Men alltså, sluta nu: Violine & Dread Mac Farlane
Sluta med den överdrivna nakenheten i en del fransk-belgiska serier, alltså. Som i dagens två serier, båda tillgängliga på engelska via scanlations: Dread Mac Farlane, skriven och tecknad av Marion Poinsot, och Violine, skriven av Tronchet och Fabrice Tarrin, där den senare också tecknar tillsammans med Jean-Marc Krings. Teckningsstilen tilltalade mig, och manusen visade sig inte vara alltför dumma de heller, men ack-ack-ack vad irriterande det var med den onödiga nakenheten. Givetvis enbart vad gäller de kvinnliga huvudrollsinnehaverskorna; att det är en kvinna bakom den ena serien och män bakom den andra spelar ingen roll.
Låt mig börja med den större syndaren, nämligen Poinsot och Dread Mac Farlane. Idén bakom serien är inte alls dum: Dread är en ung tjej som efter att hennes styvfader försökt döda henne istället blir räddad till Peter Pans ö, där hon lever tillsammans med de förlorade barnen och slåss mot Kapten Krok och hans mannar. Men till skillnad från pojkarna blir hon äldre, och när boken tar sin början bestämmer hon sig för att gå i sin riktiga pappas fotspår och bli pirat, med mål att befria slavar. Därför ansluter hon till Kapten Krok, men det går inte riktigt som hon tänkt sig. Krok försöker tvinga henne att förråda Peter Pan, men hon vägrar. Historien är igång, och ganska snart rör sig handlingen bort från Ingenstans och tillbaka till verkligheten, när Dread tillsammans med Kroks pirater ger sig av för att söka andra äventyr.
Det är en bitvis riktigt intressant historia, där framförallt Krok utvecklas till en intressant karaktär. Poinsot är inte heller överdrivet gullig, trots att teckningar drar åt det hållet. Allt som allt en serie som jag gärna läser slutet på (jag har bara läst de första fyra volymerna av fem), om det nu inte vore för det där inslagen…
För Dread envisas med att bära skjortor som blir genomskinliga när de blir våta (händer oförklarligt ofta), alternativt dräkter där brösten ramlar ur. Och det som gör det ännu lite värre är att det känns som om hon är mycket ung. Jag vet att det är skillnad på en tecknad figur och en verklig, men som det är nu känns det som att Poinsot sviker Dread som karaktär, och att sedan Krok är såpass mycket äldre än hon gör inte det hela bättre. Poinsot lyckas nästan att få serien till att handla om det omaka förhållandet mellan de två, men det intressanta växelspelet mellan dem saboteras av att teckningarna ser så förbaskat spekulativa ut. Tyvärr.
Till nästa serie istället!
Violine är egentligen bättre både teckningsmässigt och manusmässigt än Dread Mac Farlane. Hon är en figur från tidningen Spirou och det finns hittills fem album av serien, varav jag läst de två första. Handlingen är något besynnerlig, framförallt i början, där vi träffar på Violine när hon börjar i skolan. Skolan är lite egen, men det är ingenting mot Violines hem som är svårbeskrivligt i sin blandning av gammeldags uppfostran parat med ultramodernitet (tänk er en mycket strikt konservativ mamma som använder maskiner för påklädning / tvätt av Violine själv), med både butlers och tjänsterobotar i hushållet. Violine själv är inte heller en vanlig flicka, för om hon tittar in i någons ögon kan hon läsa deras tankar.
Inledningsvis famlar sig handlingen fram, med diverse äventyr på skolan, men sen blir det istället en skildring av Violines jakt på sin far; en jakt som tar henne till Afrika dit hon tror att han begett sig. Handlingen blir aldrig vad man skulle kalla rättfram, men den gungar ändå framåt på ett trevligt sätt. Och teckningarna är extremt schvung-fulla; ett typiskt exempel på en riktigt bra fransk-belgisk serie.
Men…
Ung som hon är åker även Violines kläder av lite väl ofta. Det är inte i närheten av lika uppenbart onödigt som i fallet Dread Mac Farlane, men det känns ändå skumt att det är så himla nödvändigt att hon alltid ska visas upp naken när det är tvättdags hemma (och någon enstaka gång till). Man skulle visserligen kunna hävda att det bara understryker hennes mammas opersonliga uppfostran men jag vet inte jag, jag tycker inte riktigt det känns så. Och med tanke på Den Unge Spirous sexfixering med lika unga huvudpersoner som här så kan jag inte utesluta att det är med flit.
Men till Violine-seriens försvar hade jag läst Dread Mac Farlane precis innan, och när jag då läste en serie till om en ung flicka som försöker hitta sin okända far medelst en resa till Afrika och som också hade en tendens att bli av med kläderna hipp som happ, så jag kan absolut ha haft förutfattade meningar!
Två inte oävna serier, där framförallt Violine var en frisk fläkt, men också med skavanker som kändes som om de hade kunnat undvikas hur lätt som helst. Men visst, Dread Mac Farlane sålde säkert bättre med de inslagen i serien så jag kan förstå de ekonomiska skälen till att ha med dem. Om de bara hade varit bättre integrerade istället för att som nu kännas påklistrade så hade jag inte varit lika sur, jag lovar 
Möss och ankor: Äntligen!
Jag tror jag måste upprepa det en gång till: Äntligen!
Äntligen har turen kommit, bland alla återutgivningar av äldre serier, till två serieskapare som förtjänar att läsas av alla som gillar serier: Floyd Gottfredsons Musse Pigg & Carl Barks Kalle Anka. Det har funnits tidigare försök (framförallt av Barks serier), men de har alla haft diverse begränsningar som gjort att jag inte riktigt kunnat rekommendera dem helhjärtat; förlaget Fantagraphics som ligger bakom både de nya bokserierna har däremot hittat helt rätt. Yay x 100!
Låt mig börja med den äldre serien, dvs Gottfredsons. Förutom en piratutgåva som Horst Schröder stod bakom på 80-talet har det bara funnits spridda skurar för de som liksom jag helst vill läsa serien på originalspråket. Och de spridda skurarna har dessutom ofta varit omklippta och/eller censurerade. Detsamma gäller det som finns på svenska som de stora Jag-böckerna, som visserligen innehöll mycket av Gottfredson men en del episoder censurerades medan andra ströks helt, plus att översättningarna ibland var översättningar via italienska istället för direkt från engelska (har jag för mig).
Men Fantagraphics utgåva där bok nummer två just kommit ut (jag väntade med att köpa den till dess eftersom jag ville ha den trevliga boxutgåvan som samlar två böcker i taget) hoppar inte över någonting: Alla strippar från starten finns med, inklusive det med tveksamt innehåll. För att kunna publicera de serierna har man valt att före varje episod ha ett litet förord där man tar upp eventuellt tveksamt innehåll, med en historisk bakgrund, ungefär som man gjort på Disneys DVD-utgåvor av de tidiga Musse-filmerna. Det är en bra kompromiss tycker jag, även om det ibland blir lite överdrivet försiktigt när varje potential ”fara” måste tas upp, som en varning för att man kanske inte ska försöka härma Musse när han klär ut sig till Eros och med en (riktig!) pilbåge i hand ger sig ut för att skjuta Klasse och Klarabella så att de äntligen gifter sig…
Serierna är melodramer; de här två böckerna täcker de första tre åren av serien, och under den här tiden letade Gottfredson efter sin stil. Det är fartigt och spännande, men det är åren efter de här som serien blir som allra bäst. Här är episoden med Musse som post-pilot (brevbärar-pilot?) den bästa, och den visar vad som komma skall. Så det är mycket läsvärt men ännu inte finslipade serier som gäller.
Utgåvan i sig är som sagt bra. Det jag inte är helt nöjd med är att böckerna ser en smula tråkiga ut, med sina silverryggar och bleknade färger. Jag hade gärna sett en lite mer inbjudande design, som kanske lättare skulle locka helt nya läsare. För tro mig, det förtjänar Gottfredson!
Och sen kommer vi till Barks-utgåvan, och den är jag nog ännu gladare för. Här finns det andra utgåvor på engelska och andra språk av serierna, men den här versionen är överlägsen de andra. För att ta dem i turordning:
En sida från originalpubliceringen av Voodoo Hoodoo, som jämförelse av utgåvorna
The Carl Barks Library: Redan på 80-talet kom det en samlad utgåva på engelska av alla Barks Disney-serier. Stort format, mycket inbjudande omslag och känsla när man håller i böckerna, men med en del detaljer som hindrar den från att vara ett alternativ för alla. Den var dyr, och definitivt bara inriktad mot redan frälsta Barks-fan. Den var också i svartvitt, antagligen av ekonomiska skäl eftersom det är väldigt dyrt att kosta på sig en ny färgläggning. Serierna är ju avsedda för färg så avsaknaden av densamma är helt klart ett minus för läsvänligheten. Däremot är det som sagt för Barks-fanatiker en utmärkt utgåva; du kan utan störningar se exakt hur hans teckningar såg ut (han var själv aldrig inblandad i färgläggningen). Dessutom är några av serierna censurerade, med överteckningar och utbytta ord. Det är bara på en handfull ställen, men det stör förstås att en så smal utgåva inte tilläts av Disney att vara oförvanskad. Så en på sitt sätt bra utgåva, men med en mycket smal målgrupp.
The Gladstone Library: Något decennium senare hade förlaget Gladstone rättigheten att ge ut Disney-serier i USA, och då valde man också att ge ut Barks serier i album-format, i ungefär samma storlek som till exempel Kalle Ankas Bästisar här hemma. Den här gången var serierna i färg, men tyvärr var färgläggningen ofta rätt dålig. Gjord på dator innehöll den alldeles för mycket toningar, färgerna var bleka, och det såg uppriktigt sagt tråkigt ut. Man hade samma problem med censurerade serier, och dessutom blev det aldrig riktigt en komplett utgivning. Det var också en rätt dyr utgåva på grund av de tunna albumen; faktum är att den är dyrare per sida än TCBL. Personligen gillar jag heller inte omslagen och känslan när man håller albumen i handen; jag får ingen lust att läsa serierna alls. Så ett ganska tappert försök, men med många fel.
Carl Barks samlade verk: För det tredje försöket flyttar vi oss över Atlanten och hem till Sverige (eller norra Europa, samma utgåva finns på fler språk). Det här är en serie som kom ut de senaste åren och faktiskt fortfarande håller på, med diverse extravolymer som ännu inte kommit ut. Här är det stort format som gäller igen, något mindre än TCBL, men i färg, och med serierna för första gången i kronlogisk ordning (de tidigare samlade ihop serierna i olika grupper, typ Uncle $crooge Adventures). Med andra ord låter det som bra förutsättningar, men tyvärr är också den här utgåvan mindre bra. Det största problemet är lokalt, nämligen att de svenska översättningarna ärligt talat är ganska dåliga och mestadels helt saknar Barks underbara känsla för språkets melodi. Men det är också återigen en ruskigt dyr utgåva, och färgläggningen är jämförbar med den i TGL (som mycket riktigt är den färgläggning man utgått från i den här utgåvan). Censuren är dock borta, men det räddar inte den här utgåvan från kritik; den som är intresserad av mer detaljerad kritik kan leta upp NAFS(k)uriren 39 där jag brer ut mig mer om den
Alltså en bra utgåva men som bara fungerar för de som är intresserade av Barks som serieskapare snarare än av att läsa bra serier, och två som har andra brister (framförallt färgläggningen är något som stör mig än mer när jag nu tittar på dem igen). Alla är/var också alldeles för dyra för en bredare läsekrets, och sen tycker jag personligen egentligen bättre om Barks serier i mindre format, närmare storleken på de ursprungliga serietidningarna; en del serier tjänar på att läsas större, men Barks anser jag gör sig bäst i originalformatet.
Finns det då inga bra utgåvor?
Jo, det finns faktiskt en, på svenska, som var lovande: Guldböckerna. En optimal storlek på serierna, en ofta mycket bra färgläggning, ett OK pris, och en trevlig känsla i handen (bortsett från dåliga omslag på de första två volymerna). Problemet är att bara hälften av Barks serier kom ut i formatet (och givetvis är översättningen samma som i andra svenska utgåvor), så komplett är det inte. Och Guldböckerna är också den Barks-utgåva som mest påminner om den nya, dvs…
Fantagraphics Carl Barks (det saknas ett samlingsnamn på utgåvan, hittills): Det fysiska formatet är samma som Guldböckerna, och innehållet fokuserar på serierna snarare än lärda artiklar om serierna (vilket både TCBL och CBSV har i rikliga mängder). Ett förord, sen serierna, sist några noter om serierna. Och allt i en alldeles förträfflig färgläggning, som gör mig själaglad att se. Inga enerverande toningar, inga bleka färger, utan istället en begränsad palett med klara färger, effektivt valda, och med originalfärgläggningen som förlaga. Dessutom är pappret lätt gulaktigt, vilket också gör det extremt trevligt att titta på. Det är en triumf för den enkla, no-nonsense-hanteringen av färger som man kan göra om man vill!
Sen undviker utgåvan givetvis alla de andra problemen också:
- Ingen censur.
- Inte dyr (första volymen är runt 250 inbundna sidor, kostar $25, och man kan köpa den för 125:- inklusive frakt+moms på nätet).
- Väldigt inbjudande design (jag och min vän Sandra är inte helt överens om min kritik av bokdesignen av de tidigare utgåvor, där hon tycker att CBSV ser bättre ut än TCBL som jag föredrar, men vi är 100% överens om att den här är den tveklöst bästa).
- En utmärkt balans mellan att locka nya läsare och att tillfredsställa fans som jag, där man t ex valt att ge ut serierna kronologiskt men där den första boken består av serier från Barks bästa era, för att nytillkomna ska kunna se hur bra de är, eller det faktum att man valt att ge boken ett namn (Lost in the Andes) istället för en tristare numrering.
En till sida från samma serie ur den nya utgåvan
Det är en fröjd att hålla i boken och likaså att läsa i den. Barks serier ser precis så bra ut som de bara kan här, och om nu bara Fantagraphics håller stilen i de nästkommande 29 böckerna så vet jag åtminstone en person som kommer göra sig av med en del gamla böcker. Någon som är intresserad av att köpa ett komplett set av TGL, kanske?
Edit: Hittade en intervju med färgläggaren Rich Tommaso som diskuterar valen som gjorts. DS.
2 x Hitler: Moers & Morrison
Dagens tema är en smula känsligt, milt sagt: Hur skildrar man Adolf Hitler i en serie, och kan man göra det hursomhelst? Orsaken att jag skriver om Walter Moers & Grant Morrison/Steve Yeowells försök är faktiskt en ren slump: Jag råkade ramla över en sajt som listade högvis med scanlations av europeiska serier men även en och annan udda scan av serier som inte finns att få tag på längre, och när jag fått tag på det jag ville ha och börjat läsa insåg jag att de två serier jag läste först och alltså var mest nyfiken på båda handlade om Hitler. Skum slump!
Walter Moers har jag läst mycket lite av, någon enstaka sida, max. Men däremot såg jag för flera år sedan hans alldeles underbara lilla video Der Bonker (inte den bästa kvalitén men den enda jag kunde hitta just nu med engelsk text):
Så jag kunde bara inte låta bli att läsa hans serie med samma huvudperson. Den var inte så lång, ungefär 40 sidor totalt översatta till engelska (om det finns mer på tyska vet jag inte), men det var å andra sidan riktigt roliga sidor. Hitler i Moers serie-tappning lever i nutiden; han har gömt sig i 50 år i kloakerna, men nu har han klättrat upp igen. Han är givetvis rätt så överraskad över hur världen förändrat sig, och det är inte så konstigt med tanke på var han befunnit sig det sista halvseklet, men också vad han råkar ut för.
En prostituerad Göring, tamagotchi-kärlek, crack-kokain, utomjordingar, och allmänt smått och gott råkar han ut för. Moers satsar på ren humor, med en lätt förvirrad Hitler som bara glider med i vad som händer med honom. Det är riktigt roligt, men bara om man tycker att det går att skämta om Hitler och det kan man definitivt diskutera. Jag tycker det går bra, men jag kan absolut förstå de som inte gör det. Med andra ord, Caveat Emptor!
Den andra serien är någonting helt annat. Skapad 1989 för den skotska tidskriften Cut skildrar The New Adventures of Hitler huvudpersonen som en ung man under en årslång vistelse i Liverpool 1912-13. Teamet Morrison/Yeowell har gjort flera serier tillsammans men den här är den enda som inte utgivits i samlad form. Det har varit tal om det några gånger men förlagen har alltid valt att backa ur på grund av innehållet och uppståndelsen runt serien.
Jag misstänker att själva titeln orsakat en hel del av ilskan; The New Adventures of Hitler låter som någonting putslustigt och frivolt. Men det är inte en rättvisande beskrivning av serien. Visserligen är den bitvis rolig, men framförallt är den skrämmande med den uppenbart djupt störde Adolf Hitler som en alienerad tysk i ett England han inte förstår sig på. Hallucinationer, förnedrande gräl med släktingarna han bor hos, sökandet efter gralen (som han tror sig hitta på ett mindre trevligt ställe) och att han alldeles uppenbart är 100% onyttig gnager ständigt på honom, och den person han kommer att bli känns ständigt närvarande.
TNAoH var en mycket intressantare serie än jag väntat mig för jag hade nog själv tänkt mig den ungefär som jag skrev härovan: Ett försök att vara lite intellektuellt småcool sådär, med att visa att man minsann inte bryr sig så mycket om Hitler och visst kan skämta om honom. Jag borde vetat bättre för även om Morrison inte alltid skriver lyckade serier och ibland drar åt det alltför esoteriska hållet är han aldrig oempatisk. Men här är det alltså inte en Morrison som försöker visa upp hur finurlig han kan vara utan en allvarlig Morrison. Med humor ibland, som sagt.
Några ord om Yeowells teckningar är också på sin plats. Tydligen var ursprungspubliceringen i svartvitt men när den trycktes om i tidningen Crisis året efter blev den färglagd, och det är den version jag hittade. Det är lite lustigt eftersom det jag mest av allt tänkte på när jag läste serien var hur färgerna användes, och hur jag gillade saker som att Yeowell då och då låter personer bli halvt genomskinliga så att bakgrunden lyser igenom, och fonder med abstrakta mönster som ibland påminner om gamla engelska tapeter. Mycket bra, helt enkelt, och det kontrasterar bra mot Yeowell enkla och rättframma sätt att teckna människor.
För den som är intresserad av den historiska bakgrunden så hade Adolf Hitler mycket riktigt en svägerska, Bridget Hitler, som tillsammans med Adolfs halvbror Alois bodde i Liverpool den här tiden, och en del andra detaljer stämmer också, som Alois intresse för rakblad. Men att Adolf skulle bott där finns det inga belägg för förutom i Bridget Hitlers memoarer/dagbok där hon hävdar att så var fallet. Det är sant att Adolf själv aldrig nämnde var han befann sig just den här perioden, men det finns rikliga bevis för att han i själva verket bodde på ett sjaskigt ungkarlshotell i Wien. Men det är en fascinerande tanke att Hitler istället flytt till England, och att Morrison gärna skrev en serie om det förstår jag till fullo.
Två serier om Hitler, en grovkornigt humoristisk och en seriös, men allvaret i den senare hindrade den inte från att vara kontroversiell. Hitler är självklart en mycket problematisk person att skildra, oavsett medium, och en tecknad serie med honom i huvudrollen kommer automatiskt ses med misstänksamhet av många. Själv har jag förutom de här två läst minst en till serie med samma huvudperson, Tezukas Adolf, som liksom de här två var bra (med brasklappen för Moers att den definitivt kan verka stötande). Kanske är det snarare så att om man ger sig på Hitler så anstränger man sig lite extra eftersom ämnet är så känsligt? Eller så är det naivt av mig att tro det, och det är bara det att Moers, Morrison/Yeowell och Tezuka alla vet hur man gör bra serier, på olika sätt 
Klassisk barnboksfantasy à la Morrison: Joe the Barbarian
Till alla som älskade brittiska barnböcker av typen C S Lewis Narnia-svit och som också gillar serier kan jag bara säga att ni borde verkligen läsa Grant Morrison (manus) och Sean Murphys (teckningar) serie Joe the Barbarian; miniserien om åtta nummer har nyligen kommit ut i en vacker samlingsutgåva, så ta och beställ den, nu.
Till alla andra: Läs vidare så ska jag försöka förklara varför serien är så bra
Grant Morrison har jag skrivit om många gånger förut, och också nämnt hur hans serier har förändrats över tiden; från de smått bisarra uppläggen i hans tidigare mainstream-serier som Doom Patrol och Animal Man, via ofta överdrivet esoteriska serier som The Filth och The Invisibles, till att nu ha blivit den kanske allra bästa aktiva mainstream-serieförfattaren, med All-Star Superman, X-Men och We3 som de bästa exemplen. Personligen gillade jag den tidiga perioden men den nuvarande är egentligen lika bra, åtminstone när han är som bäst (han har gjort en del ganska dåliga serier också, där det känns som han inte brytt sig så mycket om resultatet), trots att han är mindre egen. Han skriver helt enkelt rakare och bättre superhjälteserier än någon annan för närvarande, en ganska förvånande utveckling med tanke på hur han började.
Joe the Barbarian är däremot inte en superhjälteserie utan istället handlar det om fantasy. Och titeln till trots är det inte Conan-typen av fantasy; det JtB mest påminner om är klassisk brittisk barn/ungdomsfantasy av C S Lewis-typen.
Huvudpersonen Joe är ensam hemma en dag när hans diabetes slår till. Han måste försöka få tag på sitt insulin, och dessutom har de problem både med elektriciteten i huset och med avbetalningarna. Seriens åtta nummer handlar om hur han kämpar sig genom huset för att nå fram till de livsnödvändiga målen. Och fantasyn? Samtidigt som han kravlar sig nerför trappor och annat är han också tvungen att göra samma sak i ett sagoland, där handlingen i den ena världen återspeglas i den andra, som att hans tama mus Jack i sagolandet är en våghalsig fäktmästare, och att legenden där berättar om hur ”The Dying Boy” en dag ska rädda landet från undergång.
När jag läste JtB kom jag att tänka på Fröken Ensam Hemma, för de som nu råkar komma ihåg den svenska tv-serien; det är lite av samma svindlande känsla av att allting är möjligt när jag läser om Joe och beundrar Sean Murphys teckningar (jag har inte läst något av honom förut men det här gav mersmak, i stor dos). Sen var jag förstås väldigt liten när jag såg tv-serien så det är väl inte säkert att jag skulle tycka samma sak idag, men lika fängslad som jag var då blev jag nu. För den som är mer inne på serier så kan jag också nämna A Game of You, Sandman-sviten skriven av likaså brittiske Neil Gaiman som också var tydligt inspirerad av Narnia-böckerna, med ett liknande upplägg med växelspelet mellan den riktiga världen och en sago-version.
Jag hade ärligt talat rätt låga förväntningar på JtB när jag började läsa för det lilla jag hört om den var inte lovande, men allteftersom insåg jag att det var ett litet mästerverk, och för att vara en amerikansk serie en udda sådan. Det som kändes ovanligt var att det var en så tydligt brittisk ton i den, kopplat med de extravaganta illustrationerna som däremot kändes betydligt mer amerikanska. En synnerligen lyckad kombination, med andra ord, och en överraskande bra bok!
Lou växer upp: Laser Ninja
Det är dags för den femte (och hittills senaste) boken om Lou att publiceras på svenska, med titeln Laser Ninja. Lou har vuxit ytterligare en smula, och den lilla flickan från Dagboksdagar har definitivt blivit tonåring, med Boris Vian som sin favoritförfattare. Och det är inte bara Lou som förändrats; hennes vänner och familj är inte heller desamma som i början,med en gammal bästis som inte längre är lika viktig och tre nya familjemedlemmar (Richard, ett lillasyskon som är på väg när Laser Ninja börjar, och katten som dök upp redan i det första albumet).
Förändringarna gör att det faktiskt är lite svårt att skriva om Lou! som en enda serie; det den började som är inte det som den längre är.
Den är fortfarande riktigt bra, men på ett ganska annorlunda sätt än den ursprungligen var. De första två albumen, Dagboksdagar och Sommarblues, var både två roliga och alldeles utmärkta böcker, med sin mycket charmiga huvudperson. I Busskyrkogården och Förälskelser ändrade serien karaktär en smula: Det var inte längre en ren humorserie; en mörkare och mer komplicerad ton smyger sig in när Lou blir en tonåring som upptäcker att kärlek kan vara svårare att förstå sig på än man först tror, och att det är jobbigt att behöva vara mer vuxen. Men det är fortfarande en blandning där humorn överväger, med science fiction-kongresser, skumma föräldrar till kompisarna, och så vidare.
I Laser Ninja fortsätter samma trend. Mindre humor, mer allvar, och nu är det istället så att det är ganska långt mellan de komiska inslagen medan de som handlar om Lous familj (omväxlande återblickar till Lous mammas tonårstid och nutida händelser) har en mer nedtonad och filosofisk karaktär.
Det är som sagt fortfarande en mycket bra serie, men det finns en del mindre bra saker i Laser Ninja. Jag nämnde i recensionen av Förälskelser att det kändes som om Lou hade växt upp snabbt i den boken, och den känslan är än starkare här. Tiden rasar förbi, och jag trodde uppriktigt sagt ett tag att det skulle visa sig att boken bara var någonting som Lou drömde eller fantiserade eftersom det gick undan så pass snabbt. Den känslan förstärktes av det som jag tycker också var en brist i boken:
SPOILER
.
.
.
.
.
.
Att Richard överger Lou och hennes mamma när Lous lillebror ska födas kändes inte alls trovärdigt. Richard som han presenterats fram till dess är en person som aldrig skulle göra någonting sånt, och jag tycker Neel har gått i en vanlig fälla, dvs han vill av diverse skäl att en viss sak ska hända (Lous lillebrors pappa försvinner), men tyvärr måste han då våldföra sig på personens ifråga personlighet. Om Neel istället planerat övergivandet från början hade det kanske känts mindre abrupt, men som det var nu var det definitivt oväntat på ett dåligt sätt. Kanske kommer Richard ångra sig framöver, men det ursäktar inte misstaget i den här boken.
.
.
.
.
.
.
SLUT SPOILER
Jag tror att boken hade mått bra av ett mindre hektiskt tempo för som det nu är känns det som om det är tillräckligt med handling för åtminstone två böcker istället för en, och med ett lugnare tempo hade Neel också kunnat göra den psykologiska utvecklingen för alla inblandade lite mer trovärdig.
Sen är det intressant att fundera på det här med hur en serie (eller en serie böcker) utvecklar sig över tiden, och vad det innebär för läsaren. Förutom Lou! kan jag nämna Harry Potter-böckerna som också börjar som en saga för små barn för att allteftersom bli en rejält dyster berättelse om mycket griniga och olyckliga tonåringar, eller varför inte Cerebus, den lättsamma Conan-parodin som utvecklades till att bli en serie om religion, moral och filosofi (framfört av en komplett galning).
När någonting utvecklar sig på det sättet blir det knepigt att recensera slutresultatet. Om vi tittar på Lou! till exempel så kan vi föreställa oss någon som läste den första boken när den kom ut 2004. Låt oss säga att denna läsare var 10 år då, en ålder som jag tror skulle fungera alldeles utmärkt. När samma läsare fick Laser Ninja i handen, drygt fem år senare, tror jag nog att den fungerar precis lika utmärkt eftersom förvandlingen från en humoristisk barnserie till någonting annat motsvarar den förvandling som läsaren själv genomgått. För mig som var vuxen när jag läste den första boken är det bara intressant att se hur serien utvecklas; det gör det mer spännande att läsa nästa bok.
Så för de här två typerna av läsare är en recension självklart positiv. Men om vi istället tittar på en ny läsare idag blir det knepigare. En 10-åring som upptäcker Lou! nu kommer ju säkert läsa alla böckerna i ett svep, och det är inte säkert att hon/han tycker att Laser Ninja är särskilt rolig att läsa. På samma sätt kan en 15-åring säkert tycka att de första böckerna känns för barnsliga, och därför aldrig komma fram till de senare och kanske mer passande böckerna. Med andra ord: Det kan nog vara ett litet problem att hitta en bra ingång för helt nya läsare till Lou!, i och med de stora skillnaderna mellan den första och den sista boken. Och på samma sätt har jag svårt att föreställa mig hur en nybliven Harry Potter-läsare ska hantera samma situation; inte det lättaste!
En hel del utvikningar idag, men det är Lou! värd för trots mina små invändningar är det en ovanligt bra serie, både när den satsar på humor och när den satsar på allvar. Så det blir samma anmaning som för de tidigare albumen: Läs!
Kanadensiska relationer: Hair Shirt
Den fjärde och sista av de fyra SelfMadeHero-böckerna är nog den som jag har svårast att bedöma. Hair Shirt är skriven och tecknad av Patrick McEown och handlar om John och Naomi, två unga kanadensare som efter att ha umgåtts mycket som barn och tonåringar nu råkar stöta på varandra igen, flera år sen de senast sågs. Deras förhållande tar vid där det en gång slutade, men både deras gemensamma bagage och det de har varit med om sedan de drev ifrån varandra spökar. För John, som är den centrala figuren, visar det sig genom hans obehagliga mardrömmar där Naomi, hennes bror Chris (som var en central person för Naomi och Johns tidigare förhållande), och nya bekantskaper huserar, och där också titelns tagelskjorta dyker upp gång på gång.
Mardrömmarna är bitvis rejält kusliga, med suggestiva färger och snedvridna perspektiv, och den allestädes närvarande Chris-hunden börjar efterhand dyka upp i Johns icke-drömmande liv.
Det är någonting grundläggande fel på både John och Naomi, och efter en romantisk och lycklig nystart börjar förhållandet gnissla i kanterna. Båda två är oerhört osäkra och söker bekräftelse, någonting som inte är bra när det leder till spionerande och retsamhet.
Teckningarna är mycket lyckade, med ett passande darr i linjerna som blir än tydligare i drömsekvenserna och allteftersom det går sämre för Chris och Naomi. Hair Shirt är ursprungligen skriven för det franska förlaget Gallimard där Joann Sfar som redaktör blev intresserad av McEown, och det är inte så överraskande; McEowns teckningar går helt klart i samma riktning som Sfars så jag förstår att Sfar gillade dem
Så, bra teckningar, och ett manus med en hel del intressanta inslag, men jag är ändå kluven till boken. Varför?
Det finns en del små saker som irriterar. Exempelvis är både John och Naomi personer som jag har rätt svårt att sympatisera med. John är frustrerande i sin okommunicerbarhet; om han bara talade med Naomi och de andra vänner han har så skulle många av problemen försvinna. Med andra ord, mycket av manuset hänger på att han håller tyst. Det är inget ovanligt personlighetsdrag men berättelser som grundar sig på det har jag förtvivlat svårt för. I ett relationsdrama som det här kan jag acceptera det
(det är i mer handlingsdriven litteratur som det känns som ett billigt trick för författaren att slippa jobba med intrigen), men jag gillar det ändå inte. Naomi å sin sida är enerverande i sitt ständiga prövande av John; hon närmast vill att det ska gå åt pepparn med dem. Men hon känns realistisk och hon fungerar i berättelsen, det är bara att hon inte är en person som jag är så värst intresserad av att lära känna.
Men det där är som sagt småsaker, och jag misstänker att om det bara vore det skulle jag inte ens tänkt på det som minus; att jag ser dem som minus beror så gott som helt och hållet på det större problemet med boken: Upplösningen saknar kraft och precision.
Efter att ha börjat som en rak kärlekshistoria utvecklar sig nämligen Hair Shirt till någonting som nästan är en thriller. Det blir uppenbart att någonting har hänt, och detta något har gjort att både John och Naomi inte fungerar som de ska. Mot slutet av boken, när det känns som om det hela ska avslöjas, faller det platt: Det antyds, men alldeles för oklart. Så när jag lade ifrån mig boken var det med en känsla av att ha blivit lurad på konfekten; jag var utlovad ett Avslöjande men fick ingenting. Om McEown istället hade fått till det här tror jag att min irritation över John och Naomi hade försvunnit i och med att en nyckel getts till deras uppträdande, men nu saknas sådan. Jag skulle kunna vara generös och säga att McEown kanske gjort det här med flit, dvs lämnat det öppet vad som egentligen hänt, men det känns tyvärr mer som en författare som inte riktigt har kontroll över sin egen skapelse. Kanske är det för honom glasklart vad som hänt, men för mig som läsare är det inte det.
En frustrerande men intressant läsning alltså. Och mycket lovande, för om McEown hållit rakt igenom hade det här varit en mycket bra bok istället för en som får mig att önska att han hade jobbat med den lite till. Men nästa gång kanske!
Frank Miller fortsätter nedåt
Holy Terror var verkligen inte bra. Alls.
Och tyvärr fortsätter Frank Miller att uttala sig om politik på samma subtila sätt, nu om Occupy Wall Street-rörelsen, som han tycker borde ge sig på den riktiga fienden istället, dvs (surprise!) muslimerna:
Som lite balsam är här Ty Templetons (känd från bland annat Stig’s Inferno och Batman Adventures) kommentar:
Jag kan bara instämma, och hoppas jag slipper skriva mer om Millers politiska åsikter från och med nu.
Fransk science fiction: Sand Castle
Tredje SelfMadeHero-boken på raken här, och nu blev det bra igen efter den mindre lyckade Chico & Rita. Sand Castle är tecknad av Frederik Peeters och skriven Pierre Oscar Lévy och är en riktigt bra liten bok. Jag är inte säker på om det är rätt att kalla den för science fiction eller om det vore mer korrekt att klassificera den som skräck för det är en berättelse som beskriver en oförklarlig händelse rätt upp och ner; ingen förklaring till varför, bara ett mysterium som drabbar en grupp människor på en badstrand någonstans i Frankrike.
Jag vill helst inte berätta mer om vad som händer; Sand Castle är närmast att likna vid en novell med tanke på dess enkla handling och det vore orättvist mot den att avslöja mera.
Varde nog sagt att det inte handlar om skräck av typen man blir mörkrädd av utan snarare skräcken inför det okända, inför att vara helt utlämnad utan att kunna göra någonting åt det, blandat med en dos melankoli.
Det är lustigt med litteratur. Här har vi en bok som är ungefär lika lång som Black Pathssom jag nyss skrev om, men ändå känns det som om Sand Castle är betydligt kortare; en novell snarare än en roman. Den koncentrerade tidsrymden och den lika koncentrerade miljön gör sitt till, men det är också sättet som Lévy och Peeters berättar sin historia på som gör att det känns som någonting enklare än David B.s bok. Det är ingen kritik, bara en reflektion över min känsla efter att ha läst den.
Sand Castle är inget storverk, därtill är den alltför oansenlig, men det är ett utmärkt litet kammardrama som jag är glad över att ha läst. Två tummar upp, en tumme ner hittills för SelfMadeHero; den fjärde och sista boken från dem har jag ännu inte läst
Kubansk romantik: Chico & Rita
Tyvärr, tyvärr var seriealbum nummer två från SelfMadeHero inte lika bra som det första. Chico & Rita handlar om en kubansk musiker (Chico) och hans stora kärlek (Rita), och utspelar sig huvudsakligen vid tiden strax före revolutionen. Berättelsen står Fernando Trueba för medan Javier Mariscal är ansvarig för designen. Och redan här är vi inne på huvudproblemet, dvs att det är design och inte teckningar som Mariscal ansvarat för, medan Trueba inte skrivt seriemanuset utan bara berättelsen…
Chico & Rita baserar sig nämligen på en film med samma upphovsmän. Jag har inte sett filmen själv förutom trailern och enstaka scener; trailern ser ut såhär:
Så en animerad film alltså. Här är en stillbild tagen från filmen, bredvid en bild från boken:
Med andra ord består serien huvudsakligen, eventuellt enbart, av stillbilder från filmen. Det är förvisso en mycket mer ambitiös bearbetning av filmmaterialet än vad man oftast ser i serier som baserats på en tecknad film; här är det omväxlande inzoomade bilder, nya vinklar, snyggt inlagda ljudeffekter, bakgrunder (som noterna i bilden ovanför) och säkert en hel del justeringar av bilder när så krävts. Men ändå, slutresultatet känns oengagerande och känslokallt eftersom det brister i seriekänslan.
Och en historia som verkligen vill visa glöden hos den kubanska musiken och Chico & Ritas passion skulle tvärtom behövt teckningar som glödde och brann. Nu, med det mer känslokalla resultatet känns historien alldeles för menlös och trivial. Dessutom misstänker jag att filmen använder musiken för att jaga upp känslorna för de allra flesta scenerna i boken utspelar sig någonstans där det är musik i bakgrunden. Ta-Ta-Tam Tum-Tum och andra ljudeffekter blir liksom inte lika effektivt
En annan följd är också att både Chico & Rita framstår som rätt trista personer. Chico ligger glatt med vem som helst men tycker trots det att Rita ska förstå hur mycket han älskar henne (för att inte tala om att han helt ignorerar att en nuvarande flickvän med rätta blir upprörd över att han dragit hem Rita), medan Rita i sin tur verkar vara hur fladdrig som helst. Deras flirtande där de omväxlande förolämpar och lockar den andra verkar bara cyniskt. Jag har med andra ord föga sympati för någon av dem, så deras kärlekshistoria blir i slutänden mig helt likgiltig.
Det här är ändå en teckningsstil som till det yttre verkligen tilltalar mig, och därför blev jag förvånad och ledsen när jag läste boken hur lite jag uppskattade den. Jag anade då att det kunde röra sig om bilder från filmen, och lite googlande visade sen att det stämde.
Klart underkänt för Chico & Rita som seriealbum alltså, men jag blev sugen på att se filmen; med teckningar anpassade för det mediet plus musik skulle det kunna bli någonting helt annat
Italiensk anarki: Black Paths
Det är inte var dag jag upptäcker ett för mig nytt serieförlag, men häromveckan så hände det. Det var i samband med att jag tipsade om att förlaget SelfMadeHero hade gett ut en trevlig utgåva av Inkalen; jag fick syn på boken på SF-bokhandeln här i Stockholm när jag senast tittade in där. När jag kom hem var jag lite nyfiken på förlaget: Varför hade jag inte sett Inkalen i någon av seriebutikerna innan dess?
Lite googlande och det visade sig att det engelska förlaget inte bara hade gett ut Inkalen utan också ett antal andra intressanta serier, varav inte en enda har varit synlig i seriebutikerna. Med andra ord, ett förlag som antagligen inte listar sina böcker vare sig via Diamond (den stora amerikanska seriedistributören) eller via någon annan av de som butikerna beställer ifrån. Så det blev till att beställa deras böcker på nätet, sight unseen, och nu har de droppat in här. Lite kortfattat så ser alla mycket aptitliga ut (jag beställde fyra), så det blir en del recensioner av dem de närmaste dagarna Först ut: Black Paths av David B., som jag öste beröm över häromsistens för hans The Armed Garden.
Black Paths utspelar sig i den italienska staden Fiume (nuvarande Rijeka i Kroatien) strax efter första världskrigets slut. Poeten, manusförfattaren, futuristen och ex-soldaten Gabriele d’Annunzio har tagit över och utropat en fristat där han själv är diktator (Duce), och hans styre är minst sagt kaotiskt. Han planerar att göra revolution mer eller mindre överallt utrustad med bepansrade tåg fyllda med soldater och konst, han ber Italien skicka alla mentalpatienter de har eftersom han vill ha dem som kreativa rådgivare, han förklarar att musik är grundpelaren i den nya staten, han håller långa eldande tal inför massorna från en balkong, han delar in staten i tio olika ekonomiska delar där nio är av vanlig typ (som jordbruk, läkare & jurister, osv) medan den tionde ska bestå av ”överlägsna individer” (som poeter, hjältar och övermänniskor).
Kort sagt är d’Annunzio en anarkistisk galning som dessutom förebådar Mussolini och hans fascister, som några år senare ska ta makten i Italien och som anammade många av d’Annunzios idéer om hur man härskar. För precis som i The Armed Garden har David B. valt att basera sin serie på verklighetsbakgrund; hur bisarr d’Annunzio än verkar så fanns han på riktigt och gjorde precis allt jag hittills nämnt.
Men huvudpersonerna i serien är två andra personer: Författaren och ex-soldaten Lauriano och sångerskan Mina. De stöter på varandra i oordningen; Lauriano som urtypen för den blasé konstnären, Mina med mer energi och viljestyrka. Dessutom finns det drag av David B. själv hos Lauriano; exempelvis har Lauriano skrivit noveller under titeln Incidents de la nuit, samma titel som David B. skrivit serier under. Men i något som börjar kännas som ett tema för de senaste recensionerna jag skrivit så är det miljön mer än handlingen som tar över i serien; det som fascinerar är staden Fiume och dess härskare d’Annunzio. Jag läste på en del om vad som hände och jag tror att det gjorde serien bättre; det var en episod under mellankrigstiden som jag aldrig hört talas om förut. David B. har ju en sätt att teckna och berätta som är smått kaotiskt det med, där han ibland åstadkommer egendomligt stiliserade sidor som liknar mönster mer än någonting realistiskt. Och att d’Annunzios stat är så besynnerlig och full av underligheter knyter an till David B.s kärlek till drömmar och drömserier. Här är det visserligen historiskt korrekt, men det kan man knappt tro med tanke på vad som händer.
En bra bok är det, speciellt om man som sagt läser lite om bakgrunden, och snygg är den också, både designen och teckningarna. I Frankrike gavs serien först ut som två album som här samlats ihop i en inbunden bok med den äran. Lika bra som The Armed Garden är den inte. Ibland lyfter den till liknande höjder, men mixen mellan den kaosartade miljön, kärlekshistorien (?) mellan Lauriano och Mina, och Maurianos visioner från skyttegravarna sätter sig aldrig. De enskilda delarna är bitvis suveräna, men det känns som flera böcker som samsas inom samma pärm. Läsvärd är den ändå definitivt, och en mycket bra start för min del vad gäller SelfMadeHero
