Europeiska scanlations: Crusade och Djinn

27 augusti, 2011 at 13:02 (Europeiska serier) (, , , )

Temat för dagens två serier är att de båda har samma författare: Jean Dufaux, en belgisk författare som har varit verksam sedan 80-talet. Och för att få det avklarat på en gång, en rätt dålig författare är han också. Skälet till att jag ändå skriver om hans serier idag är att en av de två serierna trots manuset är mycket läsvärd, tack vare teckningarna.

Men först tar vi den mindre intressanta serien: Crusade, 4 volymer illustrerade av Philippe Xavier, som förstås handlar om korstågen. Men det är inte något av de verkliga korstågen sim beskrivs; i det här korståget spelar monster och andra övernaturligheter en stor roll. Vi har en kristen här med moraliskt tvivelaktiga ledare, suspekta präster, halvgalna profeter, muslimer ledda av en nobel men grym ledare, och en skum figur som leder en armé vars stora styrka kommer sig från dess gigantiska trämaskiner. Och sen givetvis det viktigaste av allt: En central kärlekstriangel och en hel del antydd nakenhet.

Kort sagt är Crusade en serie som skulle passa perfekt i dagens Heavy Metal, med en överdriven fascination för krig, våld och sex i en oskön blandning. Pompöst, minst sagt, med teckningar som är OK även om de är tämligen själlösa, och med ett manus som då och då närmar sig det obegripliga. Men det finns många sämre serier än den här mycket middle-of-theroad-artade europeiska äventyrsserien, så om man känner för att läsa en sån kan man gott plocka upp den här. En varning dock: Det fjärde albumet slutar mycket abrupt; jag vet inte om det är tänkt som det sista albumet eller inte, med tanke på att det inte inne är ett egentligt slut på historien, men det känns ändå som en avslutning. Ungefär som om skaparna tröttnat på hela konkarongen. Låt oss lämna den och gå till någonting bättre.

Djinn är en serie i hittills 10 böcker som är tecknad av spanjorskan Ana Miralles. Hon finns faktiskt översatt till engelska i riktiga (dvs tryckta) böcker med serien Eva Medusa, skriven av Antonio Segura (som också skrev Hombre som jag gick igenom nyligen; många av de europeiska serieskaparna i genrerna action/erotik samarbetar i olika konstellationer så efter ett tag börjar man känna igen dem rätt väl). Djinn däremot finns bara som scanlations för den som bara behärskar engelska av de stora eurpoeiska språken, och det är lite synd. Inte för att det är en fantastisk serie, men den är suggestiv och mycket vältecknad, och det räcker ganska långt.

Det är ingen mening att förneka att Djinn är en serie vars huvudsakliga mål är det erotiska. Huvudpersonerna (Kim Nelson och hennes mormor Jade) blir både involverade i intriger som nödvändiggör haremsbesök och annat smått och gott; Kim Nelson för att hon försöker förstå vad som hände med hennes mormor, och Jade för att hon blir besatt av en djinn, en varelse som i den här serien förutom magisk kraft också har en stark erotisk lockelse. Parallellt får vi följa Kim Nelson i nutid i hennes jakt på ledtrådar till vad som egentligen hände, samtidigt som vi också får läsa om Jades historia i dåtid.

Det är en extremt typisk fransk (belgisk författare och spansk illustratör till trots) erotisk serie av det icke-explicita slaget. Det innebär helnakna kvinnor utan alltför mycket detaljer, halvnakna män, och ett överflöd av slöjor, suggestiva kläder, och exotism. De första fyra albumen utspelar sig i det ottomanska riket, de nästföljande fem i Afrika, och de kommande utspelar sig i Indien. Det innebär att de första handlar om harem och sultaner, de nästkommande om mörka riter och ockultism; vi får väl se vad som händer i Indien.

Så varför skulle man läsa någonting som låter så genetiskt, klichéartat, eventuellt rasistiskt och definitivt sexistiskt?

Det huvudsakliga skälet har jag redan nämnt: Miralles teckningar är riktigt bra i sin lätthet. De är eleganta och och hon vet hur man skildrar människokroppen; inte bara när det gäller nakenhet men också kroppsspråket vilket är nog så viktigt. Det är helt enkelt en teckningsstil som är extremt trevlig att läsa, så de nio albumen var fort över.

Men även Dufaux ska ha en liten eloge. Han har problem med att få historien att hålla ihop, på samma sätt som i Crusade, men här känns det som ett sätt att berätta som passar in på den bitvis rejält drömlika handlingen (Kim Nelson känner hur hon långsamt tas över av Jade, och ibland har hon svårt att veta vilken tid hon egentligen lever i). Och faktum är att när det ibland kändes som om Dufaux inte riktigt visste vad han höll på med så lyckades han till slut hitta rätt, och saker fick sin förklaring. Det är inte lätt att hänga med alltid, speciellt som det tog ett tag innan jag förstod att ordningen på de tre sviterna (ottomanska riket, Afrika och Indien) hänger ihop med Jades resa; Kim Nelson besöker Indien innan Afrika så i hennes del av historien refereras till saker hon varit med om som ännu inte skildrats i serien. Förvirrande, definitivt!

Förutom att Dufaux lyckas pussla ihop bitarna (med besvär, men ändock), så är han skildring av miljöerna faktiskt inte ointressant. Jade är i Turkiet när den moderna staten står i begrepp att bildas, och en del av historien skildrar hur England och Tyskland intrigerar för att få inflytande i den nya staten, och hur det gamla och det nya Turkiet är på kollisionskurs. I Afrika får vi på ett liknande sätt se hur kolonialismen ligger i sina dödsryckningar; invånarna accepterar inte längre Englands överhöghet och arroganta attityd, och det är dags att kasta av sig oket. De här delarna får Dufaux till på ett bra sätt, med lagom mycket explicita skildringar av eländet och mer subtila antydningar till det ruttna i det brittiska världsherraväldet. Sen är allting förstås uppblandat med hundraprocentigt okomplicerade partier från harem och andra exotifierade miljöer som är tänkta att vara erotiska.

Med andra ord, i de stora handlingarna uppvisar Dufaux en intressant och mångfacetterad bild av icke-europeiska miljöer, men så fort det handlar om erotiken så faller han tillbaka på de allra äldsta klichéerna. Så kan det gå!

Med dess brister så tycker jag ändå att Djinn är väl värd att läsa igenom; då och då glimtar det till en riktigt bra serie här, och när det inte gör det har man iallafall Miralles teckningar kvar att titta på :-)

About these ads

1 kommentar

  1. Lite euro-scanlations 3: The Call of Origins | Simon säger said,

    […] tacknämligt. Han tecknar i en målad stil som påminner lite om Bourgeon, lite om Gibrat, lite om Ana Mirrales. Kort sagt, en elegant stil som känns väldigt franks/europeisk och som passar utmärkt till den […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 178 andra följare