Warren Ellis en masse: Down, Mek, Red, Reload, Tokyo Storm Warning, Global Frequency

14 augusti, 2010 at 22:31 (Serier) (, )

En till bunt med serier av en och samma författare; efter Mitsuru Adachi tänkte jag dra igenom ett antal mini-serier av Warren Ellis. Ingen av dem är lika bra som Transmetropolitan eller Planetary, men de är å andra sidan helt OK underhållning för stunden och inte ens i närheten av hans sämsta serier, som Blackgas, och en av dem är till och med lite bättre än bara OK underhållning. Men nog med introduktion, dags att beskriva serierna!

Down: En polis med talang för att överleva blir indragen i ett undercover-uppdrag som innebär att hon för att undvika att bli avslöjad tvingas längre och längre ner i kriminaliteten. Resultat: Hon slaktar både kriminella och poliser. Teckningarna av Tony Harris fungerar bra utan att glänsa.

Mek: I den nära framtiden kan man göra om sig till nästan vad som helst, och de som går längst väjer inte för den svarta marknaden där man kan få tag på allsköns vapen som kan byggas in i kroppen. Grundaren av subkulturen Sarissa Leon är oroad av vad hon egentligen har skapat och ger sig ner på gatunivån igen.Resultat: Hon slaktar de som förvridit hennes ursprungsidé. Tecknaren är den här gången Steve Rolston som jag aldrig hört talas om förut men som klarar sig fint här med sin icke-realistiska stil.

Red: När CIA får en ny chef bestämmer han sig för att göra sig av med en gammal pensionerad agent som vet för mycket. Men agenten Paul Moses är svår att göra sig av med, och istället attackerar han CIA som inte låtit honom leva ifred. Resultat: Han slaktar hela CIA. Liksom Steve Rolston har Cully Hamner en stil som drar åt cartoony och som jag tycker är trevlig att titta på.

Reload: Nära framtiden igen, och en specialist på lönnmord tränad av USAs regering börjar tänka själv istället för att bara göra som hon blir tillsagd. Resultat: Hon slaktar förvånansvärt få, men å andra sidan gör hon av med bl.a. USAs president. Förvånansvärt nog är det Paul Gulacy som står för en blek insats vad gäller tecknandet; han kan mycket bättre än i den här kompetent tecknade men tråkiga serien.

Tokyo Storm Warning: Ellis does mecha. USA släpper en atombomb på Tokyo i slutet av andra världskriget, med resultatet (?) att gigantiska robotar och monster då och då dyker upp runt Tokyo. Amerikanskan Zoe Flynn får chansen att manövrera en av robotarna. Resultat: Som i alla japanska monsterfilmer slaktas stora delar av Tokyos befolkning när monster och robotar drabbar samman. Mycket trista teckningar av James Raiz, helt utan personlighet.

Pust och pes. Som jag hoppas framgår av genomgången av de här serierna är det ren action som gäller, med avsevärda mängder dödande som resultat. Att säga att en av dem är bättre än en annan är verkligen bara en fråga om tycke och smak för Ellis verkar ha ansträngt sig ungefär lika mycket (eller lite) när han skrivit dem. Själv märkte jag att det var teckningarna som gjorde att jag tyckte om dem eller inte; Meks teckningar gillade jag mest och Tokyo Storm Warnings minst, och det var också precis vad jag tyckte om serierna. Ellis skrivandes på rutin, kort och gott, och som så ofta när han skriver med huvudsakligen kvinnliga huvudpersoner.

Men en serie har jag ännu inte nämnt: Global Frequency. Den skiljer sig från de andra på flera sätt: Den är betydligt längre (12 nummer jämfört med 3-4 för de andra), olika tecknare för varje nummer, och en Ellis som försöker sig på någonting mer seriöst (och lyckas).

Titeln kommer från en organisation som Miranda Zero har skapat, som är en global hjälporganisation som undsätter människor i nöd, oavsett orsak. Varje nummer beskriver en operation, och det är undantagslöst fall som kräver omedelbara insatser. Att läsa Global Frequency är en adrenalinkick; det är alltid så bråttom att det inte ens finns tid för en exposition i vanlig mening. Läsaren slungas mitt in i handlingen från första rutan, och bakgrunden till operationen får man sig till livs medan den pågår (om man har tur, för ibland hinns den inte med överhuvudtaget).

Lustigt nog gör upplägget att historien blir mycket intressantare här än i de tidigare nämnda miniserierna, trots att de var mycket mer tydligt upplagda: En introduktion, presentation av bakgrund och karaktärer, och först sen slaktande. I Global Frequency måste jag själv försöka fylla i detaljerna om organisationen allteftersom numren avslöjar mer, och som vanligt visar det sig att den mer gradvisa informationen gör att jag engagerar mig mycket mer i läsningen.

Sen gör teckningarna sitt till också. Tecknare som David Lloyd, Jon J Muth och Steve Dillon gör att det känns fräscht rakt igenom; tolv nummer var nog precis lagom för att jag inte skulle hinna tröttna på det enkla men mycket väl genomförda konceptet. Fullt ös, på ett sätt som av  någon anledning påminde mig om den tyska filmen Lola Rennt.

Jag skulle rekommendera att man läser Global Frequency om man känner för någonting energiskt, och om man sen behöver lite mer men enklare underhållning i exempelvis en hängmatta kan man absolut prova på någon av de övriga serierna också, om Ellis-behovet inte är släckt.

About these ads

6 kommentarer

  1. Petter said,

    Jag tycker ”Mek” är ett snäpp bättre än de andra av de där mini-serierna. Inte bara på grund av teckningarna.
    ”Apparat. The Singles Collection” är som en blandning mellan Planetary och Global Frequency. Liksom Planetary utgår den från olika genrer, liksom Global Frequency är det olika tecknare till de olika numren. Den kan rekommenderas.

  2. Staffan ifrån Staffars said,

    Håller med om att Mek är lite bättre än de där men jag får nog till skams erkänna att jag funderar på att se Red på bio om så bara för att den fick Helen Mirren att dyka upp på Comicon i förd Harvey Pekar tröja.

    Simon: gillar du Rolston skall du kolla upp första delen av Queen & Country. Det är i mitt tycke Rolstons bästa arbete och jag är lite ledsen över att han aldrig fått något stort genomslag.

  3. Simon said,

    @Petter: Ska leta upp Apparat; låter som det kan vara värt en titt. Och du kan ha rätt i att Mek var bättre även manusmässigt. Det var en liten ev. överdos av Ellis när jag läste alla de där i ett streck.

    @Staffan: Oooookej… Har jag inte hört talas om, dvs filmatisering, men Helen Mirren är ju alltid värd att hålla kolla på. Och Queen & Country har jag hört andra tycka om, så jag håller den i åtanke.

  4. Staffan ifrån Staffars said,

    Filmen har dessutom Bruce Willis och en del andra tunga skådisar i den. Kan nog bli bättre än serien som var lite för tunn. Eller snarare konceptet var väl rätt ok men utförande förebådade vad som skulle komma på Avatar.

    Queen & Country var en av mina favoriter ända tills dess att Rucka beslöt att man var tvungen att köpa en av hans romaner för att förstå handlingen i serien viket irriterade mig så till den grad att jag la av och läsa serien. Men början är bra.

  5. En modern superhjälte-klassiker: The Authority « Simon säger said,

    [...] har skrivit om manusförfattaren Warren Ellis flera gånger förut; han är ytterst produktiv, vilket betyder att han skriver alldeles för många serier som inte har någon större poäng. Men [...]

  6. En modern superhjälte-klassiker: The Authority • Serienytt.se said,

    [...] har skrivit om manusförfattaren Warren Ellis flera gånger förut; han är ytterst produktiv, vilket betyder att han skriver alldeles för många serier som inte har någon större poäng. Men [...]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 170 andra följare