3 x 80-talet, del II: Skräck à la Brown

18 mars, 2010 at 00:54 (Serier) (, , )

I mini-serien ”Simon läser tidstypiska 80-talstidningar” har vi kommit till den andra delen: Chester Browns serie Ed the Happy Clown, först publicerad som följetong i hans tidning Yummy Fur.

I rubriken kallar jag det för en skräckserie, men det är en svår serie att klassificera. På många sätt är det en själslig uppföljare till 60- och 70-talets undergroundserier med sina groteskerier och definitivt inte rumsrena inslag. Men där undergroundserierna ofta provocerade för provocerandets egen skull känns det som om Brown inte alls är ute i samma ärende: Här är det snarast en mardröm på papper som syns till, och att innehållet är provokativt är mer en bisak.

För den som inte läst om Ed förut är handlingen svår att summera. Initialt är det uppenbart att Brown bara hittar på historien allteftersom: I början får vi läsa lösryckta episoder om en man som inte kan sluta skita, kannibaliska pygméer som lever i kloakerna, utomjordingar som rävar bort människor, och Ed vars ben plötsligt bryts. Men sen börjar de disparata berättelserna samla ihop sig; inte för att jag för ett ögonblick tror att Brown planerade det till en början, men det är fascinerande att se hur han lägger ihop pusselbitarna, en efter en. Det påminner om umgängeslekar där man tillsammans mejslar fram en historia genom att en person börjar berätta, och sen tar nästa person vid med sina tillägg, och så vidare. Men här är det en enmansshow där artisten nog är lika förvånad som alla andra över vad som händer.

Och medan historien koncentreras märker man hur olika teman gestaltar sig. Religiösa frågor tar större plats (i tidningen Yummy Fur publicerades förutom Ed-historierna också Brown högst egensinniga tolkningar av några av evangelierna), framförallt de katolska frågorna om skam och synd. Paralleller dras mellan Chet, en av huvudpersonerna med en stark religiös tro som inte hindrar honom från att ligga med och sedan mörda sin flickvän Josie (som sedan blir dödad några gånger till under historiens gång efter att ha återvänt både som vampyr och odöd), och ett katolskt helgon. Titelkaraktären Ed är något av ett förvuxet barn som serien igenom utsätts för de mest horribla övergrepp som penistransplantationer och utan att han någonsin förstår vad det är som händer med honom. Överlag är det de mest oskyldiga människorna som råkar mest illa ut, som Josie och Ed, vilket också vittnar om att det är en mardrömsvärld som skildras.

Browns teckningar gör också sitt till för att frammana en rejält obehaglig atmosfär. I början är det mycket enkla teckningar, men efter ett litet tag blir de bara mer och mer påtagliga; Brown är inte en tecknare i den realistiska skolan, men när hans teckningar är som bäst i Ed är de nästan fysiskt påtagliga. Så gott som hela tiden verkar det vara natt, och miljöer är en underlig blandning av sterilitet och kroppsliga utsöndringar (fekalier osv) / kroppsdelar (förlorade kroppsdelar dyker upp gång efter annan som tema).

Jag har inte ens nämnt allt konstigt som händer i Ed, som Ronald Reagans huvud som dyker upp som ollon på Eds penis, eller Chets hand som helt simpelt en dag ramlar av för att sedan åter sättas på plats efter att Chet har uppfyllt Guds order enligt Chet: Döda Josie eftersom hon är en sköka (enligt Chets snedvridna världsåskådning, som dock verkar vara korrekt eftersom alting faktiskt fungerar precis som Chets kristna tro önskar där Josie åker till helvetet eftersom hon dog medan hon hade sex, medan mördaren Chet kommer till himlen eftersom han omedelbart efter mordet säger att han ångrar sig). Mycket få saker som händer får en förklaring, och i de få fall det händer öppnar sig bara fler frågor efteråt. För att verkligen få en förståelse för serien måste man nog läsa den; det är en svår serie att beskriva på ett sätt gör den begriplig, som alltid när man försöker beskriva någonting som är som en (mar)dröm för andra. För den nyfikna finns serien på svenska, fascinerande nog, utgiven på Medusa förlag.

De första numren av Yummy Fur utgavs på förlaget Vortex, men senare flyttade titeln över till Drawn and Quarterly som en av deras allra första titlar och definitivt den titeln som satte D & Q på kartan. Senare utvecklades D & Q till att vara ett av de mest tongivande förlagen i Nordamerika, med artister som Seth, Joe Matt och Julie Doucet, men Chester Brown var länge den stora stjärnan. Men det sista decenniet har Brown försvunnit en smula från strålkastarljuset. Hans senaste längre serie, Louis Riel, var inte någon större framgång, och just nu vet jag inte ens om han längre gör serier.

Inte ens när det begav sig var Ed the Happy Clown den mest inflytelserika av Browns serier. Det var den serie som gjorde att Brown och sedermera D & Q först uppmärksammades, men det var hans senare självbiografiska serier från Yummy Fur som exempelvis I Never Liked You som bildade skola: Vågen av självbiografiska serier i Nordamerika som började på 90-talet härstammar alla från Browns serier. Men Ed the Happy Clown var det ingen som härmade, inte ens Brown själv; den var alltför egendomlig och svårsmält. Jag tycker både mycket bra om den och ogillar den på samma gång. Bra för att den är så personlig och fascinerande att läsa; dålig för att det är en av ytterst få serier som jag bitvis mår fysiskt illa av att läsa.

Härnäst: Sex and the City à la DCs 80-tal! Plus talande kackerlackor!

About these ads

9 kommentarer

  1. Håkan / Wakuran said,

    Hörde att av någon anledning kortade Brown själv ned serien något enormt (emot slutet) då den samlades i album, och för att få läsa ”hela” serien måste man söka upp gamla Yummy Fur-tidningar.

  2. Petter said,

    Serien har kommit ut igen i originalversionen i lösnummerform i 9 nummer. Med kommentarer av Chester Brown.
    I det svenska Medusa-albumet (som innehåller den korta versionen) finns ett efterord som förklarar skillnaden mellan den förkortade och den oavkortade.
    Författare har ändrat drastiskt på följetongshistorier när de kommer ut i bokform sen Balzacs tid.

  3. Simon said,

    Jag gillade tidningsversionen mer; Browns förklaring till varför han föredrog den kortare versionen övertygar inte mig. Men jag är en stark anhängare av att inte hålla på att ändra i efterhand eftersom det alltför ofta blir klåfingrigt petande i detaljer.

    Skräckexempel är böcker som Orson Scott Cards Ender’s Game där originalet är överlägset senare versioner där Card retro-fittat senare böckers handling in i Ender’s Game.

  4. 3 x 80-tal, del III: Kärlek à la Slate « Simon säger said,

    […] viktig för att den var Moores genomslag i USA och DCs engelska revolution via Vertigo, och Browns Ed the Happy Clown/Yummy Fur för att den var viktig för Drawn & Quarterly och i förlängningen den […]

  5. Sandra said,

    Åh, Balzac! 1800-talets egen Chris Claremont!

  6. Håkan / Wakuran said,

    Simon: Och jag som trodde att det bara var George Lucas som höll på med sånt. ;)

  7. Simon said,

    Jag borde läsa lite Balzac igen, det var alldeles för länge sedan!

    Och ack om det vore så väl att bara Lucas höll på med sånt… ;-)

  8. Oj, oj, oj: Paying For It « Simon säger said,

    […] Paying For It: Chester Brown har gjort en del suveräna serier som Ed the Happy Clown, och hans självbiografiska alster som ursprungligen publicerades i tidningen Yummy Fur. Men Yummy […]

  9. Oj, oj, oj: Paying For It • Serienytt.se said,

    […] Paying For It: Chester Brown har gjort en del suveräna serier som Ed the Happy Clown, och hans självbiografiska alster som ursprungligen publicerades i tidningen Yummy Fur. Men Yummy […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 182 andra följare