Mästerliga cartoons: Roy Cranes Captain Easy

31 maj, 2010 at 21:10 (Dagspresserier) (, )

Det är för eländigt att det inte finns något bra svenskt ord som motsvarar engelskans cartoon/y, åtminstone inget jag vet, speciellt när man som jag idag ska skriva om en av de absolut bästa cartoony tecknarna någonsin: Roy Crane.

(Klicka för hela sidan)

Skälet är förstås att Fantagraphics äntligen lyckats få ur sig den första samlingen av hans serie Captain Easy, söndagssidan som var en avknoppning av vardagsserien Wash Tubbs. Den blev försenad men jag är glad ändå för den var definitivt värd all väntan (men varför, varför är omslaget så €&%%#€ fult?!?); jag har visserligen hela serien sen förut men då bara i svart-vitt och i omredigerat format (pga att den utgåvan var i liggande format), och det här är verkligen en serie som kräver färg och en bibehållen formattering.

För även om Crane redan när Captain Easy började var en veteran vad gäller att göra äventyrsserier (Wash Tubbs började redan 1924 och hade av och till varit en ren äventyrsserie, av många utnämnd till den första någonsin) och därför visste hur man skulle skriva sådana så är det ändå teckningarna som är den överlägset största behållningen. Det finns en glädje och lekfullhet i Cranes illustrationer här som är helt outstanding, och han använder dessutom färger på ett alldeles charmerande sätt med stora ytor med klara primärfärger. Det är mycket imponerande och till och med jag, en usel tecknare, får lust att börja leka med pennor när jag ser sidorna.

En annan sak som också är ovanlig är hur han använder sig av ljudeffekter som en grafisk del av sidan, där bokstäverna är en lika naturlig del av sidan som allting annat. Layouterna blir med tiden också mer avancerade, och den statiska sidan med ett enkelt rutnät lyser med sin frånvaro. Jag vet inte om det är bra eller inte, men jag tror det här är den enda ensidesserie jag läst där den avslutande rutan relativt ofta inte är den i nedersta högra hörnet. En smula förvirrande men jag läste trots det aldrig rutorna i fel ordning; det är bara att lita på att Crane vet vad han gör och läsa på i den rutordning det borde vara så hamnar man rätt.

Crane är inte den allra mest kända serieskaparen och på sitt sätt förstår jag det. Historierna är inte de allra mest moderna i Captain Easy, och om man inte får chansen att läsa serien i ett så elegant format som här går mycket av dess charm förlorad. Men många senare serieskapare har berättat om hur mycket Crane har påverkat dem; bland annat Carl Barks var en Crane-älskare och det syns tydligt i hans serier, framförallt i hur han ritar människor men också i hans layouter och textning (som ifråga om ljudeffekter).

Jag vet inte om Hergé läste Crane, eller vice versa, men det finns likheter dem emellan också både vad gäller manus och teckningar. De två sista bilderna här är knappast fråga om att en av dem kopierat den andre (i det här fallet skulle det med tanke på årtalen vara Crane som kopierat Hergé), men det är intressant hur likartat de behandlar samma idé, och att de försätter sina respektive huvudpersoner i mer eller mindre samma situation :-)

Direktlänk 2 kommentarer

Madison Clells Cuckoo

28 maj, 2010 at 22:48 (Biografiska serier) (, )

För några veckor sedan fick jag låna en serie jag aldrig hört talas om innan: Madison Clells Cuckoo. Det tog ett tag att komma igenom den; inte för att den är dålig men delvis för att det är en ganska textrik serie men framförallt för att det är en bitvis rejält obehaglig bok.

Cuckoo är en självbiografi om Clells dissociativa identitetsstörning (DID), det vill säga det som förut kallades multiple personality disorder. Boken är en samling berättelser som dels berättar om hur hennes DID manifesteras, och dels är berättelser berättade av hennes olika alteregon. Det är fascinerande att se och läsa, med en mycket varierande textning och teckningsstil beroende på vem som för pennan. Hela boken börjar mycket följdriktigt med att alteregot Lisa, som är expert på matematik och datorer, förklarar vad DID egentligen är och hur den uppstår:

Det som gör boken så jobbig är de visserligen få till antalet men ack så ohyggliga skildringarna av de övergrepp hon råkade ut för som liten (för ovanlighets skull är det inte familjemedlemmar som varit förövarna). I den längsta historien i boken får vi vara med om hur hon långsamt släpper fram minnena som dittills varit bortglömda, och det är ingen rolig läsning. De kortare historierna är de bästa, men den långa historien ger mycket av Clells bakgrundshistoria.

Därför är det lite förvånande att jag ändå blir på gott humör efter att ha läst hela boken: Det finns gott om humor i den när Clells alteregon presenteras/berättar, Clells pojkvän är förunderligt exemplarisk, och Clell själv verkar inte vara hopplöst deprimerad. Gott om jävlar-anamma alltså!

Sen är Cuckoo också utmärkt som en introduktion till vad DID är (jag visste i princip ingenting om DID innan jag läste boken), men det låter alltid lite trist när man säger att en bok är lärorik så egentligen borde jag inte säga någonting om det. Men som synes kunde jag inte låta bli :-)

Direktlänk 1 kommentar

Fotorealismen fortsätter: Mary Perkins & Juliet Jones

26 maj, 2010 at 22:32 (Dagspresserier, Serier) (, , , )

En svårslagen reprint-dubbel dök upp i veckan: Nya volymer av både Stan Drakes The Heart of Juliet Jones och Leonard Starrs Mary Perkins On Stage. Jag har skrivit om båda serierna förut så det blir inte ett så långt inlägg idag, men jag tänkte ändå fortsätta lite på mitt resonemang om varför Mary Perkins fungerar så mycket bättre än Juliet Jones.

Liksom tidigare är Starrs teckningar en gnutta stabilare, medan Drake är mer äventyrlig och då och då växlar stil; båda är fantastiska tecknare som även lyckas med det som många andra kompetenta tecknare misslyckas med, nämligen att ha tydligt igenkännbara kvinnliga personer (jfr med t ex Al Capp som bara varierar frisyren på i övrigt identiska kvinnor). Vem man föredrar är nog helt baserat på smak och jag är själv inte säker på vem jag tycker bäst om.

Det som skiljer dem åt är manuset. Jag nämnde i mitt tidigare inlägg att Juliet Jones är en mer renodlad såpopera och det intrycket är ännu starkare efter att ha läst den senaste volymen. Historierna är relativt korta, och oavsett hur dramatiska händelserna är så glöms de bort så snart nästa episod börjar. Och här finns en tydlig svaghet: Det saknas övergripande trådar som sträcker sig längre än den just pågående handlingen. Med andra ord finns det ingenting som knyter ihop serien på längre sikt och det tycker jag är tråkigt: Jag läser en episod och så fort den är slut kan jag helt glömma bort den. I en bättre såpopera belönas man som åskådare/läsare om man följer med en längre tid; personer dyker upp igen, känslor förändras långsamt, och så vidare. Juliet Jones saknar tyvärr så gott som helt och hållet detta, trots att det finns gott om möjligheter. Som ett exempel väljs hon i den nya volymen till borgmästare i sin lilla stad efter en valkampanj där hon smutskastats eftersom kvinnor inte borde vara politiker. Men efter segern är allt detta förbi, och allt är sig likt igen. Långt senare får vi reda på att hon inte tänker ställa upp i nyvalet eftersom hon inte har tid med både borgmästarjobbet och att driva sin hattbutik; en överraskning för mig för ingetdera av jobben har synts till under de två åren.

Nu är inte Juliet Jones så dålig som det kanske låter för episoderna är underhållande och teckningarna som sagt mästerliga. Men serien når inte upp till

Mary Perkins, som förunderligt nog lyckas vara ännu lite bättre i sin sjunde volym än i den sjätte. Vi är framme i mitten av 60-talet och omvärlden gör sig lite mer påmind än tidigare. Mary och hennes make Pete besöker Sovjetunionen mitt under kalla kriget, men ännu intressantare är kanske Petes besök i Vietnam. USAs politik berörs inte i sig, men jag måste säga att jag blev oerhört förvånad när det tydligt sägs att amerikanska soldater inte är särskilt populära eftersom de förgriper sig på unga flickor. Jag kan inte tänka mig att det var någonting som uppskattades att det sas i amerikanska dagstidningar på den tiden.

Och även i övrigt fortsätter Mary Perkins att vara en ohämmat vuxen serie; jag kan inte påminna mig att jag någonsin läst en dagspresserie där huvudpersonerna varit lika mogna. De är inte alls tråkiga utan ibland barnsligt förtjusta i det de gör, men det råder ingen tvekan om att det är en serie avsedd för post-tonåringar.

Dessutom briljerar Starr i det som saknades i Juliet Jones: Långsiktig utveckling av karaktärerna. Mary och Petes äktenskap har sina toppar och dalar, och de sammanfaller inte med episoderna utan ingår som en naturlig del i dem. De är också mänskliga, som i den här volymen då Pete blir kär i en annan. Han älskar fortfarande Mary högst, men det innebär inte att han är opåverkbar för andras charm.

Nu ska jag nog sluta skriva om Mary Perkins för det kommer bara bli mer beröm eftersom jag tycker så fantastiskt bra om serien. Visst märks det att den är mer än 40 år gammal men till skillnad från Juliet Jones där jag ibland störs av den gammalmodiga moralen händer det aldrig i Mary Perkins eftersom personerna är så mycket mer realistiska och helt enkelt barn av sin tid.

Om jag ska gnälla på någonting får det bli att Classic Comics Press inte alltid hittar så bra original att trycka från; ibland är linjerna i båda böckerna lite väl osynliga. Men tyvärr är det nog så att det saknas bättre förlagor. Alltnog: Köp Juliet Jones-böckerna om ni ser dem, det är serien värd. Men Mary Perkins ska man aktivt leta upp för bättre dagspresserie är svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Nu blir det åka av: RASL – The Fire of St. George

25 maj, 2010 at 21:41 (Science fiction, Serier) (, )

OK, jag är övertygad: Om inledningen på Jeff Smiths serie RASL bara var lovande så är den nu inte längre det utan istället på väg att bli någonting mycket mer än så.

Den första delen, RASL – The Drift, var Smiths första egna serie efter att han avslutade Bone. När jag läste den kände jag mig inte helt säker på vad för slags serie Smith egentlig tänkt sig, men efter The Fire of St. George känner jag mig trygg i förvissningen om att han vet precis vart han är på väg. Handlingen står nu på fastare grund och jag kan leva mig in i serien på ett helt annat sätt.

Serien visar sig vara, förutom den uppenbara science fiction-delen, både en noir-thriller och en skräckserie. Noir-delen är som tydligast i tillbakablickarna som finns i den nya boken, till tiden innan RASL / Robert började med sina dimensionshopp: Ett jobb som vetenskapsman, en god vän, densammes fru, och en otrohetsaffär. Skräckdelen är inte lika tydlig men det finns scener i The Fire of St. George som gav mig gåshud när jag läste, på det där krypande, obehagliga sättet som i alla bättre skräckupplevelser.

Sf-bitarna blir också klarare i konturerna när vi får se bakgrunden till RASLs maskiner, med ursprung i hans intresse för den mycket intressante Nikola Tesla. Det mytiska Philadelphiaexperimentet, Tunguskaexplosionen med flera referenser sätter in RASL i en klassisk sf-tradition, och där står den sig bra.

Teckningarna har också vuxit för min del, och då menar jag inte bara att jag uppskattar det stora formatet som samlingarna publiceras i. Personteckningen ser fortfarande lite lustig ut ibland men det är ingenting som stör, och Smith är rasande skicklig i att använda svärta på ett effektivt sätt. Jag tycker också att han är ännu bättre på att växla mellan ett lugnare tempo och ett snabbare här.

RASL är en mycket spännande serie som förtjänar en stor publik. Med en samlingsbok kvar innan det hela är över har jag ingen aning om vad som kommer hända härnäst, men jag ser fram mot att få reda på det :-)

Direktlänk 3 kommentarer

Deprimerande värre: I’ll Give It My All…Tomorrow

24 maj, 2010 at 13:48 (Manga, Serier) (, , )

Tillbaka från en semester som mest bestod av långa promenader gata upp och gata ner (mycket trevligt!) men med en del serieläsande mellan varven, så nu är det dags att skriva här igen :-)

Jag tänkte börja med en serie som är alldeles förskräckligt deprimerande: I’ll Give It My All…Tomorrow av Shunju Aono. Jag nämnde den i förbifarten när jag tidigare skrev om Sigikki, Viz imprint för manga av det seriösare slaget som publiceras på nätet först för att sedan samlas ihop i bokformat. Sigikki-titlar är alltid intressanta även om inte alla är i min smak, och tyvärr måste jag säga att IGIMA…T är av den senare typen.

Huvudpersonen Shizuo Oguro är 41 år, har ett vanligt kontorsjobb, och bor tillsammans med sin dotter och sin far. Men han vill ha ut mer av sitt liv och säger därför upp sig för att istället försöka sig på en karriär som mangatecknare. Problemet är att han inte är speciellt bra på att teckna och att han saknar energi och därför oftast hamnar i soffan med ett tv-spel istället för att teckna. För att få in lite pengar tar han ett extrajobb på en snabbmatskedja där de andra (betydligt yngre) kollegorna topprider honom. Hans far kritiserar honom för att han inte är realistisk, och hans dotter känner sig tvingad låna ut pengar till honom när han behöver. Spiralen är nedåtriktad, och Oguro blir mer och mer världsfrånvänd när han vägrar inse hur illa det är ställt.

Som sagt, det är inte precis tjo och tjim. Aono vill nog att det ska vara en svart komedi, men problemet är att det svarta är så överväldigande att åtminstone jag har oerhört svårt att uppskatta det komiska. När jag ser hur Oguro desperat försöker få sina yngre kollegor att tro att han är cool och alternativ blir jag bara ledsen istället för road; Aono skulle behöva skruva ner realismen och upp det absurda för att det skulle fungera för mig.

Teckningarna är inte heller de någonting som får mig att dra på smilbanden. De är inte dåliga i sin lätt barnsliga och naiva stil, men de är definitivt mer skitig vardag än uppsluppna. Så även de får mig bara att bli ännu mer deppad än någonting annat.

Jag vill inte såga I’ll Give It My All…Tomorrow helt för det här är säkert en serie som andra skulle kunna tycka är rolig. Tyvärr fungerar den inte för mig, men det kanske är mitt problem, så om någon annan läst den och har en annan åsikt vore det intressant att höra :-)

Direktlänk 6 kommentarer

Valhalls ragnarök: Völvans syner

17 maj, 2010 at 19:40 (Europeiska serier, Serier) (, , )

Ha! Fick lite tid över att skriva så en kort blänkare blir det om en till bok som jag fick tag på på SPX som jag inte skrivit om ännu: Völvans syner, det femtonde och avslutande albumet i Valhall-serien, tecknad av Peter Madsen och skriven av Henning Kure.

Det är väldigt, väldigt skönt att se en serie som Valhall faktiskt ta slut med flaggan i topp; det finns alldeles för många liknande serier som fortsätt långt efter bäst-före-datumet. Så toppbetyg på den fronten blir det, utan tvekan.

Serien i sig är så bra som man kunde vänta sig, skulle jag vilja säga. Vad det betyder är att den är snyggt tecknad av Madsen och att historien blandar allvar och humor som Valhall-serien brukar göra, där Loke fortsätter vara asen i centrum tillsammans med människobarnen Röskva och Tjalve.

Vad som skulle kunna varit bättre är om Kure & Madsen hade vågat låta det apokalyptiska ta över lite mer. Röskvas syner och enstaka scener som den där Oden kastar sig över Fenrisulven lovar mer, men varje gång det bränner till och känns allvarligt backar man snabbt tillbaka till tryggare mark med ett skämt eller två. Jag vill inte läsa en våldsamt blodig serie à la Sin City, men lite mer sälta hade inte skadat när det är världens undergång man skildrar.

Detsamma gäller egentligen även teckningarna. Snitsiga är de men ärligt talat tycker jag att teckningarna i de första albumet/n med sin mer primitiva stil där tuschningen är tyngre passade bättre för en serie med fornnorden i centrum; det stör mig en smula med glassiga illustrationer som skildrar ett ruffigt samhälle.

Men visst är det roligt att avslutningen ändå kom ut på svenska för det hade varit sorgligt att inte få läsa den, med tanke på hur få bra serier för barn och ungdom som ges ut :-)

Direktlänk 2 kommentarer

En smula öde här…

17 maj, 2010 at 04:01 (Diverse)

…pga att jag är lite upptagen med annat. Men om några dagar borde jag ha tid att skriva igen; läser gör jag fortfarande så vad jag kommer skriva om då lär bli avslutningen på Valhall, Y – The Last Man,Transmetropolitan, och en del nya serier jag skaffade i veckan. Stay tuned! :-)

Direktlänk 5 kommentarer

OK…

13 maj, 2010 at 00:06 (Serienyheter, Serier) (, )

Jag har inga planer på att bli en regelrätt serienyhetsblogg men jag kan inte låta bli att visa upp Alex Ross uppdatering av Fantomen:

Lika finstämt och osvulstigt som vanligt när det gäller Ross alltså ;-)

För den som verkligen vill läsa mer om serien ifråga finns pressreleasen här.

Direktlänk 3 kommentarer

Hellboy à la Sverige: Theo 2 – De förlorade sidornas bok

12 maj, 2010 at 23:35 (Serier, Svenska serier) (, , )

Ajaj, nu blir det en sån där svår recension igen där jag är mycket kluven till serien. Men det är ingenting jag kan göra åt det, det är bara att suga i och börja.

Så, Ola Skogängs andra bok om Theo, den ockulte specialistbjörnen: De förlorade sidornas bok. Den första boken, Mumiens blod, kom ut 2008 och fick mycket beröm; bland annat fick Skogäng Adamson-statyetten 2009. För den som till äventyrs inte vet vad serien handlar om så är det någonting så ovanligt som en rak äventyrsserie som utspelar sig i Stockholm, med vampyrer, mumier och alla klassiska monster och övernaturligheter man kan tänka sig. Huvudpersonen Theo har av mumien Amir Kairo förvandlats till en björn, och hans intresse för det ockulta gör att bland annat polisen konsulterar honom när ovanliga brott sker.

Det är med andra ord ett upplägg som påminner mycket om Mignolas Hellboy: En värld precis som vår, men där det övernaturliga är en naturlig del, och en hårdhudad hjälte som får ta hand om monster mm när det så behövs. Jag har nämnt tidigare på den här bloggen att jag älskar Mignolas teckningar men tycker att hans manus suger; Hellboy ser oerhört suggestiv ut som serie men manuset är tyvärr sämsta sortens b-film.

Det sorgliga är att Skogäng så väl emulerar Mignola. Skogäng tecknar också mycket bra, och det finns få om någon svensk serie som ser lika kravlöst elegant ut. En tydlig anhängare av den klara linjen men med en individuell tolkning, och en vidunderligt snygg färgläggning (som Skogäng delar äran för med Anna Sällström) är en kort beskrivning av Skogängs förmåga som tecknare.

Men sen är det det där med manuset… Skillnaden mellan manus är inte lika katastrofal som för Mignola eftersom Skogäng åtminstone berättar en historia som passar bra till teckningarna, men det är ändå ganska dåligt. Trots allt som händer, med snaskiga mord, slemma skurkar osv så bränner det aldrig till eller blir spännande.

En av mina favoritkäpphästar är att serier (liksom böcker och annat) för att bli lyckade måste kunna hantera tempoväxlingar och bygga upp spänningen med hjälp av en väl avvägd rytm, men det är någonting som helt saknas här. Ett problem är just att det händer så mycket i serien; antalet plottrådar är nästan lika högt som i Adèle, men där Tardi gör sin handling labyrintiskt komplicerad med den underförstådda avsikten att driva med äventyrsserier blir det i Theo bara en alltför komplicerad och spretig historia. Ingen av trådarna ges plats att växa, trots det relativt generösa sidomfånget (180 sidor), och jag blir bara irriterad på hur det slängs ut nya plottrådar som inte har någon som helst betydelse för boken ifråga, avsedda för nästa bok istället (i slutet av båda böckerna finns en sida med ouppklarade frågor som ska redas ut i nästa bok). Jag tror att det skulle behövas en rätt krävande redaktör för att få ordning på manuset, en redaktör som kunde hjälpa till i ett tidigt stadium att få lite styrsel på det hela.

Men som sagt, det som gör mig så kluven är att det ändå är en så snygg serie som Skogäng gör. Teckningarna är inte perfekta (det är lite för många rutor som är kopior av andra, även om det är en småsak) men de är baske mig de bästa av sitt slag jag sett i Sverige, och även internationellt står de sig alldeles utmärkt. Därför retar det mig att manuset inte är i närheten av den kvalitén; jag skulle så gärna vilja kunna peka på Theo som ett exempel på en bra äventyrsserie i den klassiska europeiska stilen, men det går inte riktigt. Som det är nu tror jag att Theo är en serie som vana serieläsare kan uppskatta tack vare teckningarna, men för de som vill ha en rejäl historia att sätta tänderna i väger De förlorade sidornas bok alltför lätt.

PS. Jag har tyvärr inte läst de korta serierna om Theo som har publicerats i bland annat Nemi så jag är nyfiken på att se om det fungerar bättre i det formatet. Kanske kan man hoppas på att förlaget Ekholm & Tegebjer ger ut dem också? DS.

Direktlänk 5 kommentarer

Neat Stuff >> Other Lives

8 maj, 2010 at 21:47 (Serier) (, , )

Tusan. Det här blir andra inlägget i rad med en mindre lyckad serie, men i ärlighetens namn var En kopp kaffe till inte i närheten av lika usel som Peter Bagges entre på graphic novel-arenan: Other Lives. Kaffe-mangan hade ett manus som jag tyckte var lite för menlöst men bra teckningar, medan Other Lives är en katastrof oavsett om man tittar på teckningarna eller läser texten. Lite bakgrund krävs för att jag ska kunna rättvist beskriva vad som är felet med Bagges senaste verk.

När jag första gången läste någonting av Bagge var det i hans tidning Neat Stuff som gavs ut av Fantagraphics på 80-talet. Den var en frisk fläkt, med sin blandning av underground, MAD och Blondie, framförallt i skildringen av den extremt dysfunktionella familjen Bradley, men Girly-Girl, Studs Kirby med flera var också fantastiskt underhållande. Det var en tidning där Bagge kunde göra precis vad han ville och det gjorde han också, om det så var en sida som enbart innehöll (illustrerade) synonymer till ordet ”puke”…

1990 bestämde sig Bagge för att försöka bli lite mer kommersiell och valde då att koncentrera sig på sonen i Bradley-familjen, Buddy, och startade tidning Hate som följde Buddy. Planen lyckades, Hate sålde betydligt bättre än Neat Stuff, och Buddy blev något av en slacker-symbol i alternativkretsar. I början var Hate också en riktigt bra ensemble-serie med Buddy i centrum men där hans bekanta var väl så intressanta.

Tyvärr tappade Hate farten samtidigt som Buddys liv stabiliserades; Bagges kanske främsta styrka både i Neat Stuff och Hate är hur han skildrar kaos och människor som alltid är redo att explodera på de mest underliga (och underhållande!) sätt, med ibland groteska teckningar som känns helt rätt i det sammanhanget. Men en Buddy som får kontroll på livet och bildar familj? Not so fun. Och nej, jag tror inte det är frågan om att jag bara tyckte om honom innan han verkligen slog igenom, utan att hans medvetna val att bli attraktivare för en bredare publik medförde förändringar i hans serier som jag tycker var åt det sämre hållet.

Efter att Hate upphörde i och med nummer 30 har Bagge gjort enstaka serier här och där: Yeah!, en DC-serie avsedd för flickor tecknad av Gilbert Hernandez, Apocalypse Nerd, en efter-katastrofen serie på Dark Horse, och en del andra strösaker. Men ingen har varit någon större framgång och det med rätta enligt mig eftersom de alla känts som om de saknat en riktig kärna. I Bagges bästa serier finns det en energi som är så stark att sidorna närmast attackerar läsaren, men i de här serierna saknas det. De yttre detaljerna är där, som de överdrivna teckningarna och MAD-humorn, men serierna är ack så trötta

Detsamma gäller de åtta numren av Hate Annuals som kommit ut efter att den vanliga tidningen avslutades och som fortsätter skildra Buddys familjeliv. Glöden är borta, och det känns som om Bagge desperat försöker få tillbaka den genom konstiga detaljer, som Buddys piratutstyrsel som känns 100% påklistrad, men han misslyckas tyvärr fullständigt. Av gammal vana har det ändå varit småtrevligt att läsa dem när de kommit, men det är bara för att jag fortfarande minns hur bra Hate en gång var.

Och nu är vi framme vid 2010, när Bagge precis gett ut två olika verk: Den åttonde Hate Annual, och en grafisk roman på DC kallad Other Lives. Först tidningen, som faktiskt är en smula bättre än vanligt tack vare att Buddys fru Lisa tar över huvudrollen. Hon har alltid varit en väldigt intressant karaktär och har till skillnad från Buddy behållit den; Bagge har inte försökt göra henne ”rolig” och därför är hon fortfarande mer eller mindre samma mycket udda person hon alltid varit. Det är inte lika bra som Hate i sitt esse, men det är definitivt den enda Bagge-serie jag läst det senaste decenniet som gör att jag kan ha ett hopp kvar om att han ska göra någonting riktigt bra igen.

Men sen gör Other Lives att det hoppet släcks, för det här är ren och skär smörja. Other Lives vill vara en seriös roman om relationer men min känsla när jag läser den är av en författare som verkligen vill visa att han fortfarande är relevant, men istället visar att han är out-of-touch med det han skriver om. Huvudpersonerna är i 30-årsåldern, utan några egentliga idéer om vad de ska bli när de är stora, men livslögnerna är legio. För att ytterligare understryka hur meningslöst deras liv är spelar Second World, en obetydligt förklädd version av dator-världen Second Life, en stor roll eftersom de där kan leva ett mycket mer spännande liv och känna sig betydelsefulla.

Jag vet egentligen inte riktigt hur jag ska lyckas beskriva vilket misslyckande Other Lives är. Det är inte någon eller några enstaka detaljer som gör det, utan snarare att så gott som varje detalj är smådålig. En liten icke.uttömmande lista:

  • Teckningarna är trista, framförallt den mekaniska och känslolösa gråtoningen. Bagge var en gång en mycket effektiv tecknare i svart-vitt men här har han också använt grått, och resultatet är mediokert. Huruvida en yta ska vara grå eller vit är synbart slumpmässigt, inklusive textbubblorna där vissa har vit bakgrund, vissa grå. Det här hade sett mycket bättre ut i rent svart-vitt
  • Det är en tydlig disconnect mellan teckningarna och deras metodik jämfört med manuset. Bagge vill vara allvarlig och seriös men han tecknar likafullt med sin vanliga bigfoot-stil, och det känns helt galet. Personers ansikten är ibland tecknade i Bagges typiska karikatyrstil vilket bryter (på ett dåligt sätt) mot det allvarliga innehållet; Bagges teckningsstil ger ifrån sig extremt tydliga signaler att det är en komisk serie man läser vilket inte alls matchar manuset.
  • Second World-delarna känns lätt pinsamma. Det kanske är för att jag är datorintresserad och följer området noga, men varken Second Life eller någon av de mer moderna och välbesökta dator-världarna har ens en bråkdel av den flexibilitet som Bagges. Det är förstås småsint att klaga på något som kan förklaras med författarens frihet, men problemet är att det verkligen verkar som om Bagge använder sig av Second World/Life för att demonstrera att han visst kan skriva om yngre personer fortfarande, och då är det illa att han tydligen aldrig har provat Second Life för att se hur det fungerar.
  • Bortsett från allt ovanstående, dvs om vi antar att teckningarna och manusdetaljerna varit bättre, håller manuset ändå inte. Människor uppträder onaturligt och därmed bryr jag mig inte om dem, handlingen är helt förutsägbar, och upplösningen är en gigantisk kliché.

Jag skulle kunna fortsätta men jag har redan skrivit alldeles för mycket om en så sorglig produkt som Other Lives. Det som gör att den förtjänar att recenseras är att Bagge en gång var så bra som han var, och därför krävs en lite längre utläggning än vanligt om varför boken ifråga är en så stor besvikelse.

Nästa gång: Vet inte, men jag hoppas på någonting bra :-)

Direktlänk 16 kommentarer

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 173 andra följare