Captain America är/var död, eller Varför jag har svårt för superhjälteserier à la Marvel/DC

12 december, 2010 at 19:34 (Superhjältar) (, , , )

Död i mars 2007...

Jag har flera gånger nämnt här på bloggen att superhjältar inte riktigt är min kopp te; jag har läst en hel del och det finns några stycken som hör till mina favoritserier, alla kategorier, men i det stora hela är det någonting som skaver när jag läser dem. Det är inte idén med superhjältar som sådan för den är helt OK som utgångspunkt, speciellt som den ligger nära en av mina favorit-genrer, science fiction. När jag nyligen läste igenom Ed Brubakers kritikerrosade Captain America-svit funderade jag lite mer på frågan och jag tror nu att jag börjar skymta Svaret. Eller kanske inte svaret med stort S, men åtminstone en delförklaring :-)

Så låt mig i korthet beskriva vad som händer i serien (spoilers ahead!): Steve Rogers gamla ärkefiende Red Skull (jag brukar använda svenska namn när jag skriver om superhjältar, men jag har inte läst tillräckligt mycket översatt Marvel så det får bli originalnamnen idag) har nya planer för att utradera Rogers, men istället blir han själv mördad av en rysk general. Intrigen tätnar när det kommer fram att Rogers medhjälpare Bucky Barnes som trotts avliden sedan slutet av andra världskriget istället har använts som en hjärntvättad lönnmördare par excellence av Sovjetunionen under namnet Winter Soldier. Efter ett inbördeskrig mellan Marvels mutanter dör också Rogers, och motvilligt tar Barnes över uppgiften att föra Captain Americas gestalt vidare (efter att han blivit deprogrammerad, såklart!).

Men är Rogers död på riktigt? Och hur är det med Red Skull..?

...tillbaka igen 3 år senare

Brubaker är en skicklig thrillerförfattare och han håller spänningen uppe; den komplicerade intrigen saknar luckor, och jag uppskattade den korta rekapituleringen av vad som hänt i början av varje tidning; för den som inte nödvändigtvis köper alla nummer gör det att man ändå kan få ut något av ett enstaka nummer. Den råa handlingen passar också Brubaker som i tidigare serier som Incognito och Criminal visat att han behärskar både rena thrillers och thrillers i superhjältemiljöer; det här är mycket mer likt Incognito än en vanlig DC/Marvel-serie. Men Brubaker kan inte undvika eftergifter för hur Marvel anser att deras serier ska skrivas, och det är här problemen börjar.

Redan i de första numren slås jag av hur ofta jag inte har en aning om vad de olika organisationerna och människorna som dyker upp representerar. Jag råkar veta vad S.H.I.E.L.D. är, men H.A.M.M.E.R.? M.O.D.O.K.? Cosmic Cube? Och så vidare. En del saker är petitesser, men exempelvis kuben är en central del av handlingen och jag vet inte vad den kan/inte kan göra. En oherrans mängd referenser till tidigare Marvel-serier alltså, som inte ens ”Vad hände senast?”-texterna kan avhjälpa eftersom det handlar om 40+ år av samlad Marvelkunskap.

Sen har vi de ständigt återkommande cross over-händelserna. Här måste jag ge Brubaker en eloge: Han lyckas nästan med att skildra dem som någonting som händer i bakgrunden som vi bara får enstaka glimtar av, och att det är en medveten berättarteknisk finess för att få det att verka som om världen obönhörligt rullar på medan vi bara har tid att se och läsa om exakt det som påverkar Rogers själv. Den cross overn som har mest relevans här är Civil War-diton, en långdragen och komplicerad historia där Rogers hade en av huvudrollerna, men trots det går det bra enbart läsa Captain America-titeln. Men helt lyckas Brubaker inte, och det är nog omöjligt (om man inte gör som Ennis i Hitman och helt glatt skiter i den pågående cross overn och istället låter huvudpersonen hänga på en bar med sina kompisar, där de pratar strunt medan resten av DCs superhjältar återigen räddar världen). När sen Rogers mördas och efterdyningarna i allra högsta grad påverkas av inbördeskrigets resultat känns det återigen snopet: Varför är inte Nick Fury S.H.I.E.L.D.s ledare längre?, med mera; alltför många lösa trådar irriterar istället för att väcka min nyfikenhet om vad som egentligen hände/hänt.

Och sen har vi förstås den givna klichén: Varken Red Skull eller Rogers får fortsätta vara döda, och när jag avslutade min läsning var båda två tillbaka. Bucky Barnes är fortfarande Captain America eftersom Rogers känner sig färdig med den rollen, men dödsfallet var bara tillfälligt.

Det här var vad jag retade mig på när jag läste serien. Om jag jämför med Blackest Night, DCs stora crossover som jag läste i somras och avskydde, så är Brubakers Captain America på många sätt överlägsen. Men på ett djupare sätt irriterar Captain America mig mer; medan Blackest Night bara var en dålig serie är Captain America fundamentalt feltänkt.

Det tydligaste sättet att åskådliggöra vad felet är är att jämföra den med Brubakers tidigare nämnda Incognito. Båda två utspelar sig i en värld med superhjältar, båda två vill vara så realistiska som möjligt, och ingen av dem väjer för den mörka baksidan av världen. Men, och det här är det viktiga, medan Incognito har full frihet att låta hemskheterna verkligen betyda någonting eftersom det är en serie som bara behöver tänka på sig själv, så måste Captain America ta hänsyn till vad Marvel tycker passar bäst för Marvel i stort. Filmrättigheter och andra seriers krav måste alltid gå före eventuella krav på vad som skulle fungera optimalt för en enstaka serie, som läsning betraktad.

Nödvändigt för intrigen eller bara spekulativt?

Så när exempelvis Brubaker i ett nummer visar en fullkomligt vidrig hjärntvätt av Red Skulls dotter som han sen när en del läsare tycker att han gick över gränsen försvarade på brevsidorna med att han känt sig tvungen därtill av seriens inre logik så har han helt rätt på ett plan och fullständigt fel på ett annat: Det var en episod som passade in i serien som han dittills skrivit den och därför försvarar den sin plats, men å andra sidan så är realismen i serien bara en chimär eftersom ingenting viktigt egentligen får ändra sig, och därmed var det en cynisk spekulation i våld och övergrepp.

Jag tror att Frank Miller och Alan Moore på 80-talet ledde in DC och Marvel på fel väg när det gäller superhjälteserier, och de (förlagen alltså, även om både Miller och Moore också spenderat många år med utomhuscykling) har fortfarande inte hittat rätt. The Dark Knight Returns och Watchmen försökte var och en på sitt sätt att introducera realism i superhjältegenren och de gjorde det fantastiskt bra, men vad förlagen missat är att det som de åstadkom inte går att överföra till vanliga månatliga superhjälteserier. TDKR skildrade Läderlappens återkomst och sista dagar och kunde därför ta sig friheten att exempelvis ta livet av Alfred utan att bekymra sig för att han skulle återupplivas senare, medan Watchmen var ett avslutat helt, utan samband med någonting utanför sin egen värld.

Att Brubaker är en skicklig författare i den realistiska stilen gör det bara värre i längden; ju mer realistisk hans serie känns, desto större blir min missbelåtenhet när gamla urvattnade klyschor dyker upp. Om man ska göra realistiska serier så måste man också vara beredd att betala priset: Ond bråd död och annat ruskigt är en del av verkligheten och kan inte göras ogjort.

Med risk för att bli tjatig: De superhjälteserier från det senaste decenniet som jag tycker varit bra har alla valt en annan väg än den skitiga realismens. Den realism som finns i till exempel Kirkmans Invincible består av en nyfikenhet i att skildra hur en tonåring som plötsligt får superkrafter egentligen skulle bete sig; i Ellis Planetary är det larger-than-life-typer som gäller där fascinationen inför det okända är huvudpoängen; i All-Star Superman satsade Morrison på mytologisk science fiction utan minsta försök till klassisk realism. Att försöka sig på att skildra superhjältar på det sätt som Brubaker gör i en evighetsserie som Captain America är dömt att misslyckas förutom för de som redan är fans och vill läsa om sin hjälte i den trygga förvissningen att om några år kommer allt vara som vanligt igen, oavsett hur det just nu ser ut.

PS. Klargörande: Brubakers Captain America är, om det nu inte framgick, en enligt sina förutsättningar mycket bra serie som jag kan rekommendera för de som gillar spionthrillers uppblandat med superhjältar, med teckningar som är rätt opersonliga men fullt acceptabla. Att jag irriterade mig på den beror på det jag förklarade här ovan, så om det inte är något problem för er så tycker jag absolut ni ska läsa den! DS.

PPS. Jag passade också på att läsa Brubakers science fiction-serie Deadenders efter ett tips från Mangaläsaren. En långt mer lyckad serie, även om den tyvärr inte sålde tillräckligt bra för att Brubaker skulle hinna utveckla den så mycket som han önskat. Det här är Brubaker när han kan göra precis vad han själv vill, och jag kan definitivt rekommendera den som en tvåtimmars trevlig avkoppling. DS.

Deadenders: Brubaker done right

About these ads

6 kommentarer

  1. Momiji said,

    Åh, jag missade att du hade läst Deadenders nu (Läste ”Captain America” och hoppade över resten, sorry :D ). Det är så trist att många av de bra författarna ständigt införlivas i de ”stora” serierna, på bekostnad av deras egna skapelser, även om jag förstår att de 1. tjänar mer pengar och 2. får fler läsare. Men vissa återvänder ju igen, så när Brubakers stjärna på Marvelhimlen dalar kanske han gör ett nytt försök att lansera något Deadenders-liknande. Hoppas kan man ju alltid.

  2. Ennis, Millar, Morrison: Jag läser ikapp « Simon säger said,

    [...] avslutade serier som kan göra som de vill med karaktärerna, till skillnad från thrillers med mer långlivade hjältar, men nu börjar jag uppriktigt sagt tröttna lite grann på just den här genren. Jag fattar att [...]

  3. Ennis, Millar, Morrison: Jag läser ikapp • Serienytt.se said,

    [...] avslutade serier som kan göra som de vill med karaktärerna, till skillnad från thrillers med mer långlivade hjältar, men nu börjar jag uppriktigt sagt tröttna lite grann på just den här genren. Jag fattar att [...]

  4. Mer på-tuffning: Captain Easy, Little Nothings och Incognito « Simon säger said,

    [...] manus är lika proffsigt som alltid (han är nu efter bland annat de här serierna och hans Captain America den stora stjärnan i den här genren) och Phillips teckningar är bra de med i sin relativt [...]

  5. Varför inte? | Simon säger said,

    [...] en läsare som mig som inte läst någonting annat från Civil War (förutom de delar av Brubakers Captain America som utspelade sig under kriget). Och halleluja, det visade sig att Roger Langridge stod för [...]

  6. En hög Stålmannen | Simon säger said,

    […] gärna på sommaren men ibland annars också. Resultaten har varierat från eländes elände till helt OK till riktigt bra. Nu är det dags igen efter att ha läst 302 nummer av diverse […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 172 andra följare