Den monstruösa moderna crossovern: Blackest Night

22 augusti, 2010 at 19:45 (Superhjältar) (, , )

Blixten ljuger (klicka för större bild)

Jag har just avslutat ett läsexperiment som jag ångrar djupt. Det är åratal sedan jag senast läste en längre crossover vare sig från Marvel eller DC, men efter att ha hört en del uppskattande kommentarer om vad Geoff Johns höll på med i Gröna Lyktan-tidningarna bestämde jag mig för att ge hans mega-crossover Blackest Night en chans. Oddsen var ovanligt goda tyckte jag: En författare som fått mycket beröm, en karaktär som jag alltid varit svag för (lyktan själv alltså), och DC istället för Marvel (efter en superhjälte-diet bestående av Stålmannen, Rymdens Hjältar och Lagens Väktare som liten föredrar jag DC).

Alltså satte jag igång att läsa, och för att riktigt komma in i historien läste jag också förhistorien till Blackest Night, dvs tidningarna Green Lantern och Green Lantern Corps från den stund Johns blev ansvarig för dem; från första numret han skrev har Johns planerat för Blackest Night så om jag ville ge crossovern en ärlig chans var det bara att läsa på.

181 tidningar senare (96 tidningar i förhistorien, 85 i själva Blackest Night) kan jag nu hjärtinnerligt säga att jag hoppas att jag aldrig mer behöver läsa en serie av det här slaget igen. Det var långa stunder så plågsamt att jag trodde att jag skulle behöva ge upp, men jag slet mig igenom varenda liten ruta, varenda litet ord.

För den som lyckligtvis inte vet vad Blackest Night handlar om så kan jag i korthet säga att de gröna lyktorna visar sig inte vara ensamma; varje färg i regnbågen (rött/orange/gult/grönt/blått/indigo/violett) har sin koppling till en känsla (som rött=ilska, grönt=vilja, med mera med mera), och sina egna ringbärare. När sedan de svarta ringarna dyker upp dras hela DC-universumet in i ett färgernas krig, där regnbågen behöver samla sig för att möta hotet från det svarta: Svarta ringar söker sig till döda hjältar/skurkar, och när ringen väl är på plats så blir bärarens enda mission att rekrytera fler till den svarta kåren. Dvs döda dem. Alltså kan varenda tidigare död karaktär i DC dyka upp i zombie-version (de ser åtminstone ut som zombier) och plåga de levande. Det kan låta som en intressant idé med stora teman och dramatiska skeenden, men skenet bedrar…

Prat, prat, prat

För att börja med det mest enerverande så verkar det huvudsakliga sättet att tortera de ännu inte döda som de svarta lyktorna använder sig av vara att prata dem till döds, för det är ett outsägligt kackel rakt igenom serien: Oavsett vad som händer på sidorna så ska det pratas, pratas och pratas lite till. Tydligen måste alla personer i moderna DC-tidningar förklara för de närvarande precis vad de tänker och känner i varje sekund, utan undantag. Överlag känns det som om det inte finns några som helst personliga drag hos någon. Alla är smådystra, tvivlar på sig själva, pratsamma, men när det verkligen gäller så biter de ihop tänderna och blir tuffare än de tuffa. Som Martha Kent, välkänd för sin hårda utstrålning, när hon ensam och jagad av en zombie-Lois i majsfälten utbrister i ett för henne typiskt citat: ”Oh yeah, it’s on!”.

Det spelar ingen roll vem som är manusförfattare i den här sörjan för allt känns lika eländigt; Geoff Johns, James Robinson med flera har verkligen lyckats få Blackest Night att kännas enhetlig. Samma sak med teckningarna som är sorgligt usla med en färgläggning som gör att människor ser ut som plastfigurer med konstig anatomi, och en total brist på förmåga att skildra action på ett tydligt sätt. När slagsmål utbryter så är det viktigare med vad man antagligen hoppas är dynamisk aktion än att jag som läsare ska förstå vad som händer, och det blir rätt tröttsamt i längden (och givetvis förhindrar inte ens nära döden-upplevelser för någon i serien den eviga ordsvadan).

Låt mig få klaga på en sak till: Den förvånansvärt dåliga känslan för hur man gör en handling spännande. Den ursprungliga poängen med Gröna Lyktan var att hans ring var närmast gudalikt stark, åtminstone så länge viljekraften hos bäraren fanns där. Det fanns en större kår av ringbärare i bakgrunden, men känslan av en varelse som var ensam ansvarig för ett enormt stycke rymd med alla dess planeter gjorde att varje lykta var speciell, närmast unik. Här har vi tusentals, och Johns m.fl. tror uppenbarligen att om man tar livet av några tusen lyktor så är det oerhört mer tragiskt än när en enda är i fara. Bzzzzt! Fel! Slentriankänslan infinner sig snabbt när varje nummer innebär att några stycken går åt, för det dyker omedelbart upp flera. ”There’s plenty more where they came from”, för att citera kackerlackorna i Fabulous Furry Freak Brothers.

Misstaget att tro att större kvantitet = större dramatik är ett genomgående fel i Blackest Night. Antalet uppslag med ett oräkneligt antal hjältar i dramatisk pose är för att uttrycka sig lindrigt överdrivet, och när den sjuttielfte hjälten har dött är det varken sorgligt eller spännande; det har redan varit så många som gått åt att det är uppenbart att de kommer att återupplivas igen (givetvis med en eller annan oviktig karaktär som undantag).

Att sedan all mystik som en gång fanns vad gällde den gröna kraften förstörs är bara en mindre olyckshändelse i det större sammanhanget. På de bokstavligen tusentals sidor jag läst finns det knappt ett enda exempel på att ringens kraft beror på dess bärare; ringen är ett simpelt alldagligt vapen som närmast verkar likna en ofokuserad laser som man skjuter med, och som alla vapen har den begränsad ammunition som behöver fyllas på (vilket indikeras med oupphörliga textplattorna med text à la ”Energy level: 5,73%). Det blir inte bättre av att den gröna viljan visar sig vara bara en av sju liknande krafter; att exempelvis en av krafternas känslo-koppling är kärlek betyder inte att de ringbärarna gör mycket annat än att använda sina ringar som vanliga vapen de med. De pratar visserligen om kärlek (eller om hopp, eller om girighet, eller vad nu känslan är), men det har föga betydelse för handlingen.

För att verkligen vara rättvis mot Johns ska jag nog påpeka att på några få ställen när han höll på att bygga upp historien var det lite bättre. Skalan var mindre och mer personlig, den annalkande apokalypsen kändes en smula ruggig,och så vidare. Men så fort Blackest Night drog igång på allvar var det kört: Mer död, större vapen, mer scener där någon står och pratar och bara visar upp hur otroligt tuff han/hon är. All subtilitet är försvunnen, och ersatt med den tristaste sortens macho-action.

Jag tror det får räcka här. Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ned hur plågsam den här bombastiska crossovern är, men då riskerar jag att göra samma sak med er som DC gjort med mig: Att tråka ut er.

About these ads

12 kommentarer

  1. Staffan ifrån Staffars said,

    Jag gillar Blackest Night, småfnittrade som en liten tjej när Zombieversionerna av de tidiga hjältarna dyker upp så jag tycker du är oförtjänt elak mot cross-övern som jag faktiskt tycker har varit en av de skojigare på år och dar.

    Fast det finns ett stort problem och det är just det du trycker på. Att allt blir så himla stort. Vad jag förstår så var BN något som skulle begränsa sig till Lyktan-tidningarna men eftersom det var en av få saker som DC gjort rätt i sitt universum de senaste åren så fick den växa vilket inte var till det bättre.

  2. Simon said,

    Hehe, anade att du inte skulle hålla med helt och hållet ;-)

    Det fanns som sagt en del saker i uppbyggnadsfasen som var lovande, men de drunknade sen i den gigantiska massan. Och där ligger förstås en stor del av mina problem med Blackest Night: Jag läste den inte gradvis över en längre tid (några år om man räknar in hela Johns era på Gröna Lyktan), utan på några dagar, och då blev det verkligen en deprimerande upplevelse. Jag misstänker att introduktionen blev bättre då, utan de 85 tidningarna i själva crossovern (absurt många, så som du säger tyckte nog DC att de hade något bra att bygga på här).

    På en del sätt skulle det vara intressant att läsa bara själva Blackest Night-tidningarna och de episoder av Green Lantern / Green Lantern Corps-tidningarna som har direkt relevans, bara för att se om det fungerar bättre då. Men jag tror det kommer dröja ett tag innan jag blir tillräckligt sugen på att läsa om den ;-)

  3. Captain America är/var död, eller Varför jag har svårt för superhjälteserier à la Marvel/DC « Simon säger said,

    [...] läste serien. Om jag jämför med Blackest Night, DCs stora crossover som jag läste i somras och avskydde, så är Brubakers Captain America på många sätt överlägsen. Men på ett djupare sätt [...]

  4. Årskrönika 2010: Serierna « Simon säger said,

    [...] Inte för att jag var vidare förtjust i Geoff Johns mer klassiska superhjältecrossover Blackest Night, men han försöker åtminstone inte kanalisera Bendis! Men det finns andra som har bättre koll [...]

  5. Plus ça change, plus c’est la même chose: Justice League #1 « Simon säger said,

    [...] Jag har inte precis gillat Geoff Johns förut (som ansvarig för Blackest Night-dravlet jag läste förra sommaren har han en hel del att svara för), men här har han blivit ännu sämre. Hans karaktärer är [...]

  6. The New 52-uppföljning: Bleargh « Simon säger said,

    [...] inte göra om misstaget med att läsa så mycket DC-tidningar i en bunt igen, som jag gjorde med Blackest Night…), men väl de som jag av olika anledningar var lite nyfiken på. Så, i [...]

  7. Grant Morrisons Batman | Serienytt.se said,

    [...] sin Batman-kontinuitet med de allestädes närvarande gigantiska DC-eventsen som Final Crisis och Blackest Night fungerar överraskande bra, med tanke på hur sunkiga eventsen i sig var, men här känns de som [...]

  8. Grant Morrisons Batman | Simon säger said,

    [...] sin Batman-kontinuitet med de allestädes närvarande gigantiska DC-eventsen som Final Crisis och Blackest Night fungerar överraskande bra, med tanke på hur sunkiga eventsen i sig var, men här känns de som [...]

  9. Varför inte? | Simon säger said,

    [...] vet de där monstruösa crossoverna som jag inte är sådär värst förtjust i? Ni kanske hört talas om Marvels Civil War-dito som för ungefär 5 år sedan förpestade utspelade [...]

  10. Varför inte? | Serienytt.se said,

    [...] vet de där monstruösa crossoverna som jag inte är sådär värst förtjust i? Ni kanske hört talas om Marvels Civil War-dito som för ungefär 5 år sedan förpestade utspelade [...]

  11. En hög Stålmannen | Serienytt.se said,

    […] serieväg; det händer gärna på sommaren men ibland annars också. Resultaten har varierat från eländes elände till helt OK till riktigt bra. Nu är det dags igen efter att ha läst 302 nummer av diverse […]

  12. En hög Stålmannen | Simon säger said,

    […] serieväg; det händer gärna på sommaren men ibland annars också. Resultaten har varierat från eländes elände till helt OK till riktigt bra. Nu är det dags igen efter att ha läst 302 nummer av diverse […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 170 andra följare