Usagi Yojimbo: Return of the Black Soul

29 juli, 2010 at 23:07 (Serier) (, )

Alldeles nyss var det årets Groo-album som jag skrev om, och nu är det dags för Groos textningsansvarige Stan Sakais likaledes årliga album: Usagi Yojimbo – Return of the Black Soul. Med andra ord, samuraj-äventyr med antropomorfiska figurer i huvudrollen.

Förra året kom det faktiskt ut två Usagi-album men jag blev lite besviken, framförallt på specialalbumet Yokai men också på en del bakgrundshistorier som inte ville ta slut i Bridge of Tears, bland annat den om demonen Jei. Årets album handlar enbart om Jei och gör det på ett förtjänstfullt sätt; som sig bör när Jei är med är det en mörk historia som Sakai målar upp. En del trådar knyts samman, och de som inte gör det förklaras på ett sätt som gör att jag inte irriterar mig på det. OK, lite diffust, men eftersom boken är sprillans ny och jag verkligen hoppas att alla ger Usagi en chans vill jag inte berätta något om handlingen ;-)

Det jag däremot vill nämna är hur ovanligt lyckad Return of the Black Soul är på att bygga upp en krypande obehaglig stämning; hur mycket jag än tycker om Usagi tror jag aldrig att serien känts lika skrämmande som här. En mycket effektivt berättad ursprungsberättelse om Jei inleder albumet (bortsett från en 6-sidig fristående bagatell), och den följs sedan upp av exorcism, mardrömmar (där Sakai ovanligt nog inte på något vis antyder att det är drömmar förrän efteråt) och annat.  Vanligen i Usagi känns spökhistorierna rätt småmysiga, som något man berättar för varandra när man tältar ungefär. Men Jei är annorlunda, och aldrig mer så än i den här boken; jämfört med alla andra spöken och demoner som paraderat förbi i Usagi är Jei på allvar.

Ett riktigt bra Usagi-album alltså där Sakai fortsätter att utvecklas och provar på nya sätt att berätta en historia, och eftersom jag tycker att till och med de svagare böckerna hör till mina favoriter är det här en given rekommendation. Inte så överraskande kanske med tanke på att jag (nästan) alltid berömmer Sakai när jag får tillfälle!

Direktlänk 3 kommentarer

Godbitar från Ellis

27 juli, 2010 at 23:59 (Superhjältar) (, , , , )

Tyvärr inga nya sådana för de som redan läst det mesta av honom, men jag har iallafall läst två riktigt bra serier skrivna av Warren Ellis den sista tiden: Planetary och Transmetropolitan. Min ursäkt för att inte ha läst dem tidigare är:

  • Vad gäller Planetary väntade jag på den andra Absolute-samlingen som innehåller den avslutande halvan (den som läser den här bloggen någorlunda regelbundet vet hur svag jag är för storformats-serier); jag har inte ens tjuvtittat på nätet för att se vad som skulle hända här vilket var svårt ibland
  • Transmetropolitan har på något besynnerligt sätt aldrig registrerats som en intressant serie för mig. Skamligt nog tror jag i efterhand att det är för att jag blivit påverkad av Metropol, Ted McKeevers serie med ett likartat namn, och jag tycker McKeever är mycket tråkig -> Transmetropolitan har dragits med i serier jag inte tittat närmare på. Men min vän Sandra pratade sig varm för den, jag kollade lite noggrannare, och hej vad fel jag haft!

Låt oss ta de båda kronologiskt, dvs börja med Transmetropolitan (tecknad av Darick Robertson): Nära framtiden-sf, ett samhälle nästan utan gränser, och definitivt utan fungerande samhällsstrukturer. Infallsvinkeln som Ellis väljer är en befriande ovanlig sådan, nämligen en huvudperson som är en journalist i Hunter S Thompsons anda. Spider Jerusalem är rå i käften, oändligt egocentrerad, utlevande, med ett brinnande hat mot politiker och andra korrupta medborgare som utnyttjar sin makt. Energin hos Spider är fenomenal, och han slår hårt mot alla som förtjänar det (inte bara de makthungriga). I långa stycken är det Ellis själv som skriver via Spiders penna; flera nummer av tidningen består av Spiders krönikor skickligt illustrerade av Robertson. Majoriteten av numren är förstås mer normala episoder (om man nu kan kalla något av det Spider gör för normalt), men avbrotten som krönikorna innebär ger serien en del av dess särart. Och för den som inte läst Transmetropolitan måste jag också påpeka att den är riktigt rolig, med oftast Spider och hans assisstenter i huvudrollen, trots det bitvis tunga innehållet.

Teckningarna av Robertson är lika energiska och jävlar anamma-fyllda som manuset. Minspel och kroppsspråk är perfekt fångade här, och en del av äran ska nog också tuschare och färgläggare ha, för jämfört med Robertsons insatser i hans och Garth Ennis serie The Boys är det här mycket bättre. Lekfullheten här saknas helt i den senare serien, och det är synd.

Kort och gott är Transmetropolitan en serie som gjorde mig på väldigt gott humör efter att (äntligen!) ha läst den; rekommenderas starkt!

Planetary är en annan best, utan tvekan. Uppsluppenheten hos Transmetropolitan saknas helt på ytan; här är det den hemliga världshistorien som ska berättas. Arkeologerna som gräver fram den leds av Elijah Snow, en man född 1:a januari 1900 som levt med seklet sen det började. Allsköns skönlitterära figurer som Sherlock Holmes, Doc Savage, The Spider med flera skymtar förbi på ett sätt som först kan påminna om Alan Moores The League of Extraordinary Gentlemen, men Ellis är inte ute efter samma sak som Moore. Ellis är ute efter att diskutera fiktionen i sig, och efterhand blir Snows kamp mot Fantastiska Fyran mer och mer betydelselös. Jag vill egentligen inte skriva så mycket mer om handlingen eftersom så mycket av njutningen med serien är att själv få upptäcka var den är på väg (jag skrev lite mer om den i samband med den första boken här). Slutet kan kanske uppfattas som en liten antiklimax efter den extremt långa väntan (det avslutande numret av tidningen var flera år försenat) men jag håller inte med om det; istället ansluter det elegant till hur serien i stort utvecklade sig under de 27 numren.

I samband med den första boken berömde jag också John Cassadays teckningar, och det är bara att fortsätta med det. Förutom Frank Quitely kan jag inte komma på någon superhjälte-tecknare verksam i USA som passar bättre för det stora formatet än Cassaday; redan i normal storlek kan han teckna så att man verkligen känner hur fantastiska miljöerna är, och med den större storleken här blir det än bättre.

Jag var kritisk mot Ellis serie Blackgas som jag läste häromsistens, men ibland får han verkligen till det. Som i Transmetropolitan och Planetary som trots att de är så olika på ytan ändå delar draget att de båda vältrar sig i hur fantastisk världen kan vara, hur illa det än ser ut ibland.

Direktlänk 2 kommentarer

Ett tråkigt avbrott

26 juli, 2010 at 21:58 (Serienyheter) ()

Jag vill ju egentligen hålla mig till serie-recensioner här och inte göra det till en blogg om vadsomhelst-Simon-har-lust-med, men jag är rädd för att jag måste göra ett avsteg från den principen.

Orsaken är som kanske de flesta anar fallet med den för barnpornografidömde översättaren. Jag tänker inte skriva någon lång drapa om hur obehaglig jag tycker lagen ifråga är i sin nuvarande formulering (dvs att den innefattar teckningar); det har många andra redan gjort (Expressen i en ledare, Tinet Elmgren i en serieruta, m.fl, m.fl.). Jag vill bara uppmärksamma de som ännu inte sett något om det att vi nu har Sveriges första fall där en person blivit dömd för kränkning av tecknade personer. Jag hoppas innerligen fallet tas upp av hovrätten, och i förlängningen att lagen ändras.

Det var allt!

Direktlänk 15 kommentarer

Phoebe Zeit-Geist: En klassiker?

25 juli, 2010 at 23:57 (Serier) (, , )

Frågetecknet i titeln är mycket välförtjänt för dagens serie The Adventures of Phoebe Zeit-Geist, tecknad av Frank Springer och skriven av Michael O’Donoghue, är en extremt bisarr serie från mitten av 60-talet. Det är en av de första vuxen-serierna från USA, dvs den handlar framförallt om att visa huvudpersonen naken så mycket det bara går. Andra samtida serier i samma genre var exempelvis Little Annie Fanny och Barbarella.

Men TAoPZ-G är betydligt mer säregen än så; nakenheten är inte riktigt av den vanliga sorten, som i de andra nämnda serierna, utan här är det bondage och fetischism för hela slanten. Och inte en uppenbart glimten i ögat-dito heller, utan Phoebe Zeit-Geist utsätts på varje sida för det ena övergreppet värre än det andra. Att hon blir slagen medvetslös är mer regel än undantag, och bokstavligen varenda människa hon träffar på vill åt henne på det ena eller det andra sättet. Världen som skildras är så rå man kan tänka sig, där det enda människor vill är att utnyttja och förnedra andra, utan minsta anledning.

Det här låter ju skojigt, eller hur, så vad är det då som gör att serien kanske ändå förtjänar åtminstone en minor classic-stämpel?

Låt mig börja med det enklaste: Springers teckningar är bitvis suveräna. Han är mest känd från sina serier på Marvel (och en del på DC) varav jag bara läst en bråkdel, men det jag läst är inte lika bra som Phoebe Zeit-Geist. Här påminner hans teckningar mest om den klassiska Raymond/Drake/Starr-skolan (med ett mycket annorlunda innehåll…) med en viss dos Wood, och han gör det riktigt bra. Det är lite ojämnt i albumet; här och där har det nog gått lite väl snabbt att teckna, men när det är bra är det riktigt bra. Jag gillar också färgläggning i boken, som varierar mellan lingon-färgläggning (dvs svartvitt + skärt) och fyr-färg (serien publicerades ursprungligen i tidskriften Evergreen Review, där den uppenbarligen inte alltid fick färgsidor att leka med). Så grafiskt är det exemplariskt.

Manuset är det nog som framgått lite knepigare med. Jag är helt beredd att bli övertalad om att jag har fel här, men ruskigheterna till trots har nog O’Donoghue inte varit helt allvarlig när han skrivit det här. Det är helt enkelt för mycket; satiren är snarare riktad mot de serier/böcker/filmer som tanklöst slänger in lite sadism för att försöka göra det hela mer spännande, men när Phoebe Zeit-Geist återigen dör (det händer några gånger) eller utsätts för en sadistisk och liderlig stövel-fetischist så misstänker jag att inte ens de som gillar sånt kan tycka att Phoebe Zeit-Geist med en gigantisk stövel på huvudet är så värst lockande.

Men jag vill inte ge för mycket beröm till O’Donoghue för jag tvivlar inte ett ögonblick på att även om överdrifterna är medvetna så finns det också mer än en gnutta allvar i dem. Det är inte en behaglig serie att läsa, men den är inte heller lika avgrundslöst usel som den ibland har sagts vara. Den har kvalitéer, men den har också en hemsk människosyn (jag skriver inte kvinnosyn här, för även om huvudpersonen är den som utsätts för all världens ondska är männen inte precis några ideal heller). Mycket andra gamla unkenheter dyker också upp, som episoden hos de lesbiska kvinnorna; en lika subtil skildring som man skulle kunna tänka sig i en serie som den här.

Albumet med den samlade serien gavs ut 1968 och är tydligen rätt svår och dyr att få tag på (jag råkade på den hos Roger’s Time Machine häromveckan, en osorterad men välsorterad New York-butik för baknummer och udda serier och tidskrifter som har hemula priser och en mycket trevlig innehavare), men det är inte en serie man ska leta ihjäl sig efter. För den som är nyfiken att se vad är för något finns den att ladda ner gratis på nätet om man letar lite, och det priset är nog det rätta för The Adventures of Phoebe Zeit-Geist ;-)

Direktlänk 4 kommentarer

All världens problem: Groo – The Hogs of Horder

24 juli, 2010 at 00:29 (Serier) (, , )

Dags för det mer eller mindre årliga Groo-albumet igen, den här gången kallat The Hogs of Horder.

Som vanligt är det en miniserie som samlats ihop eftersom Groo sedan länge upphört att ges ut som månadstidning. Och likaså som vanligt briljerar Aragonés med sina teckningar utan att briljera, så att säga; han fortsätter i sin personliga, naturliga stil med runda streck, ett myller av bakgrundsdetaljer, och en tecknarglädje som få andra. Det finns nog ingen lika tydlig tecknare som Aragonés, som ibland känns som urtypen för en serietecknare. Därmed inte sagt att jag tycker att han är den bästa tecknaren någonsin, men han är svår att förbise om man ska peka ut ett exempel på någon är serietecknare snarare än illustratör/målare/designer :-)

Och tyvärr som vanligt igen fortsätter Evanier att med sina manus försöka tackla allsköns aktuella problem. Det han gjort ganska länge nu i de här miniserierna, och det är nu definitivt ett problem: Eftersom det inte längre finns möjlighet att göra enstaka nummer av Groo som bara innehåller Grooerier, dvs fånigheter där Groo kan glänsa i att göra det han kan bäst, så blir det lite för allvarligt i längden.

Som sagt är det inget nytt med Hogs of Horder att det här problemet finns, men det är värre än vanligt. För den här gången avhandlas: Globaliseringsproblemen när billig arbetskraft utnyttjas lokalt och samtidigt leder till arbetslöshet annorstädes; USAs invasion av Irak; bilbranschens kris i USA; miljöproblemen med olja; den senaste finanskrisen; företagsledares absurda löner. Och jag har säkert glömt några…

Evaniers sedvanliga brist på subtilitet känns också mer irriterande eftersom det blir så extremt övertydligt när så mycket olika händelser tas upp. Kina = Khitan, Irak = Mesopia, Hummer-bilar = hästkärror som kräver fler hästar än nödvändigt, buffu & suppu = sunniter & shiiter. Ibland är det mer en katalog över globala problem än en serie, och det är inte det roligaste att läsa. Personligen tycker jag det fungerar bättre när Evanier tacklar mer personliga problem, som Groos analfabetism, än politiska; hur sympatisk man än må tycka att Evaniers åsikter är så blir det rätt usla serier när han skriver dem.

Men ändå läser jag serien, för Aragonés teckningar är värda det. Humörhöjningen blir lite mindre än vanligt på grund av det svaga manuset, men när Evanier då och då lämnar moralkakorna och istället släpper fram Groo själv i all sin glans blir det genast mycket bättre, som i en scen på några sidor där en armé desperat försöker undvika att hamna på samma skepp som Groo. Mer sånt, tack!

Direktlänk 4 kommentarer

7 år senare: Blankets

22 juli, 2010 at 04:20 (Biografiska serier) (, )

En smula försenat (host-host) har jag nu läst Blankets, Craig Thompsons genombrottsbok som av en del kritiker hyllats som ett av de bästa seriealbumen genom tiderna. Att det tagit sån tid beror på att jag från bekanta hört lite mummel om att den egentligen inte var så mycket att komma med, och därför kände jag att det var bättre att vänta med att läsa den tills hypen lagt sig.

Och sen glömde jag helt bort den.

Men sen jag fick syn på den häromveckan och bestämde mig för att det var dags; det kändes som om jag skulle kunna läsa den utan alltför mycket förutfattade meningar. Och jag måste säga att det är en bra bok, kanske till och med en mycket bra. Att läsa den nu i efterhand gör att både hyllningarna och riset framstår som ganska självklart, för den förtjänar bådadera.

För att börja med det som gör den bra så har den här självbiografin där huvudtemat är Thompsons första riktiga förälskelse det som är viktigast: Personer jag bryr mig om. Början är suverän med skildringen av honom som liten i en säng han delar med sin lillebror; det är en start med fart som gör att Blankets kickar igång från första sidan. När vi senare träffar ser Craig som tonåring har han redan en bakgrund som vi kan relatera till, och hans familjemedlemmar är också människor vi känner. Hans möte med Raina på en bibelskola leder senare fram till att vi också lär känna hennes familj, och även de känns som intressanta och tredimensionella personer.

Thompson har också en bra känsla för när scener ska få ta tid på sig, med rutor och sidor utan text för att frammana känslor. Överlag är det känslosidan som han är bäst på, både när det gäller människoskildringen och teckningarna; när han drar åt det poetiska hållet följer design och teckningar med utan problem eller att det känns konstlat.

Så om så mycket är så bra (för det är det, jag tyckte mycket om att läsa boken), varför har den också fått kritik, som jag åtminstone delvis instämmer i?

Det stora problemet som Blankets har är dess stora pretentioner. Det är såklart OK med sådana, men Thompson är ofta på gränsen till att bli pretentiös på det dåliga sättet. Här tror jag att den stora skillnaden i åsikter om Blankets finns; ett verk som liksom Blankets siktar högt kommer för de som tycker att han lyckas höjas till skyarna, medan de som tycker han går över gränsen kommer tycka att det är tonårigt dravel. Själv är jag som sagt vacklande, men mestadels positiv.

Till att börja med är det en historia vi alla har läst så många gånger förr: Ung enstörig tonårig man med konstnärsambitioner och allmän tonårsångest möter ung kvinna och kärlek uppstår, givetvis utan Happy End. Med andra ord en på ytan banal historia utan överraskningar. Thompsons poetiska passager, det stora sidantalet, och det faktum att han förutom att skildra kärleken till Raina också ger sig på religion och sökandet efter sanning gör att det känns som att han kanske gett sig på en alltför stor uppgift (sidantalet till trots). Det finns också en del lite väl sökta delar i boken, som titeln vilket bland annat anspelar på det lapptäcke Raina gör åt honom. Problemet här är att även om Thompson vill att jag ska se det stora symbolvärdet i täcket så gör jag inte det som läsare. Samma sak förekommer på en del andra ställen när Thompson försöker koppla samman olika saker för att öka den symboliska tyngden, utan att lyckas.

Men sak samma: Jag tycker att det trots en del brister är en mycket läsvärd bok och att det är synd att den inte givits ut på svenska (både Danmark och Norge har sett den översättas). Den är inte perfekt och jag skulle inte ta med den på min egen personliga lista över de bästa seriealbumen alla kategorier, men det vore tråkigt om det enda någon skulle läsa vore den korta listan :-)

Direktlänk 2 kommentarer

Tillbaka på toppen: Dungeon Twilight – The New Centurions

20 juli, 2010 at 14:36 (Europeiska serier) (, , , , )

En glad överraskning: När Trondheim & Sfar överlät tecknandet till andra i Dungeon Zenith var resultatet sådär, så jag var lite orolig för att se hur det skulle bli med Dungeon Twilight. Men det var ingen som helst fara eftersom Kerascoët fortsätter lika bra som han slutade i förra delen, och Obions bidrag är inte heller dumt.

Fast det är fortfarande kombinationen av Sfar & Trondheims manus med de förunderligt välanpassade teckningarna som gör den här serien till en av mina favoriter. Nu har jag sett Trondheim, Sfar, Blain, Kerascoët och Obion göra sin version av Dungeons värld, och trots de olika stilarna är de alla lika bra.

Jag sa när jag läste senaste Dungeon The Early Years att det var min favorit av de tre huvudserierna men nu har jag blivit osäker; Twilight oförutsägbarhet är nog minst lika bra. I The New Centurions får vi som vanligt två franska album samlade i ett, där det första tar upp tråden med Terra Amatas nya geografi och politik, medan den andra utspelar sig på en besynnerlig värld där alla måste konstant röra sig framåt och uppåt eftersom de annars kommer ramla av (klippan roterar, och efter Terra Amatas explosion är ju geografin en smula ovanlig, minst sagt).

Jag tjatar nog om hur fascinerande och rolig serien är varenda gång det kommer ett nytt bra album i Dungeon-serien, men jag tänker fortsätta med det tills varje läsare av den här bloggen åtminstone har provat att läsa något av albumen. Superlativen är slut, jag har skrivit om dem så många gånger, och jag vill inte berätta mer om vad som händer i de enstaka albumen eftersom en stor del av Dungeons charm är den redan nämnda oförutsägbarheten, där Sfar & Trondheim vandrar åt vilket håll som helst utan att det känns spretigt eller okoncentrerat. Köp. Läs. Basta.

Direktlänk 3 kommentarer

En obehaglig bagatell: Blackgas

19 juli, 2010 at 05:11 (Serier) (, , )

Warren Ellis är en smula knepig. Han har skrivit några riktigt bra saker (som Planetary och Transmetropolitan) men också alltför stora mängder rent skräp. Som Blackgas, en zombie-serie i två delar som jag hade oturen att läsa häromveckan.

För några månader sedan skrev jag om Garth Ennis försök att skriva om våra lunkande släktingar, och beklagade mig över att han lyckats så dåligt. Crossed saknade originalitet och var en helt meningslös serie; liksom Blackgas är förlaget bakom det hela Avatar Press, något som bådar illa i sig. Riktigt så dålig som Crossed är inte Blackgas, men på sitt sätt var den trots det mer frustrerande att läsa eftersom den framförallt i början hade en del inslag som gjorde att mina förväntningar steg.

För det börjar bra: Huvudpersonerna Tyler och Soo är på besök hos Tylers familj, som bor på en ö med en del säregna drag. Det finns gott om kufar, som familjen Doolan som skulle passa bra i en splatterfilm även utan zombier, och några av Tylers mer underliga gamla lärare dyker också upp. Så när den riktiga historien drar igång hoppades jag på att få se hur det hela skulle arta sig, speciellt när det visade sig att istället för de gamla vanliga zombierna var det här frågan om en svart gas som gör att människorna som inandas den (eller som får i sig kroppsvätskor från en smittad, t ex genom bett) behärskas helt av de våldsamma inslagen i sitt underjag. En ganska bra idé, och jag räknade med att jag skulle få se vad det skulle leda till för de som drabbats.

(Klicka för att se hela sidan; känsliga tittare varnas)

Men hej vad jag bedrog mig. Istället är varenda smittad den andra lik: Allt blir en enda extrem sadistisk våldsorgie, där det enda Ellis försöker åstadkomma är att övertumfa sig själv i groteskerier. All uppbyggnad med olika karaktärer, alla möjligheter med grundidén, är som bortblåsta, och har ersatts av våld (och våldsporr) av sunkigaste slaget. Och när teckningarna sen ser lika men- och könlösa ut som om det är Barbie och Ken på nya äventyr blir läsvärdet bra nära noll; innan serien tappade bort sig själv tyckte jag visserligen inte att Fiumaras illustrationer var mer än bara uthärdliga, men att skildra de handlingar som Ellis sen ger sig på kräver en helt annan känsla än vad Fiumara förmår åstadkomma. Inte för att serien skulle blivit bra bara för att en annan, mer passande, tecknare skulle varit inblandad, men det hade kanske gjort serien läsbar. Nu var det bra nära att jag inte läste klart den, trots att de två volymerna är tunna (3 32-sidiga tidningar var).

Många zombie-serier finns det; tyvärr envisas Avatar Press med att ge ut riktigt usla versioner på temat.

Direktlänk 2 kommentarer

The Man With the Getaway Face

17 juli, 2010 at 19:24 (Serier) (, , )

Darwyn Cooke stretar på med sina serieversioner av Rickard Starks (psedonym för Donald E. Westlake) romaner om den kriminella Parker. När jag läste den första, The Hunter, klagade jag lite grann på hur Cookes manus fungerade (eller snarare inte fungerade); Cooke har ett generellt problem med att få sin manus att bli medryckande, och The Hunter led också av det problem. Nu har jag precis läst den korta The Man With the Getaway Face och konstaterar att mycket är sig likt: Teckningarna är fortfarande extremt tilltalande, men manuset känns fortfarande mer som en redogörelse för vad som händer än en dramatisk berättelse.

Men en noggrannare läsning ger vid handen att det faktiskt finns en del skillnader, alla till det bättre. För att börja med teckningarna så är Cooke fortfarande lika elegant som alltid, men han har här anammat en smula kantigare stil. Det är inte i sig bättre, men med tanke på den osmickrande handlingen passar det bättre med en råare stil än en mjukare. Här och där påminner det en hel del om stilen som Mazzucchelli experimenterade med i Rubber Blanket, och det är inte illa. Det syns fortfarande att det är Cooke så ingenting av hans egenart har försvunnit, men att han anpassat den till den hårdkokta thrillern är ett plus.

Och när det gäller manuset är det egentligen inte Cooke som har ändrat sig utan istället jag. Historien saknar definitivt ett känslomässigt nav, men det framgår tydligare nu att det är antagligen precis så Stark vill ha det: Parker är en emotionell nollpunkt, där det inte är känslor i vanlig mening som styr utan istället en logik utan empati där bara jaget spelar roll. Om du förråder mig dödar jag dig, punkt. Med andra ord en typ av berättelse som passar bra för Cooke eftersom han själv har problem med att skildra känslor i sina serier. Sen är det givetvis en historia som är berättad 100% ur ett manligt perspektiv: Kvinnor göre sig icke besvär, utom som oväsentliga bifigurer utan egna särdrag.

(Från IDWs preview, som besynnerligt nog är i blåskala; den tryckta tidningen använder brunt)

Avslutningsvis lite konsumentinformation: The Man With the Getaway Face är inte som The Hunter ett fullskaligt album; istället har Cooke på 24 sidor koncentrerat en hel roman. Skälet är att Cooke bara har rätt att göra om fyra av Parker-romanerna till album, och att han därför bestämt att The Man With the Getaway Face (den andra romanen) ska hoppas över . Problemet är att det finns åtminstone en central händelse i den som påverkar resten av romanerna… Lösning är den här tidningen som kommer vara första kapitlet i nästa album: The Outfit. Så det finns egentligen inget skäl att köpa den här tidningen nu om man ändå tänker sig köpa The Outfit när den väl kommer ut. Förutom skälet till att jag köpte det då: Det är i stort format (vilket är trevligt med tanke på Cookes illustrationer), och den kostar bara 2 dollar :-)

Direktlänk 2 kommentarer

Manara gör superhjältar: X-Women

14 juli, 2010 at 23:23 (Superhjältar) (, , , )

Ja, vad ska man säga? När jag senast skrev om Manara i samband med hans serie om släkten Borgia (manus av Jodorowsky) så var jag inte så vänlig; det är en usel serie där den enda förmildrande omständigheten är en del av Manaras miljö-teckningar. Och här har vi nu en serie med manus av gamle Marvel-klassikern Chris Claremont som skildrar några av de kvinnliga mutanterna på en semester som givetvis blir avbruten av diverse skurkar med superkrafter & onda planer.

Resultaten är tyvärr en soppa. Jag hade lite förhoppningar om att de skulle kunna bli ett intressant resultat med mixen av Claremont och Manara; urtypen för amerikanskt serieförfattande blandat med en mycket europeisk tecknare skulle kunna bli någonting mycket annorlunda.

Men istället lockar de fram det sämsta från varandra. Claremonts manus är helt utan spänning eller finess, med alldeles för tydliga drag av ”Nu är det dags för lite Kitty Pryde” för att se till att alla får sin andel av tiden, och alla karaktärer verkar ha identiska personligheter. Det inbördes gnabbet är bara långtråkigt, och skurkarnas planer är lika löjliga som i en Bond-film.

(Klicka för större format)

Manara å sin sida visar också upp sina dåliga sidor, med kvinnor som förutom håret är karbonkopior av varandra, och de bitvis eleganta miljöskildringarna i Borgia-serien saknas helt.

Men det är som sagt i Claremont & Manaras samspel de allra största bristerna finns. Claremonts manus har uppenbara scener som bara finns där för att ge Manara tillfälle att visa upp kvinnorna i så utmanande poser som möjligt (det är skrattretande hur mycket konstlade situationer de handlar i, och kläder som nästan ramlar av), och de scenerna gör att historien helt tappar farten. Manara å sin sida visar att han är helt oförmögen att skildra människor i rörelse (vilket givetvis är förödande för en actiontitel, även om det är ganska ont om action här): När Manara skildrar någon som springer/faller/slåss ser det ut som om personen ifråga står framför en fotograf som ständigt ropar ”Håll posen några sekunder till!”; istället för en ögonblicksbild av en rörelse får vi någon som poserar för att ge sken av att röra sig.

Efter denna sågning måste jag erkänna att jag skrattade till flera gånger när jag läste serien. Olyckligtvis var orsaken alltid en eller annan fånig scen som mest av allt påminde mig spelen i Dead or Alive-serien, som formellt sett är ett fighting-spel men egentligen är till för att visa upp digitala bilder av nästan nakna kvinnor (med uppföljare som Dead or Alive Xtreme Beach Volleyball där man helt slopat förevändningen av fighting). Så ett visst kalkonvärde finns, men det är allt; om man vill läsa serier av Claremont eller Manara finns det många bättre alternativ (antagligen vadsomhelst annat de gjort).

(Klicka för större format)

Direktlänk 4 kommentarer

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 170 andra följare