400 inlägg…

27 mars, 2011 at 22:21 (Diverse)

…blev det visst i och med Lille prinsen-recensionen tidigare idag. Det råkade jag precis se i Admin-panelen för bloggen, och för att småfira det blir det en bild med två favoritsaker: Kräftor (mmmm!) och Yotsuba (bäst!) :-D

Mot 400 till!

Direktlänk 3 kommentarer

Lille prinsen

27 mars, 2011 at 18:12 (Europeiska serier) (, )

Antoine de Saint-Exupérys bok alltså, men i form av en serie tecknad av en av mina favoriter, Joann Sfar. Den engelska översättningen kom ut i höstas men jag höll mig från att köpa den eftersom den var tänkt att komma ut på svenska också, på Epix förlag, men nu verkar det som om det inte kommer hända (förhoppningsvis är den bara försenad, men jag har inte hört ett knyst om varför den inte kom ut förra året som avsett). Ergo, jag köpte The Little Prince på engelska istället.

Först ett mycket pinsamt erkännande: Jag älskar bra barnböcker (liksom bra böcker överhuvudtaget), har läst högvis och gör det fortfarande, men jag har ändå inte läst Lille prinsen… Eftersom den anspelas på så ofta i andra böcker/serier/filmer/osv så har jag rätt bra grepp om vad den handlar om, men, som sagt, den här korta serierecensionen är skriven av en som inte läst romanen. Bara så ni vet ;-)

Så ok, serien:

Som alltid med Sfar är teckningarna förunderligt finurliga och ett nöje att titta på. Både prinsen själv med sina stora Sfar-ögon och piloten som ser ut som Saint-Exupéry själv är fyllda med personlighet, och detsamma gäller de andra figurerna som dyker. Sfars teckningsstil är, i brist på ett passande svenskt ord (förslag mottages med tacksamhet), quirky, och det passar bra till den här lätt udda och filosofiska sagan.

Men om teckningarna är A+ så är det inte en riktigt lika given fullträff med manuset. Sfars egna serier är ibland bitska men framförallt alltid fulla av liv och energi. Lille prinsen har en mer melankolisk och stillsamt fundersam ton, och här och där längtar jag efter att Sfars egna stil ska bryta igenom. Det är inte alls dåligt; tvärtom är det här en riktigt bra serie, men jag kan inte låta bli att märka den där typiska stelheten som lätt dyker upp när en bok ska göras om till serie (eller vice versa, eller bok till film, eller…). Om jag förstått det rätt är det här en bok som är utgiven med stöd från Saint-Exupérys ättlingar, och som alltid hade den nog mått bra av en lite friare tolkning istället för en en smula vördsam sådan.

Så förstå mig rätt: Sfar gör i princip aldrig dåliga serier och det gäller också för Lille prinsen, men att det inte är en originalserie känns rätt tydligt. Det faktumet, plus att Sfars sensibilitet trots yttre likheter inte riktigt är av samma typ som Saint-Exupérys, gör att jag kände mig en smula besviken på albumet. När Sfar gör sin tolkning av Saint-Exupérys suggestiva prosa (jag snabbläste lite i Lille prinsen inför den här recensionen, jag ska göra en riktig genomläsning senare) gör han det väl så bra i sin serie-tappning som den litterära förlaga; det är bara det att jag föredrar Sfar när han är Sfar istället för en tolkning av någon annan. Synd, för det ser som sagt fantastiskt aptitligt ut!

Direktlänk 4 kommentarer

Förälskelser

23 mars, 2011 at 21:00 (Europeiska serier) (, )

Dags för den tredje och sista uppdateringsrecensionen som jag utlovade, och jag har sparat det bästa till sist: Lou! – Förälskelser, den fjärde boken i serien om Lou. Det är en av de bästa moderna franska serierna som riktar sig till barn och ungdom, och att den översätts till svenska är både oväntat och glädjande. Jag har skrivit om de tidigare delarna och jag kan bara upprepa att det är en serie som alla bör läsa; så bra är den :-)

Redan i Busskyrkogården märktes det att Lou börjat närma sig tonåren, och i Förälskelser märks det än tydligare. Relationsproblem är ordningen för dagen, både för Lou och hennes mamma. Först känns det lite konstigt att Lou blivit så stor, ungefär som om det gått en rätt lång tid sen senaste albumet, men sen känns det bara naturligt. Klichéerna lyser med sin frånvaro, och Julien Neel lyckas överraska mig med hur det hela utvecklar sig. Inga enkla lösningar med lika enkla lyckliga slut här inte!

Men igen, Lou! är framförallt en komediserie. Mamman, mormor, och mest av allt mammans författarturné är det bästa i boken; jag gillade skarpt skildringen av science fiction-mässan och dess deltagare (mamman skriver space opera-romaner).

Science fiction-fansen anfaller (klicka för större bild)

Det verkar som om Lou! långsamt vinner fler fans: Serien går sedan en tid i Kamratposten, och på SVTPlay kan ni se den tecknade tv-serien (den är OK men inte lika bra som serien; teckningarna ser bra ut men manuset är lite mer slätstruket). Så kanske Laser Ninja (bok 5) dyker upp på svenska också så att vi får läsa Angoulême-vinnaren med det lockande namnet ;-)

Direktlänk 1 kommentar

Battlefields omgång 2

21 mars, 2011 at 20:27 (Serier) (, )

Garth Ennis ♡ krigsserier.

Det sambandet har varit tydligt ända sedan Ennis började skriva serier, och han har fortsatt producera krigsserier i en jämn takt alltsedan dess. Framförallt är det andra världskriget som fascinerar honom så att han för några år sedan startade titeln Battlefields var ganska väntat. Från början var det tänkt att det skulle bli tre miniserier under det samlingsnamnet, men det blev en omgång till. Två av de nya miniserierna fortsätter där de gamla tog slut, en är självständig, och resultatet är inte alls pjåkigt för den som uppskattar Ennis rätt hårdföra krigsseriestil.

Happy Valley (teckningar av PJ Holden) handlar om en ung australisk pilot som ansluter till en skvadron med mer erfarna piloter. Det är en serie som följer den allra enklaste mallen för en ”realistisk” krigsserie, och den svagaste av de tre miniserierna. Historien är lite för generisk för att bli intressant, och tyvärr är inte heller personerna några man bryr sig om. Ennis har egentligen aldrig varit särskilt originell i sitt berättande men här blir det väl tydligt. Serien är inte ett kapitalt misslyckande för om det är någonting Ennis kan så är det att berätta en typisk krigshistoria, men för den som läst mycket i den vägen finns det ingenting nytt att hämta här. Holdens teckningar har jag svårt att säga någonting om; de är lite råare än de flesta andra nyare tecknare och det är inte så dumt, men färgläggning är identisk med all annan datorfärgläggning av realistiska serier så all personlighet försvinner. En duglig serie, men inte mer.

The Firefly and His Majesty (teckningar av Carlos Ezquerra) tar vid där Tankies slutade, dvs vi får följa samma stridsvagnsbesättning igen. Stridsvagnar är ett specialintresse för Ennis och de brukar dyka upp på de mest oväntade ställen (som i Hitman), och det märks att han verkligen bryr sig om att skildra dem realistiskt. Tonen i TFaHM / Tankies är trots de som dör och klaustrofobin inne i stridsvagnen rätt lättsam, och det är i den här Battlefields-serien man ser mest av Ennis känsla för humor. Svordomar, språkekvilibristik mm kryllar det av, och Ezquerras teckningar passar rätt bra för en serie som den här med blandningen av humor och realism. Jämfört med Tankies är tonen i manuset grällare, med mer extrema inslag à la Ennis. Lite synd egentligen för det som var tilltalande med Tanks var att den var så pass prosaisk, till skillnad från hur Ennis brukar skriva. TFaHM är en inte alls dum fortsättning på en bra serie, så jag kan absolut rekommendera den till en bredare läsekrets än Happy Valley.

Motherland (teckningar av Russ Braun), slutligen, är avslutningen (känns det som) på Night Witches. Vi är tillbaka uppe i luften, med en huvudperson som är medlem i den ryska kvinnliga pilotkåren. Night Witches var den klart sämsta av den första omgången Battlefields så jag räknade inte med något storverk när jag började läsa Motherland. Och ett storverk är det kanske inte, men det är en tusan så mycket bättre serie än Night Witches. Skillnaden beror mycket på ett annat fokus: I Night Witches var det hela den kvinnliga pilotskvadronen som stod för huvudrollen, tillsammans med ett tyskt förband de attackerade, men i Motherland är det en enda pilot som vi följer, och eftersom en av Ennis styrkor är personskildringen när han koncentrerar sig på den är det en stor förbättring. De klichéartade historierna spelar mindre roll när någon som jag känslomässigt engagerar mig i råkar ut för dem. Det här är ett prima exempel på hur bra Ennis faktiskt kan vara när han skildrar krig: Utan att grotta ner sig i eländet eller anstränga sig för att hitta på en fascinerande berättelse lyckas han berätta en extremt enkel historia rakt upp och ner, med en huvudperson som känns genuin.

Brauns teckningar känns också lite livligare än förra rundan, men det kan vara som jag inbillar mig eftersom manuset är så pass mycket bättre ;-)

Såvitt jag vet är Battlefields menad att vara avslutad nu, men det sa man efter första rundan också så vi får väl se. Jag skulle inte ha något emot fler nummer för även om kvalitén har varierat finns det några riktigt bra Ennis-serier här.

Direktlänk Lämna en kommentar

Lapham gör zombieserier (dåligt): Crossed – Family Values

21 mars, 2011 at 15:11 (Serier) (, , )

Jag ligger lite efter med recenserandet så nu blir det några kortare uppdateringar för några serier jag läst de nyare delarna av: En mycket bra, en som blivit bättre efterhand, och en riktigt usel. För att bli av med den urkiga serien tar jag och börjar med den…

När jag läste Garth Ennis serie Crossed för ett år sedan blev jag rejält besviken när jag fann en extremt våldsam och osmaklig serie, helt utan den egendomligt burleska finess som Ennis kan få till när han anstränger sig. Crossed frossade i människor / zombier (OK, enligt Crossed är det människor som fått någon smitta, men zombier är det enklaste att kalla dem) som alla gjorde sitt bästa i att chockera så mycket de bara kunde, och Ennis förmåga att skildra personer jag bryr mig om och  hans humor fanns det bara någon enstaka glimt av, om ens det.

Så fråga mig inte varför jag fick för mig att läsa uppföljaren Crossed – Family Values; mitt enda försvar var att författaren den här gången var David Lapham som liksom Ennis brukar kunna skriva, och kanske skulle han lyckas bättre.

Men istället blev det faktiskt ännu sämre, vilket är en bedrift i sig.

Till zombier som attackerar/våldtar/lemlästar allt vad de ser får vi nu en liten charmig historia om en gudfruktig man som våldtar sina döttrar, gör dem barn, och smittar dem med zombiesmittan, skyllandes allt på sitt uppdrag från Gud men egentligen är han förstås bara ett slemmigt äckel. Överlag är incest-temat starkt här, där förutom den trevliga pappan vi också får se mamman som när hon blivit smittad omedelbart ger sig ut på jakt efter sina söner. Allt är elände, och givetvis kan inte Lapham låta bli att få sin huvudperson, Adaline, att fundera på om inte människor som hennes far egentligen är värre än de smittade. Djupa filosofiska resonemang, not.

Tji tröttsamt våld, istället en harmonisk familjebild

Att sen tecknaren Barreno lyckas med att bli ännu stelare i stilen än Burrows var i den första delen gör varken från eller till i den här sörjan.

Förlaget Avatar visar i och med Crossed – Family Values att de fortfarande är ohotade i sin ställning som utgivaren av de absolut sunkigaste serierna i USA, trots en del stora namn i sitt stall. Yuck!

Direktlänk Lämna en kommentar

När första intrycket är korrekt: Starman

20 mars, 2011 at 01:07 (Superhjältar) (, )

Dags att infria ett halvt löfte från 14:e maj 2009 då jag skrev att om jag skulle läsa de avslutande samlingsvolymerna av James Robinsons Starman så skulle jag återkomma med en rapport. Nu har den sjätte och avslutande delen kommit ut och jag har också läst den (plus lite omläsning för att komma in i serien igen eftersom det var ett tag sen boken innan kom ut), så det är dags för ett slutbetyg.

Jack är klar med superhjältandet

I stora drag blir det här en repetition av min tidigare recension för slutsatsen jag drog där håller fortfarande: Starman har stora ambitioner som Robinson åtminstone delvis lyckas genomföra, men den saknar det där lilla extra. Starman / Jack Knight är en udda person i superhjältevärlden som på många sätt känns mer intressant i sin civila identitet än i sin hjälte-dito, och det är nog här som problemet egentligen ligger. Låt mig utveckla mina tankar en smula:

För några veckor sen pratade jag och min kompis Sandra om alla de bisarra superhjälteserier som gjordes på 70-talet (bland annat min favorit Clark Kents hemliga liv) och att orsaken till de konstiga serierna var att om man som amerikansk serieskapare ville kunna leva på att göra serier för serietidningar så var man i princip tvungen att skriva om superhjältar. Ergo: Vadhelst en serieskapare ville göra så var man tvungen att anpassa det till DC/Marvels idéer om serier, och därmed skapades högvis med ganska konstiga serier. Mycket var uselt, men en del var riktigt oväntat.

Orsaken att jag kom ett tänka på den diskussionen i samband med Robinsons Starman är att jag tror att Robinson har råkat i samma fälla som 70-talsserieskaparna. Mitt intryck är att Robinson egentligen vill skriva om någonting helt annat, men att han i brist på bättre möjligheter ändå iscensätter sina historier i DCs superhjältevärld.Det är när han skriver om staden Opal City, och kanske ännu mer när skurken/hjälten/vaddetnuärhanär Shade har huvudrollen som Starman lyfter. Allt det vanliga (och här rätt trista) superhjältetjafset är som bortglömt när Shade får göra vad han gör bäst, det vill säga antingen lättsamt cyniskt och med en något egendomlig moral samtala med sina fåtaliga vänner, eller berätta en gammal historia ur Opal Citys och alternativt Shades egen historia i de regelbundet återkommande episoderna med samlingsnamnet Tales of Times Past.

Med andra ord, Starman är som bäst när han själv inte är med, och det är kanske inte så bra ;-)

En mindre gynnsam tolkning är att Robinson kanske inte vågade sig på att göra någonting eget, och istället valde DCs trygga hamn. För det är alldeles uppenbart att Robinson är lika nostalgi-fixerad som Jack Knight själv, med tanke på hur grundligt Robinson verkar behärska alla gamla bortglömda hjältar som DC begåvats med under åren.

Sen är jag inte säker på att det hade blivit en bättre serie om Robinson satsat på något mer egensinnat för min känsla är att han inte riktigt har den kompetensen som författare som skulle behövts. Det känns oupphörligen som om han vill så mycket mer med Starman än han egentligen klarar av: När han är filosofisk finns det andra författare som är bättre på det, och detsamma gäller när han ger sig på olika genrer som science fiction och skräck mot slutet av Starman. Ambitiöst, som sagt, men inte helt lyckat.

2736 sidors Starman lämnar mig alltså med ett intryck av en serie som verkligen vill väl men bara mycket sällan lyckas uppnå allt det den hoppas. Det är rätt trevligt att läsa och det finns väldigt många serier som är långt sämre, men å andra sidan finns det ingen egentlig anledning att läsa just Starman. Min sammanfattning av det hela: Jack of all trades, master of none.

Direktlänk 2 kommentarer

Ett Utopia: Utopi

15 mars, 2011 at 00:00 (Svenska serier) ()

Utopi. En svensk Heavy Metal (och då menar jag Heavy Metal när tidningen var bra, inte den hopplösa sörja den är nuförtiden). Och gissa om det är någonting jag är glad att se!

För den som inte vet vad jag talar om så är Utopi alltså den mest spännande nya serietidningen på svenska sen Horst härjade som värst/bäst. Utgiven av förlaget Kolik satsar Utopi enligt deras eget manifest på episka serier; ”…det vackra, det storslagna, det dramatiska…”. Kolik har redan visat att de har smak för serier som är fjärran de som varit rådande i serie-Sverige de senaste decennierna när de gett ut titlar som Mara från Ulthar och Umbra, så när de gick ut med att de skulle satsa på en tidning inriktning på det episka och det fantastiska så blev jag inte förvånad. Det som däremot gjorde mig förvånad var tidningen själv när den damp ner i brevlådan i onsdags.

Lars Krantzs Stora A

För även om jag hade goda förhoppningar om tidningen var jag inte förberedd på hur proffsig och elegant utformad redan det första numret visade sig vara. Jag hade nog räknat med någonting som i bästa fall skulle vara någonting à la Galago, dvs en tidning som mer eller mindre medvetet ser sådär halvproffsigt kulturell ut, men istället fick jag en tidning som är helt igenom excellent; ett mycket lyckat omslaget, utmärkt design och layout, intressant redaktionellt material, en underbar tryckkvalité (det ska inte underskattas; det allteftersom mer och mer bedrövliga trycket i Horsts tidningar var sorgligt att se), och en maffig/mysig känsla när man håller den i handen.

Och sen finns ju serierna också ;-)

Lina Neidestams Huldran

Jag hade tänkt gå igenom dem en efter en, men sen insåg jag att det var ett alldeles för tråkigt sätt att skriva om Utopi. Visst skulle jag kunna skriva en hel del om Lina Neidestams härligt mustiga Huldran-serie med sin blandning av sex och nordiska sagoväsen, eller Karl Johnssons lyriska skräckberättelse Offret, men det som gör mig så glad över Utopi är att inte nog med att inställningen hos redaktionen är precis i min smak, dessutom lever egentligen alla serierna i det här numret upp till målet: Att ge oss serier där det fantastiska bortom vardagen är målet, eller för den delen när det fantastiska hittar oss i vardagen. Science fiction, skräck, fantasy i en saligt skön blandning, helt enkelt!

Jag lär återkomma till Utopi och när det har kommit några fler nummer (planen är 4 nummer / år) blir det dessutom lättare att recensera enstaka serier eftersom flera av dem är fortsättningsserier. Tills dess kan jag starkare än någonsin rekommendera ett köp; Utopi är tidningen som jag aldrig skulle vågat hoppas på att den skulle kunna komma ut i Sverige.

Karl Johnssons Offret

Direktlänk 8 kommentarer

Tardi + Besson = Adèle Blanc-Sec i filmvärlden

11 mars, 2011 at 22:31 (Film) (, , )

Trailern dök upp tidigt förra året, filmen hade premiär lite senare, och nu har till slut Luc Bessons filmatisering av Jacques Tardis serieklassiker Adèle Blanc-Sec letat sig till Sverige i form av en DVD-utgåva. Och eftersom jag verkligen tycker om både Tardi och Besson så är jag glad för det; jag brukar visserligen ha lite svårt med filmatiseringar av serier/böcker men trailern verkade åtminstone lovande ;-)

Så hur fungerade Tardi/Besson-mixen då?

Inte alltför illa skulle jag säga. Serien är en riktigt underhållande soppa med extremt komplicerad intrig (en medveten drift med thrillers) och en underbar atmosfär, med ett mellankrigs-Paris fullkomligt invaderat av diverse mystiska djur och kreatur (läs min recension här). Tardi tar det mesta med en klackspark; Adèle dör men blir återupplivad; mumier blir likaså återupplivade sådär på en höft; en pterodaktyl kläcks från ett gammalt ägg utan egentlig förklaring; osv, osv. Det är inte precis en serie man ska läsa för den spännande handlingen för det finns egentligen inte någon story, bara en massa händelser. Men trevligt är det!

Filmen är i mångt och mycket samma andas barn, och det är när den är som mest spretig den är som bäst. Besson har lagt till en lite tajtare story där det faktiskt finns ett mål för det som händer (Adèles syster behöver hjälp, och det är därför Adèle försöker få hjälp från de gamla mumierna), men de delarna kändes ärligt talat lite påklistrade och för klyschiga. För att jämföra med hans andra filmer skulle jag gärna sett ännu lite mer av uppsluppenheten i Det femte elementet för det här är en film som gör sig bäst som en matinéfilm, inte som ett drama. Karaktärerna är för tunna för att scener som är tänkta att vara känslosamma egentligen ska fungera, även om huvudrollens Louise Bourgoins energi nästan klarar av att lyfta de scenerna också.

För Bourgoin är riktigt bra här. Jag har inte sett henne förut men gillade henne skarpt; hennes fullkomligt självklara självsäkerhet och förmåga att klara av alla möjliga hinder på sin väg är riktigt underhållande att se. De övriga skådespelarna är definitivt dugliga, men deras största förtjänst är hur troget de efterliknar Tardis ganska egendomliga utseenden utan att använda obscent mycket smink, något jag inte trott möjligt. Ett ganska perfekt exempel på hur man kan fånga känslan från ett medium och överföra den till ett annat, utan att slaviskt kopiera :-)

Så ett manus som ibland känns som det är skrivet med vänsterhanden, CGI-effekter som varierar från rätt usla (pterodaktylen) till OK (mumierna), en briljant huvudrollsinnehavare, en Besson som åtminstone ibland visar sig från sitt bästa visuella sida, och en stor portion gott humör = en underhållande film som visserligen inte är i närheten av Bessons bästa som Leon och Det femte elementet, men klart godkänd videounderhållning. Och de som gillar serien behöver inte vara oroliga, det verkar som om Besson också gillar den ;-)

Direktlänk 1 kommentar

Utmärkta gamla serier: Buz Sawyer & Mary Perkins

6 mars, 2011 at 21:50 (Dagspresserier) (, , , )

Kort-kort idag, med en liten blänkare om några bra samlingar av dagspresserier; det börjar bli en vana, med alla de trevliga samlingsböckerna som kommer ut nuförtiden :-D

Buz Sawyer (eller Buzz Cooper som den hetat i Sverige ibland) är serien som Roy Crane startade efter att Hearst lockat över honom till sin koncern. Cranes tidigare serie Wash Tubbs and Captain Easy var en slam-bang-äventyrsserie som levde på sitt goda humör och Cranes excellenta teckningar. När det var dags för Buz Sawyer blev det mer allvarligt, åtminstone till en början då den startade mitt under andra världskriget.

Så när första volymen från Fantagraphics nu anlänt så innebär det att man får sig tillgodo 200 sidor pro-amerikanska + anti-japanska (Sawyer håller till i kriget västerut) serier. Crane är skicklig på att få ihop sina historier och teckningarnas zip-a-tone är lika fascinerande som vanligt, men ju mer involverad serien blir med kriget desto sämre blir det. Cranes extrema karikatyrer av japanerna fungerar inte i ett realistiskt sammanhang som det här, så serien är som bäst när äventyren är av de mer pojkboksartade slaget.

En av de bästa seriernas början som inte är riktigt lika bra som den sen blir (den här slutar precis när Sawyer kommer hem från armén), i en mycket trevlig utgåva som förutom dagsstripparna också innehåller ett antal av söndagssidorna i färg. Trycket varierar från halv-OK till riktigt bra, så även om Fantagraphics skulle kunnat gjort ett bättre jobb är jag trots allt glad över den här boken. Orsak: Nästa bok har alla möjligheter att bli strålande!

Och några rader om Leonard Starrs Mary Perkins On Stage också, för den åttonde volymen av Classic Comics Press utgåva dök också upp häromdagen. Jag har skrivit om den många gånger redan och den är fortfarande den allra bästa realistiska såpan man kan hitta i serieväg; helt enkelt mästerligt och en given läsning för egen del :-)

PS. För den som är intresserad finns en intervju med Roy Crane från 60-talet upplagd här:

Roy Crane hos The Comics Journal

DS.

Direktlänk Lämna en kommentar

Magisk realism: Daytripper

2 mars, 2011 at 22:10 (Serier) (, , )

Jo, ja, jag vet; klichéartat så det förslår att klassificera någonting som magisk realism bara för att det kommer från Sydamerika och inte är hundraprocentigt realistiskt. Men vad tusan, jag tror inte jag har använt termen på den här bloggen förut, inte ens när jag skrev om Junot Diaz, så jag tycker nog att jag kan göra det den här gången ;-)

Så, Daytripper: Skapad av de brasilianska tvillingarna Gabriel Bá och Fábio Moon är det här en 10-delars miniserie som lustigt nog kom ut på Vertigo; det är lite oväntat för det finns absolut noll av det man vanligtvis ser i Vertigo-serier. Här är det stillsamt berättande som gäller i skildringen av Brás de Oliva Domingos, en vanlig brasiliansk man som söker sin väg i livet, finner sin stora kärlek, skaffar familj, och slutligen dör en lugn död. Ingen yttre dramatik och heller inga goda/onda människor utan bara vanliga människor som är som vem som helst.

Förutom att Domingos dör rätt många gånger fler än vanligt.

För det är här den magiska realismen (sorry!) kommer in. Daytripper är okronologiskt berättad där varje kapitel är ett nedslag i en minnesvärd dag i Domingos liv, det må vara när han är 76 eller 11 år gammal, och tillsammans bildar det det mönster som hans liv utgör: Hans förluster men framförallt hans segrar, i det stora ett lyckligt och harmoniskt liv. Som sagt, med den förtretliga detaljen att de minnesvärda dagarna oftast slutar med att han dör.

Det här är en utmärkt serie att läsa ett kapitel eller två innan man somnar. Att läsa hela boken i ett svep är knappast en bra idé; det kan nog bli lite tradigt och de ideliga dödsfallen verka som en gimmick. Men i lagom doser blir det istället en mycket trevlig läsupplevelse, presenterad i vackra teckningar som påminner en del om Eisners post-Spirit-stil, men med en modernare touch. Det är inte lika iögonenfallande skickligt tecknat som i Bás Umbrella Academy, men väl så kompetent. Plus att manuset är så oändligt mycket bättre förstås!

En ovanlig serie som Vertigo ska ha en eloge för, och tillsammans med nyss nämnda Air ett bevis på att man vågar ge ut serier som sticker ut :-)

Direktlänk 4 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 155 andra följare