not simple

27 januari, 2010 at 00:23 (Manga) (, , )

En rykande färsk och riktigt bra serie blir det idag, närmare bestämt Natsume Onos not simple., en manga utgiven av Viz under deras Sigikki-imprint. Det här är mig veterligt den andra serien från webbsidan Viz gett ut i bokformat; den första var Children of the Sea som jag också gillade skarpt. Men till skillnaden från den senares filosofiska lugn och fantasieggande bilder är not simple ett helt annat djur…

Det är en rätt underlig bok det här. Som konsumentfakta kan jag nämna att det är en avslutad historia à 320 sidor så man behöver inte binda upp sig för ett flerårigt och mångtusensidigt läsprojekt när man börjar läsa. Däremot får man förbereda sig på att koncentration behövs, framförallt i början, då serien hoppar vilt tidsmässigt. Läsaren får klara sig själv eftersom tidsangivelser saknas, men allteftersom knyts historien ihop, personerna framträder tydligare, och den egentligen synnerligen deprimerande handlingen klarnar.

För det går illa för huvudpersonen Ian, en australisk yngling på drift i USA där han letar efter sin syster (i slutet av handlingen, kronologiskt sett; drivandet dyker upp lite varstans i boken). Det är tveklöst en melodram av skillingtryckskaliber, där i princip allting som kan drabba en familj också drabbar den, så när en del samband slutligen förklaras kommer de inte som någon större överraskning för läsaren: Föreställ er det värsta, och ni kommer gissa rätt.

Så om Ono hade skapat serien så att poängen var att läsaren skulle bli förvånad hade det varit en ganska misslyckad serie som bara känts deprimerande, men hon är smartare än så. I not simple är målet ingenting och resan allting, för att använda en gammal kliché. Det som förvånar mig som läsare är istället att det finns en hoppfull ton i serien, handlingen till trots.

Ono undviker konsekvent att skildra gräsligheter i serien, och allt sådant får vi som läsare bara höra om genom berättelser och citat från de som varit med. I början var jag inte ens säker på att jag förstått handlingen rätt; riktigt obehagliga saker nämndes bara i förbifarten utan något större ståhej vilket fick mig att tro att jag missförstått vad Ono syftade på, men det hade jag inte alls.

Dribblandet med tidsaspekterna bryter också mot den deprimerande handlingen och ger ett lekfullt intryck. Samma sak med boken i boken (en av huvudpersonerna skriver en bok om Ian där han (författaren) också skriver in sig själv i handlingen); jag är övertygad om att Ono tar till knep som dessa för att dämpa det som annars riskerat att bli en lång litania över elände.

Och, viktigast av allt, med allt som drabbar Ian utstrålar han ändå en slags oskuldsfullhet mitt i misären, och några av de människor han möter blir om inte lyckligare så ändå öppnare för möjligheten till lycka tack vare honom.

Det kanske låter lite soppigt men det är det absolut inte; det är en vardagsrealistisk serie med en del ovanliga stilgrepp som bjuds. Och till de som inte gillar manga kan jag säga: Den här serien hade precis lika gärna kunnat varit publicerad av exempelvis Fantagraphics; teckningsmässigt och manusmässigt skulle den passa utmärkt där. Glöm idén med att all manga är mer eller mindre samma skrot och korn för variationen bland japanska serier är ofantlig, även om mycket av det som översätts tenderar att likna varandra.

About these ads

5 kommentarer

  1. Sigikki: Robotar och restauranger « Simon säger said,

    [...] andra boken, Ristorante Paradiso, är en fristående bok skriven och tecknad av Natsume Ono, vars not simple jag verkligen tyckte om när den kom ut förra året. Det var en udda serie som inte påminde om [...]

  2. Momiji said,

    Snubblade in här via Shazams recension. Jag blev väldigt förtjust i den här serien när jag recenserade den för Jifi tidigare i år. Kul att du också gillade den! Tveklöst en av de bättre serierna från Japan som kommit på engelska. Ser fram emot att se vad mer Viz kan vaska fram med hjälp av sin SigIkki.

  3. Simon said,

    Visst är den bra? Oväntad både i stil och handling, och så gillar jag att att den ställer höga krav på läsarens koncentrationsförmåga.

    Apropå manga såg jag att du numera är heltäckande seriebloggare. Roligt! Men hoppas du inte glömmer bort att skriva om manga också, för det finns alldeles för lite skrivet om bra manga p svenska :-/

  4. Momiji said,

    Ja, och det som framförallt överraskade mig var hur långt hon vågade dra ner sin huvudperson i den spiral av misär han hade hamnat i. Jag får ont i bröstet varje gång jag tänker på stackars Ian.

    Jag lovar absolut att fortsätta blogga om manga, men jag behöver byta spår ett tag, för att inte helt bränna ut mitt mangaintresse. Man ska väl egentligen inte jobba med sina favoritintressen, det blir så svårt att inte tänka jobb jobb jobb hela tiden… Förhoppningsvis får jag tillbaka gnistan efter att ha bloggat om andra sorters serier ett tag! Just nu har jag jätteroligt med att läsa superhjälteserier, något som är i stort sett helt nytt för mig. ^_^;;;

  5. Smått och gott « Simon säger said,

    [...] av Natsume Ono: Det första jag läste av Ono var not simple, en alldeles utmärkt liten bok. Sen läste jag Ristorante Paradiso som inte var riktigt lika bra, [...]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 169 andra följare