En liten nyhetsblurb om digitala serier: DC går all-in

31 maj, 2011 at 23:24 (Serienyheter, Serier, Superhjältar) (, )

Jag har skrivit om hur det är att läsa serier på en iPad några gånger förut, och faktum är att rätt ofta är det på den jag läst serier jag skriver om här (framförallt när det gäller superhjälteserier, men även en del manga). Ett stort problem är dock att de serier som funnits att köpa digitalt bara varit en liten del av det som ges ut; förlagen har till synes slumpat fram vilka titlar som ska släppas digitalt, och när de ska bli tillgängliga. Därför är följande nyhet från DC intressant:

http://dcu.blog.dccomics.com/2011/05/31/dc-comics-announces-historic-renumbering-of-all-superhero-titles-and-landmark-day-and-date-digital-distribution/

Glöm tramset om att de ska börja om numreringen av alla nummer från 1 igen; det enda jag har att säga om det är att det är smått pinsamt, och att de som samlar på serietidningar nu kan klaga på att det blir ännu knöligare att referera till olika nummer ;-)

Det intressanta är att DC från och med omnumreringsstarten kommer att släppa alla superhjältetidningar till försäljning samma dag som papperstidningen. Dvs den som vill läsa om DCs hjältar kan i fortsättningen köpa allt digitalt!

Man kan tycka vad man vill om det, men att serier i digital form kommer att fortsätta växa på bekostnad av pappersalternativet är tveklöst.

Direktlänk 3 kommentarer

Dungeon tillbaka till det normala: Night of the Ladykiller

31 maj, 2011 at 14:09 (Europeiska serier) (, , , , )

Den senaste Dungeon-boken på engelska, Heartbreaker, var en nästan chockartat obehaglig historia. Bra, javisst, men långt från den mer lättsamma tonen som är den vanliga i serien. Nu är det dags för den fjärde volymen i Monstres-serien (läs på Wikipedia om hur alla olika Dungeon-serier hänger ihop, det skulle ta för lång tid att beskriva det här), Night of the Ladykiller, och det är en återgång till det lite mer normala, om nu Dungeon någonsin kan kallas normal.

Först ut är just Night of the Ladykiller, en episod som utspelas ungefär samtidigt som tidigare utgivna Innocence Lost och som har trollkarlen Horus i huvudrollen. Han blir anklagad för att ha gjort ett flertal kvinnor med barn, och när han försöker reda ut det hela blir det bara mer komplicerat.

Night of the Ladykiller

Det här är ett utmärkt exempel på hur bra Dungeon kan vara; utan att höra till de bästa albumen är det förbålt underhållande, med en upplösning som är typisk för Trondheim/Sfar i dess egentligen rätt hemska men ändå skrattretande slut. Teckningarna av Vermot-Desroches är också uppenbart hemmahörande i Dungeon-världen; en blandning av gullighet/grymhet/elegans som är svårslagen. Jag har sagt det många gånger redan, men det här gänget med franska serieskapare som leds av Dungeon-författarna Trondheim & Sfar är fantastiskt trevliga bekantskaper, hela bunten, och jag är så glad att åtminstone en del av deras serier blir översatta från franskan :-)

Den andra episoden i boken, Ruckus at the Brewers, är också typisk för de Dungeon-serier som istället helt går in för humorn. Visst finns det en del blod & död här med (det är ju trots allt en fantasy-serie av D&D-typ!) men monstret Grogro är inte någon av de mer mångdimensionella karaktärerna: Grogro får ett (på pappret enkelt) uppdrag, men allt går givetvis åt pipan från första stund, när han får för sig att han ska ta och äta upp en bit av vingen på den fågel som bär honom på väg till staden för sitt uppdrag. Det här är alltså medan han flyger på den, för Grogro är inte det smartaste monstret, som sagt.

Ruckus at the Brewers (franska originalet): Kaninerna har zombie-problem

Skoj, såklart, speciellt som den bisarra kaninstaden Zedotamaxim också finns med på ett hörn, allt illustrerat av Yoann (nuförtiden mest känd i som Spirou-tecknare) i en stil som ser ut som en besynnerlig blandning av den vanliga Dungeon-stilen filtrerad genom Simon Bisleys färg- och formsinne. En mycket enkel historia med lika enkel humor, men fruktansvärt effektivt.

Den som redan läst Dungeon vet vad som vankas, och de som ännu inte provat kan jag bara rekommendera att de gör så. De som läst men inte tyckt om Dungeon kan jag å andra sidan bara beklaga, men ni kan trösta er med att nu börjar originalmaterialet ta slut; det som finns kvar räcker bara till 3-4 böcker till innan allt finns på engelska :-(

Direktlänk Lämna en kommentar

Och nu TV: Neil Gaiman skriver Doctor Who

30 maj, 2011 at 14:20 (Film) (, )

OK, det har ingenting med tecknade serier att göra, men eftersom Neil Gaiman definitivt har serieanknytning tänkte jag skriva en mycket kort blänkare om hans debut som Doctor Who-författare, avsnittet The Doctor’s Wife som sändes 14:e maj.

För den som inte vet vad Doctor Who är så är det en brittisk science fiction-serie som gått på BBC sen 1963, med kortare avbrott, och som utmärker sig för att den kan handla om precis vadsomhelst: Jordens undergång i en svindlande avlägsen framtid, drottning Victoria jagad av varulvar, Vincent van Goghs förmåga att ana sig till utomjordingar, osv (vad nu ”osv” betyder i det här sammanhanget…). Det enda som förenar det hela är huvudpersonen själv, Doktorn, som aldrig kallas för någonting annat än just det. Och hans tidsresemaskin, Tardis, som ser ut som en gammal poliskiosk från 50-talet.

Jag började se på Doctor Who när den gjorde en nystart 2005 och har älskat den; den är mycket brittisk, ibland rejält suggestiv, och alltid överraskande, med sin blandning av high concept-sf och rejält fånig dito, och föralldel emotionella djup när den så vill. Författarna har varierat, och att Gaiman skulle bli tillfrågad är inte precis överraskande: Hans profil passar perfekt för en sån här tv-serie.

Eller han borde passa perfekt; tyvärr är jag inte helt nöjd med The Doctor’s Wife. Jag tänker inte berätta några detaljer av vad som händer eftersom det är ett så nytt avsnitt att många inte hunnit se det ännu, och en stor del av charmen med Doctor Who är som jag nämnt överraskningarna, men jag kan berätta att det är en episod som nog var tänkt som en känslomässig höjdpunkt, med stort nostalgi-värde för trogna tittare.

Och det är nog där det felar; en gång i tiden var Gaiman riktigt bra på att skildra starka känslor, som i de tidigare delarna av Sandman, Hold Me med flera serier. Men de serierna kan också uppfattas som rätt så kitschiga (jag tycker väldigt mycket om dem så det är inte menat som kritik, bara som beskrivning), och min misstanke är att Gaiman nuförtiden anstränger sig hårt för att också vara någonting mer än en författare som bara spelar på känslosträngarna. I och med det har han olyckligtvis tappat förmågan att nå fram till de primala känslorna, och Doctor Who som inte precis är en subtil tv-serie fungerar inte utan dem. Det som var mest effektfullt var den dysfunktionella ooden, och det beror mest på att de alltid varit smått skrämmande, speciellt när de inte fungerar som de ska.

Så istället för en nostalgi-tripp som vrider på tårkranarna fick vi en episod som utan att vara dålig inte var en av de bättre, och ett förlorat tillfälle som inte kommer komma igen (det som händer i episoden är en engångsföreteelse; att göra om det skulle förta all effekt avsnittet hade). Synd!

Direktlänk 2 kommentarer

Mister Wonderful

29 maj, 2011 at 14:16 (Serier) (, , )

Det är dags för den tredje boken som samlar ihop en av New York Times serier från The Funny Pages där en artist i taget får göra en följetong på söndagarna. Förut har jag skrivit om Jasons Low Moon och Seths Jason Sprott, både med otvivelaktiga kvalitéer, och nu är det Daniel Clowes tur att försöka med Mister Wonderful.

Marshall är en medelålders man som är övertygad om att hans liv i praktiken är över: Efter ett kraschat äktenskap  har han inte haft en date på sex år, så när några av hans vänner ordnar en date med Natalie, en för honom okänd kvinna, ser han det som sin sista chans till någonting mera, ett meningsfullt liv. När serien öppnar sitter Marshall på ett café där han och Natalie ska träffas, och eftersom det är en Clowes-serie innebär det naturligtvis att det nu är dags för ångesten att sätta in: Kommer hon se okej ut? Är hon för gammal? Kommer hon att tycka att jag är tråkig/knäpp/ful/gammal/ointressant/pervers? Osv, osv går Marshalls tankar i oändliga cirklar.

När Natalie väl dyker upp fortsätter serien på samma sätt, och vi får följa Marshalls tankar om vad som händer snarare än att själva se vad som händer och vad de pratar om; rent grafiskt presenterar Clowes det genom vanliga pratbubblor för dialogen mellan Marshall och Natalie som klipps av av serierutornas gräns, eller delvis täcks av Marshalls tankar. Det är ett mycket effektivt sätt att få läsaren att leva sig in i Marshalls liv snarare än i historien som utspelar sig eftersom det sällan ges tillfälle att själv få tolka vad som händer, och istället får vi hålla tillgodo med Marshalls tolkning.

Allteftersom dagen och kvällen lider visar det sig att båda två är människor av den knepigare sorten, och Natalie kanske mest så (men det kan förstås vara så att det är Marshalls tolkning snarare än någonting objektivt). Titelns betydelse blir också klarare: Marshall ser sig som den som kanske kan rädda Natalie från hennes problem, och därmed också rädda sig själv från tristessen och meningslösheten.

Som de flesta Clowes-serier är Mister Wonderful mer intellektuell än emotionell i sin presentation, trots att innehållet drivs helt av känslor. Kyligheten i teckningarna är den vanliga, och också stelheten, vilket gjorde att det till en början kändes som ytterligare en bok bland alla andra om deprimerade något äldre män i livskris som jag börjar tröttna på när det gäller serier (det känns som om alltför många av de nya amerikanska tecknarna som kom fram på 80/90-talet reagerar på samma tråkiga sätt på medelåldern, med cynismer, tristess och känslokyla). Jag tycker helt enkelt att läsa om genuint otrevliga & ointressanta personer är tråååkigt; det behövs någonting mera för att jag ska kunna engagera mig.

Men allteftersom inser jag att Mister Wonderful är någonting annat och betydligt bättre. Visst är Marshall på många sätt samma slags person som till exempel Clowes egen Wilson, men ändå finns det någonting behjärtansvärt hos Marshall: Hans fantasier om att vara Natalies vita riddare är inte bara ett spel, han vill henne verkligen väl för hennes egen skull, och det gör att jag kan relatera till honom och faktiskt bry mig om hur det går. Med andra ord, Marshall visar sig vara en riktig människa istället för en kliché, och det gör hela skillnaden mellan en kanske skicklig men ändå ointressant serie och en serie som jag definitivt kan rekommendera. Att Clowes sen också har vettet att då och då bryta av mot det repetitiva mönstret med små texttäta rutor med hjälp av helsidesbilder gör det bara ännu trevligare. En av Clowes bättre serier, på min ära! :-)

PS. Som vanligt har New York Times lagt upp hela serien på nätet för den som vill läsa den på datorn/läsplattan; adressen är http://www.nytimes.com/2008/02/16/magazine/funnypagesClowes.html DS.

Direktlänk 2 kommentarer

Skräck-Western: The Sixth Gun

25 maj, 2011 at 19:19 (Serier) (, , )

Oni Press är ett intressant amerikanskt förlag. Det grundades 1997 med det uttalade syftet att visa att seriemediet kan användas för alla typer av historier, inte bara superhjältar. Sen dess har man levt upp till målsättningen: Med amerikanska mainstream-mått mätt har Oni visat upp ett ovanligt brett innehåll. Men det mer intressanta är för min del att Oni också är ett utmärkt exempel på vad problemet inom den amerikanska seriebranschen är, nämligen att allting som inte är superhjältar i sig är udda.

För när jag ser en serie från Oni är jag säker på vad jag kommer tycka när jag läser den: Välberättat, en handfast historia med tydlig början och slut, genrelitteratur, och aldrig dåligt men heller aldrig riktigt bra. Det är serier som är grundligt rotade i sina respektive genrer (thrillers, vilda västern, fantasy, …) men eftersom superhjälteserier så länge varit alltings mått hos de stora serieförlagen ses det som ett spännande avsteg från normen att göra en serie i en annan genre.

Kort sagt är har Oni Press en mycket tydligt förlagsinriktning: Läsare som tröttnat på superhjältar men inte är intresserade av exempelvis Fantagraphics och Drawn & Quarterly.

Och det är verkligen inget fel på det; jag har länge tyckt att serierna har saknat bra berättelser i andra genrer. DC/Vertigo har också försökt, och ibland kan Dark Horse också försöka sig på samma sak, men Oni är de enda som stenhårt siktat in sig på den här typen av serier. Det verkar fungera också för jag ser ingen avmattning i utgivningen; tvärtom kommer man nuförtiden ut med fler böcker i lite lyxigare format (dvs färg och bra papper), som exempelvis The Sixth Gun: Cold Dead Fingers som jag just har läst.

Genren här är Western, med sub-genren övernaturlig skräck. Becky Montcriefs pappa ligger för döden, men innan den infinner sig blir farmen istället överfallen av en grupp Pinkerton-detektiver som är lejde av en mystisk kvinna på jakt efter en legendarisk pistol. Fler parter ger sig in i jakten på pistolen som visar sig vara en av sex mytiska vapen med speciella krafter, och den som äger någon av dem leds lätt in på mindre goda vägar (tänk ringarna i Sagan om ringen, ungefär). Demoner, gengångare, vansinne och en hel skjutande av både vanligt och ovanligt slag följer.

Cullen Bunns historia är precis som andra Oni-serier proffsigt berättad, men samtidigt en smula opersonlig. Trots all död bränner det aldrig till, och ruskigheterna känns därför inte speciellt skrämmande. Det finns glimtar av någonting bättre (som när Becky får en syn om hur en av hennes ”kompanjoner” kommer dö), men det är en berättelse som känns uppbyggd på redan välkända klichéer, kryddade med personer som jag också sett förut. Men den här samlingen är bara den första historien om de sex pistolerna; det är en pågående serie så att de första sex numren mestadels används för att ge en grund för fortsatt berättande och en presentation av huvudpersonerna är inte så konstigt. Med andra ord, inte så illa och det kan nog bli riktigt bra nu när introduktionen är avklarad.

Bunn Hurtts teckningar känns precis på samma sätt som klart dugliga, utan att för den skull glänsa. Det jag gillar med dem är att de inte ser ut som alla andra nyare serier (som till exempel Morning Glories som jag skrev om nyligen), utan istället är det en klassisk serieteckningsstil utan minsta pretentioner på att se realistisk eller överpolerad ut.

Summa summarum en bra Oni-bok, med allt vad det innebär, och en serie som jag inte har någonting emot att läsa mer av, om bara Bunn ser till att våga vara lite mer originell än nu :-)

Direktlänk 2 kommentarer

Spirou+Trondheim = Panique en Atlantique

24 maj, 2011 at 17:19 (Europeiska serier) (, , )

Eller som den danska titeln lyder: Panik på Atlanterhavet. Som man kan misstänka är det ytterligare ett album i Ett äventyr med Spirou och Nicke av-sviten, och jag blir bara mer och mer ledsen över att de här böckerna inte finns översatta till svenska. De tidigare albumen i samma svit jag läst har alla varit av de allvarligare slaget, men nu när Trondheim står för manus (Fabrice Parme tecknar) blir det ändring på det: Panik på Atlanterhavet är ren slapstick, och en riktigt bra sådan dessutom :-)

För en gångs skull får vi följa Spirou när han jobbar, dvs när han är piccolo. Det är ingen historia som utger sig för att utspela sig när Spirou var ung; alla ”nutida” Spirou-medlemmar finns med, som greve Champignac (som frågar Spirou varför han jobbar som piccolo och får svaret att räkningarna ju måste betalas). Efter att ha misslyckats på sitt vanliga hotell hamnar Spirou som piccolo på en ny lyxkryssare, utrustad med en ny uppfinning som ska skydda skeppet mot alla faror. Någon som tror att det fungerar som tänkt, med tanke på att Champignac är inblandad?

Historien är typiskt Trondheimsk: En låt-gå-mentalitet i skrivandet som gör att det känns som om historien hittats på allteftersom, men samtidigt med riktigt kluriga vändningar som överraskar eftersom de faktiskt är så genomtänkta, och vid närmare granskning inser man att Trondheims berättelse är mer logisk och finurlig än de allra flesta allvarligare Spirou-albumen. I PiA har vi två olika uppfinningar som tillsammans måste lösa ett liv-och-död-problem, och jag satt faktiskt och funderade på hur det skulle gå till. Jag kom på ett sätt men insåg att det inte skulle fungera, men givetvis hade Trondheim tänkt lite till och visste hur man skulle fixa det. Logiska luckor saknas helt, vilket är precis som i hans andra mer lyckade serier, som i Dungeon- och McConey/Lapinot/Kanino-serierna som alla har logiskt sett tajtare historier än de mesta annat man kan läsa, trots allt kaos och nonsens som pågår :-)

En Trondheim i form alltså, och Parmes teckningar är inte så dumma de heller. De passar för slapstick som här, med sin kantiga men samtidigt charmiga stil som påminner lite om Genndy Tartakovskys animationer i sina bättre stunder. Om jag fått bestämma hade jag nog ändå hellre sett att Trondheim tecknade också, men Parme är en bra ersättare för den här sortens serie.

Greven är diplomatisk (klicka för större version)

Så en helhjärtad rekommendation av Panik på Atlanterhavet från min sida, och eftersom danskan här är lättare att hänga med i än i en del andra serier så tycker jag att alla som gillar Spirou, Trondheim eller bara en genuint rolig serie ska ta och beställa den på någon internetbokhandel. Jag högg min från Adlibris.se men den finns säkert hos andra också. En smula dyr (188:-), men stort format, inbundet, och ett mycket underhållande innehåll gjorde mig glad :-)

Direktlänk 6 kommentarer

Rent ljug: The Best of Li’l Abner

23 maj, 2011 at 18:57 (Dagspresserier) (, , )

The Best of Li’l Abner, en samling med Al Capps legendariska serie, för mindre än en hundralapp och innehållandes 192 sidor episoder från både den svartvita vardagsstrippen och den färglagda söndagsserien borde förstås vara ett kap, men inte den här gången. Varför? Jo det hade jag faktiskt tänkt tala om för er nu :-)

Knallhatten / Li’l Abner blev en av mina favoritserier som liten. Inte nog med att episoderna som publicerades i Comics – Den Stora Serieboken var fantastiskt bra; serien var dessutom en som både min mamma och morfar tyckte bra om och rekommenderade. När den var som bäst, på 40-talet, så var den kanske den serie som bäst utnyttjade dagsstrippformatet någonsin (möjligen med undantag av Segars Karl-Alfred): Varje stripp var noga uttänkt för att ge maximal effekt på seriesidan, med sin extremt iögonfallande textning, en handling som var utdragen men ändå gick framåt varje dag (så att det fungerade både för de som läste dagligen och de som ibland missade en episod) och en avslutande cliffhanger. När Kitchen Sink gav ut serien kronologiskt  från starten 1934 blev det däremot rätt tydligt att efter höjdpunkten så blev serien stadigt sämre; visserligen i mycket långsam takt, men den hade typ 25 år på sig att gå ned sig i träsket.

En sen Knallhatten, då också teckningarna blivit märkbart sämre

Kitchen Sinks återutgivning gav upp andan med 1961 års strippar (och de hann inte ens börja med söndagsserien), så av de senare stripparna har jag bara läst någon enstaka episod. Fortfarande bitvis underhållande, men som sagt inte i närheten av när serien var som bäst. Så det var med kluvna känslor jag inhandlade dagens bok: Å ena sidan var det en mängd Knallhatten-serier jag inte läst förut, å andra sidan var det från de senare sämre åren. Nyfikenheten vann, boken köptes.

Och nu efter att ha läst de här serierna som huvudsakligen är från 60-talet med något enstaka nedslag i 50/70-talet så är betyget uppenbart: Blargh. Capps känsla för timing och fantasifulla historier lyser med sin frånvaro, och när en hämningslös satiriker inte längre är rolig blir resultatet bara kallt och trist. Capp beskriver i sitt förord varför han övergav liberalismen och istället anslut sig till konservatismen, och faktum är att analysen inte är helt fel: 60-talets studentuppror och hippie-rörelse var ett givet mål för en satiriker så felet ligger inte där. Problemet är istället att han inte längre är lika rolig, och det kan man se även i det senare 50-tal- / tidiga 60-talsserierna, innan ideologiskiftet.

60-talsstudenter à la Capp

Men trots allt negativt är jag glad att jag hittade boken och har läst den. Nu kan jag med gott samvete säga att jag faktiskt läst och kan ha en åsikt om Knallhatten som serie, över hela dess livslängd från 1934 till 1977. Och här och där glimtar det till i boken, och man kan förstå varför Capps skapelse en gång var så fantastiskt populär. Men The Best of Li’l Abner? Inte ens i närheten, för här är nog urvalet snarast gjort med utgångspunkt i att det var enklast att hitta nyare episoder som gick att trycka av.  Men det är nog inte värt att bli upprörd över en lögnaktig titel för en bok som trots allt publicerade för mer än 30 år sen; den trycktes 1978, året efter att serien lagts ned ;-)

Som avslutning en sång från 1959 års Knallhatten-film som sammanfattar mina känslor inför The Best of Li’l Abner-samlingen:

Direktlänk 2 kommentarer

Hemskheter i sagoskogen: Svart tomtebloss

20 maj, 2011 at 22:29 (Europeiska serier) (, , )

Förlaget Epix ger ut bra moderna serier igen, och jag kan bara säga Halleluja! Något enstaka album här och där har de klämt ur sig, men lagom till SPX fick de ut flera på en gång. Ett av dem var den sorgligt försenade Lille prinsen-boken som jag redan hunnit köpa och läsa på engelska, men Svart tomtebloss, skriven av Fabian Vehlmann tillsammans med Marie Pommepuy (ena halvan av tecknarparet Kerascoët)  och tecknad av just Kerascoët, var ny för mig. Vehlmann skriver bland annat Spirou nuförtiden, och Kerascoët har jag berömt tidigare för bland annat deras Miss Don’t Touch Me-böcker.

Svart tomtebloss är för att fatta mig kort en fullständigt ohygglig historia, tecknad med all den charm och gullighet som Kerascoët kan uppbringa. Ohygglig i bemärkelsen att det som händer är ohyggligt, inte att serien är ohyggligt dålig alltså ;-) Utan att någonsin förklara var de kommer ifrån (även om det starkt antyds att de hör hemma i en död flickas fantasivärld) får vi följa ett antal småväsen när de försöker överleva i den skog de oväntat hamnat i. Huvudpersonen Aurora gör sitt bästa för att hjälpa de andra och lära känna skogsdjuren men till ingen nytta: Mat är det brist på, men ond bråd död och svikna löften finns i överflöd.

Teckningarna är som sagt precis så bra som man kan önska sig, med akvarellfärger som ibland påminner om Elsa Beskows illustrationer och med de typiska intagande figurteckningarna som så många moderna franska serietecknare anammat (som till exempel Sfar, Blain, med flera).

Men manuset har jag lite svårare för. Det är inte direkt dåligt, men det blir för mycket frosseri i hur illa det kan gå och för lite annat. Det finns en grundhistoria om kärlek och individualitet med Aurora i huvudrollen som jag tycker är intressant, men Vehlmann tappar tråden i mitten av boken då det bara känns som en variation på Tio små negerpojkar/indianpojkar/cyklister/soldatpojkar. Mot slutet tas Aurora-tråden upp igen, men då känns det nästan lite påklistrat eftersom det var så länge sen den sist berördes.

Men trots det vill jag rekommendera den här serien. Teckningarna är suveräna, och historien är  med sina brister ändå värd att läsa. Och sen gillar jag ju brytningen mellan manus och illustrationer (råhet kontra gullighet) när den fungerar som i den här nattsvarta sagan. Så köp den, och sen kanske Epix fortsätter med sin comeback i det lilla :-)

Direktlänk 9 kommentarer

SPX-PS: Signeringar

17 maj, 2011 at 15:41 (Serier) (, , , , , , )

Jag brukar inte jaga signeringar men ofta erbjuder sig de som säljer sina serier på SPX att rita något litet till den som handlar, och det tar jag gärna emot. Det gör mig alltid på gott humör att se teckningarna när jag plockar fram serien för att läsa den igen långt efter utställningen.

Så här är några av de signeringar jag fick på SPX i år, plus någon extra-bild av samma tecknare från tidigare SPX:

(Tecknar-nyckel: överst t.v. Li ”Agnosis” Österberg,
överst t.h. Nancy ”Katten och kimonon” Peña, och sen i serieläsningsordning Daniel ”Monstret under ytan” Westman, Stina ”Häxkatten” Lövkvist, Jenny ”Ink” Berggrund och Ainur ”Golden Bird” Elmgren)

Direktlänk Lämna en kommentar

Onward Towards Our Noble Deaths

16 maj, 2011 at 19:29 (Manga) (, , )

Karikatyr-stilen som nästan hela boken består av

Efter alla charmiga serier på SPX blir det nu någonting så långt från charm som man kan komma: Onward Towards Our Noble Deaths av Shigeru Mizuki, en dokumanga skriven 1973 men som utspelar sig under slutfasen av andra världskriget. Det är verkliga händelser som bildar bakgrunden till den här hemska serien som följer en japansk trupp in i döden, precis som titeln utlovat.

Men så värst nobel är inte döden (om den någonsin är det); istället är det den extremt rigida hierarkin inom den japanska armén där man aldrig får förlora ansiktet som visar sin värsta sida. Pennalism och meningslösa uppdrag som måste genomföras oavsett om de kan tänkas göra någon nytta eller ej är ordningen för dagen, och innan boken är slut leder det hela till en katastrof (givetvis).

Mizuki var själv med om mycket av det som skildras här och det märks att han lagt ner mycket av sina egna känslor i serien. Det är bitvis rejält obehagligt, och jag kom att tänka på andra liknande skildringar av det meningslösa offrandet av soldater för att undvika en prestigeförlust, som Kubricks Ärans väg. De meniga soldaterna har inget val: Antingen gör de som de blir tillsagda och blir dödade av fienden, eller så vägrar de att lyda order och blir istället dödade/torterade av sina egna. Så att det är en serie med ett budskap jag bara kan instämma i är självklart.

Men tyvärr är inte OTOND en fullträff som serie betraktat. Teckningarna som växlar mellan extremt simpla karikatyrer och närmast fotorealistiska bakgrunder / människor gör att personerna i serien är för abstrakta för att deras öden ska gripa tag i mig. Den här serien vars handling fullkomligt skriker efter ett känslomässigt engagemang har samtidigt ett utförande som omöjliggör för mig att personligen bry mig om de stackars offren. Det kan vara ett medvetet drag för att jag ska bli upprörd över felet i systemet snarare än att bli ledsen/arg över hur Maruyama behandlas, men jag tycker att det slår fel.

Den betydligt ovanligare realistiska stilen

Därmed inte sagt att det är en dålig serie, bara att jag skulle vilja tycka om den mer än jag gör. Nu är den intellektuellt lyckad men emotionellt mindre bra, och jag misstänker att jag skulle föredragit det omvända. Men trots det är det en serie jag är glad över att den har blivit översatt, och trenden på sista tiden med att det är färre serier som översätts från japanska men med betydligt högra kvalité fortsätter i och med denna klassikers översättning :-)

PS. Läs inte förordet innan ni läser serien om ni vill undvika spoilers; som så ofta förr lyckas man i förordet beskriva precis vad som ska hända i serien. Så serien först, förord sist! DS.

Direktlänk 5 kommentarer

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 155 andra följare