det senaste decenniet så när den första volymen av tre i Absolute-utgåvan kom ut var den ett givet köp för mig.

Jag är fortfarande inte övertygad om att det kommer att visa sig vara en av Moores bättre serier, men att läsa de första tolv numren nu känns åtminstone så pass intressant att jag ser fram mot resten. Det är Moore på sitt mest utflippade humör här, när han gräver ner sig djupt i mysticism och ockultism. Sådant brukar vara ointressant och trist att läsa om för de som inte är intresserade av ämnet i sig, som jag, men Moore är för skicklig för att falla i den fällan. Genom att använda sig av alla sina vanlig knep, som genom löjligt välkonstruerade övergångar mellan olika scener och en överväldigande flod av referenser till obskyrheter hade jag roligt när jag läste, till och med när han spenderar en extremt textpackad sida per trumfkort i en taroklek, där kortens ordning speglar universums utveckling, komplett med ett palindrom konstruerat av bokstäverna i ordet PROMETHEA per kort. Med andra ord, en Moore på bästa korsordskonstruktörhumör. Tröttande, javisst, men också imponerande, även om det inte är i närheten av sådant som V for Vendetta.

JH Williams IIIs teckningar har också fått beröm, men jag är uppriktigt sagt inte så förtjust i dem. Till skillnad från V for Vendetta vinner de definitivt på det större formatet och utmärkta trycket, men det är någonting själlöst över dem. På många sätt påminner de mig om Melinda Gebbies i Lost Girls; visserligen i en helt annan stil känns de mer som planscher än som serier, där designen och sidlayouten premieras alltför mycket över flytet i serien. Det är säkerligen ett medvetet val, speciellt med tanke på att varenda uppslag i de senare numren av Promethea här är konstruerat som en enda sida istället för två, men det i kombination med människor utan minsta personlighet ger ett mycket sterilt intryck.

Inte alltför illa på hela taget, med en alldeles utmärkt serie jag läst många gånger förut och säkert kommer att läsa igen, och en nyare som jag ser fram mot att läsa klart trots en del brister :-)

About these ads

4 kommentarer

  1. Anarchy in the U.K.: Tintin – Breaking Free « Simon säger said,

    […] pratar om serier, anarki och 80-talets England är det svårt att undvika att nämna Alan Moores V for Vendetta. Samma frustration, samma uppgivenhet, samma Fuck You-mentalitet kan man se i den serien. Eller […]

  2. Anarchy in the U.K.: Tintin – Breaking Free • Serienytt.se said,

    […] pratar om serier, anarki och 80-talets England är det svårt att undvika att nämna Alan Moores V for Vendetta. Samma frustration, samma uppgivenhet, samma Fuck You-mentalitet kan man se i den serien. Eller […]

  3. Gammeldags New Age: Promethea « Simon säger said,

    […] drygt två år sedan skrev jag om Alan Moore & J H Willimas IIIs Promethea; den första Absolute-volymen hade precis kommit ut, och efter att ha läst den var jag försiktigt […]

  4. Gammeldags New Age: Promethea • Serienytt.se said,

    […] drygt två år sedan skrev jag om Alan Moore & J H Willimas IIIs Promethea; den första Absolute-volymen hade precis kommit ut, och efter att ha läst den var jag försiktigt […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 182 andra följare