Jonah Hex

15 september, 2011 at 23:30 (Serier) ()

Med anledning av DCs reboot tog jag och kollade igenom vad för tidningar de egentligen gav ut innan rebooten, jämfört med vilka som skulle finnas efteråt. Jonah Hex visade sig vara en av titlarna man faktiskt gett ut ett tag nu; 70 nummer närmare bestämt, en ganska hög siffra för en så pass avvikande serie: En västern utan övernaturligheter, och såvitt jag visste utan egentliga kopplingar till de vanliga DC-universumet. Dessutom skriven av Justin Gray & Jimmy Palmiotti, författarna till den utmärkta Power Girl-serien, och med teckningar av bland annat Jordi Bernet. Lite pinsamt att jag helt hade missat den, men nu har jag läst igenom de 70 numren och ska därför dela med mig av mitt tyckande :-)

Tecknare: Jordi Bernet

Först och främst vill jag konstatera att det är en riktigt lyckad serie, som känns samtidigt modern och en smula gammalmodig. Det moderna består i hur huvudpersonen själv skildras: Jonah Hex är en anti-hjälte av det råare slaget som faktiskt inte har ett hjärta av guld gömt bakom den grova yttre fasaden (Hexs särpräglade utseende med hans vanställda ansiktshalva har alltid varit ett kännetecken för serien). Men han är inte heller framställd som en ren våldsverkare där underhållningsvåldet är poängen med serien och karaktären. Istället är han en förvånansvärt tredimensionell människa som har en relativt stark inre moralisk kompass (som kanske inte pekar åt något trevligt håll, förvisso), men till skillnad från den uttjatade mannen som aldrig kommer överge sina principer gör Hex det ibland, när det verkar vettigt.

Tecknare: Rafa Harres

I de tidigare Jonah Hex-serierna presenterades han betydligt mer endimensionellt, som en prisjägare som aldrig avvek från sin privata moraluppfattning, men här är han betydligt mer mänsklig. Framförallt har han fått ett närmast suicidalt temperament; han bryr sig inte ett skit om vad som händer honom, även om han ibland, med långa mellanrum, kan bry sig en smula om någon annan. Han gör några fåtal tämligen tafatta försök att komma ur våldsspiralen, som ett giftermål med påföljande barnafödsel, men han faller alltid tillbaka i gamla spår. Från att ha varit en av de mer ointressanta karaktärerna i DCs stall har han här hastigt och lustigt förvandlats till en av de starkaste med en personlig historia som berör.

Tecknare: Eduardo Risso

Det gammalmodiga draget i serien är att den otrendigt nog satsar på avslutade historier, med några enstaka exempel på historier som sträcker sig över mer än ett nummer. Det påminner om Gray & Palmiottis Power Girl som också fungerade att plocka upp ett nummer här och där, något som är nästan unikt i DC och Marvels tidningar nuförtiden. Det är skönt att som omväxling kunna slå sig ner och läsa en berättelse utan att behöva ha läst alla nummer innan för att kunna hänga med.

Och för att ytterligare understryka att det här inte handlar om en oändlig fortsättningsserie hoppar också numren vilt mellan åren. I ett nummer får vi följa Hex som medelålders, i nästa är han en nedsupen gammal gubbe på gravens rand, och efter det en pojke. Kort sagt, de 70 numren porträtterar Hex genom att ge oss mer eller mindre slumpmässiga episoder ur hans liv. Då och då innebär det att man kan läsa en episod där någon försöker ta död på Hex för någon gammal oförrätts skull, men oförrätten ifråga har ännu inte skildrats i serien. Det är ett lapptäcke som långsamt fylls ut av den som läser alla numren, men för den som inte gör det är det ändå bra underhållning. Själv var jag i början inte säker på om det jag inte riktigt förstod berodde på att jag inte läst 70-80-talsseriena med Hex, men efter ett litet tag insåg jag att det bara var att acceptera att allt inte hade förklarats (åtminstone inte ännu).

Tecknare: David Michael Beck

Jag måste också nämna att även om det mesta är relativt dystra historier om våld och död (det är inte för inte som Jonah Hex försörjer sig som prisjägare) så finns det också historier som istället drar åt det humoristiska hållet. Framförallt gäller det när en annan av DCs gamla västern-hjältar dyker upp, Batton Lash, vars pratglada och optimistiska humör inte faller Hex i smaken. Alls.

Väl i farten med att läsa tog jag också och läste igenom de tre mini-serierna med Hex som gavs ut på Vertigo på 90-talet och det var intressant att jämföra versionerna. Vertigo-serien visade sig vara en mycket typisk Vertigo-titel för dess tid, med en alldeles för krystad ansträngning att vara bisarr och utmanande. Jonah Hex får i mini-serierna slås mot monster som zombies och Cthulhu-fasor, ihopkopplat med en himskans massa antydningar om sex. Hex själv är den i grunden präktige mannen med ett hårdhudat yttre skal, som dessutom kan kläcka ur sig ironiska kommentarer så fort det krävs. En serie som har åldrats extremt mycket; den kan knappast ha känts fräsch när den kom ut, i kölvattnet av alla andra liknande Vertigo-serier, och att läsa den nu (och kanske framförallt efter att ha läst de nya serierna om Hex) känns rent ut sagt antediluvianskt.

Tecknare: Darwyn Cooke

Och slutligen måste jag också nämna en annan mycket positiv sak med serien: Tecknarna. Titeln saknar en fast tecknare och istället passerar diverse artister förbi, och fascinerande nog visade sig varenda en vara intressant. En del klassiska serietecknare finns med, som redan nämnda Jordi Bernet tillsammans med namn som J H Willimas III, Paul Gulacy, Russ Heath, Dick Giordano (hans sista serie) och Darwyn Cooke, men även en hel del för mig nya namn. Ingen av dem tecknar i den generiska (och extremt tråkiga) moderna superhjältestilen, och även om en del kanske inte helt lyckas med teckningarna är de alla åtminstone intressanta att studera, i deras försök att göra någonting eget. Det verkar som om DC bitvis har använt Jonah Hex som en titel att låta nya artister pröva sina vingar, och det visar sig vara ett vinnande koncept; det var länge sedan jag läste en mainstream-titel som var lika grafiskt spännande/omväxlande.

Tecknare: Phil Noto

Nog skrivet; det är som förhoppningsvis framgått en serie av ett ovanligt handfast slag, med rejäla historier utan alltför mycket krusiduller, paketerade på ett lika ovanligt läsvänligt sätt. Och halleluja, hela sviten ges ut i samlingar om 6 nummer / bok för de som liksom jag missat tidningen!

About these ads

4 kommentarer

  1. The New 52-uppföljning: Bleargh « Simon säger said,

    [...] med Action Comics). Efter att ha läst igenom hela den senaste Jonah Hex-tidningen och blivit riktigt imponerad hoppades jag att tidningen bara skulle fortsätta i samma stil som innan namnbytet. Det är [...]

  2. 50 hårdföra vikinganummer: Northlanders « Simon säger said,

    [...] (men heller ingen som är mycket sämre än de andra), men inte sedan jag läste den moderna Jonah Hex har jag sett en serie från DC eller Marvel som så rättframt försöker vara underhållande, [...]

  3. Karen Berger lämnar Vertigo « Simon säger said,

    [...] deras comfort zone. The New 52 tog kål på ett antal bra serier (personligen saknar jag mest Jonah Hex), och det är väl egentligen bara följdriktigt att efter att Hellblazer fråntagits Vertigo så [...]

  4. The New 52: Hur man förstör en serie | Simon säger said,

    […] Western, den nygamla tidningen som tog vid när DC i samband med rebooten The New 52 lade ner Jonah Hex. Och det är en smått fascinerande läsning, fast av det tråkigare slaget: Båda tidningarna har […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 169 andra följare