Några ännu mindre lästips

30 oktober, 2010 at 13:22 (Europeiska serier, Manga, Superhjältar) (, , , , , , )

Uppföljare är alltid populärt inom de flesta branscher så här kommer en sådan till lästipsen häromdagen: Tre till relativt nya serier från Europa, Japan och USA som jag nyligen läst. Tyvärr är kvalitén lägre på den här triptyken, men de visar åtminstone upp lite av seriemediets bredd.

Först ut och sämst är en ny serie med DCs favorit-badboy Lobo: Highway to Hell, skriven av Anthrax (mest känd som gitarrist i Anthrax) och tecknad av gamle veteranen Sam Kieth. För de som inte sett till Lobo förut så är han DCs version av Marvels Wolverine, fast helt utan några pretentioner på mänsklighet; han är helt enkelt en råbarkad galning som mest av allt älskar att slåss, svära och supa/droga/mm. Eftersom han är en del av det vanliga superhjälteuniversat så innebär svära att han säger ”Frag” istället för ett annat ord som barn i USA inte tål att se, men hämningslöst våld är det gott om.

Så kombinationen Lobo/Scott Ian låter som den skulle kunna fungera: En våldsförhärligande sälle beskriven av en thrash metal-frontfigur.

Men tyvärr, tyvärr är inte Ian någon vidare författare. Historien om Lobos kamp mot djävulen (och det är inte en psykologisk kamp precis) är helt förglömlig,och även om Lobo aldrig gjort sig känd för att vara huvudfigur i mer tajta historier är det här alldeles för slappt. Det enda historien går ut på är att låta Lobo dra en oändlig räcka ordvitsar à la ”Wonder what this hell hole’s called?” och sen slakta någon. 144 sidor senare är jag rätt trött på det, lindrigt talat.

Bättre är Kieths teckningar som var huvudorsaken till att jag köpte boken. Kieth har en mycket egendomlig stil, som en Simon Bisley på en LSD-tripp. Han växlar lekande lätt mellan machodrypande bilder med muskler som är stora som luftballonger till barnsliga teckningar som driver med allt och alla. Den är svår att beskriva men det är nästan alltid värt att läsa hans serier, även om han ibland blir så egendomlig att det är svårt att förstå vad som pågår (som i My Inner Bimbo); han är en uppfriskande fläkt jämfört med alla slentriantecknare av superhjälteserier.

Nästa anhalt Europa, eller Sverige för att vara exakt: Anneli Furmarks Fiskarna i havet kom ut i våras men jag har inte hunnit läsa den förrän nu. Kontrasten mot Lobo kan knappast vara större än den här lågmälda berättelsen om den unga målarstuderande Helen Larsson och hennes vistelse på en konstskola på 90-talet. Den vattenfärgskolorerade serien saknar helt yttre dramatik; det som händer händer under ytan. Hon är osäker på sin framtid: Ska hon satsa på konsten eller istället bosätta sig i den lilla orten på den bohuslänska kusten, som en av de infödda?

Som jag redan sagt är dagens serier inte helt i toppklass. Fiskarna i havets problem är att historien aldrig griper tag i mig, och när jag läst klart så det med en stilla undran om varför serien egentligen gjorts. Huvudpersonens funderingar över sitt livsval känns märkligt ointressanta, och den av baksidan utlovade diskussionen om hur tidsandan kan påverka hur vi tänker saknas helt. Att serien utspelar sig på 90-talet är likaså det en helt meningslös detalj som på intet sätt påverkar handlingen. Min känsla är att innehållet och miljön kanske betyder mycket för Furmark, men någonstans på vägen till andra läsare tappades det bort.

Det som räddar boken är precis som för Lobo (en likhet har de alltså) teckningarna, där framförallt färgläggningen är värd beröm. Det är en bok som inte faller mig i smaken, men det är ändå ett hälsotecken att tjocka originalserieböcker i färg kan ges ut i Sverige, någonting som knappast fanns alls för några år sedan.

Och sist hoppar vi över till Japan och 7 Billion Needles av Nobuaki Tadano, en för mig tidigare okänd manga-skapare. Det som fick mig att köpa serien var två olika saker: Den är utgiven av Vertical som de senaste åren har gjort sig kända som utgivare av något udda men mycket läsvärda serier, men framförallt var det det genialt designade omslaget som leder tankarna till Penguin-pockets från 60-70-talet. Jag vet inte om det finns någon baktanke med designidén, men iögonenfallande är den!

Serien i sig är en förvånansvärt generisk manga, med utomjordingar som utkämpar sina interna strider på Jorden via övertagande av människokroppar som de sedan kan morfa till nästan vad de vill. Mycket likt den excellenta mangan Parasyte alltså, men en serie som känns lite malplacerad i Verticals utbud. Den gör det den ska bra, utan tvekan, och jag är glad att det tydligen inte är en för långt utdragen historia (4 böcker in alles), men så värst annorlunda är den inte.

Men återigen är teckningarna det starkaste kortet, även om skillnaden i kvalité mellan dem och manuset inte är lika stort som för dagens andra serier. Tadanos skolungdomar har alla ett personligt utseende, istället för de ibland väl standardartade människor man kan se i mycket annan manga. Av de tre serierna är utan tvekan 7 Billion Needles den jag tycker bäst om; om man gillar professionellt utförd manga av äventyrstyp så är den ett bra val.

Så, ett till tre-i-en-inlägg! Men det ska inte bli normen framöver; det är bara det att jag läst en hel del serier jag inte hunnit skriva om, och idag var det egentligen inte någon av serierna som förtjänade ett eget inlägg så tre flugor i en smäll, typ :-)

Direktlänk 8 kommentarer

Kapten Stofil går ur tiden: En liten eulogi

23 oktober, 2010 at 16:26 (Svenska serier) (, )

Det är lite sorgligt att gänget bakom Kapten Stofil till slut inte orkar kämpa på med tidningen längre. Den har alltid varit en udda fågel i tidningshyllan, med sina personliga serier och artiklar om sedan länge glömda personer/företeelser i Stupido-delen; även om den aldrig varit någon av mina absoluta favorittidningar har jag alltid haft det trevligt när jag läst den. Det som jag har tyckt bäst om har egentligen inte varit serierna som varit från bra (Pirinen, ibland Nessle, ibland Lindengren) till meningslösa (John Anderssons, tyvärr) utan artiklarna som alltid är underhållande och ibland smått lysande. Att artiklarna dessutom handlat om sådant som ingen annan skriver om var också ett stort plus.

Men nu är det alltså slut i och med att Kapten Stofil 39-40 kommit ut. Avslutningsnumret är bra, med serier av (förutom de vanliga) bland annat Mikael Grahn och Daniel Ahlgren, och en lång artikel om Asta Gustafsson, läsvärd som alltid.

Min enda invändning mot numret är att nummer 38 var den egentliga avslutningen: Lindengren gör här en serie om hur det varit att jobba med Kapten Stofil, och det här är Lindengren i bra form. En sak som alltid varit frustrerande för mig med Kapten Stofil är att det är en så begränsad serie, både manus- och teckningsmässigt. Lindengrens mer slackerartade stil (dvs den vi såg i Epixs tidningar, och i Kapten Stofil när ”brorsonen” syns till) är en stil jag tycker så bra om att jag får ett agg till Kapten Stofil-karaktären som hindrar Lindengren från att teckna som jag vill. Men i den här avslutningsberättelsen ger sig Lindengren istället på att teckna i alla möjliga stilar när han berättar om sina år med tidningen; Kellerman, Lööf, Don Martin, Uderzo är bara några av dem han härmar.

Så låt oss sörja att en av de mest originella tidningarna i Sverige lagts ner, men glädja oss åt att en av de mest originella serietecknarna i Sverige nu är fri att göra nya serier igen :-)

Direktlänk 1 kommentar

Några små lästips

19 oktober, 2010 at 22:11 (Europeiska serier, Manga, Superhjältar) (, , , , , )

Istället för en längre recension blir det idag ett par korta rader om bra serier som jag rekommenderar att man tar sig en titt på; ingen av dem är revolutionerande eller eller nyskapande men de är alla exemplarisk underhållning. En serie / stor seriekontinent dessutom, för rättvisans skull :-)

Vi börjar här i Europa, med en fransk serie i svensk översättning, med den minimala Förveckling av Lewis Trondheim. 24 sidor, A6-format, utgiven på saligen insomnade Komika förlag, och en alldeles underbara liten bagatell. Handlingen är en slags komprimerad Agatha Christie-roman där de tre huvudpersonerna alla är lika intriganta och svekfulla. Det tar max fem minuter att läsa den men jag har svårt att tänka mig bättre spenderade minuter. Om jag skriver något mer om den kommer det ta längre tid att läsa den här texten än att läsa serien; leta upp den i din lokala seriebutik, köp, och underhålls!

(Edit: Ha! Såg just att jag skrivit lite om just den här boken förut, i mitt allra första inlägg om Trondheim. Jag gillade den då, och lika mycket nu, även om jag glömt den tidigare mini-recensionen.)

Sen hoppar vi till Japan och lite nyare (nyare utgåva, alltså…) serier med Cross Game, en manga av Mitsuru Adachi, vars första bok precis kommit ut i engelsk översättning. Förutom några samlingar med kortare serier är det här den första av Adachis längre som översatts officiellt, och lyckligt nog för min del är det en som jag inte har läst som scanlation förut. Alla klassiska Adachi-ingredienser finns här, med baseboll-spelare som har Koshien-turneringen som mål, en något ovilligt baseboll-spelande manlig huvudperson, och en kvinnlig dito som är den större sport-fantasten av de båda. Plus (minst en) familje-tragedi, som inträffar lite tidigare än vanligt i hans serier.

Karaktärerna ser ut som de brukar även om jag blev lite lurad av hur en av personerna ser ut; eftersom hon såg ut som den kvinnliga huvudpersonen i andra Adachi-serier räknade jag med att hon skulle inta den rollen här med, men tji fick jag. Om det är en av hans bättre serier eller inte vet jag förstås inte ännu, men den här tjocka introduktionen (den innehåller motsvarande tre japanska album) är lovande. Så här finns alltså den första riktiga chansen för engelskspråkiga läsare (som inte läser scanlations) att se varför Adachi har sålt mer än 200 miljoner böcker i sitt hemland; jag rekommenderar att man tar den :-)

Utpressning pågår

Och sitt men inte minst efter en typisk europeisk och en lika typisk japansk serie är det dags för en typisk amerikansk serie: Power Girl, en superhjälteserie från DC skriven av Jimmy Palmiotti & Justin Gray men framförallt tecknad av den suveräna Amanda Conner. För den som inte vet vad Power Girl är för en superhjälte så kan vi låtsas att hon är Stålflickan som vuxen; det är (nästan) sant, och när DC nästa gång gör om hela sin historia kanske det blir 100% sant. Hon har funnits med ett tag men det var först förra året som hon fick sin första egna ongoing, med teamet ovan som skapare. Tillsammans gjorde de 12 nummer innan de lämnade över till nästa gäng, och det är 12 riktigt trevliga nummer.

Handlingen är inte alltför komplicerad och kan enklast betecknas som lättviktigt, inte alltför seriöst skoj: Power Girl och hennes bästa vän Terra går på bio, hänger, och äter pizza; några superskurkar av galet-geni-flyttar-sin-hjärna-in-i-superkraftsgorilla-typ förpestar tillvaron; gamle Stålmannen-kompanjonen Vartox dyker upp på jakt efter en lämplig partner att återbefolka hans planet; ett gäng hålligång-utomjordingar ställer till besvär när de inte vet vad som är rimligt beteende på Jorden. Roligt, charmigt skrivet, men det som gör att serien verkligen blir läsvärd är Conner.

Allt blir bättre med hennes teckningar: vänskapen med Terra; humorn i de små detaljerna som Power Girls katt; Power Girls underbart subtila ansiktsuttryck när hon ställs inför alla absurda inslag i sin vardagstillvaro (som när hon, milt utpressad av ett ganska gulligt seriefan som upptäckt hennes hemliga identitet, följer med honom till hans favoritseriebutik för att han ska kunna imponera på de andra fansen). Med en av DC/Marvels standard-tecknare hade den här serien havererat totalt, men med Conners blir den istället en av de trevligaste superhjälteserier jag läst på riktigt länge.

Så, en triss i helt enkelt bra serier från hela världen. Det finns många många fler, och min hög med olästa serier är fortfarande oroväckande/inbjudande stor :-)

Direktlänk 9 kommentarer

Albumförlaget hittar rätt: Uppskovet

16 oktober, 2010 at 13:03 (Europeiska serier) (, )

Det är kul med små förlag som Albumförlaget, där utgivningen så uppenbart är ett labor of love, med en ägare som ger ut det som hen själv saknar i den svenska bokvärlden. Att sen jag själv  inte alltid har riktigt samma smak är egentligen oviktigt; det jag gillar är entusiasmen bakom. Men det är förstås ännu bättre om jag också uppskattar böckerna ifråga, och i och med utgivningen av Gibrats Uppskovet har  Albumförlaget hittat någonting som jag verkligen tycker om :-)

Vid en första anblick ser inte Uppskovet annorlunda ut jämfört med många andra serier: En någorlunda modern fransk serie som utspelar sig i en fransk by under andra världskrigets tyska ockupation, ung kärlek, och allt tecknat i en likaledes mycket fransk stil.

Det som gör den så bra är att Gibrat lyckas få till alla små detaljer så att ingenting klingar falskt. Istället för att koncentrera sig på någonting dramatiskt som har med kriget att göra är Uppskovet istället en lågmäld berättelse om den något loje Julien som för att undvika ett tyskt arbetsläger rymt hem till sin till hemby och nu gömmer sig i en övergiven lägenhet. Han tillbringar dagarna med att genom fönstret se hur livet i byn fortgår utan honom, medan nätterna ibland ser honom utomhus när han strövar igenom omgivningarna.

Juliens passiva natur gör att han inte har några problem med att se livet passera utan att han själv är inblandad, men när hans kärlek Cécile dyker upp blir det svårare. Långsamt dras han in i ett mer aktivt liv när han inte längre kan låta bli att känslomässigt engagera sig; inte bara med Cécile utan också med motståndsrörelsen. Indolent är han fortfarande, men från att förut ha varit nöjd med sin roll försöker han nu bli mer aktiv, någonting som faller sig föga naturligt för honom.

Gibrats teckningar är lika vackra och behagliga som Juliens liv i sin hemliga lägenhet; harmoni råder och av kriget syns föga. Så gott som alla teckningar är idylliska, så när Gibrat några ytterst få gånger låter våldet synas blir kontrasten så mycket starkare; liksom Julien slappnar jag som läsare av och glömmer bort vad som egentligen pågår bakom kulisserna. Albumet igenom är som en dagdröm, där jag då och då vaknar upp till en mer grym vardag. Och franskt så det förslår är det, med sin melankoliska, sensuella stämning.

Så ett riktigt bra album som jag är glad att se på svenska; det minner om Epix/Medusas fornstora dagar, och jag hoppas Albumförlaget hittar mer liknande saker att ge ut :-)

Direktlänk 4 kommentarer

1000 sidor fransk science fiction: Linda och Valentin

14 oktober, 2010 at 15:15 (Europeiska serier, Science fiction) (, , )

Så har jag nu läst klart en av mina favoritserier från tonåren: Linda och Valentin har nu officiellt avslutats som serie i och med årets publicering av album 21 (och äventyr 22 eftersom det allra första inte räknas in i albumnumreringen av någon anledning), L’Ouvre Temps. Tyvärr gav de svenska förlagen upp serien efter det sextonde albumet så det blir till att skaffa de sista fem på något annat språk om man vill läsa slutet på historien; för min del blev det Danmark som var räddningen. De album som fanns att köpa köpte jag, och de två som var slutsålda fick jag turligt nog låna från en bekant från Staffans läsecirkel (som förresten har möte idag, om Frances Del 2). Om jag hade varit tvungen att slita mig igenom det franska originalet hade nog den här recensionen dröjt några månader…

Läs hela inlägget här »

Direktlänk 13 kommentarer

60-talsaction: Secret Agent Corrigan

10 oktober, 2010 at 18:09 (Dagspresserier) (, , , )

Eller för den som som föredrar ursprungsnamnet, Secret Agent X-9, som serien hette innan moderniseringen av densamma när Al Williamson och Archie Goodwin tog över den 1967. Serien är ytterligare en i raden av alla dagspresserier som ges ut kronologiskt, av IDW i det här fallet, och nu måste det väl ändå vara slut på amerikanska serier med någon slags kvalité som ännu inte planerats för kompletta utgåvor? Det finns förstås en hel del brittiska kvar som jag skulle vara glad om någon förbarmade sig över (som Jeff Hawke och Romeo Brown), men vad gäller USA räcker det och blir över vid det här laget.

För trots att X-9 (det är enklast att kalla den det…) skriven av Goodwin och tecknad av Williamson definitivt har sina poänger är det ändå en serie som utklassas av andra liknande serier som redan getts ut / håller på att ges ut. Williamson klarar av sin del av jobbet galant, i en stil à la Rip Kirby / Mary Perkins / Juliet Jones, och hans teckningar skäms inte vid en jämförelse. Trycket är OK även om trycksvärtan ibland är lite väl generös (och vid några enstaka tillfällen verkar bra original ha saknats), och man kan till och med se hur det ser ut när Neal Adams försöker sig på samma fotorealistiska stil under en veckas strippar.

Men serien lyfter aldrig och det beror på Goodwin. Under 60-talet skrev han en hel del serier som publicerades i tidningar som Warrens skräckmagasin, ofta tecknade av just Williamson, och de serierna är inte alls så dumma. Problemet här är att det handlar om en fortlöpande serie med återkommande karaktärer istället för kortare, avslutade historier, och då fungerar inte Goodwins manus ens i närheten lika bra. Skurkar kommer och går, bifigurer likaså, och inte ens Corrigans fru Wilma bemödas ges en egen personlighet. De andra nämnda serierna har alla ett galleri med bifigurer som själva kan stå i centrum (som Desmond, Pagan Lee och Mangler i Rip Kirby som trots dessa är den svagaste av de tre nämnda i fråga om personskildringar) medan det här är alltid är Corrigan själv som står i blickfånget och det blir mycket torftigt i längden. Det blir inte bättre av att han också bara är ett kliché-porträtt av den hemliga agenten i 60-talets USA: Han är smartare än de slemma agenterna från Sovjetunionen och Kina som han bekämpar, och givetvis också överlägsen när det kommer till slagsmål.

När jag läste boken (som täcker de första 2,5 åren) och episod följde på episod utan större omväxling kom jag att tänka på den undermåliga Jet Scott som jag skrev om i somras. Den här påminner om den, är bättre på alla sätt men fortfarande inte bra. Jag har för mig att en del episoder jag läste som liten i den svenska tidningen X-9 var betydligt bättre, med mer fantasifulla episoder och intressantare personer, så jag hoppas att det bara är en trög start för Goodwin & Williamson!

Direktlänk 1 kommentar

Ny serie i gammeldags stil: Lucky in Love

8 oktober, 2010 at 22:09 (Serier) (, , )

Den var svår att motstå när jag tittade i den, Chieffet (manus) och DeStefanos (teckningar) seriebok Lucky in Love som kom ut häromdagen. DeStefanos teckningar är förbaskat inbjudande i sin retrostil, och Fantagraphics har lyckats ovanligt bra med designen av boken som matchar den här svartvita andra världskrigetserie utmärkt, med en färgskala som för tanken till både 40-talet och den amerikanska armén.

Efter att ha läst den är det också uppenbart att det är teckningarna som är den stora behållningen. DeStefano har pysslat med diverse saker genom åren, bland annat som Karl-Alfred-tecknare när det behövts nya teckningar i den gamla stilen, som på diverse merchandise, och som animatör på bland annat Ren & Stimpy. En del serier har det också blivit men det här är den första boken han gett ut. Stilen är definitivt retro och jag kom gång på gång att associera till tecknare som Cliff Sterrett och den visserligen moderne men ändå gammeldags Rick Geary. Animatörsbakgrunden syns tydligt; alla är konstant i rörelse med kurviga linjer, även om personerna nominellt står stilla. Det enda egentliga problemet är att DeStefano är en så livlig tecknare medan historien är mer odramatisk.

Chieffets manus är däremot besvärligare att bedöma. På ett plan fungerar den här historien om Lucky Testatuda alldeles utmärkt; närvarokänslan är stark när vi får följa Lucky genom hans uppväxt i Little Italy och vidare in i flygvapnet under andra världskriget och därefter. Det är bitvis originellt, speciellt med tanke på tidsperioden som skildras, för Chieffet hoppar nästan helt över kriget som sådant. Lucky bekymrar sig mest om kvinnor och hur han ska kunna leva ett lugnt och slött liv, och i och med att boken närmast känns som en självbiografi blir det som händer i världen runtomkring honom bara ett lätt bakgrundsbrus.

Men den självbiografiska ansatsen är också problematisk. Det är ren fiktion men serien är lika idiosynkratisk som självbiografier ofta är, och min reaktion blir att fundera på varför boken egentligen finns till. Om något föredrar jag fiktion framför fakta när jag läser, men den här boken verkar ibland ta det sämsta från de båda: Navelskådandet och bristen på allmängiltighet från den självbiografiska sfären, kopplat med en lätt undran av vad bokens existensberättigande är som finns hos mindre lyckad fiktion. Det känns lite konstigt att kritisera Lucky in Loves handling eftersom jag snabbt läste igenom den och vände blad med intresse för vad som skulle hända därnäst, men någonting känns en smula ur led med den, även om det är svårt att säga exakt vad.

Och sen misstänker jag att en annan detalj gjorde mig lite mer missnöjd när jag läst klart boken än vad jag annars skulle varit: Att det bara är första boken av två om Lucky Testatuda kan jag stå ut med, även om jag skulle föredragit att det stått någonstans på boken och inte bara framgått av den sista sidan, men att sidan ifråga också meddelar att den avslutande delen inte ska komma ut förrän 2013 är rejält illa. Jag förstår att det är svårt att hantera den ekonomiska situationen om man skulle behövt vänta 3 år till innan någon av de inblandade skulle fått några pengar för sina insatser, men att ge ut en bok utan att säga något om att det ska bli fler delar för den presumptive läsaren är enligt mig oproffsigt.

Men nu vet ni det, så om tre år kanske jag kan rekommendera hela serien, när den väl finns att läsa (och om manuset kanske då visar sig fungera som helhet) :-)

Edit: Som framgår av bilden överst så står det Book One, som Sandra mycket riktigt påpekat. D’oh! Jag får m a o dra tillbaka den delen av kritiken och istället kritisera mig själv för bristande läsförmåga… Att det tar 3 år till nästa bok är förstås trist, men jag borde varit förvarnad att det skulle bli en sådan!

 

Lucky dagdrömmer om en hjälteroll för sig själv som pilot

 

Direktlänk 2 kommentarer

Mer bra ungdomsserier från First Second: Brain Camp

2 oktober, 2010 at 21:31 (Serier) (, , , , )

För några veckor sedan skrev jag om The Unsinkable Walker Bean, en ny serie utgiven av First Second som annars gjort sig mest känt för att de översätter några av de bästa nya franska serieskaparna (bland annat Sfar). Sen jag skrev den har jag flera gånger kommit att tänka på den igen; den har någonting alldeles extra som gör att den biter sig fast i minnet; jag gillade den redan när jag läste den men så här i efterhand känns den ännu bättre.

Så när jag började läsa Brain Camp, en likaledes ny serie avsedd för ungdomar utgiven av First Second, hade den mycket att leva upp till.

Den här boken utspelas i nutid och med en till en början realistisk handling: Jenna och Lucas är två tonåringar som ses som misslyckade av sina föräldrar eftersom de inte lever upp till förväntningarna (Jennas väntar sig ett supergeni, Lucas mamma bara att han inte ska bli en ungdomsbrottsling). Därför blir de båda skickade till sommarskolan Camp Fielding där en radikal förbättring utlovas. Men någonting står inte rätt till: Varför blev det egentligen plötsligt två platser lediga på skolan, och vad hände med de två tidigare barnen?

Det är lite av en korsning av typiska ungdomsdetektivböcker  med Invasion of the Body Snatchers som Brain Camp presenterar. Liksom i böckerna jobbar Jenna och Lucas oförtrutet på med att försöka avslöja vad som egentligen pågår, utan hjälp av föräldrarna, och liksom filmen är det ingen som tror på dem när de försöker berätta vad de funnit.

Susan Kim och Laurence Klavans manus är som bäst när det handlar om allmänna tonårsproblem; själva plotten känns mer påklistrad för att få en bok som har en spännande handling. Det är inte att den egentligen är dålig men jag tycker att det fungerar bättre när vi får se hur Jenna hanterar föräldrarnas press på henne snarare än när vi får se hur ledarna på skolan försöker förvandla henne till ett geni. Blandningen av genrer är inte heller helt utan problem; exempelvis känns Lucas typiska pubertsproblem efter nattliga drömmar malplacerade i en serie som mest känns som en modern Enid Blyton-skräckis (en bra sådan, skall sägas).

Faith Erin Hicks teckningar är kanske inte så upphetsande men jag tycker om dem; hennes stil är enkel och okomplicerad, något som passar bra till en historia som blandar det vardagliga med det bisarra.

Allt som allt är den en bra ungdomsserie; delvis ojämn men bra mycket bättre än det mesta andra som ges ut i genren, och den befäster First Seconds plats som ett genuint intressant förlag inte bara vad gäller översatta serier. Den når inte upp till The Unsinkable Walker Bean, men å andra sidan misstänker jag nu att den senare kommer att figurera i mina tankar när jag ska säga vad årets bästa nya serier var, någon gång runt nyår :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 168 andra följare