Vad hände?: Terry LaBan

31 januari, 2010 at 16:13 (Serier) (, , )

Jag har redan nämnt serien Unsupervised Existence här när jag skrev om Mats Källblad och hur hans figurer ibland kändes som om de klivit över från den ena serien till den andra. Och den känslan höll i sig när jag häromdagen läste om Terry LaBans serie: Det är onekligen stora skillnader mellan serieskaparna, med svenska och amerikanska särdrag, men likheten finns definitivt där.

Vad som också är slående när man läser LaBans serie så här 20 år senare är hur den fortfarande sticker ut och saknar egentliga motsvarigheter. Det är en enkel serie som på ytan framförallt handlar om paret Suzy och Donny som strävar på i sitt vardagsliv; Danny kör taxi men när drömmar om författande, medan Suzy är mer vilsen och egentligen inte vet vad hon vill, bortsett från att ett 9-5-jobb är helt omöjligt. Diverse mer eller mindre udda personligheter dyker upp, men Danny och Suzys förhållande står i hela tiden i centrum, och det är där som LaBan är som allra bäst i den här serien.

Istället för en deprimerande diskbänksrealism blir framförallt den del som handlar om Danny någonting jag närmast skulle klassa som arbetarklasslitteratur, vilket så gott som helt saknas i serievärlden. Dannys taxijobb och hans kollegor startar en tidskrift, de går i strejk för högre lön, och så vidare. Det är inte en värst stor del av serien räknat i sidor, men det är fascinerande att se, och väldigt, väldigt ovanligt.

Sen är det förstås också en riktigt rolig serie, med bisarra karaktärer som den New Age-praktiserande Annadette och hennes överspände neurotiske ex-pojkvän Bob; när Bob för att bevisa hur förkrossad han är över att ha blivit dumpad åker till Grekland leder det till en mardrömsresa där han excellerar i neurotiskt beteende, som är alldeles underbart roligt att läsa. Det kanske låter konstigt, men det är absolut sant!

Unsupervised Existence blev tyvärr ingen framgång försäljningsmässigt (föga förvånande), och LaBan startade istället en ny tidning 1992: Cud. Den är absurdare och ännu roligare än UE, men drar ner på de realistiska dragen. Huvudperson är nu Bob Cudd, som ser precis ut som Bob från UE och har många liknande drag, men den här Bob är en performance artist som gör sitt yttersta för att chockera omgivningen. Ett skivbolag på dekis kontrakterar honom, och han blir en superstjärna med sina uppträdanden där han har sex med det ruttnande liket av en släkting och annan smått och gott. Allt tecknat med ett gott humör av LaBan, och besynnerligt nog är serien vad jag skulle kalla småmysig.

Det fanns också guldkorn bland biserierna i Cud, som de om Muktuk Wolfsbreath, Hard-Boiled Shaman, en noir-deckare med en inuitisk shaman i huvudrollen.Undergroundkänslan till trots var den så intressant att Vertigo till och med gav ut en specialskriven miniserie av LaBan med Muktuk i huvudrollen.

Men inte heller Cud sålde något vidare och tidningen lades ner efter 8 nummer. Och sen blir det en dystrare historia. Namnet återupplivades 1995 när LaBan startade Cud Comics på Dark Horse, men huvudpersonerna var nu paret Eno & Plum, som hade funnits med i en biserie i gamla Cud. Tyvärr är både personerna och serierna mycket tråkigare än Bob i Cud, och LaBans glada anarkism har helt försvunnit; istället blir det en menlös komedi av det hela som inte ens är rolig.

Och så har det fortsatt. LaBan har gjort en hel del serier sedan dess, men de är inte i närheten av kvalitén i UE och Cud. Udden har försvunnit, och när han själv tecknar gäller det också teckningarna där den glada och charmiga känslan i de tidigare serierna (de som påminner om Källblad) har ersatts av en mer polerad och slätstruken stil. Varje gång jag får syn på en serie av honom, vare sig det är en egenhändigt tecknad serie som Edge City eller en Kalle Anka-serie där han står för manus, blir jag ledsen; han var en gång i tiden en av de allra mest spännande serieskaparna i USA, men nu finns det knappt ens ett spår kvar av den kvalitén. :-(

Läsning: Unsupervised Existence finns samlat i två böcker från Fantagraphics: International Bob (samlar Bobs historier från UE), och Love’s Not a Three-Dollar Fare (samlar Danny och Suzys historier från UE). Båda rekommenderas hjärtligt; uppdelningen på teman är fånig och gör att man inte får läsa serierna i den ordningen de kommer (de hänger alla samman), men det gör verkligen inte så mycket (om någon vill ha hjälp kan jag tala om i vilken ordningen serierna ska läsas ;-) ). Cud finns tyvärr inte samlad så där gäller det att hitta gamla tidningar.

Om man vill provläsa så finns det bra smakprov här.

Direktlänk 2 kommentarer

Daterad framtid: Buck Rogers

29 januari, 2010 at 01:05 (Dagspresserier) ()

Snart tror jag att alla dagspresserier som har den minsta berömmelse kommer att finnas tillgängliga i inbundna samlingar. Det är fantastiskt att äntligen kunna läsa så många serier som jag förut bara kunnat läsa om, alternativt bara sett i små doser. Serier som Little Orphan Annie visar sig vara långt bättre än jag trott, och andra serier som jag bara hört talas om sådär i förbifarten visar sig vara väl så underhållande som de bästa bland nyare serier.

Men sen finns de förstås serier som är berömda men som visar sig ha passerat sitt bäst-före-datum sen länge. Som Buck Rogers in the 25th Century, känd som den första science fiction-serien när den startade 1929. Alex Raymonds Flash Gordon som dök upp lite senare har tryckts om flera gånger och hyllas av många som ett mästerverk (själv tycker jag att Raymonds teckningar är finfina, men att manuset är under all kritik), men föregångaren har inte synts till i större doser förrän förlaget Hermes Press häromåret började ge ut serien från dess begynnelse.

För några dagar sedan klagade jag på att Pictures That Tick var en smula svårgenomtränglig, men den var rena Barbara Cartland-boken i jämförelse med gamle Buck. Här bjuds vi på teckningar av Dick Calkins som redan de ser ganska knaggliga ut, med en stil som leder tankarna till (amatörmässiga) illustrationer i viktorianska tidskrifter snarare än någonting som fungerar som en serie. Senare söndagssidor ser lite bättre ut, men absolut inte tillräckligt för att kompensera för det största problemet…

Framförallt är det manuset som inte fungerar alls, och det är smärtsamt tydligt att författaren Philip Nowlan var en sf-författare skolad i Hugo Gernsbacks tidskrifter: Historierna är barnsligt okomplicerade, karaktärsteckning obefintlig (vilket Gernsback tyckte om), och det finns luckor stora nog att köra en Borg-kub genom dem. Inom sf-litteraturen (den amerikanska alltså) dröjde det tills John W Campbells era innan det blev någon som helst kvalité på skrivandet, men i serievärlden dröjde det ännu längre.

Jag har hittills bara läst den första boken som täcker åren 1929-1930; tyvärr köpte jag både den och nästa bok (1931-1932) samtidigt, men jag vet inte om jag kommer att klara av att läsa den med. Jag har sett att det finns en del som säger att serien blir bättre senare men det vete tusan om det är värt ett försök; samma personer säger samtidigt att den första boken är rätt bra och det är den som sagt inte.

Lite synd är det att en såpass viktig serie visar sig vara så erbarmligt usel, men så kan det gå: Först är inte alltid bäst.

Direktlänk 2 kommentarer

not simple

27 januari, 2010 at 00:23 (Manga) (, , )

En rykande färsk och riktigt bra serie blir det idag, närmare bestämt Natsume Onos not simple., en manga utgiven av Viz under deras Sigikki-imprint. Det här är mig veterligt den andra serien från webbsidan Viz gett ut i bokformat; den första var Children of the Sea som jag också gillade skarpt. Men till skillnaden från den senares filosofiska lugn och fantasieggande bilder är not simple ett helt annat djur…

Det är en rätt underlig bok det här. Som konsumentfakta kan jag nämna att det är en avslutad historia à 320 sidor så man behöver inte binda upp sig för ett flerårigt och mångtusensidigt läsprojekt när man börjar läsa. Däremot får man förbereda sig på att koncentration behövs, framförallt i början, då serien hoppar vilt tidsmässigt. Läsaren får klara sig själv eftersom tidsangivelser saknas, men allteftersom knyts historien ihop, personerna framträder tydligare, och den egentligen synnerligen deprimerande handlingen klarnar.

För det går illa för huvudpersonen Ian, en australisk yngling på drift i USA där han letar efter sin syster (i slutet av handlingen, kronologiskt sett; drivandet dyker upp lite varstans i boken). Det är tveklöst en melodram av skillingtryckskaliber, där i princip allting som kan drabba en familj också drabbar den, så när en del samband slutligen förklaras kommer de inte som någon större överraskning för läsaren: Föreställ er det värsta, och ni kommer gissa rätt.

Så om Ono hade skapat serien så att poängen var att läsaren skulle bli förvånad hade det varit en ganska misslyckad serie som bara känts deprimerande, men hon är smartare än så. I not simple är målet ingenting och resan allting, för att använda en gammal kliché. Det som förvånar mig som läsare är istället att det finns en hoppfull ton i serien, handlingen till trots.

Ono undviker konsekvent att skildra gräsligheter i serien, och allt sådant får vi som läsare bara höra om genom berättelser och citat från de som varit med. I början var jag inte ens säker på att jag förstått handlingen rätt; riktigt obehagliga saker nämndes bara i förbifarten utan något större ståhej vilket fick mig att tro att jag missförstått vad Ono syftade på, men det hade jag inte alls.

Dribblandet med tidsaspekterna bryter också mot den deprimerande handlingen och ger ett lekfullt intryck. Samma sak med boken i boken (en av huvudpersonerna skriver en bok om Ian där han (författaren) också skriver in sig själv i handlingen); jag är övertygad om att Ono tar till knep som dessa för att dämpa det som annars riskerat att bli en lång litania över elände.

Och, viktigast av allt, med allt som drabbar Ian utstrålar han ändå en slags oskuldsfullhet mitt i misären, och några av de människor han möter blir om inte lyckligare så ändå öppnare för möjligheten till lycka tack vare honom.

Det kanske låter lite soppigt men det är det absolut inte; det är en vardagsrealistisk serie med en del ovanliga stilgrepp som bjuds. Och till de som inte gillar manga kan jag säga: Den här serien hade precis lika gärna kunnat varit publicerad av exempelvis Fantagraphics; teckningsmässigt och manusmässigt skulle den passa utmärkt där. Glöm idén med att all manga är mer eller mindre samma skrot och korn för variationen bland japanska serier är ofantlig, även om mycket av det som översätts tenderar att likna varandra.

Direktlänk 5 kommentarer

Nattsvarta kaniner: Life in Hell

26 januari, 2010 at 08:59 (Dagspresserier) (, )

Pictures That Tick som jag skrev om igår var inte en bok som jag ville läsa i ett sträck; en av serierna jag läste som avkoppling under tiden var Matt Groenings bitvis geniala Life in Hell. Om någon till äventyrs inte vet vem Groening är så är han skaparen av The Simpsons, och Life in Hell är den serie som gjorde att Hollywood fick upp ögonen för honom.

Life in Hell har ingen handling i vanlig bemärkelse. Den påminner i upplägget snarare om skämtteckningar än vanliga serier där varje sida är ett avslutat helt. Visserligen finns det figurer som återkommer (Binky och Sheba är vuxna kaniner, Bongo är Binkys son, och Jeff & Akbar är två identiska små bögar), men de har ingen personlighet att tala om och är bara med för att illustrera veckans tema.

Som man kan gissa av titeln är humorn i Life in Hell inte av det lättsamma slaget, och om man jämför med Simpsons är det de första korta episoderna från The Tracey Ullman Show som påminner mest om kaninserien, med deras råa humor och en värld där alla är cyniska och paranoia är rationellt. Om livet är deppigt så var inte orolig, det kan bli ännu sämre:

(Klicka för större version)

Och så fortsätter det: Sida efter sida med svart humor, där Groening betar av livet, universum och allting. Lustigt nog blir det inte deprimerande, och med jämna mellanrum klämmer han in serier som leker med formen. Ofta har de stripparna Jeff & Akbar i huvudrollerna, och där teckningarna är i det närmaste identiska från ruta till ruta:

(Klicka för större version)

Skam till sägandes har jag inte de senare samlingarna av serierna; den har hållit på i över 30 år nu, och det har bara inte blivit av att köpa dem. Lite vänligare har serien ändå blivit i och med att Groening nuförtiden ibland gör enstaka sidor med självbiografiskt material, även om den inte riktigt gör skäl för sin nya titel sen tre år tillbaka, Life is Swell. ;-) Ett exempel på en tidig sådan sida:

(Klicka för större version)

Inga djupare tankar idag som synes, bara en försynt påminnelse om en ojämn men ofta mycket underhållande serie som alldeles för ofta glöms bort. Av mig med; jag ska verkligen köpa de där nyare samlingarna snart!

Direktlänk 3 kommentarer

Ack så skickligt: Dave McKeans ”Pictures That Tick”

25 januari, 2010 at 10:33 (Europeiska serier) ()

Det är några dagar sedan jag skrev någonting här. Det beror dels på att det blivit en trave med romaner (Fred Saberhagens Berserker – njae; L M Montgomerys Anne på Grönkulla (som jag pinsamt nog inte läst tidigare) – bra; Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Łódź – mycket bra), men dels på att jag läste Dave McKeans Pictures That Tick, och det var inte en lätt bok att komma igenom…

Jag tycker om McKean som illustratör; hans omslag till diverse serietidningar och hans barnboksillustrationer är alla mästerliga. Men jag är betydligt mer kluven till hans serier som tenderar till att antingen kännas som bilder med insprängd text, som Arkham Asylum, snarare än mer helgjutna serier där text och bild smälter samman, eller till lite väl abstrakta serier som svävar ut i intet, som delar av Cages.

Och Pictures That Tick ändrar inte på min åsikt. Det är en samling med korta historier, där varje serie också har en liten text där McKean berättar om bakgrunden. Som ett smakprov är här vad McKean skriver om Black Water:

moved to kent

the isle of oxney

the military canal

herons

just a thought

like a note to myself

drawn in a day [off]

left unfinished until now

always liked the fish

Så går det på, serie för serie, och serierna uppfyller väl vad introduktionerna lovar. Jag kan inte låta bli att likna det vid tonårsjuvenila försök till poesi; problemet med att sikta så högt som McKean gör är att om försöket inte lyckas så blir det ett platt fall som heter duga.

Det är inget tvivel om att McKean är en gudabenådad tecknare, och flera av serierna här ser enormt bra ut oavsett vilken teknik som används. Jag hade tänkt skriva mer om Pictures That Tick men just nu inser jag att det nog inte behövs eftersom jag egentligen inte har mer att säga än det jag redan sagt: En mycket vacker bok, väl värd att titta i så länge man ignorerar texten.

Som sagt, det tog ett bra tag att komma igenom den här boken. Men under tiden läste jag en hel del andra serier också (det behövdes för att få ork att fortsätta), så härnäst blir det lite mer lättläst lektyr, men inte nödvändigtvis lättsam.

PS. Ett undantag finns: Den avslutande historien, his story, är betydligt bättre än de andra. Här fungerar plötsligt text och bilder tillsammans, och när det gör det blir det smärtsamt uppenbart hur bra McKean skulle kunna vara om det bara ville sig. DS.

Direktlänk 4 kommentarer

Ohämmad aggression: My War With Brian

20 januari, 2010 at 23:37 (Biografiska serier) (, )

En liten kortis idag om en bok från 1998: My War With Brian av Ted Rall. Rall är mest känd för sina politiska teckningar, men den här boken är istället den mycket personliga berättelsen om hur titelpersonen Brian gjorde Ralls skolliv till ett helvete.

Den som läst Ralls politiska serier vet att han är en slugger: När han inte gillar någonting (dvs så gott som alltid) är det inte precis finlir som gäller när han attackerar. Formellt sett är det skämtteckningar han gör, men alldeles för ofta blir det inte det minsta roligt utan bara oerhört aggressivt. Ibland kan ha få till det, men alldeles för sällan enligt mig, och om man inte åtminstone delvis delar Ralls politiska övertygelser blir det ännu sämre. Men My War With Brian är en lysande liten bok, som dessutom kan fungera som en förklaring till varför Rall är så kompromisslös i sina åsikter.

Boken börjar när Rall ska börja på högstadiet i förorten Kettering, en typisk medelklass-förort. Redan tidigare har han varit mobbad men nu blir det mycket värre i och med att titelpersonen Brian utan någon egentlig anledning utser Rall till sitt favorit-offer. Resten av boken är egentligen bara en ohygglig upptrappning av våldet: Brian misshandlar systematiskt Rall, som svarar genom att arrangera ”olyckshändelser” för Brian, alltmedan skolan helt ignorerar vad som pågår. Redan första dagen slår Rall sin bänk i huvudet på en annan mobbare så hårt att mobbaren blir medvetslös, men det enda läraren gör är att kalla på skolsköterskan, och så fortsätter det.

Till slut går det så långt att Rall försöker döda Brian för att komma undan den dagliga, schemalagda misshandeln, men han lyckas bara skicka Brian till sjukhus några gånger (Brian vet inte om att Rall ligger bakom attentaten). Det är ingen trevlig läsning, speciellt inte hur skolans administration helt ignorerar problemen (”Boys will be boys”).

Men det som lyfter boken till någonting mer än en litania över mobbningens följder är avslutningen. I high school försöker Brian fortsätta med terrorn, men Rall har vuxit upp över sommaren och är nu den starkare. Första gången Brian slår till slår Rall tillbaka, och fortsätter sen misshandla Brian så svårt att han åker in på sjukhus där han är medvetslös några dagar. Inte heller den här skolan reagerar alltför mycket och ger bara Rall en varning, och sedan fortsätter det med ombytta roller för offer och förövare ett tag, tills Rall tröttnar.

Rall konstaterar att det han lärde sig var att alltid slå tillbaka så hårt han kan när han känner sig attackerad, oavsett vad det gäller, och att aldrig visa medlidande. Med andra ord, ett slut som påminner starkt om det i Jan Guillous bok Ondskan. Ender Wiggin i Orson Scott Cards Ender’s Game gör sig också påmind; hans filosofi om strider påminner mycket om Ralls även om Wiggin bara motvilligt attackerar sina fiender hänsynslöst; Rall verkar tycka om det.

Jag har inte skrivit så mycket om Ralls teckningar eftersom de är helt underordnade handlingen; de fungerar och det räcker gott för en gångs skull.

Nu har jag berättat precis hela handlingen i My War With Brian men det är ändå värt att läsa boken; den går snabbt att läsa men sätter sig länge i minnet. En liten pärla, helt enkelt.

Direktlänk Lämna en kommentar

What the…?!? Nagraj

18 januari, 2010 at 16:20 (Superhjältar) (, )

Ingen recension idag för jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga om Nagraj Vs. Shakoora The Magician. Jag fick en länk till en bild i serien, såg den och tänkte ”Vad i…?”, och letade sen upp hela serien. Min förvåning/förtjusning blev inte mindre efter att ha läst den.

Inga fler ord; här är länken till serien ifråga, enligt Wikipedia den mest framgångsrika indiska superhjälten av dem alla: Nagraj!

Direktlänk 2 kommentarer

Teoretikern i praktiken: Zot!

18 januari, 2010 at 00:44 (Superhjältar) (, )

Lite gamla independent-superhjälteserier från 80-talet, någon? Det kanske inte låter så värst spännande, men Scott McClouds Zot! är en mycket intressant serie av flera anledningar.

Till exempel är det den enda längre serie han gjort och för den som läst hans serieteoretiska böcker som Understanding Comics med flera kan det vara underhållande att se hur en McCloud-serie ser ut i praktiken. Och visserligen är Zot! gjord innan han började skriva om seriernas byggstenar, men likafullt finns det mycket som passar utmärkt in i det senare teoribygget.

Zot! en mycket rättfram och rak serie. Med det menar jag att det i princip helt saknas subplotter, bihandlingar och så vidare; all fokus är på huvudhistorien. Teckningarna är också enkla och tydliga; det finns ingenting experimentellt i dem. Det här matchar McClouds teoretiska böcker där min klara känsla är att även om han uppskattar alla slags serier så dras han till det ikoniska snarare än det komplicerade, och Zot! ger syn för sägen.

Enkelt beskrivet kan man dela in Zot! i tre olika eror; det är inte min idé utan McClouds egen:

Nummer 1-10 liknar mest av allt en Kapten Marvel-historia av C.C. Beck-historia i modern (nåja, numera halvmodern) tappning: Småhumoristisk, enkla linjer, platt färgläggning (och en hjälte med röda trikåer och en gul blixt på bröstet!), med små uppfriskande skvättar av fånerier. McCloud snuddar vid en del tyngre teman, men det är aldrig någon tvekan om att det goda humöret är det allra viktigaste.

I och med nummer 11 och fram till avslutningen med nummer 36 går tidningen över till svart-vitt, och Kapten Marvel-inslagen minskar. Idén bakom hela serien är att Zot lever i en mer eller mindre perfekt kopia av Jorden (parallella världar, som i så gott som alla superhjälteuniversum alltså) så som man förr fantiserade om att den skulle bli; andra världskriget inträffade aldrig eftersom alla blev så avskräckta för krig efter det första; rasism existerar inte; allt är frid och fröjd ungefär som i Jetsons. Nummer 11-27 fokuserar på skurkarna i Zots värld, där de representerar olika framtidsvisioner som gått lite snett (robottisering, datorisering, mm). Skurkarna är nu mer realistiska och farligare, och McClouds teckningar genomgår samma förändring med skuggtoner och mer svärta. De fåniga inslagen blir färre även om de aldrig försvinner helt; som exempel avslutas ”The Villain Stories” med en tvådelars episod vars existens berättigas av en insändarsidetävling där läsarna kan välja vem de helst vill se få en paj kastad i ansiktet på… Så, den ökande realismen till trots är det fortfarande en feel good-serie.

De två första erorna är bra underhållning, men det är ändå tveklöst så att utan den sista skulle serien nog vara bortglömd idag, och den skulle inte finnas att köpa i nyutgåvor (för närvarande finns en fet bok med nummer 11-36 samlade; den första färgeran får man leta upp äldre utgåvor om man vill få tag i den). För i och med den tredje delen, de så kallade ”Earth Stories”, lyfter serien flera snäpp och blir något av det bästa som gjordes i USA på 80-talet. IMHO, förstås :-)

Handlingen förflyttas nu till vår Jord efter att Zot blivit strandsatt här tillsammans med sin (ev.) flickvän Jenny som kommer härifrån (första numret av Zot! startar med att Jenny är uttråkad hemma när Zot plötsligt gör ett besök i vårt universum). Superhjälteinslagen försvinner helt, och istället koncentrerar sig McCloud på att skildra Jenny och hennes vänner; Zot själv står inte i centrum längre, och hans roll blir mer av iakttagarens och ibland katalysator.

Om jag skulle räkna upp de ämnen som avhandlas skulle det låta som en äckligt präktig serie (sexualitet, tonårsångest, utanförskap, …) men McCloud ger få eller inga svar; det är frågorna som är det viktiga. Och känslor; det händer ingenting dramatiskt här överhuvudtaget om man tittar på det yttre skeendet eftersom det är det inre som står i fokus. McCloud är utan tvekan en sentimentalist av stora mått, men utan att någonsin förfalla till känslopjunk.

Som nog framgår är jag mycket förtjust i Zot!, och det är en serie jag läst om många gånger (och nu igen, som synes). McCloud är inte den bästa tecknaren i världen; framförallt har han ibland problem med figurteckningen. Han är inte heller den bästa manusförfattaren; jag tror att han avslutade Zot! precis i rätt tid, innan den började gå på tomgång. Att föreställa sig fler Zot!-serier när han väl lyckats komma tillbaka till sin egen värld är svårt då det känns som en serie som växt ifrån sitt ursprung som en enkel superhjälteserie och istället blivit något helt annat, även om en kortare webb-serie med Zot han gjorde år 2000 inte var så dum (finns att läsa här).

Men jag saknar McCloud som serieskapare. Understanding Comics var en närmast nödvändig bok, men de senare böckerna är inte i närheten av lika bra. Jag hoppas fortfarande att han en dag ska börja göra vanliga serier igen på allvar, och inte bara kortare inhopp som det blivit de sista decennierna.

PS. En sak saknas tyvärr i samlingsboken av Zot! jag nämnde ovan: Matt Feazells version, The Adventures of Zot! in Dimension 10 1/2, publicerades i varje nummer av Zot! fr.o.m. nummer 11. Det är en fantastisk version av huvudserien i stickfigurformat, och om huvudserien ibland är fånig är 10 1/2-versionen än mer underbart fånig. Så om ni vill läsa den också, vilket jag starkt rekommenderar, så får ni antingen försöka leta reda på lösnumren, eller snoka upp de sidorna på nätet ;-) DS.

Direktlänk 5 kommentarer

Cinebook, del 4

15 januari, 2010 at 21:00 (Europeiska serier) (, , , , )

Då var det dags för den sista genomgången av Cinebooks utgivning; jag tror jag lyckats läsa mig igenom alla serier de gett ut nu, förutom de som redan kommit som album på svenska. Som avslutning blir det en dos äventyr från historien och från framtiden. Allez-oop!

The Chimpanzee Complex: Manus Marazano, teckningar Ponzo. Det här var lite av en överraskning; en science fiction-serie med klara vibbar av Arthur C Clarkes typiska blandning av hardcore tech och mysticism. Det är år 2035,
och en okänd satellit landar i havet. I den finns två män som uppger sig vara Neil Armstrong och Buzz Aldrin, och när det visar sig att allting tyder på att det verkligen är Apollo XI som dykt upp blir astronauten Helen Freeman involverad i utredningen.Om männen talar sanning, vad var det som egentligen hände på månen 20:e juli 1969?

Jag har bara läst den första delen av tre, Paradox, och vet därför inte hur det kommer att utveckla sig, men so far, so good. Jag har faktiskt inte en susning vad som kommer visa sig ligga bakom men jag ser fram mot att få reda på det. Manuset har en del vinklingar som jag kunnat vara utan, som Helen Freemans problem med sin unga dotter som känner sig övergiven varje gång det visar sig att jobbet hindrar dem från att träffas; personskildringen är inte Marazanos starkaste kort…

Teckningarna är i en extremt fotorealistisk stil, och Ponzo undgår inte att då och då teckna i stelast laget, men han får ändå godkänt. Betyg: För den som gillar idé-inriktad sf à laClarke är det ett givet köp; för den som föredrar sf människorna spelar större roll än idéerna finns det bättre val (dock inte nästa).

Pandora’s Box: Manus Alcante, teckningar varierande. Mer sf, men här är det en framtid som är ännu närmare nutiden än i The Chimpanzee Complex. Temat för serienär de sju dödssynderna, och varje album handlar om en av dem; jag har läst Pride och Sloth. Det är lite varningskänsla av att använda sig av ett så uttjatat tema som dödssynderna, och tyvärr visar det sig att Alcante till och med underträffar mina redan låga förväntningar. I Pride handlar det om kloning (USAs president är dödssjuk och behöver en benmärgsdonator), i Sloth handlar det om dopning (den gamle mästaren blir lockad av dopningen som en snabb väg till framgång).

Moralkakorna är kväljande i längden, och framförallt Pride är verkligen förtvivlat icke-originell och förutsägbar. Sloth är snäppet bättre manusmässigt men det kompenserar tecknaren Radovanovic med en fullkomligt bedrövlig presentation där människorna på något besynnerligt vis ser ut som karikatyrer på sig själva. Att just han blev vald att teckna en episod där förmågan att teckna människor i rörelse är ett mysterium med tanke på att han aldrig verkar ha sett en människa springa. Och om jag kunde begripa varför han envisas med att så grafiskt illustrera vad som döljer sig innanför de manliga friidrottarnas tighta byxor… Betyg: Eeek (in a bad way).

The Scorpion: Manus Stephen Desberg, teckningar Marini. Här är det några gamla bekantingar som dyker upp. Desberg stod för manuset till I.R.$. som jag skrev om häromsistens, och Marini har bland annat tecknat serien Gypsy som publicerats på engelska i Heavy Metal. Och sir man på, båda har spottat upp sig sen jag sist såg dem.

Manuset är roligare än det i I.R.$.; här får Desberg till lite intressantare karaktärer i klassisk Alexandre Dumas-stil, det vill säga med föga djup men med schvung. Serien utspelar sig i renässansens Rom, med påvliga komplotter, prostituerade, hemligheter från kristendomens begynnelse, och en titelhjälte som försörjer sig som tjuv (givetvis gentlemannavarianten som får varenda kvinna på fall). Inte så originellt, tyvärr ett genomgående tema i Cinebooks utgivning, men väl ihoppusslat.

Marinis teckningar var den kanske största överraskningen. I Gypsy och andra ställen jag sett honom förut har hans teckningar varit föga upphetsande; en småslarvig dussintecknare som såg ut som om han skulle passat bra in i svenska tidningen Casablanca, om nu någon kommer ihåg den sorgliga skapelsen. Men här ser det mycket bättre ut, med eleganta linjer och en färgläggning som påminner om Bourgeons. Jag vet inte varför The Scorpion ser så mycket bättre ut med tanke på att den är samtida med Gypsy, men smakfullt är det. Betyg: Bättre än väntat, framförallt teckningarna.

Queen Margot: Manus Cadic/Gheysen, teckningar Derenne/Baroux. Mer historia, men den här gången är det inte fiktion som gäller utan istället en relativt fri tolkning av Margareta av Valois memoarer. Det var en dramatisk tid i Europa, men serien koncentrerar sig på Margaretas upplevelser (den som vill läsa om hennes liv kan börja här).

Jag gillade den här serien mycket mer än jag trodde efter att ha läst några sidor av den. Det som i början känns som en avig berättarstil som mer refererar vad som händer än låter mig som läsare uppleva den blir i längden en styrka. Margaretas familj som med normala mått är komplett schizofren när de ena dagen uttalar sin eviga kärlek till Margareta (och verkligen menar det också) för att nästa dag planera att förråda henne framstår som helt naturlig för en kungafamilj under eran, och den distanserade stilen i manuset passar utmärkt till historien. Det är starka känslor som skildras ibland, men det är aldrig någon tvekan om att det som händer inte är en konstruerad historia utan bara en skildring av någonting som redan har hänt (med viss konstnärlig frihet, som sagt).

Och vad gäller teckningarna blir det en jämförelse med Bourgeon igen, men den här gången inte vad gäller färgerna utan människorna. Flera av fysionomierna känns som tagna direkt från Bourgeons tidiga serier, vilket inte gör mig någonting; det finns sämre tecknare att imitera. Betyg: En till glad överraskning.

Faktum är att av alla Cinebook-utgåvor jag gått igenom i de här fyra delarna är det bara två stycken som jag redan har beställt fler delar av, och både serierna hör till dagens genomgång: The Chimpanzee Complex och Queen Margot. Om jag inte redan hade hela Green Manor skulle jag inkluderat den med, och kanske, kanske, kanske beställer jag Melusine också, om det dyker upp fler böcker (jag har redan de tre som finns). Slutbetyg: Det är lite väl mycket av trygga, kompetenta men föga originella serier hos Cinebook, men om man gräver i deras katalog finns det några små guldkorn.

Till de som orkat läsa alla fyra delarna, tack! Det har nog varit nästan lika stor ansträngning som att läsa böckerna för mig ;-)

Härnäst: En gammal goding alternativt en ny goding.

Direktlänk 2 kommentarer

Mer Talbot, mer kaos: Alice in Sunderland

13 januari, 2010 at 17:29 (Europeiska serier) (, )

Hej och hå. Nästan 3 år efter att den kom ut har jag precis nu läst klart Bryan Talbots Alice in Sunderland, en av de ytterst få böcker jag inte läst i samband med att jag köpte den. Men att läsa om Luther Arkwright gjorde att jag äntligen fick tummen ur!

Kritikerrosad och av många utnämnd till ett av 2008 års bästa seriealbum är det en i alla bemärkelser tung bok att ge sig i kast med: Inbunden, 328 sidor tjockt, glansigt papper, och en stil som när man bläddrar i den ser ovanligt mastig ut att läsa. Handlingen, om den nu har någonting sådant, kretsar kring den engelska orten Sunderland, Lewis Carroll och hans Alice, Englands historia genom årtusendena, och seriekonstens lika gamla historia. Allt presenteras av några olika berättare, alla varianter av Talbot själv, som guidar läsaren genom geografin och åren i med våldsamt tvära kast; ibland pratar han om vikingar, ibland (och oftast) om Lewis Carrolls århundrade, ibland om lokala myter och hjältar. Vissa personer och platser återkommer ständigt, medan andra bara passerar förbi i en enstaka ruta.

Så ”handlingen” är ett collage av små berättelser, och teckningarna är lika vildvuxna. Än ser det ut som en vanlig Talbot-serie, än är det Hergé som emuleras, än är det Photoshop-manipulerade fotografier mixade med skisser från Talbots ritblock. Rasande skickligt och omväxlande, en riktig tour de force av en en tecknare som har varit med länge och som behärskar mediet till fullo.

Att den här mini-recensionen har flera sekvenser av listor med vad som förekommer i boken är i bokens anda; det går inte att recensera den på ett normalt sätt eftersom den helt saknar plott, och dess styrka är just dess variationsrikedom där det är omöjligt att gissa vad som kommer att finnas på nästa sida.

Därmed inte sagt att det är en perfekt bok, långt därifrån. Det blir i längden lite tröttande med att höra Talbot berätta, ungefär på samma sätt som övermättnaden inför en aldrig så intressant guide på ett museum. Och jag saknar ett klimax: Jämfört med hans The Adventures of Luther Arkwright som har en liknande sensibilitet med dess förtjusning i att prova olika berättar- och teckningsstilar så infinner sig aldrig den där lyckokänslan på slutet, när alla lösryckta delar slutligen bildar en större helhet. Återigen visar det sig att erfarenhet och professionalism (för Talbot har lärt sig en hel del om serier och hur man skapar dem sen TAoLA) inte riktigt förmår matcha energin hos den unge Talbot.

Men det kanske är en orättvis jämförelse; det finns ytterst få serier som är lika intressanta som TAoLA, och Alice in Sunderland är väl värda att läsa, även om den nog passar bäst i lite kortare doser. Att läsa hela surven i ett svep blir alltför överväldigande, åtminstone för mig ;-)

Direktlänk 1 kommentar

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 172 andra följare