Juvenilt värre: Battle Pope

27 februari, 2010 at 23:21 (Superhjältar) (, )

Dags för en Kirkman-serie igen, och det brukar borga för bra underhållning (undantaget Tech Jacket, förstås). Serien ifråga är Battle Pope, Kirkmans allra första serie som han först själv-publicerade i svartvitt, och som senare återutgavs i färg på Image.

Battle Pope är en riktigt barnslig serie, i ordets mest positiva bemärkelse. Plotten är att Gud har uppenbarat sig och sagt att domens dag är inne, blivit besviken över att så gott som alla människor inte skött sig som de borde, och därefter öppnat helvetets portar så att Jorden invaderas av demoner. Påven, som heter Oswald, hör till de som inte får komma med upp till himlen, vilket inte är så konstigt eftersom han röker som en skorsten, svär som en borstbindare, super som en svamp, och lägrar varenda kvinna han kan.

Resten av serien är en enda oallvarlig vulgär röra med supande, sex och våld, mestadels med påven i centrum. Men Oswald är inte så illa, och Gud ger honom lite superkrafter för att han ska kunna hålla någon slags ordning på Jorden (även om demonerna tar det lilla lugna och bosätter sig bland människorna blir det en del problem). Allting skildras med glimten i ögat, och allteftersom blir serien bättre och bättre. Från att i början vara en extremt simpel (men lyckad) humorserie som försöker chockera läsaren med sina profaniteter och våldsamhet blir det ännu roligare när Kirkman tonar ner superhjältedelen och istället koncentrerar sig på det absurda. Jesus dyker upp och visar sig vara en naiv och inte helt slipad ung man, som blir en frustrerande sidekick / inneboende hos Oswald, och lite senare dyker även jultomten upp och flyttar in (till Jesus irritation; jultomten och Jesus gillar inte vad den andre gjort med julafton). Påven, som hela tiden bär full påveutstyrsel och en cigarr i mungipan, har problem när han handlar flingor i snabbköpet för Jesus räkning. Och så vidare :-)

Teckningarna är inte dumma de heller, och ser proffsiga ut från början trots att det också var Tony Moores första serie. De blir dessutom självsäkrare efterhand, oavsett om man läser det svartvita originalet eller den senare färglagda versionen (4 böcker samlar hela serien hos Image).

Enligt uppgift är det inte omöjligt att Kirkman kommer göra fler Battle Pope-serier. Inte mig emot; även om serien är en bagatell hade jag roligt när jag läste den. Men så gillar jag ju Garth Ennis också, och Battle Pope har helt klart likheter med en del av Ennis serier :-)

Direktlänk 3 kommentarer

Rymdkanin: Space Usagi

26 februari, 2010 at 14:27 (Science fiction, Serier) (, , )

Jag har skrivit förut om hur mycket jag gillar Stan Sakais samuraj-kanin Usagi Yojimbo, men idag tänkte jag skriva några rader om Space Usagi, en miniserie från 90-talet där Sakai placerat sin hjälte (eller snarare sin hjältes avlägsna avkomma) i den fjärran framtiden.

SU är en riktigt bra serie, med samma styrkor som den vanliga UY. Teckningarna är lika trevliga som alltid, och manuset är ett av Sakais bästa. Själva science fiction-delen är knappt märkbar; framtiden som skildras är teknikmässigt mycket lik de första Stjärnornas krig-filmerna, men handlingen och miljön i övrigt är precis som i UY: Adelsmännen bor i fort som ser ut som gamla japanska fort trots att de svävar i rymden, katanas används som vapen av samurajerna, och så vidare. Dessutom dyker förstås en hel del av de väntade karaktärerna upp, som Tomoe och Gen.

Och det kanske verkar lite fantasilöst, men poängen med SU är inte att Sakai ska uppfinna ett helt nytt universum. Vad SU är är egentligen en fans dröm: Tänk om Usagi med vänner skulle finnas i en framtid som är en korsning mellan det feodala Japan och Stjärnornas krig

Kort sagt en miniserie som jag misstänker att Sakai hade mycket roligt när han gjorde eftersom han här har ännu större frihet att göra vad han vill. Rita gigantiska dinosaurier? Japp! Enorma rymdsköldpaddor vars skal används som slagskepp? Jajamensan! Ta kål på några av de viktigaste personerna? Inga problem!

Samlingsboken som kom ut innehåller förutom tre sammanhängande miniserier också några kortare serier med Space Usagi, som exempelvis en tidsresehistoria där de båda Usagis träffar på varandra. Trevliga små saker, men det är den långa historien som är den stora behållningen. Egentligen tycker jag att serien skulle varit ännu bättre om den sista av de tre miniserierna skippats; berättelsen är avslutad och har nått sin höjdpunkt i och med slutet av den andra, och den tredje känns lite onödig. Men i det stora hela är boken om Space Usagi lagom lång, och att Sakai inte gjort fler serier med honom passar mig alldeles utmärkt, trots att jag verkligen gillar den här.

Tyvärr verkar boken vara relativt svår att få tag i (på Amazon går den bara att köpa begagnad, och inte helt billigt), men det kanske är lättare att få tag i tidningarna den ursprungligen utgavs i, och då får man också den andra delen i färg istället för i svartvitt. Men självklart ska man inte läsa Space Usagi utan att först ha läst Usagi Yojimbo; förutom att en del av den känslomässiga styrkan i SU förutsätter att man redan har en relation till karaktärerna är UY en serie som alla bör läsa. Och vem vet, i år kanske Fantagraphics äntligen får ut den utlovade omnibus-samlingen med de första 1200 sidorna av serien ;-)

Direktlänk 1 kommentar

Cinebook, revisited: Queen Margot & The Chimpanzee Complex

23 februari, 2010 at 00:38 (Europeiska serier) (, , )

När jag gick igenom förlaget Cinebooks utgivning häromsistens fanns det en del smått och gott, men det var bara två serier som jag beställde fler delar av på direkten: Queen Margot och The Chimpanzee Complex. Nu har de dykt upp, så jag tänkte bara berätta kort vad jag tyckte om dem i andra rundan.

Först Queen Margot, berättelsen om Margareta av Valois och hennes liv; totalt är det tre album i serien som täcker hennes yngre år, och alla har översatts av Cinebook. Jag tyckte om serien förut och känslan håller i sig både manus- och teckningsmässigt. Känslokylan ger med sig lite i de två avslutande delarna, men fortfarande är det inte en serie för de som föredrar mer inlevelse; Margot kommer mer i fokus allteftersom, men hon skildras fortfarande med distans.

Jag skulle inte haft något emot att serien fortsatt med en skildring av Margaretas senare liv också, men jag tror att det är ett medvetet val att avsluta berättelsen där det görs: Hennes ungdomliga naivitet är förbi, och hon har blivit vuxen. Ett stort plus till författaren Olivier Cadics lilla förord i den avslutande romanen, där han konstaterar att Margareta av Valois har blivit förtalad av senare historiker som inte uppskattade att hon var en självständig kvinna. Jag kan inte historia tillräckligt bra för att ha en professionell uppfattning om vem som gjorde vad, men det räcker gott med att titta på svenska Wikipedias artikel om Margareta och jämföra den med den om hennes make Henrik; från Margaretas artikel:

… och liksom sin make hade den vackra men lättsinniga Margareta en lång rad utomäktenskapliga förbindelser …

Om Henrik står det inte en rad om huruvida han var vacker eller inte, och inte kallas han lättsinnig heller trots att han bevisligen hade flera utomäktenskapliga förbindelser han med, där det enda som nämns om det är en lista med hans (kända) oäkta barn. Så kan det gå!

Så till serie nummer två, The Chimpanzee Complex: The Sons of Ares. Det återstår en bok att översätta till engelska, men efter del två är jag ännu mer sugen på att läsa klart den här serien.

De starka sidorna i den första delen, dvs den mycket lyckade blandningen av mystik och teknologi, fungerar ännu bättre här när den amerikanska astronautgruppen på Mars upptäcker att Sovjetunionen redan på 70-talet lyckades nå planeten. Det gick en rysning längs ryggraden på mig när huvudpersonen Helen Freeman möter Jurij Gagarin; ingenting blir klarare efter deras diskussion, men resultatet är en närmast perfekt blandning av svindel och skräck.

De svaga sidorna har också nästan helt eliminerats. Teckningarna kändes bättre den här gången, sidohistorien med Freemans unga dotter på Jorden får lite mer tyngd, och den onödiga detaljen med en mycket clichéartad militär som ledare för expeditionen saknar här helt betydelse i mötet med det okända.

Det är kort sagt en riktigt bra science fiction-serie med en sense of wonder-känsla som få andra, och jag hoppas verkligen att den sista delen håller samma kvalité. Om den gör det kommer The Chimpanzee Complex hamna högt på listan över mina favorit-sfserier, alla kategorier.

Direktlänk Lämna en kommentar

Lovecraft lever: Mara från Ulthar

21 februari, 2010 at 22:28 (Svenska serier) (, )

Ser man på, en till ny svensk serie som sticker ut från det vanliga utbudet. Förra året fick vi se Tinet Elmgrens Asbesthjärtan, en renodlad actionserie, och nu har Karl Johnssons Mara från Ulthar kommit ut på Kolik Förlag. MfU är något så udda för svenska seriealbum som en fantasyserie, med inspiration från Lovecrafts böcker.

Johnsson lyckas riktigt bra med att frambringa en suggestiv känsla med sina teckningar. Ibland syns det rätt tydligt att det är hans första bok, med konstig anatomi och ansikten som varierar en hel del från ruta till ruta, men känslan är hela tiden den rätta. Här och där kommer jag att tänka på människorna i Chester Browns Ed the Happy Clown; Johnsson är svajigare men likheterna finns där.

Historien är en drömlik saga om huvudpersonen Maras sökande efter sin far som blivit tagen som slav till de svarta galärerna, och hur hon med hjälp av stadens katter letar upp honom. Lovecrafts inflytande märks tydligt, med Nyarlathotep och diverse andra omänskliga väsenden, men jag ser ändå betydligt mer av Lovecrafts fantasy-berättelser som The Dream-Quest of Unknown Kadath än den mer vanliga Cthulhu-skräcken. Men det var ett tag sen jag läste större mängder Lovecraft så jag kan minnas fel.

Men man ska inte dra alltför stora växlar på Lovecrafts betydelse, Mara från Ulthar står stadigt på egna ben. Som i alla bättre sagor känner man igen saker än här, än där, och det är precis som det ska vara. Mara själv är en intressant bekantskap, och hennes far likaså med sin inte helt okomplicerade bakgrund, och de glimtar vi får från katternas värld ger mersmak.

Hela albumet känns som en dröm; ibland försvinner flera år i bara en ruta eller två, och fantasterierna saknar vanlig förklaring men känns helt naturliga i serien.

Jag tror att Johnsson tänkt sig fler böcker om Mara; framförallt en händelse i slutet får mig att tro att vi inte sett det sista av henne ännu. Och jag hoppas att det blir mer för Mara från Ulthar var en trevlig överraskning :-)

SPOILER – Om ni inte vill veta vad för händelse jag tänker på, sluta läsa nu:

.

.

.

.

.

När de är förföljda i slutet åkallar Mara guden Shai-Zulut för att förgöra Nyarlathotep, och tidigare har nämnts att nämna gudarna vid namn innebär att man förlorar en bit av sin själ till avgrunden; det låter inte så bra för Mara…

Direktlänk 9 kommentarer

Superhjältar+Hill Street Blues+Alan Moore: Top 10

19 februari, 2010 at 21:57 (Superhjältar) (, , )

Lite gamla superhjälteserier av Alan Moore, någon?

Under några år runt sekelskiftet fullständigt öste Alan Moore ut superhjälteserier; efter att tidigare ha sagt att han inte längre var intresserad av sånt ändrade han plötsligt åsikt och blev istället produktiv som aldrig förr.

Men vad som tyvärr blev uppenbart ganska snabbt var att han inte bemödade sig så mycket, och de allra flesta av hans serier kändes som om de var producerade vid ett löpande band. Onekligen ett band med en stor dos hantverksskicklighet, men det var fjärran från kvalitéerna i serier som Watchmen eller Miracleman.

Av alla serierna från den här perioden är det två som jag tycker bättre om än de andra: The League of Extraordinary Gentlemen, den enda som Moore fortfarande är involverad i och där framför allt den första boken men även den andra är ett nöje att läsa (den tredje som är under utgivning har inte börjat bra), och Top 10, dagens övning.

Top 10 är som titeln säger Hill Street Blues i serieform, där den anonyma storstaden bytts ut mot Neopolis, och de vanliga människorna mot superhjältar (och en del sagofigurer och gudar). Brotten som utreds är saker som utomjordiska massmördare, osynliga antastare, och annat smått och gott som teleportationsolyckor och muterade möss.

Den overkliga miljön till trots fokuserar Moore hela tiden på det vardagliga i det fantastiska, och det känns verkligen som att läsa en typisk skitig polisroman i en något annorlunda infattning. Lite humor, mycket rutinarbete, mängder av småvinkar till den vane superhjälteläsaren i bakgrunden (som flygande hundar med mantel), och teckningar av Gene Ha och Zander Cannon som är kompetenta utan att vara upphetsande.

Det är synd att Moore bara åstadkom 12 nummer av serien, plus en miniserie som utspelar sig under Neopolis uppbyggnad på 40-talet (givetvis är den magnifika staden designad av galna nazistiska vetenskapsmän). Konceptet var fräscht när det kom, och det är fortfarande en trevlig bekantskap. Det har kommit fler serier som blandar superhjältar och polisdrama, men det som gör att jag är svag för Top 10 är att den så självklart vågar visa de uppenbart komiska sidorna av en sådan blandning; de andra i samma genre vågar sällan vara så barnsliga utan håller sig helt allvarliga. I Top 10 däremot känns det fullkomligt självklart att läsa en episod som den om hur några av poliserna upptäcker ett mord i en bar, där det visar sig att den mördade är Balder och att Loke ligger bakom genom att han lurat Höder att skjuta Balder med en mistel. Poliserna blir utskrattade av sin överordnade som talar om för dem att de där händer varje dag, och att det hör till gudarnas små egenheter.

Sen måste jag också nämna serien Smax, en miniserie som följer polisen Smax när han tillsammans med kollegan Robyn besöker sin gamla hemplanet. Planeten visar sig vara bebodd av dvärgar, alver, drakar och allting annat man kan tänka sig från sagornas värld.

Smax är en serie som pendlar våldsamt mellan ytterligheterna; än är det en ren komedi (och Moore kan vara fruktansvärt rolig när han vill, som här), än är det ett grekiskt ödesdrama. Teckningarna av Zander Cannon är besynnerligt sympatiska i sin enkla sagostil, trots att Cannon ibland helt tappar bort känslan för anatomiska proportioner. Det är en mer ojämn serie än Top 10 men personligen tycker jag att Smax är den bättre av de två, en egenartad serie som inte påminner om något annat jag läst. Men jag skulle inte rekommendera att man bara läser Smax eftersom en hel del av humorn i den förutsätter att man lärt känna Smax och Robyn genom att ha läst Top 10 innan. Och eftersom Top 10 också är underhållande tycker jag inte att det är en större uppoffring att läsa den med ;-)

Direktlänk 5 kommentarer

Oskyldiga tonåringar: Thirteen (Going on Eighteen)

18 februari, 2010 at 00:20 (Serier) (, )

Drawn & Quarterlys utgivning av udda John Stanley-serier tuffar på, och nu är det dags för Thirteen (Going on Eighteen), en serie med de två tonåriga flickorna Val & Judy i huvudrollen. Och som alltid med Stanley är det en mycket speciell slags humor som erbjuds; istället för någonting à la Acke som man kanske skulle kunna tro att det är vid en snabb titt är det personer som utan att blinka gör de mest egendomliga saker som om det vore det naturligaste i världen.

Det är enkelt att känna igen Stanleys serier, åtminstone när man som här får läsa en bunt av dem: Variationerna på ett tema, den totala fokuseringen på mänsklig interaktion snarare än yttre handling, och vissa speciella ord (som ropet YOW! när någon blir rejält förvånad). Tecknaren Seth går igenom precis det här i sitt förord så den som vill läsa mer om det kan kika på det (tyvärr är förordet lite för tydligt skrivet av ett fan som inte har faktagranskats; Seth påstår flera saker om serien som sen visar sig vara direkt felaktiga när man faktiskt läser den).

Stanley tecknar också större delen av serierna här, men ärligt talat ser det inte lika roligt ut som Lilla Lotta/Little Lulu, Stanleys bästa serie; jag tror att Irving Tripps tuschning av den senare ska ha en hel del av äran där. Stanleys teckningar är oändligt mycket bättre än andras i den här boken och klart charmiga, men jag saknar den där speciella ikoniska Lulu-stilen :-/

Jag har läst några enstaka nummer av tidningen förut, men jag måste säga att serien vinner på att läsas i en större samling som den här. Stanley manus vinner på att jag efterhand börjar känna igen mönstren och personernas egenheter, och sedan blir det bara bättre ju mer jag läser. De första serierna (där Stanley inte tecknar) är inget vidare, men sen blir det riktigt underhållande, betydligt mer än jag egentligen trodde när jag började läsa, framförallt när Stanley efter ett tag överger idén att överhuvudtaget ta de romantiska inslagen på allvar. De två huvudpersonerna är också originella typer som man inte sett förut; de liknar inte några andra tonåringar jag har läst om, utan att för den skull kännas konstlade.

Självklart ska man om man inte läst något av Stanley förut börja med några av de bästa Lulu-böckerna, men Thirteen (Going on Eighteen) är en bra uppföljare. Tyvärr sålde tidningen tydligen inte så bra så det blev bara 25 nummer totalt, men jag är inte förvånad; jag misstänker att många köpare blev rätt konfunderade över vad det egentligen var för en tidning de köpt…

Direktlänk 2 kommentarer

Trondheimsk vardag, take 3

17 februari, 2010 at 00:05 (Biografiska serier) (, )

Det är dags för en ny samling av serier från Lewis Trondheims blogg, Little Nothings, den här gången med namnet Uneasy Happiness. Vi får följa Trondheim på resor till bland annat Fiji och Barcelona, men framförallt får vi följa Trondheim själv i hans små vardagsfunderingar och minimala äventyr.

När jag skrev om den andra boken i serien, The Prisoner Syndrome, så konstaterade jag att jag hade haft fel när jag tidigare varit tämligen njugg i min kritik av serien, och det är bara att erkänna igen att jag hade fel när jag skrev om den första boken: Det går inte att göra en dag-för-dag-bloggserie bättre än så här.

Teckningarna är suveräna i sin spontanitet och fräschör, och manuset är lika imponerande det med sin omedelbarhet.

Som synes är jag våldsamt förtjust i Little Nothings men eftersom det här är tredje boken så kan jag inte säga mycket mer än jag redan sagt. Ett litet tillägg kan jag göra: Det verkar som om NBM (förlaget som ger ut serien på engelska) numera också lägger ut översättningen via RSS här. Det är inte en dagsaktuell översättning av det franska originalet; i skrivande stund är inläggen tagna från början av just Uneasy Happiness så om man vill spara pengar kan man prenumerera på RSS-feeden. Man missar förstås nöjet att läsa en stor chunk serier tryckt på trevligt pappar, men å andra sidan får man en trevlig liten överraskning i sin nyhetsläsare då och då ;-)

Direktlänk 4 kommentarer

Fritzs filmer: The Troublemaker & Chance in Hell

15 februari, 2010 at 13:35 (Serier) (, , )

Jag har nästan slutat läsa bröderna Hernandez serier. Det är inte ett medvetet beslut utan det beror mest på att jag inte längre har en susning om vilka serier de gör som är nya, och vilka som ingår i längre berättelser. Utgivningen är helt enkelt ett gigantiskt clusterfuck med utgåvor som samlar serierna på olika sätt, och i gammal ond Fantagraphics-anda med ett flertal försök till kompletta utgåvor som alla övergetts innan de är klara. Jag tror att det här är den enda gången som jag har gett upp att läsa någonting enbart på grund av logistiska skäl; med tanke på att jag ibland köper samma serier i nya, bättre utgåvor är detta ett underbetgy som heter duga för Fantagraphics.

Och efter den avvikningen som jag bara var tvungen att få ur mig så tänkte jag skriva lite om några böcker av Beto som (ännu) inte har blivit indragna i utgivningshärvan…

Empress

För några år sedan gav Beto ut boken Chance in Hell, en mycket dystopisk berättelse om Empress, en flicka/kvinna som lever i en värld där allt är elände: Som liten flicka bor hon på en sophög där hon regelbundet blir våldtagen av alla män i närheten; som lite äldre flicka har hon blivit upplockad av en poet som konstigt nog inte våldtar henne men å andra sidan är en flitig gäst hos de prostituerade, som också är Empress bästa vänner; som vuxen är hon föga förvånande helt emotionellt likgiltig för de som på ytan borde stå henne nära.

Tjo och tjim hela dagen, med andra ord. Det är inte dåligt, men det är samtidigt inte så värst upphetsande heller; den överväldigande känslan är att Beto går på tomgång här och bara pliktskyldigt berättar en historia. Det som saknas är en djupare emotionell investering för oavsett hur illa Empress behandlas är det ändå ingenting som berör mig; en lösryckt scen följer på en annan, och scenerna blir aldrig till en helhet. Betos förtjusning i mysticism och sex finns här bara med i sin allra mest råa och opersonliga variant, och jag har alltid föredragit Beto när han visar sin varmare sida. Pessimistiska och svartsynta författare finns det gott om, men det är betydligt svårare att hitta en duktig författare som också kan få de ljusare sidorna att fungera. Jag menar inte att Beto enbart ska skriva löjligt naiva positiva serier, men en klick av det behövs för att det ska bli så bra som det kan bli.

Men så i slutet av förra året kom The Troublemakers ut, en bok i samma format och utförande som Chance in Hell, och det hela klarnar en smula. Både för att The Troublemakers är en bättre bok än Chance in Hell, men också för att Beto nu förklarar att de både, plus en till ytterligare volym som är på väg, egentligen inte är några vanliga serier utan istället serieversioner av de filmer som Fritz, kusin till Luba från Palomar, spelade in när hon jobbade i filmbranschen. De lösryckta scenerna i CiH får alltså sin förklaring, och också det faktum att Fritz syns till i båda böckerna. CiH blir kanske inte en bättre serie, men det faktum att den sätts in i ett sammanhang gör åtminstone att den inte längre känns som en lika meningslös bok utan den blir en del av Fritz historia istället (som jag inte har så bra koll på som jag borde, tack så himla mycket #€%#/&%€ Fantagraphics!).

The Troublemakers visar sig vara en thriller med drag av exploitation-filmer. Alla försöker bedra alla i den här svarta komedin, och vem som ska vinna/överleva är omöjligt att gissa. Karaktärerna är inte de mest tredimensionella, men här är det utan tvekan plotten som är det viktigaste, och Beto lyckas bra med att hålla spänningen uppe. Dessutom har TT det som CiH saknade: Ett hjärta. Det är inte en av Betos allra bästa serier, men det är utan tvekan bra underhållning som jag inte ens hade haft något emot att se på bio ;-)

Vi får väl se hur den tredje boken, Love from the Shadows, klarar sig innan det går att sätta ett slutbetyg på Betos filmiska serier, men just nu ser det ut som om de kommer att bli ungefär som tänkt misstänker jag: En intressant förströelse för den som vill läsa lite mer om Fritz.

PS. Bara så ni vet: Omslagen är fruktansvärt fula. Antagligen tänker sig den ansvarige Rick Altergott att de ska vara pastischer på halvdana filmaffischer, men resultatet är förskräckande. Fantagraphics borde ha anlitat någon annan, och jag vet faktiskt åtminstone en person som vägrat köpa boken bara på grund av omslaget… DS.

Direktlänk 30 kommentarer

Bra teckningar, dåligt manus: Bringing Up Father

13 februari, 2010 at 00:39 (Dagspresserier) (, )

(Klicka för hela serien)

Igår berömde jag förlaget IDW för deras utgivning, idag blir det en liten besvikelse från IDW: From Sea to Shining Sea, en samling med Bringing Up Father-serier av George McManus. Bringing Up Father, eller Gyllenbom som den svenska titeln lyder, är en av de äldsta serieklassikerna; den startade 1913 och höll ut ända fram till 2000, med McManus som upphovsman och ansvarig för serien fram till sin död 1954.

Upplägget för serien är enkelt: Jiggs och Maggie har båda en enkel bakgrund men har kommit upp sig i samhället. Maggie vill utnyttja deras pengar till att bli en medlem av societeten och försöker undvika allt samröre med sin tidigare bakgrund, medan Jiggs istället föredrar att umgås med sina gamla polare.

Och det är väl en OK grund att bygga en serie på, men McManus version är så fruktansvärt förutsägbar: Maggie är ett huskors som topprider Jiggs med sina krav på att han absolut inte får gå iväg och äta sin favoritmåltid ”corned beef and cabbage”, medan Jiggs i sin tur gör sitt bästa att när tillfälle ges försöka smita ut, om det så krävs en balansgång på lina för att Maggie inte ska märka att han gett sig av.

Med andra ord den tröttaste serieformel som finns där hustrun/ragatan helt saknar humor medan maken är den som läsaren ska identifiera sig med och roas av. Men typen är ack så vanlig; andra varianter är till exempel serierna August och Lotta, Lilla Fridolf och Tuffe Viktor. Det är möjligt att Gyllenbom var först ut, men inte blir det roligare för det. Jag skulle självklart kunna förlåta McManus en hel del om han åtminstone var rolig, men inte ens det lyckas han med.

Det som ändå är bra med serien är att den är riktigt snyggt tecknad. Boken innehåller vad som enligt förordet är seriens höjdpunkt, en årslång resa genom USA 1939-40 där Jiggs, Maggie, deras dotter och hennes nye make gör sällskap. Tyvärr tenderar McManus konstigt nog att visa upp figurerna på hotellrummet eller spankulerandes i städer som ser identiska ut. Att det är konstigt beror på att när han då och då faktiskt ger sig på att visa upp riktiga miljöer ser det spektakulärt bra ut, med en stil som påminner om Winsor McCays Lille Nemo.; jag förstår inte varför han inte koncentrerar sig på den delen, speciellt som han har chansen att rita vad han vill i hela USA.

Men teckningarna räcker inte; oavsett hur elegant det ibland ser ut och oavsett hur snitsigt McManus kan rita människor som faller handlöst (en vanlig syn i serien där man om man snubblar eller halkar garanterat kommer flyga upp i luften, volta runt en smula, innan man ramlar ner i en gigantisk hög av föremål som dragits med i fallet) så hade jag ganska tråkigt när jag läste. Jag hoppades att Bringing Up Father skulle visa sig ha kvalitéer liknande till exempel Sterretts Polly and Her Pals som inte heller har något originellt tema men som trots det är en av de bästa serier jag läst tack vare Sterretts nonsenshandlingar och fantastiska teckningar.

För en gångs skull har IDW valt att inte publicera en serie från början utan man har som sagt valt ut ett bra avsnitt av serien. Om det här är det bästa av Bringing Up Father misstänker jag att även IDW inser att serien inte håller lika hög klass som de andra klassikerna de gett ut, och sålunda valt att ge ut en enstaka bok som kanske säljer hyggligt trots allt. Till läsare som mig, förstås, som köpt den här boken men som inte är intresserad av fler ;-)

(Klicka för hela serien)

Härnäst: En (hallelujah!) bra ny serie av Beto Hernandez!

Direktlänk 2 kommentarer

Tuff grabb i lyxförpackning: Torpedo

12 februari, 2010 at 01:28 (Serier) (, , )

Förlaget IDW fortsätter att imponera; förutom alla klassiska amerikanska dagspresserier ger de också ut mer udda amerikanska serier som Journey, intressanta originalutgåvor som The Hunter, och även europeiska serier i översättning, som dagens ämne: Torpedo, skriven av Enrique Abuli och tecknad av Jordi Bernet. Första volymen från IDW kom ut i dagarna och fler är på väg, och jag hoppas att den säljer tillräckligt bra för att IDW ska hinna ge ut de album som Catalan inte översatte på 80-talet.

Torpedo är inte precis den mest subtila serien man kan läsa, men den är rejält underhållande. Huvudpersonen Luca Torelli är en frilansade torped i USA på 30-talet, emigrerad från Sicilien. Han tar alla jobb han kan få, oavsett hur smutsiga de är, och om han ursprungligen mer eller mindre tvingats in i yrket av omständigheterna njuter han onekligen av sitt jobb senare i serien.

Abulis manus är i början allvarligt i sin ton där emigrantens liv i USA skildras tämligen realistiskt, men allteftersom blir det humorn som blir det viktigaste. Den som läst den här bloggen ett tag har nog märkt att jag gillar Garth Ennis serier och Torpedo har lite av samma glada blandning av våld, humor och minst sagt moraliskt tvivelaktiga karaktärer som Ennis serier. Om manuset har något fel är det att Abuli tyvärr också flörtar lite med misogyni; inte lika illa som exempelvis kollegan Trillo men dragen finns där, helt i onödan.

Teckningarna däremot finns det absolut ingenting att klaga på. De första två kapitlen tecknades av legendaren Alex Toth, men jag tycker att Bernets version är överlägsen Toths; Toth är elegantare men Bernets mer blodfulla och sensuella linje är precis vad som behövs för att få serien att lyfta. Bernets svartvita teckningar är alltid ett nöje att titta på, och här får han också en passande historia att illustrera.

Så en del skönhetsfläckar finns det, men det är ändå en serie som jag verkligen rekommenderar; jag tyckte om den första gången jag läste den på 80-talet och den är precis lika bra fortfarande.

Direktlänk Lämna en kommentar

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 170 andra följare