Långa bollar på Shō: Whistle!

30 juni, 2011 at 21:34 (Manga) (, )

Ibland är det lite besvärligt att så många manga är så långa. När jag börjat läsa en serie/bok har jag svårt att inte läsa klart, vilket innebär att om verket ifråga är sisådär kommer jag ändå spendera alltför mycket tid på det. Och därmed är det väl rätt uppenbart vad jag tycker om dagens serie, Whistle! av Daisuke Higuchi :-)

Whistle! handlar om Shō Kazamatsuri (jag var tvungen att kontrollera namnet trots att jag så sent som igår läste den sista sidan av 4880; jag hade redan glömt bort det) vars stora mål i livet är att spela fotboll så mycket det bara går. Han är liten till växten; så liten att de andra spelarna i skollaget inte tar honom på allvar till att börja med. Men snart visar det sig att vad han saknar i fysik tar han igenom genom envishet, kämpatag och sin glödande passion för spelet.

Allt man kan gissa finns med: De dramatiska vändningarna; de spektakulära målen; straffläggningarna; de förmodat överlägsna rivalerna som mot alla odds besegras. Varje gång en ny vändning sker inträffar det väntade, som den där en tidigare lagkamrat plötsligt byter lag inför den stora turneringen och givetvis möts de båda i finalen. Att läsa Whistle! innebär inte att man blir överraskad. Någonsin.

Det finns bra saker med serien. Det är svårt att inte bli smittad av Shōs entusiasm, och trots att jag vet precis hur det kommer gå blir det ändå lite spännande här och där. Dessutom gillar jag de japanska sportseriernas typiska drag att det egentligen inte finns några bad guys; de som först verkar vara det blir till sist omvända när de ser hur mycket Shō kämpar och hur han älskar fotbollen. Corny, javisst, men jag tycker om det ;-)

Men det största problemet är att jag läst andra serier som är mycket lika men där allt är bättre. Eyeshield 21 är ett pågående exempel (amerikansk fotboll är sporten) som är roligare, mer överraskande, och som när den blir sanslöst överdramatisk alltid vet om det själv; den gör de osannolika vändningarna till en underhållande gimmick där jag undrar på vilket mirakulöst sätt matchen ska vändas härnäst.

Ett annat exempel är Harlem Beat/Rebound, en basketmanga som jag skulle kunna beskriva på exakt samma sätt som jag beskrivit Whistle! Huvudpersonen, fysiken, de andra karaktärerna är så gott som identiska, men HB/Rs skapare Yuriko Nishiyama lyckas så mycket bättre, med utgångar som inte alltid är givna, bifigurer som är genuint intressanta (i Whistle! glöms potentiellt intressanta bihandlingar konsekvent bort), och teckningar med ett utmärkt flyt i actionscenerna.

Det sistnämnda är ett irriterande problem i Whistle! för det blir ofta rörigt när det händer mycket på planen. Vilket är udda; är det någonting shonen-manga brukar vara bra på så är det att skildra rörelse och action, men det känns som om Higuchi faktiskt inte är så bra på att designa sidlayouter. En fotbolls-manga där det ganska ofta ser ut som om bollen rör sig i fel riktning är frustrerande ;-)

Lustigt nog hade jag trots allt detta ganska trevligt när jag läste, men min smärttröskel är å andra sidan rätt hög. En usel serie är det inte, men om man inte redan har läst till exempel tidigare nämnda Eyeshield 21 eller Harlem Beat/Rebound finns det absolut ingen anledning att starta med Whistle! istället för någon av dem.

PS. Apropå att skildra fotboll i serieform kan jag inte låta bli att klippa in den här sidan av Franquin, från albumet Marsipulami blir kidnappad:

Det är en av mina absoluta favoritsidor vad gäller att skildra rörelse i serieform; layouten av sidan är trivial, men det är bara att njuta av flytet i rutorna där man verkligen kan se framför sig hur bollen flyttas mellan spelarna, och spelarna själva rör sig i spelet utan boll. Se och lär! DS.

Direktlänk 2 kommentarer

Vi håller på med en viktig grej

28 juni, 2011 at 22:23 (Svenska serier) ()

Ja, inte jag förstås; för min del är det nu Sommar, Sommar, Sooommar som gäller ett tag framåt. Därför det kommer bli mer oregelbundet med recensioner här ett tag framöver eftersom jag inte släpar med mig alltför mycket serier till sommarstället/hängmattan. Plus att jag just håller på med tre mangaserier på 4000+, 4000+, 10000+ vad gäller sidantalet, så de är inte färdiglästa i brådrasket ;-)

De som däremot håller på med en viktig grej är huvudpersonerna i Sara Hanssons senaste serie med samma namn: Vi håller på med en viktig grej, utgiven på Galago. Huvudpersonen Sara är elva år, och när hon en dag får se en musikvideo med Spice Girls på Bullen blir det startsignalen på hennes tonårsifiering. En ny bästa vän, gräl med föräldrar och andra auktoritetsfigurer, och så vidare.

Raka självbiografiska serier om författaren som barn/tonåring är definitivt inte min favoritgenre, men Hansson gör det här riktigt bra. Det hon gör rätt är att hon inte skildrar sig själv sedd i backspegeln; ingenting av hennes vuxna jag läcker in i skildringen varken via nostalgi, bitterhet, eller någonting annat. Det är inte lätt att undvika, men när man lyckas så bra som här gör det att serien känns äkta (ursäkta för det ordet, det låter ohyggligt klyschigt, men passar för bra här för att jag ska kunna låta bli det), och det går verkligen att förstå precis vad Sara och hennes nya bästis Rebecka känner, även när de är som barnsligast. Och en klyscha till: Det känns som en utmärkt serie att sätta i händerna på de som är i samma ålder som Sara+Rebecka eftersom det inte finns någonting som gör serien svår att förstå sig på, oavsett läsarens ålder.

De svartvita teckningarna är vad jag skulle kalla typiska Galago-teckningar, med sin lite naiva framtoning och rätt opolerade yta. Men precis som att manuset är tonsäkert i hur det skildrar människor är illustrationerna likaså mycket passande för innehållet, och till och med den ganska krattiga textningen känns helt rätt: Det här är en bok som känns som om den skulle kunnat vara en dagbok, skriven av 11-åriga Sara medan det händer (om hon nu varit en alldeles fantastiskt brådmogen tecknare och författare, förstås :-) ).

En liten bok som på sitt anspråkslösa sätt är väl värd att läsas. Köp den (eller låna på bibliotek), läs, charmas (för det är ingen tung och sorglig serie, även om Sara har sina små vardagsproblem), och sätt den i händerna på någon som ni tycker kan behöva en inblick i hur pre-tonåringar är.

Direktlänk 5 kommentarer

Flera smulor bättre självbiografiskt: Approximate Continuum Comics

22 juni, 2011 at 08:13 (Biografiska serier, Europeiska serier) ()

Bättre än Paying For It alltså, som jag skrev om häromsistens :-) Det är två fundamentalt olika sätt att förhålla sig till hur man gör självbiografiska serier; Brown med sin extremt realistiska och närmast maniskt korrekta stil med vidhänga notapparat, kommentarer från andra om sanningshalten, exakta datum, jämfört med Trondheims snabba associationer, fantasifullhet, och mycket lätta handlag. Ingen av stilarna är i sig överlägsen den andra, men i just det här fallet är det en utklassningsseger för Frankrike över Kanada ;-)

Nåväl, Approximate Continuum Comics: Det är inte precis en överraskning att jag gillar ACC. Sen det första Lewis Trondheim-albumet jag läste (första Dungeon på NBM, tror jag) har jag läst allt jag kommit över av honom, och jag kan med gott samvete säga att han är en av de allra yppersta europeiska (för att inte säga världen) serieskaparna de senaste decennierna, och att han alltid är läsvärd. ACC publicerades ursprungligen i sex serietidningar i Frankrike 1993-4 och är Trondheims seriedagbok över det ett och ett halvt år boken täcker.

Eller seriedagbok: Liksom så många andra av Trondheims serier svajar ACC åt alla möjliga håll, oftast samtidigt, och det visar sig passa lika besynnerligt bra för en självbiografisk serie som för exempelvis hans sword and sorcery-serier. När han får ångest för att han inte ser till att bli en bättre människa kan det yttra sig som en livlig och ofta fysisk diskussion med en stor orm, som ett slagsmål med andra versioner av sig själv, eller för den delen bara med att han sitter och tänker.

Det är väldigt mycket strödda tankar som far runt, snarare än en allvarlig analys av sig själv, och humorn är alltid närvarande. Ibland är det ren slapstick (givetvis mästerligt gjort) som i skildringen av ett L’Association-möte eller en fest i studion som spårar ur.

ACC är inte det enda självbiografiska Trondheim har gjort. På senare år har han haft en serieblogg som översatts till engelska av NBM, som jag har recenserat här förut. Och ACC påminner väldigt mycket om Little Nothings; det är svart-vitt istället för färg, längre episoder (och därmed lite mer grubbel), och en yngre Trondheim mitt i Paris-livet, men känslan är densamma: Små obetydliga känslor och reflektioner, ibland blandade med lite mer allvar.

Sen finns det faktiskt en likhet, trots allt, mellan ACC och Paying For It: ACC har också en sektion där de som är med har fått chansen att kommentera hur de presenteras. Men ACCs kommentarer, huvudsakligen från andra kända tecknare, är inte precis seriösa utan mer typ klagomål över att de skildras som en grävling istället för ett noblare djur osv. Med andra ord, helt i bokens anda!

Som avslutning kan jag bara säga: Det var extremt skönt att läsa en ny Trondheim-bok efter Chester Browns; min hjärna behövde rensas ut, och det finns få som är lika bra som Trondheim på att åstadkomma just det :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Oj, oj, oj: Paying For It

19 juni, 2011 at 15:16 (Biografiska serier) (, )

Djupa andetag. Fokusera. Skriv.

Jag gillar inte kritik som går ut på att man förväxlar det som händer i en bok/serie/film/… med författarens egna åsikter; jag föredrar en kritik som försöker kritisera verket som sådant utan förutfattade meningar om intentionerna bakom, och som inte blandar in recensentens egna politiska/religiösa/moraliska åsikter. Det vill säga, jag vill helst undvika recensioner som huvudsakligen är debattartiklar. Och sen läser jag en bok som Chester Browns Paying For It som nyligen kom ut, och så inser jag att jag har helt fel: Ibland går det inte att undvika idédebatten!

Men jag tänker ändå börja med en recension av serien som sådan, innan min rant :-)

Så, Paying For It: Chester Brown har gjort en del suveräna serier som Ed the Happy Clown, och hans självbiografiska alster som ursprungligen publicerades i tidningen Yummy Fur. Men Yummy Fur lades ner 1994, och de serier han gjort sedan dess har inte varit lika imponerande: Underwater var ett konstnärligt projekt som han övergav mitt i, och biografin över kanadensaren Louis Riel tyckte jag saknade det mesta av det som gjort hans tidigare serier så bra (realismen i de självbiografiska, absurdismen i Ed). Efter ett långt uppehåll utan nya serier kom så Paying For It ut i våras, en återkomst till den självbiografiska genren vilket lät lovande.

PFI är skildringen av de besök hos prostituerade Brown gjort sedan första halvtimmesbesöket hos Carla på eftermiddagen den 26:e mars 1999. Han har noterat varenda besök, och skriver själv i förordet att alla prostituerade han besökt är med i boken, med korrekt datum. Det enda han har ändrat är namnen, och att han undvikit att ta med saker de berättat om sig själva som skulle kunna avslöja vem de egentligen är.

Ett typiskt kapitel

Förutom skildringen av alla besök innehåller boken också flera diskussioner Brown har med vänner om prostitution och huruvida det är fel/rätt, och en hel del inre monolog från Brown själv om vad som pågår. Monologen varierar från att i början handla om hur man egentligen går till väga för att komma i kontakt med prostituerade i Toronto, för att senare ta upp saker som hur man ska ta reda på vilka som är bäst (svaret visar sig vara en recensionssite på nätet, föga överraskande) och tankar om utseendet, vad hon kan tänkas göra/inte göra, osv.

Är det då en bra serie, är det 227 sidor skräp, eller är det någonting mittemellan?

Om jag bortser från det idémässiga innehållet (jag återkommer till det), svårt som det är, så är tyvärr PFI en serie som inte på något sätt motbevisar att Brown nuförtiden är en klart sämre serieskapare än han en gång var. Där han förut var så påtaglig i sina teckningar att det nästan blev jobbigt är hans stil numera bara enkla illustrationer som nästan lika gärna kunde vara streckfigurer, med tanke på hur lite personlighet karaktärerna har. Framförallt har han förlorat i rörlighet; människorna i PFI ser förstenade ut hela bunten, och om Brown inte har använt kopiatorn i de långa diskussionssekvenserna så hade han lika gärna kunnat göra det, med tanke på de minimala skillnaderna ruta-för-ruta. Om jag var elak skulle jag kunna säga att känslolösheten i teckningarna avspeglar den lika känslolösa aktiviteten som pågår på sidorna men det vore att göra Brown orätt; trenden har synts tidigare i Louis Riel, även om den aldrig dragits till sin spets lika mycket som här förut.

Brown berättar om sitt första besök för Sook-Yin, ex-flickvän

Det är också en rätt tradig serie: Besök hos Carla, lite tankar om henne, besök hos Angelina, lite tankar om henne, diskussion med Seth och Joe Matt om prostitution, besök hos Anne, lite tankar om henne, diskussion med sin bror om prostitution, och så vidare tills sidorna är slut. I förordet berättar Brown om hur de prostituerade fängslat honom med sina berättelser om sitt liv och sina erfarenheter, men eftersom han valt att inte ta med dessa (föregivet identifierings-problem) utan att bara behålla det de sagt som handlar om deras jobb så är alla prostituerade bara namn och kroppar, helt utan identitet.

Så nej, PFI är inte en bra serie, oavsett vad man tycker om prostitution.

Och med den rent serie-inriktade recensionen avklarad, dags för den (brrr! Nu kan det bli fel!) om idéerna Brown framför.

Brown är extremt tydlig med att PFI är en partsinlaga i diskussionen om prostitutionens vara eller inte vara, och lika tydlig med att han tycker att den inte borde vara olaglig. Förutom serien och förordet innehåller boken också ett 50-sidigt appendix med noter, kommentarer från de andra som är med i boken om hur de ser på skildringen av dem själva (där framförallt Seths kommentarer är läsvärda; en stor eloge till honom!), men också ett långt stycke där Brown bemöter vanliga invändningar mot att lagliggöra prostitutionen. Så det är otvivelaktigt så att han vill diskutera frågan, och därmed har jag inte mycket val själv.

Jag tänker inte prata mycket om vad jag själv tycker i frågan; det är Browns bok som ska diskuteras, inte en enskild liten bloggare. Varde nog sagt att jag tycker det är en mycket intressant lagstiftning vi har i Sverige där de prostituerade inte kan straffas (Yay! Jag tycker detta borde vara självklart; motsatsen leder bara till elände för de prostituerade) men däremot den som utnyttjar dem.

Men Browns argument för att lagliggöra prostitutionen är minst sagt ihåliga, och när han ursäktar en del av sina egna handlingar blir jag upprörd över hans blindhet inför vad som pågår. Exempel:

Ett flertal gånger besöker han prostituerade som inte kan engelska, och där det dessutom finns med män i bakgrunden som bestämmer över kvinnorna. När Brown i noterna i appendixet diskuterar om det eventuellt var sexslavar skriver han vad gäller Angelina:

Med andra ord, det var inte en fråga om sexslavar eftersom de som leder sådana organisationer borde vara mer proffsiga, istället för att vara jämlika och låta vem som helst svara vid dörren. Tjenare! Det är ett lika uselt argument som man ibland ser i rättegångar där de åtalade hävdar att de kan ju inte ha gjort det de blivit anklagade för eftersom det vore så korkat. Och det är precis det kriminella är kända för, sin eftertänksamhet, sin professionella inställning, och sin höga intelligens.

Samma sak när han några gånger träffar prostituerade som ser misstänkt unga ut (dvs under 18 år): De säger att de visst är 18, och med det låter sig Brown nöja.

Med andra ord gör han precis som alla andra i liknande situationer: Han blundar för det som är framför honom, och rättfärdigar sina beslut i efterhand med mer eller mindre övertygande argument.

Det finns också mängder av ytterst tunna argument i appendixet:

  • Att det finns de som frivilligt väljer att vara prostituerade är självklart (det finns mer än 6 miljarder människor på Jorden, så det är i praktiken omöjligt att hitta en enda åsikt/känsla/önskan som inte någon har), men han väljer att argumentera mot en specifik författare (Sheila Jeffreys) som enligt Browns citat hävdar att sådant inte finns -> det är trivialt att argumentera mot. De som är intressantare är de som argumenterar mot prostitution väl medvetna om att det finns de som frivilligt prostituerat sig, men sådana kritiker undviker Brown sorgfälligt.
  • Vad gäller våld mot prostituerade så säger Brown helt simpelt att vad han sett så är det lika vanligt med våld vad gäller betald sex som obetald sex. Och för den delen så skulle det bli bättre om prostitutionen lagligförklarades, så det så.
  • Trafficking? Nix, inget större problem, för (citat): ”Most people who are trafficked want to be trafficked.” Visserligen inkluderar han glatt i termen trafficking här det som på svenska kallas människosmuggling, men han är mer än lovligt naiv när han senare skriver att han inte ens visste att trafficking av prostituerade existerade (dvs när de inte visste om att de skulle bli prostituerade, för de som vet om det gör det av fri vilja och det är därmed OK enligt Brown), och att han numera skulle fråga om han träffade på en icke-engelskspråkig prostituerad om hon vill att han ska hjälpa dem med polisanmälan med mera. Som om det vore så enkelt :-(

Det finns många fler konstiga och illa-formulerade argument i appendixet, men jag kan inte gå igenom dem alla. Att PFI är en krattig inlaga i prostitutions-debatten hoppas jag redan är klart.

Som vanligt gör Brown inga försök att på något sätt försköna sin egen roll, oavsett hur han framstår. Mitt stora problem är att han här framstår som en mestadels riktigt otrevlig typ. Men det kanske finns skäl att inte vara alltför hård mot Brown. Jag tror att han gjort det klassiska misstaget att generalisera alltför mycket utifrån sina egna erfarenheter, och hans avsky för vanliga parförhållanden kan jag inte låta bli att läsa i ljuset av hans tidigare självbiografiska serier, där det är tydligt hur extremt ångest-framkallande allt som har med sex alltid varit för honom. Han får pluspoäng för sin ärlighet, men en hel drös med minuspoäng för de brister han avslöjar sig själv ha.

Låt mig avsluta med en kommentar från Seth i appendixet som jag tycker fångar vad jag tror är det grundläggande problemet med hela boken, Browns ytterst komplicerade relation till sex i alla dess former, apropå en diskussion mellan Brown och Joe Matt:

Direktlänk 8 kommentarer

Angoulême-vinnare på norska: Fem tusen kilometer i sekundet

17 juni, 2011 at 19:27 (Europeiska serier) ()

Ser man på; årets vinnare av ”Bästa seriealbum” i Angoulême finns översatt till ett språk jag kan läsa på! Det brukar vara ont om dem annars, med något enstaka undantag som Lou! och Kyckling med plommon, men här är det alltså en sprillans färsk pristagare som lyckats leta sig fram till Norge.

Och det är kanske inte så konstigt eftersom en del av Manuele Fiors Fem tusen kilometer i sekundet utspelar sig i just Norge, ett land som Fior också bodde i under några år. Själv fick jag syn på boken på SPX där förlaget Jippi hade ett bord, och det var kärlek vid första ögonblicket; boken ser fantastisk ut, både utanpå och inuti, och det tjocka nästan kartong-lika pappret inbjuder också till läsning.

Fem tusen meter i sekundet är historien om Lucia och Piero, två ungdomar som träffas och naturligtvis blir kära i varandra. Med hjälp av nedslag med några års mellanrum får vi följa deras utveckling, från ungdomskärlek till dess de är medelålders och deras vägar sedan länge skilts. Det är inslag av Paraplyerna i Cherbourg; Daytripper; och andra melankoliska kärleksberättelser om hur det är att bli vuxen, och hur den du var som ung inte längre är den du är.

Manuset är inte så originellt, men mycket kompetent sammansatt. Jag skulle önska att Fior hade fått lite mer glöd och känsla i historien; just att den är så pass generisk gör att den inte riktigt griper tag i mig som den borde. Den kämpar och sliter för att verkligen engagera, men Fior får inte riktigt ihop att den både vill vara romantisk men samtidigt realistisk. Återigen, där exempelvis Paraplyerna… lyckas med det konststycket saknar Fior det där allra sista; jag tror att han skulle behöva släppa loss lite mer i de romantiska delarna och inte vara så behärskad.

Men småskavankerna i manuset till trots är det fortfarande en bok som ser löjligt bra ut: Om manuset kanske inte glöder gör sidorna det, med sin sällan skådade varma färgprakt. När jag ser sådana här teckningar förundras jag över varför inte fler använder en färgskala som den här.

Fem tusen kilometer i sekundet har onekligen sina brister, men de är inte stora, och faktum är att om så manuset hade varit i Millar-klass i sin uselhet hade jag ändå helhjärtat rekommenderat serien på grund av teckningarna. Och färgerna, dessa underbara färger!

Härnäst: En bok som jag bävat inför att recensera i några veckor redan; jag är rädd att vad jag än skriver kommer det bli fel. Men jag ska göra ett försök! Kanske!

Direktlänk Lämna en kommentar

Källblad är tillbaka: Lång väg tillbaka

14 juni, 2011 at 14:37 (Svenska serier) (, )

Häromsistens var det en inte helt lyckad serie från Optimal; idag är det istället en mycket lyckad bok från samma förlag: Lång väg tillbaka av Mats Källblad (som de som läst den här bloggen från början vet är en av mina favoriter).

Lång väg tillbaka har samma persongalleri som Källblads tidigare serier Garagedrömmar och Vakna laglös, men den här gången är det korta berättelser som gäller; en del nytt, en del återtryck från antologier som Allt för konsten. Tillsammans med Isak som varit huvudperson i de två tidigare albumen får vi träffa Molly, målarinnan från Tores garage i Garagedrömmar, alltifrån barnsben till dess de är vuxna.

Boken är närmast en pendang till de två tidigare; det är riktigt bra små noveller, men för att få ut maximalt av dem bör man absolut läsa de två långa historierna först, för utan den bakgrunden riskerar en del av novellerna här att misstas för kliché-berättelser. Ta som exempel den fantastiska En för alla, en kort historia om bondsonen Konrad som tidigare publicerats i Allt för konsten 3. Även utan att ha läst om Konrad tidigare är det en liten pärla (mao ingen risk för att den ska klassas som kliché), men med den större klangbotten som läsningen av Garagedrömmar och Vakna laglös ger växer den till ett mästerverk i miniatyr.

Ur En för alla

Givetvis varierar kvalitén en smula; alla är bra men en del är mer bra än andra ;-) Generellt sätt tycker jag Källblad är som bäst när politiken är mest frånvarande. Det som jag verkligen gillar i hans serier om Isak är hur han lyckas fånga personernas känslor och reaktioner i deras nu, utan alltför mycket explicit filosoferande. När någon i Lång väg tillbaka uttryckligen analyserar sina känslor och samhället blir det lite predikande av det hela, dvs istället för att lita på att läsaren själv kan dra egna slutsatser så skrivs de på läsarens näsa. Inte mycket, och Källblad gör det bra, men jag kan inte låta bli att tycka att det bryter närvarokänslan som han annars är så suverän på att förmedla.

Lite för mycket politik?

Teckningarna är lika bra som någonsin, oavsett om det är äldre serier eller nyare. De är genuint trevliga att titta på, och det ser jag som ett högt betyg.

Så den mesta måste-läsningen vad gäller nya svenska serier för året, utan tvekan, och ett alldeles utmärkt slut på berättelserna om Isak, Molly och de andra. Om Källblad skulle få för sig att skriva mer om dem så inte mig emot, men om inte så har han nu avslutat en fascinerande bra seriesvit. Applåder!

Direktlänk 4 kommentarer

Djävulens viskning

12 juni, 2011 at 16:19 (Europeiska serier) ()

Pinsamt. En liten trave böcker jag köpte på SPX dök upp för några dagar sedan; jag hade helt lyckats glömma bort dem. Ergo, dags att recensera!

Först ut en bok från Optimal som har fått upp farten igen, efter några år i skymundan: Djävulens viskning av Ilpo Koskela. Skälet till att jag köpte den är att jag tyckte den såg intressant ut rent grafiskt vid en snabb titt, med sin enkla linje och färgläggning med en enda färg. Boken själv är också inbjudande med en design som påminner om äldre dagars ungdomsböckers, både omslaget och den röda tygryggen.

Och handlingen är inte heller helt modern. Äventyraren Aleks Revel har ett uppdrag att utföra på Kuba, mitt under den mest kaotiska perioden efter revolutionen med Grisbukts-fiaskot och början på det sovjetiska inflytandet på revolutionen. I jakten på cigarr-makaren han ska försöka föra ut från Kuba råkar han ut för ryska soldater, kubanska revolutionärer, kubanska prostituerade, nazistiska krigsbrottslingar, amerikanska bombflygare, israeliska agenter, och lite giftiga myggor som grädde på moset. Allt pepprat med utläggningar om politik från de olika skolorn

Med andra ord, alldeles för mycket ska hinnas med på de 128 sidorna. Koskela verkar vilja få med allt som hände på världsscenen 1961, och det blir smått löjligt efter ett tag. Handlingen kan aldrig andas ut; när en scen är över tar nästa vid omedelbart, utan några pauser. Dessutom är Revel en huvudperson à la Corto Maltese eller Spirit, dvs en som mer iakttar händelserna än instigerar dem, vilket gör att det blir alldeles för mycket av ”och sen hände det, och sen hände det, och sen hände det, och…”. Inte en enda av personerna visar upp tillstymmelse till personlighet; det enda som ens känns som ett försök åt det hållet är den revolutionärt övertygade dottern till cigarr-makaren som tvingas inse att situationen kanske är mer komplicerad än ”Revolutionen = bra, annat = dåligt”, men den extremt kliché-fyllda handlingen gör att hon likafullt känns lika tvådimensionell som alla de andra.

Tyvärr räddar varken teckningarna eller den politiska diskussionen boken. Teckningarna visar sig vid närmare betraktelse vara rätt stela och uttryckslösa, oavsett om det som skildras är en lugn diskussion eller en späckad actionscen. Ansiktsuttryck finns det ett mycket begränsat antal av så mitt oengagemang i karaktärerna är nästan total

Föga överraskande är det politiska innehållet lika papperstunnt som handlingen i övrigt. Det är egentligen fascinerande att en serie som utspelar sig i ett av de mest intressanta skeendena i modern historia och som dessutom innehåller så mycket text om politik så helt lyckas undvika att någonsin bränna till. Det långa förordet om Kuba och världen under den här tiden är betydligt roligare att läsa (trots den ibland bristfälliga svenskan), och det är ett riktigt nerköp att sen läsa serie.

Det är nog uppenbart att jag blev besviken på Djävulens viskning; det är faktiskt en rejält dålig serie som jag har mycket svårt att förstå varför den översatts. Kanske serien skulle varit bättre om jag läst de tidigare serierna om Aleks Revel, men tillåt mig tvivla :-(

Direktlänk Lämna en kommentar

Seriefinansiering: Kickstarter

10 juni, 2011 at 20:39 (Serienyheter) ()

Dags för en av mina fåtaliga nyhets-inlägg, men det var lite för intressant för att ignoreras :-)

Jag har läst en del om Kickstarter och tyckt det varit en mycket intressant idé, men aldrig sett det omnämnas i seriesammanhang förut. I korthet är det en sajt där den som behöver finansiering för ett kulturellt projekt kan anmäla sig, och privatpersoner kan sen lova en viss summa för att projektet ska kunna genomföras. Om inte summan som behövs uppnås, dvs det inte finns tillräckligt många som vill satsa pengar, så utbetalas ingenting; det är m a o ingen risk för att man behöver betala någonting för ett projekt som inte blir av.

Hursomhelst, Publishers Weekly skrev för några dagar om hur många serier som finansierats via Kickstarter, och det var inte få; i antal titlar räknat är det väl så många som de större förlagen. Också i pengar räknat är det en  hel del: Från januari t o m maj i år har serie-projekt fått lite drygt $400,000 totalt. Inte illa!

Tyvärr är Kickstarter inte tillgängligt för projekt utanför USA ännu, så svenska serieskapare / förlag kan inte använda sig av det. Men intressant är det, som ytterligare ett fenomen att räkna med i den nya digitala tiden, tillsammans med digitala serier på läsplattor, webbserier mm. Det kommer bli mycket spännande att se hur seriebranschen ser ut 10 år in i framtiden :-)

Cursed Pirate Girl, det serieprojekt som dragit in mest pengar på Kickstarter ($36,017)

Direktlänk 5 kommentarer

Paranormala husdjur: Beasts of Burden

7 juni, 2011 at 23:20 (Serier) (, , )

Det här är mer ett lästips än en regelrätt recension: Evan Dorkin (manus) och Jill Thompsons (teckningar) serie Beasts of Burden borde ni allt läsa, om ni inte redan gjort det!

OK, lite konsumentinfo också :-)

En flock hundar (vanliga husdjurshundar) + en katt (övergiven) visar sig bo någonstans som påminner om Buffys Sunnydale: En trankil yta med vackra små förortshus, men där det fullkomligt dryper av ockulta företeelser. Det disparata gänget ramlar in i det övernaturligas värld när en av dem har svårt att sova i sin nya hundkoja eftersom det verkar spöka i det. Den Visa hunden tillkallas (”Howl at midnight, Three strong.”) och lite animalisk exorcism löser kakan. Sen fortsätter det, och de något besynnerliga paranormala undersökarna lär sig allteftersom mer om hur världen fungerar.

Allt tecknat i en synnerligen trevlig målad stil av Thompson som jag aldrig sett bättre än här. Hon har alltid varit trevlig att läsa men hennes serier har saknat det där sista lilla som gör att en helt OK serie blir någonting mer än så, men här med alla riktiga och oriktiga djur har hon hittar precis rätt; djuren är vanliga husdjur som lever i vår värld, men det är ytterst sällsynt med människor i bild, och varje gång någon dyker upp ser det lite avigt och mindre intressant ut. Kort sagt, det här är serien som Thompson är som skapt för att illustrera.

Dorkins manus är precis lika bra det med. Boken jag läst (med titeln Beasts of Burden: Animal Rites) innehåller både kortare och längre episoder, med en bra blandning mellan mer slapstick-betonade historier, klassisk skräck, och finstämda melankoliska saker. De två som jag bäst kommer ihåg så här efteråt (jag läste serien för några veckor sedan) är A Dog and His Boy som visserligen var rätt förutsägbar men som fungerade utmärkt emotionellt, och den bästa i hela boken, Lost, om en tik som förlorat sina valpar; en rolig introduktion följs av någonting betydligt mörkare när djuren börjar rota i det hela.

Jag blev tipsad om den här serien för ganska länge sedan (boken kom ut 2010) men det blev inte av att köpa+läsa den förrän nyligen, som sagt. Nu kan jag bara hoppas att det blir fler Beasts of Burden-serier av Thompson & Dorkin, och det snarast möjligt!

Direktlänk Lämna en kommentar

Återkoppling: 7 Billion Needles

1 juni, 2011 at 21:03 (Manga) (, )

När jag skrev om Nobuaki Tadanos manga 7 Billion Needles för ett halvår sedan var jag måttligt imponerad av serien; det jag verkligen gillade var den grafiska designen och den fysiska utgåvan. Men innehållet var åtminstone såpass intressant att jag köpte de sista tre böckerna, och nu kan jag komma med ett slutomdöme: Den fortsatte i precis samma stil som den börjat.

Dvs, handlingsmässigt påminde den väldigt mycket om den mer kända Parasyte men med en flummigare ton allteftersom, där det goda & det onda utomjordiska väsendena ingår en symbios med huvudpersonen Hikaru. Väl där vidtar en smula filosoferande, men sen är det dags för gigantiska protoplasmaklumpar som absorberar människor igen, och en celestisk övervakare/domare dyker upp som ska bestämma om Jordens evolution ska få fortsätta eller inte.

Insprängt i den här uppriktigt sagt halvdana sf-historien finns en mycket mer intressant berättelse om Hikaru, som bestämt sig för att hon inte behöver vänner eller familj för att klara sig. Men hon tvingas ta kontakt med andra skolelever och blir god vän med två av dem, och deras förhållande är det som ger ett mervärde till serien.

Plus inte alls oävna bilder, där framförallt Hikaru och hennes vänner är tecknade på ett känsligt sätt som jag verkligen gillade.

Plus, återigen, en enormt lockande formgivning! Som jag skrev redan förra gången är omslagen genialsika med dess retro-utseende, och personligen är jag också mycket svag för det vaxartade tjocka pappret i omslaget. Det påminner en smula om pappret på de första manga-böckerna Viz gav ut i slutet av 80-talet (Mai the Psychi Girl, de första två Lum-samlingarna, med flera); jag har saknat det sen dess, även om Viz var snäppet vassare som faktiskt hade löstagbara omslag ;-)

Så en OK sf-manga där det bästa är det som har minst med sf att göra, och det säger jag som inbiten sf-läsare, men en alldeles utmärkt design. Köpvärda? Beror på, men jag är ändå nöjd med dem :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 170 andra följare