Franskt 70-tal: Conquering Armies

20 juni, 2010 at 19:23 (Europeiska serier) (, , , )

Jag hittade några intressanta album häromdagen då jag tittade in i en seriebutik runt hörnet, och idag tänkte jag skriva några rader om ett av dem: Conquering Armies, skriven av Dionnet, tecknad av Gal. Boken är från 1978 och utgiven av Heavy Metal, som hade startat sin amerikanska utgivning året innan. Serien, som består av fem kortare historier, hade gått som följetong i tidningen men i albumformatet gavs den en betydligt läckrare utformning: Det svartvita albumet har ett betydligt större format än tidningen, och det är sällan en serie passar lika bra som den här för den lyxen.

För Gals teckningar är ett sant nöje att studera. Hans stil är enkel och rakt på sak, och påminner en hel del om exempelvis den tidige Bryan Talbots teckningar i Luther Arkwright. Det är en realistisk stil som i Gals händer kombineras med utsökt sidlayout, och även Dionnets manus är anpassat för att låta illustrationerna skina. Ibland är det statiska bilder, där hela sidan används för att skildra ett ögonblick fruset i tiden, men de som imponerar mest är de mer intrikata där personer rör sig över sidan och ofta i en komplex miljö vilket tvingar läsaren att koncentrera sig hur personer rör på sig. Kort sagt, det är en stil som premierar den som studerar de mer avancerade sidorna ett tag, en stil oerhört fjärran till exempel mycket manga som istället ska läsas snabbt eftersom seriens känsla då kommer fram mycket tydligare.

Vad handlar då serien om? Vi får följa en okänd men mycket framgångsrik armé och dess soldater när de intar en ny stad, förströr sig på sin lediga tid, eller då den för en gångs skull har motgångar i sin frammarsch. Tiden och platsen är inte uttalad, men känslan är av någonting som liknar en romersk här i de kargare delarna av Afrika, men placerat i en värld med fantasy-inslag (djur som inte finns på jorden skymtar förbi, och likaså finns det spår av magi).

Ett exempel: I den första historien intar förtruppen för armén en ökenstad där invånarna inte bjuder något motstånd, och istället öppnar portarna. Efter några inledande plundringar slår sig soldaterna sen till ro, och en efter en blir de istället en del av staden; när befälhavaren till slut ska ta emot huvudtruppen finner han att av hela hans styrka återstår bara en handfull män. Men historien presenteras inte som en EC-historia med överraskande slut, utan istället som en somber och delvis obehagligt krypande berättelse där det aldrig är klart uttalat om stadens invånare har planerat det hela, om de soldater som övergivit befälhavaren fortfarande lever, eller vad som egentligen har hänt med dem.

Alla historierna är inte lika bra som den första, speciellt en som faktiskt har ett typisk EC-slut, men de är ändå läsvärda på grund av Gals teckningar. Efter den här serien gjorde han tydligen en del serier i färg innan han dog i relativt unga år 1994, men jag kan inte tänka mig att de är lika bra som de här. De svartvita illustrationerna passar uppenbart Gal med dess realism; när en soldat lider av solens strålar i öknen kan man nästan känna hur outhärdligt det är.

Jag hade inte ens hört talas om den här serien innan jag köpte den men blev glatt överraskad. Trots att den väldigt tydligt är en del av den franska 70-talsvågen så blir den aldrig för fokuserad på teckningarna till priset av ett ointressant manus; Dionnet & Gal klarar balansgången mellan flummig fantasy och realism på ett utmärkt sätt. Ett litet fynd!

Men i nästa inlägg blir det andra bullar. Det andra albumet jag köpte var också för mig helt nytt, och det slumpar sig så att det har flera likheter med Conquering Armies: Serien är gjord vid samma tidpunkt, teckningarna är slående, och den handlar huvudsakligen om soldater i någonting som påminner om en romersk armé. Men till skillnad från blandningen av det drömska och det realistiska är det istället någonting som får mig att undra: Kan teckningar i sig vara fascistiska?

About these ads

5 kommentarer

  1. Håkan / Wakuran said,

    Jag har en idé om vilken serie som kommer näst…

    Brittiskt…

  2. Simon said,

    Alldeles rätt gissat :-D

  3. Sandra said,

    Nej nu vill jag ännu mer lägga ner tecknandet! Jag kommer aldrig komma i närheten

  4. Simon said,

    @Sandra: Helt fel; även om jag tycker om Gals teckningar här vore det alldeles enormt trist om allt såg ut som det!

  5. Håkan / Wakuran said,

    Haha.

    Får mig att minnas en scen ur Palomar,, (det långa avsnittet ”Blod över Palomar”, har jag för mig) där den välmenande Heraclio, utbildad medelklassakademiker, lånar ut alla sina konstböcker till en konstnärligt begåvad fattig pojke som i princip blir förlamad av att se alla storverk som folk har gjort före honom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 167 andra följare