Pirates Ahoy!

13 oktober, 2011 at 13:06 (Dagspresserier) ()

Ingen recension idag, bara en kort blurb om en sak jag blev förvånad över: Efter att ordet piratkopiering har diskuterats så länge i termer av datorer och internet hade jag helt glömt bort att det faktiskt använts innan internet dök upp, men så råkade jag idag läsa följande Snobben-stripp från 17 januari 1979 i den senaste Peanuts-boxen från Fantagraphics; Peppiga Pia gör sitt första besök på ett bibliotek och vet inte riktigt vilken bok hon ska låna:

Gjord i en annan tid men den fungerar lika bra idag. Och Peppiga Pia skulle säkert leva i sin egen värld och gå sin egen väg idag med :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

1000 ögon vs Fantomen: Fight!

12 oktober, 2011 at 11:56 (Svenska serier) (, , )

Idag blir det en liten annorlunda recension. Istället för att recensera det avslutande numret av Jonas Anderson & Daniel Thollins 1000 ögon, med underrubriken Vondur, tänkte jag jämföra det med det senaste numret av Fantomen som finns ute i butik nu, nummer 21-22 2011. Skälet? När jag läst klart 1000 ögon så började jag fundera lite på hur jag egentligen ska skriva om serier som den. Det är en serie som ligger mittemellan fanzinen och proffstidningarna; tidningen i sig är tryckt på bra papper och påkostat med färgtryck, men utgivningen är ett samarbete mellan skaparna själva och Seriezonen (en seriebutik i Uppsala), och jag misstänker att det är ett labour of love snarare än ett försök att tjäna pengar på tidningen. Därför tänkte jag att det kunde vara intressant att knata till närmaste livsmedelsbutik och köpa ett nummer av Fantomen, den klassiska äventyrsserietidningen i Sverige som har en inhemskt producerad huvudserie, och jämföra en professionell serie med 1000 ögon. Det visade sig att jag hade lite tur också eftersom numret ifråga har som huvudnummer ett äventyr som innehåller övernaturligheter som en golem och diverse magiska böcker/attiraljer, vilket gör att jämförelsen med skräckserien 1000 ögon blir ännu lite intressantare :-)

Till verket!

Låt mig börja med teckningarna. Det är givetvis alltid en smaksak, men när jag tittar på Anderson & Thollins teckningar som går åt det kantiga och en smula karikatyrartade hållet och jämför dem med Kari Leppänens stela och urvattnade realism så kan jag tveklöst säga att de förstnämnda är betydligt roligare att titta på. A&T har en stil som är personlig och underhållande att titta på; de är inte fullfjädrade ännu och har till exempel problem ibland med att få personer att vara sig lika från sida till sida, men det har faktiskt Leppänen också, om än av andra skäl. A&T behöver helt enkelt träna lite mer, men Leppänen har en så utsmetad och opersonlig stil att alla personer ser ut som skyltdockor, med samma individuella egenskaper som dessa brukar ha. Det som gör att det går att hålla isär personerna är att de har ”unika” detaljer, som långt oborstat hår, en kraftig kroknäsa, osv; det är verkligen inte de allmänna fysionomierna som gör det. Skillnaderna är de typiska för en serie som gjorts med omsorg för att skaparna verkligen velat åstadkomma någonting bra, och en serie som är gjord på löpande band.

Färgläggningen finns det inte mycket att säga om förutom att den kanske är 1000 ögons starkaste kort med en varierad färgpalett där färg och svärta används på ett utmärkt sätt för att få fram stämning, medan Fantomens färgläggning är lika sorgligt ful som den var när tidningen började färgläggas. Man tycker kanske att efter mer än 20 år skulle de som gör tidningen ha lärt sig bättre, men det är fortfarande samma hopplöst trista urblekta färger med ljusgrönt/ljusblått/ljuslila och en förödande likformighet, oavsett miljön.

Och sen har vi då manuset. När jag skrev om 1000 ögon tidigare i år nämnde jag att handlingen kanske var lite väl generisk för en skräckserie och inte heller alltför läskig. Det gäller fortfarande men trenden som syntes redan med de två inledande delarna fortsätter här i Vondur: Det har blivit mer spännande och även läskigare, men också ännu lite mer plötsliga hopp och oförklarliga saker som händer. Det är inte alls svårförståeligt om man koncentrerar sig, men det händer väl mycket i den sista delen och allt hinns inte riktigt med. Men stämningen börjar infinna sig, och det var en trevlig avslutning på en helt OK svensk skräckserie.

Men när det gäller Fantomen-episoden Krokodilgudens tempel så finns det minsann ingen stämning alls. Teckningarna påverkar förstås bristen på dylikt, men manuset av Claes Reimerthi hjälper sannerligen inte till det heller. Det är ett typiskt hastverk, med:

  • Dålig korrekturläsning: ”Hör på! Du ska veta att fortfarande existerar!”.
  • Ett tröttsamt språk; det är ett historiskt äventyr som utspelar sig på farao Tutankhamuns tid och som så ofta när någonting utspelar sig länge sedan markeras det med ett styltigt högtravande språk: ”Varför förvägrar mig Aton en son? Varför välsignar han inte min säd? Har jag felat?”, ”Fräcka bastard!”,  och andra repliker i samma stil. Blandat med repliker à la ”Befall den att skydda oss mot demonen, då!” med dess barnsligt gnälliga tonfall som krockar med den högtravande stilen.
  • Slarvfel i handling, som när Fantomen (ok, det är inte Fantomen egentligen utan en man som heter Rahotep, men det är enklast att kalla honom för det) skriver ”Jag upptäckte att en av männen i templet fortfarande levde…” för att sedan på nästa sida leda ut två levande män.
  • Inkonsistent berättarröst. Det här är kanske det mest störande med hela serien, egentligen; när den börjar ska några personer läsa en papyrusrulle med berättelsen, men först kommer en liten historisk återblick på några sidor. I den är inblandad en del scener som inte är historiska utan hör till berättelsen i sig, dvs några scener som har att göra med den golem/lervarelse som sedan dyker upp. Sen börjar huvudpersonens (Fantomen) berättelse: ”…Här följer hans berättelse…”. Men trots det fortsätter serien att skildra scener som Fantomen inte sett eller kan ha hört talas om, uppblandat med textplattor i jag-form (dvs berättade av Fantomen), textplattor från någon slags allvetande berättare, och diverse historiska scener. Det är ett sammelsurium av berättarperspektiv utan styrsel, som dessutom alltför ofta envisas med att berätta i textplattor exakt vad som händer i bilden. Det är säkert tänkt att berättarrösten ska göra det hela mer stämningsfullt, som om någon berättar en saga för dig, men det fungerar inte alls med den alldeles för splittrade presentationen
  • Historiska detaljerna som är meningslösa och påklistrade. Hur Tutankhamun familj intrigerade beskrivs relativt utförligt (och det är en komplicerad historia som ska klaras av) men det saknar relevans för handlingen; det enda påverkan som finns är att en enda av intrigmakarna ber en skurk om att försöka få kontroll på lervarelsen, något som skurken ändå hade tänkt göra. Historielektionen som ges hade med fördel kunnat utlämnas; om man ska ha riktiga historiska personer som bifigurer ska det vara någon poäng med det. Det här känns som om man försökt applicera standard-formeln för ett historiskt Fantomen-äventyr (dvs att berätta den ”sanna” historien om vad som egentligen hände, där Fantomen spelar en stor roll) på en berättelse där den helt enkelt inte passar.
  • Lösa trådar en masse. En del beror på att det finns några tidigare delar om Rahotep/Fantomen, men en del kommer helt och hållet från den här historien, som den drunknade mannen i början av serien som har på sig ringen som kontroller lervarelsen; en ring som en äldre man återfann på sidan innan. Varför den plötsligt sitter på en drunknad man? Beats me!

Jag skulle kunna fortsätta ett tag till men egentligen var ju inlägget inte tänkt som en recension av Fantomen utan mer av 1000 ögon så jag slutar här. Min poäng med dagens övning är egentligen att visa en ganska fascinerande sak: En fanzinserie som 1000 ögon, som inte på något sätt är perfekt och fortfarande är mer lovande än egentligen helt färdig (även om framförallt färgläggningen och den allmänna grafiska presentationen är alldeles utmärkt) är ändå långt bättre på alla vis än en föregivet professionell serie som Fantomen, inklusive professionalismen i produkten i sig (korrekturläsning, slarvfel, grafisk design). Det är både uppmuntrande och deprimerande; uppmuntrande för att det finns så mycket talang ute i landet som kan göra bra serier, deprimerande för att de kommersiella pengar som satsas alldeles för ofta satsas på serier av så pass låg kvalité som Fantomen. Traditionens makt är stark, men jag hoppas att den kan brytas.

Direktlänk 6 kommentarer

Ett monster i familjen: Monster Christmas

11 oktober, 2011 at 12:21 (Europeiska serier) (, )

Efter Frank Millers fasansfulla Holy Terror och Mats Jonssons icke-fasansfulla men inte precis uppsluppna Mats kamp kan det behövas någonting lättsamt, och vem är bättre skickad att erbjuda någonting sådant än min stora favorit Lewis Trondheim? Den här gången i form av en barnserie som heter Monster Christmas, utgiven på förlaget Papercutz som också ger ut till exempel Smurf-albumen på engelska.

Monster Christmas är en ovanligt tydligt barn-fokuserad Trondheim-serie. Många av hans andra serier, som några av Dungeon-sviterna, Li’l Santa-böckerna, eller Astronauts of the Future, kan definitivt läsas av barn också, men i Monster Christmas saknas helt alla vinkar till vuxna läsare; här är det barnen som är målgruppen, inga andra. Det märks tydligast i hur serien är berättad: Berättarrösten i serien består uteslutande av textplattor skrivna på ett sätt som ett ganska litet barn skulle återberätta en historia. Ett mycket enkelt språk, presens-tempus, och ett naivt personligt tilltal.

Berättelsen i sig handlar om hur den lilla familjen + deras husdjursmonster Kriss ska fira jul, men det trasslar till sig när de på väg till semestermålet råkar få syn på hur jultomten blir jagad av ett stort monster som ätit upp alla hans renar och nu tänkt sig en liten efterrätt också; sen raglar historien vidare på ett mycket typiskt Trondheim-sätt. För den som läst mycket Trondheim tidigare är det roligt att se hur mycket ett barns berättarstil ”Och sen hände det. Och sen hände det. Och sen hände det.” påminner om hur han själv brukar skriva sina serier; skillnaden här är att eftersom barnen i serien själva berättar vad som händer känns det om något ännu mer slumpmässigt var handlingen ska ta vägen.

Vad betyder det när mamma börjar packa ens kläder?

Det är en kort serie, bara 32 sidor, men den är också precis som jag väntade mig mycket charmig. Trondheims teckningar ser ut som de brukar, men med personer som är en smula gulligare än vanligt (dvs deras kroppar är mindre medan huvudena är lika stora som vanligt; i övrigt är pappan och mamman misstänkt likt hur han brukar rita sig själv + sin fru i sina självbiografiska serier), manuset känns som om han bett sina barn berätta en spännande historia om jultomten och monster som han sedan själv bearbetat, och inte är boken dyr heller. Det finns två till album på franska om den lilla familjen som jag hoppas Papercutz också ger ut; bra barnserier är alltid en bristvara.

Direktlänk 3 kommentarer

Holy Terror: Holy Moley!

10 oktober, 2011 at 10:49 (Serier) (, )

Vojne, vojne, vojne…

Från att ha varit en av de absolut bästa serieskaparna i slutet av 80-talet har Frank Miller sjunkit långt ner. Mycket långt ner. Och efter att ha läst hans senaste bok, Holy Terror, så är det inte precis uppåt han är på väg åt nu heller.

För den som inte vet någonting om bakgrundshistorien för Holy Terror så började den som ett Batman-projekt med arbetsnamnet Holy Terror, Batman!, men förra året (Miller kan ta god tid på sig ibland) så beslöt sig Miller för att det nog inte var en Batman-historia trots allt, och bytte ut karaktärerna mot egenhändigt påhittade i den här serien. Och jag tror nog att DC var glada över det; Batman vs al-Qaida (som var pitchen för boken) var en usel idé redan från början, men Miller lyckas med konststycket att göra en usel idé oerhört mycket sämre i själva utförandet.

Men först det som faktiskt är bra (eller åtminstone intressant) med Holy Terror: Inledningen som skildrar hur The Fixer (dvs en mycket lätt maskerad Batman) jagar Natalie Stack, cat burglar (dvs en lika lätt igenkännlig Cat Woman) över hustaken i Empire City (…) och deras slagsmål med efterföljande påbörjade herdestund på taken är inte alls dum, grafiskt sett. Den extremt kontrasterade stilen som Miller började med i Sin City har här skruvats upp ytterligare en nivå; det är bitvis nästan omöjligt att se vad som skildras i bilden, speciellt när det är närbilder, men det ser absolut intressant ut. Anatomin på personerna ser visserligen lika skum ut som i alla Millers senare serier, men som sagt, det fungerar. Och när bomberna börjar smälla och terrorn startar är det fortsatt intressant.

Grafiskt godkänt (klicka för större bild)

Kommen så här långt trodde jag faktiskt att Holy Terror mot alla odds skulle visa sig vara en bok med kvalitéer. Men…

Resten av serien är enkel att recensera: Komplett skräp. Det svåraste är att bestämma sig för om jag ska börja med problemen den har som serie, eller problemen den har med innehållet. Men det här är en serierecension, så jag väntar lite med politiken :-)

När handlingen flyttar från Gotham Empire Citys tak händer plötsligt någonting med teckningarna. De bisarra anatomierna fortsätter, men det verkar som om Miller både fått slut på bläcket och på orken. Istället för de kontrastrika sidorna börjar personer ritas med bara streck, utan svärta, och strecken ser fullkomligt förskräckliga ut. Det är ingen styrsel på vilka streck som är tjocka och vilka som är smala. Strecken är bitvis rejält darriga och inte på ett medvetet sätt utan på ett slarvigt sätt. Det finns halvdana fansin på SPX som har säkrare figurteckning än vad Miller åstadkommer här.

Och manuset tappar all styrsel. Från att ha varit en typisk senare Miller-serie med extremt spartansk dialog och mycket upprepningar av korta sentenser (”That’s all.” ”That’s all.” ”That’s all.”) som ger en visserligen klichéartad men ändå tät stämning, och en handling som är ytterst fokuserad och som utspelar sig inom några få minuter uppe på taken (där de är mer än halva boken) exploderar serien i komplicerad handling: Terroristerna som just nu spränger bomber ska stoppas, The Fixers bakgrundshistoria klaras av, en judisk superagent introduceras inklusive sidekicks (en sida med bilder, en sida med extremt tät dialog om vem agenten är, och sedan syns vare sig han eller sidekicks till igen), terroristbasen hittas (det är ett gigantiskt tunnelsystem under den stora moskén i Empire City), infiltreras, krossas, och då och då visa vad terrorn gör med de utsatta. Det är ett totalt haveri; från att ha varit en extremt koncentrerad skildring blir det nu bara pyttipanna av allt, fylld med meningslös information och slarvigt presenterad plott.

Grafiskt (och innehållsmässigt) underkänt (klicka för större bild)

Men ännu har jag inte berättat vad det värsta med serien är, nämligen politiken!

Jag brukar hålla isär idéinnehåll och serie, dvs en serie med tvivelaktigt budskap kan likväl vara en bra serie (även om det är sällsynt). Men när en serie uttryckligen utger sig för att vara politisk propaganda, vilket Miller gjort i det här fallet, är givetvis budskapet en integral del av serien och därför vore det orättvist att hoppa över den delen. Och i Holy Terror är budskapet mycket enkelt och mycket tydligt: Islam är ont. Alla muslimer är onda. Alla medel är OK för att stoppa dem.

Samma sak som med det seriemässiga där det först var i den andra halvan som det gick katastrofalt snett gäller här. Det dröjer innan terroristerna får ett ansikte, men så fort det hänt blir det plågsamt att läsa boken. Tortyr som rättfärdigas, att alla muslimer heter Mohammed, att alla muslimer är med på komplotten, att moskéer på amerikansk mark bara är förklädda terroristtempel, att högt uppsatta amerikaner är med på muslimernas planer (och därför förtjänar att summariskt dödas); alla idiotiska rasistiska idéer man kan tänka sig lyckas Miller få med. Allting som komplicerar bilden, som muslimer som är mot fanatismen eller en mer nyanserad skildring av vad som hänt i Mellanöstern lyser givetvis med sin frånvaro. Missuppfatta mig inte; jag har absolut noll sympati för al-Qaida, men jag har lika lite sympati för påven, Kim-Jong Il, Khadaffi med flera, och det gör inte att jag anser att muslimer, katoliker, nordkoreaner, libyer är ansvariga för vad galningar som utger sig för att representera alla i gruppen säger.

Jag skulle kunna exemplifiera med egentligen godtycklig sida ur andra halvan av boken, men det är inte så mycket mening med det. En debatt är bara meningsfull om debattörerna har för avsikt att faktiskt lyssna på vad andra säger, och det är det plågsamt uppenbart att Miller inte är intresserad av att göra. Han har lokaliserat Fienden, och allting annat är betydelselöst och irrelevant.

Direktlänk 2 kommentarer

Mats kamp

9 oktober, 2011 at 01:20 (Serier) (, )

Innan jag börjar med recensionen av den här självbiografiska serieromanen ska jag själv erkänna en sak: Jag har haft svårt för Mats Jonssons serier. Både teckningsstilen, som jag tyckt varit lite väl simplistisk och tråkig, och det i mitt tycke rätt ointressanta självbiografiska innehållet. Jag har generellt svårt för både biografier och självbiografier eftersom jag helt enkelt inte är så intresserad av att läsa om vad personer har varit med om och tyckt; till exempel har jag alltid föredragit att läsa författarens romaner istället för att läsa om författaren själv. En historia blir inte sämre för att den har hänt på riktigt men den blir heller inte bättre, och därför vill det till att det biografiska är intressant i sig, och inte för att berättelsen råkar handla om en person som är känd. Dessutom är det så lätt hänt att självbiografier så uppenbart är skrivna bara för att författaren tycker att det är intressant med händelser som han/hon själv varit med om, bara för att det hänt just honom/henne. Så med den bakgrunden, dags att starta!

Mats kamp tar vid där den tidigare boken Hey Princess slutade. Kampen i titeln är kampen att kunna vara förälder, något som Mats och hans flickvän Victoria bestämmer sig för att bli. Det som följer är berättelsen om beslutet, boendet, reaktionerna, graviditeten, födelsen, och barnet själv under hennes första tre år.

Allt avhandlas med hjälp av korta historier som berättas på olika sätt: Klassiska seriestrippar, heluppslag med husen de bor i, sidor fyllda med text med enstaka illustrationer till. Det inbjuder till att alltid läsa lite till, bara ett avsnitt till, och för min del slutade det med att jag sträckläste boken trots att jag började läsa den sent på kvällen.

För mina tidigare invändningar till trots: Mats kamp är en riktigt bra bok, till och med för en skeptiker som mig. Jonsson lyckas skapa ett scenario som gör att jag som läsare rycks med, men som också gör att jag får lust att debattera om bokens idéinnehåll (jag är inte alltid överens med Jonssons samhällsanalyser, men det gör såklart inte boken sämre, snarare tvärtom). Att jag tycker den är betydligt mer lyckad än Jonssons tidigare böcker är väl just det att Mats kamps innehåll är intressantare: Det handlar inte bara om just Mats Jonssons erfarenhet av att bli/vara förälder utan också om hur det kommer sig att erfarenheterna blir det de blir.

Teckningsmässigt kommer nog aldrig Jonsson att bli någon av mina favoriter men jag tänker heller inte klaga på dem. Den myckna texten i serien kompletterar i det här fallet illustrationerna bra; utan texten skulle det inte alltid vara helt uppenbart vad personerna på bilderna känner och tänker (när de känner någonting starkt är det alltid mycket uppenbart, men när de inte storgråter/skrattar kan det vara knepigare att tolka ansiktsuttrycken). Passabelt, med andra ord.

Mats kamp var för mig en glad överraskning. Till och med en så pass glad att jag funderar på att leta upp Hey Princess och Pojken i skogen för att läsa igenom hela historien från början till slut!

PS. Ett exempel på att verklighetsbakgrund inte nödvändigtvis gör en berättelse bättre eller starkare: En av personerna som det berättas om i Mats kamp, Robert, är en person jag kände rätt väl innan hans alldeles för tidiga död 2006. Men skildringen av honom i Mats kamp blir för mig varken mer eller mindre gripande för att jag vet vem det är; det som gör att berättelsen fungerar är att Jonsson lyckas förklara varför Robert betytt så mycket för honom, ingenting annat. DS.

Direktlänk 5 kommentarer

Sentimentalt till max: Stargazing Dog

8 oktober, 2011 at 13:37 (Manga) (, )

Pappa har problem. Pappa har förlorat jobbet. Pappa skiljer sig. Pappa är sjuk. Pappa har inga pengar. Pappas dotter lyssnar inte på honom. Vad ska pappa göra?

Berättarrösten i Takashi Murakamis Stargazing Dog, en ovanligt kort mangabok på totalt 128 sidor (inklusive epilogen Sunflowers), är en hund. De första sidorna skildrar hur han köps till den lilla familjen (mamma, pappa, dotter), och hur han snabbt blir pappas hund; de andra tappar efterhand intresset så bara pappan blir kvar för att ta promenader med honom osv. Hunden förstår inte vad som pågår när pappan plötsligt får mycket mer tid att gå ut med honom (arbetslösheten), och varför de andra försvinner ur bilden (skilsmässan).

Sen går det snabbt utför, och huvuddelen av serien skildrar den roadtrip pappan och hunden tar genom Japan. Om allt såg blekt ut tidigare kan det ändå bli värre: Sjukdomar, plånboksstölder med mera gör att det snart ser riktigt illa ut för paret. Men hunden är optimistisk; som alla hundar är han nöjd så länge han får vara tillsamman med pappan/flocken, och så länge det fortsätter spelar ingenting annat någon roll. Och pappan är inte heller alltför missnöjd med sin nya ansvarslösa roll (eller snarare mycket enklare roll: Åk bil, med hund. Överlev.).

Pappa + hund

Det går inte att komma ifrån att det är för mycket sentimentalitet i Stargazing Dog. Varje gång jag är på väg att komma in i den så händer någonting alltför överdrivet som omedelbart rycker mig ur den igen, och så fortsätter det. Visst kan det rycka lite i tårkanalen mot slutet, men det räcker inte: Den här serien skulle behövt skruva ner känslorna ordentligt för att bli riktigt bra. Det är också problematiskt att pappan är så ointressant som person: Att hans fru vill skiljas och hans dotter inte är intresserad av honom är helt begripligt eftersom han aldrig engagerar sig i familjen. Så fort någon frågar honom om något hummar han bara, menlöst instämmande, och det verkar uppriktigt sagt som om han inte bryr sig om någonting. Förutom hunden då, och det visar sig först under roadtrippen.

Så vad vi har här är en berättelse som är tänkt att vara gripande men där en av de två huvudkaraktärerna bara är ett stort Jaså. Hunden kan jag tycka lite bättre om men det är bara för att han har alla en hunds vanliga egenskaper: Trofasthet in i döden. Så han saknar egentligen helt personliga drag, han är en helt vanlig hund.

Epilogen, som är nästan lika lång som huvudberättelsen, är faktiskt mycket bättre. Den följer istället socialarbetaren Okutsu som blir involverad i fallet och börjar försöka utreda vad som egentligen hände. En hund är återigen involverad, men plötsligt lyckas Murakami balansera sin serie på ett mycket bättre sätt. Det är återigen sentimentalt så det förslår, men istället för att kännas som om det bara staplas elände på elände är det här en mycket mer komplett berättelse, där det sorgliga har en poäng utöver att bara vara sorgligt. Okutsu är en betydligt intressantare person än pappan i den första delen, och jag tycker nog att till och med hunden är mer fullödigt beskriven här (men det kanske bara är för att jag tycker serien i sig var så mycket bättre).

Okutsu + Hund

Teckningarna har jag egentligen inte så mycket att säga om. De är funktionella utan att någonsin glänsa i sin halvt realistiska (bakgrunder, hundarna) och halt karikatyrartade (människor med aningen för stora huvuden och överdrivna anletsdrag) stil.

Så när jag lade ner boken var det med en kluven känsla. Titelberättelsen var tyvärr inte alls så bra som jag hade hoppats, men å andra sidan lyfte boken definitivt tack vare avslutningen. Okutsus filosoferande om hur pappan och hunden haft det under sin resa, tillsammans med hans egna hågkomster av hunden han haft som ung, gjorde att boken Stargazing Dog blev läsvärd, även om historien Stargazing Dog egentligen inte var det :-)

Direktlänk 2 kommentarer

Den glädjelösa ön

6 oktober, 2011 at 21:04 (Serier) (, )

Det börjar arta sig med den svenska serieförlagsfloran. Det finns fortfarande inget förlag som motsvarar gamla Carlsen på 70-80-talet med dess generösa utgivningen av de breda europeiska serierna eller Epix/Medusa med dess inriktning på moderna serier av alla de slag, men däremot finns det nu flera småförlag som översätter intressanta serier från alla de håll: Kolik förlag (Kiki från Montparnasse m.fl.), Wibom Books (Lou-böckerna och snart också Posy Simmonds Tamara Drewe), Optimal, Albumförlaget, Galago, och säkert fler som jag glömt). Och sen också Ordbilder, som hittills enbart gett ut manga (som En kopp kaffe till) men som nu också gett sig på en spansk serie: Den glädjelösa ön, skriven och tecknad av Enrique Fernández.

DGÖ är en serie om mötet mellan Elianor, en liten flicka bofast på titel-ön, och Milander, en geolog på besök. Elianor visar sig ha en mycket livlig fantasi och en fullständigt utmattande energi som hon envist och glatt utsätter Milander för, något som han inte alls uppskattar; det är han som står för den utlovade glädjelösheten. Deras relation påminner en hel del om den lille prinsens med piloten, men med en mycket mer handfast handling och mindre finstämda ögonblick. Tillsammans med diverse konstiga oknytt blir Milander till slut tvungen att mer aktivt ingripa i livet på ön.

Det är en rätt enkel serie, men med en charm som till stor del kommer sig av de mycket speciella teckningarna. Jag kan inte tillräckligt om olika material och tekniker, men Fernández slicka stil ser ut att ha drag av datorfärgläggning alt. sprejfärger som trots det klarar sig från den sterila känsla som alltför lätt kan bli resultatet. Ibland kan det ändå kännas lite stelt, men så dyker det upp något konstigt djur eller en lyckad skildring av Elianor eller Milander och så känns allt bra igen. En särskild stor eloge förtjänar Fernández för de lyckostjälande krabaterna som ser ut som någon slags korsning mellan en pokemon och ett mumintroll.

En inte alls oäven serie är det, och jag är verkligen glad för att Ordbilder vågat ge ut den; det finns inte precis många översatta serier för barn i Sverige som inte ingår i en redan beprövad svit (som Spirou, Asterix osv), och att boken sen dessutom är i färg och tryckt på riktigt lyxigt papper gör det än ovanligare. Heja heja!

Direktlänk 9 kommentarer

The New 52-uppföljning: Bleargh

3 oktober, 2011 at 22:51 (Superhjältar) (, )

Jag var inte precis imponerad efter att ha läst den första titeln (där tillika flaggskepps-tidning) i DCs reboot, Justice League. Eller för att vara exakt, det var en djupt deprimerande erfarenhet att läsa tidningen, så usel var den. Men för att ge DC en chans tog jag och läste en bunt till av de nya titlarna; inte alla (jag tänker inte göra om misstaget med att läsa så mycket DC-tidningar i en bunt igen, som jag gjorde med Blackest Night…), men väl de som jag av olika anledningar var lite nyfiken på. Så, i utgivningsordning:

Action Comics: Den mest lovande av tidningarna, på min ära! Grant Morrison står för manuset, och den som läst hans All-Star Superman tidigare vet hur väl han behandlar gamle Stålis. Rags Morales står för teckningarna i den här titeln som utspelar sig när Stålmannen är nyanländ till Metropolis. Hans krafter är ännu inte fullt utvecklade (vi är tillbaka i ett universum där hans krafter växer med åldern, så här kan han t ex ännu inte flyga, bara hoppa högt), och han är betydligt mer impulsiv än vi är vana vid att se honom: Om han tycker att någon gjort fel så ska personen straffas, även om metoderna inte alltid är lagliga. En Stålmannen som han var från allra första början, med andra ord, och det första numret är en enda lång actionscen, mycket skickligt utformad. Om Morales & Morrison fortsätter lika bra som de börjat blir det här en riktigt intressant titel att följa.

Animal Man: Jeff Lamire (manus) & Travel Foreman (teckningar) tar sig an den gamle DC/Vertigo-karaktären, och faktiskt borde nog det här ha varit en Vertigo-tidning. Den är definitivt mer inriktad på skräck, så jag undrar om de vanliga DC-hjältarna verkligen kommer passa in här, om/när de dyker upp. Det är svårt att säga hur det kommer arta sig i långa loppet, men Foremans teckningar är bitvis riktigt bra och säregna, och kanske, kanske kan det bli någonting som är värt att följa.

Frankenstein, Agent of S.H.A.D.E.: En till Jeff Lemire-skriven tidning, den här gången tecknad av Alberto Ponticelli. Och skräck den här gången med, men bortsett från ett kort gästspel av Ray Palmer / Atomen så är det klassiska skräckfigurer som här bildat ett team som ska ta sig an monster mm. Frankensteins monster, en varulv, en vampyr, en mumie, och några till är vad vi bjuds på. En svagare skräck-start än Animal Man skulle jag säga, men det kan bero på att det är så mycket mer okänd bakgrund som måste presenteras här (organisation S.H.A.D.E., teamet, monstren som anfaller den amerikanska småstaden) Teckningarna är sådär; de är inte alltför stelt trista, men de är å andra sidan en smula grötiga. Så kanske kan bli någonting, men mindre lovande än AM, definitivt.

Hittills inte så pjåkigt faktiskt, men nu börjar det gå nerför. Mycket.

Legion Lost: Rymdens hjältar / Legion of Super-heroes var en favorit när jag var liten. Sen har jag då och då följt dem, trots att seriernas kvalité har varit en extrem berg-och-dalbana (med det fysiskt omöjliga resultatet att dalarna alltid varit djupare än topparna varit höga). Nu är det omstart igen, och en av LoSH-titlarna är alltså Legion Lost, skriven av Fabian Nicieza och tecknad av Pete Woods. Här får vi en handfull hjältar som blir strandsatta i vår tiden efter att tidsresor blivit mycket svårare att genomföra i och med rebooten. Jag har faktiskt inte mycket att säga om titeln; några rymdhjältar dyker upp, käbblar med varandra, jagar en skurk, och alla huvudpersonerna skulle kunna byta plats utan att det någonsin märktes. Att till exempel Brin Londo är en ensling gör bara att han sticker från de andra utan att vänta och att alla kommenterar att han återigen dragit iväg själv; i replikerna märks ingenting av personliga skillnader. En typisk blaha-titel.

Superboy: Scott Lobdell skriver om och R. B. Silva illustrerar ytterligare en tolkning av Stålpojken. Serien själv är väl inte så dålig; Stålmannens gener har på konstgjord väg korsats med en jordbos (hemligt vems), och klonen som nu har en tonårings kropp ska precis dumpas eftersom militären som driver projektet tror att de misslyckats när klonen plötsligt vaknar upp, visar sig ha åtminstone en del av Stålmannens krafter, varpå man måste försöka få kontroll på honom igen för att senare (antagligen) kunna använda sig av honom som ett vapen. En historia vi hört förut, och att man dragit in Stålmannen i det hela gör varken från eller till. Det här är ett exempel på det som jag inte gillar med hela konceptet The New 52: Alla tidningar ska knytas hårdare till varandra och det vanliga DC-universat, oavsett hur passande det är. Den här tidningen hade blivit minst lika bra som en fristående titel, och med större utvecklingsmöjligheter; som det är nu är den fast i alla traditioner som följer av att det är en Stålmannen-titel. Inte för att den verkar ha i sig att bli ett storverk, men en traditionellt berättad historia är inte alltid fel det heller, men nu kommer möjligheterna till överraskningar minska drastiskt.

Catwoman: Här har vi kanske The New 52s clou, på sitt alldeles egna sätt: En alldeles förskräcklig version av Kattkvinnan som är kat(t)astrofal så till den milda grad att jag inte riktigt vet vad jag ska säga. Allting i serien handlar om sex, presenterat på det mest sexistiska och torftiga sätt man kan tänka sig. Som höjdpunkt får vi oss till lags en liten inblick i hur Kattkvinnan och Läderlappen har sex; det intressantaste med det är nog att Läderlappen visar sig ha en hel uppsättning magmuskler som är helt unika:

Jag tänker inte skriva mer om den här titeln. Om ni googlar på den så kommer ni hitta hur mycket skriverier som helst om den, och jag kan bara instämma i all kritik den fått. Det enda positiva är tecknaren Guillem March som ibland visserligen visar upp anatomi-kunskaper som de ovan, men andra gånger faktiskt lyckas teckna riktigt intressant:

Manusförfattaren Judd Winick däremot…

Legion of Super-Heroes: Rymdens hjältars huvudtidning är överlämnad till den gamle räven Paul Levitz, med Francis Portela vid ritbordet. Det här är skräp: Urtrista och stela teckningar, och ett manus som känns som en hopplös misch-masch mellan det gammelmodiga och det moderna där Levitz tyvärr valt det sämsta hos båda. Det gamla är sättet som huvudpersonerna presenteras, med textblock, en efter en i en prydlig men dödligt tråkig rad, kompletterat med att personerna själva förklarar för människor de känt i åratal vad deras krafter består av. Det nya är att alla hjältarna ska vara så himla hippa, på ett sätt som känns extremt konstruerat. Det käbblas (här med), det ska vara mer realistiskt (dvs mer rått och fler sexanspelningar), och allt helt könlöst presenterat. Ibland kan man blanda gamla ingredienser och få någonting nytt och intressant, men här blir det bara helt förutsebart. Brainiac 5 tycker att han skulle vara ledare istället för den nuvarande eftersom han är så mycket mer intelligent? Jag har sett det förut, men mycket bättre.

Pust, snart klar!

Supergirl: I ännu högre grad än Stålpojken har DC alltid haft problem att få till Stålflickan. Hennes bakgrundshistoria har ändrats ett otal gånger, och här ger Michael Grenn+Mike Johnson (manus) och Mahmud Asrar (teckningar) sin version. Det är en variation på den vanligaste Stålflicke-versionen: Hon kommer till Jorden som tonåring, när Stålmannen redan är där som en fullvuxen man. I övrigt går det inte att säga mycket om tidningen; handlingen hinner inte komma igång riktigt så jag vet inte vad den egentligen kommer gå ut på. Hittills har vi bara fått se ett långt slagsmål med några stridsandroider, och Stålmannen som deus ex machina. Jag kan säga en sak: Asrars teckningar är ett utmärkt exempel på hur man kan teckna en klassisk superhjälte-serie på ett elegant sätt.

All Star Western: Här har vi en av de två titlarna jag trott på (tillsammans med Action Comics). Efter att ha läst igenom hela den senaste Jonah Hex-tidningen och blivit riktigt imponerad hoppades jag att tidningen bara skulle fortsätta i samma stil som innan namnbytet. Det är egentligen för tidigt att uttala sig om men början är inte lovande. Manusförfattarna är kvar (Palmiotti & Gray), intressant tecknare likaså (Moritat), men när Jonah Hex här besöker en storstad där en okänd mördare attackerar kvinnor är det nu givet att det är Gotham han besöker. Och inte nog med det, Arkham-fängelsets grundare dyker också upp i en av huvudrollerna. Om det här hade varit ett av numren i Jonah Hex-tidningen hade jag nog inte haft någonting emot att man drog in Gotham och Arkham, men i och med att man nu gör det i första numret efter rebooten som ska göra alla tidningar mer beroende av varandra blir jag misstänksam. Djupt misstänksam. Jag hoppas att det här var en engångshändelse, men jag fruktar det värsta.

Klicka, men bara om ni vill läsa Clark Kents inte riktigt odödliga prosa

Superman: Och så en till av de större titlarna som avslutning, Stålmannens egna. George Pérez (mest känd som tecknare) skriver medan Jesús Merino illustrerar (med viss hjälp från Pérez), och det de åstadkommit är, tyvärr, inte någonting jag kan rekommendera. Det är liksom många av de andra tidningarna jag skriver om härovan inte uselt, men det är menlöst. Vad består omstarten i? The Daily Planet har precis köpts upp av en Rupert Murdoch-liknande Morgan Edge (som alltså dammats av igen); Clark & Lois är inte gifta; Clark är misstänksam mot uppköpet som han tror kommer förstöra den anrika tidningen medan Lois istället tror på att förändra inifrån. Det känns sunkigt värre, med gamla torra idéer och tråkiga anpassningar (som icke-giftermålet), och än värre är den Clark Kent-författade artikel som är interfolierad med handlingen. Den ska vara ett paradexempel på hur bra det gamla mediet dagstidningen är, i kontrast mot nyare som TV och internet (vilket är temat i det här numret), men den är skriven på en prosa som är så bottenlöst usel att jag omedelbart skulle säga upp prenumerationen om jag blev utsatt för den i min morgontidning. Det här var kanske det tydligaste exemplet på hur meningslös hela rebooten känns; var det för att kunna skriva så här torftiga serier?

Jahapp, det var alla förstanummer jag klarade av att läsa. För den som vill ge sig på en större dos ska DC ge ut en omnibus-bok med alla 52 förstanummer senare i år; för $150 kan ni läsa 52 stycken kapitel 1. Det låter alldeles fruktansvärt enligt mig men det finns säkert någon som vågar sig på det*. Jag själv kommer följa någon enstaka av titlarna; varken fler eller färre än innan rebooten.

Jag har inte tagit upp den minst sagt tvivelaktiga kvinnoskildringen som flera av tidningarna roar sig med, men liksom med Catwoman är det trivialt att hitta mer om det på nätet. DC har alltid haft problem med de kvinnliga hjältarna, och om något har problemet förvärrats efter rebooten. Starkt jobbat!

* Det skulle vara roligt om DC gjorde som min vän Sandra föreslog: Efter omnibusen med alla kapitel 1 skulle man sen ge ut en med alla nummer 2, osv. Det vore åtminstone en fascinerande idé :-) DS.

Direktlänk 6 kommentarer

The Wrong Place

1 oktober, 2011 at 21:56 (Serier) (, )

Drawn & Quarterly fortsätter ge ut intressanta serier, men de har en tendens att ibland ge ut böcker som är mer intressanta än bra. Det gör att jag inte köper en bok bara för att den kommer ut på D & Q; jag vill titta i den först för att se om den kanske är någonting i min smak. Så om jag missar att en ny bok kommit ut och den sedan inte syns till i seriebutikerna, ja då kan det gå både ett och två år innan jag får en ny chans.

Brecht Evens The Wrong Place missed jag helt när den kom ut förra året, och det var inte förrän på SPX i våras som jag såg den första gången. Jag tittade i den, inte helt övertygad om att den var för mig, men sen för några veckor sedan fick jag syn på den igen av en slump och den här gången nappade jag.

The Wrong Place är tecknad i vattenfärger av flamländaren Brecht Evens, och bitvis ser sidorna helt fantastiska ut; Brecht lyckas kombinera vattenfärgernas spontanitet med en suverän skicklighet i detaljerna, något som är riktigt knepigt. Repliker är skrivna i en färg som matchar personernas färgskala, och layouterna är varierade utan att Evens någonsin använder sig av den klassiska serierutan.

I handlingen mitt står Robbie, en man som bokstavligen alla är fixerade vid. I det första avsnittet (av tre totalt) ger Gary en fest, men det alla gäster väntar på är att Robbie ska dyka upp. Då och då hackar festen igång, men alla konversationer dör efter ett tag på grund av Robbies icke-närvaro. Garys desperata försök att få festen att bli lyckad är plågsamma att följa, och själv ogillar jag Robbie starkt redan innan han för första gången visar sig (det dröjer länge); det är någonting skumt med en människa som alla tycker om lika mycket.

Men utan att någonsin visa sig vara en genuint trevlig person får Robbie mer karaktär allteftersom boken fortsätter. Mittavsnittet är en suverän skildring av hur Naomi charmas av Robbie, och Evens fångar på pricken känslan av mötet mellan de två på en fest, glöden som griper tag i dem båda, dansen, äventyren, och det slutliga sängbesöket när natten är tillända. Att Robbie inte är intresserad av någonting mer än en tillfällig förbindelse medan Olivia inte skulle ha någonting emot att det blev långvarigare (men utan ånger över vad som hände) känns som ett naturligt slut på episoden, där spänningen som byggdes upp under kvällen aldrig kan hållas kvar till nästa dag.

Så det är en bok som ser löjligt bra ut, och med en historia som visar sig bättre och med mer djup än man först kan tro. Men ändå är det någonting som gör att jag visserligen verkligen uppskattade den, men slutomdömet blir inte så högt som man kanske skulle tro. Vad är det då som inte riktigt fungerar?

Jag har svårt att sätta fingret på det; det är en känsla jag får när jag läser den av uppskattning men mer över detaljerna i sig än helheten. Jag tänker oupphörligt ”Det här var elegant tecknat!” och liknande, men jag fångas aldrig så mycket att jag någonsin glömmer att jag läser en bok. Jag tror att det har att göra med att även om Evens tecknar fantastiskt bra så känns det hela mer som en bok med illustrationer av en akvarellist än en bok med serier. Sidlayouterna är som sagt bra, men jag kan inte låta bli att sakna den där uppenbara serie-känslan. Jag skrev nyligen om Dave McKeans Celluloid som också den har fantastiska bilder, men där slutresultatet trots det var platt fall: Bara för att vara tydlig, The Wrong Place är en oerhört mycket bättre serie än Celluloid, men någonting av samma intryck av illustrationer istället för serier finns det.

Så ta gärna och köp The Wrong Place, njut av teckningarna och stämningen (framförallt i mittavsnittet, som sagt), och med lite tur kanske er känsla för vad som utmärker en serie är en smula annorlunda än min; då kan ni få ut riktigt mycket ur den här lilla boken :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

« Previous page

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 180 andra följare