Drömsk science fiction: Saturn Apartments

30 november, 2010 at 17:49 (Manga, Science fiction) (, )

För två år sedan gav Ordbilder förlag ut den udda mangatiteln Drömmarnas djup av Hisae Iwaoka. Det var en fascinerande serie med en titel som passade utmärkt: Att läsa den var som att drömma, med en bitvis obegriplig logik där händelser inträffar utan någon egentlig anledning eller förklaring, och teckningar som var lika drömlika de med. Och nu har en till serie dykt upp med samma upphovskvinna (dvs på ett språk jag förstår): Saturn Apartments, utgiven av Sigikki, som redan det borgar för kvalitet.

Det drömska inslaget är kvar men något nedtonat; istället för att bokstavligen leva i drömmarnas land är huvudpersonen Mitsu i Saturn Apartments en av invånarna i den gigantiska konstgjorda satelliten i form av en torus som cirklar runt Jorden. Han är inte ensam för hela mänskligheten har flyttat in i satelliten efter att Jorden förklarats vara ett naturskyddsområde för att skydda den från människornas förödande inflytande, men det är ändå en ödslig tillvaro, oavsett om man som Mitsu bor i de nedre skikten längst nere i ringen eller i de övre där de rika bor, med gigantiska fönster med fantastisk utsikt över planeten nedanför.

Om nu fönstren är rena förstås, och det är det som är Mitsus jobb. Iklädd rymddräkt putsar han fönster och fixar de skador som meteoriterna åstadkommer, och därigenom får han som en av få lägre-skiktare också chansen att träffa (bokstavligt och bildligt) överklassen. Serien består av kortare episoder där Mitsu försöker vinna sina gilleskamraters gillande, lära sig jobbet av den buttre Jin, träffa andra som också jobbar på utsidan, och som sagt ibland träffa sina kunder.

Serien igenom får jag en känsla av att mänskligheten håller på att sakta somna in. Samhällsstrukturen är statisk med fixa kaster, så gott som ingen strävar efter att utvecklas eller utveckla, och sen har vi den redan nämnda ödsligheten. Bild efter bild visar gigantiska rum som är närmast övergivna, och på utsidan excellerar Iwaoka med de stora tomma ytorna där Mitsu och hans kollegor arbetar, fjärran från allting annat. Att mycket av Mitsus kommunikation med sina kunder sker genom en stum kommunikation genom glasytan han arbetar på är knappast en tillfällighet, och likaså Mitsus fars dödsfall: Han jobbade också som fönsterputsare men när hans säkerhetslina gick av föll han ner mot Jorden; ett långt fall ner i ingenting.

Men deprimerande är det inte. Det lätt melankoliska tonfallet påminner en del om det i Yokohama Kaidashi Kikou, en av mina absoluta favoritserier alla kategorier, och det är inte så illa. Teckningarna med sina storhuvade karaktärer (halsar saknas helt) och suggestiva miljöer är också i toppklass, även om jag för en gångs skull hemskt gärna hade sett den här serien i färg, för de få sidor där Iwaoka fått tillgång till dem är fantastiska. Så Sigikki håller den höga klassen jag vant mig vid; det här är ytterligare en av deras serier som jag definitivt kommer fortsätta läsa.

Mitsu, och en av hans kunder

Direktlänk 7 kommentarer

Gamla recensioner 6(6): Tamara Drewe

30 november, 2010 at 00:36 (Europeiska serier) (, )

Och klar!

Tamara Drewe

Av: Posy Simmonds

Posy Simmonds är, tyvärr, inte välkänd inom serievärlden, trots att hon varit verksam i flera decennier. Orsakerna är flera; hon är engelska, och England är inte precis känt för sin starka seriebransch, och hon jobbar dessutom vanligen inte med någon återkommande huvudperson. Men framförallt gör hon serier som inte passar in i något av de vanliga facken: Hennes mest välkända bok, den utmärkta Gemma Bovery från 1999, är närmast en samtidsroman som är en mycket fri återberättelse av Flauberts Emma Bovary, och det är kanske inte något som låter lockande för den vanliga serieläsaren.

För oss som uppskattar henne är det en stor händelse att hennes senaste bok, Tamara Drewe, precis kommit ut i England. Den gick ursprungligen som en följetong i The Guardian, men eftersom hon på grund av en skada kom efter i publikationstakten och blev tvungen att stressa igenom avslutningen har hon i boken gjort om det hon inte blev nöjd med.

Berättelsen är återigen delvis baserad på en äldre roman, Thomas Hardys Far from the Madding Crowd, men liksom Gemma Bovery är det ingeting som jag som läsare behöver vara medveten om, även om Simmonds driver lätt med de som kan sin Flaubert eller Hardy utan och innan och som därför kanske tror sig veta vad som ska hända.

Det är en berättelse om litteratur (Simmonds gjorde under några år en serie, Literary Life, som utspelade sig i Englands litteraturkretsar), otrohet, ungdomsångest och berömmelse. Huvuddelen utspelar sig i ett litet samhälle i England där en framgångsrik författares fru driver en kursgård för författare, och vi får följa historien om parets liv och hur de påverkar och påverkas av sin omgivning, däribland den unga kolumnisten Tamara Drewe som är deras granne. Historien skildras huvudsakligen av hur en amerikansk författare som hyr en stuga uppfattar den, men även om han mestadels studerar människorna utifrån blir också han indragen efterhand.

Simmonds karaktärer är personer jag känner igen; vi har alla träffat dem någon gång, från den berömda mannen med medelålderskris till tonåringen som vill att någonting, vadsomhelst ska hända. Men som alla bättre författare har de mer djup än som det först verkar, och framförallt Tamara Drewe utvecklas dramatiskt under berättelsens gång.

Vad gäller teckningarna så har Simmonds en stil som inte heller den ser ut som de flesta andra serietecknares, och det syns tydligt att hon också gjort ett flertal bilderböcker eftersom hennes teckningar ofta har starka drag av illustrationer. Om jag skulle jämföra med någon från Sverige så är Cecilia Torudd nog det närmaste; hon har också en bakgrund som illustratör vilket märks i hennes serier, även om Simmonds har en elegantare och klarare linje.

Men det som nog mest slår mig som läsare som unikt i hennes stil är hennes mix av bilder och text. Det finns få andra, om någon, som lika naturligt blandar serieformen med romanformen. Ibland är uppslagen rena serier, ibland är det text med illustrationer, ibland en ren mix av serier, text, fejkade tidningsurklipp och annat. Efter att ha läst den här boken så känns det som om jag inte egentligen läst en serie men inte heller en roman, utan istället någonting annat som bara är besläktat med dessa litteraturformer. Gudskelov är hon också en begåvad prosaist där karaktärernas egna röster är tydliga, och det enda jag kan invända är att jag ibland inte har en aning om vad en del av orden och uttrycken betyder, även om sammanhanget ofta förklarar det. “You can have a cringey time anywhere. … Clothes on, zip stuff. Patted the dog through the letterbox” skulle åtminstone för mig varit nästan obegripligt om jag inte visste vem som sa det och var (ni får läsa boken själv för förklaring).

Tamara Drewe är mycket läsvärd och jag kan helhjärtat rekommendera den, men om ni inte läst Gemma Bovery tidigare skulle jag ändå föreslå att man börjar med den; den är mer koncentrerad än Tamara Drewe som har lite för många bihistorier för sin längd.

Och om ni vill läsa mer om Posy Simmonds så är hon huvudintervjun i novembernumret av The Comics Journal, #286.

Direktlänk 4 kommentarer

Gamla recensioner 5(6): The Rabbi’s Cat 2

30 november, 2010 at 00:36 (Europeiska serier) (, )

Snart klar med den här blasten från pasten:

The Rabbi’s Cat 2

Av: Joann Sfar

Det är dags för bok två i den amerikanska utgåvan av Rabbinens katt, som samlar originalets bok 4 & 5. Och för mig är den synnerligen välkommen; det här är bland det absolut bästa som gjorts i serieväg det senaste decenniet, och att hela serien nu finns tillgänglig även för engelskspråkiga är en välgärning.

För den som inte läst den första boken, en liten rekapitulering: Rabbinens katt-böckerna utspelar sig i Algeriet på 30-talet, och följer en judisk familj bestående av en rabbin, hans dotter Zlabya, och deras (ibland talande, alltid observerande) katt. Det är en historia om judendom, Algeriet, och mänskligt beteende, allt filtrerat genom kattens ögon; en katt som visserligen är lika intelligent som en människa, men som ändå förblir en katt i moral och handling.

I den här boken flyttar handlingen tillbaka till Nordafrika, efter resan till Paris och mötet med Zlabyas makes familj som avslutade den förra volymen. Teckningarna är fortfarande lika suveränt känsliga, där Sfar visar upp en mästerlig stilistisk bredd. Det är få andra tecknare som har en lika levande penna som han, där samma karaktär kan se radikalt olika ut från bild till bild, men ändå är så självklart igenkännbar. Berättelsen däremot byter karaktär: Zlabyas historia lämnas närmast helt därhän, medan Sfar istället koncentrerar sig på två andra historier.

Den första, kortare historien handlar om Malka of the Lions, en släkting till rabbinen. Malka är en nomad med ett tamt lejon, och han försörjer sig med att berätta skrönor för och halvt-om-halvt lura invånarna i byarna han besöker. Men både han och lejonet börjar bli gamla, och hans charm fungerar inte lika bra som tidigare. Det är en melankolisk berättelse, skildrad med varm hand, men det är den svagare historien av de två. Det som saknas är någonting nytt; det hela är inte så spännande för det är en historia som har berättats förut, många gånger, och även om Sfar gör det bra ser jag inte mycket av det som gör honom unik.

Men den andra historien visar däremot Sfar i sitt esse; här visar han upp sina starkaste sidor även ifråga om manus. Det handlar om Jerusalem i Afrika, en legend om en stad med en judisk befolkning från historisk tif som ligger oupptäckt i en otillgänglig del av norra Afrika. Rabbinen ger sig av tillsammans med tre bekanta (en rysk jude, en åtminstone halvgalen avfällig ortodox rysk officer, och en algerisk muslim) för att söka efter staden. Det som gör den här delen så mycket bättre är den blandningen av allvar och lekfullhet Sfar behärskar så bra; de oväntade karaktärerna som dyker upp och plötsligt tar över rollen som huvudpersoner (som exempelvis kvinnan som senare ansluter till expeditionen); den även i övrigt helt oförutsägbara handlingen som när som helst kan byta riktning; och det som jag nog tycker allra bäst om hos Sfar: Hans förmåga att skildra genuint vänliga människor utan att de blir platta eller ointressanta, något som är ytterst få författare förunnat.

Om vi har tur kommer även den här boken att översättas till svenska, men om det inte inträffar (eller om man liksom jag inte kan vänta på en sådan), så kan jag bara helhjärtat rekommendera att ni köper eller lånar den här boken omedelbart.

Direktlänk Lämna en kommentar

Gamla recensioner 4(6): Ordinary Victories – What Is Precious

30 november, 2010 at 00:36 (Europeiska serier) (, )

Nummer 4; liksom de övriga i de här gamla recensionerna rekommenderar jag serien starkt (men jag har ingen aning om varför jag inte hade med några bildexempel när jag skrev den…):

Ordinary Victories: What Is Precious

Av: Manu Larcenet

Det här är uppföljaren till Ordinary Victories som gavs ut häromåret av NBM; vardera boken innehåller två av de franska albumen vilket innebär att hela serien (i original Le combat ordinaire) nu finns översatt till engelska.

OV är en serie om vardagen; till skillnad från de böcker som han gjort tillsammans med kollegor som Trondheim och Sfar finns det här inga fantasterier. Marco, som huvudpersonen heter, har återkommande problem med panikattacker (i parentes kan nämnas att hans skildring av dem är nästan obehagligt realistisk), och han är delvis därför närmast folkskygg. Efter att ha haft professionell framgång som fotograf för nyhetstidningar är han utbränd och vill nu istället bo utan störningsmoment i ett ensligt hus på landet. Men omvärlden pockar på uppmärksamhet: Hans familj, hans grannar, hans före detta arbetsgivare, och hans flickvän som vill bilda familj med honom. Böckerna följer Marco under flera år och skildrar egentligen hur han långsamt blir en fungerande människa.

Det kan låta som grå diskbänksrealism, men skenet, eller snarare min beskrivning av den yttre handlingen, bedrar. Larcenet tecknar i den klassiska stora-runda-näsor-stilen, vilket ger en befriande kontrast mot det delvis tunga innehållet; panikattackerna, Marcos föräldrars åldrande och allt vad det innebär för honom, fabriksnedläggningar, med mera. Stilen gör givetvis inte att det blir komedi av det hela, men det gör att en historia som skulle kunnat blivit någonting som vi redan sett så många gånger förut känns fräsch och annorlunda. Han jobbar också med kontraster, där det mest uppenbara är helsidorna med Marcos fotografier som då och då får bryta av med sina svart-vita bilder i helt realistisk stil och sin skildring av Marcos tankar.

I manuset jobbar Larcenet också med variationer, och han är mästerlig i sitt hanterande av tempoväxlingar. Längre sekvenser där mycket lite egentligen händer, som en promenad genom en höstskog eller långa samtal, följs av ibland rejäla hopp framåt i tiden, i vissa fall flera år. Som läsare har jag aldrig tråkigt, utan böckerna känns hela tiden levande. Av de fyra originalalbumen är de i mitten, nummer 2 och 3, aningen starkare än de övriga; det första dras ner av det en smula melodramatiska avslöjandet om Marcos granne, medan det sista med dess skildring av industrinedläggningar och politik känns lite malplacerat i en serie som så uppenbart handlar om Marcos personliga utveckling. Men det är ingenting allvarligt för en serie som så skickligt skildrar en människas liv.

Larcenets stil förändras en hel del under de fem åren han jobbat med OV. I början är hans stil enklare och mer 2-dimensionell, men i slutet är han längre från ligne claire-skolan, även om det fortfarande tydligt syns att det är där han kommer ifrån. Jag vet inte om det var planerat så från början eller om det bara är en naturlig utveckling av Larcenets teckningar, men det passar mycket bra in i böckerna: I början är Marco en yngling och även om han har problem så är hans liv ändå inte så komplicerat, medan han i slutet har blivit i ordets sanna mening vuxen, med allt det innebär av att inse att livet inte är så enkelt som det kanske en gång verkade men samtidigt är det så mycket rikare.

Direktlänk 2 kommentarer

Gamla recensioner 3(6): Little Nothings

30 november, 2010 at 00:36 (Europeiska serier) (, )

Nummer 3 av mina gamla recensioner, om en serie som jag också recenserat senare delar av:

Little Nothings – The Curse of the Umbrella

Av: Lewis Trondheim

90-talet var lite av en nystart för serierna i Frankrike. Förlaget L’Association var centrum för detta, och av dess grundare är det utan tvekan Trondheim som har varit viktigast. Fram till för några år sedan var han också ruskigt produktiv, med runt hundra publicerade böcker under en period på drygt tio år år, men år 2004 meddelade han att han tänkte trappa ner på serieskapandet, och kanske upphöra med det helt och hållet.

Men hittills har han inte verkställt hotet om att sluta, även om takten sänkts betydligt. Bland annat ritar han korta självbiografiska serier på sin blogg, http://www.lewistrondheim.com/blog, och det är från den som det här albumet är hämtat.

Som titeln antyder är det här en fråga om just bagateller; det är iakttagelser från Trondheims vardag och hans familjeliv vi får läsa om här. Till exempel handlar titel-paraplyets förbannelse om Trondheims vidskepelse, när han tycker sig ha haft för mycket tur och därför rimligen står på tur för lite otur. Andra berättelser handlar om ett besök på seriemässan i Angoulême 2006, en resa till Réunion, och en annan till Hong Kong.

Trondheim är inte någon nybörjare i den självbiografiska genren, men tidigare har det handlat om betydligt mer utstuderade historier där det märkts att han har valt ut någonting som utgör en bra historia. Här däremot är det dagboksandan som gäller: Det viktiga är inte att historien är traditionellt intressant, utan att det är någonting som fångar ögonblicket. Det är också ett sätt att arbeta som Trondheim alltid har varit svag för, och hans tidigare extremt höga produktionstakt var ett annat sätt att se till att det spontana alltid syntes.

Men tyvärr måste jag säga att även om Trondheim när han skriver och tecknar själv alltid är läsvärd, så är inte det här någon av hans bättre böcker. Ibland fungerar sidorna bra, men alltför ofta känns det som ett jaha när jag läst klart. Med andra ord, det är mycket professionellt gjort men lite för menlöst. Det som enligt fungerar bäst är de episoder som håller sig till ett tema över flera sidor, som just Réunion-historien och Trondheims paranoia för moskitbett.

För de som liksom jag verkligen gillar Trondheim är boken ett givet köp, men för andra finns det bättre böcker av honom att inhandla (trevligt nog numera även på svenska). Och för de som behärskar franskan är original-publiceringen på hans blogg ett givet val.

Direktlänk Lämna en kommentar

Gamla recensioner 2(6): Yokohama Kaidashi Kikou

30 november, 2010 at 00:35 (Manga, Science fiction) (, , )

Nummer 2 i miniserien av gamla recensioner jag flyttar över till den här bloggen:

Yokohama Kaidashi Kikou

Av: Hitoshi Ashinano

Idag finns det en uppsjö av manga att tillgå även för den som inte behärskar japanska; förlag i Europa och USA översätter nya serier i rask takt och säljer dem för en relativt billig penning. Men kvalitén varierar mycket, och det känns ofta som om slumpen avgör både vad som ges ut och hur mycket redaktionell omsorg som läggs ner på utgåvorna. Bland de bättre förlagen kan nämnas Fanfare/Ponent Mon, som inriktar sig på bland annat nouveau manga, och Vertical Inc., som ger ut klassiker à la Tezukas Buddha.

Men trots all licensierad manga finns det givetvis än mer som inte ses som kommersiellt gångbart i väst och som därför skulle vara dömt att förbli en intern japansk angelägenhet om inte fans översatte dem och publicerade resultaten på nätet. Det här fenomenet kallas för scanlation (scan + translation) och fanns även innan internet, om än i mycket mindre skala. Det är formellt olagligt eftersom copyrighten ägs av de japanska förlagen, men eftersom de allra flesta fansen som sysslar med scanlation slutar översätta en specifik serie så fort den licensieras utanför Japan så brukar inte förlagen bry sig om det, och en del förlag ser det helt enkelt som reklam och ett tips om vilka serier som kan vara värda att ge ut i andra länder.

Översättningarna kan vara si och så; bara för att du kan japanska och gillar manga så betyder inte det att du är en bra översättare. Men just det faktum att kommersiella hänsyn inte spelar någon roll gör att det finns en hel del udda manga tillgänglig som scanlation. Givetvis är det mesta skräp, som allt annat, men det finns också pärlor. Vilket osökt (nåja) leder fram till Yokohama Kaidashi Kikou, eller YKK som den ofta kallas.

YKK är skapad av Hitoshi Ashinano, en med japanska mått mycket långsam serieskapare. YKKs 14 volymer (den avslutades 2006) tog 12 år att färdigställa, och bortsett från några mycket korta historier är YKK det enda som Ashinano har gjort. Det långsamma tempot går också igen i serien; vi befinner oss ljusår från den kinetiska energin i mycket annan manga.

En snabb beskrivning av seriens yta ger vid handen en relativt typisk science fiction-historia: Vi befinner oss i framtiden, efter katastrofen, och serien följer roboten Alphas liv bland de fåtaliga människorna. Men ytan bedrar, och YKK är något mycket annorlunda och mer intressant än man kanske skulle kunna tro. Ashinanos teknikintresse verkar saknas helt, och skälet till att YKK är förlagd till framtiden beror egentligen inte alls på något intresse för science fiction i sig, utan mer på de möjligheter miljön ger honom. Alpha själv driver ett litet café, inte för att försörja sig (som robot saknar hon behov av pengar) utan för det sociala umgänge det ger henne. Skälet till att Ashinano gjort henne till en robot är helt klart för att det ger honom möjligheten att skildra det han egentligen vill: Alltings förgänglighet. Alpha själv förblir densamma, men människorna hon träffar växer upp, åldras och dör.

Det kan låta deprimerande, men är det inte; känslan är närmast en viss melankolisk saknad över att saker och ting aldrig kan förbli vad de var, men Alphas livslust och stilla glädje över allt nytt hon är med om gör att YKK inte faller i nostalgifällan “Det var bättre förr”.

Det är inte en serie för den som kräver en rak handling eftersom det egentligen inte är mycket som händer. Människor möts, umgås, och livet går vidare. Vissa kapitel skildrar mycket korta tidsförlopp, men ibland kan det gå år mellan två kapitel. Det ges mycket sällan förklaringar, så exempelvis vad katastrofen som gjort att de flesta människorna försvunnit beror på avslöjas aldrig; YKK är en serie med ett mycket personcentrerat perspektiv i det att den inte skildrar en handling sedd utifrån utan istället skildrar slices of life sedda från de närvarandes perspektiv, och orsaken till katastrofen är ingenting som påverkar dem i vardagen.

Men även om manuset är aldrig så bra så kräver en serie också teckningar i samma klass, och enligt mig är YKK en av de vackraste serier som gjorts. Den är inte alls spektakulär, utan liksom sitt manus så är teckningarna lågmälda och mer inriktade på känslor än yta. Ashinano jobbar med något som ser ut att vara pensel, och hans teckningar påminner ibland om en del europeiska artister, som exempelvis Will, men med mer öppna ytor och rymd.

Det är rätt svårt att göra Ashinano rättvisa i ord eftersom hans serie i så hög grad är en känslomässig skapelse, men lyckligtvis finns som sagt hela YKK tillgänglig på nätet. Att läsa vid en skärm är enligt mig inte lika personligt och varmt som en serie som YKK egentligen kräver, men man tager vad man haver. Ett litet smakprov med ett kapitel från volym 9 finns här:Alpha har varit ute på en lång resa men kommer nu tillbaka till sitt café.

Direktlänk 7 kommentarer

Gamla recensioner 1(6): I Shall Destroy All Civilized Planets!

30 november, 2010 at 00:35 (Serier, Superhjältar) ()

Jag tänkte lägga upp en handfull recensioner jag skrev för några år sedan här; jag vill inte att de ska försvinna så jag tänkte att det är lika bra att de finns med på den här bloggen. Så, utan ytterligare ado:

I Shall Destroy All the Civilized Planets!

Av: Fletcher Hanks

Låt mig allra först klargöra en sak: Skälet till att jag uppskattar den här samlingen av bisarra serier från tiden för andra världskrigets början är inte enbart på grund av dess kalkonvärde. För den som uppskattar sådana serier är boken definitivt en guldgruva; jag tror inte att jag någonsin läst ett album som är så amatörmässigt på så många sätt, och lika skrattretande när man beskriver det för någon annan. Men det som fascinerar mig mer är att det trots det finns någonting djupare, en serieskapare med sin egen helt unika värld och världsåskådning.

Låt oss börja med det enkla, ytan. Albumet består av en handfull fristående berättelser, huvudsakligen från superhjältegenren. Det finns några återkommande karaktärer: Stardust, en gigantisk man vars krafter kommer från vetenskapen, och Fantomah, en kvinna med magiska krafter som vakar över Afrika. Historierna är ytterst klichéartade, med galna vetenskapsmän / gangstrar / medicinmän, som alltid har någon bokstavligen idiotisk plan för att utplåna världen / bli rika / förslava befolkningen. Och teckningarna ser inte heller mycket ut för världen vid en första anblick, med sin platta karaktär, oengagerade färgläggning, och mycket bristfälliga anatomikunskaper.

Men allteftersom man läser serie efter serie framträder Hanks egenheter tydligt. Låt oss börja med manusen, som är mycket besynnerliga. De vanliga sätten att bygga upp en spännande historia saknas helt. Typiskt är att bakgrunden för plotten klaras av i en ruta eller två i början. Ett citat från en femte-kolonnledare i New York som exempel: “We must end democracy and civilization forever!”, och mer bakgrund behövs inte. Resten av serierna ägnar sig sedan dels åt att i detalj skildra hur de ondas planer genomförs, med 1000-tals dödsfall som följd, och dels åt att lika detaljerat skildra hur hjälten/hjältinnan utstuderat straffar missdådaren.

Hanks är uppenbart fascinerad av de mörkare sidorna av världen. Skurkarnas planer är alltid destruktiva (“We’ll either control or destroy all the wealth in America!”), och varje ny upptäckt leder ofelbart till en mörk plan. Upptäckt en okänd dal i Afrika med gigantiska pantrar? De måste genast skeppas till New York för att döda dess befolkning!

Efter ett tag märker man också andra särdrag: En fascination för människor som hänger orörliga i luften; en förkärlek att förinta New York; kyla och nedfrysning som straff. Det är lätt att se en förvarning om vad som komma skulle, med tanke på att alla Hanks serier publicerades 1939-1941, precis innan USA kom att dras in i andra världskriget. Men jag tror att även om det delvis är en återspegling av tidsandan så är det framförallt Hanks själv vi ser här. Han var enligt uppgift en alkoholist och en hustrumisshandlare, och åtminstone hans son, som intervjuas i ett efterord, hatade honom. Det finns också tydliga drag av ett starkt kontrollbehov i serierna, där både goda och onda handlingar genomförs enligt tydliga scheman; händelserna presenteras i en närmast hypnotisk marschtakt:

  1. Fantomah fångar skurkarna
  2. Fantomah tar skurkarna till den hemliga skräckgropen i djungel
  3. Fantomah förvandlarna dem till en enda man
  4. Bisarra monster dyker upp och jagar skurken uppför en bergsstig
  5. En gigantisk klo uppenbarar sig i bergssidan och skrämmer skurken så att han faller ned
  6. En virvelvind fångar honom och för honom in i en grotta
  7. Vita kobror dyker upp och dödar honom med deras gift (Fantomahs huvud kommenterar straffet gillande)
  8. Fantomah tar liket och hänger upp det i luften
  9. En klo tar tag i honom och drar in honom i bergssidan

Den ovannämnda handlingen utspelar sig på bara 3 sidor, och skräckgrop, monster, klor, virvelvind och kobror har inte omnämnts tidigare. På liknande sätt arbetar Hanks hela tiden; spänning i vanlig mening saknas helt, och han fäster aldrig någon vikt vid att förklara för eller förbereda läsaren på vad som komma skall. Men hans serier har ändå en säregen rytm som efter ett tag fångar läsaren och drar in honom/henne i Hanks universum, som har sina helt egna lagar.

Teckningarna måste jag också nämna för även de bidrar till den speciella stämningen. Hanks är ingen stor tecknare och påminner närmast om Basil Wolverton, men i en primitivare form. Men trots det fungerar hans illustrationer mycket bra till hans serier; liksom handlingen är det alltid enkelt att följa med i vad som händer. Förkärleken för tydliga mönster syns också; bilder med bombplan i vinkelräta rader, eller gigantiska myror uppställda som en armé är vanligt förekommande, och bidrar till det krypande obehaget Hanks serier framkallar.

Turligt nog jobbade Hanks bara för små förlag, så rättighetsinnehavare till hans serier kan inte längre spåras och vem som helst kan publicera dem. På internet finns en hel del av hans serier upplagda, men ungefär hälften av hans produktion återfinns i det här albumet, och den bästa hälften, såvitt jag kan se.

Direktlänk Lämna en kommentar

Spirou och nazismen: Operation Flagermus

28 november, 2010 at 20:54 (Europeiska serier) (, , , , )

Det har blivit mycket Spirou på sista tiden. Senaste albumet i den vanliga serien kom på svenska häromveckan, och innan dess var det de två första böckerna i Ett äventyr med Spirou och Nicke av…, sidoserien där kända serieskapare får chansen att göra ett Spiroualbum på sitt eget sätt. Och det är den senare serien som nu fått ett nytillskott på danska: Operation Flagermus, skriven av  Yann och illustrerad av Olivier Schwartz. Utgivningen har flyttat till förlaget Cobolt och därmed har albumen nu samma format som de franska originalen, dvs inbundet och i ett något större fysiskt format än vanliga europeiska album. Mycket trevligt jämfört med de tidigare två albumen som kom i vanligt serietidningsformat, men också dyrare :-)

Det här är den mest egensinniga Spiroutolkningen hittills, trots att den är djupt rotad i seriens historia. Vad Yann valt att göra är att skildra Spirou & Nicke innan de andra serierna börjar, och han har dessutom valt ut nazisternas ockupation av Belgien som skådeplats. Spirou är en ung man som jobbar som pickolo på ett hotell som väljs ut som Gestapos högkvarter i Bryssel, medan Nicke just fått sitt första jobb på en tidning. Båda motarbetar ockupationsmakten på sitt sätt, men utan att våga lita på den andre.

Det är en intressant idé med två klassiska äventyrsseriehjältar satta i ett allvarligare sammanhang, där framförallt Spirous insats är katastrofal: I sin ungdomliga naivitet förstår han varken allvaret i judeförföljelsen eller hur kritisk en spion måste vara med uppsnappad information.

Men resultatet är uppriktigt sagt sisådär. Operation Flagermus är huvudsakligen menad som komedi, och de allvarligare delarna smälter inte riktigt in. Traditionellt burleska skämt med korkade nazister blandas med tal om koncentrationsläger, och det är en svår balansgång som Yann inte helt klarar av. Albumet vimlar av referenser till andra serier (Tintin, Daredevil, Superman, Finn och Fiffi, och många, många fler) och det gör också att de realistiska inslagen känns malplacerade. Och Tintin-referenserna är direkt bisarra, där personerna med spänning läser om Tintins äventyr i Le Soir och diskuterar om Hergé är en överlöpare eller inte, samtidigt som karaktärer ur Tintin deltar i handlingen.

Operation Flagermus är kul att läsa för de som läst mycket serier förut (företrädesvis fransk/belgiska komiska äventyrsserier); det är ett ovanligt album med överraskande vändningar för den som läst det mesta av Spirou sen tidigare, därtill i ett mycket inbjudande format. Däremot kommer nog en oerfaren läsare ställa sig undrande till det mesta eftersom referenserna till annat i mångt och mycket är meningen med albumet. De som gäller riktiga företeelser som Jud Süß går väl an, men hur ska man utan att ha läst mycket serier förstå varför en Doktor Müller plötsligt dyker upp, noggrant namnges, och lika plötsligt försvinner?

Direktlänk 10 kommentarer

Vertigo Crime: The Executor

24 november, 2010 at 22:47 (Serier) (, )

Min första Vertigo Crime-bok är nu läst, och det blev The Executor, skriven av Jon Evans och illustrerad av Andrea Mutti. Det var inget övervägt val; det var istället en present från en kompis som inte längre ville ha kvar boken, och eftersom jag gärna läser (nästan) vad som helst i serieväg som jag inte provat  på förut så är det nu min bok ;-)

Jag gillar idén bakom Vertigo Crime: Avslutade originalhistorier, ofta skrivna av erkända kriminalförfattare. Framförallt i USA är det fortfarande lite väl stor dominans av superhjälteserier på de två stora förlagen, så en annan genre är välkommen, och att det är avslutade historier i böcker som designats för att locka ”vanliga” läsare är inte heller så illa tänkt. Det behövs mer habil underhållning i serieväg som vem som helst kan läsa, utan att vare sig ha läst vartenda nummer av en tidning de senaste tio åren eller för den delen klara av att tolka extremt konstnärligt inriktade serier.

Så när jag säger att The Executor klarar av att göra det den ska på ett bra sätt menar jag helt enkelt att den fungerar som thrillerlitteratur, utan anspråk på att vara någonting mer. Historien om en återvändande f d stjärnspelare i NHL till den lilla orten han växt upp i och hur han dras in i en mycket obehaglig härva med rötter i hans egen uppväxt är kompetent berättad utan några krusiduller, och samma sak kan jag säga om Muttis teckningar. Handlingen är på gränsen till överfull och skulle nog mått bra av att några bihandlingar kapats, alternativt att boken utökats med sisådär 50%, men den håller ihop hela vägen.

Det som är trist med serien är att den sin kompetens till trots känns lite väl tillrättalagd för den tänkta målgruppen: De kriminella är givetvis skyldiga till det (nuförtiden) mest klichéartade brott man kan tänka sig; de svartvita teckningarna har inte ens skuggan av originalitet som skulle kunna skrämma bort en ovan serieläsare; thrillern ansluter sig till alla andra av typen ”Allt är sjaskigt, och ingenting är bra”-mentaliteten. Jag skulle önska att den någon gång vågade sticka ut, ta risker, men det gör den inte, så efter läsningen var det med vetskapen att jag nog aldrig kommer läsa om den som jag lade boken ifrån mig. Inte alls dåligt, men det finns ingen anledning att läsa om den här om det istället finns någonting annat nytt att läsa.

Kort sagt, The Executor är varken bättre eller sämre än de flesta vanliga kriminalromaner som säljer bra, men det är hälsosamt för seriemediet att sådana här böcker finns; om serier ska kunna handla om vadsomhelst behövs också kompetenta men förutsägbara genre-serier i andra genrer än superhjältediton :D

Direktlänk Lämna en kommentar

Spirou lever – Zarkonerna anfaller

21 november, 2010 at 21:59 (Serier) (, , )

Tyvärr verkar det som om Sverige inte kommer att få se albumen som ingår i serien Ett äventyr med Spirou och Nicke av…, böckerna av diverse serieskapare som får göra sin egen version av Spirou, precis som de känner för. Men vi får iallafall läsa Zarkonerna anfaller, det första vanliga Spirou-albumet av teamet Yoann/Vehlmann, som fick chansen att ta över serien efter sin mycket lyckade De förstenade jättarna (som jag redan skrivit om).

Precis som i den tidigare serien lyckas Yoann/Vehlmann utmärkt med att modernisera Spirou utan att det känns krystat, och resultatet är ett bra exempel på hur en klassisk fransk-belgisk serie kan fortsätta utvecklas när nya krafter tar över. Jag var väl en av de få som gillade Morvan/Munueras version, men medan den gick åt det mer spektakulära och sf-artade hållet har istället Yoann/Vehlmann valt att bli en gnutta mer realistiska.

I fråga om hur personerna i serien skildras alltså; handlingen är minst lika fantastisk som något tidigare album, när Zafirs planer orsakar en katastrof i Champignacs omgivningar med mutationer och allehanda skumma varelser som följd. En del gamla bekantskaper dyker upp (som Spirous gamla pickolokostym) och en del nya (som Lena och Astrid, de svenska elektronik/mekanik-ingenjörerna), i en mycket trevlig blandning.

Men för att återgå till personskildringen så är det alltså några betydligt mer vuxna Spirou och Nicke vi får möta här, och det fungerar alldeles utmärkt till, exempel när Spirou blir upprörd över hur obetänksamma forskare kan ställa till det; han kunde visserligen bli arg förut, men här känns det som om det plötsligt är på allvar. Zafir är också han den moraliskt komplicerade och inte uppenbart gode/onde person jag föredrar, och jag uppskattade hur grevens likheter med honom betonades.

(Klicka för större format)

Det är givetvis inte så att en realistisk serie à la Yoann/Vehlmanns Spirou automatiskt är bättre än en mer komisk à la Franquins, men det är roligt som omväxling efter åratal av mestadels trötta kopior av Franquin. En del grus i maskineriet finns det (Spips deltagande känns lite yxiga, men det har jag å andra sidan nästan alltid tyckt när han är med), men det ska bli kul att se hur de hanterar Spirou nu när de faktiskt är ansvariga för serien i fortsättningen ;-)

Direktlänk 15 kommentarer

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 154 andra följare