Ojämnt men mestadels mästerligt: Moto Hagios A Drunken Dream

31 december, 2010 at 17:04 (Manga) (, )

En dryg vecka sen sist, men nu har julen lugnat ner sig, och innan nyåret tar vid tänkte jag hinna med en sista recension. Årskrönika för 2010 kommer senare :-)

Och som 2010 års sista serie tänkte jag skriva om boken A Drunken Dream, en samling kortare historier av Moto Hagio som var en av de så kallade Magnifika 49-orna (eller 24-orna om man kör med japansk tideräkning); en grupp kvinnor som forcerade den strikta manliga dominansen bland mangatecknare. Det finns inte mycket av henne översatt till engelska förut, men hennes A, A’ som kom ut tidigt i den första översättningsvågen i början av 80-talet var en starkt bidragande orsak till att jag började läsa mer manga: En science fiction-historia men av en typ som jag aldrig sett innan.

Och nu är det alltså Fantagraphics som ger sig på manga mer seriöst i och med A Drunken Dream. Ett perfekt val för min del, och jag hoppas att det innebär att någon på förlaget faktiskt förstår sig på manga (med tanke på de mangartiklar som funnits i The Comics Journal har det annars verkat som att Fantagraphics förstått nada…).

Historierna spänner över närmare 40 år, och för en gångs skull bär det emot att berätta om handlingen. En av de absolut starkaste sidorna i boken är nämligen oförutsägbarheten, där en melankolisk kärlekshistoria kan följas av något så subtilt obehagligt att EC bara skulle kunna drömma om att vara lika skrämmande. Det gemensamma är det lätta handlaget, oavsett hur ruskigt innehållet är, och ibland är det först när jag närmare tänker efter vad som hände som jag inser hur många inslag av klassiska skräckberättelser som finns (gengångare, spöken, monster, totalitära sf-regimer, osv).

Iguana Girl

Höjdpunkten i boken var för min del Hanshin: Half God, en mycket suggestiv historia om ett par siamesiska tvillingar, men det fanns flera kandidater. De tidigare är kortare och ibland helt utan förklaringar; en situation eller händelse presenteras utan vare sig bakgrund eller en normal upplösning, medan de senare är mer avrundade med en handling som lättare låter sig beskrivas. Det jag definitivt märkte är att jag föredrog Hagios de förstnämnda, men det beror kanske på min allmänna förkärlek för spretigare ungdomsalster snarare än mognare historier. Eller så är det så att Fantagraphics har gjort ett urval som betonar det seriösa och allvarliga, vilket inte skulle förvåna mig ett dyft ;-)

Vad som däremot inte är en fråga om tycke eller smak är att man absolut inte ska läsa boken i ett sträck för då riskerar man att allt flyter ihop i en stor gröt. Jag gör ibland det misstaget men den här gången läste jag en historia / dag innan jag somnade, och det var ett bra val även om det ibland var svårt att låta bli att läsa bara en till…

Så ett mycket bra slut på 2010, och som sagt blir det antagligen en årskrönika härnäst :-D

Den fascinerande Hanshin: Half God

Direktlänk 8 kommentarer

Och en till: Castle Waiting

23 december, 2010 at 19:48 (Serier) (, )

Det här inlägget är kanske i senaste laget, med tanke på hur bra Linda Medleys serie Castle Waiting passar som julklapp ;-) Album nummer två kom nyligen ut på Fantagraphics, och eftersom det är några år sedan den förra feta volymen kom ut läste jag om den också.

Castle Waiting är en sagoserie, med en introduktion som är en återberättelse av Törnrosa. Men när prinsen har väckt upp Törnrosa ur hennes hundraåriga sömn vill hon ut och leva livet, varpå det övriga slottsfolket plötsligt finner sig ensamma i ett ensligt slott; byn som låg alldeles intill övergavs när törnroshäcken växte upp.

När den egentliga serien startar får vi möta lady Jain: Höggravid och på flykt från sin make söker hon fristad på slottet som hon en gång hört talas om, och vi läsare lära känna de om bor där tillsammans med henne själv. Det är en mycket sävlig och lågmäld serie, och efter närmare 1000 sidor är mycket fortfarande oklart. Några av personerna har vi fått veta lite mer om, men en del är fortfarande gåtor.

Men det är inte det minsta frustrerande för det här är en sån charmerande serie att jag bara kan kapitulera och läsa på. Det är en bladvändare men inte för att den är så spännande utan för att den är så inbjudande till att läsa bara ett kapitel till. Medleys humor är underfundig och alltid närvarande; det här är en av de där böckerna man (dvs jag) så innerligt önskar sig vore på riktigt, och att man kunde besöka Castle Waiting någon gång.

Och de två böckerna är likaså mycket attraktiva i sitt format: I ett relativt litet inbundet format men med ett sidantal på 384 respektive 472 sidor får åtminstone jag lust att kasta mig över dem bara för den sakens skull :-) Det finns en liten invändning mot den andra boken, tyvärr: Enligt ryktet har den blivit en fnurra modell större mellan Medley och Fantagraphics och därför har det inte kommit ut några nya nummer av tidningen på ett år. Den här samlingen som gissningsvis är den sista Fantagraphics ger ut slutar därför rätt så plötsligt, utan att Medley egentligen avslutat det som för närvarande pågår. Inte får att det gör så mycket egentligen eftersom det inte är en serie där den yttre handlingen är det viktigaste (den här volymen handlar helt om hur man måste fixa till den del av slottet dit Jain vill flytta, nu när hon fött sitt barn; inte högspänningsaction m a o), men det kan vara värt en liten brasklapp. Medley har sagt att hon tar en paus från Castle Waiting ett tag och jag hoppas innerligt att det betyder att hon kommer fortsätta. En bättre allåldersserie, i uttryckets bästa bemärkelse, är svår för att inte säga omöjligt att hitta.

Direktlänk 4 kommentarer

En bra serie, helt enkelt: Jack Staff

20 december, 2010 at 22:37 (Europeiska serier, Superhjältar) (, )

Det lackar mot jul och avkoppling, så varför inte slå ett slag för en serie som funnits i rätt många år nu, knappast läst av så många, och är alldeles…underbar? Rubriken (plus bilden, förstås!) har redan avslöjat att det handlar om Jack Staff, Paul Grists egenhändigt hopknåpade superhjälteserie som hittills har kommit ut i 4 samlingar, alla mycket läsvärda.

Enligt Grist själv skapade han Jack Staff för att han så gärna ville göra sin egen variant av den amerikanska genren superhjältar, men givetvis en engelsk version på temat (Grist är själv engelsman). Och han lyckades på ett alldeles förträffligt vis: Jack Staff hämtar inspiration från varenda superhjälteserie man kan tänka sig (med viss preferens för Marvels 60/70-tal), men resultatet är så urbrittiskt det bara kan bli. Det märks tydligt att Grist läst sina IPC-serier (för oss i Sverige är nog IPC mest känt som förlaget bakom en stor del av serierna i Buster, och såna biserier i Fantomen som Ödeshandsken), och den lätt absurda humorn är definitivt av klassiskt brittiskt snitt.

Att det är en superhjälteserie är uppenbart, även om tidningen är upplagd som vore det en antologitidning. Jack Staffs historia knallar på, lyckligt ovetande om vad Becky Burdock: Vampire Reporter gör på sitt håll, eller för den delen vad den mystiska gruppen ”?” håller på med. Då och då löper historierna samman, men när man läser Grist gäller det att man kan hålla koll på ett otal plottrådar samtidigt för han kan glatt lämna en handling i några hundra sidor för att sedan ta upp den igen i en kort episod, och sen återigen lämna den åt sitt öde. Gott humör är ledordet, alltid!

Det är ett sammelsurium utan dess like (förutom Grists andra stora serie, Kane, som är en betydligt allvarligare kriminalserie med än mer komplicerad intrig): En magiker som är misstänkt lik Alan Moore, karaktärer som tagna direkt ur en Marvelserie, Albert & Herbert i vampyrjägarversion (paret är definitivt modellerat på huvudpersonerna i BBC-serien som var modellen för den svenska serien); alla trängs de på sidorna. Men det är trots detta inte en svår serie att läsa. Om man skulle råka glömma vem som är vem och vad som pågår så hjälper Grist alltid till; med jämna mellanrum slänger han in presentationer av de medverkande, kända som okända, även om han redan presenterat dem ett otal gånger (som Jack eller Becky).

Teckningsmässigt har han en linje som påminner en hel del om den sene Alex Toth, och åtminstone för mig är hans illustrationer oerhört inbjudande till läsning. Till och med hans textning gör sitt till för att få mig att tycka om serien, utan reservationer. Nuförtiden är serien i färg, något jag tycker är lite synd eftersom Grist gör sig bäst i svartvitt. Men jag kan leva med den eftergiften för jag läser hellre Jack Staff i en OK färgläggning än riskerar att serien läggs ner pga dålig försäljning.

Det kanske inte låter så där värst imponerande med en serie som är så pass kaosartad som Jack Staff, men jag är oerhört förtjust i serier som den här, med dess förmåga att aldrig helt tappa bort sig trots yvigheten. När jag skrev om Bryan Talbots fantastiska serie Luther Arkwright hade inlägget rubriken Ordning ur kaos, och det omdömet skulle precis lika gärna kunna gälla Jack Staff. I övrigt saknar serierna likheter (ok, de är båda mycket brittiska…), men den anarkistiska förtjusningen i att göra vad man vill delar de allt :-)

Direktlänk 4 kommentarer

Mer av samma sak: Grandville Mon Amour

15 december, 2010 at 23:31 (Europeiska serier) (, )

Det är dags för den andra boken i Bryan Talbots fabeldjursserie Grandville, kallad Grandville Mon Amour. Den som redan läst den första boken, som helt enkelt bar titeln Grandville, vet vad som vankas: Ett hårdkokt drama som utspelar sig i ett Europa dominerat av Frankrike, med den engelske kommissarien LeBrock i huvudrollen. En ny politisk intrig med förgreningar in i Englands befrielsekamp mot Frankrike får LeBrock att återigen färdas till Grandville/Paris. Efter att hans älskade Sarah dött i det tidigare albumet är det en något aggressivare och mer deprimerad LeBrock som härjar runt i den franska undre världen, men när han möter den prostituerade Billie som påminner om Sarah till utseendet (eller så är det bara det att alla grävlingar ser likadana ut…) börjar han återigen bry sig mer om omvärlden.

Det stora problemet med Grandville Mon Amour är att det är så likt det första albumet. Intrigerna påminner starkt om varandra, personerna vi stöter på likaså, och så vidare. Och inte nog med att det brister i originalitet: Den första versionen var snäppet bättre även på andra sätt, som en intrig med inte helt uppenbar upplösning (i den här är det snudd på Scooby Doo-klass på avslöjandet av vem storskurken är) och en mycket intressantare kvinnlig karaktär (Billie är bara klichébilden av den lyxprostituerade).

Att läsa Grandville var underhållande och ständigt överraskande, med nya koncept slag i slag. I Grandville Mon Amour känner jag igen det mesta, från miljöerna till inslag som de återkommande karaktärerna lånade från klassiska fransk/belgiska serier (som exempelvis Gaston som en misslyckad smågangster). Det är på intet sätt en dålig bok men det är synd att Talbot inte ansträngde sig lite mer vad gäller fantasin. Grunden är bra med en lyckad huvudperson och en likaså galen mördare som löper amok, med inbjudande teckningar och bokdesign, men han hade behövt överraska mer.

Det är fortfarande en intressant serie men nästa bok behöver bryta mönstret; att en gång till återanvända samma formel kommer inte fungera. Vad som är lovande är att de två böckerna i viss mån kan sägas utgöra en enda historia i två kapitel med ett tydligt slut (de har bara gått tre veckor i LeBrocks värld mellan slutet på den första och början på den andra boken), så Talbot har all möjlighet i världen att göra någonting nytt. Fantasilöshet är inte någonting man brukar kunna anklaga honom för, med så disparata verk som The Adventures of Luther Arkwright, Tale of One Bad RatSagan om den stygga råttan och Alice in Sunderland i sin repertoar, så jag har gott hopp om bättring :-)

Direktlänk 2 kommentarer

Captain America är/var död, eller Varför jag har svårt för superhjälteserier à la Marvel/DC

12 december, 2010 at 19:34 (Superhjältar) (, , , )

Död i mars 2007...

Jag har flera gånger nämnt här på bloggen att superhjältar inte riktigt är min kopp te; jag har läst en hel del och det finns några stycken som hör till mina favoritserier, alla kategorier, men i det stora hela är det någonting som skaver när jag läser dem. Det är inte idén med superhjältar som sådan för den är helt OK som utgångspunkt, speciellt som den ligger nära en av mina favorit-genrer, science fiction. När jag nyligen läste igenom Ed Brubakers kritikerrosade Captain America-svit funderade jag lite mer på frågan och jag tror nu att jag börjar skymta Svaret. Eller kanske inte svaret med stort S, men åtminstone en delförklaring :-)

Så låt mig i korthet beskriva vad som händer i serien (spoilers ahead!): Steve Rogers gamla ärkefiende Red Skull (jag brukar använda svenska namn när jag skriver om superhjältar, men jag har inte läst tillräckligt mycket översatt Marvel så det får bli originalnamnen idag) har nya planer för att utradera Rogers, men istället blir han själv mördad av en rysk general. Intrigen tätnar när det kommer fram att Rogers medhjälpare Bucky Barnes som trotts avliden sedan slutet av andra världskriget istället har använts som en hjärntvättad lönnmördare par excellence av Sovjetunionen under namnet Winter Soldier. Efter ett inbördeskrig mellan Marvels mutanter dör också Rogers, och motvilligt tar Barnes över uppgiften att föra Captain Americas gestalt vidare (efter att han blivit deprogrammerad, såklart!).

Men är Rogers död på riktigt? Och hur är det med Red Skull..?

...tillbaka igen 3 år senare

Brubaker är en skicklig thrillerförfattare och han håller spänningen uppe; den komplicerade intrigen saknar luckor, och jag uppskattade den korta rekapituleringen av vad som hänt i början av varje tidning; för den som inte nödvändigtvis köper alla nummer gör det att man ändå kan få ut något av ett enstaka nummer. Den råa handlingen passar också Brubaker som i tidigare serier som Incognito och Criminal visat att han behärskar både rena thrillers och thrillers i superhjältemiljöer; det här är mycket mer likt Incognito än en vanlig DC/Marvel-serie. Men Brubaker kan inte undvika eftergifter för hur Marvel anser att deras serier ska skrivas, och det är här problemen börjar.

Redan i de första numren slås jag av hur ofta jag inte har en aning om vad de olika organisationerna och människorna som dyker upp representerar. Jag råkar veta vad S.H.I.E.L.D. är, men H.A.M.M.E.R.? M.O.D.O.K.? Cosmic Cube? Och så vidare. En del saker är petitesser, men exempelvis kuben är en central del av handlingen och jag vet inte vad den kan/inte kan göra. En oherrans mängd referenser till tidigare Marvel-serier alltså, som inte ens ”Vad hände senast?”-texterna kan avhjälpa eftersom det handlar om 40+ år av samlad Marvelkunskap.

Sen har vi de ständigt återkommande cross over-händelserna. Här måste jag ge Brubaker en eloge: Han lyckas nästan med att skildra dem som någonting som händer i bakgrunden som vi bara får enstaka glimtar av, och att det är en medveten berättarteknisk finess för att få det att verka som om världen obönhörligt rullar på medan vi bara har tid att se och läsa om exakt det som påverkar Rogers själv. Den cross overn som har mest relevans här är Civil War-diton, en långdragen och komplicerad historia där Rogers hade en av huvudrollerna, men trots det går det bra enbart läsa Captain America-titeln. Men helt lyckas Brubaker inte, och det är nog omöjligt (om man inte gör som Ennis i Hitman och helt glatt skiter i den pågående cross overn och istället låter huvudpersonen hänga på en bar med sina kompisar, där de pratar strunt medan resten av DCs superhjältar återigen räddar världen). När sen Rogers mördas och efterdyningarna i allra högsta grad påverkas av inbördeskrigets resultat känns det återigen snopet: Varför är inte Nick Fury S.H.I.E.L.D.s ledare längre?, med mera; alltför många lösa trådar irriterar istället för att väcka min nyfikenhet om vad som egentligen hände/hänt.

Och sen har vi förstås den givna klichén: Varken Red Skull eller Rogers får fortsätta vara döda, och när jag avslutade min läsning var båda två tillbaka. Bucky Barnes är fortfarande Captain America eftersom Rogers känner sig färdig med den rollen, men dödsfallet var bara tillfälligt.

Det här var vad jag retade mig på när jag läste serien. Om jag jämför med Blackest Night, DCs stora crossover som jag läste i somras och avskydde, så är Brubakers Captain America på många sätt överlägsen. Men på ett djupare sätt irriterar Captain America mig mer; medan Blackest Night bara var en dålig serie är Captain America fundamentalt feltänkt.

Det tydligaste sättet att åskådliggöra vad felet är är att jämföra den med Brubakers tidigare nämnda Incognito. Båda två utspelar sig i en värld med superhjältar, båda två vill vara så realistiska som möjligt, och ingen av dem väjer för den mörka baksidan av världen. Men, och det här är det viktiga, medan Incognito har full frihet att låta hemskheterna verkligen betyda någonting eftersom det är en serie som bara behöver tänka på sig själv, så måste Captain America ta hänsyn till vad Marvel tycker passar bäst för Marvel i stort. Filmrättigheter och andra seriers krav måste alltid gå före eventuella krav på vad som skulle fungera optimalt för en enstaka serie, som läsning betraktad.

Nödvändigt för intrigen eller bara spekulativt?

Så när exempelvis Brubaker i ett nummer visar en fullkomligt vidrig hjärntvätt av Red Skulls dotter som han sen när en del läsare tycker att han gick över gränsen försvarade på brevsidorna med att han känt sig tvungen därtill av seriens inre logik så har han helt rätt på ett plan och fullständigt fel på ett annat: Det var en episod som passade in i serien som han dittills skrivit den och därför försvarar den sin plats, men å andra sidan så är realismen i serien bara en chimär eftersom ingenting viktigt egentligen får ändra sig, och därmed var det en cynisk spekulation i våld och övergrepp.

Jag tror att Frank Miller och Alan Moore på 80-talet ledde in DC och Marvel på fel väg när det gäller superhjälteserier, och de (förlagen alltså, även om både Miller och Moore också spenderat många år med utomhuscykling) har fortfarande inte hittat rätt. The Dark Knight Returns och Watchmen försökte var och en på sitt sätt att introducera realism i superhjältegenren och de gjorde det fantastiskt bra, men vad förlagen missat är att det som de åstadkom inte går att överföra till vanliga månatliga superhjälteserier. TDKR skildrade Läderlappens återkomst och sista dagar och kunde därför ta sig friheten att exempelvis ta livet av Alfred utan att bekymra sig för att han skulle återupplivas senare, medan Watchmen var ett avslutat helt, utan samband med någonting utanför sin egen värld.

Att Brubaker är en skicklig författare i den realistiska stilen gör det bara värre i längden; ju mer realistisk hans serie känns, desto större blir min missbelåtenhet när gamla urvattnade klyschor dyker upp. Om man ska göra realistiska serier så måste man också vara beredd att betala priset: Ond bråd död och annat ruskigt är en del av verkligheten och kan inte göras ogjort.

Med risk för att bli tjatig: De superhjälteserier från det senaste decenniet som jag tycker varit bra har alla valt en annan väg än den skitiga realismens. Den realism som finns i till exempel Kirkmans Invincible består av en nyfikenhet i att skildra hur en tonåring som plötsligt får superkrafter egentligen skulle bete sig; i Ellis Planetary är det larger-than-life-typer som gäller där fascinationen inför det okända är huvudpoängen; i All-Star Superman satsade Morrison på mytologisk science fiction utan minsta försök till klassisk realism. Att försöka sig på att skildra superhjältar på det sätt som Brubaker gör i en evighetsserie som Captain America är dömt att misslyckas förutom för de som redan är fans och vill läsa om sin hjälte i den trygga förvissningen att om några år kommer allt vara som vanligt igen, oavsett hur det just nu ser ut.

PS. Klargörande: Brubakers Captain America är, om det nu inte framgick, en enligt sina förutsättningar mycket bra serie som jag kan rekommendera för de som gillar spionthrillers uppblandat med superhjältar, med teckningar som är rätt opersonliga men fullt acceptabla. Att jag irriterade mig på den beror på det jag förklarade här ovan, så om det inte är något problem för er så tycker jag absolut ni ska läsa den! DS.

PPS. Jag passade också på att läsa Brubakers science fiction-serie Deadenders efter ett tips från Mangaläsaren. En långt mer lyckad serie, även om den tyvärr inte sålde tillräckligt bra för att Brubaker skulle hinna utveckla den så mycket som han önskat. Det här är Brubaker när han kan göra precis vad han själv vill, och jag kan definitivt rekommendera den som en tvåtimmars trevlig avkoppling. DS.

Deadenders: Brubaker done right

Direktlänk 6 kommentarer

A Home for Mr. Easter (och lite om säljtaktiker i USA)

8 december, 2010 at 23:59 (Serier) ()

En debutbok som heter duga är det, A Home for Mr. Easter av Brooke A. Allen. Jag vet inte den är avsedd för barn eller inte men jag är övertygad om att den fungerar finfint för läsare i alla åldrar, så länge man har barnasinnet kvar.

A Home for Mr. Easter är en fartglad historia om Tesana, en udda tonårig flicka som inte passar ihop med de andra i hennes skola: De retar henne för hennes barnslighet, och eftersom Tesana är stor och kraftig blir hon relegerad från skola efter skola när hon har slagits med andra (och vunnit, oavsett mot vem det är). Men när hon en dag hittar en magisk kanin så får hon äntligen ett utlopp för all sin fysiska kraft: Hon ska hjälpa kaninen att komma hem igen, oavsett vem som försöker stoppa henne.

Och sen är jakten igång, för det här är bortsett från introduktionen 200 sidors jakt. Tesanas mamma, djurförsöksforskare, djurförsöksprotestanter, en skum djurbutiksägare, en än skummare trollkarl; alla vill de få fatt på Tesana, antingen för att ta kaninen som lägger önskeägg ifrån henne eller för att hjälpa henne. Men Tesana behöver ingen hjälp, nu när hon har ett mål för ögonen.

Det är ingen djup historia eller skarpa personporträtt, men det är en mycket trevlig serie som har energi så det räcker och blir över. Tesana själv är den enda personen som tecknas mer ingående och det är svårt att inte sympatisera med henne, även om hon säkerligen skulle vara ganska jobbig att umgås med på riktigt. Hon har det envist tjuriga barnets kraft: Oavsett vad som kanske är vettigt att göra kommer hon göra som hon själv vill, utan tanke på konsekvenserna. Mr. Easter ska hem, därmed basta!

A Home for Mr. Easter ger mersmak och är utmärkt underhållning; inte är det en dyr bok heller. Det är intressant att se hur priserna på nya originalserier varierar i USA för närvarande. De klassiska kvalitetsinriktade serieförlagen som inriktar sig på trogna serieläsare, som Fantagraphics och Drawn & Quarterly, tar gärna ut priser på $20+ även för tunna böcker, medan de som inriktar sig på läsare som kan tänka sig att läsa serier som en självklar sak men lika gärna hugger en vanlig bok, som NBM de senaste åren och First Second, istället lägger sig på betydligt lägre priser. Jag misstänker att det beror på att de tidigare räknar med att exempelvis en Seth-läsare troget köper hans senaste bok oavsett pris, medan de senare försöker attrahera en större  läsekrets som inte är så sugna på att betala rätt stora summor för läsning som är över på 20-30 minuter. Därför får vi en Palookaville på 88 sidor à $20 och en A Home For Mr. Easter på 200 sidor à $14. Visst är Palookaville inbunden och på något bättre papper, men att sälja in den till en ny läsare är nog snudd på omöjligt.

Jag är rätt säker på vilken taktik som kommer löna sig bäst i längden ;-)

Direktlänk 1 kommentar

The Littlest Pirate King

6 december, 2010 at 12:14 (Europeiska serier) ()

Mer modern fransk seriekonst översatt till engelska; den här gången är det Fantagraphics som står bakom. De har plötsligt börjat satsa på europeiska serier igen och hittills har urvalet varit finfint, och The Littlest Pirate King, tecknad av David B. efter en bok av Pierre Mac Orlan är ingen undantag.

David Bs fascination för drömmar är tydlig för den som läst andra av hans serier. Den här gången är det inte en dröm, men väl en (mar)dröms(li)k berättelse när vi får följa hur besättningen på det fördömda skeppet Den flygande holländaren räddar en liten pojke från att drunkna och istället uppfostrar honom som en av de sina. Baktanken är att de sen ska döda honom för att på så sätt få en till kamrat, en liten pojke som kan hjälpa dem glömma den ohyggliga tristessen som evigheten för med sig.

Men efter ett tag börjar de fundera på om kanske pojken är deras sista chans att få Guds förlåtelse för deras synder, och att om de gör det rätta kan de äntligen få dö som alla andra. Pojken däremot, som växt upp med skelett som enda sällskap, är paniskt rädd vid tanken att möta någon levande; hans högsta önskan är att dö och därigenom bli som sina vänner.

Det är en mörk sardonisk berättelse som börjar ganska lättsamt men sen blir allvarligare allteftersom, om synder och botgöring, som David B presenterar på 48 textfattiga sidor. Hans ganska grova och expressiva teckningar i dova färger passar historien som handen i handsken, hela vägen till slutet. Epileptic är fortfarande hans storverk men den här boken är mindre, personligare, och av den typ som jag lättare tar till mitt hjärta. En liten pärla, kort sagt!

Direktlänk 1 kommentar

Uppsamlingsheat

4 december, 2010 at 14:16 (Europeiska serier, Serier, Superhjältar) (, , , , , )

Dags för några kortare notiser om nyutkomna serier som jag skrivit om tidigare men vill passa på att tipsa om igen så att man inte missar dem :-)

Så först den enda serien på svenska idag, nämligen Egmonts återutgivning av Kalle Ankas Pocket från starten; de är nu framme vid nummer 11 så uppenbarligen säljer de tillräckligt bra. Och glad för det är jag för det här är som jag redan tidigare skrivit om riktigt bra serier som jag kan helhjärtat rekommendera för dem som letar efter barnserier på svenska. Eller för den som jag som läste dem som liten och vill återuppliva bekantskapen med italienska Kalle-serier från 60-talet men som har tappat bort de gamla exemplaren. Karaktärerna är lite annorlunda mot hur de vanligen uppträder i Disney-serier: Joakim är inte alls lika stenrik men istället betydligt mer handlingskraftig, som vore han en sådär tjugo år yngre än annars; Kalle är lite mer av en riktig förälder och vuxen anka (nåja…); och så vidare, med ett persongalleri som överlag känns aningens mer realistiska. Det är annorlunda men mycket bra, som sagt.

De är billiga och med mycket läsning för pengarna och en hög lägstanivå, förutom de inlagda sidorna som gör ett försök att binda ihop de längre serierna; som liten tyckte jag det var något skumt med dem och som vuxen ser jag hur mycket sämre tecknade de är och hur lite tid som lagts ner på att få dem att hänga ihop. Men å andra sidan gör de att varje pocket känns mer som en bok, med en egen identitet, istället för bara en samling med självständiga serier så jag kan inte säga att det nödvändigtvis är en dålig idé…

Vidare till Frankrike i och med att NBM har kommit med en ny del i översättningen av Hubert (manus) och Kerascoëts (teckningar) serie Miss Don’t Touch Me. Den första delen var en av de stora överraskningarna för egen del förra året, med en oväntat stark skildring av den unga Blanche som utan egen förskyllan hamnar på bordellen Pompadour i 20-talets Paris där hon får jobbet som husets mistress. I den första boken fick vi följa hur hon hamnade där i sin jakt på systers mördare, och i den här får vi följa hennes fortsatta öden på Pompadour. Realismen är lika stark som förut; utan att vara snaskiga lyckas Hubert/Kerascoët skildra hur obehaglig situationen är, trots bordellens förfinade yta. Blanche försöker bara överleva men hennes kollegor ogillar henne starkt eftersom hon är jämförelsevis oskadd, trots yrket. När hon sedan verkar ha fångat en rik arvtagares gunst blir trakasserierna etter värre, och Blanches värld raseras.

Vad som är beundransvärt är hur väl Miss Don’t Touch Me undgår att fastna i klichéer, trots miljön handlingen utspelas i. De mycket eleganta och inbjudande teckningarna gör också att jag gång på gång luras att tro att ett (åtminstone någorlunda) lyckligt slut finns inom räckhåll, men icke. Inte ens Blanche själv är fläckfri; hon är på intet vis fördomsfri eller perfekt. Vad hon är är stark: Om någon försöker sätta sig på henne reagerar hon instinktivt och omedelbart, oftast med våldsamma följder. Det som möjligen är negativt med serien är att den riskerar att falla i ”Allt är elände”-fällan, där ingenting bra någonsin händer. Jag kan inte säga att jag vet var serien är på väg efter de första fyra albumen (som vanligt innehåller NBMs utgåva två franska per bok) men jag hoppas att Hubert/Kerascoët har en långsiktig plan.

Och sist men inte minst, utan snarare störst (åtminstone till omfång): Grant Morrison och Frank Quitelys All-Star Superman har nu kommit ut i en Absolute-utgåva, och det finns få serier som bättre förtjänar en liknande lyxutgåva. Jag har sagt det förut och säger det igen: Det här är möjligen den bästa Stålis-serien någonsin, alla kategorier. Morrison/Quitely förstår exakt hur man ska skildra honom, dvs att undvika fåniga strider och liknande, och istället behandla honom som någonting från en saga, en myt. Serien igenom får jag en stark känsla av att det jag läser inte är någonting som utspelas i samma ögonblick utan att jag istället läser en historia nedskriven långt senare om Stålmannens sista dagar, när det som verkligen hände redan har antagit mytiska proportioner och ingen längre vet vad som är sant.

Det är suveränt genomfört av både Morrison och Quitely. Morrison lyckas med att både få med allt av vikt från Stålmannens rika historia i en tolkning som både är följsam mot andra serier men med en definitiv Morrisonsk touch vad gäller karaktärerna, och att lägga till nytt, där framförallt renässanspersonen Quintum är lyckad. Och Quitelys teckningar är sublima, med rikliga doser av sense of wonder när det behövs, och en utsökt skildring av Clark Kents kroppsspråk som här framställs som en något för stor och otymplig person snarare än klumpig av andra skäl. Jamie Grants färgläggning förtjänar också en eloge; de starka färgerna passar perfekt till den här science fiction-sagan.

Härnäst: Vi får se :D

Direktlänk 2 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 170 andra följare