Inte alltför illa: Corben tecknar Starr

28 mars, 2010 at 22:42 (Superhjältar) (, )

Ett litet ”jippi” blir det idag; jag har precis läst Daniel Wray (manus) och Richard Corbens (teckningar) serie Starr the Slayer, och konstaterat att Corbens teckningar inte är så dumma!

Jag har skrivit om Corben förut, där jag beklagat att hans Marvel- och DC-serier sett så förbenat trista ut jämfört med hans tidigare mästerverk som Den och The Last Voyages of Sindbad. Men som den envisa fan jag är köpte jag trots det Corbens senaste alster hos Marvel, en ny version av deras gamle hjälte Starr the Slayer kallad A Starr Is Born, och baske mig om inte teckningar ser bra mycket bättre ut än de gjort på många år. Det är en kombination av att manuset ger Corben möjlighet att teckna det han är bra på (dvs män & kvinnor med löjligt överdriva kroppar), och att Corben överlåter åt färgen att frambringa den 3-dimensionella känslan. Tyvärr är det inte Corben själv som färglagt, men Jose Villarrubia har uppenbarligen läst Corbens äldre serier och vet vad som passar.

Manuset är inte så mycket att skryta med om sanningen ska fram; det är en enkel barbar-historia med tvisten att Starr egentligen är en romanhjälte, men när den onde trollkarlenTrull  i böckerna inser vad som pågår trollar han författaren över från sin värld till Starrs, för att där tvingas skriva handlingen som Trull vill ha den. Hela historien är berättad som en skämtsam historia med stora delar an handling på rim (en trubadur sjunger en sång om Starrs hjältedåd i ramhandlingen), och ärligt talat blir rimmandet lika tröttsamt som trubaduren i Groo. Efter första numret hoppades jag att trubaduren skulle försvinna men tyvärr, han finns med i alla fyra numren :-( Ett litet plus för att han lyckas rimma castle med asshole, dock.

Inget stordåd och med ett manus som hade varit lagom till en mycket kortare historia var jag ändå mycket nöjd efter att ha läst A Starr Is Born: Att se Corben i något som minner om fornstora dar gjorde mig glad :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

25 år senare: Resande med vinden, andra delen

28 mars, 2010 at 00:49 (Europeiska serier) (, , )

Idag blir det en serie som är viktig för mig: Resande med vinden var en av de allra första serierna jag läste som jag insåg inte var avsedd för barn. Jag hade läst en hel del andra vuxenserier innan men utan att tänka speciellt på vem de var tänkta för, men Resande med vinden var så uppenbart annorlunda att det var omöjligt att inte tänka på det: Serien tvekade aldrig att visa upp precis vad som hände, oavsett om det var en mycket grafisk bild av hur det ser ut när en sjömans hand slits sönder i en olycka, eller när någon av de kvinnliga huvudpersonerna saknar kläder (vilket händer alltsom oftast).

Lustigt nog valde Carlsen att inte märka albumen med Serier för vuxna som man gjorde i en del andra fall; jag kan såhär i efterhand inte riktigt förstå varför exempelvis Tardi och Lauzier klassades som sådana medan Bourgeon inte gjorde det. Eller så var det så att redaktörerna på Carlsen verkligen menade riktiga vuxna, för medan Tardis serier nog är lite i torraste laget för unga tonåringar är Bourgeons desto saftigare.

Skälet att jag idag läste om Resande med vinden är att jag i veckan fick hem de två nya albumen i serien där Bourgeon avslutat historien om Isa, den klarast lysande stjärnan i de tidigare albumen. Böckerna är på danska eftersom inget svenskt förlag har nappat på att ge ut dem, men danska kan jag pallra mig igenom så gott som utan problem när det behövs :-)

För att komma in i serien igen läste jag först de fem gamla albumen, och det var en huvudsakligen trevlig upplevelse. Nog finns det mer naket än som egentligen behövs för manusets skull, och det är svårt att ta Isa och hennes väninna Mary som realistiska kvinnor från 1700-talet med tanke på hur moderna de är i sitt sätt att tänka, men jag kan inte undgå att dras med i historien. Språket är framförallt i början lite knöligt och ibland känns det som om Bourgeon inte har helt koll på sin egen handling, men det gör inte så mycket eftersom Isa är så intressant i sig. Hennes frihetslängtan är enormt stark, och i de senare albumen förstärks temat av hennes närkontakt med slavhandeln. De andra huvudpersonerna blir gradvis mindre viktiga och de blir mer av tvådimensionella karaktärer som bara är till för att kontrastera mot Isa.

Och teckningarna är mästerliga. Varje gång någon skriver om Bourgeon så påpekas det att han tidigare jobbat med glasmålning så det är väl lika bra att jag också gör det; hans färgläggning här är underbart vacker och mycket personlig. Linjer hanterar han också bra men det är ändå hans starka färger jag minns.

De gamla albumen har ett värdigt slut, och därför blev jag lite orolig när jag hörde att han skulle göra en fortsättning. Tjugofem år är en lång tid mellan böckerna, och jag var inte säker på att Bourgeon skulle klara av att hålla samma höga kvalité som tidigare.

Och tyvärr besannades farhågorna, åtminstone delvis. De nya böckerna, Barn af Kaimantræet, tar plats 80 år efter de tidigare och har en ramberättelse som utspelas under amerikanska inbördeskriget, där vi får följa Isas barnbarnsbarn Zabo när hon flyr undan striderna till sin gamla släkting. För Isa är fortfarande vid liv och bor vid en plantage ute i Mississippis sumpmarker. Väl framme berättar Isa sitt livs historia för Zabo, med början där de gamla albumen slutade.

Problemet är inte att manuset är dåligt. Det är onekligen ett helt annorlunda slags manus med en mycket mindre dramatisk handling än det tidigare. Där de tidigare böckerna närmast svämmade över av text för att få med all handling är det här betydligt mer sparsmakat men det är inget fel med det. Istället är det skildringen av Isa som stör mig. Det var mycket mer spännande att inte veta vad som skulle hända med Isa efter att de gamla böckerna hade slutat så öppet, med en Isa som äntligen var fri från både ansvar och samhällets krav, än att få läsa om hur det gick med det. Ett anti-klimax, för att tala klarspråk. Hade Barn af Kaimantræet varit en helt ny serie med nya personer hade jag tyckt bättre om manuset, utan tvekan.

Ett annat problem är att jag personligen tycker bättre om Bourgeons äldre teckningar. De nya är på en del sätt skickligare men han har också övergått till att använda tuschet mer än färgerna och det är lite sorgligt. Teckningarna av sumpmarkerna är nog så eleganta men jag saknar glöden som fanns när han illustrerade livet ombord segelfartygen; serien fick sitt namn eftersom det mesta utspelades till havs i de äldre serierna men här håller sig alla på landbacken. Trots det är teckningarna här bland det allra bästa man kan se i serieväg i den lite mer realistiska stilen, och sin känsla för färg har Bourgeon kvar även om han inte tar ut svängarna lika mycket längre.

Det är långt ifrån en dålig serie men den förlorar på att jämföras med den äldre versionen. Om än inte perfekt är originalet ändå så mycket mer fantasieggande, så jag hade verkligen föredragit att Bourgeon skrivit en serie utan anknytning till den ursprungliga Resande med vinden. Kontentan är att jag är glad att Barn af Kaimantræet finns att läsa men att jag kanske inte kommer läsa om den bara för att jag läser om Resande med vinden i framtiden :-)

Direktlänk 5 kommentarer

Och ännu mera Mats Källblad

26 mars, 2010 at 01:04 (Svenska serier) ()

Långsamt läser jag ikapp vad Mats Källblad har gett ut tidigare; nu har jag läst hans debutalbum Garagedrömmar och diverse kortare serier :-)

Så, Garagedrömmar. För att citera baksidan:

Det var sommaren 1989, några månader innan muren skulle fall där i Berlin. Jag bodde kvar hemma, några kilometer utanför Osby, en liten sovande håla i norra Skåne.

Det är alltså en tvättäkta ungdomsskildring där huvudpersonerna bor i en liten småstad (vilket verkar vara ett genomgående tema hos Källblad) och är medlemmar i ett band. Men de börjar bli vuxna, och både bandet och kompisförhållandena börjar knaka i fogarna när jobb, familj och annat blir allt viktigare. Sista sommaren med gänget, alltså.

Folkbilen

Så tematiskt påminner den om andra serier som Barus underbara Blues i brallan eller Gipis Garage Band. Men, som den Källblad-diggare jag har blivit, Garagedrömmar är väl så bra som Baru och Gipis serier, trots de senares berömdhet. Det som gör Källblad så bra är att han verkligen kan fånga det personliga hos människor med bara några få repliker, och att hans karaktärer alla känns helt igenom äkta. Han undviker också de vanliga klichéerna i sådana här ungdomsskildringar (vilket Gipi inte gör), där allting blir så himla allvarligt för de inblandade. Visst är det lite sorgligt för huvudpersonen Isak att de andra inte längre vill satsa på musiken men det är inte världens undergång; lågmäldheten från Vimmelgrind-serierna finns redan här i Källblads första album.

Teckningarna tilltalar mig också väldigt mycket, med en säkerhet i stilen som inte är uppenbar om man bara ögnar igenom albumet men som vid en lugnare läsning blir uppenbar: I många serier som annars ser bra ut finns det enstaka bilder eller detaljer som inte är helt lyckade (hallå Richard Corben och hans ibland alldeles förskräckligt misslyckade anatomier), men Källblad lyckas med varenda vinkel, detalj och anletsdrag.

Så precis som Richard skrev i en kommentar till mitt förra inlägg om Källblad gillade jag verkligen Garagedrömmar. Vakna laglös ska vara på väg i brevlådan och dyker förhoppningsvis upp snart, den med :-)

Och sen har jag som sagt läst några kortare Källbladsserier också, alla mycket trevliga. Framförallt kan jag rekommendera Folkbilen från Allt för konsten 5, en trevlig liten lektion om hur bilar (ett annat genomgående Källblad-tema som också ingår i Garagedrömmar) blev folkliga. Serien är tecknad på ett lite annorlunda sätt än hans andra serier men det ser lika trevligt ut för det; hittills har jag inte läst en enda dålig Källblad-serie men om jag fortsätter gräva kanske jag kommer hitta någon till slut :-)

Direktlänk 10 kommentarer

Sigikki: Robotar och restauranger

21 mars, 2010 at 23:24 (Manga) (, , , , )

Så, något nytt; dagsfärsk manga från den här veckans amerikanska utgivning. Det blir garanterat mer läsning av en del äldre serier igen, men omväxling förnöjer :-)

Det var blindköp för min del den här gången; Viz Sigikki-serie har hållit sån kvalité hittills att jag tänkte att jag skulle se vad det var för nya titlar de hade att komma med. Den här veckan kom det ut två volymer: Bokurano vol 1 av Mohiro Kitoh och Ristorante Paradiso av Natsume Ono.

Bokurano har en traditionell japansk manga-historia: 15 japanska skolungdomar råkar komma i kontakt med en mystisk varelse som ger dem i uppdrag att försvara Jorden mot attacker från gigantiska monster. Sättet de ska göra det är genom att styra en lika gigantisk robot som har placerats på havsbottnen, antagligen av den mystiska varelsen. Och sagt och gjort, när det första monstret dyker upp slås det relativt lätt tillbaka, och barnen är glädjestrålande över sin insats.

Så långt följs mönstret från otaliga andra serier, men Kitoh är egentligen inte ute efter att skriva en mecha-manga. Liksom i hans tidigare serie på engelska, Shadow Star, så är det långt ifrån bara trevliga barn vi får lära känna. Efter att det första monstret krossats av den av barnen som styrt roboten under striden råkar piloten ut för en olycka och omkommer. Men det finns antydningar om att det kanske inte alls är en olycka, och att varelsen som gett dem uppdraget har en helt annan agenda. Och när vi får följa nästa pilot så visar det sig att han är om inte en hundraprocentig psykopat så åtminstone någon som jobbar på att bli det.

Mefistofeles i ny tappning?

Det verkar som om Bokurano kommer att låta oss följa de femton barnen, ett efter ett, och det lär inte bli en uppmuntrande historia av allt att döma. Jag hoppas Kitoh inte kommer fastna i ett alltför repetitivt mönster med ny pilot -> monster -> pilot dör -> ny pilot, och så vidare tills alla femton har gått åt, men vi får väl se. Inte en klockren första volym, men det kommer bli intressant att se vad Kitoh egentligen har för avsikter.

Den andra boken, Ristorante Paradiso, är en fristående bok skriven och tecknad av Natsume Ono, vars not simple jag verkligen tyckte om när den kom ut förra året. Det var en udda serie som inte påminde om någon annan japanska serie jag läst, så jag var väldigt nyfiken på att se vad Ristorante Paradiso var för någonting. Det visade sig vara en helt annan slags serie, på gott och ont.

För att börja med det som inte var helt bra så är det mycket i serien som känns som någonting jag sett och läst förut: Designen på männen ligger här mycket närmare det vanliga idealet i en del shoujo-serier, med extremt långa och gängliga män som för sig mycket elegant. Delar av historien känns också som en rätt så ordinär shoujo, med en ung kvinna som börjar jobba på en restaurang där de redan nämnda gentlemännen också arbetar. Varpå hon blir kär i en av dem, och yada yada yada.

Men det som var bra lyckades å andra sidan överkomma de dåliga sidorna, med marginal. Liksom i not simple så visar Ono att hon är en hejare på att beskriva intressanta människor som känns som riktiga individer. Den unga kvinnan som kommit till restaurangen för att avslöja för sin mammas pojkvän att mamman faktiskt har en dotter från tidigare (mamman lämnade bort dottern till sina föräldrar efter att pojkvännen sagt att han aldrig skulle kunna tänka sig att bo ihop med någon som redan hade barn) upptäcker att mamman kanske inte är så hemsk som hon hade trott. Mamman i sin tur blir glad över att äntligen få chansen att träffa sin dotter igen. Och så vidare, där Ono visar upp huvudpersoner som aldrig visar sig vara vad man först skulle trott. Teckningarna sticker inte heller av riktigt lika mycket som de i not simple, men det är ändå en egensinnig tolkning av shoujo-stilen vi får oss till livs.

I min recension av not simple nämnde jag att trots att seriens huvudperson råkade ut för alldeles fruktansvärda saker och också dör fanns det ändå en hoppfull ton i grunden: Ian hade enorm otur, men världen var inte nödvändigtvis ond. I Ristorante Paradiso visar Ono hur det kan gå om man inte har samma livsöde som Ian, i en i stort sett god värld där personer visserligen kan vara olyckliga emellanåt och all kärlek inte slutar med att de levde lyckliga i alla sina dagar, men det är inte för att människor är onda utan bara för att allt inte nödvändigtvis går som man först tänkt sig.

Det är inte en lika skickligt och ovanligt berättad historia som not simple men det var roligt att läsa en gladare serie av Ono. Tydligen har hon senare skrivit fler serier om restaurangen som utspelar sig innan den här, och Viz planerar att ge ut dem också. Inte mig emot, om de håller klassen :-)

Inte lika glasklara fullträffar som de tidigare Sigikki-böcker jag läst, men fortfarande är Sigikki utan tvekan den bästa manga-imprinten idag. Och som vanligt kan man läsa utdrag ur serierna på http://www.sigikki.com (fast just Ristorante Paradiso verkar inte finnas uppe för närvarande).

Direktlänk 3 kommentarer

3 x 80-tal, del III: Kärlek à la Slate

19 mars, 2010 at 00:18 (Serier) (, )

Och så är jag framme vid den sista 80-talstidningen jag läste i helgen: Angel Love av Barbara Slate.

Om Moores Swamp Thing är viktig för att den var Moores genomslag i USA och DCs engelska revolution via Vertigo, och Browns Ed the Happy Clown/Yummy Fur för att den var viktig för Drawn & Quarterly och i förlängningen den självbiografiska boomen för independent-serier, så är Angel Love inte viktig alls: Ingenting har skrivits om den, inga serier har kopierat den, och Barbara Slate blev inte heller känd tack vare den.

Varför tar jag då upp den här (bortsett från att jag som sagt läste den i helgen)?

Svaret är att den är symptomatisk för DC i mitten av 80-talet: Förlaget visste inte vad man skulle göra för att få nya läsare efter det katastrofalt usla 70-talet (DCs serier från den tiden är i praktiken oläsliga), och därför försökte man med allt möjligt. Vad som visade sig vara framgångsrikt var förstås Moore & Miller, men innan man koncentrerade sig på den typen av serier kom det ut en del otypiska serier på DC, som Helfer/Bakers The Shadow och Angel Love.

Och att jag läste om den är förstås ett tecken på att jag gillar serien. Jag råkade först läsa den när jag var i USA när den kom ut, och jag + systrar köpte lite serier för att läsa på stranden. Angel Love slank med i bunten, och sen letade jag upp resten av numren för att läsa klart serien (totalt kom det bara nio nummer; det var en mini-serie så serien är avslutad, men om den hade sålt tillräckligt bra var tanken att fortsätta med en månatlig tidning).

Serien handlar om Angel Love (jo, hon heter så), en ung kvinna som just flyttat till New York, och de vänner hon skaffar där: En rumskamrat som drömmer om att bli skådespelare, några hjälpsamma grannar, och potentiella pojkvänner. Det är en utpräglad såpa; den större historien handlar om hur Angel försöker hitta sin syster som rymde hemifrån när Angel var liten men som är deras mammas enda hopp för att rädda livet (mamman har benmärgscancer och behöver en lämplig donator). Klyschigt värre, med andra ord, och allt tecknat i en komplett förargelselös stil som nästan ser ut som reklamteckningar för produkter inriktade mot barn.

Om det var allt skulle Angel Love nog varit en ganska plågsam serie att läsa, men skenet bedrar. Det gulliga teckningarna och den enkla såpahandlingen till trots visar det sig att Slate inte undviker tyngre ämnen, som oplanerade graviditeter, pedofili, och kokainberoende. Första gången någonting allvarligare dyker upp är helt oväntat: I den sista rutan på den sista sidan i det första numret, efter ett överdåd av sockersöt handling, inser Angel plötsligt att skälet till att hennes pojkvän-to-be har ett så omväxlande humör är att han regelbundet tar kokain.

Vad pysslar Angels pojkvän med månntro?

Men minst lika viktigt för underhållningsvärdet är att Slate är så rolig. Angels rumskompis är strålande i all sin naivitet och verklighetsfrämmande uppfattning om sin egen begåvning, bakgrundskonversationen är mycket träffande för hur New York-bor är (eller var, i mitten av 80-talet), detaljer som de allestädes närvarande kackerlackorna som gärna kommentarer vad människorna pysslar med är charmerande.

Det är inget odödligt mästerverk, men det är synd att inte Slate fick chansen att fortsätta utveckla Angel Love för potentialen var stor, speciellt med tanke på att Slate var nybörjare i seriebranschen men ändå gjorde någonting så proffsigt. Efter Angel Love gav hon ut några one-shots på Marvel under samlingsnamnet Yuppies from Hell som enbart skildrade New York-yuppies i kortare historier utan en riktig handling; böckerna är riktigt underhållande och ännu roligare än Angel Love, men jag saknar historien i den senare. Det blev sen några fler serier på Marvel som ändrade målgrupp till unga flickor; tyvärr var de serierna inte lika lyckade (men visst underhållningsvärde hade de trots allt), och senare har hon gjort en del Barbie-serier och också skrivit manus till Disney-serier.

Men helt har hon inte övergett serierna. I år har hon gett ut en bok om hur man gör serier, You Can Do a Graphic Novel, som jag verkligen borde läsa; med tanke på hur mycket jag tycker om Angel Love och i något mindre grad Yuppies from Hell vore det intressant att se vad hon har att säga om serieformen. Om någon har läst den och har en åsikt, skriv gärna en kommentar :-)

Lite kuriosa: Som sagt är det inte precis en känd serie, men jag vet ändå att det finns fler än jag som verkligen tyckte om den. På saligen avsomnade seriebutiken Metropolis i Stockholm var det en favorit hos några av de anställda, och jag kommer ihåg att när den gavs ut var det en del livliga diskussioner i butiken om man såg mest fram mot nästa nummer av Angel Love eller Watchmen som gavs ut samtidigt av DC. Jag vill inte påstå att de är lika bra, men på ett sätt förstår jag diskussionen: Angel Love är mycket charmigare och egentligen den ovanligare serien, för hur många humoristiska serier med seriösa inslag för (huvudsakligen) flickor i övre tonåren fanns det i USA vid den här tiden? Nu har vi många manga-titlar som riktar sig precis till den målgruppen men Angel Love var vid den här tidpunkten unik. För unik visade det sig, eftersom den inte sålde tillräckligt mycket. Och det är verkligen inte förvånande för när man läser tidningarna är det obegripligt hur DC trodde att den skulle få några läsare. All redaktionell text som berättar om andra serier som är på gång handlar om superhjälteserier, och oddset för att en läsare i Angel Loves målgrupp skulle vara intresserad av exempelvis Green Arrow nr X var säkerligen mycket mycket dåligt…

PS: På Barbara Slates hemsida kan man kika på omslagen till alla nummer av Angel Love; de ger en ovanligt bra inblick i vad serien handlar om :-) DS.

Direktlänk 12 kommentarer

3 x 80-talet, del II: Skräck à la Brown

18 mars, 2010 at 00:54 (Serier) (, , )

I mini-serien ”Simon läser tidstypiska 80-talstidningar” har vi kommit till den andra delen: Chester Browns serie Ed the Happy Clown, först publicerad som följetong i hans tidning Yummy Fur.

I rubriken kallar jag det för en skräckserie, men det är en svår serie att klassificera. På många sätt är det en själslig uppföljare till 60- och 70-talets undergroundserier med sina groteskerier och definitivt inte rumsrena inslag. Men där undergroundserierna ofta provocerade för provocerandets egen skull känns det som om Brown inte alls är ute i samma ärende: Här är det snarast en mardröm på papper som syns till, och att innehållet är provokativt är mer en bisak.

För den som inte läst om Ed förut är handlingen svår att summera. Initialt är det uppenbart att Brown bara hittar på historien allteftersom: I början får vi läsa lösryckta episoder om en man som inte kan sluta skita, kannibaliska pygméer som lever i kloakerna, utomjordingar som rävar bort människor, och Ed vars ben plötsligt bryts. Men sen börjar de disparata berättelserna samla ihop sig; inte för att jag för ett ögonblick tror att Brown planerade det till en början, men det är fascinerande att se hur han lägger ihop pusselbitarna, en efter en. Det påminner om umgängeslekar där man tillsammans mejslar fram en historia genom att en person börjar berätta, och sen tar nästa person vid med sina tillägg, och så vidare. Men här är det en enmansshow där artisten nog är lika förvånad som alla andra över vad som händer.

Och medan historien koncentreras märker man hur olika teman gestaltar sig. Religiösa frågor tar större plats (i tidningen Yummy Fur publicerades förutom Ed-historierna också Brown högst egensinniga tolkningar av några av evangelierna), framförallt de katolska frågorna om skam och synd. Paralleller dras mellan Chet, en av huvudpersonerna med en stark religiös tro som inte hindrar honom från att ligga med och sedan mörda sin flickvän Josie (som sedan blir dödad några gånger till under historiens gång efter att ha återvänt både som vampyr och odöd), och ett katolskt helgon. Titelkaraktären Ed är något av ett förvuxet barn som serien igenom utsätts för de mest horribla övergrepp som penistransplantationer och utan att han någonsin förstår vad det är som händer med honom. Överlag är det de mest oskyldiga människorna som råkar mest illa ut, som Josie och Ed, vilket också vittnar om att det är en mardrömsvärld som skildras.

Browns teckningar gör också sitt till för att frammana en rejält obehaglig atmosfär. I början är det mycket enkla teckningar, men efter ett litet tag blir de bara mer och mer påtagliga; Brown är inte en tecknare i den realistiska skolan, men när hans teckningar är som bäst i Ed är de nästan fysiskt påtagliga. Så gott som hela tiden verkar det vara natt, och miljöer är en underlig blandning av sterilitet och kroppsliga utsöndringar (fekalier osv) / kroppsdelar (förlorade kroppsdelar dyker upp gång efter annan som tema).

Jag har inte ens nämnt allt konstigt som händer i Ed, som Ronald Reagans huvud som dyker upp som ollon på Eds penis, eller Chets hand som helt simpelt en dag ramlar av för att sedan åter sättas på plats efter att Chet har uppfyllt Guds order enligt Chet: Döda Josie eftersom hon är en sköka (enligt Chets snedvridna världsåskådning, som dock verkar vara korrekt eftersom alting faktiskt fungerar precis som Chets kristna tro önskar där Josie åker till helvetet eftersom hon dog medan hon hade sex, medan mördaren Chet kommer till himlen eftersom han omedelbart efter mordet säger att han ångrar sig). Mycket få saker som händer får en förklaring, och i de få fall det händer öppnar sig bara fler frågor efteråt. För att verkligen få en förståelse för serien måste man nog läsa den; det är en svår serie att beskriva på ett sätt gör den begriplig, som alltid när man försöker beskriva någonting som är som en (mar)dröm för andra. För den nyfikna finns serien på svenska, fascinerande nog, utgiven på Medusa förlag.

De första numren av Yummy Fur utgavs på förlaget Vortex, men senare flyttade titeln över till Drawn and Quarterly som en av deras allra första titlar och definitivt den titeln som satte D & Q på kartan. Senare utvecklades D & Q till att vara ett av de mest tongivande förlagen i Nordamerika, med artister som Seth, Joe Matt och Julie Doucet, men Chester Brown var länge den stora stjärnan. Men det sista decenniet har Brown försvunnit en smula från strålkastarljuset. Hans senaste längre serie, Louis Riel, var inte någon större framgång, och just nu vet jag inte ens om han längre gör serier.

Inte ens när det begav sig var Ed the Happy Clown den mest inflytelserika av Browns serier. Det var den serie som gjorde att Brown och sedermera D & Q först uppmärksammades, men det var hans senare självbiografiska serier från Yummy Fur som exempelvis I Never Liked You som bildade skola: Vågen av självbiografiska serier i Nordamerika som började på 90-talet härstammar alla från Browns serier. Men Ed the Happy Clown var det ingen som härmade, inte ens Brown själv; den var alltför egendomlig och svårsmält. Jag tycker både mycket bra om den och ogillar den på samma gång. Bra för att den är så personlig och fascinerande att läsa; dålig för att det är en av ytterst få serier som jag bitvis mår fysiskt illa av att läsa.

Härnäst: Sex and the City à la DCs 80-tal! Plus talande kackerlackor!

Direktlänk 9 kommentarer

3 x 80-talet, del I: Skräck à la Moore

16 mars, 2010 at 01:02 (Superhjältar) (, )

Det blev en bunt med 80-tals tidningar i helgen, närmare bestämt från mitten av 80-talet då Miller och Moore härjade som bäst med sin superhjälte-revisionism. Det är en fascinerande period i USA med mängder av bra serier; förutom Watchmen och The Dark Knight Returns kan man också hitta Love & Rockets, American Flagg!, Zot!, och andra mer eller mindre banbrytande serier.

Men de serier jag tänkte skriva om har av olika anledningar försvunnit lite grann ur det allmänna seriemedvetandet. Tyvärr, eftersom de alla trehar kvalitéer som jag uppskattar högt.

Först ut är Alan Moores version av DC-klassikern Träskmannen/Swamp Thing. Det är kanske inte helt korrekt att säga att den är bortglömd, men med tanke på att det är Moores genombrottsserie i USA och den månatliga serie som Moore skrev längst nämns den ändå rätt så sällan. Och det är synd, för det här är en fascinerande läsning för den som vill se hur Moore snabbt utvecklades som manusförfattare.

Det första som sker när Moore tar över är att han genast skriver om Swamp Things bakgrundshistoria i det första numret, The Anatomy Lesson, där Moore helt tagit över serien själv (hans allra första nummer använde han sig av för att knyta ihop alla gamla trådar så att han kunde börja från början): Istället för att som han själv trott vara en människa som förvandlats till monster visar det sig att han är en elementarande, kopplad till växtvärlden. Den nya infallsvinkeln öppnar upp en rad nya möjligheter till historier istället för de gamla trötta intrigerna som mestadels handlade om hur Swamp Thing gång efter annan misslyckas med att åter bli en människa. Med andra ord, en retrofit av historien liksom Moore gjorde i Miracleman.

Vad som sedan följer är klassiska skräckteman i Alan Moores tappning: Demoner, spöken, vampyrer, varulvar, och så vidare. Givetvis med en djupare avsikt än att bara skrämma, men en hel del av historierna är rejält kusliga; bland de bästa är redan nämnda The Anatomy Lesson och vampyrhistorien. Själv har jag aldrig tyckt att vampyrer är särskilt läskiga men Moores version ger mig kalla kårar.

Men allt är inte guld som glimmar. Allteftersom märks det att Moores också vill framföra att budskap, och det tenderar att göra en del av historierna övertydliga och predikande. Samverkan mellan underhållning och politik fungerar inte alltid vilket leder till serier där enskilda detaljer är magnifika men den övergripande historien är banal. Ett av de värre exemplen är en zombiehistoria som också vill behandla rasism, där den senare delen känns som tagen ur en upplysningsfolder för skolungdomar.

De 30-tal nummer där huvudtemat är skräck avslutas med en grand finale som heter duga: Swamp Thing blir tvungen att rädda universum själv. Men många läsare blev besvikna; istället för en överdådig slutstrid blir Swamp Things bidrag att inte göra någonting, och Moores budskap är att våld inte är lösningen i striden mellan gott och ont (om de termerna ens betyder någonting). Själv tycker jag att det slutet passar mycket bra eftersom Swamp Thing själv mer och mer anammar sin icke-mänskliga bakgrund när han insett att han egentligen aldrig varit mänsklig själv.

Egentligen hade Moore kunnat hoppa av efter det här numret, men istället valde han att fortsätta ytterligare ett dussin nummer. Skräcktemat bytte han däremot ut, och istället blev det science fiction som gällde: Swamp Thing går vilse i världsrymden, och stöter på några av DCs rymdfigurer som Adam Strange och Gröna Lyktans kollegor. De här numren är inte lika strukturerade och känslan av att Moore egentligen bara provar olika slags berättartekniker är stark; det är inte dåligt men det är något lätt oengagerat över intrigerna. Med ett lysande nummer som undantag: Loving the Alien, en psykedelisk berättelse om hur Swamp Thing blir våldtagen av en inte illasinnad men mycket främmande rymdö. Inte bara berättelsen är bisarr, utan också John Totlebens illustrationer som mestadels består av fotokopior på kugghjul och sönderslagna maskindelar.

Och som alltid med Moore: Avslutningen är excellent, och jag skulle gärna ha sett att serien avslutades i och med Moores avsked. Allting som bör och kan sägas är sagt; vad övrigt är, är upprepning.

Jag skulle kunna skriva mycket mer om serien: John Constantine, Hellblazer, dyker upp för första gången här, och Moores originalversion av honom är fortfarande mycket intressantare än han någonsin var i sin egen tidning (som ändå har innehållit en hel del mycket bra episoder); Bissette & Totlebens teckningar är fascinerande och svårslagna som skräckillustrationer, kanske som allra mest för den som är den lyckliga ägaren av förlaget Titans utgåvor som visar dem i all deras svartvita prakt istället för med den ganska tråkiga färgläggningen i tidningarna; hur Moore återigen visar att han kan skriva fantastiskt bra om Stålmannen men har svårt att göra detsamma med Läderlappen; den ovanliga men mycket lyckade beskrivningen av kärleken mellan Swamp Thing och Abigail.

Men jag nöjer mig med att säga att Swamp Thing har några av de bästa tidiga Moore-serierna som finns, trots några svackor. DC håller på att ge ut samlingsutgåvor av serien (de flesta numren har aldrig samlats ihop i böcker tidigare, förutom Titans svåråtkomliga svartvita utgåva) så det är bara att läsa på. Eller ladda ner, för den som så önskar (svartvitt eller färg, båda finns att hitta). Serien är också ett utmärkt exempel från ett 80-tal där den amerikanska serievärlden letade efter nya impulser. Alan Moore i Swamp Thing var den första importen från England, och dess framgångar banade vägen för Neil Gaiman, Grant Morrison med flera i den brittiska invasionen. Utan Swamp Thing ingen Sandman, och antagligen ingen Vertigo heller där Hellblazer, en direkt följd av Moores Swamp Thing, är den titel som getts ut i flest nummer.

Härnäst: Mer skräck från 80-talet i form av utomjordingar, vampyrer (igen), fekalier en masse, och en president-penis.

Direktlänk 15 kommentarer

Superkrafter i det tysta: Demo

13 mars, 2010 at 19:44 (Superhjältar) (, , )

Det är lite ont om nya intressanta serier just nu (den vanliga nedgången efter julmånaden) så därför har jag istället läst om en del äldre serier på sista tiden. Så ock idag, men den här gången med en serie som ändå är aktuell: Demo, skriven av Brian Wood och tecknad av Becky Cloonan.

Aktualiteten kommer sig av att vol 2 av Demo precis börjat komma ut, men jag har bara läst vol 1, dvs de första 12 numren. Inte för att det gör någonting eftersom Demo är en samling fristående berättelser utan en övergripande historia, så det är bara för den nyfikne att hoppa in varsomhelst och börja läsa.

Jag har förut skrivit om Woods serie Local och Demo påminner väldigt mycket om densamma: Liknande karaktärer, liknande teckningar (mer om det senare), och liknande stämning. Det finns förstås skillnader; den mest uppenbara är att i Demo handlar historierna om ungdomar med superkrafter medan Local håller sig helt på det realistiska planet. Men skillnaden är en chimär: I de senare historierna i Demo superkraftdelen mer eller mindre helt eliminerad, och även i de tidigare är de bara där för att ge historien en liten push i starten, en typisk MacGuffin med andra ord.

Istället ägnar sig Wood åt att berätta historier om människor på drift, utan en fast grund i tillvaron. En del av dem har ett jobb men de är alla på väg någon annanstans, utan att egentligen veta var. I en del av historierna får vi veta (eller åtminstone kan vi ana) vartåt det barkar, men andra slutar mitt i, där varken vi läsare eller personen i berättelse har en aning om hur livet kommer att utveckla sig.

Det är bra historier, men som alltid med samlingar av korta berättelser kan jag bli en smula övermätt. Jag läste igenom hela boken i två sittningar men jag borde nog ha dragit ner på tempot. Även om Wood varierar sig med den äran blir det ändå lite same ol’, same ol’. Och det är synd för det här är en stark bok.

Och då har jag ännu inte skrivit om Cloonans teckningar som kanske är ännu vassare än Woods manus. Vad än historien handlar om så anpassar Cloonan stilen till just den historien. Ibland blir det tungt med mycket kolsvarta partier som i One Shot, Don’t Miss, den kanske bästa episoden av dem alla om en amerikansk soldat i något som liknar Irak, ibland blir det lätt och luftigt à al Scott Pilgrim, och ibland blir det manga-stil (både shoujo och shonen). Så om Wood då och då upprepar sig en smula gör Cloonan det aldrig; hon håller stilen rakt igenom.

Så en smaklig blandning av indie-serier med en nypa superhjältar. Jag kommer absolut att läsa volym 2 också, men då ska jag ta det lite lugnare och inte hälla i mig allt i ett svep :-)

Direktlänk 4 kommentarer

50-talsfuturism: Rocco Vargas

12 mars, 2010 at 15:08 (Europeiska serier, Science fiction) (, )

(Klicka för hela sidan)

Idag blir det en stor favorit för min del: Den spanske serieskaparen Daniel Torres och hans serier om Rocco Vargas.

För den som inte sett den här serien är den ganska lätt att få tag på; de första fyra albumen publicerades som följetonger i Epix 1984-88. På engelska gav Dark Horse ut samma album i en fet volym kallad Rocco Vargas för några år sedan, och de har också gett ut de tre nästkommande albumen i separata böcker: The Dark Forest, A Game of Gods, och Walking With Monsters.

Huvudpersonen Rocco Vargas är en före detta rymdhjälte som för att undkomma uppmärksamheten senare slagit sig till ro som science fiction-författare och lever under aliaset Armando Mistral. Serien följer hur han motvilligt återigen dras med i äventyr i ett solsystem där politiska intriger, robotuppror och my(s)tiska varelser är vardagsmat.

Allteftersom serien utvecklar sig blir tonen seriösare; inte nödvändigtvis allvarligare men efter det första albumets klackssparksmanus märks det att Torres börjar fundera mer på vad han egentligen vill skriva om, och han gör det bra när han nalkas ämnen som klassiska science fiction-frågor (Vad är egentligen en människa?) och om krig någonsin är rättfärdigat.

Men det är inte handlingen i sig som är den omedelbara attraktionen med Rocco Vargas. Manuset är visserligen bra och i de senare volymerna blir det till och med bättre än så där Torres med lätthet växlar mellan spänning, humor och en närmast lyrisk känsla, men trots allt är det som omedelbart slår en som läsare de fantastiska teckningarna.

Torres är en konstnär som jobbar med den klara linjen, men han gör det på ett mycket personligt sätt med skarpa vinklar och en designkänsla hämtad direkt från 50-talet. Rymdskepp ser ut som klassiska muskelbilar, kvinnor och män har alla axelvaddar i jätteformat, och på de nattklubbar som ofta besöks (Vargas är själv chef för en) spelas det garanterat storbandsjazz nätterna igenom. Jag gillar också att det för en gångs inte är ett amerikanskt 50-tal som skymtar utan snarare ett spanskt/brasilianskt/argentiskt dito; det är inte det vanligaste scenariot i science fiction-serier ;-)

I det allra första albumet har inte stilen satt sig riktigt och det ser ibland lite väl extremt ut, men redan i andra albumet (Rösten som väste / The Whisperer) ser det mästerligt ut, och sen blir det bara bättre. Torres varierar sig också beroende på manusets stämning: I den allvarligare The Dark Forest finns det betydligt mer svärta i teckningarna som ibland visar tydliga drag åt Caniff-hållet, medan den senare och lättsamma A Game of Gods istället återigen förenklar teckningarna. Då och då syns det också klara släktdrag mellan Torres och den likaledes spanske tecknare Max (Francesc Capdevila), som jag också skulle vilja se mer av på för mig begripliga språk.

Jag är helt övertygad om att Torres har haft mycket roligt när han tecknat, och det har jag med som läsare :-)

Tyvärr har inte det senaste albumet översatts så böckerna sålde nog inte så bra som Dark Horse hade hoppats. Kanske man skulle kunna hoppas på en tegelsten à la Inkalen med alla 8 album från Faraos Cigarer?

Direktlänk Lämna en kommentar

Lite svenska funderingar

9 mars, 2010 at 23:26 (Diverse, Svenska serier)

Den som läst den här bloggen ett tag har nog märkt att jag läser det mesta i serieväg: Klassiska europeiska serier, manga, superhjältar, dagstidningsserier, underground och så vidare. Självklart har jag mina favoriter bland genrerna, men det allra mesta går ned, och det är riktigt sällsynt att jag inte tycker om åtminstone någon liten del av det jag läser.

De senaste åren har varit utomordentligt bra, med mängder av utmärkta serier av alla de slag, men en slags serie har jag saknat: Den svenska serien som vågar bryta av mot det förväntade.

Åtminstone tyckte jag det fram till jag började skriva här för drygt ett år sedan; det mesta jag såg var antingen tråkigt och traditionellt (svenska Fantomen och andra klassiska serietidningar) eller ambitiöst konstnärligt i Galago-stilen (som kan vara hur bra som helst, men alltför många serier påminner för mycket om varandra).

Men i och med skrivandet här började jag också leta upp lite mer udda serier. SPX förra året var mycket roligt att se, med serier som både var proffsiga och personliga, och serier i kommersiella genrer som inte varit vanliga här förut (i första hand manga, med yaoi och andra subgenrer). Jag köpte lite av varje och det allra mesta var jag helnöjd med. Och jag var inte ensam att uppskatta SPX; fortfarande är de inläggen jag skrev då bland de som läses mest (jag kan se i sökningarna att det är just” SPX” som folk letar efter).

Sen under 2009 upptäckte jag personligen Mats Källblad som jag inte läst innan, Tinet Elmgren kom ut med sin uppfriskande Asbesthjärtan, och i år har vi redan sett Mara från Ulthar som också sticker ut. Lägg därtill mästerverk som Frances i den mer traditionella svenska seriestilen, alla de små svårfunna men lovande serierna av än så länge relativt okända serieskapare (som exempelvis Hallon-grottans Bitte Andersson om jag hoppas kommer skriva någonting längre), och jag ser med nyfikenhet fram mot vad som kommer att komma ut inom de närmaste åren.

Det finns en del dystra tongångar i serie-Sverige: Ekonomin är svår för förlag och butiker, den klassiska serietidningsförsäljningen  går neråt, och så vidare. Därför ville jag skriva det här lilla inlägget för att säga att även om det finns en del svarta moln så ser det mycket ljust ut för kvalitetsserier gjorde i Sverige. De kanske inte kommer att ges ut på det traditionella sätten, men det gör inte mig så mycket. Räkna med att jag kommer att dyka upp på SPX i år igen, och i år kommer jag nog köpa ännu mer för mig okända serier :-)

Direktlänk 2 kommentarer

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 182 andra följare