First Second bekräftar sin position: Astronaut Academy & Anya’s Ghost

30 augusti, 2011 at 23:20 (Serier) (, , )

Dags för fler original-serier utgivna av förlaget First Second, vilket den som läst min blogg ett tag vet innebär hög-kvalitativa ungdomsserier. Två stycken att beta av idag, båda utkomna i sommar:

Astronaut Academy – Zero Gravity av Dave Roman: Science fiction i små doser, om en skola i rymden för en udda samling barn får man sig till livs i den här lilla boken. Hakata Soy är en rymdhjälte som redan har skaffat sig ärkefiender, Doug Hiro har alltid på sig sin rymddräkt som gör att han närmast ser ut som om han rymt från ett Bomberman-spel, Miyumi-san från framtiden ger sig själv i nutiden en klocka som kan manipulera tiden, och så vidare. Allt som pågår presenteras via små vinjetter på några få sidor, och med hjälp av en besynnerlig dialog där alla pratar på ett mycket konstlat och styltigt sätt. Men det är ingen kritik utan mer ett stildrag som Roman har valt att använda sig av. Jag är inte helt säker på att det fungerar för den tilltänkta målgruppen, men jag tyckte det var helt okej, även om det kanske skulle bli jobbigt i längden om jag läste flera böcker om astronaut-akademin i rad. Men nu finns det bara en, även om det finns antydningar om att det kan bli fler delar (den här skildrar ett år i skolan, så jag misstänker att om den säljer bra kommer vi få se fler år). Det är småskojigt rakt igenom, utan att någonsin bli mer är just småskoj.

Teckningarna är vad jag skulle kalla moderna, i en stil som mixar Cartoon Network, manga och de nyare franska serierna typ Trondheim och Sfar. Kort sagt, en trevlig stil som jag uppskattar även om Roman inte är så originell, vilket jag också kan säga om hela boken. Den gjorde inget stort intryck på mig, därtill är den alltför generisk, men den är ett bra hantverk vilket inte är så illa.

Anya’s Ghost av Vera Brosgol: Här är det fråga om en lång berättelse, och istället för Romans småputtriga serie har Brosgol skrivit en klassisk spökhistoria. Anya råkar av en slump få med sig ett spöke hem en dag, och det gör att hennes liv förändras. Från att ha varit en ensling (Anyas familj har emigrerat från Ryssland till USA, och acklimatiseringen har inte varit helt enkel) blir hon nu närmast tvingad att lära känna andra, speciellt som spöket visar sig ha en del erfarenheter gemensamma med Anya själv.

Det här är alltigenom Anyas serie; även om andra karaktärer antyds ha djup är det Anya vi får följa och det är också hon som förändras under seriens gång. Tonårstjurighet parat med tonårsrevolt triggas av mötet med spöket, och det är en riktigt bra historia Brosgol fått till. Teckningarna är lika bra de med, med sina mjuka linjer och vanligtvis tilldragande karaktärer, och när det vid några få tillfällen ska vara mer skrämmande är det inte heller oävet (även om Brosgol är bättre på det vardagliga). Det enda lilla minuset är att bokens tema blir lite övertydligt i slutet när Anya i en konfrontation uppenbarligen ser sig tvingad att sammanfatta budskapet för den läsare som inte själv snappat upp det innan. Onödigt, men jag kan acceptera det i en ungdomsbok, och hursomhelst är det bara en liten fläck på en annars mycket väldigt lyckad serie.

Sammanfattningsvis fortsätter First Second på sin inslagna bana, dvs ungdoms/barn-serier som alltid är läsvärda och alltid billiga att köpa; frågan är om det finns något amerikanskt förlag just nu som är lika pålitligt ifråga om kvalité som dem. Jag har hittills aldrig blivit besviken på någon av deras böcker, inte ens när det som idag i ett fall var fråga om ett lite svagare nummer. Heja heja!

Direktlänk 2 kommentarer

Europeiska scanlations: Crusade och Djinn

27 augusti, 2011 at 13:02 (Europeiska serier) (, , , )

Temat för dagens två serier är att de båda har samma författare: Jean Dufaux, en belgisk författare som har varit verksam sedan 80-talet. Och för att få det avklarat på en gång, en rätt dålig författare är han också. Skälet till att jag ändå skriver om hans serier idag är att en av de två serierna trots manuset är mycket läsvärd, tack vare teckningarna.

Men först tar vi den mindre intressanta serien: Crusade, 4 volymer illustrerade av Philippe Xavier, som förstås handlar om korstågen. Men det är inte något av de verkliga korstågen sim beskrivs; i det här korståget spelar monster och andra övernaturligheter en stor roll. Vi har en kristen här med moraliskt tvivelaktiga ledare, suspekta präster, halvgalna profeter, muslimer ledda av en nobel men grym ledare, och en skum figur som leder en armé vars stora styrka kommer sig från dess gigantiska trämaskiner. Och sen givetvis det viktigaste av allt: En central kärlekstriangel och en hel del antydd nakenhet.

Kort sagt är Crusade en serie som skulle passa perfekt i dagens Heavy Metal, med en överdriven fascination för krig, våld och sex i en oskön blandning. Pompöst, minst sagt, med teckningar som är OK även om de är tämligen själlösa, och med ett manus som då och då närmar sig det obegripliga. Men det finns många sämre serier än den här mycket middle-of-theroad-artade europeiska äventyrsserien, så om man känner för att läsa en sån kan man gott plocka upp den här. En varning dock: Det fjärde albumet slutar mycket abrupt; jag vet inte om det är tänkt som det sista albumet eller inte, med tanke på att det inte inne är ett egentligt slut på historien, men det känns ändå som en avslutning. Ungefär som om skaparna tröttnat på hela konkarongen. Låt oss lämna den och gå till någonting bättre.

Djinn är en serie i hittills 10 böcker som är tecknad av spanjorskan Ana Miralles. Hon finns faktiskt översatt till engelska i riktiga (dvs tryckta) böcker med serien Eva Medusa, skriven av Antonio Segura (som också skrev Hombre som jag gick igenom nyligen; många av de europeiska serieskaparna i genrerna action/erotik samarbetar i olika konstellationer så efter ett tag börjar man känna igen dem rätt väl). Djinn däremot finns bara som scanlations för den som bara behärskar engelska av de stora eurpoeiska språken, och det är lite synd. Inte för att det är en fantastisk serie, men den är suggestiv och mycket vältecknad, och det räcker ganska långt.

Det är ingen mening att förneka att Djinn är en serie vars huvudsakliga mål är det erotiska. Huvudpersonerna (Kim Nelson och hennes mormor Jade) blir både involverade i intriger som nödvändiggör haremsbesök och annat smått och gott; Kim Nelson för att hon försöker förstå vad som hände med hennes mormor, och Jade för att hon blir besatt av en djinn, en varelse som i den här serien förutom magisk kraft också har en stark erotisk lockelse. Parallellt får vi följa Kim Nelson i nutid i hennes jakt på ledtrådar till vad som egentligen hände, samtidigt som vi också får läsa om Jades historia i dåtid.

Det är en extremt typisk fransk (belgisk författare och spansk illustratör till trots) erotisk serie av det icke-explicita slaget. Det innebär helnakna kvinnor utan alltför mycket detaljer, halvnakna män, och ett överflöd av slöjor, suggestiva kläder, och exotism. De första fyra albumen utspelar sig i det ottomanska riket, de nästföljande fem i Afrika, och de kommande utspelar sig i Indien. Det innebär att de första handlar om harem och sultaner, de nästkommande om mörka riter och ockultism; vi får väl se vad som händer i Indien.

Så varför skulle man läsa någonting som låter så genetiskt, klichéartat, eventuellt rasistiskt och definitivt sexistiskt?

Det huvudsakliga skälet har jag redan nämnt: Miralles teckningar är riktigt bra i sin lätthet. De är eleganta och och hon vet hur man skildrar människokroppen; inte bara när det gäller nakenhet men också kroppsspråket vilket är nog så viktigt. Det är helt enkelt en teckningsstil som är extremt trevlig att läsa, så de nio albumen var fort över.

Men även Dufaux ska ha en liten eloge. Han har problem med att få historien att hålla ihop, på samma sätt som i Crusade, men här känns det som ett sätt att berätta som passar in på den bitvis rejält drömlika handlingen (Kim Nelson känner hur hon långsamt tas över av Jade, och ibland har hon svårt att veta vilken tid hon egentligen lever i). Och faktum är att när det ibland kändes som om Dufaux inte riktigt visste vad han höll på med så lyckades han till slut hitta rätt, och saker fick sin förklaring. Det är inte lätt att hänga med alltid, speciellt som det tog ett tag innan jag förstod att ordningen på de tre sviterna (ottomanska riket, Afrika och Indien) hänger ihop med Jades resa; Kim Nelson besöker Indien innan Afrika så i hennes del av historien refereras till saker hon varit med om som ännu inte skildrats i serien. Förvirrande, definitivt!

Förutom att Dufaux lyckas pussla ihop bitarna (med besvär, men ändock), så är han skildring av miljöerna faktiskt inte ointressant. Jade är i Turkiet när den moderna staten står i begrepp att bildas, och en del av historien skildrar hur England och Tyskland intrigerar för att få inflytande i den nya staten, och hur det gamla och det nya Turkiet är på kollisionskurs. I Afrika får vi på ett liknande sätt se hur kolonialismen ligger i sina dödsryckningar; invånarna accepterar inte längre Englands överhöghet och arroganta attityd, och det är dags att kasta av sig oket. De här delarna får Dufaux till på ett bra sätt, med lagom mycket explicita skildringar av eländet och mer subtila antydningar till det ruttna i det brittiska världsherraväldet. Sen är allting förstås uppblandat med hundraprocentigt okomplicerade partier från harem och andra exotifierade miljöer som är tänkta att vara erotiska.

Med andra ord, i de stora handlingarna uppvisar Dufaux en intressant och mångfacetterad bild av icke-europeiska miljöer, men så fort det handlar om erotiken så faller han tillbaka på de allra äldsta klichéerna. Så kan det gå!

Med dess brister så tycker jag ändå att Djinn är väl värd att läsa igenom; då och då glimtar det till en riktigt bra serie här, och när det inte gör det har man iallafall Miralles teckningar kvar att titta på :-)

Direktlänk 1 kommentar

Mer björn-mysterier: Theos Ockulta kuriositeter – I dödsskugans dal

25 augusti, 2011 at 23:13 (Serier, Svenska serier) (, )

Ola Skogängs charmiga Stockholmsbaserade björn Theo har nu kommit med sin tredje bok, I dödsskuggans dal; trevligt nog samlar den ihop de kortare episoderna från Nemi-tidningen, någonting jag hoppades skulle hända efter att jag läst den andra boken, De förlorade sidornas bok. Jag var sugen på att se hur Skogäng hanterade det kortare formatet eftersom jag trots att jag verkligen tycker om teckningarna i de tidigare Theo-böckerna inte tycker att manusen är lika bra.

Nu finns alltså facit, och jodå, jag tycker nog att de kortare formatet passar bättre för Skogäng och Theo. Det blir lite större skärpa i berättelserna, och de kan vara mer egensinniga; både bok 1 och 2 led av att jag efter läsningen kände det som om jag läst någonting som kanske skulle kunnat varit intressant, men framförandet saknade energi och dynamik, tempoväxlingar. Här kan en historia vara över på 4 sidor, så om det är en humoristisk historia är den det till 100%; likaså om det är en äkta spökhistoria så får den här chansen att vara läskig, istället för att det obehagliga snabbt neutraliseras av nästa vändning i handlingen. Som till exempel Flickan från den andra sidan, en mycket välberättad historia om Theos vän Felicia som är den historia jag tyckte bäst om i boken, sitt fåtal sidor och egentligen triviala innehåll till trots.

(Bild hämtad från Skogängs blogg, http://olaskogangsblogg.blogspot.com)

Men sen finns det ändå ett problem, som gör att även de bra korta historierna här drabbas av samma utsmetningseffekt som de tidigare vad gäller det känslomässiga intrycket: Det finns en ramberättelse som väver in det hela i en sammanhängande historia och den ramen lider av samma brister som de tidigare albumen. Jag förstår definitivt att det är roligare att göra någonting nytt i samband med att berättelserna samlas ihop, men jag tycker tyvärr att det inte fungerar för mig som läsare. Jag tror att jag skulle föredragit en mycket tunnare bok, utan ramberättelse, men jag kanske är ensam om det. Och givetvis skulle jag kunna hoppa över det nya materialet och bara läsa original-berättelserna, men jag har för dålig karaktärsstyrka för att klara av det, när de eleganta illustrationerna lockar. Plus att det är lite svårt att hitta början/slut på historierna, både för att det ibland är rätt omärkligt när en berättelse faktiskt börjar (den lediga manusstilen gör att det inte alltid är uppenbart att det vi ser är ett återberättat tidigare äventyr), och beroende på en liten miss som gjort att alla sidreferenser till historierna hamnat fyra sidor fel ;-)

Så i det stora hela känns det fortfarande som extremt bra teckningar, men manuset behöver jobbas mer på. Teckningarna räcker dock långt när de ser ut som de här :-)

Direktlänk 2 kommentarer

Kiki från Montparnasse

22 augusti, 2011 at 22:55 (Europeiska serier) (, , )

Man Rays foto

Det här är en bok som egentligen inte borde finnas på svenska. En tjock, inbunden fransk serie på uppemot 400 sidor om Alice Prin, mest känd som Kiki från Montparnasse, som inte har någon uppenbar kommersiell vinkel som kan sälja den. Inte sedan Horst Schröders storhetstid har vi sett något liknande i Sverige, där översatta europeiska serier åt det vuxnare hållet så gott som helt saknats (med enstaka undantag, givetvis, men inget så våghalsigt som det här). Det är givetvis Kolik förlag, utgivarna av Utopi, som ligger bakom, och det ska de ha en stor eloge för :-)

För det här är en riktigt bra serie, och underbart fransk är den också. Det är inte alltid något som jag själv tycker är bra eftersom fransk konst ibland kan vara lite väl seriös för sitt eget bästa (dvs när den misslyckas), men de senaste årens nya franska serievåg har varit i precis min smak så när det gäller serier är just nu fransk = bra, som omdöme, när det kommer från mig.

Kiki från Montparnasse följer Alice Prins liv från födelsen till graven, och det är ett omväxlande liv, minst sagt. Hon umgicks i konstnärskretsarna i Paris på 20- och 30-talet, när konsten genomgick stora omvälvningar. Större delen av tiden bodde hon tillsammans med Man Ray på vars fotografier hon är flitigt förekommande, men hon träffade och ibland poserade för andra kända konstnärer under samma tid, som Tristan Tzara, Ernest Hemingway med flera. Hon målade själv, men det hon blev mest känd för var som representant för det fria 20-talet, då framförallt kvinnor fick (eller snarare tog sig) rätten att leva sitt eget liv.

Kiki, 10 år

Allt är skildrat kronologiskt men med hopp mellan kapitlen som varierar från någon dag till flera år. Bocquets manus manövrerar skickligt mellan att ibland berätta fullständiga historier från början till slut, och ibland bara berätta exempelvis början på ett skeende och sen låta läsaren själv förstå vad som hände via en senare antydning eller förflugen replik. Såvitt jag förstår ligger manuset mycket nära verkligheten (eller åtminstone vad andra källor anger); detsamma gäller en hel del av teckningarna då det återger kända fotografier eller tavlor med Kiki som motiv. Någon enstaka gång kan det kännas som strävan mot realism dras lite väl långt; Catels teckningar spritter ofta av liv och har en känslig linje, men i vissa rutor känns det som om personer har ritats av från foton snarare än tolkats, och det gör att ansiktena kan se stela ut och inte är i riktigt samma still som resten av personerna. Det är inte ofta, och de som drabbas är kända konstnärer som har små roller i boken; personerna som är viktigast för handlingen, som Kiki själv och Man Ray, har alla ett mer personligt och naturligt utseende. En mycket liten kritik mot illustrationerna som annars är utmärkta.

Kiki, 22 år

Det är en fascinerande framställning av Kiki som görs. Hon pendlar vilt mellan ett alltigenom självständigt, fritt och bekymmerslöst liv, och ett betydligt mer deprimerande med droger och mörkare tankar om familjen. Framförallt är männen hon träffar en mestadels bedrövlig samling karlar, som alla glatt påklätt sig rollen som Konstnär, dvs de är 100% egoistiska och kan säga saker som att en riktig konstnär kan givetvis inte skaffa barn eftersom det skulle ta tid från konsten (men om kvinnan tar hand om barnet är det givetvis okej). Kort sagt, avskyvärda drumlar som kanske kan vara roliga att umgås med ibland men som jag personligen har lust att strypa, trots att de bara är figurer på papper.

Men boken undgår att falla i fällan att skildra Kiki som en på ytan glad person som egentligen är djupt olycklig, med missbruk, våld och annat obehagligt. Istället lyckas B & C skildra en människa som sprudlar av livsglädje, även om det givetvis ibland känns lite jobbigare. Det är ett betydligt intressantare porträtt än den vanliga klichébilden i sådana här fall, där lockelsen att skildra någon som i grunden olycklig  gör att man hellre väljer den gestaltning.

Kiki, 31 år

Som ni nog förstår är det här en bok jag helhjärtat rekommenderar, både för att det är en riktigt bra serie och för att man ska stödja Koliks utgivning av sådana här udda fåglar. Mer sånt här, tack!

Direktlänk 7 kommentarer

Europeiska scanlations: Hombre

21 augusti, 2011 at 23:42 (Europeiska serier) (, , , , )

I den lilla mini-serien där jag recenserar scanlations av europeiska serier handlar det idag om Hombre, efter-katastrofen-serien skriven av Antonio Segura och tecknad av José Ortiz.

Den första sidan där Hombre dyker upp

Alla som har läst tidningar av typen Heavy Metal (eller någon av dess svenska varianter som Tung Metall, Pulserande Metal eller 2000+) har garanterat stött på teamet Segura/Ortiz. De har väl aldrig fått till någon mega-succé, men de har gjort många serier tillsammans som alla är trevlig brödföda för en serieläsare som jag, och som är praktiska som utfyllnad för redaktörer i och med att de flesta av deras serier är kortare historier, typiskt 8 sidor, ofta med återkommande huvudpersoner men ibland helt fristående. Kost sagt, perfekta serier för att få sidantalet i en tidning att stämma ;-)

Hombre är deras mest kända serie och det är förståeligt varför den blev populär. Huvudpersonen är den klassiska mannen från vidderna; en något äldre man som är tuffare än de tuffa, oemotståndlig för alla kvinnor, och dessutom med en stor portion svart humor av det våldsammare slaget. Med andra ord en serie som gjord för Heavy Metal-läsaren, och i sin genre är det en av de bättre serierna. Kvinnobilden är givetvis sorgligt klichéaktig, där alla kvinnor oavsett hur smutsigt och fattigt det än är i en värld som gått under ändå har ett utseende som en Samantha Fox, för att dra till med en liknelse från den tiden som serien startade. Men Segura är riktigt bra på att skriva korta serier, och Ortiz visade sig vara en bättre tecknare än jag kom ihåg när jag läste om serierna på min padda häromveckan.

En typisk sen Hombre-sida, både i handling och bild

För vad som går att hitta på nätet nu är faktiskt någonting jag saknat. Som jag skrev har Hombre dykt upp i diverse tidningar men alltsomoftast som utfyllnad, utan någon större ordning på episoderna. Men vad som finns att hämta som scanlations är precis vad jag ville ha: Alla Hombre-episoderna översatta till engelska, i kronologisk ordning som de både är gjorda och utspelar sig.

De tidigare serierna (tre album, med undertiteln Hombre – Genesis) hade jag aldrig läst förut och de var uppriktigt sagt heller inte lika bra. Både manus och teckningar är mer typiskt realistiska och mörkare,  och det gör att serierna känns mer icke-orginella eftersom de påminner alltför mycket om andra efter-katastrofen-berättelser med en stad som håller på att gå under, smågangsters som försöker bli diktatorer, osv. I början känns den också lite gammalmodigt berättad med berättartext, men just den detaljen blir snabbt bättre.  Men de råare våldet och den totala avsaknaden av humor gör att det även om både Segura och Ortiz är skickliga hantverkare redan här blir en ganska enformig läsning. Kompetent, javisst, men helt förglömligt.

En lika typisk tidig Hombre-sida

Men i de efterföljande fem böckerna blir det bättre. Visst, ingen kan komma och säga att Seguras manus någonsin varit särskilt originella, men här känns det som om både Segura och Ortiz plötsligt börjat ha roligt när de gör serien. En ibland lättsammare ton smyger sig in, lite mer av positivitet (trots att det allra oftast går käpprätt åt skogen för alla inblandade), och betydligt intressantare teckningar med mer omväxlande miljöer, där framförallt prunkande skogar och djungler visar sig passa förträffligt för Ortiz.

Jag kan inte på något sätt påstå att kvinnoskildringen blir bättre, men nu dyker det åtminstone upp kvinnor som har olika personlighet och känns som mer äkta individer, istället för att tidigare bara ha varit offer för våldsverkare. Faller för Hombre gör det fortfarande, och kläderna försvinner också, men nu känns det lite mer naturligt än tidigare. Vid vattnet i en ångande djungel är det faktiskt rätt rimligt att klä av sig, och Hombre gör det också, så alla får något att titta på (inte för att Hombre är mycket att titta på, tyvärr).

Men med risk för att låta tjatig, det går inte att komma ifrån att jag egentligen inte kan försvara kvinnobilden här, och det är inte någonting som är en liten del av serien; kvinnor har på ett eller annat sätt huvudrollen i de allra flesta episoderna. Så det är med en mycket stor brasklapp som jag säger att det här är rätt bra serier, på sitt eget vis och i sin egen nisch (dvs serier för HM-läsare). Om någon annan skulle säga att det här är ren skit och borde glömmas för att det är så fördomsfullt så skulle jag inte ens protestera; det är det vanliga problemet när det finns bra saker som tyvärr är uppblandade med riktigt usla saker. Ska man ursäkta det dåliga för att det som är bra finns, eller förkasta hela verket? Mitt svar, dvs att jag ändå ibland läser serier som Hombre, är knappast någonting jag skulle vilja hävda är det universellt rätta svaret. Det fungerar (ibland) för mig, det är allt.

Den sista Hombre-sidan; Ortiz har blivit en mycket skickligare tecknare sen starten

PS. Om ni hittar samma torrent som jag gjorde så notera att albumen är numrerade som 1-8, men nummer 6-8 har underrubriken Hombre – Genesis. Dessa tre ska man helst läsa först eftersom de utspelar sig innan de andra och likaså är skapade innan; numreringen kommer sig av den senaste franska albumpubliceringen som inscanning+översättning gjorts från, och där gav man ut de gamla albumen efter de nyare. DS.

Direktlänk Lämna en kommentar

Det blev inte bättre: Century – 1969

18 augusti, 2011 at 21:34 (Serier) (, , )

Dags för den andra avsnittet av Alan Moore & Kevin O’Neills glacialt publicerade fjärde del (eller tredje om man ignorerar The Black Dossier, vilket man nog kan göra) av League of Extraordinary Gentlemen, serien som började så lovande men sen fallit ner i samma träsk av ockultism, dassig erotik, och allmänt flummande som de allra flesta av Moores serier de senaste åren.

För det här är på intet sätt bra. Det första avsnittet, Century – 1910, tyckte jag inte om något vidare eftersom den förutom de allmänna bristerna med Moores manus nuförtiden också föll i kliché-fällan med den kvinnliga huvudpersonen som blir utsatt för en våldtäkt. Det som var bra med den var som alltid O’Neills teckningar, och att hoppet ändå levde om att serien skulle bli bättre och få mer styrsel när del två kom ut.

Men så blev det alltså inte.

O’Neill får fortfarande toppbetyg; det är en fröjd att titta på hans teckningar. Det är så få tecknare som liksom O’Neill känns så genuint anpassade för just serier att om den här serien blir hopsamlad i en Absolute-utgåva när väl den avslutande episoden kommit ut nästa år så kommer jag bli allvarligt frestad. Men det är i så fall helt och hållet O’Neills förtjänst för Moore är nog snäppet sämre i den här episoden än i den förra.

Mina Harker på en dålig tripp med lord Voldemort

Visserligen slipper vi de värsta klichéerna, men å andra sidan finns det nu inte tillstymmelse till handling kvar. Det är sida upp och sida ner av Moore som trycker in så många referenser han bara kan (och problemet från förra episoden med att Mina Harkers kompanjoner i de två första delarna var så mycket intressantare än i den här serien finns kvar, flytten till 1969 till trots), med endast vaga antydningar om ett möjligt månbarn som ska leda världen in i en ny och förfärande (antagligen, med tanke på att de som försöker frambringa barnet är ockultister av den ondare sorten) som en eftergift till de som vill ha en orsak att läsa vidare.

Jag tycker också att det är lite tråkigt att se utvecklingen Mina Harker genomgår (så ja, det finns faktiskt tillstymmelsen till karaktärsutveckling); från att ha varit en superbt kompetent ledare av de olika grupperna är hon här betydligt tristare skildrad. Kanske har Moore en plan för henne och del tre kommer att förlåta den här delen, men tillåt mig tvivla. När det inte ens känns roligt att se Moores skildring av lord Voldemort eller Moores version av Rolling Stones Sympathy for the Devil känns det tyvärr som om han till slut tappat den lilla gnista som trots allt gjorde att delar av Century – 1910 hade ett visst sug.

Till slut måste jag dock erkänna att jag gillar att hålla Century – 1969 i min hand. Det är en förföriskt paketerad bok med O’Neills inbjudande teckningar, tyngden känns bra, och pappret precis lagom styvt. Och med all min kritik av Moore måste jag också säga att han kan skriva en serie så att den är lätt att läsa; seriesidorna flyter på, även om jag inte bryr mig om vad som händer personerna på dem. Hans textsidor däremot är nästan (men bara nästan) lika tröga som Dave Sims ökända diton i Cerebus. Huga!

Direktlänk 4 kommentarer

Europeiska scanlations: Jordi Bernet

15 augusti, 2011 at 21:59 (Europeiska serier) (, , )

I några inlägg har jag recenserat serier som officiellt inte finns översatta till engelska men där istället fans har översatt dem och lagt ut dem på nätet, s k scanlations. Hittills har jag bara tagit upp manga som verkar vara det som ofta scanlateras, men idag tänkte jag ta upp några serier tecknade av Jordi Bernet som går att få tag på samma sätt. För den som inte vet vem Bernet är så är han nog mest känd som tecknaren av Torpedo som jag skrivit om förut; han är en gudabenådad tecknare men en som lite för ofta faller offer / väljer manus som är tveksamma, framförallt vad gäller deras vålds- och kvinnoskildringar. Till serierna!

Snake – A Fistful of Dollars: Den här serien är mycket lätt att recensera eftersom den har samma manusförfattare som Torpedo, Enrique Sánchez Abuli. Ta Torpedo, ta bort alla antydningar till allvar (Torpedo tar ibland upp lite allvarligare ämnen, även om det sällan är helt utan humor), och transplantera det hela till vilda västern och Presto – Snake är född! Titelkaraktären är (om möjligt) en ännu större loser än Torpedo; för Snake går det alltid illa, och sin tuffa framställning till trots driver alla med honom. Ta episoden Duel at the K.O. Corral som exempel: Efter diverse förvecklingar så utmanar Snake en fjompig boxare på duell (epitet fjompig är min tolkning av hur Snake ser honom, med sina kuddar på händerna och fega sätt att slåss, dvs han duckar istället för att ta emot slagen som en man), med föga lyckat resultat:

(Klicka för större format)

Torpedo skulle definitivt kunnat råka ut får någonting liknande, men då hade nog serien fortsatt ett tag till för att en gruvlig hämnd skulle kunna utkrävas. Men så går det inte för Snake; det här är sista sidan i serien ifråga. Så, för de som gillar Torpedo är det här en given hit, men det är knappast en serie som kommer övertyga tidigare tvivlare.

The Nature of the Beast: En till serie skriven av Abuli, och återigen är resultatet någonting som mycket påminner om Torpedo. Tiden det utspelar sig är odefinierad, men miljöerna och karaktärerna har klara 30-talsvibbar (eller så läser jag in det faktumet i serien eftersom jag tänker så mycket på Torpedo…). Huvudpersonerna är en något punchig boxare, en gammal rik man, och hans betydligt yngre och vackrare fru. Den som läst Abuli förut anar nog ungefär åt vilket håll det barkar, och de aningarna besannas också.

(Klicka för större format)

Här är det en berättelse av klassisk europeisk längd (56 sidor närmare bestämt) istället för en samling kortare historier, och jag skulle säga att Abuli är betydligt sämre på långa historier. Blandningen av humor och allvar känns inte lika naturlig, och dessutom är historien lite för hoppig och med ett slut som känns mer som om sidorna tog slut än att berättelsen var avslutad. Helt klart dagens sämsta serie, som dessutom har en helt onödig färgläggning att tampas med; den är egentligen inte usel, men Bernet är en av de yppersta svart-vita tecknarna som serievärlden har sett, och det är sorgligt att dölja hans illustrationer bakom färg.

Dark Tales: Den som läst översatta serier länge känner kanske igen den här titeln; 1991 gav nämligen förlaget Catalan ut ett album med samma titel på engelska, och det innehöll sju korta berättelser skrivna av Abuli och tecknade av Bernet. Det här är en utvidgad utgåva där några fans har samlat ihop och översatt 36 av Bernets korta historier, de flesta skrivna av Abuli men även några stycken av diverse andra, som exempelvis Dal Pra’ och Segura. Förutom det större omfånget (273 sidor) är det här också den av serierna som bäst visar upp Bernets spännvidd. Många är typiska Abuli/Bernet-historier med deras småfiffiga upplägg och humor, men en del är också mer raka allvarliga berättelser, som den extremt obehagliga Little:

(Klicka för större format)

Och när jag nämner den passar det nog bra att ta upp det jag nämnde inledningsvis: Hur bra jag än tycker om Bernet är det en mycket splittrad känsla jag har inför honom. Att han kan teckna vidunderligt elegant och vet precis hur han ska hantera den svart-vita seriesidan kan inte dölja det faktum att kvinnosynen i de flesta fallen är rent åt skogen. Det är inte det att kvinnornas personlighet känns fel eller något åt det hållet; det är det att alla kvinnor är stöpta i exakt samma form, och deras uppgift är alltid som sexobjekt alternativt offer (mord/våldtäkt/misshandel). Visst är det oftast andra än Bernet själv som står för manus men det går inte att komma ifrån att han valt att teckna just de här historierna. Ibland fungerar det (som i Torpedo när den är bra, och lyckas balansera humor och våld på ett sätt som fungerar för mig), men alldeles för ofta blir jag bara illa berörd (vilket händer i alla hans serier, inklusive Torpedo). I Little presenteras visserligen huvudpersonen själv på ett intressant sätt och det är hans fall ner i avgrunden som skildras, men efter att ha läst alla andra Bernet-serier gnager det ändå i mig när kvinnan i serien givetvis mördas och förnedras:

(Klicka för större format)

Om det hade varit en serie i ett annat sammanhang hade jag kanske kunnat acceptera det som en del i berättelsen om syndafallet, men efter att ha läst alla andra serier med liknande behandling av de kvinnliga karaktärerna kan jag inte låta bli att se det som spekulativt.

Egentligen är det alltid så när jag läser Bernet, oavsett serie: Jag älskar teckningarna, och ibland kan jag roas av handlingen likaså, men det går inte att komma ifrån att det alltid är med kluvna känslor jag avslutar serien. En tecknare som kan teckna som få andra, men som har ett uselt omdöme vad gäller manus. Men jag kan inte låta bli att läsa honom; så mycket tycker jag om hans teckningsstil. För att avsluta med ett citat från Will Eisner, taget från Wikipedia:

Here was a man who was producing pure story-telling art. That is art that uses the kind of minimalism so singular to his draftsmanship that is actually a narrative device in itself. This fit into my own philosophy of sequential narrative art. I pursued the progress of his work with great interest.

Direktlänk Lämna en kommentar

Usagi Yojimbo: Fox Hunt

11 augusti, 2011 at 21:28 (Serier) (, )

Ny sommar, nytt Usagi Yojimbo-album, närmare bestämt det 25:e i ordningen. Sakai börjar närma sig de riktiga långkörarna nu, med mer än 200 nummer om Usagi som han skrivit och tecknat helt själv. Och fortfarande håller han en mycket hög klass, utan egentliga tecken på avmattning, vilket är oerhört imponerande.

Förra årets album Return of the Black Soul fokuserade på Jei; i årets album Fox Hunt är det inte fråga om en längre historia utan istället en räcka fristående, men om det finns något tema så är det Gen, Usagis vän. Han har dykt upp då och då förut, och till och med haft huvudrollen, men här märks det för första gången att Gen har ett eget liv som utspelar sig parallellt med att vi som läsare vanligtvis följer Usagis äventyr. I en episod får vi följa Gen efter att han och Usagi skiljts åt, i en annan dyker kvinnan Sakura upp, en typisk bifigur med mystisk bakgrund i serien som vanligtvis brukar vara någon som Usagi känner sen tidigare, men här är det istället Gen som vet vem hon är och vad hon håller på med.

Men egentligen finns det inte så mycket att skriva om Usagi Yojimbo: Det här är femte gången jag tar upp serien här på bloggen, och om jag inte lyckats förklara varför det här är en serie man bör läsa redan så kommer jag nog aldrig lyckas. Köp, läs, och beundra Sakai som efter så många år med samma serie fortfarande känns fräsch att uppleva :-)

PS. Det är lite ovanligt att man som Dark Horse ligger efter så långt med Usagi-samlingarna. Fox Hunt innehåller nummer 110-116 av tidningen som utkom redan 2008. I butik finns redan nummer 139, så det finns material för ungefär tre böcker till, men Dark Horse verkar ta det lugnt med utgivningen. Det är lite frustrerande att veta att det finns så mycket Usagi jag ännu inte kan läsa i bokformat, men samtidigt lite skönt att Dark Horse kommer kunna ge ut en årlig Usagi-bok i åtminstone 3 år till, oavsett vad som händer med tidningen. DS.

Direktlänk 8 kommentarer

Fortsatt bra sf: Orbital

8 augusti, 2011 at 22:44 (Europeiska serier, Science fiction) (, , )

Ser man på: Album 3 & 4 i serien Orbital med de engelska titlarna Nomads och Ravages, skriven av Sylvain Runberg och tecknad av Serge Pellé, är om något snäppet bättre än den första historien, och det kan man sannerligen inte alltid säga. För den som inte läst serien innan kan jag referera till min tidigare recension; mycket kortfattat är det science fiction av den klassiska typen som erbjuds, där album 1 & 2 berättade historien om hur Jorden om några hundra år efter stora inre stridigheter slutligen gått med i den stora galaktiska konfederationen, och mer specifikt om huvudpersonen Caleb Swanys roll som diplomatisk agent.

Efter att ha klarat av sitt första uppdrag blir Swany och hans kompanjon Mezokes nya uppdrag att ge sig av till Jorden för att där övervaka en fredsceremoni. Men de som protesterade mot medlemskapet i federationen ser det som en chans att förstöra det fortfarande sköra bandet, och dessutom har några utomjordiska nomader slagit sig ner i närheten av Kuala Lumpur där ceremonin ska hållas. Nomaderna är fredliga men det verkar som om inte alla som följt med dem också är det…

Vad som blivit bättre i serien är en smula paradoxalt, med tanke på att handlingen nu flyttat till Jorden från planeten Senestam, skildring av utomjordiska varelser. Här är dessa både betydligt mer fantasirikt skildrade, och åtminstone en av dem (spoiler att avslöja vem, men det är uppenbart när man läst serien) skulle utan tveka platsa i Linda och Valentin, en serie känd för sina egendomliga varelser. Även teckningsmässigt lyckas Pellé bättre den här gången, med en del rejält suggestiva bilder.

Dessutom är den politiska delen av intrigen intressantare, nu när Runberg redan har stökat undan all den nödvändiga bakgrunden som ibland gjorde den första episoden lite väl fullmatad med handling. Ett plus också till skildringen av utomjordingarna som bosatt sig i Kuala Lumpur; det är inte en viktig del av handlingen men de utgör en bra detalj som gör att hela skildringen av vad som hänt med Jorden efter att man fått kontakt med andra världar känns mer fullödig.

Nu är det också svårt att inte jämföra med Linda och Valentin: En galaktisk federation. Politik. Fascinerande och svårförståeliga varelser. Ett agentpar i huvudrollen, där mannen har en tendens att följa order även när det inte är några bra order som ges, medan kvinnan/sandjarren har ett mer moraliskt sätt att resonera. Alldeles säkert har Runberg/Pellé inspirerats åtminstone delvis av LoV och det gör de rätt i; den här typen av serier är sorgligt underrepresenterade tycker jag. Därför hoppas jag också att det blir fler avsnitt men jag är inte säker eftersom avslutningen av det här skulle kunna vara avslutningen av hela serien. Vi får väl se, helt enkelt!

Direktlänk Lämna en kommentar

Ennis, Millar, Morrison: Jag läser ikapp

6 augusti, 2011 at 20:55 (Superhjältar) (, , , , )

Hängmattan, igen, plus min iPad, så nu blir det några (ganska dåliga) serier av ovannämnda herrar som jag inte hade läst förut :-)

Nu kanske det räcker?

Back to Brooklyn: Jag skulle verkligen inte vilja säga att den här serien var bra, men den var tusan så mycket bättre än dagens övriga serier. Ennis skriver tillsammans med Jimmy Palmiotti och Mihailo Vukelic tecknar den här 5-delars miniserien om en gangster från (såklart) Brooklyn. Den liknar på pricken alla andra hårdkokta gangsterserier som Ennis men framförallt Warren Ellis vräkt ur sig de senaste åren: Mycket våld, skildrad från gangsterns sida, helst väldigt obehagliga sexbrott (typ pedofili, ofta kryddat med incest), och gärna med ett olyckligt slut, dvs en huvudperson som dör. Det är visserligen skönt med avslutade serier som kan göra som de vill med karaktärerna, till skillnad från thrillers med mer långlivade hjältar, men nu börjar jag uppriktigt sagt tröttna lite grann på just den här genren. Jag fattar att det är roligt att få vara precis hur våldsam och nihilistisk som man vill, men det är inte lika roligt för mig som läsare i längden.

Det som ändå gör att serien är OK läsning är att Ennis som vanligt har ett bra flyt i dialogen och handlingen. Det märks att han inte stått för manuset helt själv; både hans humor och ultravålds-kärlek verkar hållas i schack av Palmiottis medverkan, men nog är det ändå en Ennis-serie. Vukelics teckningar är definitivt av den stela typen men jag tycker ändå rätt bra om dem, med den lite udda stilen med tydliga konturer tillsammans med ett 3.dimensionellt skulpterande med färgen. Om något påminner det en smula om Kyle Bakers i Justice, Inc., hans sorgligt bortglömda miniserie från 80-talet, även om Baker var mycket mer rörlig i sin serie.

Lex Luthor, mannen bakom männen bakom mannen

Aztek, the Ultimate Man: Skriven av Grant Morrison tillsammans med (brrr!) Mark Millar är den här kortlivade DC-serien från 90-talet ingen höjdare. Det är från perioden precis innan Morrisons gyllene superhjälteålder, som inleddes så smått med JLA precis efteråt (där också Aztek gör ett omotiverat inhopp) för att sedan fortsätta med X-Men, All-Star Superman, och en del annat. Antingen hade Morrison inte riktigt klurat ut det bästa sättet att skriva om superhjältar ännu, eller så är det Millars dåliga inflytande, för det här var en riktigt trist erfarenhet. Aztek är en hi-tech-utrustad hjälte med en komplicerad bakgrund (hemlig organisation, som i sin tur är hemligt grundad av Lex Luthor) och har som många andra serier i genren problem med att bli begriplig. Vad kan han egentligen göra? Varför gör han det han gör? Varför avslutas aldrig några plot-trådar?  Och varför i hela friden ska jag bry mig om det?

När Morrison senare hittade rätt så skalade han bort allt oväsentligt: Fokus på tydliga hjältar. En rak historia utan krångligheter. Och dessutom, klara teckningar utan onödiga detaljer. Här är det tyvärr en rätt typisk representant för 90-talssuperhjältarna som gäller, med en vilsen identitet. Vilket också gäller nästa titel:

Ett välkomponerat omslag som lever upp till innehållet

The Flash #130-138: Under samma period skrev samma team också The Flash i ungefär ett år. En gammal beprövad hjälte, förvisso, men serien blir inte bättre för det. Även den här serien lider svårt av att handlingen känns som ett förvirrat mishmash mellan en tråkig 70-talsserie med deras typiskt träiga handling (En skurk! Och kanske en till! Och sen ett slagsmål!) och en lika träig 90-talsserie som givetvis ska försöka vara realistisk, vad det nu innebär med en huvudperson som klär ut sig i knallröda trikåer och springer jättesnabbt. Ju mindre sagt om serien, desto bättre.

Doom konspirerar med en deprimerad Ben Grimm

Fantastic Four 1234: Och slutligen en Morrison där han själv står för manuset (äntligen!), medan Jae Lee ansvarar för illustrationerna. Det här är en lite senare Morrison när han i mitt tycke återigen var bra, men tyvärr är den här serien inte bland hans bättre från den senare perioden. Det finns drag av kompressionstekniken från en del av hans andra serier, och Jae Lee är en ibland riktigt bra tecknare så ingredienserna är på plats, men receptet är inte välbalanserat. Delvis beror det på mig: Jag kan inte F4s historia så bra, och den här historien är extremt fokuserad på deras och deras ärkefiende Dr Dooms själsliv så jag misstänker att en del av detaljerna går mig förbi.

Men å andra sidan har Morrison visat att han kan skriva så att även nybörjare blir intresserade, så jag tänker inte ge honom ett frikort här. Dessutom är Lees teckningar svårlästa. Som sagt tycker jag han ofta är skicklig, men här blir serien alldeles för svårläst när både manus och teckningar drar åt det obskyra hållet. Jag tror att det finns en bra serie här någonstans som försöker bryta sig ut, men det vill sig inte riktigt.

Summan av kardemumman är att det tydligen fanns goda skäl till att ingen av de här serierna är vidare känd, trots de namnkunniga kreatörerna, och att jag gjorde rätt som sparade dem till en snabbläsning i hängmattan istället för att hoppas på något mera ;-)

Nästa gång: Lite bättre serier, jag lovar, och nyare!

Direktlänk 1 kommentar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 173 andra följare