Franska pretentioner när de är som bäst: The Sky Over the LOuvre

28 april, 2011 at 23:18 (Europeiska serier) (, , )

(Klicka för större format)

En ganska ointressant fransk serieidé (serier som ges ut i samverkan med Louvren och som på något sätt har med museet att göra) hopkopplat med två fransmän som definitivt dras åt det konstnärligt pretentiösa hållet (Bernar Yslaire, eller Bernard Hislaire som hans dopnamn är, står för teckningarna medan Jean-Claude Carrière, manusförfattare till bland annat filmen Varats olidliga lätthet har skrivit serien) borde borga för en serie som jag inte skulle tycka om; jag har rätt svårt för fransk konst som verkligen är medveten att det är konst det handlar om.

(Klicka för större format)

Men sen är det ju det där med att Yslaire har gjort en en del fantastiska serier förut. Jag skrev om Sambre för något år sedan som jag verkligen tycker om (överspändheten till trots), ungdomsserien Birger og Viola (det danska namnet på Bidouille et Violette) är kanske den bästa dito serien jag läst, och hans Cloud 99 är en fascinerande serie eller kanske snarare collage som är en upplevelse att bläddra igenom.

Och The Sky Over the Louvre är precis lika bra som Yslaire brukar vara, den trista serieidén till trots. De tidigare serierna jag läst i Louvren-sviten har varit uthärdliga bagateller, ungefär som man kan vänta sig av beställningsjobb som detta, även om serieskaparna hört till Frankrikes bästa. Men TSOtL är inte det minsta trist eller menlös. Historien som utspelar sig under franska revolution är något av en dramadokumentär, där huvudrollerna innehas av Robespierre och den kände målaren Jacques-Louis David. Robespierres idéer om Det högsta väsendet, en tanke som skulle ersätta den gamla passé religionen, och hans krav på David att ordna en stor fest till detta väsendes ära och dessutom en passande målningen av densamma är centrala punkter i serien. David brottas med konstens roll i revolutionens mörkaste dagar, och fascineras av den vackre ynglingen Jules som han vill använda som modell i sin målning av martyren Bara, istället för att uppfylla Robespierres önskningar.

Davids målning "Baras död" (klicka för större format)

Serien är berättad i fragment, med berättartexter som tagna ur en historiebok. Visserligen är berättelsen linjär kronologiskt sett, men vi får bara följa enstaka nedslag med exempelvis en middag med Robespierre och David; Danton som argumenterar mot Robespierre i en debatt; Davids försök att få tavlan med Bara att bli som han föreställer sig den. Det fungerar mot alla odds, ungefär på samma sätt som Yslaires tidigare Cloud 99 (även om den är ännu mer fragmentarisk och helt saknar en historia). Det är en gripande historia, och pinsamt nog fungerar den som en utmärkt aptitretare för att läsa mer om året den utspelas. Jag satt och läste olika källor några timmar efter att jag avslutat serien eftersom jag inte hade helkoll på exakt vem som gjorde vad under revolutionen. Och för den som är intresserad: Jules är ett påfund av Carrière, men resten i serien är fakta.

(Klicka för större format)

Även teckningarna är uppbrutna från de vanliga serierna form. Vissa sidor ser ut som en helt vanlig serie (förstås med Yslaires sedvanliga skicklighet), men Davids tavlor är ofta insprängda mellan/bakom rutorna, och ibland kan en sida innehålla bara en mindre illustration, en kort text, och sen tomhet.

Att läsa TSOtL är lite av en feberdröm: Jag är hela tiden medveten om att det finns en röd tråd, även om jag inte alltid kan förklara vad den är, och bilderna jag ser framför mig varierar i stil men är alltid suggestiva, och jag känner hela tiden ett obehag över vad som egentligen sker under Skräckväldet (som Robespierre och hans anhängare själva kallade sin egen styrelseform).

Riktigt riktigt bra, med andra ord, men med en stor brasklapp om att det finns en överhängande risk att man storknar över anspråken på Konst :-)

(Klicka för större format)

Direktlänk 1 kommentar

Brittiska barnserier: Good Dog, Bad Dog & The Adventures of Julius Chancer

25 april, 2011 at 14:23 (Europeiska serier) (, , , )

Senast (och det var ett tag sen; så kan det gå när det är helg!) skrev jag lite om en fransk barnserie med en del brister, och idag rör jag mig över vattnet till England får två nyare serier med samma målgrupp: Good Dog, Bad Dog av Dave Shelton, och The Adventures of Julius Chancer: The Rainbow Orchid av Garen Ewing.

Good Dog, Bad Dog är en hårdkokt humoristisk deckarserie med (som titeln antyder) hundar i huvudrollerna. Kirk Bergman och Duncan McBoo är en polisduo vi sett förut: Kirk är liten och smart, Duncan betydligt större, matglad, och inte riktigt lika skärpt. Mycket dialog uppblandat med en del harmlös action där pistolerna till trots det aldrig känns farligt på riktigt är receptet och det känns väl sådär, uppriktigt sagt. De korta historierna känns alla som tagna från de mest generiska tv-deckarna, och teckningarna är en gnutta stela och ger mer intrycket av en mycket flitigt illustrerar bilderbok snarare än ett seriealbum; illustrationerna och layouterna saknar seriemediets dynamik och skulle passa bättre som enstaka bilder till en text.

(Klicka för större format)

Det är egentligen inte dåligt, bara extremt oförargligt. Jag skulle kunna säga att den kanske kan funka som serie för barn, men varför ska de små behöva läsa den här när det finns så mycket bättre böcker att läsa? Och en ytterligare fråga är varför jag köpte just den här boken i DFC Library, en ny imprint för nya engelska serier med barn som målgrupp från förlaget David Fickling Books? När jag nu kikar på de andra 5 titlarna som gavs ut samtidigt verkar det finnas betydligt mer intressanta serier där, så jag får väl skylla på ett tillfälligt hjärnsläpp eller dito…

Över till någonting bättre, nämligen Garen Ewings serier om Julius Chancer. Och det är väl lika bra att börja med det mest uppenbara: Det här påminner alldeles förskräckligt mycket om Blake och Mortimer. Förutom att Chancers arbetsgivare Sir Alfred Catesby-Grey ser ut som Mortimers kusin är teckningsstilen genomgående någonting som Edgar Jacobs skulle ha kunnat åstadkomma. En smula modernare och lite mjukare linje till trots är det ändå tydligt att Ewing läst en hel del Jacobs, förutom alla andra i klara linjen-skolan förstås. Kort sagt ser TAoJC:TRO ut som en typisk europeisk allåldersserie, och en synnerligen smakfull sådan dessutom. Att handlingen sen är förlagd till mellankrigstiden vilket passar perfekt för Ewings stil är bara grädde på moset :-)

Men att jag kommer att tänka på Blake och Mortimer specifikt beror inte bara på vissa personers likhet, utan också på att TAoJC:TRO även den har ett manus som är tätt, bitvis komplicerat, men också mycket välskrivet. Historien om jakten på en mytisk orkidé spänner över stora delar av världen, och Ewing verkar ha lika bra koll på England som på Indien, såvitt jag kan avgöra. Textmängden är inte riktigt lika ymnig som i BoM men innehållet är lika genomtänkt, och jag ser verkligen fram mot den avslutande boken i den här första historien om Julius Chancer när den väl kommer ut (hittills finns bara de två första delarna i The Rainbow Orchid utgivna).

Om jag ska dra till med en liknelse så är serien om Julius Chancer en lyckad mix mellan huvudfiguren från Tintin (Chancer är den av huvudpersonerna som har minst personliga egenskaper -> liksom med Tintin för man själv fylla i vad man vill; dessutom ser Chancer väldigt androgyn ut så till och med könet är vagt specificerat) och historierna från Blake och Mortimer, all hoppackat i en något modernare stil. Alldeles utmärkt, helt enkelt!

Meta om The Rainbow Orchid-böckerna (klicka för större)

Direktlänk 2 kommentarer

Tome & Janry knegar på: Sträck på dej!

17 april, 2011 at 22:50 (Europeiska serier) (, , , )

Det är lite underligt att en serie som Spirou som jag tyckte rätt bra om som liten men inte mer än så envisas med att dyka upp på den här bloggen som jag skriver som vuxen. Hittills har jag knappt skrivit någonting om exempelvis Hergés serier eller om Lucky Luke, en stor favorit från förr, men Spirou skriver jag om med jämna intervall. Men jag får skylla på att Hergés serier dog med honom, och Lucky Luke har bara varit en trött upprepning av sig själv efter att Goscinny dog, medan Spirou har fortsatt utvecklas i huvudserien med helt nya skapare och dessutom med sidoserier som Ett äventyr med Spirou och Nicke av… och det som dagens inlägg ska handla om, Den unge Spirou.

Sträck på dej! som precis kommit ut är det femtonde albumet i serien, en respektabel siffra. Och än mer anmärkningsvärt är det att det här är en av de ytterst få breda europeiska serierna som fortsätter att komma ut på svenska, och även tryckas om vid behov. Så det är uppenbart att det finns en läsekrets som gillar serien, även om jag inte riktigt kan förstå varför. För även om det finns bra saker i Den unge Spirou så finns det också en del riktigt usla, så det är inte en av de bästa europeiska serierna på något vis.

Låt mig börja med det som är bra: Janrys teckningar. När jag skrev om Tome & Janrys version av den vanliga serien anmärkte jag på att Janry var en smula själlös, och det stämmer i viss mån här med men den gulliga och runda teckningsstilen passar bättre till en serie om barn än om vuxna. Janry tecknar lite mer karikatyrartat här med (ibland groteskt) stora huvud på småttingarna och (ofta groteska) vuxna, och det känns passande i en serie som skildrar allt från barnens synvinkel, med de stora känslorna som det innebär.

Det som är dåligt är Tomes manus. Gubbsjukan i hans version av den vuxne Spirou blev mer och mer tydlig allteftersom, men det var trots allt vuxna som skildrades. Här känns det helt uppåt väggarna fel med den evinnerliga fixeringen vid sex. Inte för att barn inte kan vara intresserade av det, men sättet det skildras på med småpojkar (de ser ut att vara typ 10 år gamla) som inte kan tänka på någonting annat än sex och nakna flickor känns betydligt mer som en vuxens fascination av ämnet än en liten pojkes.

Tome & Janry i stilenlig form

Sanningen att säga är det inte riktigt lika illa i Sträck på dej! som i en del av de andra albumen, men Tome & Janry kan bara inte låta bli. Är det någon som hänger tvätt så är det garanterat trosor som hängs upp, även om kläderna är betydelselösa för handling. Krockar en bil med en reklamskylt är det lika garanterat en skylt med en halvnaken kvinna. Och så vidare, och så vidare, och så vidare. Den som liksom jag tröttnat så gudsigförbarme på svenska (föregivet självbiografiska) filmer som utspelar sig på 50-talet där knappt tonåriga pojkar tjuvkikar på nakenbadande kvinnor vet nog precis vad jag menar…

När Tome kan hålla sig från sitt favoritämne (och Janry är småskyldig här med med sitt sätt att rita alla unga kvinnor som mer eller mindre pinuppor) är det bättre. Det är väl aldrig så att jag blir överraskad av skämten eller för den delen skrattar gott, men precis som med deras vanliga Spirou-serie så kan de hantverket utan och innan. Samma gamla skämt som återkommer gång på gång, men inte oävet berättat.

Min åsikt om Tome & Janrys Den unge Spirou är att det är en serie som egentligen passar dem mycket bättre än Spirou gjorde, men att serien kunde vara mycket bättre om de bara tonade ner sexfixeringen. Åtminstone skulle det bli mycket mindre irriterande, och det skulle göra mig gladare :-)

Direktlänk 2 kommentarer

Fortfarande fina fisken: Biffen och Bananen

11 april, 2011 at 11:54 (Svenska serier) (, )

Mer svenskt, men lite äldre: Biffen och Bananen, skriven och tecknad av Rit-Ola mellan åren 1936-78. Så inte lika purfärsk som de andra svenska serierna jag skrivit om på senaste tiden, men bra är den :-)

För även om en del saker inte känns direkt fräscha längre så är Biffen och Bananen fortfarande riktigt kul att läsa. Det huvudsakliga skälet till det är det goda humöret i serien; Biffen, Bananen och Galento (deras vän som inte fick vara med i titeln) är livsnjutare av stora mått, och serien strålar av den godmodiga energin i allt som händer. Att sen Rit-Olas teckningar är lika gemytligt livfulla de med gör serien än bättre jämfört med de allra flesta andra svenska humorserier från samma tid (91:an, Lille Fridolf, Kronblom osv från den här eran känns mycket mer passé även om själva innehållet är ganska likartat).

Och sen går det förstås inte att komma ifrån att stockholmskan som pratas också gör sitt till. Det är inte så mycket slang att det någonsin irriterar, men de ibland rätt lama poängerna blir väldigt mycket bättre av sättet de framförs på. Just nu när jag skriver det här kommer jag att tänka på Krazy Kat som jag skrev om häromdagen och att den på samma sätt lever på hur Herriman framför sina historier; att återberätta handlingen i Biffen och Bananen/Krazy Kat förstör serien helt eftersom den måste upplevas med originalets framförande.

Skälet till att jag skriver om Biffen och Bananen just nu är att jag äntligen kom mig för med att köpa de två tjocka samlingsalbumen som DN gav ut i början av 90-talet. Jag var nära att köpa dem redan då, och sen har jag blivit sugen på dem varje gång jag sett något av albumen i butik, trots de gräsligt fula omslagen. Julalbum finns men de brukar bli rätt dyra när de säljs så därför ville jag försöka med de här böckerna istället. Och nu, till sist, fick jag tag på båda när de såldes på Tradera, och de var värda väntan. I den första volymen känns urvalet lite hipp som happ,med misstänkt saknade strippar när serien då och då hade en episod som sträckte sig över flera sidor, och dessutom utan information om när sidorna ursprungligen publicerats, men den andra fixade till de skönhetsfläckarna.

Så ett generöst urval (400 sidor tillsamman torde täcka ungefär 20% av alla serier Rit-Ola gjorde) gör de här böckerna till en starkt rekommenderad läsning. Det här en av de där serierna där gammaldags värderingar och hänsyftningar till nuförtiden okända dagskändisar (mestadels sporthjältar) inte spelar någon roll eftersom genomförandet i sig är så styvt gjort. MVG, på min ära!

Direktlänk Lämna en kommentar

Ny svensk serietidning: Agent Marc Saunders

10 april, 2011 at 12:53 (Svenska serier) (, )

Lite mer konsumentinformation idag, med ett kort inlägg om en förvånande nykomling på den svenska tidningshyllan.

Knappt har jag hunnit läsa första numret av Utopi innan Agent Marc Saunders dyker upp, ytterligare en 100%-ig svensk serietidning skriven och tecknad av Mikael Bergkvist (eller Mike Berg, om jag ska använda hans artistnamn). Tillsammans med science fiction-serien De utvalda innebär det en fullkomlig flodvåg av svenska serier av en typ som vi inte sett mycket av, framförallt inte i kommersiella sammanhang. Visst har de stora olikheter och målsättningar men trots det känns det som en liten revolution, och en bredare uppsättning svenska serier som jag bara kan applådera. Men nu, tillbaka till Marc Saunders.

Tyvärr faller inte serien mig riktigt i smaken. Det är en klassisk action-serie med agenter, utomjordingar och till och med en smula superkrafter; en slags genre som jag aldrig fastnat för (trots att jag älskar sf har jag aldrig tyckt om exempelvis X-Files med dess blandning av sf och agenter, och superhjältar har jag lite svårt för i allmänhet även om det finns undantag). Dessutom tycker jag handlingen är för ofokuserad och svår att följa, och att den skulle mått bättre av att berättas rakt på istället för som nu med ganska talrika klipp mellan olika scener. Överlag känns det mycket som en serie från till exempel Seriemagasinet anno 70/80-tal, med allt vad det innebär, och mycket riktigt uppger Bergkvist i en intervju i tidningen att Bernard Prince är en av hans favoriter. Den har visserligen inte gått i Seriemagasinet men det märks tydligt i Agent Marc Saunders att Gregs serier har varit en tydlig förebild, och jag kan visserligen uppskatta Gregs manus för deras hantverkskvalité, men Greg-typen av serier har aldrig tillhört mina favoriter.

Teckningsmässigt är det bättre med en stil som passar bra för action: Snabbt tecknat (ibland skulle jag önska att personernas ansikten var lite tydligare skildrade) men med ett bra flyt. Som så många andra verkar Bergkvist ha svårt för att rita någon som inte har ett allvarligt/coolt/tufft ansiktsuttryck, men å andra sidan är det här en serie där egentligen alla är allvarliga/coola/tuffa så det funkar fint ändå ;-)

Men även om det inte är min typ av serie så är det beundransvärt med en tidning på 104 sidor i färg (utan reklam, bara en enda lång serie raktigenom), gjord av en ensam artist, och som ändå är tänkt att komma ut med 4 nr/år. Och 35 spänn (introduktionspris, 45 för nästföljande nummer) är inte precis dyrt heller för ett magasin :-) Jag kan inte riktigt förstå hur det hela ska kunna gå ihop i längden, men jag är fascinerad över ambitionsnivån, minst sagt!

Direktlänk Lämna en kommentar

En klassiker i titaniskt format: Krazy Kat

7 april, 2011 at 23:12 (Dagspresserier) (, , )

Idag blir det mest konsumentinformation och inte så mycket av en recension. Orsak: Serien ifråga är Krazy Kat, den mest mytomspunna och kritikerrosade serien någonsin, och jag vet faktiskt inte vad jag ska kunna säga om den som inte redan sagts.

Men några små ord ska jag nog kunna komma på, innan konsumentinformationsdelen ;-)

Så, Krazy Kat, den oftast givna 1:an i alla listar över bästa serien någonsin. På min egen högst privata lista beror det lite på humöret var den hamnar; när jag är på rätt humör instämmer jag till fullo, men om jag inte känner för Herrimans fantasier kommer den lite längre ner. Om jag däremot skulle bli ombedd att producera en bästa-lista så objektivt som möjligt hamnar den definitivt överst, för den har så många kvalitéer som få andra serier är i närheten av.

Det jag gillar med den (här kommer alltså de små orden) är den otroligt lätta Herrimanska handen; när Krazy Kat är som mest lyckad känns det som om man svävar på små moln när man läser serien. Allt är så lätt, så lätt, och både språket och teckningarna håller mig kvar däruppe. Det är som ett perfekt pussel där bit efter bit läggs på exakt rätt ställe utan att någonsin bli fel. Och sen är den rolig också, förstås, på det där sättet som en del av mina andra favoritserier Yotsuba&! och Beanworld, där det inte är en slutpoäng som är poängen, utan den underbara känslan jag får medan jag läser serien.

Det var väl en härligt oprecis beskrivning av varför jag tycker om Krazy Kat, eller hur? Jag tror det är dags att dra mina råd till seriekonsumenterna nu, innan jag flummar ut alltför mycket…

Den titaniska utgåvan jag nämner i rubriken är den bok jag just har läst, nämligen förlaget Sunday Press Krazy Kat-bok. Jag har nämnt Sunday Press förut i samband med deras andra gigantiska böcker som Little Nemo och Gasoline Alley; Sunday Press idé är att ge ut serierna i det fysiska formatet som de ursprungligen publicerades i. Eftersom till exempel Little Nemo publicerades som helsidor i tidningarna innebär det böcker av det slag som inte får plats i någon rimlig bokhylla och med ett lika titaniskt pris som fysiskt format. Men Little Nemo och Gasoline Alley gör sig verkligen i den här storleken, och jag önskar att Sunday Press hade gett sig på Prins Valiant, Captain Easy och en hel del andra serier också. Så det var omöjligt för mig att undvika deras Krazy Kat-bok när den kom ut förra året, även om jag redan läst alla söndagsserierna tack vare Fantagraphics och Eclipse.

Men jag blev faktiskt besviken, sorgligt nog. Boken är väl så elegant som deras andra, men att läsa Krazy Kat i det här formatet gjorde inte serien det minsta bättre. Det var överraskande för mig eftersom jag både tycker att Herrimans söndagssidor är några av de vackraste som gjorts, och jag brukar tycka om serier i större format. Men trots det märkte jag att det här var en serie som jag precis lika gärna kunde läsa i mindre format, och jag tror att jag förstår varför såhär efteråt.

Det är en serie som fullkomligt sprudlar av fantasi; språket, teckningarna, manusen är alla snudd på övermätta med idéer och uppslag. Så när jag läser den behöver jag inte ett större format, det mindre ger mig redan så mycket att en större sida gör varken från eller till. I fallet med till exempel Little Nemo är teckningarna så oändligt mycket bättre än den uppriktigt tradiga handlingen, och den gör sig verkligen bättre i Sunday Press variant än de andra jag läst. Men Krazy Kat är på ett lustigt sätt för bra för att behöva sån hjälp.

Om man inte läst Krazy Kat förut är det här en excellent bok att börja med, men för den som redan läst serien är det mycket tveksamt om den här också behöver inhandlas. Överraskande, som sagt, men sen är det ju också en serie som gjorde överraskningen till en skön konst :-)

Direktlänk 4 kommentarer

Svensk science fiction: De utvalda – Hybriden

3 april, 2011 at 23:12 (Science fiction, Svenska serier) (, , , )

För någon månad sen köpte jag ett nummer av Fantomen; det första på jag vet inte hur länge. Orsaken var varken ett speciellt lockande Fantomen-äventyr eller tillfällig sinnesförvirring, utan istället att det innehöll första avsnittet av en ny svensk serie. Dessutom en science fiction-serie, en genre jag alltid är nyfiken på, och det är inte varje dag jag får chansen att läsa en ny svensk sådan :-)

Den första episoden av De utvalda, skriven av Gösta Lindwall och Nisse Lindberg och tecknad av Lindwall, heter Hybriden och är totalt på tre avsnitt varav det sista kom i veckans Fantomen. Det är en rak sf-historia utan krusiduller; det är inte menat som kritik, bara som konsumentupplysning. Den utspelar sig i ett universum där sju raser tillsammans leder ett imperium som nu befinner sig i kris. Alla raserna är Star Trek-diton, dvs de ser ungefär ut som människor i masker. Det är lite synd eftersom budgeten för specialeffekter är obegränsad i serier, men det gör ju att layout osv blir lite enklare när alla karaktärer tar ungefär lika mycket plats ;-)

Men det beror nog också på att Lindwall/Lindberg vill göra någonting som mer påminner om Star Wars än någonting mytiskt/filosofiskt à la 2001 eller Solaris, för att låna liknelser från filmens värld. Det är action, romantik, och en gnutta mystik (trots allt). Det är dessutom en rejäl dos med bakgrundsfakta om universat serien utspelar sig i; kanske en för stor dos eftersom de 74 sidorna förutom information och historiken bakom det galax-omspännande imperiet dessutom ska hinna med en komplicerad berättelse om ett inbördeskrig med tre fraktioner, nya vapenuppfinningar, etiska problem med kloning, religion, ekologi med mera, med mera.

För att fortsätta liknelserna med science fiction i andra medier påminner det mest av allt om Peter Hamiltons romanserier där han på några tusen sidor trycker in handling och idéer som hade räckt till tiotusentals sidor. Hybriden hinner inte riktigt bli spännande eller engagerande eftersom varje intressant uppslag som presenteras strax ersätts med nästa, som exempelvis det faktum att det går årtionden mellan händelserna eftersom rymdskeppen bara kan färdas snabbare än ljuset på viss givna sträckor -> det tar många år att resa mellan de flesta planeterna. Ett klassiskt sf-scenario, men eftersom det är ont om plats med allt som ska hinnas med så infinner sig aldrig den där svindlande känslan av hur åren svischar förbi. Min känsla är att Lindwall/Lindberg så förtvivlat gärna vill visa upp åtminstone någon liten del av allt deras stora bakgrundsväv innehåller att det går ut över berättelsen här i första delen. Och det vore nog bra om de skar ner på pratet en del; det finns lite för mycket dialog som enbart går ut på att person A talar om för person B vad som händer, en följd av den mastiga handlingen som annars vore svår att följa med i.

Både teckningar och manus delar en grundläggande kompetens i utförandet, men det saknas glöd och manuset har som sagt en del tempo-brister. Men det kanske är lite orättvist och förhastat att säga så eftersom det här bara är den första episoden i en längre saga; mycket av bakgrunden som beskrivs har ännu inte använts (som exempelvis de misstänkt människolika galanterna, den mystiska ras som byggde imperiet men nu har försvunnit), och det finns flera plottrådar som ännu knappt berörts. När det har blivit några fler delar så kan det mycket bli så att den stora historien visar sig vara mycket intressantare än den här, den första delen, som mest tjänar som exposition för vad som komma skall misstänker jag. Så, igen, ungefär som Hamilton som blir bättre allteftersom man läser hans långa romansviter, trots de knökfulla sidorna :-)

Men rätt ska vara rätt: De utvalda var så mycket intressantare än de andra serierna i de här tre Fantomen-tidningarna att det är pinsamt. Huvudserien Fantomen är så grundmurat usel att jag bara kan förundras över att tidningen fortfarande ges ut, och de andra serierna är inte mycket bättre de heller (de som är ok är gamla serier som antingen publiceras igen eller är decennier gamla). Dessutom är det bra att De utvalda är en äventyrsserie som till skillnad från de övriga serierna i tidningen inte har en ensam manlig hjälte som ska fixa biffen genom att ge skurkarna en smäll på käften (eller ngt motsvarande), och bara det är värt en eloge. Så min förhoppning är att nästa episod av De utvalda bättre tar tillvara på grundförutsättningarna; då kan det bli riktigt trevligt ;-)

Direktlänk 4 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 169 andra följare