Faran med webbserier: Girl Genius

30 juni, 2010 at 16:39 (Serier) (, )

Jag har skrivit flera gånger att även om det finns bra webbserier och dåliga så föredrar jag att läsa serier tryckt på vanligt papper; visserligen fungerar min iPad bättre än någon dator jag använt för att läsa serier på, men lika bra som ett seriealbum är det inte. Därför finns det serier som publiceras på nätet som jag ändå inte läser där, och istället väntar jag på de fysiska utgåvorna för att läsa de senaste episoderna.

Som Phil Foglios Girl Genius. Den började som en vanlig serietidning men för några år sedan övergick den till att bli en webbserie istället, och istället samlas de senaste sidorna ihop i en bok ungefär en gång per år. Förra veckan kom den nionde volymen, Agatha Heterodyne and the Heirs of the Storm. Serien ser lika slick ut som någonsin, även om jag faktiskt föredrar Foglios mer personliga stil i serier som Buck Godot, fortfarande hans med marginal bästa serie. Men sedan Girl Genius lämnade serietidningsformat för att istället visas på nätet först har min uppskattning av serien avtagit allteftersom.

Foglio är först och främst en humorist, men hans manus i exempelvis Buck Godot är också utmärkta exempel på tajt historieberättande med actionstuk. I The Gallimaufry lyckas han berätta en mycket komplex historia med mängder av stickspår och underbart fåniga bihistorier på runt 200 sidor, utan att det känns stressat. Girl Genius började på samma sätt, även om tempot redan från början var aningen lägre.

Men när formatet istället blev en enstaka sida några gånger i veckan istället för en serietidning med några månaders mellanrum tappade Foglio greppet om historien. Koncentrationen saknas, och vad som blir kvar är en samling ensideshistorier som på ett besynnerligt sätt känns jäktade samtidigt som ingenting händer. Det är lite som att titta på en amerikansk nyhetskanal på TV: Allting går i en rasande fart, men den allra mesta tiden spenderas på ”Coming up: The crisis in Iran”-inslag, och efter att ha sett 4-5 påannonseringar så visar sig själva nyhetsinslaget vara betydelselöst längre än påannonseringarna själva.

Ta exempelvis det senaste albumet. På 144 sidor får vi följa Agatha, Gil och Tarvek inne i Heterodyne-ättens slott. Varje sida är dramatisk, men när jag har läst klart albumet inser jag att absolut ingenting har hänt; plotten står och stampar på exakt samma ställa som när jag började. Och det är inte på grund av att en bihistoria har utretts eller liknande, utan på grund av att Foglio fastnat i ett format som gör att han inte kan driva historien framåt. Varje sida måste vara någonting av ett avslutat helt, och då har han inte tid att på samma sätt som han gjorde i tidningsformatet ägna kanske ett helt nummer à 32 sidor till att komma vidare.

Det är inte nödvändigtvis webben som gör att serien har blivit sämre eftersom det finns många exempel från till exempel dagspresserierna på att det går att göra en bra serie en sida åt gången; kanske det formatet helt enkelt inte passar Foglio. Men jag tror att det är någonting djupare än så, med tanke på att Foglio i sin tidigare serie What’s New hanterade korta historier utan problem. Jag misstänker att just det att han skriver för webben med sin snabba publiceringstakt gör att han inte tänker igenom seriens stora drag på samma sätt som förut: När man har 32 sidor att fylla på en gång är man tvungen att fundera på hur sidorna ska disponeras (vilka är till för intrigen? vilka är till för det skämtsamma?), men med en sida åt gången blir det mer slit-och-släng av det, speciellt som det i övermorgon kommer en ny sida och den gamla då är glömd.

Faktum är att serien inte heller är lika rolig som tidigare. Delvis hänger det samman med att i och med att grundhistorien tappar fart tappar jag som läsare en del av mitt intresse, men mestadels beror det på att tempoväxlingarna inte längre finns. Och det i sin tur är förstås bara ytterligare ett utslag av Foglios problem med att hantera att serien numera publiceras på nätet i en sida åt gången-format.

Det är verkligen synd att se vad som hänt med Girl Genius. Phil Foglio är definitivt en av mina största favoriter, trots sin ganska begränsade produktion, och därför blir jag frustrerad av att se honom slösa bort sin tid som han gör nu. Redan från början av Girl Genius var jag en smula besviken eftersom den var ett litet nedköp från Buck Godot, men det är först i och med de senaste volymerna som jag verkligen blivit deppad. Det är givetvis inte så att webbserier i sig är sämre än de som är gjorda för papper (se den tidigare nämnda Bayou som är en fantastisk bra serie, som dessutom passar för nätläsning), men att Foglio borde tänka om är uppenbart.

Direktlänk 6 kommentarer

Hängmattetips

28 juni, 2010 at 19:17 (Serier, Superhjältar) (, , , , )

Bra väder, värme -> hängmattan är lockande. Och vad passar väl bättre än två feta serieböcker som dessutom är inbjudande billiga?

  • Giant Size Little Lulu: De första 14 numren med John Stanleys underbara barnserie. 640 sidor, $25? Köp! Jag misstänker att många svenska serieläsare inte sett mycket av Stanley eftersom det finns minimalt med översättningar av hans serier och det är synd; även om han inte är riktigt lika bra som Barks så är han nog min nummer 2 vad gäller klassiska amerikanska barnaserier som vuxna också kan njuta av :-)
  • The Life and Times of Martha Washington in the Twenty-First Century: När den här boken först kom ut i en lyxutgåva i storformat skrev jag att det var en bättre serie än jag kom ihåg, framförallt att om man läste alla serierna om Martha Washington på en gång. Min största invändning var att $100 var alldeles för dyrt för en visserligen underhållande men ändå inte alltför speciell actionserie. Och ser man på; nu har Dark Horse gett ut albumet på  nytt men häftat och i standardstorlek, och då hamnar vi på $30 för 600 sidor i färg. Mycket hemulare, mycket mer självklart att rekommendera.

Direktlänk Lämna en kommentar

Ikappläsning: The Left Bank Gang

24 juni, 2010 at 03:30 (Europeiska serier) (, )

Jag misstänker att det är en humörfråga och att om jag läst boken en annan dag hade jag kanske tyckt någonting helt annorlunda, men när jag igår för första gången läste Jasons serie The Left Bank Gang (originaltitel Hemingway) så blev jag besviken. Jason har gjort en del fantastiska serier och jag hade hört bra omdömen om den här boken som utspelar sig i Paris på 20-talet, med diverse kända konstnärer i huvudrollen. Hemingway, Fitzgerald, Pound, Sartre, Stein med flera dyker alla upp, tecknade i Jasons typiska stil och med hans lika typiska Buster Keaton-humor.

Alla författarna är i Jasons bok serieskapare; de beklagar sig över mediets dåliga rykte, konstaterar att Dostojevskijs serier har personer som är svåra att hålla isär, och så vidare, och det är fyndigt gjort. Efter ett tag avviker boken ännu mer från det historiska när några av dem planerar ett bankrån för att få ordning på sin dåliga ekonomi, och det blir en komplicerad berättelse med många döda, allt berättat lika snitsigt som Jason brukar.

F Scott Fitzgerald på nattligt besök hos Hemingway

Men den här gången fungerade inte formeln riktigt för min del. Hela idén med klassiska författare som serieskapare kändes påklistrad, och bortsett från några enklare poänger tillför det inte mycket till historien utan blir snarare en distraktion när kriminalintrigen börjar. Och kriminalintrigen blir inte så bra som den skulle kunnat eftersom alltför mycket tid spenderas på konstnärs-kameos. Med andra ord smälter de två delar inte samman som de borde utan skaver hela tiden mot varandra.

En Jason-bok är sällan dålig och även de sämsta är värda att läsas, och det gäller definitivt för The Left Bank Gang så jag är ändå glad att Fantagraphics tryckte om den eftersom jag missade den första gången. Dessutom kan det som sagt vara fråga om läshumöret; jag brukar tycka bättre om hans serier och faktum är att när jag nu skriver om The Left Bank Gang får jag snudd på lust att läsa om den igen för att se om jag bara misstagit mig :-)

Direktlänk 3 kommentarer

Engelsk fascism? The Trigan Empire

22 juni, 2010 at 00:51 (Europeiska serier) (, )

Som utlovat blir det idag en serie som jag har mycket stora invändningar mot, och som motiverar frågan om teckningar i sig kan vara fascistiska. Serien ifråga, The Trigan Empire, gjordes åren 1965-82 och anslutar till en mycket brittisk serietradition med föregångare som Dan Dare, och efterföljare som Judge Dredd. Framförallt syns arvet från Frank Hamspons Dare tydligt: Teckningarna av Don Lawrence är lika lyxigt och överdådigt utförda, med en för sin tid mycket avancerad färgläggning, historierna lika stela men i grunden välskrivna i klassisk brittisk pojkboksstil. Så det finns en hel del som talar för att det är en serie som är läsvärd om man accepterar de begränsningarna, och vill läsa en sf-historia av gammalt snitt.

Men sen har vi det redan nämnda problemet med vad teckningarna faktiskt visar…

För att förklara vad problemet är behövs lite information om vad serien handlar. Den utspelar sig på en fjärran planet med en civilisation som består av en egendomlig blandning av gammal och ny teknologi, där pilbågar, ryttare, strålkanoner och raketer samsas. Imperiet med dess kejsare Trigo som intar huvudrollen är en direkt kopia av det romerska kejsardömet, med identiska uniformer, och en ideologi som är en blandning av den romerska (staten framför allt, dödsstraff för allt som hotar densamma) och den brittiska kolonialismens (imperiet besegrar omgivande länder för att hjälpa dem att bli civiliserade).

Och det är här fascismens tryne sticker fram. De triganska medborgare är blonda, ariska och högresta, medan de omgivande ländernas folk tecknas enligt en fruktansvärt enkel formel: Ju mindre ariska, desto mer ”barbariska” är de. Som exempel kan nämnas grannriket Hericon som är allierad med Trigan, men där Kassar, kungen, visserligen är någorlunda lojal och riket nästan lika högteknologiskt som Trigan själv, men där deras utseende som påminner om persers mycket riktigt indikerar att samhället är mer brutalt (de har fortfarande kvar gladiatorkamper, någonting som Trigo vid sina besök ser sig tvungen att acceptera trots att han anser det barbariskt), och när Trigo behöver deras hjälp är det givetvis med vissa baktankar från Kassar som han får det. När Kassar slutligen blir mördad ber landet omedelbart om hjälp från Trigan om en ny kung, varpå Trigos son skickas till landet där han genast ordnar de problem som uppstått när landet saknat en ordentlig ledare.

Så fortsätter det: Om en utomjording landar på planeten, vilket händer lite då och då, så är det bara att kasta en snabb blick på honom för att se hur intelligent och ”civiliserad” han är. Blont hår: Intelligent och civiliserad. Svart hår men med ariskt ansikte: Antagligen intelligent men barbarisk/ond. Och så vidare…

Den starke ledaren är också ett givet inslag, där alla stater som skildras omedelbart förfaller om kejsaren/kungen försvinner. Inte ens Trigan själv klarar sig om dess grundare Trigo av en eller annan anledning tillfälligt försvinner; omedelbart ploppar en eller annan förrädare upp (svarthårig eller icke-trigansk, givetvis) och ser till att kaos inträffar. Därför är det ett lika självklart inslag att förrädare mot staten/Trigo (som är samma sak) bestraffas med döden, oavsett om den skyldige är vem som helst eller en högt uppsatt medborgare.

Och slutligen kanske ni la märke till att jag skrev ”…kasta en snabb blick på honom…” i förra stycket, och det är ingen slump att jag använde ett maskulint pronomen. Det är snarare regel än undantag att männen är i majoritet i serier, och ännu mer utpräglat när serien ifråga är en brittisk serie för pojkar, men The Trigan Empire är ändå extremt. Boken jag läste är en tjock inbunden bok i ett inbjudande stort format, men så dominerad av män är den att när jag på sidan 44 såg den första bilden där en kvinna stod i fokus blev det smått chockartat. När det är folksamlingar där man kan se ansiktena på människorna är det män man ser, oavsett om det är soldater eller människor som handlar på torget. När det gäller att styra ett rika är det fullkomligt självklart att det är en grupp män som gör det, underordnade en manlig härskare. När kvinnan som jag nämnde genomför en plan för att själv bli kejsarinna är det givetvis för att hon lyssnat på de lömska råden från en manlig rådgivare, och resultatet blir förstås att Trigan invaderas av (svartmuskiga) barbarer, och det krävs att Trigo kommer tillbaka på tronen för att den invaderande armén ska kunna slängas ut.

När jag läste Dan Dare så kunde jag ändå acceptera de gammelmodiga dragen med den brittiska kolonialismen och den dubiösa kvinnosynen; med andra gick det att uppskatta serien för de bra egenskaper den trots allt hade. Med The Trigan Empire är det omöjligt. Varenda ruta ser ut som propaganda för den ariska rasens (nåja, mannens) överlägsenhet, och det blir inte bättre när man läser historierna. För länge sen läste jag en artikel om serien där författaren (det kan ha varit Horst Schröder som skrev den) drog slutsatsen att det var en fascistisk serie. Jag kan bara hålla med.

Direktlänk 2 kommentarer

Franskt 70-tal: Conquering Armies

20 juni, 2010 at 19:23 (Europeiska serier) (, , , )

Jag hittade några intressanta album häromdagen då jag tittade in i en seriebutik runt hörnet, och idag tänkte jag skriva några rader om ett av dem: Conquering Armies, skriven av Dionnet, tecknad av Gal. Boken är från 1978 och utgiven av Heavy Metal, som hade startat sin amerikanska utgivning året innan. Serien, som består av fem kortare historier, hade gått som följetong i tidningen men i albumformatet gavs den en betydligt läckrare utformning: Det svartvita albumet har ett betydligt större format än tidningen, och det är sällan en serie passar lika bra som den här för den lyxen.

För Gals teckningar är ett sant nöje att studera. Hans stil är enkel och rakt på sak, och påminner en hel del om exempelvis den tidige Bryan Talbots teckningar i Luther Arkwright. Det är en realistisk stil som i Gals händer kombineras med utsökt sidlayout, och även Dionnets manus är anpassat för att låta illustrationerna skina. Ibland är det statiska bilder, där hela sidan används för att skildra ett ögonblick fruset i tiden, men de som imponerar mest är de mer intrikata där personer rör sig över sidan och ofta i en komplex miljö vilket tvingar läsaren att koncentrera sig hur personer rör på sig. Kort sagt, det är en stil som premierar den som studerar de mer avancerade sidorna ett tag, en stil oerhört fjärran till exempel mycket manga som istället ska läsas snabbt eftersom seriens känsla då kommer fram mycket tydligare.

Vad handlar då serien om? Vi får följa en okänd men mycket framgångsrik armé och dess soldater när de intar en ny stad, förströr sig på sin lediga tid, eller då den för en gångs skull har motgångar i sin frammarsch. Tiden och platsen är inte uttalad, men känslan är av någonting som liknar en romersk här i de kargare delarna av Afrika, men placerat i en värld med fantasy-inslag (djur som inte finns på jorden skymtar förbi, och likaså finns det spår av magi).

Ett exempel: I den första historien intar förtruppen för armén en ökenstad där invånarna inte bjuder något motstånd, och istället öppnar portarna. Efter några inledande plundringar slår sig soldaterna sen till ro, och en efter en blir de istället en del av staden; när befälhavaren till slut ska ta emot huvudtruppen finner han att av hela hans styrka återstår bara en handfull män. Men historien presenteras inte som en EC-historia med överraskande slut, utan istället som en somber och delvis obehagligt krypande berättelse där det aldrig är klart uttalat om stadens invånare har planerat det hela, om de soldater som övergivit befälhavaren fortfarande lever, eller vad som egentligen har hänt med dem.

Alla historierna är inte lika bra som den första, speciellt en som faktiskt har ett typisk EC-slut, men de är ändå läsvärda på grund av Gals teckningar. Efter den här serien gjorde han tydligen en del serier i färg innan han dog i relativt unga år 1994, men jag kan inte tänka mig att de är lika bra som de här. De svartvita illustrationerna passar uppenbart Gal med dess realism; när en soldat lider av solens strålar i öknen kan man nästan känna hur outhärdligt det är.

Jag hade inte ens hört talas om den här serien innan jag köpte den men blev glatt överraskad. Trots att den väldigt tydligt är en del av den franska 70-talsvågen så blir den aldrig för fokuserad på teckningarna till priset av ett ointressant manus; Dionnet & Gal klarar balansgången mellan flummig fantasy och realism på ett utmärkt sätt. Ett litet fynd!

Men i nästa inlägg blir det andra bullar. Det andra albumet jag köpte var också för mig helt nytt, och det slumpar sig så att det har flera likheter med Conquering Armies: Serien är gjord vid samma tidpunkt, teckningarna är slående, och den handlar huvudsakligen om soldater i någonting som påminner om en romersk armé. Men till skillnad från blandningen av det drömska och det realistiska är det istället någonting som får mig att undra: Kan teckningar i sig vara fascistiska?

Direktlänk 5 kommentarer

Science fiction i klassisk stil: Twin Spica

17 juni, 2010 at 04:43 (Manga, Science fiction) (, )

Det är ett tag sedan men nu är det dags för en manga igen: Twin Spica av Kou Yaginuma. Första numret kom precis ut, och i den visserligen inte längre lika strida floden av ny manga så attraherade den här mig av tre olika skäl:

  • Jag fick den rekommenderad.
  • Förlaget som ger ut den, Vertical Inc., har tidigare gett ut manga som varit intressant. Inte alltid i min smak (som exempelvis all Tezuka som de gett ut), men ovanlig har den varit, som exempelvis science fiction-manga från 70-talet.
  • Och slutligen och kanske viktigast: Det är science fiction, en genre som jag alltid gillat

Totalt är serien 16 volymer lång, så det är svårt att uttala sig om den efter att bara ha läst den första volymen, men so far so good. Det är en nära framtids-sf det handlar om, där Japan satsar stort på ett rymdprogram efter en katastrofal krasch för landets första bemannade rymdfarkost. Tempot är sävligt och påminner en del om det i den klassiska animen The Wings of Honneamise, men miljön är som sagt vår egen.

När serien börjar får vi följa Asumi Kamogawa, en ung kvinna som ansökt om en plats i Japans astronautprogram. Hela den första volymen går åt till att skildra det första provet som alla sökande får genomgå; jag kom att tänka på Robert Heinleins astronautskola i Rymdkadetten, och överlag känns science fiction-delarna som en attraktiv blandning av typisk amerikansk sf från 40-talet och en lika typisk japansk sf där den tidigare nämnda Honneamise-filmen och Leiji Matsumoto olika alster ingår.

Jag tycker också om teckningarna även om de inte är alltför originella. Yaginuma har en stil med drag både av seinen och shojo, där mycket av layouterna och personteckningarna är i seinen-stil, men mixade med mer sensuella drag à la shojo; samma sak gäller manuset som redan nämnts har drag av flera sinsemellan mycket olika stilar.

Jag kan inte säga så mycket mer om Twin Spica eftersom det finns så mycket mer kvar att läsa och jag därför inte vet om den kommer hålla i längden. Det verkar vara en serie som är värd att hålla koll på, och jag lovar att återkomma när några fler volymer har kommit ut och jag kan göra en bättre bedömning. Lovande, som sagt!

Direktlänk 9 kommentarer

Wilson

15 juni, 2010 at 04:32 (Serier) (, )

Det här har varit ett dåligt år för gamla hjältar. Först (åtminstone i den ordning jag läst…) kom Peter Bagge med sin Other Lives, ett i mitt tycke katastrofalt misslyckande, och nu har jag läst Daniel Clowes senaste bok, Wilson, som visserligen är bättre än Other Lives men ändå inte mycket att hänga i julgranen (eller något annat träd för den delen).

Wilson är berättelsen om en man med samma namn. Han är en extremt egoistisk människa, otrevlig mot allt och alla, och dessutom med dålig verklighetskoppling. Clowes berättar om honom i ensides-historier, där tiden i början går långsamt men allteftersom accelererar historien, och när den är slut har vi fått följa Wilson från tidig medålder till en gammal man. Sidorna är mycket varierade i teckningsstil med allt från Clowes vanliga seriösa stil till en någonting som närmast ser ut som tidig Schulz speglad genom Clowes sensibilitet.

Och teckningsmässigt har jag ingenting att klaga på. Jag måste erkänna att jag inte är så förtjust i Clowes illustrationer i vanliga fall heller, men här ser det väl så bra ut som någonsin, och de olika stilarna som han använder gör att det aldrig blir tråkigt att titta på. Som sagt, Clowes kommer aldrig bli en favorittecknare för mig, men här ser det så bra ut som man kan hoppas.

Men manuset håller inte. Det största felet: Varje sida är tänkt som en skämtstripp, men det är helt enkelt inte roligt. Skämten är alldeles för enkla, och den absoluta majoriteten består i att Wilson är ett svin. Hans dotter berättar om hur eländigt hon har det, men Wilson tycker att hon ska tycka synd om honom istället för något bagatellartat problem. Och så vidare. Om jag får göra en jämförelse så blir det denna: Om man tycker att Rogert är en rolig serie är oddsen goda att man också skrattar åt Wilson. Och jag tycker att Rogert är ungefär det tråkigaste man kan läsa i svensk serieväg…

Det finns också andra problem. Jag har svårt att bry mig om Wilson själv eftersom han är så otrevlig, men jag har också svårt att bry mig om någon av de andra personerna som passerar förbi eftersom deras uppförande är ett mysterium. Som de kvinnor som bor ihop med Wilson: Varför gör de det när han bara förolämpar dem? Ingenstans ger Clowes någonting som kan förklara det, och därmed blir de bara ointressanta tvådimensionella varelser. Inte för att Wilson har så värst många dimensioner han heller, men lite mer har han allt. Clowes har alltid i mitt tycke haft en lätt distanserad ton i sina serier där personer skildras i ett utifrånperspektiv, men i hans lyckade serier har det fungerat eftersom människorna skildrats trovärdigt. Här där allting byggs upp medelst enkla skämt blir resultatet av distanseringen att det allvar som finns i botten helt tappar sin betydelse.

Sen finns det också ett annat problem med Wilson, och det problemet stavas Seth. Det är egentligen inte Clowes fel men det går inte att komma ifrån att hela upplägget med en biografi där huvudpersonen skildras medelst korta och varierade episoder nyligen gjorts av Seth, men på ett mycket mer lyckat sätt. Seths första bok i genren, Wimbledon Green, var bra, men hans bok från förra året, George Sprott, var mästerlig och en av det årets absolut bästa böcker. Det är också svårt att ignorera Chris Ware och hans lika mästerliga serier om Jimmy Corrigan, som även de har ett liknande upplägg. Clowes försök står sig slätt jämfört med dessa två, och det är olyckligt för honom.

Wilson är ingen total katastrof, långt därifrån, men heller inget mästerverk i stil med Clowes bästa böcker från förut. För den som läser det mesta av vad som kommer ut på de intressantare amerikanska förlagen (Clowes har här bytt från Fantagraphics till Drawn & Quarterly) är det en bok som man nog bör läsa, men för den som är mer selektiv är det en bok som man gott kan hoppa över. Köp George Sprott istället!

Direktlänk 8 kommentarer

Lepidopter

13 juni, 2010 at 15:18 (Svenska serier) (, )

Länge sen sist vilket jag får be om ursäkt för, men jag har gjort en tillfällig omlokalisering och har inte haft tid att skriva på någon/några veckor. Och inte att läsa heller, tyvärr :-(

Men nu är allt krångel upptrasslat, så ni kan räkna med mer regelbundna uppdateringar igen, vilket jag hoppas är värt en :-)

Dagens inlägg är om en för mig helt okänd serie som jag plockade upp hos Staffars senast jag var där: Lepidopter av Sharmila Banerjee. Jag har taggat inlägget med Svenska serier men det är en sanning med modifikation: Serien är utgiven som ett masters-projekt på Konstfack men Banerjee är tyska och serien är på engelska…

Hur som, skälet till att jag fastnade för Lepidopter var det grafiska. Jag är svag för serier i storformat (i det här fallet A3), och när illustrationerna dessutom såg lockande ut vid en första blick kunde jag inte motstå albumet.

Det är ett tunt album sett till sidantal, 32 sidor, men det vilar en befriande ostressig känsla över historien: Trots att det är en rätt komplicerad historia som berättas tvekar Banerjee aldrig att låta episoder som kräver utrymme för att fungera få de sidor som behövs. Som titeln antyder spelar fjärilar och malar en stor roll; huvudpersonen är en egenartad man, en samlare vars drömmars mål är att hitta ett exemplar av en sällsynt art. Parallellt med hans jakt interfolieras scener ur ett (dömt) förhållande, och hans drömmar, ett sammelsurium som ångar av tropiken och insekter.

Det är en blandning av ett personligt psykodrama och visioner, allt tecknat i en mycket personlig stil. Banerjee har mycket tunnare linjer, och den utmärkta reproduktionen gör att man tydligt kan se att hon använder blyerts for textning och en del annat, men framförallt hennes färger men också det drömlika i serien gör att jag kommer att tänka på en gammal favorit, Hans Arnold. Tyvärr har jag som vanligt inte någon scanner tillgänglig, så det enda jag kan bjuda på är omslaget, men ni kan kika in på hennes blogg.

Egentligen är inte Lepidopter det slags serie som jag brukar tycka om; jag har läst lite för många föregivet konstnärliga serier med dröminslag, så jag var rätt skeptisk när jag började läsa. Men Banerjees illustrationer och eleganta mixning av de olika delarna av historien gör att det för en gångs skull fungerar: Att läsa Lepidopter i ett sträck (och det ska man absolut göra) är som att återuppleva en suggestiv dröm.

Direktlänk 2 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 170 andra följare