Neidestamsk porr: Maran

28 september, 2011 at 23:30 (Svenska serier) (, , )

Med tanke på att jag alldeles nyligen skrev om Dave McKeans erotiska serie Celluloid passar det utmärkt att skriva om Lina Neidestams Maran, som också är en erotisk serie och sprillans nyutkommen, men först en liten utvikning om titeln på det här inlägget :-)

Näcken dyker upp

När jag skrev om McKean använde jag ordet erotik i inläggets titel, men när det gäller Neidestam blev det utbytt mot porr. Skälet? Egentligen är det enkelt: McKean kallar sin serie för erotik medan Neidestam säger att Maran är porr. Själv är jag mycket misstänksam mot försök att klassificera skillnaden mellan de två orden på ett bra sätt om man bara tittar på resultatet. Jag tror att den misstänksamheten rotade sig när jag som tonåring noggrant läste igenom Hans Nestius, den gamle RFSU-ordföranden, bok I last och lust. Det var en rikligt illustrerad bok som handlade om porrens historia i Sverige, men också om vad skillnaden var mellan erotik och porr. Efter att ha tittat på alla exempel på bilder klassade som erotik respektive porr blev det uppenbart vad skillnaden var: Färg-foton var porr, svartvita foton var erotik. Med andra ord var skillnaden obefintlig vad gällde bildernas innehåll.

Själv tror jag väl närmast att om man ska försöka få orden att betyda olika saker handlar det snarast om att studera tillkomsten, dvs varför skapades boken/filmen/serien. Men inte ens det fungerar nuförtiden eftersom det sedan länge har skett en förskjutning i användandet av ordet porr, som nu kan beteckna både krasst kommersiellt framställt material men också en sexskildring som bara är en mustigare variant av erotiken. Ergo, det är lika bra att låta serieskaparna i det här fallet välja ord själv, så därför handlar dagens recension (jodå, snart börjar den!) om en porr-serie ^_^

Läs hela inlägget här »

Direktlänk 4 kommentarer

Chris Ware goes digital: Touch Sensitivity

26 september, 2011 at 23:24 (Serier) (, , )

Jag hade egentligen tänkt skriva några rader om Brecht Evens The Wrong Place idag, men så kom jag på att jag nog borde skriva om en betydligt mer aktuell serie; både för att den är sprillans ny, men också för vad den eventuellt representerar vad gäller seriemediets framtid: Chris Wares Touch Sensitivity.

För den som missat vem Chris Ware är kan jag bara kortfattat nämna att han är en av de allra viktigaste amerikanske serieskaparna det senaste decenniet. Hans mest känd serie är tidningen Acme Novelty Library som ända sedan starten varit ett oavbrutet formexperiment: Ett nummer kan vara en vanlig serietidning, nästa en gigantisk trycksak som inte får plats i en vanlig bokhylla, och nästa återigen ett inbundet album i liggande format. Serierna är lika experimentella de med, och Wares lek med saker som layout (där hans sidor ibland ser ut som om de är konstruerade av en arkitekt snarare än av en serieskapare) har bildat skola, och bland annat Seth och Daniel Clowes har i sina senare serier influerats starkt av Ware.

Dessutom har Ware fått rykte om sig att vara en nostalgiker av rang. Det beror nog egentligen mest på att hans serier ofta handlar om medelåldersplus-människor som inte har haft de mest lyckade liven, men också på att många av Wares serier är så fysiskt påtagliga, med pappers-konstruktioner av städer mm som man kan klippa ut och klistra ihop efter Wares instruktioner. Plus, förstås, att en del av hans epigoner är uttalade nostalgiker som mer eller mindre avskyr den tid vi lever i.

Så när Ware nu har gjort en serie som bara finns tillgänglig i digitalt format och dessutom bara kan köpas till inne-gadgeten iPad så känns det smått omtumlande. Jag är som sagt inte så säker på att Ware själv någonsin varit så nostalgisk som en del velat gjort gällande, med tanke på det hans livliga experimenterande med serieformen, men överraskad blev jag ändå. Att det är förlaget McSweeney’s som ligger bakom är däremot inte så förvånande; det är ett förlag som alltid provar på nya saker, och att de i och med att de släppt en app för iPaden också nu släpper material enbart avsett för att publiceras på densamma är bara följdriktigt.

Till serien!

Touch Sensitivity är inte en lång serie utan tar bara några minuter att läsa. Men det är väl spenderade minuter för precis som jag hoppats lyckas Ware både göra en gripande serie samtidigt som han experimenterar med berättandet. Historien handlar mycket passande om beröring, närmare bestämt om behovet av beröring och hur det påverkar den som helt saknar densamma. Huvudperson, en icke namngiven kvinna, lever i ett äktenskap där mannen helt sluta röra vid henne: Kramarna har förbytts mot klappar på ryggen som sen förbytts till ingenting, och hennes saknad är stor. En mycket väl berättad serie, som alltid när det gäller Ware, och hans förmåga att beröra även mig (känslomässigt dvs) är osviklig; det är lätt att bli så fascinerad av berättarstilen i sig hos Ware att man glömmer hur bra han faktiskt är på den rena manusdelen också.

(3 på varandra följande skärmdumpar; när man ”bläddrar” så ersätts de av varandra istället för att en vanlig bläddring sker; klicka för större format)

Vad gäller det tekniska så ser själva teckningarna ut som de brukar, med sin precisa stil. Eftersom Ware den här gången är tvungen att anpassa sig till ett strikt fysiskt format experimenterar han istället med hur han placerar rutorna på ”sidan”, hur jag som läsare bläddrar, och vad som faktiskt händer när jag bläddrar. Vad det här betyder i praktiken är att när jag ”bläddrar”, dvs sveper med fingret över skärmen från höger till vänster, så blir resultatet ibland en ny sida, ibland att sidan jag är på ändras (exempelvis att en vit yta fylls i med en ny ruta, att en liten detalj i en existerande ruta ändras, att det visar sig att sidan jag är på bara är en del av en mycket större sida). På några ställen leker han också med tidsaspekten i serier i och med att han här kan tvinga mig som läsare att vara snabb att se vad som visas eftersom det jag ser kan ändras utan att jag själv gör någonting.

Det hela fungerar fascinerande väl, utan att någonsin kännas som de enligt mig mycket misslyckade serier man då och då ser på nätet som egentligen bara är mycket primitivt tecknade filmer. Där de senare försöker fånga åskådaren med ljudeffekter, zoomingar, enstaka rörelseanimationer och/eller talad dialog, jobbar Ware istället mycket medvetet med att utnyttja seriekonventioner på ett nytt sätt, som det faktum att en enstaka liten ruta mot en stor tom vit bakgrund förmedlar en tydlig känsla av isolering eller att man när man läser en serie så läser man rutorna på en sida enligt förutbestämda regler, så att då plötsligt ändra rutordningen eller spränga in nya rutor mellan redan existerande ändrar hela upplevelsen av sidan.

Det är små små medel som Ware använder, och jag vill definitivt inte att alla serier ska fungera på det här sättet, men jag kan ärligt säga att det här är första gången jag någonsin läst en digital serie och känt att det digitala formatet tillförde någonting som skulle varit omöjligt att reproducera på papper, och att det som tillfördes var positivt. Jag tror inte att det här någonsin kommer att bli en stor genre (och jag hoppas definitivt att jag har rätt, för om det blir populärt fruktar jag att slutresultatet kommer att bli någonting som betydligt mer liknar de omnämnda serier-som-primitiva-tecknade-filmer än Chris Wares serier), men det var ett extremt fascinerande experiment som jag hoppas få se fler exempel på i framtiden.

PS. Scott McCloud har gjort några lyckade digitala serier också men de skulle faktiskt gå att överföra på papper och fungera lika bra ändå (även om själva trycksakerna skulle blivit av det ovanligare slaget, som en bokrulle istället för en vanlig bok). DS.

Direktlänk 2 kommentarer

McKeansk erotik: Celluloid

24 september, 2011 at 10:50 (Serier) (, , )

Jahapp, Dave McKean har släppt en ny bok. Och trots min skepticism mot McKean som serieskapare har jag alltså köpt boken Celluloid. För att ytterligare öka min misstro mot den är det dessutom en erotisk serie, en genre som inte precis brukar utmärka sig för sin höga kvalité. Goda odds för att jag skulle bli missbelåten med andra ord!

Och ser man på, boken visade sig vara precis det jag förväntade mig. Det vill säga:

  • Eftersom det är McKean som står för teckningarna är det givetvis mycket styvt gjort, rakt igenom. Allteftersom bokens skildring av en kvinna som fantiserar/leker med sig själv/drömmer (mer om handlingen längre ner) framskrider blir McKeans tolkningar alltmer abstrakta, och han kastar sig mellan olika stilar. Rena pennstreck, målningar, foto-collage; vilken arbetsmetod han än använder ser det hela tiden förbluffande bra ut. Själv föredrar jag honom när han ligger ganska nära Photoshop-redigerade foton, med den för honom rätt typiska mättade brun-orangea färgskalan, men han behärskar som sagt andra tekniker väl så bra.
  • Eftersom det är McKean som står för manuset är det givetvis mycket abstrakt, och så långt från en vanlig handling man kan komma. Vad som egentligen händer den kvinnliga huvudpersonen kan man fundera över. Länge. Det allra enklaste sättet att beskriva boken är att den handlar om en kvinna som kommer hem på kvällen och sen fantiserar om sex. Med hjälp av en filmkamera. Antagligen.
  • Eftersom det är en erotisk serie med höga konstnärliga ambitioner (det är ju McKean som står bakom) så visar den sig givetvis vara ungefär lika upphetsande som Rapport. Det är förstås extremt personligt vad man tycker är lyckad erotik, men när det blir så abstrakt och svårförståeligt som här fungerar det åtminstone inte alls för mig; det är så långt från erotik och sex i det verkliga livet att den inte spelar någon roll hur grafisk McKean ibland är (och ja, erigerade penisar i bild förekommer, för den som vill veta graden av explicitet).
  • Återigen, eftersom det är en erotisk serie med ambitioner har den mycket lite text. Det är på sitt sätt att föredra framför den mestadels misslyckade poesin i en del av McKeans andra serier, men jag kan inte låta bli att tycka att det är dyrt med 232 sidor för $35 när boken bokstavligen tog mindre än 10 minuter att läsa. Ibland kan det vara så att en ordfattig serie är värd det höga priset, om jag till exempel anser att sidorna är värda att studeras länge, men trots McKeans tekniska skicklighet är det här inte en bok som lämpar sig för den typen av studier; den är tydligt gjord för att läsas snabbt, för att jag som läsare ska komma in i den drömska känslan som jag tror McKean vill förmedla. Lyckligtvis köpte jag boken för betydligt mindre än det rekommenderade priset, men jag vill bara förvarna eventuellt andra köpare om det hela.

Kort sagt är det här en rätt misslyckad bok; om någon skulle vilja hitta ett exempel på en överdrivet pretentiös seriebok som försöker vara Konst är Celluloid ett alldeles ypperligt val. Nästa serie, tack!

Direktlänk 4 kommentarer

Världens undergång à la Richard Sala: The Hidden

22 september, 2011 at 22:18 (Serier) (, )

Tätt i hälarna på den japanska undergångs-serien Velveteen & Mandala (som visserligen inte formellt sett utspelas efter katastrofen, men stämningen är definitivt som om den gör det) har jag precis läst en amerikansk version av hur världen går under: The Hidden av Richard Sala.

Tidigare har jag skrivit om Salas skräck-serie Delphine och hans mer lättillgängliga ungdomsserie Cat Burglar Black; The Hidden är definitivt mer släkt med den förstnämnda för i den här helvetesskildringen sparar Sala inte på krutet. Vad som egentligen hänt dröjer Sala att berätta, men i de beskrivningar som de överlevande berättar får vi se kannibalism, övergrepp, och mardrömslika monster som förstör allt i sin väg. Det är inte precis en barnserie, om jag säger så.

Det är inte en serie som berättar en spännande och rak historia om hur världen gick under. Som oftast med Salas serier (som exempelvis redan nämnda Delphine) råder en stark overklighetskänsla över hela skeendet som skildras. Vad är riktigt och vad är fantasi? Det är inte så att Sala förfaller till klichéer som ”Det vara bara en dröm, men kanske inte?”-slut; allt skildras på ett mycket allvarligt och bokstavligt sätt utan minsta tillstymmelse till antydning att det kanske mest är feberdrömmar som utspelar sig att det inte är på riktigt. Men likafullt smyger sig den där känslan av att någonting är lurt med det hela in, ungefär som i en del bättre skräckfilmer/serier/böcker. Obehaglig stämning är någonting som Sala verkligen behärskar!

Sen att själva orsaken till katastrofen är det den är känns passande för en Sala-serie; hur det egentligen gick till och vad som kommer att hända i framtiden lämnas öppet, men för att vara en Sala-serie var den ovanligt tydlig med orsaken, trots allt ;-)

Sin vana trogen när han arbetar i färg ser Sala till att teckningarna ser mycket inbjudande ut med sina tydliga linjer och klara, starka färger. Sen jag såg de första serierna av honom där han jobbade i färg har jag svårt för hans svartvita serier; jag saknar hans färgsinne alltför mycket. Karaktärerna i serien har alla sitt personliga utseende, och oftast lyckas Sala skildra deras känslor med små medel på ett utmärkt sätt.

Men det är en sak som är lite konstigt med det här albumet. Vid flera tillfällen syns människor som borde vara panikslagna eller drabbade av andra synnerligen starka känslor, men på teckningarna ser det ut som om de inte nämnvärt lider alls. Det var så tydligt att jag ett långt tag trodde att det fanns en poäng med det, att det hela skulle visa sig att allt som händer bara var något slags utdraget skämt med huvudpersonerna, men så var det alltså inte. Likaså händer det då och då att personer på bilderna inte tittar åt det hållet det borde, som exempelvis att de tittar snett över huvudet på någon som pratar med dem. Jag vet inte vad de här tydliga missarna i teckningarna beror på; kanske har Sala helt enkelt haft lite för bråttom, eller så har en del av teckningarna klippts om med glitchar som följd. Det är absolut inte några fel som stör mig mycket, men lite irriterande var de allt eftersom de var så oväntade, med tanke på att teckningarna i allmänhet ser precis lika suggestiva ut som någonsin.

Jag skulle nog själv vara liiite mer rädd än dem i ruta 3

Så en inte alls dum bok i det mindre kvadratiska formatet, framförallt om man känner för en elegant framförd skräckis med ett rätt rått innehåll.

Direktlänk Lämna en kommentar

Velveteen & Mandala

20 september, 2011 at 20:44 (Serier) (, )

Oookej…

Är det någon som kommer ihåg den japanska filmen Efter livet för sisådär 10 år sedan? En drömsk film som utspelar sig i limbo, om hur människor som dött får välja ett enda minne att ta med sig in i evigheten, och hur de som jobbar i limbo hjälper människorna att hitta ett bra minne och som sen också iscensätter det? Om ni gör det, ta känslan från den filmen och blanda upp den med rikliga doser vapen, tonårsflickor med grava problem och mycket naket, och resultat blir någonting som antagligen inte alls påminner om stämningen i Velveteen & Mandala, en ny manga skriven och tecknad av Jiro Matsumoto utgiven på Vertical Inc.

Velveteen och Mandala är två flickor i tonåren som tillbringar det mesta av sin tid i utkanten av staden; attiraljer som hör till de nyligen avlidna släpps med jämna mellanrum ner i området från flygplan, och då och då följer det också med deadizens själva (en ordlek på dead + citizen) som behöver dödas igen för att de verkligen ska förstå att de faktiskt är döda. Någon bakgrund som förklarar det bisarra samhället som Velveteen och Mandala lever i finns inte utan det lämnas upp till läsaren själv att pussla ihop, och eftersom det bara är frågan om en enda bok på dryga 300 sidor är det mycket som är lika obegripligt efter att jag läst boken som innan.

En antydan till förklaring av Velveteen och Mandala själva finns, men egentligen spelar det ingen roll för det här är inte en bok som är ute efter att berätta en historia. Här handlar det istället om att frammana primitiva känslor, må de vara av skräck, äckel eller humor av det mindre subtila slaget, och om att förvirra läsaren. Varje kapitel går egentligen utmärkt att läsa fristående från de andra eftersom det knappast går att tala om en röd tråd som går genom hela boken, och det är kanske så man bäst läser Velveteen & Mandala: Ett kapitel / kväll, som en slags perverterad godnattsaga. För perverterad är nog en ganska bra beskrivning av boken; inte menat som en negativ kritik, bara som en varning att det är en mycket grafisk bok, vad än det grafiska består i.

För att vara en Vertical Inc.-bok är det här en udda fågel. De flesta andra mangorna som man ger ut är alla betydligt mer kontrollerade, med en handling som är enkel och rak (som den eteriska Twin Spica eller den oändligt söta Chi’s Sweet Home), men Velveteen & Mandala är någonting helt annat. Är det en bra serie? Jag är faktiskt inte säker. Det var bitvis fascinerande att läsa den, men å andra sidan är det inte så att jag tycker det är synd att det inte finns fler delar. Slutomdömet för min del är nog att det är en bok som man definitivt kan plocka upp om man känner för någonting annorlunda, men att man inte ska vänta sig ett mästerverk.

PS. Här kan den som är intresserad läsa ett kapitel ur serien; det ger en ganska bra bild av hur serien är, även om just det här kapitlet inte innehåller riktigt lika mycket grafiska scener som en del andra. DS.

Direktlänk 9 kommentarer

Like a Sniper Lining Up His Shot

19 september, 2011 at 12:53 (Europeiska serier) ()

Fantagraphics fortsätter att peta ur sig Tardi-album; efter West Coast Blues förförra året  är det nu dags för ytterligare en serieversion av en bok skriven av den franske noir-författaren Jean-Patrick Manchette: Like a Sniper Lining Up His Shot.

Personligen är jag ingen större deckarfantast; genren har aldrig riktigt tilltalat mig (med något enstaka undantag), men Tardis deckarserier (det börjar bli en hel del vid det här laget) hör till mina favoriter, oavsett vem som står för manuset. De har alla ett fatalistiskt drag där det känns som om personerna bara hjälplöst kan följa med när handlingen sätter igång, ett stildrag som jag uppskattar. Den ödesbestämda stämningen förstärks också i exempelvis LaSLUHS av att originalromanens tempus har behållits, dvs att handling beskrivs i imperfekt (…, sa han.). Serier utspelar sig nästan alltid i nutid, romaner i dåtid, så när en roman överförs till seriemediet med bibehållet tempus får handlingen ofta något av det obönhörliga av sig; vad som ska hända är redan bestämt, och det enda som återstår är att se det hela utspela sig framför mina ögon. (*)

(Klicka för större format)

Teckningsmässigt fortsätter Tardi på sitt vanliga sätt, med rätt grovt karikerade människor som ändå på något sätt ser djupt realistiska ut. Tardi verkar ha fulländat en stil som går ut på att teckna människor på ett sätt som gör att jag förstår precis hur de skulle se ut om de fanns på riktigt, även om Tardis egen bild inte på något sätt liknar ett foto. Hergé-influenserna syns fortfarande i linjerna, men i Tardis version är linjerna en smula rundare och lite ostadigare, och miljöerna är alla lätt slitna och bara de mest symptomatiska detaljerna finns  kvar i bakgrunderna. Det är en mycket effektiv stil som jag själv är lätt förvånad över att jag tycker om så mycket eftersom den kan se rätt tråkig ut; det som gör den så bra är att Tardi är en mästare i att hantera den.

Vad som också visar hur skicklig Tardi är på att hantera seriemediet är det faktum att LaSLUHS gång på gång bryter mot en av de vanligaste reglerna för hur man ska göra serier:

Berätta inte i ord det som utspelar sig i bild.

I LaSLUHS är det snarare regel än undantag att de rikligt förekommande berättartexterna utförligt beskriver det vi ser i bild, men vad som i normala fall skulle vara irriterande är här en integral del av serien som ger den dess speciella karaktär. Speciellt när det gäller omarbetningar av romaner till serier brukar det kännas otympligt och det blir alldeles för uppenbart att det är just en omarbetning, men när jag läser Tardi så känns det aldrig så; det här är en serie, ingenting annat, och att ursprungsmanuset råkar vara en roman är bara en irrelevant detalj.

Jag tänker inte beskriva handlingen utförligt; en styrka i noir-berättelser av den här typen är att som läsare bara följa med i alla svängar som intrigen tar. Varde nog sagt att det handlar om en lönnmördare som bestämt sig för att dra sig tillbaka, men hans f.d. uppdragsgivare är inte nöjda med det beslutet. Det är en mycket våldsam historia om en man som varken är särskilt trevlig eller smart, men resultatet är gripande. En av Tardis allra bästa deckare, utan tvekan!

(Klicka för större format)

(*): Jag borde nog skriva något inlägg om hur det här med tempus-hanteringen fungerar i serier kontra böcker och film, och vad det innebär för läsningen. Det intressanta är hur ett verk som bryter mot det vanliga upplevs, dvs böcker skrivna i presens eller serier/filmer som berättas i imperfekt. När det händer blir känslan ofta mycket speciell, som att en bok känns mer omedelbar eller att en film får den redan omnämnda känslan av fatalism. Men det är en artikel för en annan dag :-)

Direktlänk 3 kommentarer

Jonah Hex

15 september, 2011 at 23:30 (Serier) ()

Med anledning av DCs reboot tog jag och kollade igenom vad för tidningar de egentligen gav ut innan rebooten, jämfört med vilka som skulle finnas efteråt. Jonah Hex visade sig vara en av titlarna man faktiskt gett ut ett tag nu; 70 nummer närmare bestämt, en ganska hög siffra för en så pass avvikande serie: En västern utan övernaturligheter, och såvitt jag visste utan egentliga kopplingar till de vanliga DC-universumet. Dessutom skriven av Justin Gray & Jimmy Palmiotti, författarna till den utmärkta Power Girl-serien, och med teckningar av bland annat Jordi Bernet. Lite pinsamt att jag helt hade missat den, men nu har jag läst igenom de 70 numren och ska därför dela med mig av mitt tyckande :-)

Tecknare: Jordi Bernet

Först och främst vill jag konstatera att det är en riktigt lyckad serie, som känns samtidigt modern och en smula gammalmodig. Det moderna består i hur huvudpersonen själv skildras: Jonah Hex är en anti-hjälte av det råare slaget som faktiskt inte har ett hjärta av guld gömt bakom den grova yttre fasaden (Hexs särpräglade utseende med hans vanställda ansiktshalva har alltid varit ett kännetecken för serien). Men han är inte heller framställd som en ren våldsverkare där underhållningsvåldet är poängen med serien och karaktären. Istället är han en förvånansvärt tredimensionell människa som har en relativt stark inre moralisk kompass (som kanske inte pekar åt något trevligt håll, förvisso), men till skillnad från den uttjatade mannen som aldrig kommer överge sina principer gör Hex det ibland, när det verkar vettigt.

Tecknare: Rafa Harres

I de tidigare Jonah Hex-serierna presenterades han betydligt mer endimensionellt, som en prisjägare som aldrig avvek från sin privata moraluppfattning, men här är han betydligt mer mänsklig. Framförallt har han fått ett närmast suicidalt temperament; han bryr sig inte ett skit om vad som händer honom, även om han ibland, med långa mellanrum, kan bry sig en smula om någon annan. Han gör några fåtal tämligen tafatta försök att komma ur våldsspiralen, som ett giftermål med påföljande barnafödsel, men han faller alltid tillbaka i gamla spår. Från att ha varit en av de mer ointressanta karaktärerna i DCs stall har han här hastigt och lustigt förvandlats till en av de starkaste med en personlig historia som berör.

Tecknare: Eduardo Risso

Det gammalmodiga draget i serien är att den otrendigt nog satsar på avslutade historier, med några enstaka exempel på historier som sträcker sig över mer än ett nummer. Det påminner om Gray & Palmiottis Power Girl som också fungerade att plocka upp ett nummer här och där, något som är nästan unikt i DC och Marvels tidningar nuförtiden. Det är skönt att som omväxling kunna slå sig ner och läsa en berättelse utan att behöva ha läst alla nummer innan för att kunna hänga med.

Och för att ytterligare understryka att det här inte handlar om en oändlig fortsättningsserie hoppar också numren vilt mellan åren. I ett nummer får vi följa Hex som medelålders, i nästa är han en nedsupen gammal gubbe på gravens rand, och efter det en pojke. Kort sagt, de 70 numren porträtterar Hex genom att ge oss mer eller mindre slumpmässiga episoder ur hans liv. Då och då innebär det att man kan läsa en episod där någon försöker ta död på Hex för någon gammal oförrätts skull, men oförrätten ifråga har ännu inte skildrats i serien. Det är ett lapptäcke som långsamt fylls ut av den som läser alla numren, men för den som inte gör det är det ändå bra underhållning. Själv var jag i början inte säker på om det jag inte riktigt förstod berodde på att jag inte läst 70-80-talsseriena med Hex, men efter ett litet tag insåg jag att det bara var att acceptera att allt inte hade förklarats (åtminstone inte ännu).

Tecknare: David Michael Beck

Jag måste också nämna att även om det mesta är relativt dystra historier om våld och död (det är inte för inte som Jonah Hex försörjer sig som prisjägare) så finns det också historier som istället drar åt det humoristiska hållet. Framförallt gäller det när en annan av DCs gamla västern-hjältar dyker upp, Bat Lash, vars pratglada och optimistiska humör inte faller Hex i smaken. Alls.

Väl i farten med att läsa tog jag också och läste igenom de tre mini-serierna med Hex som gavs ut på Vertigo på 90-talet och det var intressant att jämföra versionerna. Vertigo-serien visade sig vara en mycket typisk Vertigo-titel för dess tid, med en alldeles för krystad ansträngning att vara bisarr och utmanande. Jonah Hex får i mini-serierna slås mot monster som zombies och Cthulhu-fasor, ihopkopplat med en himskans massa antydningar om sex. Hex själv är den i grunden präktige mannen med ett hårdhudat yttre skal, som dessutom kan kläcka ur sig ironiska kommentarer så fort det krävs. En serie som har åldrats extremt mycket; den kan knappast ha känts fräsch när den kom ut, i kölvattnet av alla andra liknande Vertigo-serier, och att läsa den nu (och kanske framförallt efter att ha läst de nya serierna om Hex) känns rent ut sagt antediluvianskt.

Tecknare: Darwyn Cooke

Och slutligen måste jag också nämna en annan mycket positiv sak med serien: Tecknarna. Titeln saknar en fast tecknare och istället passerar diverse artister förbi, och fascinerande nog visade sig varenda en vara intressant. En del klassiska serietecknare finns med, som redan nämnda Jordi Bernet tillsammans med namn som J H Willimas III, Paul Gulacy, Russ Heath, Dick Giordano (hans sista serie) och Darwyn Cooke, men även en hel del för mig nya namn. Ingen av dem tecknar i den generiska (och extremt tråkiga) moderna superhjältestilen, och även om en del kanske inte helt lyckas med teckningarna är de alla åtminstone intressanta att studera, i deras försök att göra någonting eget. Det verkar som om DC bitvis har använt Jonah Hex som en titel att låta nya artister pröva sina vingar, och det visar sig vara ett vinnande koncept; det var länge sedan jag läste en mainstream-titel som var lika grafiskt spännande/omväxlande.

Tecknare: Phil Noto

Nog skrivet; det är som förhoppningsvis framgått en serie av ett ovanligt handfast slag, med rejäla historier utan alltför mycket krusiduller, paketerade på ett lika ovanligt läsvänligt sätt. Och halleluja, hela sviten ges ut i samlingar om 6 nummer / bok för de som liksom jag missat tidningen!

Direktlänk 5 kommentarer

Mer på-tuffning: Captain Easy, Little Nothings och Incognito

13 september, 2011 at 22:05 (Dagspresserier, Europeiska serier, Superhjältar) (, , , , , , )

Dags för lite fler serie-rekommendationer vad gäller pågående utgivningar som man inte bör missa!

Easy + vän behöver hjälp

Captain Easy av Roy Crane: Den andra volymen som samlar söndagssidorna av den här klassiska 30-talsserien kom ut för några månader sedan på Fantagraphics. Samma trevliga innehåll, samma trevliga stora format, samma gudsigförbarme fula omslag. Som jag skrev förra gången är det här inte en serie med moderna historier, men de gör det de ska helt OK: Easy hamnar i knipa, Easy krånglar sig ur knipan, Easy träffar åtminstone någon vacker dam. Det bästa med den är utan tvekan teckningarna; för en gångs skull vill jag rekommendera en serie även till de som kanske inte tycker manuset är sådär himskans intressant för det här är ett perfekt exempel på hur man tecknar en serie.

Little Nothings av Lewis Trondheim: Den fjärde boken av Trondheims serieblogg har precis kommit ut, och den är lika bra som de föregående. Trondheim har blivit några år äldre, han bekymrar sig lite mer för sjukdomar och annat åldersrelaterat, och han är ofta ute på resor i diverse serie-sammanhang. Precis som förut alltså, med en Trondheim som fortsätter att visa att han behärskar alla sorters serier. Och den som vill läsa serien på nätet kan också precis som förut följa den på det amerikanska förlagets hemsida här.

Incognito, skriven av Ed Brubaker och tecknad av Sean Phillips: När Incognito kom ut för två år sedan berömde jag serien för dess lyckade mix av superhjältar och crime. Nu har Brubaker & Phillips skrivit en uppföljare kallad Incognito: Bad Influences och det är fortsatt bra läsning. Brubakers manus är lika proffsigt som alltid (han är nu efter bland annat de här serierna och hans Captain America den stora stjärnan i den här genren) och Phillips teckningar är bra de med i sin relativt tydliga stil men med en passande nött känsla. Han börjar också mer och mer påminna om Dave Gibbons; i slutet av I: BI skulle vissa rutor nästan kunnat vara tagna ur Watchmen, om färgläggningen hade varit mer i Watchmen-stilen.

Det som är lite synd är just det faktum att det här är en fortsättning. Det är alldeles för sällsynt i superhjälte-världen med avslutade serier där man inte behöver ha läst serien i åratal för att förstå vad som händer, och därför gillade jag att Incognito var en ny serie och dessutom avslutad i och med första albumet. Nu är Zack tillbaka och visserligen är det fortfarande intressant att följa hans kamp för att kunna relatera till vanliga människor och ett vanligt liv, men tyvärr är de delarna mer eller mindre en repetition av samma saker från den första boken. Den här delen har dessutom betydligt mer av superhjältar och mindre av crime, och avslutningen är definitivt ett ”Fortsättning följer”-slut. Jag kommer absolut köpa nästa bok också, om det blir en, men jag saknar trots det den rena och fräscha känslan av ett avslutat helt som den förra boken gav.

Många läsvärda serier finns det, och fler kommer ut varje vecka. Tur det :-)

Direktlänk 2 kommentarer

A Zoo in Winter

11 september, 2011 at 21:45 (Manga) (, )

Varje gång förlaget Fanfare/Ponent Mon kommer ut med en ny bok är det en glad överraskning. Inte bara för att det oftast är utmärkta böcker utan också för att det är ett förlag som är absolut odugligt på att göra reklam för sina böcker, eller för den delen att överhuvudtaget meddela någon att de kommit ut. För egen del brukar det bli att jag någon gång med långa mellanrum tittar in på deras webbsajt för att se vad de håller på med, och sen om det finns något nyutkommet / något planerat så beställer / förbeställer jag den. Att hoppas på att böckerna ska dyka upp i en bokhandel nära dig är att ha större förtröstan än jag vågar ha…

Men nu, till den senaste surpris-boken: A Zoo in Winter, en envolyms historia både skriven och tecknad av Jiro Taniguchi, Fanfare/Ponent Mons största stjärna. Taniguchis serier är alltid läsvärda, oavsett vem manusförfattaren är, men när det är han själv som ligger bakom kan man räkna med mästerverk som The Walking Man eller A Distant Neighborhood. Och AZiW är ingen besvikelse; den här inbundna boken är lika känslig, lika finstämd som jag kunnat hoppas, utan att någonsin bli pjåskig eller melodramatisk. Det är en av Taniguchis stora talanger, att kunna presentera historier som ADN eller AZiW som om man återberättar dem låter som någonting som garanterat kommer drypa av känslopjunk av den sort som Hollywood-filmer ibland excellerar i, men i Taniguchis serier är handlingen istället medryckande och oavbrutet engagerande.

Sen har vi hans teckningar som är lika bra de med. Om man bara kastar ett öga på dem ser de kanske ut som vilken manga som helst i den realistiskt och en smula stela stil (som exempelvis långköraren om Kōsaku Shima), men tittar man lite närmare märker man hur Taniguchi fångar in känslor med en utsökt precision, och med små medel förmedlar karaktärernas inre liv. Och den som påstår att alla människor ser likadana ut i manga (jodå, det finns de som gör det fortfarande) kan gott studera Taniguchi; de är alla olika, ögon-näsa-mun och hela alltet ;-)

Men några ord om vad AZiW faktiskt handlar om kan nog behövas också.

Hamaguchi kastas oförberedd in i kampen

AZiW är något så oväntat som en nästan självbiografisk serie. Huvudpersonen heter visserligen Hamaguchi, men liksom Taniguchi själv bosätter han sig på 60-talet i Tokyo där han får ett jobb som assistent hos en redan etablerad manga-tecknare. Som en sann Taniguchi-serie saknas det yttre dramat så gott som helt; allt av betydelse utspelas inom personerna. Ett typiskt exempel är det första kapitlet som berättar hur det kom sig att Hamaguchi flyttar till Tokyo, där en garanterat dramatisk scen måste ha utspelat sig men Taniguchi väljer att bara hänvisa till den i det nästa kapitlet. Så den som letar efter klassisk action får letanågon annanstans!

I och med AZiW kan man nu på engelska läsa åtminstone tre radikalt olika serier om hur det är att jobba i mangabranschen: AZiW själv, Yoshihiro Tatsumis hyllade självbiografiska tegelsten A Drifting Life, och Ohba & Obatas Bakuman. En nedtonat känslig berättelse, en mer utpräglad historielektion, och en överdriven men mycket rolig action-version av manga-tecknandet. Men det fascinerande med dessa tre är hur lika de är i själva skildringen av hur skapandet går till, trots att de utspelas med ett halvt sekels tidsskillnad och med helt olika mål: Redaktörerna, assistenternas slit för att kanske en dag själva bli en manga-ka (dvs den som får sätta sitt namn på serierna), deadlinens avskyvärda press med de sena nätterna, övernattningarna i studion/särskild lägenhet. Jag vet inte om det är för att det är klichéer att det är såhär det fungerar, men med tanke på att åtminstone både Taniguchi och Tatsumi knappast är intresserade av dylika så kan det nog vara att det helt enkelt är så det ser ut. Ganska långt från svenska Fantomen-tidningen misstänker jag :-)

Så ta och beställ A Zoo in Winter (eller hoppas på att er lokala seriebokhandel lyckats få in den, mot alla odds); Taniguchi förtjänar det.

Direktlänk 4 kommentarer

Serieutgivning som tuffar på: Fantomen, Blake och Mortimer, Girl Genius

5 september, 2011 at 22:59 (Dagspresserier, Europeiska serier) (, , , , , )

Mycket av serierna jag läser är såna som det inte känns så vettigt att recensera; vad ska jag till exempel säga om volym 9 av Twin Spica om jag redan skrivit om de 8 första? Därför gör jag istället så att jag då och då påminner om långkörar-serier som ges ut, så att man inte glömmer bort dem. Dagens skörd:

Fantomen, där den kompletta utgivningen av dagspresserien kommt fram till sin tredje del. Andra världskriget är nära men serien har inte riktigt nått fram till dit ännu, så Fantomen har fortfarande exotiska äventyr runt om i världen istället för att döda ondsinta japaner. Snärten i replikerna sitter som den ska, Moores teckningar är visserligen halvtaffliga tekniskt sett (han kan till exempel inte teckna händer överhuvudtaget) men rejält effektiva i sin fartighet, och Falks äventyr är omväxlande och det är uppenbart varför serien blev så populär som den blev. Lite färre kvinnoligor där alla blir kära i Fantomen vore förstås skönt ;-)

Blake och Mortimer fortsätter att översättas till engelska av Cinebook med omväxlande klassiska äventyr av Jacobs själv och nya album. Senast utkommet av det senare slaget är The Sarcophagi of the Sixth Continent i två delar, och The Gondwana Shrine,  båda skrivna av Sente och tecknade av Juillard. Som jag nämnt förut tycker jag att Benoit och van Hammes version är snäppet bättre än Sente/Juillard, men även de senare producerar bra serier. Dvs mycket text, täta historier som verkligen är genomtänkta, och stela men ändå charmiga teckningar av den riktigt gammelmodiga typen; Jacobs hade nog känt sig nöjd med de här nya versioner av hans serie, åtminstone om han velat att den skulle fortsätta i precis samma stil som när han själv skrev och ritade den.

Girl Genius, Phil och Kaja Foglios (numera) webbserie fortsätter envist att också tryckas på papper för de som föredrar att inte läsa på datorn; tio delar har nu kommit ut (och den första delen som var den enda som ursprungligen inte var i färg har nu också färglagts och getts ut i nyutgåva). Jag är väldigt svag för Foglios humor och Girl Genius är bitvis väl så rolig som Foglio har varit förut, men som jag skrev förut så lider GG otroligt av sin brist på tempo. Agathas gäng är fortfarande fast nere i Mechanicsburgs slott, och där har de nu vistats bokstavligen åratal (om man mäter tiden härute i min värld). För dem har det bara gått några dagar, så handlingen har inte kommit framåt alls. Det är nästan som om serien nu också är ett metaskämt med läsarna: När kommer de att inse att Agatha et al aldrig kommer komma ut utan istället kommer de spendera resten av sina liv nere i källarna, med en handling som bara blir mer och mer ohanterlig? Jag fortsätter läsa serien trots allt, på grund av humorn som fortfarande finns kvar, men jag utnämner nu GG till utan konkurrens Foglios sämsta serie. Tyvärr.

Så, en mycket kort genomgång av några bruksserier, dvs serier som inte på något sätt kan ses som revolutionerande eller måste-läsning, men som ändå behövs för att seriebranschen ska må bra och ha någonting för alla; även en serie-kost måste vara varierad :-)

Direktlänk 5 kommentarer

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 170 andra följare