Mera hårdkokt av Cooke: The Outfit

29 januari, 2011 at 23:27 (Serier) (, , )

Den andra boken av fyra där Darwyn Cooke skildrar Parker, huvudpersonen i Richard Starks hårdkokta kriminalthrillers, anlände i höstas. Så om inte en rykande färsk bok så är det åtminstone en småvarm sådan :-)

Mina intryck efter att ha läst den första boken, The Hunter, och mellanspelet The Man With the Getaway Face, står sig till stora delar. Det innebär alltså att det är en orgie i snitsiga bilder, återigen i tvåtonfärgat utförande, där Cookes enskilda teckningar ser lysande ut. Balansen mellan det råa och det eleganta är bättre än någonsin; The Outfit är snäppet vassare illustrationsmässigt än The Hunter, och det känns som om Cooke nu känner sig rejält bekväm med sin omvandling av Starks prosa till serieformatet.

Men också svagheterna finns kvar. Cooke har fortfarande bekymmer med att få till spänningen, och det är lite synd att den mest suggestiva episoden i hela boken är den där Cooke valt att behålla Starks originaltext. Det inträffar i det tredje kapitlet där ett antal stötar mot organisationen (titelns Outfit) genomförs i snabb följd. Det hade kunnat bli trista upprepningar, men Cooke har smart nog valt att låta varje stöt skildras på radikalt olika sätt: Teckningsstilen varierar från något som mest ser ut som Mr Magoo till något som liknar en något mer realistisk Feiffer (Cooke håller sig till 60-talsstilar, givetvis), och en av stötarna skildras som en tidskriftsartikel  (”Crime Confessions Weekly! Exclusive: The Heist of the Year!”) där Stark står angiven som författaren.

Fartigt och som sagt ett utmärkt sätt att lösa en knepig del av boken, men det gör att jag än mindre kan glömma bort att det jag läser är en serieversion av en roman, och det stör mig. Det är alltid svårt att överföra berättelser mellan olika medier, och de få gånger jag tycker det har lyckats är när den ansvariga har gjort verket till sitt eget genom att göra om det helt för det nya mediet, som exempelvis Kubrick som nästan alltid filmatiserade romaner, men på ett sätt som gjorde att jag som åskådare helt glömde bort den kopplingen. När jag läser The Outfit blir jag gång på gång medveten om att det är en roman som är utgångspunkten när scener dyker upp som följdriktigt skulle passa bättre i en bok än i en serie. Antagligen är Cooke lite för förtjust i böckerna själv, och därför kan han inte riktigt göra om dem så mycket som det egentligen skulle behövas. Den korta The Man With the Getaway Face som tryckte samman en av romanerna på enbart 24 sidor är lustigt nog bättre på det sättet; där var Cooke tvungen att göra om mer radikalt för att få plats, med ett mycket lyckat resultat som följd.

Historien i sig är en riktigt bra berättelse om hur Parker ser sig nödgad att attackera en av The Outfits ledare, Arthur Bronson, sedan Bronson har skickat ut en lejd mördare efter Parker. Det som gör den så bra är den extrema fokuseringen på Parkers obeveklighet; när han bestämt sig för att handla gör han det, utan krusiduller eller betänksamheter. Det som gör den mindre bra är det som jag nämnt, nämligen att Cooke trots att han tecknar med mer stil än de allra flesta ändå inte helt behärskar hur man gör en serie medryckande. Alla hans serier jag hittills läst saknar den där extra lilla knorren som behövs för att det ska bli någonting jag verkligen engagerar mig i. Se exempelvis den här sekvensen från bokens början, där Bronsons mördare överraskar Parker:

Underbara linjer och effektivt utnyttjade färgtoningar, men vad är det egentligen som sker? Det är en smula rörigt i mitt tycke, och inte på grund av att det är en kaosartad händelse utan mer för att Cooke har problem. Titta till exempel på silhuettbilden av Parker under sängen. Hur i hela friden kan han kasta pistolen så hårt från den positionen att anfallaren inte bara blir knockad (bilden efter) utan också på något besynnerligt sätt flyger över halva rummet (bilden efter det)? Notera också att om man tittar efter åt vilket håll Parker har huvudet när han kastar sig in under sängen så verkar det som om han kastar pistolen åt fel håll. Eller så har han snott runt 180°, kastat pistolen, för att sen sno runt 180° grader igen innan han kryper ut på andra sidan. Sådana här detaljer är egentligen inget större problem, men de känns lite symptomatiska för Cooke i allmänhet: En extremt attraktiv yta som tyvärr inte har lika mycket att ge när man kryper in under skinnet på den.

The Outfit är en bra bok som jag definitivt rekommenderar för den hårdkokta kriminalfanen, och för den delen de flesta seriefansen också, men jag tycker inte att den riktigt lever upp till en del av de hyllningar den fått. Men den är definitivt såpass bra att jag blir sugen på att läsa Starks romaner :-)

PS. Den som är intresserad av en mer positiv recension kan med fördel läsa Shazams; även om jag inte håller med om alla rosorna är det en bra och välskriven artikel med en lite annan infallsvinkel, skriven av någon som till skillnad från mig också har läst originalböckerna. DS.

Direktlänk 5 kommentarer

Våra lurviga vänner: The Astounding Wolf-Man

26 januari, 2011 at 00:40 (Superhjältar) (, )

Det här var lite tråkigt att behöva rapportera, men Robert Kirkman (manus) och Jason Howards (teckningar) serie The Astounding Wolf-Man som avslutades i o m nummer 25 som kom ut sent i höstas är verkligen inte en bra serie. Inte för att det var någon överraskning, tvärtom, men det betyder ändå att jag spenderat någon timme eller två på en lusig serie istället för något roligare ;-)

Varför blev jag då inte förvånad över kvalitén? Två orsaker:

Vad vår hjälte vill här är att inte slåss -> han kastar sig över motståndaren med utsträckta klor. Fiffigt!

  1. Den första serien jag läste skriven av Kirkman var Invincible, en av de absolut bästa superhjälteserierna på 00-talet. Fräsch och okomplicerad var (och är) det en rakt berättad historia som alltid underhåller, och teckningarna är lika rena och trevliga de med. Sen lästa jag The Walking Dead, en zombie-serie som nog alla känner till vid det här laget; en ytterst obehaglig och rå upplevelse som är lika läsvärd den. So far osv, men efter det har mina Kirkman-erfarenheter varit mindre roliga. Den mycket tidiga Battle Pope var rätt kul, men hans oändliga mängder Marvel-serier och diverse mini-serier har varierat från någorlunda OK till riktigt dåliga. Det verkar helt enkelt som om han redan bränt sitt bästa krut.
  2. Om Kirkman varit ojämn vad gäller kvalitén kan jag inte säga detsamma om böcker/filmer/serier med varulvar: De är alla, med något enstaka undantag, uniformt usla. De aristokratiska vampyrerna har haft mer tur än sina proletära bröder, utan tvekan (även om vampyrerna i TAW-M är lika tråkiga som varulvarna).

Men jag läste trots varningsklockorna serien av den enkla anledningen att jag alltid varit fascinerad av varulvar. Så även om jag anade att det inte skulle bli en litterär fest ville jag ge TAW-M en chans. Tyvärr.

Eftersom det alltid är lättare att utgjuta sig över låg-kvalitativa verk än hög-diton (åtminstone när man känner för ett litet litterärt lustmord) ska jag försöka hålla mig någorlunda kort.

Först lite manusgnäll:

Serien är ohyggligt överlastad med handling/action vilket innebär att det aldrig hinner bli spännande. Helt nya actioninslag dyker upp och försvinner på en handfull sidor, och det gäller även viktigare inslag i handlingen som plötsligt avslutas utan någon som helst payoff. Kirkman gillar att hålla igång flera intrigtrådar samtidigt men här verkar det ha blivit kortslutning som resulterat i löjligt korta trådar som avlöser varandra i rask takt. Eller helt glöms bort. På samma sätt är personerna lika platta som pappret de är tryckta på; tanken är att vi ska ha medlidande med hur huvudpersonen Garys liv förändras och delvis raseras efter att han blivit en varulv, men eftersom det helt saknas en uppbyggnad av honom som karaktär (bokstavligen sant; på första sidan i första numret får vi se honom direkt efter varulvsattacken) kunde jag inte bry mig mindre. Det gör också att Kirkmans förkärlek för chockerande vändningar (dvs att en eller flera huvudpersoner tas kål på å det blodigaste) helt förlorar sin impact och bara känns fånigt spekulativa.

Sen lite teckningsgnäll:

Howards teckningar är lika känsliga som Kirkmans manus. Han saknar helt känsla för hur man komponerar en sida på ett effektivt sätt, och han verkar dessutom ha fått för sig att en actionscen innebär att alla deltagare måste ha ett aggressivt grin som aldrig varieras, och att den mest effektiva attacken alltid innebär att man kastar sig mot motståndaren med armar uppåt sträck över huvudet tillsammans med obegripligt upptryckta axlar. Att färgläggningen är trist känns bara fullkomligt naturligt.

Men det hittills nämnda är bara småsaker jämfört med Kirkman & Howards gigantiska misstag i hur de skildrar titelkaraktären, dvs varulven själv.

Det jag gillar med varulvar är det mystiska och oberäkneliga i varelsen, människa/djur-symbiosen. Att vargar dessutom är oerhört eleganta djur med ett utseende som får åtminstone mig att njutningsfullt rysa gör det bara än bättre (exempelvis var-kaniner är mindre skrämmande om än ack så roliga). Så vad gör man då med varulven i TAW-M? Jo, i kronologisk ordning:

  1. På med kläder. I början är det au naturelle som gäller men snabbt blir det byxor på, för att sedan följas av normalklädd -> lite lätt superhjälteutstyrsel -> full superhjälteutstyrsel.
  2. Bort med månberoendet. Redan i nummer 2 gör man sig av med denna (antagligen för att kunna trycka in ”Ännu mer action! Nu varje natt!”, ungefär). Samtidigt blir förvandlingen frivillig. Eller ursäkta, vi slänger in en rad om att om man som varulv tränar sig kan man själv behärska förvandlingarna och dessutom då se till att det bara blir den vanliga människans psyke kvar. Men det är ju tråkigt att skildra (ingen action ju!) så vi nöjer oss med raden. En liten brasklapp om att vid fullmåne måste man förvandlas slängs in, men den möjligheten till bi-intrig ignoreras helt. Och avslutningsvis klämmer varulven på sig ett par ”månskensinsamlande” armband som gör att han också kan förvandla sig på dagen. I två timmar bara, men det är inte någonsin ett problem.
  3. Och att bara vara en varulv är väl tråkigt? Alltså slänger vi på ett jetpack plus diverse mecha-attiraljer så att varulven kan flyga och slåss som en rejäl superhjälte gör.

Och sen var ytterligare en förvandling klar, dvs den från varulv till 100% generisk superhjälte. Det är helt klart att Kirkman/Howard tyckte att en varulvssuperhjälte vore helcool, men uppenbarligen klarade de inte av att göra någonting intressant av den idén så istället amputerade man snabbt bort varulvsgrunkset. Mängder av smådetaljer slängs i början in som uppenbara förberedelser för senare intriger (som fullmånsförvandlingen), men glöms sedan bort tillsammans med själva varulvsidén.

Nej

Sen har jag inte ens nämnt hur fascinerande dålig Howard är på att teckna någonting som ser ut som en varulv. Det finns mängder av bra varulvsillustratörer i serievärlden med radikalt olika typer av varulvar (Corbens alla varianter, Bissette/Totlebens i Swamp Thing, Wrightsons, osv, osv), men Howard har valt att teckna dem så att de ser ut som överdrivet muskulösa män med en Buttericksmask föreställande en hund över huvudet (förutom den äldsta varulven då, som har chict etniska pärlor i håret). Skrämmande? Inte för fem öre. Inte ens när de ska slåss och följdriktigt grinar illa och säger någonting passande tufft.

Jag har också hoppat över de nästan lika katastrofala vampyrerna, och det var väl bara det faktum att det bara blev 25 nummer som gjorde att zombiesarna och mumierna slapp gravskändas.

Hm, det blev ganska många ord ändå, men det har Kirkman och Howard förtjänat efter att ha gjort sitt till för att fortsätta upprätthålla likhetstecknet mellan varulvar och taskig läsning.

Direktlänk 6 kommentarer

All vår början…: Blondie 1930-1933

20 januari, 2011 at 19:22 (Dagspresserier) (, )

Länge sedan senaste inlägget här; jag skyller på att det blivit en hel del romaner istället för serier på sista tiden. Men lite serier har det blivit, och nu har jag en hög med serieböcker att läsa igen så det kommer bli inlägg oftare igen. Fast det är klart, nästa sak att läsa är avslutningen på Takahashis Inu-Yasha, och jag har inte läst de senaste 30 voylmerna -> 6000 sidor kvar ;-)

Den sista riktigt stora klassikern inom dagspresserierna som saknades bland alla återtryck blev Blondie, men för några månader sedan kom till slut den första boken från IDW. Den samlar dagsserien från starten 1930 och fram till Blondie & Dagoberts bröllop i början av 1933. Om det blir fler volymer i framtiden och huruvida de i så fall skall inkludera söndagsserien också (den började ungefär när den här boken slutar så möjligheten finns) vete fåglarna, men om jag får önska något så är det att man i så fall frångår en strikt kronologisk utgivning.

För faktum är att även om Blondie när den är som bäst är en av de bästa serierna någonsin (om någon skulle be mig välja den roligaste dagspresserien någonsin blir det en hård kamp mellan Polly and Her Pals/Dot ‘n Dash söndagsserier i slutet av 20-talet, Snobben på 60-talet, och Blondies söndagsserier på 50-60-talet) så är den rätt tråkig såhär i början. Det roliga med att läsa den är hur annorlunda både Blondie och Dagobert är här, med Blondie som en oftast kliché av den korkade blondinen och Dagobert som en komplett oduglig rikemansson, och den tydliga likheten mellan Dagoberts pappa och Ditling. Men i sig är de evinnerliga kringelkrokarna i dramat om de ska lyckas gifta sig, med Dagoberts föräldrar som gör allt för att hindra en mesallians, inte speciellt kul. Handlingen upprepar sig, och när Chic Young ibland försöker sig på att utveckla någon annan sida av serien tar det snabbt slut.

(Klicka för hela strippen)

Som en episod över några veckor där Blondie börjar jobba på ett kontor (för tillfället på kant med Dagobert så hon vill tjäna pengar själv): De som anställer henne gör det för att de uttryckligen vill ha någon som inte förstår någonting, och det antyds att någonting skumt pågår. Men efter ett tag överger Young helt plötsligt historien och Blondie återvänder hem. Ingen förklaring till vad som pågick, ingen closure överhuvudtaget.

Känslan är att Young desperat försöker komma på vad han ska göra för att få upp läsarantalet men hela tiden misslyckas, något som också påpekas i förordet. Men den vinnande formeln med att istället göra en familjekomedi i medelklassmiljö hittar han inte i den här boken, och jag är inte säker på när serien börjar bli riktigt bra. Det känns som det är en bra bit kvar, lindrigt talat.

Så historiskt är det mycket tillfredsställande att det äntligen går att läsa början av en viktig del av serierna historia, men för min del räcker det här som smakbit. Nu vill jag se söndagssidorna från seriens zenit!

Direktlänk 2 kommentarer

Svenska sociala serier: Bellman & Ett anstötligt liv

10 januari, 2011 at 16:58 (Svenska serier) (, , , )

Det är lustigt hur det kan slumpa sig. När jag i december såg att Joakim Lindengrens serie (som jag inte ens visste fanns) Ett anstötligt liv just kommit ut med sin andra samling så skaffade jag såklart både den och den första samlingen; jag gillar Lindengrens lite ruffiga stil med mycket tuschstänk som han använder här. I helgen råkade jag få syn på den gamla 70-talsserien Bellman av bland andra Jan Lööf när den fanns på rea hos Comics Heaven. Jag har konstigt nog aldrig läst den, trots att även Lööf är en favoritartist, så den blev också inköpt. Och nu när jag har läst dem alla och satt och funderade på om det inte var dags för ett nytt inlägg så slog det mig hur väl de båda serierna passar ihop för en gemensam recension: Både handlar om människor i utkanten av samhället, har klara politiska poänger, publiceras i icke-kommersiella tidskrifter, men är först och främst ute för att roa.

Först lite allmänfakta: Bellman publicerades i Folket i Bild/Kulturfront, en av de mest tongivande tidskrifterna på 70-talet med medarbetare som Jan Myrdal, Jan Guillou och Peter Bratt. Den finns fortfarande kvar men har tappat i betydelse; tiden har runnit ifrån en tidskrift som nuförtiden roar sig med artiklar om hur Nordkoreas (eller som man prydligt skriver, Demokratiska Folkrepubliken Korea) attacker mot Sydkorea är berättigade pga provokationer, och någon trålare har givetvis Nordkorea aldrig sänkt.

För den som läst Lööfs andra serier och böcker kan det verka svårförståeligt hur hans temperament skulle fungera i en så renlärig och obönhörlig tidskrift, och det gick givetvis åt pepparn ganska snart efter att man anlitat honom för att göra serien. Manuset var skrivet av Lars Mossberg men det känns likafullt som en typisk Lööf-produkt, med en relativt försonlig ton även mot de onda kapitalisterna, och efter 7 sidor tog andra krafter över när både redaktionen och Lööf hade tröttnat på klagomålen.

Och hur är serien själv då? Inte alls illa skulle jag säga, gjord som den är när Lööf verkligen hade fått kläm på hur man gör bra serier. Hantverket är exemplariskt, men det som slår mig mest är hur influerad av Crumb Lööfs teckningar är här. Samma tendens kan man se i hans sena Felix-strippar, men här där han vet att det är en vuxen publik kan han teckna en gnutta mer realistiskt och genast ser man att han definitivt har läst de amerikanska undergroundserierna.

Handlingen är ungefär den förväntade, med hyresstrejk, pompösa rikemän med mera. Efter att Lööf slutat fortsätter den i samma stil men med aningens mer allvarlig underton; där Lööfs version kunde kosta på sig någon sida som faktiskt inte tog upp klasskampen alls är nu varenda episod skriven med ett tydligt budskap. Det är inte så pjåkigt gjort och Lööf var definitivt inte den enda som hade upptäckt Crumb, Spain, Shelton och de andra amerikanerna, men från att ha varit en underhållande serie som kunde stå på egna ben blir resten av albumet mer en underhållande tidsskildring av den svenska vänstern på 70-talet. Med andra ord var nog FiB/Kulturfronts redaktion nöjd med utvecklingen ;-)

Ett anstötligt liv har en mindre ideologisk bakgrund. Den publiceras i Faktum, en tidning som säljs av hemlösa i Göteborg (motsvarande Situation Stockholm för huvudstadsinvånare). Huvudpersonerna är själva hemlösa och vi får följa dem i deras dagliga liv när de försöker få ihop lite pengar (oftast till alkohol) eller bara allmänfilosoferar. Som redan nämnts är den tecknad i Lindengrans spontanstil, eller vad den nu ska kallas, alltså inte den som han vände sig av i Kapten Stofil utan den han använde sig av i alla sina serier utgivna av Epix/Medusa. Så teckningarna är utmärkta, men manuset är tyvärr lite sämre. Det glimtar till här och där av  Lindengren-geni men problemet är formatet; för att komma till sin rätt behöver han kunna breda ut sig men här är det en sida / episod som gäller, så när det känns som att serien ska komma igång är den redan slut. Det blir också lite väl likartade episoder ibland men det är inte så konstigt med tanke på ursprungspubliceringen, så det här är en av de där seriesamlingarna som man inte ska läsa från första till sista sidan i en sittning.

Så båda serierna har sina poänger utan att vara några riktigt mästerverk (Lööfs kanske hade kunnat bli det men 7 sidor är för kort, även om de är välmatade). Och hur är det med likheterna?

En hel del känns igen, som den underliggande godmodigheten och den rikliga förekomsten av utomstående typer som man driver med. I Bellman är det klassiska kapitalister, i Ett anstötligt liv är det snarare yuppietyper, men självgloriferande mediekändisar finns i båda. Politiker dyker också upp i båda serierna och är inte precis några hjältar. Men det finns en betydande skillnad i tonfallet: Bellman (framförallt post-Lööf) har som sagt alltid ett budskap, en insikt man vill förmedla eller en handling som rekommenderas, medan Ett anstötligt liv bara konstaterar att såhär är det, basta. Aktion kontra reaktion med andra ord, vilket väl är rätt symptomatiskt: På 70-talet var ideologin viktigare än livet själv för de mest involverade, men nu är det inte riktigt så längre.

Och det gör att från en ren läsbarhetssynpunkt har Ett anstötligt liv en fördel som mycket oftare undviker det ideologiska och den politiska agendan, för oavsett vad man tycker om budskapet i sig blir propaganda alltid usel konst. Sen är kanske Bellman snäppet bättre på en del andra sätt så att slutresultatet är att båda serierna är ungefär lika intressanta att läsa, om än av olika orsaker :-)

PS. Om ni enbart är ute efter att läsa Lööfs version av Bellman så finns den faktiskt på nätet: Läs här, här och sist här. DS.

Direktlänk Lämna en kommentar

Gamla och nya strippar

8 januari, 2011 at 22:48 (Dagspresserier) (, , , , , , )

Nu har jag läst en stor bunt dagspressserier igen, och bra sådana; det behövdes eftersom det varit lite si och med kvalitén på en del andra återtryck jag läst…

Big Ben Bolt har nu gjort sällskap med Mary Perkins och Juliet Jones på det lilla förlaget Classic Comics Press, och den passar väl in: Teckningsstilen är i den fotorealistiska stilen, och historierna är äventyrsinriktade med drag av såpa. I den första volymen så upptäcker Ben hur bra anlag han har för att boxas, med åtföljande problem eftersom hans släktingar anser att boxningssporten är alltför vulgär för att en Bolt ska ägna sig åt slikt. En vacker dam, skumma promoters, och fixade matcher är givna inslag som dyker upp med jämna mellanrum.

Det är en skickligt hopkommen serie med manus av den mycket erfarne Elliot Caplan (Al Capps bror), som också skrev Juliet Jones, och att Murphy är en skicklig tecknare är allom bekant; att han fick överta Prins Valiant efter Hal Foster var välförtjänt. Här är han inte helt fullfjädrad ännu men på god väg mot mästarformen.

Men toppbetyg blir det inte. Liksom i Juliet Jones är Caplan lite för oäventyrlig i sina historier som bokstavligen alltid slutar på ett sätt man kan räkna ut från första rutan. Det finns inte skuggan av personlighet eller någonting unikt som skulle höja serien över andra, så slutresultatet blir proffsig underhållning för stunden. Ju mer jag läser av serier av den här typen, desto bättre blir Mary Perkins med dess komplexa och fullödiga manus.

Utgåvan i sig ser också lite deprimerande ut i början med ganska låg kvalité på stripparna, där streck saknas alternativt smälter samman. Men med start 1 januari 1951 blir kvalitén plötsligt klart bättre, och sedan fortsätter det i samma stil. Det verkar som om förlaget haft tillgång till en samling som började i o m det nya året, men innan dess har man fått klara sig med sämre förlagor. Så nästa volym kommer med lite tur se bra ut, rakt igenom :-)

Fantomens dagsstrippserie har nu kommit ut med sin andra volym på Hermes förlag, och den är till och med snäppet bättre än den första. När jag läser den så blir det väldigt uppenbart varför serien en gång i tiden var så stor för det här är riktigt kul läsning.

En snärtigare Fantomen (klicka för hela strippen)

Falks manus är fartfyllda och med mängder av snärtiga kommentarer (Fantomen själv står för de flesta), och Moores teckningar är lika bra de med. Historierna i sig är inte originella (pirater, tjuvpärlfiskare, kidnappade maharajor osv) men där Caplans manus saknade personlighet har Falks det i drivor.

Det är definitivt en serie som känns mycket äldre än Big Ben Bolt; att det bara skiljer drygt 10 år mellan dem är nästan obegripligt. Men eftersom Fantomen är ett otvivelaktigt mästerverk är det ändå den klart bättre serien av det två, för de som inte har något emot att läsa en mer gammeldags typ av serie alltså. Skildringen av alla människor som inte råkar vara vithyade män är förstås extremt fördomsfull, och att Fantomen och Diana lyckas missförstå varandra så ofta är nästan löjligt (de flesta historierna här avslutas med att Fantomen precis missat att hejda Dianas båt/flyg/bil när hon reser iväg, ovetandes att han är i närheten). Någon av dem borde komma på att de kanske borde utbyta adresser om de nu ska gifta sig…

Men berättarglädjen gör att jag har överseende med det. Fantomen är en frisk fläkt som huvudperson här, i en stil man kan känna igen från andra hjältar från den här tiden som Errol Flynns roller mm. Förbaskat bra underhållning, och dessutom är trycket bra. Ibland är det lite urvattnat där gråskalan saknas, men med tanke på seriens ålder är det med beröm godkänt, och det är bara att hoppas att utgivningen fortsätter.

Och sist den med marginal nyaste serien idag: Frode Øverlis Pondus som nog de flesta känner till. Med en egen serietidning i Sverige och ett stående inslag i många dagstidningar är det nog den mest populära norska serien i Sverige någonsin (med konkurrens från Nemi), men i Norge är den ännu större. Att jag tar upp den just nu beror på att jag precis avslutat läsningen av 1664 sidor Pondus i kronologisk ordning via 8 inbundna böcker från norska Egmont.

Pondus är egentligen inte så speciell; om man beskriver den för någon som inte läst den så låter den nog som de flesta andra serier. Det som gör att jag tycker så bra om den är att Øverlis humor fungerar perfekt för mig, ungefär på samma sätt som Ennis (när han är bra). Jag kan inte avgöra om jag tycker bäst om Jockes öden och äventyr, Else och Günthers förhållande, Pondus galna fotbollsintresse/kunskaper, eller någonting annat. Det här med humor är svårt att förklara: En del gillar Pondus, en del Alla älskar Raymond (…), och jag har vänner som jag i mångt och mycket har samma smak som, men när det gäller humor kan vi ändå bli helt oförstående inför den andre. Äventyrsserier/filmer/böcker/tv-serier har inte samma drastiska utfall; även om jag inte tycker lika bra om verket ifråga kan jag ändå tycka att det är OK underhållning. Med humor nix: Om det inte är roligt är det poänglöst att se på / läsa.

Men om jag ska försöka mig en liten förklaring trots detta så tycker jag om Øverlis lösa teckningsstil, hans fina känsla för timing, att han uppenbarligen tycker om sina karaktärer (ingen av huvudpersonerna är med enbart för att drivas med, inte ens Günther), och att han förstått att ett visst mått av såpa behövs för att serien ska fungera i längden. Att Jocke nuförtiden är far, att Sofia växt upp och går på dagis, att Pondus bytt yrke; allt detta gör att jag bryr mig mer om serien än att jag bara läser dagens stripp och sen glömmer den. Pondus är inte alltid glimrande men det är skoj att min favorit bland nutida humoristiska dagspresserier görs i Norden. Heja Norge!

Direktlänk Lämna en kommentar

Årskrönika 2010: Bloggstatistik

7 januari, 2011 at 01:32 (Diverse) ()

Efter att ha klarat av serierna 2010, lite kort om bloggen själv:

  • Antal inlägg: 159. Lite färre än förra året, men en ganska bra takt ändå med ungefär ett inlägg varannan dag. Misstänker att det beror på att jag läst travar med böcker i år, och också fastnat i några tv-serier som tagit sin lilla tid (bland annat de för mig nya 30 Rock & Doctor Who).
  • Mest lästa inlägg: Förutom startsidan som med 11,389 läsningar så var det serier på iPad som flest läsare letat upp, med 408 läsningar. Uppföljaren är också med i toppen, men tvåa var Aya från 2009 (som också dyker upp längre ner; förklaring då), och trea Lina Neidestams Zelda. Så årets mest omskrivna gadget dominerade, sedan fluken Aya, och sen en svensk serie som verkar mycket populär bland nätläsarna. Strax efter kommer artiklarna från SPX (både 2009 och 2010), och de evigt populära Kalle Ankas Pocket. Ganska likt förra året i stora drag, faktiskt.
  • Antal kommentarer: 431. Klar ökning från 2009, fortsätt med det :-)
  • Mesta refererare, dvs varifrån klickar sig läsarna hit: Serieforum är klar etta. Jag är inte superaktiv där men gör då och då inlägg, och det märks i statistiken. Sen är det mestadels andra seriebloggar, som Shazam och A-Gnosis som syns i listorna.
  • Mesta söktermer, dvs sökord som lett till bloggen: Utan tvekan dominerar varianter på Aya här. Skälet att det inlägget varit så poppis i år är inte för att det råder någon slags Aya-feber i landet (vilket är lite synd), utan att ett av DNs fredagskorsord i samband med bokmässan hade temafråga om serien, och tydligen är det så gott som bara jag som skrivit om den på svenska… Sen är det de andra toppinläggen som sätter sina spår, dvs iPad och SPX har det sökts livligt på.
  • Mest oväntade söktermer: Förra året var det Britten and Brülightly som överraskade mig med sin popularitet, och de syns till i år också, men det var nog Phoebe Zeit-Geist som var årets överraskning. Tydligen är det många som letar information om den här sadomasochistiska 60-talsserien, något som kanske egentligen inte är så förvånande med tanke på att det är på internet. Jag menar, jag ser fortfarande en och annan som hamnat på mitt inlägg om Empowered efter att ha använt sökordet intimrakning; uppenbarligen behövs det mer sidor om detta eftersom min serierecension dyker upp halvhögt när man söker på det ;-)
  • Och slutligen, totala antalet läsningar: 19,398. Också det klart fler än förra året, trots att en del numera läser inläggen på Serienytt.se eller Facebook. Jag lovar att göra mitt bästa för att 2011 också ska bli ett läsvärt år, med andra ord att jag ska offra mig och läsa travar med bra serier! :D

Direktlänk 2 kommentarer

Årskrönika 2010: Serierna

2 januari, 2011 at 21:00 (Serier)

Ytterligare ett år att lägga till handlingarna, och därmed är det dags för lite reflektioner över serieåret som gått.

Om 2009 utmärkte sig för sina tunga serieromaner som Asterios Polyp och Stiches så var 2010 ett mycket lugnare år. Det vill säga en hel del riktigt bra serier kom ut, men de där höjdarna i form av nya fristående album saknades. Generellt sätt var det ett bra år för serier i min smak, även om den riktiga pricken över i saknades. Till saken, med en geografisk genomgång först:

  • Europa i USA: Utgivningen av europeiska kvalitetsserier på engelska, framförallt i USA, fortsatte att breda ut sig. Trotjänarna NBM och First Second tog det kanske lite lugnare, men å andra sidan fick vi se exempelvis Fantagraphics ge sig på klassiker som Tardis It Was the War of the Trenches. Andra utmärkta serier i genren var Miss Don’t Touch Me Vol 2, Heartbreaker och My Mommy Is In America and She Met Buffalo Bill, alla utmärkta serier som hör till årets höjdpunkter.
  • Japan i USA: Mangautgivningen fortsatte minska, och likaså mina inköp av desamma (från ungefär 100 album 2009 till 86 2010). Men det innebar inte att kvalitén gick ner; istället verkade det snarast som att nu vågar man äntligen ge ut lite smalare japanska serier också. Vizs imprint Sigikkis utgivningen är det klart mest framstående där i princip varje titel är läsvärd, men även Yen press med Bunny Drop och Vertical Inc. med Twin Spica visade framfötterna. Det enda orosmolnet är huruvida de senast nämnda kommer hålla lika hög kvalité serien igenom, alltid ett riskmoment…
  • USA i USA: Superhjälteserierna hade ett rätt dåligt år, åtminstone de delarna jag såg / läste. Det känns som om man efter några år av högre kvalité då relativt nya namn som Bendis, Vaughan, Kirkman med flera slog igenom nu har fastnat i mer-av-samma-spåret, där alla serier jag läser är intill förväxling lika varandra. Undantag finns såklart, som Conners Power Girl, men alltför många kör på med en rätt uttjatad gaturealism. Inte för att jag var vidare förtjust i Geoff Johns mer klassiska superhjältecrossover Blackest Night, men han försöker åtminstone inte kanalisera Bendis! Men det finns andra som har bättre koll än jag på de här serierna, så jag borde egentligen skriva om amerikanska icke-superhjälteserier. Problemet är bara att det inte finns mycket att säga om dem, för på den fronten var 2010 rätt kolsvart. De äldre indieskaparna var mestadels rena besvikelser, som Bagge och Clowes, och de som inte gjorde bort sig, som Seth och bröderna Hernandez, övertygade inte direkt de heller. Men det fanns några ljuspunkter trots allt; mer om dem nedan.
  • USA/Japan/Europa i Sverige: Här är det ännu dystrare eftersom det verkar som om de större förlagen helt gett upp alla tankar på att översätta kvalitetsserier till svenska. Två ynkliga undantag kommer jag på, båda utgivna på miniförlag drivna av entusiaster: Den underbara barn/ungdomsserien Lou! och den lovande Uppskovet. Förlaget Ordbilder har också gjort sitt till för att åtminstone några nya japanska serier ska översättas. Men illa är det, och pinsamt; varför lyckas våra mindre grannländer Danmark och Norge ge ut nya icke-inhemska serier när det blir nada här?
  • Sverige i Sverige: Definitivt bättre på den här fronten, även om jag fortfarande tycker att det är en slagsida mot Galago-typen av serier. Men det finns gott om undantag eftersom det numera finns en uppsjö av förlag som ger ut svenska serier som en naturlig del i sin utgivning. Den riktiga toppen kanske saknades i år (2009 fick vi ju den första delen av Frances), men bredden var bra med mer varierande serier än någonsin. Typisk är en serie som Mara från Ulthar som nog ingen skulle vågat ge ut för några år sedan (förutom möjligen Horst Schröder då, som kunde få för sig vadsomhelst).

Innan det som jag anser vara de bästa serierna från 2010, några korta punkter om mer personliga reflektioner om året:

  • Danska & norska går att läsa: Det har jag förstås vetat förut också, men jag hade glömt bort det. Lyckligtvis fick min genomläsning av Blueberry mig att komma ihåg det igen, och under året som gått innebar det att jag kunde läsa klart den gamla klassikern Linda och Valentin, och även serier som Resande med vinden-uppföljaren Barn af Kaimantræet. Andra godbitar som bara finns utgivet i våra grannländer är specialalbumen om Spirou, en samlarutgåva med Pondus kronologiskt från starten, med mera, med mera. Jag ska försöka hålla ögon och öron öppna på den här fronten, och jag rekommenderar andra serieläsare i Sverige att också ge skandinavismen en chans :-)
  • SPX är toppen: Två år i rad har SPX varit en av årets seriehöjdpunkter, och jag hoppas det blir samma sak 2011. Jag har inte hunnit med att träffa så många som jag velat, men skam den som ger sig; i år ska det bli bättring!
  • Mången färgläggning är botten: Ett återkommande tema i år har varit hur uschliga färgläggningar kan förstöra serier. Exempel på horrörer är Elfquest, Batman, och den svenska utgåvan av Inkalen (som förresten är sin alldeles egna trend, med en lyxutgåva här i Norden, och en helt separat ännu lyxigare amerikansk utgåva som använder sig av originalfärgläggningen). Jag kan bara hoppas att det blir bättring här, men jag tror tyvärr inte det.

Och så, till sist, några enstaka serier som förtjänar att uppmärksammas:

  • All-Star Superman / Planetary: Den förstnämnda tog jag med redan förra året, men i år kom lyxutgåvan och då tar jag chansen att ta med den igen för det förtjänar den, såsom den bästa Stålisserien genom tiderna. Planetary lyckades klämma ur sig sista numret i slutet av 2009 men det var i år samlingsalbumet kom ut; med en tidningsutgivning som var så försenad som den här är nog albumen det bästa sättet att läsa serien. Och det ska man göra för det här är kvintessensen av Ellis; allt som är bra finns samlat här, elegant tecknat av Cassaday.
  • The Unsinkable Walker Bean: Årets bästa originalserie i USA, alla kategorier, och den största överraskningen för egen del. Även om Reniers tidigare serie Spiral-Bound var bra hade den inte förberett mig på TUWB. Det är en besynnerlig bok som på ytan är en egensinnig men ändå traditionell barn/ungdomsserie i en stil tydligt influerad av fransmän som Sfar. Men någonting med den gör att den bitit sig fast i minnet, och det är en serie jag ofta tänkt på sedan jag läste den. Och jag vet att jag inte är ensam; många andra har reagerat på samma sätt. Jag tror att det har att göra med Reniers mardrömslika fantasi, där trollpackorna Remora och Tartessa är några av de mest suggestiva monstren jag sett på länge. Om fortsättningen blir lika bra har vi en framtida klassiker att se fram emot.
  • Årets bästa serie: Oavsett hur mycket jag tyckte om TUWB, Heartbreaker med flera, och oavsett att jag nog tycker att jag borde premiera avslutade serier så kan jag inte låta bli att i år, liksom förra året och flera år innan dess, utnämna Yotsuba&! till årets serie. Det är en i allt perfekt serie, med ett manus och teckningar som gör att varje gång jag läser den sitter jag och ler brett för mig själv hela tiden. Och ibland skrattar jag högt. Azuma är en mästare som saknar övermän/kvinnor, och så länge han fortsätter med Yotsuba&! misstänker jag att han kommer fortsätta prenumerera på min Årets bästa serie-utmärkelse :-D

Med förhoppningar om ett gott nytt 2011,

Simon

Direktlänk Lämna en kommentar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 169 andra följare