Slice of Life-manga: Bunny Drop

26 september, 2010 at 12:24 (Manga) (, )

Yotsuba&! är för närvarande den manga jag ser mest fram mot nya nummer av, men Yumi Unitas Bunny Drop hamnar strax därefter. Det var Staffan på Staffars serier som tipsade om den; stort tack! Det som är lite lustigt är de yttre likheterna mellan serierna: Båda ges ut av Yen Press och båda handlar om en man i 30-årsåldern som adopterat en liten flicka. Men där upphör också likheterna för i allt övrigt skiljer de sig åt.

Bunny Drop är en lågmält känslosam historia om hur singel-mannen Daikichi på sin morfars begravning får reda på att han (morfar alltså) på äldre dar blev far till den lilla flickan Rin. Familjen i övrigt ser det hela som en mycket pinsam händelse och funderar på hur man ska bli av med Rin på bästa sätt, men Daikichi tycker istället synd om den föräldralösa (mamman är okänd) och bestämmer sig en smula oeftertänksamt för att a med sig henne hem.

Vilket förstås innebär att Daikichi nu får en mängd vardagsproblem att lösa. Exempelvis är den japanska arbetsmarknaden i hög grad designad för att det finns en hemmafru som tar hand om barnen, så Daikichi blir tvungen att byta till en arbetsuppgift med lägre krav på honom (med åtföljande risk för att bli avskedad för illojalitet). Sen är det alla andra saker som följer med att vara förälder som han inte heller har någon aning om, som vaccinationer, dagisplatser med mera.

Men Daikichi stretar på för ju mer han umgås med Rin desto mer tycker han om henne, och vice versa. Hon är tystlåten och inte särskilt social eftersom hennes liv slagits i spillror, men långsamt öppnar hon upp sig för Daikichi och de andra nya människorna i hennes liv.

Så långt handlingen, men egentligen säger den inte mycket om serien. Det jag beskrivit hittills skulle kunna vara en såpa av värsta sorten (typ tårdrypande melodramatiska scener) eller en komedi för den delen (typ skämt om den klumpige och naive Daikichi, ho-ho-ho!). Vad som gör Bunny Drop så bra och ovanlig är att den inte väljer några enkla vägar. Både Daikichi och Rin är realistiska personer som försöker göra det bästa av en svår situation, på sitt egna sätt. Daikichi är onekligen klumpig och naiv, men han blir snabbt bättre på att ta hand om Rin eftersom han är tvungen till det, och Rin är ledsen och nedstämd men som de flesta barn också starkare än man kanske skulle kunna tro. Det gör att hennes framsteg känns så mycket starkare, så lite tårdrypande blir det allt även om det inte är lättköpt melodram-diton.

Bunny Drop är en till manga att lägga till i raden av exempel på att manga är så mycket mer än Dragon Ball et al. Jag kan inte se att en serie som denna någonsin skulle kunnat publiceras i Sverige; det finns helt enkelt ingenting liknande så det skulle bli extremt svårt att nå ut med den till dess tilltänkta målgrupp. Det närmaste man kommer är nog en del av serierna i gamla Starlet som hade svenskt manus, men där gick man så gott som alltid åt melodramen snarare än realismen (även om det fanns en och annan pärla där).

Direktlänk 8 kommentarer

Äntligen: Scott Pilgrim’s Finest Hour

22 september, 2010 at 21:48 (Serier) (, )

Det är klart, den sjätte och sista delen kom ju ut redan i slutet av juli, men då var jag utomlands och det är inte förrän nu jag fått chansen att läsa den. Plus alla de andra; det var såpass länge sedan som nummer 5 kom ut att jag läste om alla böckerna i serien för att komma in i den.

Och läste om dem gjorde jag så gärna för Scott Pilgrim är en alldeles utmärkt serie. Det säger jag trots att jag vanligen inte är så förtjust i serier om ungdomar och relationer, framförallt inte när rockband står för en betydande del av handlingen; det brukar bli alldeles för mycket schmaltz och pinsam rock-poesi för att jag ska stå ut.

Men Scott Pilgrim har inga sådana problem. Huvudpersonen själv är en underbart förvirrad ung man som efter ett katastrofalt förhållande som han närmast förträngt faller handlöst för Amazon-budbäraren (internetbutiken, alltså) Ramona när han träffar henne, först inne i sitt eget huvud som hon använder som genväg för leveranser, och sedan ute på stan. Lyckligtvis gör hon detsamma, men hon vill inte gå med på att bli tillsammans med Scott på riktigt förrän han har besegrat hennes sju onda ex. Ramona hinner knappt framföra villkoret innan Scott blir tvungen att kämpa mot robotar, ex med veganska psi-krafter, med mera, med mera.

Det är som synes en inte alltför allvarlig ton. Referenser till gamla TV-spel, filmer osv är legio, men även om man inte känner igen allt så är det mycket underhållande hela tiden. Det finns ett gränslöst gott humör i serien, även när den i de senare delarna blir en smula allvarligare, där känslan är att allt kan hända om man bara vill det. Kanske på grund av alla TV-spelsreferenser kom jag att tänka på det gamla Playstation-spelet Parappa the Rapper som visserligen riktar sig till yngre spelare med sin historia, men det obändigt goda humöret delar det med Scott Pilgrim.

Teckningarna är lika frejdiga de med, och framförallt är O’Malley bra på ansiktsuttryck. Det är omöjligt att värja sig mot Scotts vädjande ögon när han är som mest storögd (och konfys), och när det blir aktion av (vilket är ofta) blir teckningarna likaså livligare och med ännu mer stuns i linjerna. Sen måste jag tyvärr säga att just Scott Pilgrim’s Finest Hour ser lite stelare ut än de andra; jag misstänker att O’Malley var under tidspress för att få ut den avslutande delen lagom till filmpremiären. Det är inte dåligt, men jag föredrar de rundare linjerna i de tidigare böckerna.

Min goda vän Bart sa till mig att Scott Pilgrim kändes som den första serien som han läst som var gjord för en yngre generation än hans (och för den delen min) och jag håller med. Det betyder inte att man måste vara typ 20 år för att uppskatta den, bara att den definitivt är skriven för dagens tjugoåringar och inte gårdagens. Det är utan tvekan ett fantastiskt bra exempel på en serie som är post-manga, post-Hernandez, post-Bagge, meta-medveten, och från det 21:a århundradet.

PS. Filmen baserad på serien har biopremiär i Sverige 8:e oktober. Jag hann tyvärr inte se den i New York i somras men jag är nyfiken på den, inte minst för att den är gjord av personerna bakom Shaun of the Dead och Hot Fuzz, två filmer jag verkligen tycker om. Jag har från olika håll hört att den är bra, men att han som spelar Scott Pilgrim kanske inte är den mest passande; jag får se vad jag tycker när jag äntligen sett den :-) DS.

Direktlänk 2 kommentarer

McSweeney’s 33

18 september, 2010 at 11:53 (Serier) ()

Jag vet inte riktigt varför den här tidningen inte dykt upp i seriebutikerna förrän häromveckan eftersom den kom ut i vintras; antagligen tog inte seriedistributören Diamond med den i sin katalog förrän nyligen; jag hörde talas om den då men köpte den först nu.

För den som inte vet vad McSweeney’s är (det fullständiga namnet är Timothy McSweeney’s Quarterly Concern) så är det en tidskrift utgiven av Dave Eggers, som har den egenheten att varje nummer har en helt unik design. Det här numret som har undertiteln San Francisco Panorama är en fejkad dagstidning, och eftersom McSweeney’s alltid haft ett gott öga till serier(ett tidigare nummer redigerat av Chris Ware bestod av enbart serier) finns det en seriebilaga, och det är alltså den som jag har läst.

De som bidragit med söndagsserier är en veritabel Vem är vem-lista över kritikerrosade amerikanska serieskapare: Spiegelman, Bechdel, Ware, Tomine, Bell, Deitch, Seth och så vidare, så det går inte att klaga på urvalet. Därmed inte sagt att det är serier av högsta kvalitet för tyvärr känns det som om de flesta inte har ansträngt sig över hövan. Problemet är att serierna är så typiska för respektive författare att de nästan känns som parodier av sig själva: Spiegelmans bidrag handlar om klassiska serier, barndon och postmodernism; Seths är en nostalgisk betraktelse över en bro; Tomines har givetvis dystra överåriga tonåringar; Wares är mer layout än serie; osv.

Egentligen är det bra serier som visar upp bidragsgivarnas styrkor, men det är alldeles förbaskat förutsägbart för den som läst det mesta de gjort. Jag skulle önskat att de istället tagit chansen att göra någonting oväntat, någonting som verkligen använde söndagstidningsformatet på ett intressant sätt. Det vill säga, jag har ungefär samma invändningar som jag hade vad gällde DCs Wednesday Comics, där jag också saknade lekfullhet och fantasi hos serierna. Visst är det här bättre, men samma grundproblem finns: Formatet i sig är en What If?-lek, så varför är serierna samma gamla serier?

Undantag finns, förstås. Clowes bidrag var lite annorlunda och även om 50-talssettingen är någonting jag sett förut var det ändå roligt att läsa. Att Erik Larsen fick ett helt uppslag för sin Savage Dragon (ingen annan fick mer än en sida) var också förvånande; en eloge till redaktören för den idén som blev den roligaste serien i tidningen.

San Francisco Panorama är väl värd att läsa, men jag tror att det skulle varit bättre om tidningen funnits på riktigt och jag kunde se fram mot nästa veckas serier också för att se hur de utvecklats ;-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Maskinen i superhjälten: Ex Machina

13 september, 2010 at 00:08 (Superhjältar) (, )

Ha! Har precis läst klart en till längre serie av Brian K Vaughan (den förra var Y – The Last Man som han gjorde tillsammans med Pia Guerra), och tillsammans med de kortare serierna Pride of Baghdad och Runaways tycker jag att jag börjar få kläm på honom nu. Det har tagit ett tag för jag har varit rätt kluven hittils: PoB tyckte jag var ruskigt övervärderad, antagligen på grund av att temat var så allvarligt; Runaways var en trevlig superhjälteserie för ungdomar; den första omgången kändes fräsch men den tappade snabbt farten; Y:TLM hade jag svårt att komma igång med, med flera misslyckade försök att läsa igenom den, men när jag till slut fick upp farten visade det sig att det var en riktigt bra serie, vissa brister till trots.

Politikern

Och nu har jag alltså läst den nyligen avslutade Ex Machina, hans skildring av ett parallellt universum där 9/11-attacken delvis misslyckades på grund av ett ingripande av Mitchell Hundred i hans alter ego-gestalt The Great Machine, en superhjälte med kraften att kunna tala med maskiner, så enbart det första tornet förstördes. Det är hans enda egentligt lyckade framträdande som superhjälte, men det gör att hans kandidatur för posten som New Yorks borgmästare går från att vara ett skämt till en segerrik dito.

Superhjälten

Ex Machina skildrar Hundreds session vid makten; hans superhjältetid får vi bara se glimtar av i efterhand. Det här är i första hand en politisk serie, eller om man ska vara precis en serie om politik. Vi får följa Hundred och hans stab när de hanterar de kriser som uppstår i världens mäktigaste stad, och Hundreds utveckling från en naiv men godhjärtad politiker till ett mycket mer (väl)slipat exemplar. Superhjälte-delen finns alltid med i bakgrunden men oftast sträcker den sig till att skildra episoder i Hundreds karriär som påverkar hans liv som borgmästare.

Den politiska delen är både den mest originella delen och den mest lyckade. Faktum är att de gånger serien drar åt superhjältehållet (och det blir lite mer sånt mot slutet) så saknar jag de politiska intrigerna. Min känsla är att Vaughan från början tänkt sig skriva ett nästan rent politiskt drama men att han inte riktigt kan låta bli att dra in superhjältar även när det inte behövs. Serien börjar mycket starkt, och det allra sista numret är också bra, men det saggar i mitten.

Och det är det som jag tycker utmärkt de Vaughan-serier jag läst hittills (bortsett from PoB som var dålig rätt igenom): Han har bra idéer men har svårt att hålla uppe kvalitén ett längre tag. Han lyckas nog bäst i Y:TLM men även den har problem med att hålla intresset för historien vid liv; det som räddar den är att grundidén är såpass stark att de sidospår historien tar är intressanta de med. Sen måste jag också säga att avslutningarna på både Y:TLM och Ex Machina har stora likheter i sin struktur; det märks tydligt hur Vaughan vill avsluta historier. Stämningen i serierna är också likartad: Det är en sliten, lätt deprimerande värld Vaughan visar upp i de båda, med små stänk av humor.

Ex Machina är en bra serie, inte tu tal om annat, men den hade kunnat vara ännu lite bättre om Vaughan hade koncentrerat sig lite mer på politikern Mitchell; var hans superkraft kom ifrån intresserar mig mindre. Gamle Starman-tecknaren Tony Harris står för de flesta illustrationerna och de är mycket passande; han är en tecknare som klarar av att skildra alldeles vanliga människor snarare än omöjliga fysiska praktexemplar. Det här är ett typiskt exempel på en serie som passade utmärkt att förströ mig en regnig helg, men som inte riktigt når ända fram till en reservationslös rekommendation.

Direktlänk 3 kommentarer

Kvalitets-sf från vänster: Spindlarnas rike

11 september, 2010 at 13:48 (Science fiction, Serier) (, )

Merparten av den kultur jag fick i mig som liten hade definitiva vänsterdrag: svenska TV-serier, böcker osv var alla barn av sin tid, så saker som Ville, Valle och Viktors sånger (som exempelvis den om de färgade planeterna) kändes helt naturliga.

Men på ett område härskade en helt annan politisk världsbild: Science fiction-böckerna jag läste var mestadels skrivna av amerikanska män på 50-talet, och de var inte precis posterbarn för proggeran. En eller annan mer mångsidig bok slank också med, som LeGuins Shevek, men framtidshistorier befolkades huvudsakligen av redan då gammelmodiga amerikaner.

Därför var Per-Inge Ishedens science fiction-serier Spindlarnas rike en upplevelse att läsa som liten. Inte för att jag förstod mig på politiken i sig, men det var definitivt en annorlunda framtid som han presenterade i sin svartvita serie tecknad i en brutal-realistisk stil. Stora delar av Jorden var förstörd efter ett onödigt krig, och samhället behärskas från den stora teknologiska staden som de få omgivande bördiga områdena försörjer med mat. Det i sig var inte en ovanlig framtidsvision, men detaljerna var helt annorlunda. Framförallt var det ovanligt att människorna på landet var svenska, som odlade potatis och drack hembränt, något som var väldigt annorlunda jämfört med amerikanska efter katastrofen-böcker. Motståndsrörelsen ser närmast ut som den klassiska bilden av Che Guevara och hans män, och det ekologiska budskapet är minst lika starkt som det politiska. Så jag slukade albumet och såg med spänning fram mot fortsättningen.

Men tyvärr dök aldrig någon sådan upp; Spindlarnas rike blev det enda albumet och serien avslutades aldrig. Den enda andra serie av Isheden jag sett är en kort historia i första numret av antologi-serien Mammut (som förövrigt var oerhört bra; förutom en mängd svenska serietecknare av högsta kvalité dök klassiska serier av tecknare som Spiegelman och Moebius upp i tidningen); serien Regnbågsplaneten påminner om Spindlarnas rike i stil och tema men är en bagatell i jämförelse.

Att läsa om Spindlarnas rike som vuxen är intressant. En del saker i historien känns kanske lite väl övertydliga nu, men i det stora hela är det fortfarande en riktigt bra och ovanlig bok. Det är synd att Isheden inte avslutade serien, men kanske är det bättre såhär, med en möjlighet för mig som läsare att själv fundera över vad som hände sen.

En sak som jag ser nu är hur mycket teckningarna påminner om den gamle amerikanska underground-tecknaren Spain, men Isheden blandar upp de skarpa kanterna och konturerna med fotografiska bakgrunder i en collage-stil som inte har åldrats nämnvärt. Och baske mig om han inte lyckas få in en del sense of wonder med; jag kan absolut förstå att jag tyckte om det här som ung sf-läsare för det är definitivt en van sf-läsare som har skrivit serien, med dess cyborger med mera.

Spindlarnas rike är definitivt ett kuriosum men väl värd att läsa för den som vill få en inblick i en nuförtiden något förlegad politisk världsbild, presenterad på ett fascinerande sätt. För den som undrar vad Isheden gjort de senaste decennierna så har han en webbsida om sin konst; jag måste säga att jag gillar hans tavlor också, även om de inte påminner det minsta om hans serier :-)

Direktlänk 6 kommentarer

Bilderböcker à la Audrey Niffenegger

8 september, 2010 at 19:05 (Serier) (, )

Audrey Niffenegger är mest känd som författaren till bestsellern Tidsresenärens hustru, en science fiction-romans som också filmatiserats, men hon har också gett ut en liten samling böcker som närmast kan karaktäriseras som bilderböcker för vuxna, med starka drag av serier. I den senaste boken som kom ut i förra veckan (men först gavs ut som en följetong i The Guardian), The Night Bookmobile, är det definitivt en serie: I de tidigare böckerna har varje uppslag haft text på ena sidan och en bild på den andra, men här är det flera rutor / sida.

Niffeneggers stil är drömsk och mystisk; den starka plotten är inte det hon är ute efter och istället är det den starka känslomässiga resan hon vill skildra. I romanerna bygger hon upp stämningen med språket, i bilderböckerna med illustrationera, och när hon lyckas som i den nämnda romanen och i tidigare bilderboken The Three Incestuous Sisters blir det riktigt bra med en suggestiv känsla som minner om Edward Gorey svarta små böcker. Nackdelen är att risken alltid finns att handlingen går på tomgång och att de stora känslorna då bara blir långrandigt att läsa om, och tyvärr drabbas The Night BookMobile av det.

The Three Incestuous Sisters

Historien är fantasieggande med en bokbuss som innehåller precis allting besökaren någonsin läst; gamla barnböcker, tidningar osv; de böcker som bara påbörjats har bara text på de sidor man läst, men exemplaren ser precis ut som originalen. Huvudpersonen Alexandra råkar en mörk natt få syn på bussen och går, och hon blir fascinerad av att gå igenom sin egen upptäcktsfärd genom litteraturen.

Inte illa som uppslag, men boken är alltför kort för att Alexandra ska bli en riktig person och inte bara en figur på papper. Hennes försök att förstå sig på den hemlighetsfulla bokbussen och dess chaufför, och hur hon påverkas av sitt möte med det okända blir en rent intellektuell upplevelse för mig som läsare och det är illa med en författare som Niffenegger där känslorna är så viktiga. Det är egentligen inte så dåligt men det känns definitivt som om den här historien hade behövt fler sidor att breda ut sig på, och uppriktigt sagt är Niffenegger en betydligt intressantare konstnär än serieskapare. I de tidigare bilderböckerna med sin gammeldags stil både på teckningarna och texten fungerade samverkan bild/text utmärkt, men här i en mer normal serieform känns det ofta styltigt och platt.

Tydligen är The Night Bookmobile tänkt som en kort passus i den mycket större historien om Biblioteket som bokbussen kommer från, och om Niffenegger en dag bestämmer sig för att skriva den längre boken är jag absolut intresserad av resultatet. Tills dess rekommenderar jag istället att den nyfikne läser The Three Incestuous Sisters eller The Adventuress; de är mycket mer lyckade experiment i den ovanliga genren bilderböcker för vuxna.

PS. För den som vill läsa The Night Bookmobile finns hela serien på nätet, via The Guardian. DS.

Direktlänk Lämna en kommentar

Den första Kapten Amerika: Truth – Red, White & Black

6 september, 2010 at 21:31 (Superhjältar) (, , , )

Lite radikala tolkningar av gamla superhjältar, någon? Vad sägs om Truth: Red, White & Black, Kapten Amerika-serien från 2003 skriven av Robert Morales och tecknad av min gamla favorit Kyle Baker?

Jag läste den inte då den kom ut eftersom jag egentligen inte har en susning om Kapten Amerika som karaktär, och när jag tittade i den såg den inte heller så lockande ut; den är tecknad i en stil som jag skulle vilja karakterisera som Bakers sena period, med teckningar som är långt från den stil han började med då hans teckningar var en besynnerlig (men mycket lyckad) blandning av fotorealism och extremt få pennstreck. Istället ser det ut som en satirisk version av Burne Hogarths böcker om serieteckning som alla heter någonting på Dynamic (Dynamic Hands, Dynamic Wrinkles osv.) för männen i T:RW&B är alla närmast förvridna i muskelkramp, musklerna får nästan inte plats på kroppen.

Så teckningarna parade med ett manus som jag förstått var av det allvarligare slaget kändes föga lockande som kombination -> jag hoppade över serien.

Men för några dagar sedan blev jag lite sugen på att läsa någonting av Baker igen så jag letade upp den här miniserien och läste igenom de sju numren. Och ser man på, det var inte så illa som jag hade befarat. Morales historia om de första testerna av serumet som senare skulle frambringa den klassiska Kapten Amerika är bra sammanhållen och intressant historiskt. Inte för Kapen Amerika-delen, förstås, men för att den uppmärksammar hur sällsynt illa de färgade soldaterna i USAs arme behandlades under andra världskriget. Här används en bataljon färgade soldater som försökskaniner för ett serum som ingen vet hur farligt det är, i en parallell till det ökända  Tuskagee-experimentet. Den enda som överlever behandlingen intar rollen som den första Kapten Amerika, men tacken uteblir helt.

Och Bakers teckningar blev bättre i längden. Inte för att de någonsin kändes som mer än acceptabla, men efter något nummer eller två irriterades jag åtminstone inte längre av deras drag av karikatyr i en i övrigt gravallvarlig historia. Jag tycker fortfarande att manusförfattare/tecknar-kombinationen är en av de mindre lyckade jag sett, men det är ingen total katastrof; historien är så pass stark att den överlever illustrationerna.

Truth: Red, White & Black är en av de där serierna som är rätt bra i sig, men dess stora styrka är att den pekar på en mycket sorglig men fascinerande del av amerikansk nutidshistoria: Det dröjde ändå fram till 1954 innan de sista amerikanska arméförbanden med rasindelning försvann.

Direktlänk Lämna en kommentar

The Chimpanzee Complex: Civilisation

3 september, 2010 at 15:03 (Science fiction, Serier) (, )

En liten uppföljning av en serie jag tidigare skrivit om, The Chimpanzee Complex, blir det idag. När jag senast skrev om den hade de två första albumen av totalt tre publicerats på engelska, men först nu har jag läst den avslutande delen av den här science fiction-serien med höga aspirationer.

Jag vill inte avslöja någonting av handlingen i den här boken eftersom det är en serie där idéerna står för den tyngsta delen av handlingen, men jag kan säga att manusförfattaren Marazano inte riktigt förmår knyta ihop historien; visserligen är det en serie där fascinationen inför mötet med det okända skildras på ett ypperligt sätt, men jag skulle önskat att det funnits lite mer kött på benen. Det är alltid knepigt med den här typen av science fiction: För mycket detaljer och all sense of wonder riskerar försvinna, för få och risken för ett ”Huh?” som reaktion ökar. Men jag tycker bara Marazano missar målet med en hårsmån så jag är säker på att andra kan tycka att han lyckats perfekt.

Däremot fortsätter bihistorien om Freemans dotter att bli bättre i den här delen, och mina tvivel om den verkligen var nödvändig var helt onödiga; utan henne skulle serien varit mycket sämre. Ponzos teckningar är fortsatt OK, men lite färre foto-förebilder hade nog varit hälsosamt.

Kort sagt är The Chimpanzee Complex en i det stora hela mycket lyckad sf-serie av ett ovanligt slag; År 2001 – ett rymdäventyr-efterföljare har alltid varit sämre representerade än Stjärnornas krig, även i serievärlden.

Direktlänk Lämna en kommentar

Gaiman vs Moore: Fight!

1 september, 2010 at 23:09 (Superhjältar) (, , , )

Eller för att vara tydligare: Whatever Happened to the Caped Crusader? som innehåller Gaimans berättelse om Läderlappens död versus Whatever Happened to the Man of Tomorrow? med Moores om Stålmannens dito.

Låt mig först kasta ut en brasklapp av det större formatet: Jag tycker att Moores serie är en av de absolut bästa han gjort. Moore fick tillgång till Curt Swan som tecknare, den tecknare som mest av alla förknippas med Stålmannen som han såg ut på 60-, 70- och 80-talet, och efter att Moores serie publicerats gjordes Stålmannen om från grunden av John Byrne. Så WHttMoT? var bokstavligen en avslutning på en era för i och med Byrnes modernisering slängde man officiellt bort allting som funnits innan och startade om på nytt. Ingen röd kryptonit, ingen Krypto, ingen Bizarro, ingen mesig Clark Kent längre (även om de alla långsamt har sipprat tillbaka in i serien igen eftersom lockelsen att använda de gamla inslagen var alldeles för stor).

Gaimans nya serie (den gavs ut i tidningsformat 2009 men samlingsalbumet är nytt för i sommar) däremot innebar inte samma riktiga avslutning som Moore. Visserligen var den avslutningen på en förnyelse av Läderlappen/Bruce Wayne orkestrerad av Grant Morrison, men inte en lika drastisk sådan som den för Stålmannen där man började om från början. Det gör att Gaiman redan från början har mer begränsade möjligheter för vad han kan göra: Läderlappen som karaktär fortsätter även efter att Gaimans serie har slutat.

I inledningen till samlingsboken berättar Gaiman om sina tankar inför hur man ska attackera problemet med att ta livet av en karaktär som ändå kommer att fortsätta skildras. Det är intressant att läsa och jag måste säga att Gaimans lösning där han mer eller mindre tar livet av alla olika versioner av Läderlappen som funnits (och kommer att finnas) är elegant uttänkt; begravningen (hela serien är en skildring av Läderlappens begravning) är en symbolisk rit som inte kommer att bli omodern bara för att Läderlappen fortsätter att ändras i serierna.

Så jag måste erkänna att Gaiman lyckas bättre än jag trodde. Jag tycker att Gaiman har skrivit en del riktigt bra serier som den första halvan (ungefär) av Sandman, Black Orchid, ett fantastiskt nummer av Hellblazer (nummer 27, Hold Me, måste-läsning för alla serieälskare), men att det varit knapert med kvalitén i hans romaner och de fåtal serier han skrivit de senaste 20 åren. Här försöker han inte briljera med sin fantasi och kunskap om diverse konstigheter utan istället låter han berättelsen tala för sig själv, och han lyckas fånga kärnan i vem/vad Läderlappen egentligen är.

Men…

Det är ändå långt ifrån Moores mästerverk. Gaimans serie är lågmäld istället för Moores apokalyptiska historia, men ändå fängslar Moore mig mer: När det är meningen att det ska bli känslosamt fungerar Moores serie trots sina stora penseldrag bättre. Visst har serien klara såpadrag men faktum är att ingen i serievärlden skriver lika bra såpor som Moore gjorde på 80-talet. Jag är säker på att det delvis har att göra med att jag själv tycker att Stålmannen är en intressantare figur än Läderlappen (även om serier om Läderlappen ofta är bättre) men det är inte hela sanningen. Vad jag framförallt saknar i WHttCC? är en helhetskänsla: Manus och teckningar matchar inte riktigt varandra när det känsliga manuset skildras i en tråkig stil (mer om det nedan men i korthet är det som så ofta nuförtiden färgläggningen som är boven), medan Moores serie handlar om den klassiska Swanderson-Stålmannen och dessutom är tecknad av Curt Swan själv. Och, återigen, det faktum att Moore behandlar en mycket specifik version av Stålmannen gör att han verkligen kan gotta sig i detaljerna medan Gaiman får hålla sig till generaliteter.

Men för att göra Gaiman rättvisa måste jag också säga att för den som inte grottat ner sig i Swans med fleras Stålmannen är Moores historia ganska poänglös, medan även en ovan Läderlappen-läsare lär få ut en hel del av Gaiman. Med andra ord, för den som läst mycket framförallt äldre DC-serier är Moore överlägsen både i koncept och känsla, men för den som inte gjort det misstänker jag att Gaiman är den som kommer vara intressantast att läsa. Båda två är dock bra serier som jag definitivt tycker att man ska läsa om man får chansen (men det är bara Moores som är måste-läsning, även om det bara gäller den speciella grupp av läsare jag nämnt). Dessutom får man i WHttCC?-samlingen också tre andra Läderlappen-relaterade serier Gaiman skrivit: En svart-vit skämtsam historia där Jokern och Läderlappen skildras som figurer vars jobb det är att vara med i serierna, en suggestiv och skrämmande Poison Ivy-serie där Läderlappen själv inte är med, och en längre serie med Gåtan. Framförallt de två första är riktigt bra serier, och frågan är om inte Poison Ivy-serien är den bästa i boken, sitt lilla format till trots.

Avslutningsvis lite grann om teckningar i WHttCC? och om den misshandel Andy Kuberts skisser utsatts för.

I sitt förord beskriver Gaiman hur nöjd han var med tecknarvalet eftersom Kubert kan hantera alla stilar (det behövs eftersom olika versioner av Läderlappen dyker upp) och dessutom har en så vacker stil i allmänhet. När jag själv läst klart serien tolkade jag det som en klassisk överdrift i förord eftersom man där alltid måste berätta om hur bra alla de inblandade är, motbevisen till trots. Men efter serien kommer en samling med skisser från serien och de är allting Gaiman utlovade: Suggestiva, inspirerade av olika äldre Läderlappen-tecknare, och så vidare. Kuberts kvalitéer har helt sonika blivit totalt utplånade när de har tuschats och färglagts. Framförallt det sistnämnda är problemet, och utan Alex Sinclairs insatser när han får för sig att ”Här behövs fler toner!” trots att Kuberts teckningar redan har skuggningar i de svartvita originalen hade det här blivit en långt bättre serie…

Direktlänk 12 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 167 andra följare