Goda och onda bakterier: Moyasimon

13 juli, 2010 at 05:07 (Manga) (, )

Mangadags! Närmare bestämt Moyasimon av Masayuki Ishikawa, en manga med ett besynnerligt tema: Huvudpersonen Tadayasu Sawaki kan, av okänd anledning, se bakterier med blotta ögat, och dessutom kommunicera med dem. När mangan börjar har Sawaki precis gjort sin entré i universitetsvärlden; passande nog går han på ett lantbruksuniversitet där en av professorerna känner hans far och därför redan hört talas om Sawakis gåva.

Mangan är inte det minsta allvarlig utan istället en i raden av manga som i mångt och mycket går ut på att vara så konstig (och därmed rolig) som möjligt. Professorn är fixerad vid jäsningsprocesser (första gången vi får se honom är när han gräver upp en säl som han fyllt med fåglar innan han begravde den, och han kastar sig med njutning över de fermenterade fågelkropparna som tydligen nått sin fulländning smakmässigt), hans medhjälpare är lika konstig hon, och de andra studenterna pysslar mer med att försöka hitta sätt att tjäna pengar på sin utbildning (som exempelvis att göra sake på rummen) än att studera.

Det är ganska charmigt, speciellt med alla de små bakterierna som presenteras i marginalen på serien; alla varianter har sitt eget utseende och presenteras med sitt latinska namn och vad de används till (eller ställer till med, när det är sjukdomsbakterier som dyker upp). Det är mycket japanskt, med extremt charmiga utseenden, och jag blev inte det minsta förvånad när jag såg att de japanska böckerna också finns i specialutgåvor där det följer med mobilfigurer med de mest populära bakterierna.

Men det är där serien också brister. Den känns mer som om Ishikawa fått idén med någon som kan se bakterier, och sen har serien designats för att göra den så attraktiv som möjligt. Det är svårt att låta bli att tänka på Pokemon och andra japanska samlarfigurer; även om Moyasimon-mangan precis som Pokemon-spelen är rätt bra i sin genre saknas ändå den personliga gnistan. Med andra ord, kompetent hantverk utan större originalitet i genomförandet, det udda temat till trots.

(Klicka för större format)

Moyasimon är ändå ytterligare ett bra exempel på hur mycket manga är så mycket mer professionellt gjord än de flesta serier här: Det finns uppenbarligen en duktig redaktör i bakgrunden som vet hur man ska få ut det mesta ur en idé. Så, inte en dålig manga på något sätt, men jag är ändå tveksam till om jag kommer läsa något mer än de två första volymerna som finns ute nu; det finns så mycket annat intressant jag hellre provar på :-)

Direktlänk 2 kommentarer

X-Statix

9 juli, 2010 at 21:38 (Serier) (, , )

Ganska många år försent har jag till slut läst Peter Milligan (manus) och Mike Allreds (teckningar) X-Statix, X-titeln som de fick chansen att göra när Marvel i början av 2000-talet bestämde sig för att försöka bredda sitt utbud av superhjälte-serier. Jag kommer ihåg att jag såg titeln när den kom ut, och att jag tyckte det hela såg rätt så bisarrt ut: Mike Allreds typiska teckningar i en Marvel-tidning bröt rejält mot min bild av vad Marvels X-titlar brukade innehålla. Jag läste däremot inte titeln; det är inte så ofta jag läser om superhjältar, och om något har jag alltid varit en DC-fan.

Men nu har jag till slut läst den, efter att ha blivit övertalad att ge den en chans, och baske mig om den inte var läsvärd ändå. Det känns udda att läsa en serie som så uppenbart är en del av Marvels vanliga universum (med gästspel av bland annat Spindelmannen, Wolverine och The Avengers), men skriven med gusto av Milligan som tar ut svängarna rejält. Det börjar med en bang, i och med X-Force #116 (efter något dussin nummer fick serien en egen titel när teamet av copyright-skäl (i serien alltså) byter namn till X-Statix) där Milligan tar livet av nästan hela gamla X-Force och istället slänger in sina egna figurer, som också har oroväckande kort medellivslängd. Och det avslutas med en annan bang i X-Statix #26, när serien las ner.

Teamet är givetvis mutanter, som X-et anger, men till skillnad från de övriga hjältarna i Marvels universum är de här hjältarna ute efter rock-n-roll: Lev snabbt, dö ung. Och se dessutom till att tjäna så mycket pengar du bara kan genom att kommersialisera ditt team så mycket du kan. Ett återkommande problem i serien är hur man ska se till att X-Statix fortsätter att vara i allmänhetens blickfång för att garantera en bra försäljning i alla souvenirbutiker.

Det är kul att se hur Milligan samtidigt håller sig inom de vanliga ramarna för Marvel men dessutom driver med hela idén. Det finns förstås mängder av andra superhjälteserier som attackerar idén med superhjältar (typ The Authority eller The Boys), men ytterst få om några som samtidigt är en rak superhjälteserie i klassisk stil.

Och detsamma gäller teckningarna, som jag alltså först tyckte såg rätt underliga ut i en modern Marvel-tidning. Men som den som rekommenderade serien till mig sa så är det egentligen inte så stor skillnad på Allred och en del av de tidigaste Marvel-tecknarna, som Ditkos Spindelmannen till exempel. Så även på teckningsfronten är det en blandning av det klassiska och det postmoderna som gäller. Trevligt ser det ut, tycker jag, som definitivt föredrar de här illustrationerna framför exempelvis Image-traditionen. Det var kul att läsa alla synnerligen upprörda läsarbrev i numren efter att det nya teamet tagit över X-Force-tidningen och på sitt sätt förstår jag det: Kontrasten mot den äldre serien som hade startats av (brrr!) Rob Liefeld kan knappast ha varit större.

Lyckligtvis finns alla X-Statix-serier samlade i album, trots att serien sålde rätt dåligt. Dessutom kan jag rekommendera att man också plockar upp Dead Girl-miniserien som kom ut några år efter det sista numret av X-Statix; det är en utmärkt liten koda till en bra och annorlunda superhjälteserie.

Direktlänk 5 kommentarer

Über-kawaii: Chi’s Sweet Home

8 juli, 2010 at 04:38 (Manga, Serier) (, )

För något år sedan råkade jag se de första avsnitten av en anime som hette Chi’s Sweet Home. Varje avsnitt var mycket kort (3 minuter), inte mycket hände, men det var helt omöjligt att slita sig ifrån den: Bara ett avsnitt till! Gudskelov fanns det 104 avsnitt så de räckte ett tag, och sen dök säsong två upp med 104 avsnitt till. Serien ifråga handlade om den lilla kattungen Chi som råkar tappa bort sin mamma, och istället blir omhändertagen av familjen Yamada. Till att börja med försöker de hitta någon annan som kan ta hand om Chi eftersom det inte är tillåtet att ha husdjur i deras lägenhet, men till slut inser de att de inte kan skilja sig från den nya familjemedlemmen.

Som sagt är det inte en händelserik historia; ett typiskt avsnitt kan vara att Chi upptäcker att studsbollar är fantastiskt roliga, och därför jagar runt en. Slut. Det som gör att det hela fungerar är att det är en så ytterst charmig sak att den bara kan komma från Japan: Teckningar och manus är båda så söta att det borde vara kväljande men istället sitter jag där, fängslad som ett fån (och sjunger med i introsången måste jag också erkänna att jag gör…).

Och nu har Vertical Inc., som vanligtvis satsar på ganska litterär manga, översatt originalserien. För ovanlighets skull är det en manga i färg, och för att ytterligare understryka att det här är en serie som förlaget hoppas på ska slå igenom i den bredare massan har man kostat på sig att spegelvända alla sidor och därmed också retuschera bort de japanska ljudeffekterna och översätta dem till engelska.

Mangan är precis lika ursöt som animen, men jag föredrar för en gångs skull animen; Chis röst (och även de andras, som den stora grannkattens) är alldeles perfekta och gör sitt till. Men det kan definitivt vara ett fall av att jag såg animen innan jag läste mangan, även om jag vanligtvis brukar föredra mangan även i de fallen.

Hur som är det en underbar liten serie för alla kattälskare, och givetvis för andra också, åtminstone om man kan klara av 100% socker :-)

(Från en scanlation, som inte spegelvänt sidorna)

Direktlänk 2 kommentarer

iPad ♡ serier, uppföljning

6 juli, 2010 at 17:06 (Diverse, Serier) ()

Dags för en kort uppföljning, såhär ett kvartal efter att jag första gången skrev om hur det är att läsa serier på iPad.

Jag har nu läst ganska mycket serier på min iPadda, och jag är fortfarande förvånansvärt nöjd med hur det känts. Det är inga problem att läsa längre serier (som exempel har jag läst hela Transmetropolitan och Y – The Last Man på den (och jag borde nog skriva några rader om dem också)), och hittills har jag inte hittat några serier som inte fungerat OK att läsa på den. Vissa fungerar onekligen bättre, som just nämnda Transmetropolitan; det som gör att en del serier fungerar bättre än andra beror både på hur stort originalformatet var tänkt som, och designen på sidorna. En del manga har jag också läst, men här känns iPaddan ibland lite för stor eftersom jag vant mig vid att manga-sidor är en smula mindre. Vanesak, förstås :-)

Så hårdvaran är bra; hur är det då med mjukvaran?

Jag har redan skrivit om de program som finns för att läsa serier i cbz/cbr-format, och de appar som man både kan läsa och köpa serier i. Slutsatserna från det inlägget står sig: Cloud Readers är ett utmärkt program med den mest naturliga bläddringen, som dessutom är gratis, medan Comic Zeal är det som ser snyggast ut och som har en del finesser de andra saknar. Bland dessa finesser finns en som gör att jag när jag läste den senaste serien på iPaddan (Milligan & Allreds X-Statix) valde Comic Zeal före Cloud Readers: Den automagiska bakgrundsfärgen. När man väljer den och seriesidan inte täcker hela skärmen (jag läser vanligtvis så att en sida åt gången visas -> det blir areor över på sidorna eftersom en seriesida är smalare än iPaddan) så väljer den en bakgrundsfärg beroende på sidan. Om man exempelvis läser manga blir det vanligtvis vitt eftersom det är den färg som matchar kanterna på bilden, men om man läser en serie som X-Statix där färgerna går hela vägen ut så blir resultatet annorlunda:

Som synes har i den översta bilden bakgrunden blivit brunaktig, i den undre blå. Man kan givetvis också välja att ha en statisk bakgrund i valfri färg.

Men nu kommer vi till ett problem med hur serieläsningen fungerar, och det är inte programmen som är dåliga utan en grundläggande funktionalitet hos iPaddan: När jag laddar upp filerna jag vill läsa (alltså cbr/cbz/pdf-filer) via iTunes så måste jag välja vilket program jag laddar upp dem till eftersom varje program bara har tillgång till sina egna filer (av säkerhetsskäl körs varje program i sin egen ”sandlåda” som inte kan dela filer med andra program). Så om jag inte är säker på om jag vill läsa min serie i Cloud Readers eller Comic Zeal så blir det att vackert ladda upp serien till båda. Det är inget jätteproblem men ändå en smula frustrerande.

När det gäller programmen som möjliggör köp av serier direkt i programmet så är det fortfarande fånigt nog så att Marvel har sitt program, DC sitt, IDW sitt, osv. Det finns visserligen program som har serier från alla möjliga förlag, men de har inte tillgång till riktigt allt som de specialiserade har. Förhoppningsvis ändrar det sig snart, för att behöva en drös program för att kunna köpa de serier man vill ha är bara dumt.

Men allvarligare är nog att utbudet fortfarande är alldeles för litet. I DCs program finns exempelvis bara de första numren av diverse storsäljare som All-Star Superman och Sandman (man verkar släppa ett nytt / månad, vilket är direkt konstigt med tanke på att det är serier som är avslutade sedan länge), och även i övrigt är utbudet skralt. Och att sen en så underbar serie som Bayou bara finns som ett smakprov (med en länk för att köpa den fysiska utgåvan) är direkt förolämpande med tanke på att serien 1) Är gjord för att läsas på en skärm eftersom den ursprungligen är en webbserie, och 2) Faktiskt ser bättre ut på skärmen än i tryck eftersom färgläggningen är anpassad till det. De få sidor som finns gör att jag verkligen skulle vilja köpa hela serien till min iPadda men nej då, jag får vackert vänta på att del två ska tryckas i bokformat (och utgivningen av densamma har nu skjutits upp från i sommar till början av nästa år…). Tack för det!

Sammanfattningsvis är en iPad ett alldeles utmärkt sätt att läsa serier på om man vill kunna ta med sig en rejäl samling på resande fot (eller om man inte kan få tag på serierna på annat sätt). Och lika klart är det att fortfarande är det bästa sättet att få tag på serier inte att gå via de officiella kanalerna utan istället leta runt på mer inofficiella ställen…

Direktlänk 3 kommentarer

Äkta guld rostar aldrig: The One Way Road to Justice

5 juli, 2010 at 22:01 (Dagspresserier) (, )

Jag var bara tvungen att snabbt kasta mig över någonting bra efter det senaste bottennappet i form av Jet Scott, och lyckligtvis fanns det en garanterad vinnare i högen med icke-lästa serier: The One Way Road to justice, den femte volymen i återutgivningen av Harold Grays Little Orphan Annie.

Handlingen är lika engagerande som alltid, och Grays historier fortsätter att trollbinda trots deras brist på överraskningar. I den här volymen dyker paret Bleek upp som utger sig för att vara Annies riktiga föräldrar. Det är knappast en spoiler om jag avslöjar att så inte är fallet, men den långa berättelsen som sträcker sig över ett år av Annie-strippar är givetvis effektiv. Skrupelfria politiker som samarbetar med gangstrar, mutade domare, och givetvis de bedrägliga föräldrarna ser till att när volymen är slut är Warbucks återigen ruinerad (efter att de onda fått sitt straff, såklart), och tillsammans med Annie försöker han kämpa sig tillbaka till rikedomen.

Bra är det på alla sätt och vis, även om det inte är den bästa volymen av de fem som kommit ut. Skälet till det är två:

  • Warbucks är tillsammans med Annie nästan hela boken. Annie är utan tvekan intressantare som person än Warbucks, och Warbucks tenderar att ta över serien när han är med. Dessutom blir serien mer predikande, och oavsett hur bra Gray är som serieskapare är hans politiska budskap lite mer tveksamt…
  • Annies ”mor” är alltför skrämmande lik Annie själv. Det är ibland svårt att förstå vem som är vem, speciellt i de svartvita vardagsstripparna där hårfärgen inte hjälper till, och dessutom ser hon ibland helt bisarr ut; det verkar som om Gray när han tecknar Annie i vuxen variant inte klarar av att hålla sig till rimliga proportioner, och mamman har ibland ett alldeles för litet huvud i förhållande till kroppen. Sen är det också Twilight Zone-känsla med två stycken Annie i serien varav en är vuxen, en är barn. Mamman är med på omslaget härovan, och ser mycket riktigt mer ut som Annie än en vuxen kvinna.

Men de två svagheterna ska inte avskräcka någon från att läsa Annie, tveklöst en av de bästa serier som gjorts, och ett mer charmant sätt att glömma Jet Scott finns knappast ;-)

Direktlänk 2 kommentarer

Allt är inte guld…: Jet Scott

3 juli, 2010 at 17:45 (Dagspresserier) (, , )

Jag misstänker att vi kommer ha tillgång till återutgivningar av varenda amerikansk dagspresserie snart; varje vecka ser jag notiser om planer för kompletta utgivningar av någon ny serie. Eftersom alla de stora nu har betats av (senast Blondie som IDW ska ta sig an) dyker det upp fler och fler serier som jag inte ens hört talas om. Det är givetvis något jag gläds över eftersom det är intressant att läsa serier jag inte har en aning om vad de är, men risken finns förstås att orsaken till att serien inte är känd är att den helt enkelt inte var bra. Vilket (föga) osökt för mig in på dagens bok: Jet Scott, skriven av Sheldon Stark, tecknad av Jerry Robinson.

Serien ifråga är en nära-framtiden-sf där huvudpersonen Jet Scott jobbar för regeringsorganet Scientifact med att… ja, det är väl här problemen med serien börjar. Starks manus är nämligen så förunderligt uselt att det aldrig framgår vad Scott egentligen jobbar med. Än utreder han människoätande myror, än exploderande oljerör, än dimframkallande raketer. Scott saknar helt bakgrundshistoria, men egentligen gör det ingenting för själva äventyren är så dåligt plottade att ingenting skulle kunna rädda serien. Låt mig säga så här: Intrigen är tunnare och bovarna mer inkompententa än i en James Bond-film med Roger Moore.

I varenda episod gör bovarna någonting huvudlöst dumt som gör att de åker dit, ibland kompletterat med att Scott själv gör någonting lika obegripligt som gör att han avslöjar dem. Det är nästan som om hela serien utspelar sig i ett parallellt universum där den genomsnittliga IQ:n har minskats med sisådär 25%. Sen har vi förstås alla de väntade klichéerna med fala damer som faller som furor för Scott, slemma icke-amerikaner, amerikansk kolonialism av värsta slaget, och så vidare, som kompletterar bilden av en serie med ett manus som inte har ett enda positivt inslag (t o m textningen är dålig, där det ofta ser ut som om man bytt textare mitt i ett ord).

Teckningarna av gamle Batman-artisten Robinson är överlägsna manuset, och en del av söndagsstripparna ser inte alls dumma ut. Men stilen är den fotorealistiska stilen uppfunnen av Alex Raymond i Rip Kirby, och även om Robinson är en duktig tecknare är han inte i närheten av sådana storheter som Leonard Starr, Stan Drake eller Raymond själv. Han når inte ens upp i bröderna Barrys kvalitéer, och då blir teckningarna om än kompetenta rätt tråkiga i längden.

(Klicka för större format)

Om de serier som ännu inte utannonserats att de ska ges ut i komplett utgåva är lika dåliga som Jet Scott hoppas jag de aldrig ser dagens ljus igen. Och jag är hjärteglad att jag bara betalade $10 för den här (bara några månader efter publiceringen var den redan nedsatt från originalpriset $35), även om det var $20 för mycket.

Direktlänk 6 kommentarer

Varulvar i Montpellier

2 juli, 2010 at 14:57 (Europeiska serier) (, )

Det är bara någon vecka sedan jag skrev om Jason sist, och då var jag lite besviken över hans några år gamla The Left Bank Gang. Men idag är jag mer nöjd, efter att ha läst hans nyaste bok Werevolves of Montpellier!

Varulv...

Det är en mycket typisk Jason-historia om en små-deppad inbrottstjuv vid namn Sven vars MO består i att klä ut sig till varulv för att förhoppningsvis skrämma den som råkar upptäcka honom och därmed få några extra sekunder till godo för att fly. På dagarna umgås han med sina vänner (varav han är obesvarat kär i en), på nätterna skuttar han runt på Montpelliers tak. Och givetvis, eftersom det är Jason, spelar det ingen roll om det är en odramatisk kväll framför tv:n eller ett pistoldrama ovanför marken: Allting behandlas lika metodiskt och lugnt. Om Hergé med sin ligne claire ville att varje linje och objekt skulle få samma tyngd och relevans gör Jason någonting motsvarande med sin scenuppbyggnad och sitt manus; ingenting är viktigare än någonting annat.

...inte varulv

Ibland kan jag irritera mig på hur alla personer ser så likadana ut i Jasons serier, och hur de så gott som aldrig visar känslor medelst ansiktsuttryck. Men så läser jag en serie som den här, och så kommer jag ihåg igen att det är en del av Jasons sätt att berätta. Istället för att ge enkla och omedelbara besked om vad karaktärerna tänker och känner så måste man som läsare plocka upp ledtrådar på andra sätt. I den här boken finns flera exempel på det; som ofta med Jason var jag ibland tvungen att bläddra tillbaka några sidor för att se om jag kom ihåg en scen rätt, och vem som var med i den (för Jasons personer liknar också varandra, vilket gör att man måste koncentrera sig ordentligt om man ska hänga med i svängarna), men pusselläggandet får sin belöning när jag långsamt förstår vad Sven och de andra egentligen har för känslor och tankar. Och i Werevolves of Montpellier fungerade tajmingen perfekt: När jag väl hade fått mina misstankar så bekräftades de mer eller mindre omedelbart av vad som sedan hände.

Och att Jasons figurer har så små skillnader sinsemellan har ytterligare en fördel i den här serien. Jasons har alltid drag av absurd teater, men den här gången blir det mer så än vanligt när skillnaden mellan hur en varulv ser ut och en vanlig ”människa” är såpass minimal som här. Det är utan tvivel första gången jag sett någonting varulvsrelaterat där jag bara har de andra karaktärernas reaktion att utgå ifrån för att förstå att det är en varulv jag ser. Det påminner mig en smula om den klassiska Barks-serien där Oppfinnar-Jocke har gjort en maskin som får djur att tänka, och ankorna blir oerhört fascinerade av att en kanin eller varg kan prata som de…

Sen finns det förstås andra orsaker till att jag gillade serien, bland annat den att jag alltid har varit fascinerad av varulvar. Tyvärr finns det få bra serier/böcker/filmer om dem, men det gör bara att jag bli än gladare när jag läser någonting lyckat med våra håriga vänner :-)

Direktlänk 4 kommentarer

« Previous page

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 182 andra följare