Vatten, stan är full av vatten: Waters

27 juli, 2011 at 23:23 (Manga) (, , )

Waters är en kort (endast två volymer) manga av Yuki Urushibara, mest känd för Mushishi. Det visste nu inte jag när jag skaffade den; det enda jag visste var att den bild jag sett verkade stämningsfull och lite egen, och eftersom det bara var två volymer var det ju inte ett veckoprojekt att läsa den heller, om den skulle visa sig mindre bra.

Men det var den nu inte, för det här var en riktig liten pärla. Kort, som sagt, men det passar alldeles utmärkt för den här berättelsen om en liten japansk by som läggs under vatten på grund av ett dammbygge, och hur det påverkar/påverkat huvudpersonen Chinamis familj.

När serien börjar bor Chinami med sin mamma i en annan by. Sommaren är het och helt utan regn, och en dag svimmar Chinami av hettan. När hon vaknar upp befinner hon sig i en by där det ständigt regnar, och de enda invånarna som finns kvar är en ung pojke och hans pappa. Mycket mer vill jag inte säga om handlingen eftersom en del av poängen är att själv pussla ihop vad som händer/hänt; om det på beskrivningen kan låta som en fantasy-serie så kanske det leder tankarna fel. Det här är istället en finstämd berättelse med människor jag verkligen bryr mig om, och den är precis lagom lång: Det finns inga döda punkter, och det hinner heller aldrig bli irriterande med en handling som hoppar mellan verkligheten och Chinamis syner under sin koma.

Tyvärr är Waters inte officiellt översatt till engelska; det skulle kunna bli en utmärkt bok om man samlade ihop de två delarna i en tjock, men jag misstänker att den inte är tillräckligt konstnärlig för att de förlag som satsar på sån manga skulle vilja ge ut den, och den är inte heller kommersiellt gångbar att ge ut om man satsar på en billighetsutgåva för en bredare publik. Kort sagt, den ligger lite olyckligt positionerad för en översättning vilket i vanliga fall skulle inneburit att japanska-kunskaper krävts.

Men sen finns det icke-officiella översättningar också, dvs scanlations, där det japanska originalet scannats in och sedan översatts till engelska. Eftersom det är fans som gör det kan scanlations ofta vara lite smalare än annan översatt manga; det räcker med att någon blivit fascinerad av serien och sedan översatt den för sitt eget nöjes skull. Många scanlations är uppriktigt sagt usla, både vad gäller innehåll och översättningens kvalité, men Waters håller hög klass på båda. Riktigt till scanlationens allra högsta höjder når den inte (där Yokohama Kaidashi Kikou är det bästa exemplet, en serie som utan tvekan hör hemma på min topp-10-lista över mina mest älskade serier någonsin).

Så för de som gillar manga, vill chansa på en lite smalare dito, och dessutom inte har några invändningar mot att läsa serier på en dator/läsplatta/ebok, ge er ut och leta upp den på nätet!

En sekvens ur serien, som smakprov:





Direktlänk 1 kommentar

Joss Whedons Astonishing X-Men

26 juli, 2011 at 23:56 (Serier) (, , , )

Länge sen sist, men så kan det gå i sommarens soliga (nåja) dagar!

Dagens övning är en tung kloss: 672 sidor mutanter som samlar ihop Joss Whedon (manus) och John Cassadays (teckningar) 25 nummer av tidningen Astonishing X-Men. Det är en direkt uppföljare till Grant Morrison och Frank Quitelys version av mutanterna, och det är nog huvudskälet till att jag också läste Whedon/Cassadays version: M&Qs New X-Men är en av mina absoluta favoriter vad gäller superhjälteserier, trots att jag egentligen inte hade läst några X-Men-serier innan dess. Morrison lyckades med konststycket att presentera huvudfigurerna på ett begripligt sätt, utan att någonsin förlita sig på tidigare kunskaper för att kunna njuta av serien, och Quitely är helt enkelt den kanske allra bästa superhjältetecknaren just nu. M&Q gick efter New X-Men-sejouren vidare till att skriva All-Star Superman, en serie som jag skrivit om flera gånger här eftersom den är en av de allra bästa serierna som gjorts någonsin, alla kategorier.

Alltnog, hur klarar då W&C att följa i M&Qs fotspår?

Inte alls illa skulle jag säga. Det är en rejält berättad historia man får sig till livs, dvs inte så mycket tjafs med aldrig avklarade delintriger och annat utan istället rakt berättade äventyr, och den som gillar Whedons dialog (som är en stor del av charmen i hans Buffy) får rikliga doser av densamma. Och Cassaday är också en mycket skicklig tecknare, vilket han visat även i serier som Planetary. Här fortsätter han på M&Qs inslagna väg med widescreen-serier även visuellt, med rikliga mängder serierutor som täcker hela bredden av sidan. Så det är definitivt en serie som de som gillar någondera av Whedon/Cassaday/X-Men bör läsa.

Men den är inte perfekt, och på en del sätt når den inte alls upp till M&Qs höjder. Det största problemet är att Whedon är en X-Men-fan ut i fingerspetsarna. Det i sig gör förstås ingenting, men vad det får till följd är att en hel del av seriens värde bygger på att läsaren redan har en relation till serien. Typexempel är återkomst av en X-Men-karaktär som är menad att vara en känslomässig höjdpunkt, men scenen faller platt till marken för den som inte läst serien i åratal (för att inte säga decennier): Det inte finns någon som helst uppbyggnad av varför just den personens uppdykande skulle vara så omvälvande så det finns ingen anledning att jag skulle bry mig om det (eftersom jag som sagt inte läst de tidigare serierna med karaktären).

Liknande saker förekommer flitigt, och det är intressant att jämföra med Morrisons sätt att presentera sina karaktärer. I hans första nummer dyker två fiender till X-Men upp: Cassandra Nova (en slags psyk-tvilling till professor Xavier) och Sentinels (robotar programmerade för att utplåna alla mutanter). När jag läste serien hade jag ingen aning om huruvida de var nya påhitt av Morrison eller gamla, och det spelade ingen roll eftersom Morrison nogsamt såg till att presentera dem båda för mig som läsare. Och, vilket är viktigt, Morrison vet att det är skillnad på vad läsaren vet och vad X-Men själva vet: Nova var en helt nytt påhitt av Morrison, så hon presenteras givetvis så både för mig som serieläsare och för karaktärerna i serien, medan Sentinels som funnits med länge givetvis är en självklarhet för karaktärerna och därför inte presenteras internt i serien (karaktärerna utgår från att alla vet vad Sentinels är när de pratar om den) men serien är skriven så att jag som nytillkommen läsare ges en chans att förstå vad det är fråga om.

Kort sagt, Morrison skriver serien på ett sätt som visar att han är medveten om skillnaden mellan mig som läsare och en X-man, medan Whedon skriver som om det inte är någon egentlig skillnad mellan de två (bortsett från gener och diverse superkrafter).

Beroende på läsaren behöver förstås Whedons sätt att skriva inte vara någon nackdel, även om det råkar vara det för just mig, men det fanartade sättet att förhålla sig till serien leder också till att han ibland skriver lite slarvigt; han utgår från att läsarna kan fylla i eventuella luckor i historien. Och det är symptomatiskt att i den här samlingen finns en kort rekapitulation i början av boken av de gamla X-serier som man behöver ha koll på för att förstå innebörden i det som händer (dvs det är inte nödvändigt för att hänga med i historien, men nödvändigt för att man ska förstå varför det som händer är viktigt), medan M&Q-samlingen istället hade med Morrisons presentation av sina idéer för Marvel om hur han tänkte sig skriva en serie som skulle kunna locka alla de som sett X-Men-filmerna och tyckt om den, utan att ha läst serien tidigare.

Hm, det här blev mer än ”Jämför Whedon och Morrison”-kommentar än en recension. Så i den andan ska jag också säga att Whedon lyckas med en del saker bättre än Morrison; framförallt är Whedons avslutning bättre. Medan Morrisons var lite av sanden-utrinnande, med en klart bättre start än slut, är Whedons tvärtom. De första episoderna är lite hafsiga och saknar ibland fokus, men när han i slutet koncentrerar sig på framförallt Kitty Pryde blir det en riktigt bra slutkläm, som dessutom passar Cassaday vars stora styrka är anslående scenarios snarare än människor.

En underhållande lunta till bok för den som vill ha god förströelse alltså, med en del brister som jag inte tycker ska avskräcka någon från att läsa den om man kan uppskatta en traditionell superhjälteserie.

Direktlänk 2 kommentarer

Manga-action om manga: Bakuman

16 juli, 2011 at 23:31 (Manga) (, , )

Hängmattsrecension 3!

Dags för en manga som avnjutits i hängmattan på landet: Bakuman, skriven av Tsugumi Ohba och tecknad av Takeshi Obata, paret bakom Death Note (och Obata står också för teckningarna i utmärkta Hikaru no Go).

Att det är en teamwork-manga är mycket passande för Bakuman handlar exakt om det: Huvudpersoner är två killar i tonåren som bestämmer sig för att satsa allt på att göra serier; en skriver, en tecknar. Det ingår en mycket söt och oskyldig kärlekshistoria, diverse konkurrenter (ännu yngre underbarn, gamla rävar, glassiga idoler), slitningar inom teamet, konstiga assistenter (när teamet väl lyckats få en serialiserad manga antagen), redaktörer med egna idéer; kort sagt allt man skulle kunna tänka sig i en manga som är uppbyggd ungefär som de flesta serier inom sport/tävlingsmangagenren.

Det är en mycket trevlig serie, som även om den inte är sådär väldans originell är väldigt gemytlig att läsa, med idel vänliga personer (när man väl lär känna dem, precis som det brukar vara i genren). Obatas teckningar är precis lika snitsiga och tilltalande som i Hikaru no Go, och eftersom manuset också är bra får jag nog ta mig en titt på Death Note med :-)

Sen går det inte att komma ifrån att det är fascinerande att läsa en så detaljerad bild av hur tidningar som Shonen Jump jobbar i Japan. Lite tillrättalagt är skildringen säkert, om inte annat för att Ohba & Obata nog inte vill göra sig till ovänner med alla i industrin, men likafullt är det första gången jag läst mer exakt hur det fungerar med redaktörer osv. Och det är inte konstigt att så mycket manga håller en så hög lägsta-kvalité som den gör; jämfört med hur man jobbar i Europa/USA i seriebranschen är det en total utklassningsseger vad gäller professionalism och arbetet med att göra en säljande produkt. Givetvis beror det delvis på att det är så mycket mer pengar i seriebranschen i Japan, men det är inte uppenbart vad som är hönan och ägget (dvs om man lägger ner mer tid/pengar på att få en attraktiv produkt för att det gäller så mycket pengar, eller om det finns så mycket pengar för att man lägger ner mer tid/pengar…).

Hursomhelst är det en mycket bra serie, med den extra knorren att den serieintresserade också får en inblick i hur serier produceras i Japan :-)

PS. 5 volymer har hittills kommit ut på engelska; fler är på väg. DS.

Direktlänk 3 kommentarer

Jason & Vehlmann Team-Up: Isle of 100,000 Graves

12 juli, 2011 at 12:35 (Serier) (, )

Drömteam? Jason är en av de senaste decenniernas mest kritikerrosade europeiska serieskaparna, och Vehlmann har uppmärksammats mer och mer som en ny manusförfattare att hålla ögonen på. Resultatet av deras samarbete finns nu att läsa: Isle of 100,000 Graves, en ruggig liten historia om en ö där man utbildar skarprättare. Eller om man ska vara exakt, en blandning av bödlar och torterare.

Ön blir besökt av Gwenny, en ung flicka som försöker hitta sin försvunne pappa och som i sökandet får nys om ön. Sen följer en ganska typisk Jason-historia med deadpan-humor à la Buster Keaton oavsett vad som händer; bildsekvensen

  1. Någonting orimligt/ohyggligt/känsloladdat händer
  2. En stum serieruta där alla har samma pose som innan
  3. Någon säger någonting i lugn ton

är så vanlig i Jasons serier att den riskerar bli en kliché (men han gör det alltid bra!).

För oavsett Vehlmanns bidrag känns det här mycket mer som en Jason-historia än en Vehlmann-dito. Delvis beror det på att Jasons teckningsstil är så extremt idiosynkratisk; man känner igen hans serier omedelbart, bara man kastar ett getöga på dem. Här och där kan man se tecken på Vehlmann, som att det finns en del sekvenser som är mer groteska och närapå sadistiska än vad Jason vanligtvis är. Det påminner om inslag i Svart tomtebloss, Vehlmanns serie som kom ut på svenska tidigare i år, som också hade delar som kändes som om de lagts till mer för att chockera än för att de egentligen behövdes.

Det är kanske det som är mest synd med Isle of 100,000 Graves: Vehlmann har ansträngt sig till det yttersta (och mestadels lyckats) för att skriva en Jason-serie så som Jason själv skulle kunna ha gjort det, istället för att skriva en Vehlmann-serie. Det har blivit en helt OK Jason-serie, och sådana är alltid värda att läsas, men jag hade tyckt det varit betydligt intressantare att se mer av ett samarbete där slutresultatet varit mer av en syntes där 1+1=3, istället för det som nu blev, dvs 1+1=1.

Direktlänk 4 kommentarer

Serie-skvaller: The Naked Artist

7 juli, 2011 at 15:07 (Serier) (, )

Hängmattsrecension 2! :-)

Idag blir det inga serier men väl en bok om serier: The Naked Artist av Bryan Talbot, den intressanta engelska serieskaparen bakom bland annat Luther Arkwright, The Tale of One Bad Rat och Grandville. Namnet låter som om det skulle kunna handla om en avslöjande självbiografi eller liknande, men vad som döljer sig bakom titeln är istället en lång radda med historier om serieskaparna själva. Inte nödvändigtvis sanna sådana; Talbot är nog med att påpeka att det är historier som berättas om och av serieskapare som han själv hört berättas snarare än vidimerade fakta.

Och för att göra det ännu tydligare berättas historierna ungefär på samma sätt som när någon drar en skröna på puben, med varierande tempus och berättarstil. Talbot är från England men han har alltid varit intresserad av icke-engelska serier också, så även om det mestadels är engelska och amerikanska serieskapare/händelser finns det en del annat också. Som diverse historier från finska seriemässor, ett land som Talbot verkligen tycker om, och till och med en kortare om Jamie Delano och Grant Morrison i Stockholm.

Finstämda historier är det inte heller, utan tvärtom är det mycket fylla och liknande som beskrivs. Den som vill lära sig någonting om serier eller seriebranschen har absolut nada att hämta här, förutom möjligen att framförallt engelska serieskapare verkligen tycker om att kröka hårt. Att läsa boken i hängmattan är definitivt trevligt, men i längden kan det bli lite tröttande med allt detta drickande. Och historierna har inte heller alltid någon poäng; ibland handlar det bara om att berätta att X gjorde Y. Ärligt talat är inte Talbot speciellt duktig på att dra en historia, åtminstone inte på det här sättet (om det vore i en serie eller föralldel på en pub skulle han nog lyckas bättre), men om man känner igen personerna som dyker upp (och de allra flesta är välkända för de som läst serier ett tag) är det rätt kul. Hunt Emerson har också bidragit med en handfull illustrationer, och det är ju alltid ett stort plus. Ergo, en utmärkt sommarläsning, även om det inte är mer än så :-D

Som avslutning ett litet smakprov:

It was at one UKCAC that Alan Moore was so doggedly mobbed by fans that he refused to go to any comic convention again. In an incident infamous in the comic industry, the fans were so insistent that they followed him into the bathroom and lined up outside his toilet cubicle, shoving comics under the door for him to sign.

This is the point when he raised his eyes heavenwards and mentally screamed “What the FUCKam I doing here?”

Later, in the con’s green room, he was waiting to appear on a Watchmen panel with Dave Gibbons and talking with Sandmanwriter and now famous novelist Neil Gaiman to arrange an interview. At that time, Neil hadn’t begun his comic career and was still a journalist. Neil admitted to Alan that he’d like to become a comic writer and Alan looked back at him in horror.

“Look,” he said, “out there is a dealers’ room. It’s full of comics. I’d love to go and buy some. But I can’t. There’s a thousand people out there and they all want to talk to me.”

At the same con, Neil spotted Frank Miller emerging from the bathroom, visibly shocked. He’d been relieving himself at the urinal when a teenage fan held a copy of Dark Knightbetween him and the porcelain and asked him to sign it.

“What did he want me to do? Sign it with my dick?” said Frank incredulously.

PS. Boken gavs ursprungligen ut för några år sedan, men nyligen kom det ut en ny uppdaterad utgåva i digitalt format. Det enklaste sättet att få tag på den är nog att gå till https://www.smashwords.com/books/view/64827. Efter att du betalt kan du sedan ladda ner boken i diverse format, alla utan DRM, förnämligt nog! DS.

Direktlänk Lämna en kommentar

Bug-Bee-Gone: The Exterminators

4 juli, 2011 at 22:47 (Serier) (, , )

Hängmattsrecension! :-)

30 nummer om skadedjursbekämpning, kryddat med gamla egyptiska gudar (insektsrelaterade givetvis), ett multinationellt företag med storhetsvansinne (eller vad man ska kalla det med en firma som tänker kombinera vapen, insektsgift, etnisk rensning och narkotika i en enda produkt), och en mängd med riktigt guckiga bilder är vad serien The Exterminators bjuder på. Föga överraskande var det Vertigo som gav ut det hela, med manus av Simon Oliver och teckningar av Tony Moore. Det var tänkt att bli lite fler nummer men eftersom serien inte sålde tillräckligt bra avslutades den i förtid; liksom Air som jag skrev om för ett tag sedan har den trots det förärats med att bli utgiven i album, närmare bestämt fem stycken.

The Exterminators visade sig vara en mycket udda serie. I början är det svårt att förstå sig på vad Oliver & Moore egentligen vill med serien; är det en ren ”Isch! Urk!”-serie som vill chockera med sitt innehåll? Är det en kliché-artad Vertigo-serie som bara vill visa upp elände, elände, sex, och mer elände? Och varför i hela friden är det en grupp synnerligen egendomliga skadesdjursbekämpare i huvudrollen?!?

Men det är roligt att läsa, och ju mer jag kommer in i serien, desto intressantare blir det. Muterade insekter, råttkungar, och en besatt skalbagge är bara några av de ohyror som angriper människorna i Los Angeles, men Bug-Bee-Gones anställda ger sig inte. De skitiga miljöerna och det återkommande motivet med en natur som vill stoppa människornas framfart fungerar alldeles förträffligt. Huvudpersonerna är intressanta de med, och jag gillar framförallt att jag aldrig kan vara riktigt säker på vad de egentligen är för krumelurer; närsomhelst kan de visa nya sidor utan att det för den skull känns som att Oliver gör våld på deras karaktärer.

Moore stod för illustrationerna i de flesta numren, men även de som han inte var inblandad i är gjorda i samma stil, dvs en relativt realistisk stil som efterhand övergick i mer karikatyrartade teckningar. Det tjänade serien på eftersom den realistiska stilen kändes lite trist jämförelsevis; det här är en underhållande och bitvis riktigt rolig serie, men det blev lite mycket ibland med allt elände och rent ut sagt äckliga djur när det såg mer realistiskt ut.

Så det här var, återigen liksom Air, en trevlig bekantskap som jag är glad att jag råkade ramla över. Visst märks det litegrann att det blev en smula abrupt slut (det var någon liten tråd som blev hängande), men säcken knöts ihop bra ändå. Så läs den gärna, det är den väl värd, speciellt såhär som en sommarserie :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 169 andra följare