Rea-serier

27 februari, 2011 at 15:21 (Europeiska serier) (, )

Inte för att det fanns så värst mycket av serie-intresse i årets bokrea men jag hittade åtminstone två serier och det var mer än förra året. Ingendera var något direkt fynd utan snarare böcker jag funderat på att köpa förut men aldrig kommit mig för, med originalpriserna :-)

Hieronymus B. 1997-2007, skriven och tecknad av Ulf K.: En av Tysklands mest hyllade serieskapare som kom fram på 90-talet presenteras här med en serie som fått namnet från den gamle målaren, men den Hieronymus vi får följa här är långt från de helvetesvisioner som Boschs målningar skildrade. Ulf K:s huvudperson är en försynt man som jobbar i en namnlös byråkrati, men som trots den gråa miljön upplever mer och mer surrealistiska äventyr (om man kan kalla de korta historierna för äventyr; de är egentligen bara rena upplevelser). Utan text och i en propert tecknad linjär svartvitt värld får vi följa med in i framtiden, in i tavlor, vara med om flygande böcker och tjuriga moln. Det är bagateller men underhållande sådana, och teckningarna är riktigt trevliga att titta på. Dessutom kan man se hur Ulf K:s stil ändras här, där de tidigare episoderna är mer normalt tecknade, för att efterhand liksom handlingen bli mer flytande och surrealistiska.

Kort sagt, en trevlig liten bok som var väl värd sitt reapris på 29 kronor!

Spirou nr 32, 33, 41, 42, alla skrivna av Tome och tecknade av Janry: En samling med Tome/Janry-Spirous hade också letat sig in bland reatitlarna. De är definitivt inte mina favoriter bland de olika Spirou-skaparna (bättre än Fournier, långt sämre än Franquin), men för 20 kronor styck tänkte jag att det kunde vara värt att läsa dem och se hur några för mig olästa Spirou-album skulle fungera efter att ha läst alla de nyare, mer radikala omtolkningarna av figuren.

Efter att ha plöjt de fyra albumen måste jag säga att min gamla åsikt om Tome/Janry bara befästes. Janry tecknar kompetent men en smula själlöst i en stil som försöker efterlikna den sena Franquin, och Tome stretar på med att få ihop sina manus. En hel del detaljer är bra, men historierna är osammanhängande och oftast för snåriga för sitt eget bästa; när man läser Tomes Spirou är det vettigaste att ignorera den stora handlingen och bara läsa på, ungefär som man lämpligen gör när man tittar på en James Bond-film, framförallt Roger Moores. Lägg därtill en stor portion gubbsjukhet som bara blir tydligare allteftersom (som skapar-paret visar än tydligare i Den unge Spirou), och att det aldrig blir riktigt spännande eller för den delen underhållande, trots att Tome försöker göra Spirou mer vuxen, bland annat med att personer dör på riktigt och ett åtminstone antytt kärleksliv för huvudpersonerna; det känns som påklistrade element som introducerats för att visa att Spirou minsann är en vuxen-serie också.

Med andra ord påminner det starkt om de senare Spirou-albumen som gjorts i sviten Ett äventyr med Spirou och Nicke av…, men de jag läst, som Operation Flagermaus, kändes betydligt mer lyckade. Likheten är som allra tydligast i Tome/Janrys sista album, Drömfabriken (nr 42). Här bytte Janry helt stil till en betydligt mer realistisk, och Tomes manus är så gott som helt utan humor, och albumet skulle utan tveka gjort sig bättre som en i sviten EÄmSoN… snarare än som ingående i den vanliga serien. Tyvärr visar det sig att Janrys mer realistiska stil ser betydligt tråkigare ut än hans tidigare, och Tomes manus lever inte upp till ambitionerna: Som nämnts är hans historier alltid en smula/mycket röriga, och när han här knåpar ihop någonting som både inkluderar kloner och minnesluckor blir det så gott som helt obegripligt.

Ur Drömfabriken

Kort sagt igen, om man ska läsa någon av rea-Spirouna så skulle jag trots misslyckandet rekommendera Drömfabriken på grund av dess mycket udda innehåll. Vad gäller de övriga så visst, för en stunds förströelse fungerar de, och 20 kronor är inte mycket :-)

Direktlänk 5 kommentarer

Air

25 februari, 2011 at 20:33 (Serier) (, )

24 Vertigo-nummer om en höjdrädd flygvärdinna som involveras i en stillsamt psykedelisk historia om en ny energikälla för framtidens flygplan = Air, skriven av G Willow Wilson och (huvudsakligen) tecknad av M K Perker. Försäljningen var inte tillräckligt bra för att det skulle bli fler nummer än så, men tydligen tillräckligt lovande för att DC/Vertigo ändå ska ge ut serien i samlingsalbum.

Och det är en bra idé tycker jag, för även om serien tog slut i förtid fungerar den som en avslutad historia, och det är en serie av ett egentligen ganska udda slag. Skurkar finns men de är inte så viktiga, samma sak gäller för actionen, och av den typiska Vertigo-ockultismen finns inte ett spår. MacGuffinen är en artefakt från Aztek-riket som möjliggör teleportation av det ovanligare slaget men som bara fungerar för de människor som har en naturlig förmåga till hyperpraxis (en term uppfunnen av Wilson). Flygvärdinnan Blythe visar sig vara en av dessa, och när hon använder artefakten kommer hon i kontakt både med sitt inre och med bland annat fjäderormsguden Quetzacoatl.

Det är en serie där spänningen fokuserar på Blythes underliga visioner och upplevelser i samband med hyperpraxisen; hon diskuterar filosofi men även mer jordnära saker med Quetzacoatl, hon lever sig (bokstavligen) in i sin nye pojkväns exotiska liv, hon reser i tiden när det behövs. I den mån det går att förstå vad hyperpraxisen egentligen gör så möjliggör den att du hamnar precis där du just nu ska vara, var/när det än råkar vara. Flygplan av alla de slag är stående inslag, liksom legendaren Amelia Earhart, och Perkers luftiga teckningar passar finfint däruppe i atmosfären, utan att vara fantastiska. De är inte spektakulära men det verkar som om Wilson och Perker fungerar bra tillsammans.

Jag gillar tonen i Air, och den avdramatiserande framställningen av till exempel vad Blythes pojkvän egentligen håller på med; hans mål framställs som ett (möjligen hotfullt) mysterium, men när sanningen kommer fram vältrar sig inte serien i det utan det blir snarast ett ”Jaha, var det så det var?”, och sen går serien vidare. Jag har sett på nätet att en del liknar Air vid tv-serien Lost men jag håller inte med. Mysterierna i Air pågår oftast inte i oändlighet, och de som kvarstår efter läsningen är av typen ”Vad var egentligen hyperpraxisen?” snarare än vad som hände och varför det hände. Tycker alltså jag, en som aldrig fängslades av Lost, så några saltnypor behövs nog ;-)

Ergo, en intressant läsningen om man har några timmar över. Det som är synd med serier som den här är att det blir så jämrans dyrt om man vill läsa hela sviten. Om den kostade mer som en pocketbok (OK, lite dyrare vore OK) så vore det en självklar rekommendation till den som vill prova på en lite annorlunda Vertigo-serie, men $53 totalt för de 4 albumen är i saftigaste laget, tyvärr.

Direktlänk 6 kommentarer

Skånsk skräck: Viktor Kasparssons Makabra Mysterier

20 februari, 2011 at 18:37 (Svenska serier) (, , )

Svenska serier vädrar definitivt morgonluft. Det börjar bli en strid ström med längre handlingsfokuserade serier nu, med Mara från Ulthar, Umbra, Utopi Magasin och alltså även Viktor Kasparssons Makabra Mysterier, skriven och tecknad av Dennis Gustafsson och utgiven på Albumförlaget. VKMM är klassiska skräckserier, dvs kortare episoder som innehåller varulvar, gengångare och annat, allt placerat i 30-talets Skåne, med Viktor Kasparsson i huvudrollen.

Vad han egentligen har för yrke och varför han intresserar sig för det ockulta framgår inte direkt; små antydningar finns om en allvarligare bakgrund, och överlag känns det som om historierna i boken bara är en bråkdel av en större mängd som tillsammans berättar hela historien om Viktor Kasparsson. Ett enligt mig lyckat berättarknep som gör mig nyfiken på att få veta mer om honom, att få fylla i de underliggande detaljerna. Hans sociala liv verkar väl så intressant som hans yrkesmässiga, och jag skulle gärna få se mer av miljön för det är inte precis den vanligaste för en svensk serie :-)

Teckningsmässigt är det också en udda fågel med svenska mått mätt. Jag skulle närmast karaktärisera den som en slags allmän-europeisk stil, med lite tjockare linjer än vanligt. Den är yvig och nästan lite slarvig, men med mycket känsla; jag gillar framförallt hur linjerna blir mer vildsinta ju hemskare scenen är, som i historien om strömkarlen, kanske albumets bästa.

Sen blir det kanske lite väl komplicerad intrig ibland, med tanke på sidantalet, som i God Jul Herr Kasparsson, den inledande berättelsen, som hade mått bättre av antingen fler sidor eller ett bantat manus. Men överlag är det en mycket styvt skriven serie med en utmärkt blandning av historier, från den rätt stillsamma introduktionen över den rena actionhistorien med varulvar till den avslutande som mest av allt påminner om Hellblazer.

Kim W Andersson har fått sällskap som professionell svensk serieskapare av rena skräckserier (Ola Skogängs Theo ser jag mer som en äventyrsserie, det ockulta till trots). Trevligt, trevligt, hoppas på mera!

Direktlänk 3 kommentarer

Mark Millar får en ny chans: Nemesis, Old Man Logan och Wanted

19 februari, 2011 at 21:52 (Superhjältar) (, , , )

Från Wanted

Jag har nämnt tidigare hur trist jag tycker Mark Millar är som författare, och att det länge kändes som om han fick ta över titlar andra, skickligare, författare inte längre var intresserade av. Men det senare är inte riktigt rättvist för han har faktiskt skapat en hel del egna serier också. Som Kick-Ass, serien som illustrerades så elegant av John Romita Jr. och som också blev en helt OK film. Det är nog fortfarande den serie jag tycker han lyckats bäst med, men det som gör den bra är dels teckningarna, dels grundintrigen. Den senare ska Millar ha all cred för, men jag tycker inte riktigt serien blev så bra som den skulle ha kunnat bli med ett mer lyckat manus.

För Millar är en extrem kombination av hantverksskicklighet och meningslöshet.

Wolverine & Hawkeye

När det gäller att få till några bra idéer och en spännande historia så är han väl så skicklig som någon annan, men tyvärr saknar han helt förmåga att ingjuta genuina känslor i sina alster.

Ta de tre verk som jag läste igenom tidigare idag; serier som anses vara bland hans bättre:

  • Old Man Logan: Utspelar sig 50 år in i framtiden då Wolverine har blivit pacifist efter ett katastrofalt krig där så gott som alla superhjältar dödats, och superskurkarna därmed regerar USA. Wolverine har skaffat familj (en fru som är 40-50 år yngre än han själv, plus några barn), och han försöker försörja dem på sin farm med begränsad framgång. Men en gammal kollega till honom dyker plötsligt upp för att be honom om hjälp på ett sista uppdrag… M a o en handling rakt av snodd från Eastwoods De övergivna / Unforgiven, men det finns sämre filmer att sno ifrån (även om likheterna är löjligt stora). Wolverines färd genom ett apokalyptiskt USA innehåller ungefär det man skulle kunna vänta sig: Diverse gamla skurkar och deras avkomma påträffas, reliker efter de döda hjältarna likaså, och den som tror att Wolverines pacifism kommer hålla i sig serien igenom finns inte. Så en grundintrig som inte har några egentliga fel. Men ack vad usel serien ändå är. Även om man bortser från de trista teckningarna som inte ens jag kan beskylla Millar för saknas allt vad drama heter. Millar kämpar och sliter med att försöka få läsaren att gripas av handlingen men det hjälper föga; varken ond död eller det stora

    Steve McNiven tecknar stelt i Old Man Logan

    avslöjandet om varför Wolverine blev pacifist resulterar i annat än en axelryckning från mig eftersom personerna är tunnare än en såpbubblehinna.

  • Wanted: The Sunday Times bevisade att de vet absolut noll om serier när de utnämnde Wanted till ”The Watchmen for super-villains”. Världen som skildras är en värld där superskurkarna har tagit över efter att ha dödat alla superhjältar 1986 (och ja, Millar har brist på fantasi; inte bara detaljer utan hela scener och intriger återkommer i hans serier med jämna mellanrum). Dessutom har man fått hela världen att glömma bort att det någonsin fanns vare sig superhjältar eller superskurkar via supervetenskap, så när huvudpersonen Wesley Gibson en dag informeras om att hans försvunne far inte var en pilot utan världens skickligaste supermördare förstår han inte vad som menas. Men efter en rejäl dos sex och våld vänjer han sig snabbt med att leva ett liv han inte kunnat föreställa sig, där han kan göra vad som helst utan påföljder. Som i så gott som alla Millar-serier är det ett frossande i spekulativt våld som är extremt osmakligt.

    J G Jones har uppenbarligen aldrig sett en naken karls rumpa förut

    Vad Millar saknar till skillnad från en del andra serieförfattare som också är förtjusta i ultravåld (exempelvis Warren Ellis och Garth Ennis) är glimten i ögat. Att läsa en Millar-serie känns som att läsa en historia där en grupp synnerligen humorlösa och tråkiga män suttit i ett mötesrum och diskuterat vad det obehagligaste man kan tänka sig är, och sen röstat fram resultatet. J G Jones teckningar är en smula bättre än Steve McNivens i Old Man Logan utan att för den skull nå högre än betyget acceptabelt, och är helt oförmögna att rädda den här våldssörjan. Och Millars försök att på sista sidan, efter sex nummers oförtrutna våldsorgie (givetvis blandat med en del sex, men Millar är märkligt ointresserad av det ämnet; han nämner Gibsons sexuella extravaganser men i en oengagerad ton som helt avviker från Millars besatthet i våld, och i våldet räknar jag in alla gånger våldtäkt med efterföljande mord nämns, vilket är ofta), försöka få Wanted att ha ett budskap, nämligen att alla läsare borde ta efter Gibsons exempel och leva livet istället för att bara läsa om någon som vågar handla är förolämpande uselt och påklistrat. Urkeliurk, helt enkelt!

  • Nemesis: En 4-delars miniserie som är utformad för att påminna om Kick-Ass, liksom Old Man Logan tecknad av Steve McNiven men i en något enklare stil som jag tycker är betydligt mer lyckad. Men serien är inte bra för det och den här gången har Millar helt struntat i att ens försöka få till en handling: Från första rutan handlar det bara om hur titelns Nemesis, en superskurk (nåja, egentligen en vanlig människa men tränad så att han i allt väsentligt har superkrafter), mördar så många han kan på så utstuderade och sadistiska sätt som möjligt. Titeln till trots finns det inget hämndmotiv, bara en uttråkad förmögen man som roar sig på det sätt som han önskar. Den extremt tunna handlingen har så gapande stora hål att det är pinsamt, och när de fyra numren är över är det med en känsla av ”Äntligen!”.

    Brist på superkrafter hejdar inte Nemesis från att attackera flygplan i luften

    Den enda förmildrande omständigheten är McNivens teckningar som gör att Nemesis ser mycket mer tilltalande ut än dagens andra serier, men det är inte mycket att hänga i julgranen när man även måste stå ut med Millars manus!

Jag hade lite små förhoppningar om att om jag gav Millar en chans genom att läsa lite fler av hans serier så skulle jag kanske inte tycka att han var helt igenom hopplös, men så var alltså inte fallet. Istället känner jag mig nu ännu säkrare på att det inte finns någon som helst anledning att läsa någonting han skrivit, och de få serier som jag tidigare läst av honom verkar nu sämre (det kanske är orättvist men det är så det känns just nu). Som exempelvis Kick-Ass som led lite av den uppenbara förtjusningen i att skildra våld, och efter de här serierna ser jag det inte längre som en olycka i arbetet utan som en fullkomligt naturlig del av Millars intressen. Den som följt den här bloggen ett tag vet att jag ofta gillar Garth Ennis serier, där våld är vanligt förekommande, men skillnaderna är de jag redan nämnt: Ennis har oftast glimten i ögat, alternativt en önskan om att skildra våldets obehagliga följder, men Millars kynne är den opersonlige sadistens som inte ens njuter av det han skildrar.

Direktlänk 7 kommentarer

First Second slår till igen: Zita the Spacegirl

14 februari, 2011 at 23:22 (Science fiction, Serier) (, , )

Jag har skrivit flera gånger om The Unsinkable Walker Bean, en av förra årets allra bästa nya serier, som gavs ut av förlaget First Second. Från sin start då de huvudsakligen gav ut nyare franska serier med inriktning på skaparna runt Trondheim och Sfar har First Second allteftersom satsat mer på nygjorda allålderserier med riktigt bra resultat. Förutom Walker Bean kan jag nämna A Home for Mr. Easter och Brain Camp, och nu har de alltså lyckats igen med Zita the Spacegirl.

Handlingen i korthet: Zita och hennes vän Joseph råkar på en meteoritkrater där de hittar en konstig maskin. Ett tryck på en knapp, och Joseph förflyttas till en okänd plats i det stora världsalltet. Zita känner sig tvingad att försöka hjälpa honom, och trycker på knappen igen. Vår hjältinna har alltså fått sitt uppdrag, och äventyret är igång.

Det är en alldeles underbar serie, en av de bäst berättade jag har läst på mycket länge. Inte nog med att Hatkes teckningar är små mirakel av charmerande enkelhet, utan han har också en utmärkt känsla för tajming och hur man berättar en handling i serieform. Han gör det så bra att jag flera gånger stannade till i min läsning för att uppskatta hur en sida var utformad för maximal effekt; risken med en såhär flyhänt berättad historia är att det blir lite för lite tuggmotstånd, men Hatke undviker det problemet genom sin bitvis geniala sidlayout.

Genial i det lilla formatet ska sägas för det är inte någonting som är uppenbart vid en snabb titt i boken utan det är först när man verkligen läser serien som man märker hur bra den är. En av mina pet peeves vad gäller serier, böcker, filmer är hur många som förstörs av en dålig känsla för rytm, dvs hur man varierar snabba sekvenser med långsamma, och i fallet med serier när man ska berätta med många bilder och när man ska nöja sig med några få (och samma sak vad gäller textmängden). Zita the Spacegirl är ett skolboksexempel på hur den sortens rytm ska hanteras, oavsett om det handlar om att bygga upp spänningen eller om att presentera ett skämt.

First Seconds serier ser ofta mycket olika ut på ytan, men de finns ändå en hus-stil. Det är inte ifråga om teckningar de liknar varandra (även om exempelvis Walker Bean är mycket lik Sfars Sardine) men ifråga om temperament. De är alla fyllda av känslan att vad som helst kan hända, och att det också gör det, sådär i förbifarten. Även om handlingen kan vara nog så dramatisk och tät (som bitvis i Zita) så finns det alltid plats för en utvikning eller en mystisk krumelur som slumpartat dyker upp. Det är en stil som kan bli frustrerande om det blir för mycket av slirande hit och dit, men det är ingen fara vad gäller Zita the Spacegirl för Hatke vet precis vad han gör.

Så om det inte är uppenbart ännu kan jag helhjärtat rekommendera Zita the Spacegirl; jag tycker alldeles förskräckligt bra om den här lilla boken. Jag hör ofta att det klagas på bristen på bra nya serier för barn men det är egentligen bara en brist här i Sverige (och eventuellt Europa): Det finns en hel del fynd, men just nu verkar det som o man får leta sig till USA eller Japan för att hitta dem. Vad gäller USA måste man också leta sig utanför de klassiska serieförlagen för där finns inget att hämta, och istället får man kolla bland de vanliga barnböckerna för det är dem First Second konkurrerar med. Det märks också på priset där man som jag redan nämnt i tidigare blogginlägg ligger löjligt lågt jämfört med de rena serieförlagen. Zita the Spacegirl kostar $11 för 192 färgsidor i utmärkt tryck, en smula lägre än 23 sidor från Marvel à $4…

PS. På Zitas hemsida kan man läsa några kortare serier med henne också; rekommenderas varmt! DS.

Direktlänk 12 kommentarer

Burns remixar X’ed Out: ᙛᎮᏑᏱᏱᏲ ᏍᎽ

8 februari, 2011 at 23:42 (Serier) (, , )

OK, Charles Burns gillar mardrömsaktiga scenarion. X’ed Out, första delen av tre i hans nya serie som kom ut sent i höstas var en hallucinatorisk tripp med Johnny i huvudrollen, en ung arg man med stark fixering vid Tintin och William S. Burroughs montageteknik. När jag skrev om den konstaterade jag att hur den kommer att utveckla sig kommer visa sig med tiden, men att den som alla Burns-serier var suggestiv rådde ingen tvekan om.

Nu har jag precis ”läst” Burns egen remix av albumet; utgivet av det lilla förlaget Le Dernier Cri är ᙛᎮᏑᏱᏱᏲ ᏍᎽ en serie där Burns har klippt om, ändrat ordning, ritat nytt, och dessutom ersatt texten med ett eget påhittat alfabet. Texten verkar fortfarande vara på engelska (jag har bara gett mig på att försöka texten i några mkt korta bubblor), men den är inte samma som för motsvarande rutor i X’ed Out. Likartade scener förekommer men scener utspelar sig i annan ordning och med ibland annat innehåll; det är en omtumlande erfarenhet för plötsligt känns det som om det som hände i X’ed Out inte var den nödvändigtvis sanna historien utan bara en historia, och här får vi se en annan presentation av densamma.

Burns har alltid visat likheter med David Lynchs mer esoteriska filmer, och här är det än tydligare med repetitioner på ett tema, och det faktum att jag inte ens kan förstå vad personerna säger gör det än mer ångestframkallande; alienationen är i det närmaste total. Det finns inte mycket mer att säga om boken än att den är en fascinerande inblick i en udda seriemakares psyke, och att Burns definitivt gör sig bättre i svartvitt (eller rättare sagt enfärgat snarare än fullfärgat; ᙛᎮᏑᏱᏱᏲ ᏍᎽ är en bok i purpurvitt).

PS. Eftersom alfabetet i boken är påhittat fuskade jag; min version av titeln är hopknåpad av diverse andra alfabeten för att få något som förhoppningsvis påminner om Burns skapelse :-) DS.

Direktlänk Lämna en kommentar

Märk hur vår skugga: Umbra

7 februari, 2011 at 01:25 (Svenska serier) (, )

Det är skönt att Kolik Förlag finns. (Alltför) Länge har svenska litterära serier varit ekvivalent med serier från Galago/Kartago; visserligen ofta bra serier men inom ett mycket snävt intervall vad gäller innehållet. Vad Kolik och en del andra förlag har gett sig på är att satsa på böcker där berättelsen står i centrum istället för serieskaparen själv (dvs självbiografiska eller med en om uttrycket tillåts självbiografisk ton). Från förra året minns jag särskilt Mara från Ulthar, en saga om Maras sökande efter sin far, och 2011 har startat på ett likaså lovande sätt i och med utgivningen av Elin Fahlstedts Umbra.

Lustigt nog handlar Umbra också om sökandet efter en far, eller åtminstone den mystiska mannen utan skugga på ett fotografi som är enda ledtråden till den föräldralösa flickan Ethels bakgrund. Ethel är en drömmare och en som tror på sagor, och hon vantrivs på klostret där hon växer upp där allt sådant förträngs och en kvävande isolering. En natts olydnad, och plötsligt tvingas Ethel fly från klostret till landet Umbra, dit människornas skuggor söker sig på natten, och där kanske mannen från fotografiet också finns.

Istället för en rak och tydlig historia där A följs av B följs av C hänger Umbra samman tack vare drömmens logik, där osannolika sammanträffanden i själva verket är ytterst sannolika, och karaktärernas motivation inte behöver förklaras: Precis som i en dröm känns allting fullkomligt naturligt men oändligt overkligt, på samma gång. Plötsliga möten med underliga varelser, dödlig fara av oklara anledningar, och än fler mysterier vävs samman till en suggestiv bonad, därtill hjälpt av de svartvita teckningarna.

För en av de bästa sakerna med Umbra är nog illustrationerna. Visst går det ibland att se att det är Fahlstedts första långa serie, men i det stora hela är det mycket styvt gjort. Det mesta går i en klassisk illustrativ sagostil, men då och då använder hon en lite mer skämtsam stil, som i några av rutorna här nedan:

Trots att jag gillar teckningarna i Umbra har jag ett önskemål inför nästa serie: Färg. Inte för att jag tycker det nödvändigtvis gör en serie bättre (som nog märkts i en del tidigare inlägg när jag klagat på färgläggningar…) men för att omslaget har så fantastiska färger. Med lite tur kanske det dyker upp någon färgserie av Fahlstedt i Utopi magasin, vars första nummer ska dyka upp om några få veckor. Jag håller tummarna!

PS. Jag hörde på releasepartyt för Umbra att serien ursprungligen är gjord som projektarbete i gymnasiet. Jag har svårt att tro att det finns många lika imponerande sådana förut, om nu inte gymnasist-kvalitén har gått upp någonting alldeles otroligt sen jag själv gick där :-) DS.

PPS. En helt oviktig personlig reflektion: Det gröna monstret Batra som syns på omslaget överst irriterade mig när jag läste serien. Det påminde mig om någonting men jag kunde inte komma på vad det var, men precis nu slog det mig att det av en eller annan anledning minner mig om Morningbright, draken i den underbara lilla fantasyserien Smax. En mycket annorlunda serie, men jag tror att det är Morningbrights och Batras sätt att tala plus en del av kroppsspråket som fick mig på de tankarna. Tag liknelsen för vad den är värd, dvs antagligen ingenting alls! DS.

Direktlänk 10 kommentarer

Gammal New Age: Jodorowsky & Moebius

3 februari, 2011 at 22:24 (Europeiska serier) (, , , )

Det har blivit lite gamla franska klassiker i serieväg för min del den senaste tiden. Först var det Madwoman of the Sacred Heart, skriven av Jodorowsky och illustrerad av Moebius, och sedan samma pars mest kända samarbete, Inkalen. De är skrivna med ungefär ett decenniums mellanrum (90- respektive 80-talet), och även om det finns olikheter är det likheterna som är tydligast. Att läsa dem samtidigt är givande; Jodorowskys teman framträder klarare, och det är intressant att se hur Moebius stil förändras. Det lär bli ett rätt långt inlägg, för förutom serierna i sig tänker jag också skriva en del om de olika utgåvor man kan få tag i; framförallt när det gäller Inkalen är det tyvärr en extremt viktigt del.

Låt mig börja med MotSH, den mer okända serien, och Jodorowskys bidrag till serierna. Huvudpersonen, Alan Mangel, är den klassiska extrem-intellektuelle franska akademikern. Han är så övertygad om sin egen förträfflighet att inte ens när hans hustru överger honom under de mest dramatiska (och för honom pinsamma) former funderar han ens en sekund på om hans överteoretiska personlighet egentligen är någonting att skryta med. Men bokens 192 sidor kommer inte lämna honom ifred; om man ville skulle man kunna säga att vad som följer är förnedringsserier, där Mangel ska fås att ta reson och ge upp sitt intellektualiserande.

(Klicka för att se hela sidan, när Mangel blir lite överraskad)

För vad som händer i MotSH är att Johannes Döparen och även Jesus  själv ska återfödas, med Mangel i en av huvudrollerna. Gång på gång tvivlar han på att någonting så bisarrt och anti-intellektuellt som mirakler verkligen finns, och gång på gång inträffar de precis som hans kvinnliga följeslagare utlovat. Varpå Mangel ångrar sig djupt, blir troende, för att sedan återigen falla tillbaka i sina gamla tankefåror. Förnedringsdelen är inte bara det psykiska i hur han aldrig lär sig läxan, utan också en fysisk: Boken igenom lider han av kraftiga diarréanfall när han blir stressad (dvs nästan jämnt); han tvingas fly från polisen tillsammans med personer hans mycket småborgerliga jag är livrädd för, dvs en knarkande utlänning och några sinnessjuka (tror han) kvinnor; han tar chansen till sex så fort han får tillfälle, men oftast under kraftig ångest över om det egentligen är OK (katolsk som han är); han råkar hamna i ett homosexuellt samlag vilket förfasar honom, och än mer det faktum att han gillar det. Osv, osv.

Bortsett från Mangels prövningar är det som sagt kristendomen som står i fokus i boken, rikligt uppblandad med doser av New Age à la Castaneda. I den avslutande delen genomgår han både en kroppslig och själslig återfödelse med hjälp av en shamanliknande sydamerikansk kvinna i en sekvens som påminner mycket om John DiFools mystiska upplevelser med Inkalen, men här är det inom en kristen ramberättelse. För den som blir upprörd över blasfemi finns det gott om saker att bli upprörd över, som den mycket grafiska skildringen av hur den nya jungfru Maria blir med barn och andra godbitar.

Men Jodorowsky är aldrig gravallvarlig och jag läser MotSH mer som en komedi än en seriös historia, och hädelserna har mest känslan av en barnslig förtjusning i att förskräcka de som tar religionen på allvar. Underhållande, javisst, men knappast djupt.

Och det skulle gå precis lika bra att beskriva Inkalen på samma sätt. Det är en längre berättelse med mycket större spelplan, där vi istället för MotSHs begränsade persongalleri och miljöer får lära känna en uppsjö personer och ett helt universum med alla dess samhällen och religioner, där ingenting påminner om vår vardag förutom det faktum att några av huvudpersonerna råkar vara människor. Men den bara halvt seriösa berättartonen är densamma och även förtjusningen i New Age-spiritualitet.

Det som skiljer dem  åt är att Inkalen har en betydligt mer traditionell seriekänsla. De första  fyra albumen (totalt består Inkalen av sex album som Jodorowsky och Moebius gjorde tillsammans) kan utan problem läsas som en klassisk äventyrsserie i sf-miljö, medan MotSH däremot från första stund visar att det handlar om någonting helt annat. Det dröjer fram till den avslutande tredjedelen innan Inkalen helt tas över av filosofi, och enligt mig tappar den då i kvalité.

Jodorowsky är nämligen rätt bra på att få fnurr på ett fartigt äventyr, men som tänkare är han helt utan originalitet och djup. Det blir mest ostringenta flummerier om de fem elementen, själens olika byggstenar, kristaller, och i princip allting som man kan läsa om i godtyckliga böcker som man kan hitta hos exempelvis Vattumannens bokhandel här i Stockholm. Det är mer påtagligt i Inkalen än i MotSH eftersom delarna inte håller ihop lika bra, med de stora skillnaderna mellan början och slutet. Att läsa första albumet i Inkalen och sen jämföra med det sista skorrar rejält falskt; en underhållande deckare har plötsligt blivit ett försök till djup filosofi, och slutet känns minst sagt påklistrat och har en stark känsla av i-brist-på-bättre för att äntligen få till en avslutning.

Min känsla är att Jodorowsky under seriens gång fick lust att göra någonting helt annorlunda och sen tryckte in det i Inkalen, oavsett om det passade eller inte. Det är på intet sätt en katastrof; när John DiFools roll blir mer lika Alan Mangels i det att DiFool upprepade gånger ger upp tron på att den mystiska Inkalen vet vad den håller på med passar det bra med hans yrkesroll, den cyniske privatdeckaren. Men det är likafullt en stor skillnad mellan de första två tredjedelarna och deras anda av anything-goes och den avslutandes med försöken att Berätta Någonting Viktigt. Jodorowsky skulle inte vara Jodorowsky om inte allvaret blandades med fånerier, men jag skulle definitivt ha föredragit att han avslutat som han börjat.

Nog om Jodorowsky för även om han är nog så känd är det här ändå Moebius show i mycket högre grad. Bortsett från Blueberry är det här de två längsta serierna Moebius gjort, och framförallt Inkalen är en nog så viktig anledning till hans berömmelse. Det är en njutning för ögat att se hans teckningar här i de här båda serierna. Varje linje är i det närmaste perfekt, och han gör inte ett enda misstag. I vanliga fall när jag lusläser en serie och studerar teckningarna i detalj brukar jag alltid hitta småfel här och där, med linjer som inte är riktigt som de ska, men Moebius är säkerheten själv. Den spontana känslan i linjerna finns där utan att det någonsin ser galet ut. I båda serierna finns exempel på hur han kan teckna utan att använda några skrafferingar alls och därmed låta ytorna breda ut sig, och mer detaljerat tecknat i en stil som påminner ganska mycket om exempelvis Manaras. Jag misstänker att om Moebius hade lust skulle han kunna teckna precis som Manara, men gudskelov varierar han sig mycket mer.

Generellt sett är MotSH en smula mer realistisk och tecknad med lite tyngre penseldrag, säkerligen medvetet eftersom det är en mer realistiskt sinnad historia (om nu Jodorowsky någonsin kan beskyllas för realism…). Jag tycker det är mer spännande att se Moebius i de mer vildsint fantastirika miljöerna i Inkalen där han kan spela ut hela sitt register av personteckningar, design och formkänsla. Den börjar ganska sansad i en typisk myllrande framtidsstad för att senare förflytta sig ut i rymden med rymdskepp, främmande planeter och varelser, med mera, och Moebius klarar givetvis av det hela med glans.

Både serierna är i färg, och personligen föredrar jag definitivt Inkalens. Den är mer fantasieggande där allting är färglagt på ett sätt som gör att sidan ser maximalt tilltalande ut; vad som är realistiskt eller inte spelar ingen roll. MotSH är mer jordnära och stillsam, m a o anpassad till berättelsen.

För att sammanfatta: Både serierna har gott om våld och sex och flummig filosofi. MotSH har en mer sammanhållen och tajtare historia medan Inkalen spretar åt alla håll, och medan båda har en smula hastiga slut (även Moebius teckningar i slutet av MotSH ser lite stressade och komprimerade ut, som om alltför mycket stoff ska in på alltför få sidor) är MotSHs mer stilenligt. Båda serierna är med rätta moderna klassiker och jag tycker nog att alla serieläsare borde läsa dem. Min favorit är trots den mer ojämna kvalitén Inkalen som känns mycket mer som en genuin serie; MotSH skulle nog med ganska gott resultat kunnat vara en roman eller en film, men Inkalen är definitivt en serie mer än något annat. Och dessutom gillar jag fartfylld sf så valet är lätt :-)

Men nu över till någonting som definitivt är allvarligare, nämligen olika utgåvor av serierna ifråga…

Först den enklare, nämligen MotSH. Den utgåvan jag just läst är en som kom ut i slutet av förra året, och det är en elegant utgåva utan att vara överdådig. 192 sidor i färg, inbunden, och en storlek snäppet större än en vanlig serietidning. Jag hade kanske hellre sett att man istället hade gått hela vägen upp till det vanliga europeiska seriealbumet men å andra sidan verkar det som om Moebius har tecknat åtminstone de första två albumen (totalt är det tre stycken som ingår) för ett mindre fysiskt format. Linjerna är om något lite för tjocka och framträdande, och om jag jämför med den tidigare amerikanska utgåvan från Dark Horse från 90-talet som var betydligt mindre är jag inte säker på att ett större format verkligen behövs.

Färgläggningen är som tidigare nämnts helt OK utan att briljera; den tidigare utgåvan var i svartvitt och det såg också bra ut. Jag tror jag föredrar den färglagda men det är med ganska liten marginal; en svartvitt komplett utgåva (Dark Horses bok saknar det sista albumet) hade inte heller varit fel för Moebius linjer kommer mer till sin rätt utan färgerna.

Men Inkalen… Det jag skriver härovan baserar sig på den senaste amerikanska utgåvan, liksom MotSH utgiven av Humanoids i slutet av 2010. Det är en så kallad lyxutgåva i en begränsad upplaga om 750 exemplar, i samma fysiska format som den svenska från något år sedan, och givetvis har den trots priset på $100 redan sålt slut. Humanoids har lovat att de ska ge ut serien igen men troligtvis i ett mindre format, någon gång i år. Den enda egentliga invändning jag har mot både MotSH och Inkalen är att textningen är rätt trist i sin opersonliga regelbundenhet, och av någon anledning är det ofta lite väl mycket tom yta mellan texten och kanten av textbubblan.

Varför har jag då uppenbarligen köpt en fransk serie översatt till engelska när den alldeles nyss getts ut översatt till svenska, i ett lika överdådigt format fast till ett klart lägre pris? Ett ord: Färgläggningen.

För den svenska utgåvan har begåvats med den mest förstörande och fasansfulla färgläggning jag skådat. Jag har skrivit om dåliga färgläggningar förut men det här är sju resor värre. Där Alverfolkets nya färger förtog sagostämningen och gjorde serien mycket tråkigare lyckas Inkalens förutom det också med att förstöra Moebius teckningar i sig.

Vad jag menar med det är att det som Moebius är en mästare i, de utsökta linjerna, helt försvinner i den nya komplett okänsliga färgläggningen. Där linjerna förut antydde en liten utbuktning tar nu färgerna över och tonar varenda yta till förbannelse. Antydningar göre sig icke besvär, här ska allt bli så övertydligt det bara går! Instället för att låta linjer och ytor tala har man valt att bara se dem som begränsningar att hålla färgen inom för att sedan försöka skulptera till någonting tredimensionellt med den jävla färgen. Ursäkta för svordomen men det ser helt enkelt för hemskt ut.

Att sedan färgskalan som valts är stålgrå och blaskig och helt utan den lekfullhet som finns i originalet gör det hela än sorgligare. Här hade vi chansen att få en av de stora serieklassikerna på svenska i ett stilfullt utförande, men i stället fick vi en travesti på serier. Jag har sett recensioner som säger typ ”Moebius teckningar är väl OK men inte lika bra som X”, där X är någon som tecknat senare Inkal-relaterade album (Jodorowsky har skrivet ett otal sådana, alla ganska usla), och jag kan inte ens säga att recensenterna har fel: Om man läser den svenska utgåvan så är det en alldeles korrekt slutledning för krocken mellan Moebius cartoon-liknande stil och de horribla färgerna gör att man istället för att se en mästare i arbete får genomlida en ganska medioker artist som försöker teckna stålgrå-realistiskt men misslyckas.

Det goda jag kan säga om den svenska boken är att översättningen av serien är bra. Sen är förstås korrläsningen icke-existerande och det faktum att det är ett samtryck redigerat från Danmark (förlaget Faraos Cigarer är danskt men valde sympatiskt nog att också ge ut boken på svenska) pinsamt tydligt med ett antal danska ord som råkat lämnats här och där. Exempel: första rubriken i förordet är Indledning, följt av avsnitten Jean Giraud, Mœbius, och Doktor Gir og Mister Mœbius, så två fel i de fyra första rubrikerna…

Alltså: En stor eloge till Faraos Cigarer som gav ut den här på ytan vackra boken även på svenska, men tyvärr är det en bok som jag inte kan rekommendera till någon. Att välja den här färgläggningen istället för originalets var så hejdundrande fel att jag inte riktigt vet vad jag ska säga; jag blir deprimerande ledsen bara av att tänka på det :-(

PS. Om man vill läsa Inkalen på svenska med dess överlägsna originalfärger så kan man leta upp de nummer av Tung Metall som publicerade den på 80-talet. Tyvärr är trycket inte det bästa och man hann bara med de första fyra albumen men å andra sidan är det då serien är som bäst :-) DS.

Direktlänk 7 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 173 andra följare